Moon Safari, Dream Theater med flera – årets album 2013

animamundi-singer-artrock2013Hösten 2013 beslutade jag mig till slut för att återuppliva mitt sovande konto på en viss, välkänd streamingtjänst som inte använts på ett par år av olika anledningar. Tack vare det har jag vid lediga stunder kunnat bredda min helhetsbild av vad som egentligen släppts i år, dels av det som jag vanligtvis brukar hålla utkik efter – samt en del annat, som jag inte hade räknat med att upptäcka. Detta faktum, en del albumnedladdningar från andra inte helt okända källor samt faktiskt även ett par mer stenåldersaktiga CD-upphandlingar, ligger till grund för en anspråkslös sammanställning av musiklivet i gammalmodig albumform anno 2013 A.D.

Som lista är detta att betrakta som en pågående process, eftersom jag fortfarande utforskar flera av de nedan nämnda skivorna/sångsamlingarna närmare och någon riktig rangordning är jag fortfarande inte kapabel till. Dessutom bör nämnas att en del av dem släpptes redan 2012, bara för ordningens skull. Några har jag redan recenserat – andra kanske jag hinner återkomma till mer i detalj senare:

moonsafari120930CMoon Safari ”Himlabacken Vol. 1”. Västerbottens musikaliskt progressiva profeter fortsätter övertyga. Kanske inte lika banbrytande som ”Blomljud” för några år sedan, men ändå storslaget och stilfullt. Tidigare recenserad här.

Dream Theater ”Dream Theater”. Andra skivan efter omstuvningen bakom trummorna. Om ”A Dramatic Turn of Events” visade på en viss nytändning trots eller tack vare inre turbulens, så förstärker den senaste självbetitlade skivan intrycket av att de fortfarande är svårslagna på sitt territorium – och överhuvudtaget, svårslagna.

Muse ”The 2nd Law” (2012). Jag borde väl ha hittat dem tidigare, men bättre sent än aldrig. Storslagen rock med pretentioner och känsla för dramatik, någonstans mellan Pink Floyd, Pure Reason Revolution och Coldplay.

Jars Of Clay ”Inland”. De har hängt med ett tag, överhuvudtaget och i mitt liv. Sällan blir jag sensationellt överraskad eller översvallad numera eftersom jag kan konceptet, som de ändå lyckas variera en aning varje gång. Folktonen är kanske något mer markerad här än på senare år, men kombinationen av amerikansk rotrock, brittisk indie, ett uns electronica och en grundläggande gospelartad andäktighet märkbar i bakgrunden i högre eller mindre utsträckning är fortfarande något som gör världen till en litet bättre plats att leva i.

Anima Mundi ”The Lamplighter”. Det kan bli väl högdraget och bitvis stapplande engelska sänker helhetsintrycket en aning, men Kubas symfonirockande veteraner blev ändå en ny positiv bekantskap för mig vid konsertbesöket i Lidköping och med senaste skivan – recenserad här.

Lilly Goodman ”Amor favor gracia”. Hon är pålitlig, trots ett uppehåll på några år. Rösten är fortfarande som stöpt i en vaxljuskammare och bär upp även de mer banala partierna i hennes traditionellt arrangerade vuxenpop med inslag av mer typiska latinamerikanska genrer (som dock är nedtonade den här gången). Recenserad här.

Kaipa ”Vittjar” (2012). Svenska veteraner som framgångsrikt (åtminstone artistiskt) fortsätter kombinera symfoniska ambitioner med folkmusikaliska element och ettriga gitarrdrivna rytmer.

flowerkings-gbg2012BThe Flower Kings ”Desolation Rose”. Mer målmedvetet tematiska än på mycket länge, och med ett uttalat syfte att kommentera världsläget med parallellt pompös och rastlös energi. Det låter som alltid bra. Men jag håller fortfarande på att komma in i plattan på allvar.

Panic Room ”Skin” (2012). Brittisk progressive rock med i sammanhanget lättillgänglig och utåtriktad profil, simultant framåtblickande och förankrade i folkmusikaliska fåror. Vackert melankoliskt och melodiskt, samtidigt respektingivande kraftfullt.

 

Ur högen med sådant som pockar på ännu mer uppmärksamhet:

Daft Punk ”Random Access Memories”; Comebacken som alla vill säga något vackert om. Med monsterhiten ”Get Lucky” i spetsen, ni vet. Fransk retrofunk/electronica/någotmersvårdefinierbart – men ganska tilltalande. Comeback gjorde också, än mer oväntat, Agnetha Fältskog med den ofta charmant ABBA-doftande men ibland lite för lättviktiga ”A”. It Bites ”Map of the Past” (2012) är ett tematiskt album med lätt melankolisk prägel, men också med gruppens tydliga karaktärstecken. Spock’s Beard känns igen de också, trots en del ommöbleringar i orkestern på ”Brief Nocturnes and Dreamless Sleep”. The Prog Collective – vilka är de egentligen? Jag måste bedriva lite mer djuplodande efterforskningar, men ”Epilogue” är åtminstone halvintressant. Steve Hackett söker sig bakåt med hjälp av en liten armada av gamla vänner i ”Genesis Revisited II” (2012).  India.Arie är alltid behaglig och en smula motsträvig samtidigt och ”Songversation” verkar fortsätta i den fina traditionen. Anoushka Shankar är dotter till Ravi och fortsätter en familjetradition med intrikata kompositioner framförda på sitar, senast på ”Traces of You”. Mavis Staples ”One True Vine” – här pratar vi om verkliga veteraner med verklig soul. Och Charlie Peacock, som jag tidigare hävdat låg bakom 1990-talets bästa album, lever upp igen med ”No Man’s Land”, lite äldre, laidback-are men fortfarande bra. Kommer någon ihåg Dan Reed Network, funkrockbaserad hitmaskin för 20-talet år sedan? Reed har en solokarriär mer i skymundan numera men har behållit sin personliga, raspiga röst och en bra melodikänsla nu ackompanjerad av en softare men absolut inte menlös inramning på ”Signal Fire”.

Och det var väl egentligen bara början på upptäcktsfärden. Jag kan blicka nostalgiskt tillbaka mot LP-skivans storhetstid ibland, men streaming har sina fördelar det också…

Nittiotalsnästet Del 2: Fler album värda ett hedersomnämnande

Sällsynta rariteter. Klassikerstämplade storsäljare. Veteraners verk. Drabbande debuter. Samtliga släpptes mellan 1990 och 1999 och jag uppskattar dem alla. Samtliga aspirerade på en plats bland decenniets 30 bästa album, men konkurrensen var hård…

A.C.T. ”Today’s Report” (1998)ACT-todaysreport

Storhetsvansinne kan börja tidigt. Det vilar inget ödmjukt, sparsmakat eller behärskat över debutskivan från svenska symfoniprogrockarna A.C.T. som särskilt vid det här stadiet lånat väldigt mycket från kanadensiska Saga. Fläskigt och vräkigt, för att inte säga påfallande pompöst många gånger med oförskämt extroverta och hitmässiga melodislingor instoppade i en orgiastisk studie i taktbyten och självmedvetna uppvisningar i instrumental skicklighet. Och ja, jag säger det mesta av det här som beröm. Uttrycken skulle bli mer förfinade och få en progressivt personligare prägel efterhand, det vill säga bli ännu bättre under det följande decenniet, då jag upptäckte dem lite slumpartat. Men det ÄR lovande och läckert arrangerat redan här, oftast i alla fall. Nyckelspår: ”Waltz with Mother Nature”,  ”Welcome” och sviten ”Personalities”.

Crumbächer-Duke ”Worlds Away” (1990)

crumbacher-duke-worldsGruppen Crumbächer satsade (som jag minns det) framförallt på synthesizerbaserad, ibland starkt scifi-påverkad pop med symfoniska drag och missionerande ambitioner. Ledaren Stephen Crumbächer gjorde med Christopher Duke en avstickare med mer varierat sound och apokalyptiska inslag bredvid romantiska slagdängor och kort sagt en provkarta på dåtidens musiklandskap. Inte klockrent hela vägen, men melodikänslan gör den här i mängden bortblåsta skivan förvånansvärt fungerande fortfarande. Knockoutrefränger som ”No Kind of Magic” och ”Hooks” rostar inte så lätt. En föga känd, ofta påfallande trevlig och ibland respektingivande robust liten raritet.

DC Talk ”Jesus Freak” (1995)DCtalk-jesusfreak

De började som någon form av hiphop-enhet men utvecklades och fick en mer rock-orienterad, gitarrbaserad prägel. Höjdpunkten inträffade nog här, där de effektivt blandade sina influenser och inbördes talanger i ett musikaliskt brandtal på för det de trodde på rent existentiellt och det sound, den framtoning de föredrog. Tonen slås an med emfas direkt i ”So Help Me God” och avslutas i samma anda med den både melodiska och massiva ”Mind’s Eye”. En detalj är att deras version av Charlie Peacocks ”In the Light” fått sådant fäste på sina håll att många tror att de faktiskt gjort originalet.

laurynhill-miseducationLauryn Hill ”The Miseducation of Lauryn Hill”(1998)

Hyllad som världens frälsarinna med solodebuten efter tiden i Fugees. Sedan har hon hållit sig ifrån rampljuset nästan konstant i ett decennium, eller åtminstone visat sig väldigt sparsamt. Mystiken tätnar… Här är hon i högform och mina egna invändningar har mer att göra med personliga preferenser där vissa dominerande hiphop- och reggaerytmer i mina öron gör att en viss monotoni smyger sig in efter ett tag. Annars: rösten är fantastisk, med ett påträngande patos och engagemang. Stämningen är intim och personlig. Texterna bildar en odyssé genom ett liv och en värld i ständiga födslovåndor. Titellåten, en pianobaserad ballad mot slutet är kanske min personliga höjdpunkt, samtidigt som jag rycks obönhörligt med av ”Everything Is Everything” och det dolda coverspåret ”Can’t Take My Eyes Off You”.

Iona ”Journey into the Morn” (1995)

Pompöst, pretentiöst, pampigt. Mytiskt betingad irisk extravagans med drag av Clannads finstämda folklore och mer utpräglad symfonirock. Ofta som bäst när de vågar dra ut på kompositionerna, utvecklaiona-journey dem och understryka både sin egen instrumentala skicklighet samtidigt som den andliga, reflekterande lyriken lockar till kontemplation. I stycken som ”Encircling” och ”Heaven’s Bright Sun” rycker de loss de flesta säkerhetsspärrar och kastar ut sig själva oss i rymden, när de inte ägnar sig åt chockerande intrikata taktbyten som i ”Bi-se-mo-shuil Part 2”. Ibland sänks intrycket av möjliga eftergifter åt amerikansk from popradio eller vad det nu kan vara där de anar en utökad marknad, men i stort sett en skiva som står starkt även flera år senare.

liquidtension-vol2Liquid Tension Experiment ”Liquid Tension Experiment 2” (1999)

Ett opretentiöst litet sidoprojekt för medlemmar i Dream Theater i samröre med basisten Tony Levin ledde till två ytterst komplexa, instrumentalt orienterade album i slutet av decenniet. Det svänger, sprakar och slår ibland kokheta gnistor i en dos progressivt metallmangel med jazzinfluenser följda av rent sakrala andningspauser med akustisk prägel och psalmliknande finlemmade harmonier. Allt kröns av ”When the Water Breaks”, en knappt 17 minuter lång orgie med extra allt.

Manic Street Preachers ”This Is My Truth Tell Me Yours” (1998)manicstreet-thisis

Gitarristen, den där som karvade sig i själv i armarna under intervjuer och sedan försvann spårlöst. Det är den del av berättelsen om de walesiska powerpoparna med storslagna drömmar och ett ofta, som i det här fallet, stort och mäktigt ljudlandskap att bära fram dem med. Det här är egentligen den enda av deras skivor jag på allvar lyssnat på. Vad det nu kan bero på. Livet är fullt av svåra prioriteringar. Men det är en oftast storslagen (där har vi det igen…) upplevelse, som i de två inledande spåren ”The Everlasting” och hitsingeln med den inte så lättrabblade titeln ”If You Tolerate This Then Your Children Will Be Next”. Precis det mesta av materialet är inte den uppsluppna glädjen det mest framträdande draget. Allt är mer eller mindre mollstämt och melankoliskt. Men ändå magnifikt hoppingivande någonstans bland de mörka molnen.

Maria McKee ”You Gotta Sin to Get Saved” (1993)

maria-mckee-you-gottaDet börjar så bra. Ex-Lone Justice-Maria vevar igång med ”I’m Gonna Soothe You” och skingrar alla befaranden att hennes tidigare solodebut på egen hand skulle varit en lyckträff. Andra storslagna ögonblick är balladen ”I Forgive You” med det mäktiga klättrandet mot klimax och en kombination av sargad kärlek och svidande strupe som kan definiera innerlighet. Eller en stänkare med sorgband som ”The Way Young Lovers Do”. Så är hon som bäst, McKee. Inte riktigt lika underkuvande utmattande bra när hon letar runt i den mer countryorienterade, avskalade jorden som hon i och för sig sällan avlägsnar sig helt ifrån. Och det finns en del sådana små bagateller även här, mellan de bestämt framförda och berörande brännheta bekännelserna.

The Prayer Chain ”Mercury” (1995)

En väldigt speciell, svårbeskrivlig sak i sitt slag. Eller i alla slag? Ett kristet amerikanskt independentband som gick sina egna vägar och som jag själv visste väldigt lite om när, som jag minns det, expediten i en skivhandel i Örebro tipsade om att de kunde vara något. Enligt Wikipedia så beror det där splittrade soundet på olika idéer inom bandet och det kan vara fullständigt sant. En tekniker påstås prayerchain-mercuryha sagt att ‘du kan höra bandet spricka på den här skivan’. Recensenten på nästan allomfattande musiksajten AllMusic liknar upplevelsen vid en skräckfilm. Bara egensinnigheten och de djärva kombinationerna av slammer och sakrala toner, vedhuggande och vacker melankoli gör den till ett av 1990-talets nästan-unikum. Möjliga själsfränder med The Choir, om det säger något. En något bredare men samtidigt trubbigare och vanskligare referens kan vara Nirvana… på någon form av nedåttjack. Inte för alla individer, inte heller för alla humör. Men speciellt. Med massivt meditativa höjdpunkter som ”Manta Rae” och ”Bendy Line”.

Prefab Sprout ”Andromeda Heights” (1997)

Eleganter. Sofistikerade, nästan intill överdrift ibland. Men ofta geniala och oemotståndliga, synbart naiva romantiker med en del dolda insikter mellan tinningarna. Knappt ett decennium efter klassikern ”From Langley Park to Memphis” var de nu aningen softare och mer slipade på gott och ont, kanske med prefab-sprout-andromedaålderns rätt. Men med en nästan lika imponerande koncentrerad sångskatt i bagaget. ”We were quoted out of context – it was great” mässar de förtjust i inledande ”Electric Guitars” som ska vara en hyllning till Beatles. Och sedan ångar det på med de orkestrerade 60-talsosande ”Prisoner of the Past”, charmoffensiver som ”Life’s a Miracle” och tvetydiga deklarationer som att kärleken är den femte ryttaren i apokalypsen – med samma övertygande tonfall som samtidigt gör klart att det mesta ordnar sig ändå till slut. Eller åtminstone fram till det bittra slutet. Resan dit är värd att företa sig ändå.

Nästa kapitel: Nummer 21-30 på listan. Jodå, snart börjar det på allvar.

Första delen av följetongen finns här. 

Andra chansen: Finn fem rätt i folkviljan!

Fler unga hungriga grabbar till schlagerfinal. Det var givetvis helt fel, rent objektivt. Men alla förstår inte sitt eget bästa. Framförallt inte svensk musikpublik. 

Man ska inte lämna över ansvaret till andra att göra det rätta. Då får man helt enkelt skylla sig själv. Det borde ha varit Eric Gadd och Caroline af Ugglas, med duon Segerstedt & Damli samt Behrang Miri som helt acceptabla alternativ, som skickats vidare till finalen i det där nya skrytbygget i Solna. Men… Nu överlät jag dessa beslut åt andra och så gick det som det gick. Jag är något mer välvilligt inställd till Robin Stjernberg än Anton Ewald, men det är helt klart en annan generation (och smaksektor) som haft det avgörande inflytandet här. What the heck, världen fortsätter snurra ett tag till ändå. Troligen. Sista ordet till min fru Emilia:

– Jag ville att duon (Segerstedt & Damli) skulle gå vidare. Men ungdomen har makten…

 

Kalla fakta om andra chansen? Se SVTs egen festivalbevakning.

Efterlysning: Fler fräscha nyårshymner!

Nyårssånger, finns de? Jag börjar undra om det är mitt minne eller musikvärlden det är fel på. Visst borde det finnas en uppsjö kompositioner som på något sätt anknyter till det regelbundet återkommande fenomenet med årsskiften. Nästan lika många som till julen, eller? Men när jag börjar rådbråka hjärnan nu när ännu ett år närmar sig sitt obevekliga slut, är det egentligen bara två sånger som fastnat och på något sätt gjort intryck tillräckligt för att de ska börja bölja fram och tillbaka i huvudet utan googlingar och alltför påtaglig intellektuell ansträngning.

Båda kom i början av 1980-talet. En talar om hopp och optimism inför det nya som ska komma, om än med en melankolisk underton som slår igenom även i tonspråket. Men de flesta som hört ”Happy New Year” från ABBA:s näst sista riktiga studioalbum innan uppbrottet, ”Super Trouper” (1980) associerar troligen mer till just framåtanda och förhoppningar än risker och kriser som kan vänta runt knuten. Mindre av den varan finns, åtminstone ytligt sett i det andra exemplet jag omedelbart tänker på. Däremot är låten på flera sätt suggestiv och tankeväckande, upplyftande på ett sätt många av den aktuella gruppens alster ofta är, sina  starka vemodiga stråk till trots. Numera är de giganter, kanske större än vad ABBA var för omkring 30 år sedan, om det nu är lönt att göra sådana jämförelser mellan olika epoker. Det handlar i alla fall – som några kanske redan räknat ut – om ”New Year’s Day” med U2 (från ”War” 1983).

De kompletterar varandra utmärkt, de två. Men det måste väl finnas något mer jag kan leta fram och lyssna på för att hälsa det nya året imorgon på ett värdigt sätt? Det är fortfarande knappt ett dygn kvar att forska i frågan…

Folkkära artister i fallande regn under festival i Lidköping

Ternheim. Frisk. Moraeus. Tre etablerade artister som arbetade hårt på trevnadsfaktorn under Lidköpings kultur- och porslinsfestival i helgen som passerade revy.

Kultur- och porslinsfestival. Hur krystat låter det? I Lidköping finns sedan länge ett speciellt förhållande till lerkärl efter den gamla Rörstrandsfabriken, det har även jag lärt mig som invandrare från öster om Vättern via diverse omvägar. Och helgen som gick rådde mer aktivitet än vanligt  i staden – inklusive kulturellt, med framförallt en hel del musik från scenen i Stadsträdgården. Själv begränsade jag dock mitt intag till tre akter ur utbudet. Livet är fullt av prioriteringar…

Niclas Frisk. Låter namnet bekant? Atomic Swing, Sweet Chariots, Perssons Pack med flera samrören har Ludvika-sonen på sitt samvete. Nu stod han med trio på scen och levererade ett akustiskt ljudande set med flera sånger som låter bekanta, men inte riktigt… ”Stone Me Into the Groove” och ”Smile…” var några lätt identifierbara saker som fått ny kostym, med nedskruvat BPM och långa utflykter med akustiska gitarrer. Fingerfärdig är han, om vi inte visste det innan. Och med ett personligt uttryck som inte försvagas utan snarare förstärks i den mer begränsade instrumenteringen.

Anna Ternheim, tidigare mest ett namn i raden av svenska artister med större genombrott på senare år för mig, men vilken genre hör hon egentligen hemma i? Personlighet finns i alla fall här också. Nerv. Låtar med viss spännvidd från countryinfluenser utan att förfalla till det alltför tillrättalagda och tillplattade den branschen är sprängfylld av, folkmusik av blandat ursprung, visor och mycket annat. Även här en sättning med betoning på det akustiska; gitarrer, cello, kontrabas och överhuvudtaget stränginstrument med ett och annat instick av piano i grunden.
– Vad tappra ni är. Ni ser väl förberedda ut, nästan som pilgrimer med era caper, kommenterade sångerskan när hon såg ut över publiken i den småregniga lördagkvällen där många av oss mycket riktigt sett till att ha med regnjackor med vidhängande huvor.

Något för alla. En del vill verkligen åstadkomma det. Som Kalle Moraeus. En del artister säger så lite som möjligt på scen och vill helst låta musiken tala helt. Andra pratar nästan för mycket. Som Kalle Moraeus. En del artister har en dryg och världsfrånvänd framtoning. Andra verkar så genomsympatiska att man drar sig för att skriva något negativt om dem. Som Kalle Moraeus. Många människor svarar spontant ”allätare” på frågan om musiksmak. Mr Moraeus är något av en allfödare. Han är duktig, han är en underhållare, han vill alla väl och han kan – inte att förglömma – spela. Ett par olika instrument. Som bäst gör han och hans medmusikanter också svängiga, lekfulla och lättfastnande stycken som tränger ner i folkdjupen för att till synes aldrig kunna försvinna från dess medvetande.

Möjliga nackdelar: Monologerna kan vara lite för långa och detaljrika. Musiken pendlar vilt mellan schlager, funk, folk, dansband, rockabilly och jazz, visserligen med samma polerade finish men ändå; har han någon riktig musikalisk profil i grunden? Under söndagseftermiddagens festivalfinalframträdande inför en fullbelagd park (vilket måste betyda ett par tusen personer) hade han hörbara problem med rösten vilket begränsade omfånget i sånger som ”Beatrice” men han kämpade på det som den professionella multimusiker han ändå kan anses vara. Som sagt; svårt att tycka illa om. Men trevnadsfaktorn kan leda till överdoser.

Mer om artisterna på respektive hemsidor för Anna Ternheim och Kalle Moraeus samt Niclas Frisks FaceBook-sida.

Romans, rytmik och reklamkupper från tre röster med rötter i Jemen

Jemenitiska sångare – jo, jag har hört några sådana, främst som underhållare på bröllopsfester och jämförbara tillställningar under året jag arbetade i Taiz. Men sångerskor verkade betydligt mer sällsynta. Nyligen uppmärksammades dock tre av dem som faktiskt finns, i ett inlägg av Afrah Nasser, jemenitisk skribent som sedan ett drygt år bor i Sverige.

Balqees Ahmed Fathi är dotter till en jemenitisk sångare, Ahmed Fathi, tydligen stor där under 1990-talet. Själv har Balqees levt mest i Arabemiraten och har utsetts till stor talang av bland annat ett franskt modemagasin. Rana al-Haddad är också dotter till en känd sångare och har fått kontrakt med ett ledande saudiarabiskt musikförlag. Arwa i sin tur är tydligen inte bara popstjärna utan även TV-programledare, född i Kuwait av en jemenitisk far och egyptisk mor. Hon verkar också ha spenderat det mesta av sitt liv utanför Jemen.

Av några bifogade videoklipp att döma är Balqees lagd åt det romantiskt rytmiska pophållet och har mycket riktigt en hyfsad röst – dessutom stödd av en professionell produktion. Rana levererar ett opus som kunde vara sponsrat av det jemenistiska turistministeriet, med vackra vyer av bland annat gamla staden i Sana’a. Klippningen är dock i kantigaste laget och hela paketet gränsar verkligen till det svårsmält kitschiga – men inte utan charm. Hennes egen röst är även i det här fallet en styrka och musiken en något mer tydligt traditionell form av orientalisk pop, enkelt uttryckt. Arwa arbetar till synes mer i samma fåra som Balqees med betoning på romans och glamour. Ganska snyggt, men inte överdrivet originellt eller visionärt.

Enligt Nasser är ingen av de tre bosatt i Jemen, även om alla tre har rötter där. Vilket i sig kanske säger en del om möjligheten för sångerskor (med betoning på -skor) att slå igenom just i Jemen. Kultur och långa traditioner lägger hinder i vägen – jag har svårt att tolka intrycken från landet på något annat sätt. Jag lade en del tid under arbetet i Taiz på att röna ut vilken typ av musik som uppskattades mest, vad människor (främst yngre) lyssnade på, vad de kunde tolerera och vad som verkligen gick hem även om de aldrig hade hört det förut. Att presentera väl underbyggda slutsatser av de undersökningarna är fortfarande ett oavslutat projekt (men några reflektioner i ämnet finns i inlägget ”Music On My Mind – Part 1” från december 2010). De här tre tipsen är nya för mig och värdefulla i sammanhanget.

Källa: ”Let Me Present To You Three Dazzling Yemeni Singers” av Afrah Nasser / 15 juli 2012

Manliga trumslagare är en vanligare syn i jemenitiska festsammanhang än kvinnliga sångerskor. Här från ett bröllop i staden Taiz våren 2010, på väg ut i trafiken för en traditionell festkaravan.

Ensamma hjärtan, intensiva infektioner och älskade hundar: 1980-talets bästa album – del 3

Dire Straits, Prefab Sprout och U2 kvalificerade sig – men nådde inte de absolut mest svindlande höjderna (smygreferens till en sång med en av de aktuella artisterna i sammanhanget*).  20 titlar har hittills tagit sig in på min personliga lista över 1980-talets mest minnesvärda populärmusikaliska album. Tio återstår. De tio bästa. Här är de:

10. Bruce Cockburn ”World of Wonders” (1985). Kontroverser har aldrig skrämt Kanadas troligen kreativaste och mest produktive trubadur, som under en period reste flitigt i olika världsdelar. Inte minst Centralamerika; i akt och mening att samla inspiration, aggression och göda sin passion för en bättre och framförallt rättvisare värld. Här ger han sig på allt från Internationella valutafonden och Pinochet till korrupta ledare och orättvisor i allmänhet. Lyssna inte minst på ”Call It Democracy”, ”People See Through You” och ”Santiago Dawn”.

9. The The ”Infected” (1986). En av de mest glödande hyllningar jag någonsin läst var Expressens recension av ”Infected”. Skribenten (som hette Kristina Adolfsson, tror jag) hade lyssnat på den minst en gång om dagen i tre månader, vill jag minnas. Själv gillade jag titellåten och ett par andra spår som radiopluggades regelbundet men det dröjde ett tag innan jag skaffade skivan själv – på kassett. Jodå. För några år sedan kom den i jubileumsupplaga på CD och fick nytt liv för mig. Matt Johnson är arg här. På sitt eget England och inte minst på USA, vilket framkommer i flera texter som ”Heartland” och ”Sweet Bird of Truth”. Hur beskriva den musikaliska profilen enklast? Tjaaa… några nävar new wave, en skopa soul/R&B och en som helhet explosiv cocktail.

8. The Call ”Reconciled” (1986). Michael Been (1950-2010) hade passion. Och intelligens. Och en karakteristisk röst som förmedlade mycket av den där passionen jag därför tror mig veta fanns där… Ja, vad vet jag egentligen? Men av flera starka sångsamlingar de satte ihop är det här den bästa, med levande, vibrerande och pulserande pusselbitar som ”I Still Believe”, ”Blood Red (America)” och ”With or Without Reason”.

7. Genesis ”Genesis” (1983). De genomgick en omvandling från svulstiga svitskapare till hitmakare med en progressiv udd under skiftet 1970-80-tal. Det var inte smärtfritt. Jag mötte dem någonstans under vägen, då omedveten om det mesta som gjort dem djupt vördade fram till dess. Jag var trots allt uppfödd på gospel, frikyrkopop och ”Poporama”. Efter en tveksam inledning på decenniet släpptes två utmärkta poporienterade album med pompösa inslag av ett band som gradvis reducerats från kvintett till trio. Av dessa är ”Genesis” aningen jämnare än ”Invisible Touch”. Från den skrämmande suggestiva ”Mama” till den smygande ”It’s Gonna Get Better”.

6. Sting ”The Dream of the Blue Turtles” (1985). Han hånades ofta för sina pretentioner, som inte precis krympte med åren. Sting är lite speciell. Men mest på ett positivt sätt och hans första soloutflykt efter splittringen av The Police var en omedelbar personlig favorit, som överlevt med sina dåvarande säljargument nästan intakta. Nyckelspår: ”If You Love Somebody Set Them Free”, ”Russians” och ”Moon Over Bourbon Street”.

5. Simple Minds ”Once Upon a Time” (1985). Jag vet. Det kan inte bli mer mainstream, utifrån de premisser som gällde för gruppens tidiga fans. Men ”Sanctify Yourself” är en hetlevrad hymn för evigheten, ”Allt the Things She Said” glansfull galapop och helheten andas både hopp och hängivenhet. Efter det här dynamiska decenniet klarade Jim Kerr & Co tyvärr aldrig riktigt att nå samma höjder igen.

4. Yes ”90125” (1983). Förräderi för en gamla fans, har jag lärt mig i efterhand. Själv har jag ett fastnaglat minne av första gången jag hörde ”Owner of a Lonely Heart” på radio. Kan man göra så där med en gitarr? Det var Trevor Rabin som höll i den under denna period i gruppens turbulenta historia. Jon Andersons röst väcker starka reaktioner för och emot. Jag är för… Och kombinationen av sofistikerad stämsång och distinkt rytmik i ”Leave It” är evigt ung. Liksom dynamiken i den frontaloptimistiska arenahymnen ”It Can Happen”.

3. Steve Taylor ”I Predict 1990” (1987). Han spelade i Sverige på Scandinavium i mars 1988 med den här kontroversiella skivan i bagaget. Jag har den signerad. Inte många kristna artister har vågat göra någonting liknande varken förr eller senare. Ta bara titlar som ”I Blew Up the Clinic Real Good”  och ”Jung and the Restless” och alla satiriska dubbeltydigheter som döljer sig bakom dem. Legendarisk, om än bara för en mycket begränsad sektion av den musikkonsumerande allmänheten.

2. Kate Bush ”Hounds of Love” (1985). När kom jag över min inledande Bushofobi? Någon gång i den här vevan, men kanske inte på allvar förrän med tidigare nämnda ”The Sensual World”. Den här skivan hörde jag inte i sin helhet förrän flera år senare, men framstår med eftertankens storstilade perspektiv som hennes största stund i karriären, punkten där hennes inledande fas med mer tyngd och aggressivitet inbakad i det mystiska och ofta undanglidande, fungerar som bäst. ”Running Up that Hill”, ”The Big Sky”, ”Cloudbusting”… Det svänger, det skakar och smeker och har inte åldrats nämnvärt.

1. Peter Gabriel ”So” (1986).
Omedelbart identifierbar storhet på alla plan. När den släpptes höll jag i princip på att upptäcka Gabriel, utan att ha satt mig in i allt som han tidigare gjort med Genesis eller på egen hand. Det kom senare. Och ”So” står absolut fortfarande upp som en genuin milstolpe i den rätt röriga tonala terräng som åren 1980-1989 utgjorde. Både artistiskt och akut minnesframkallande. Och just det, den där Daniel Lanois satt i producentstolen här också. Nyckelspår: ”In Your Eyes”, ”Don’t Give Up”, ”Sledgehammer”. Eller vänta nu, jag kunde lika gärna utse…

BONUS: Ännu en artist och ett album som hamnade utanför de 30: Men vem?

Jag brydde mig inte överhövan förrän den etablerade singer/songwritern som slagit igenom under decenniet före, läste in sig på amerikansk utrikespolitik, började grubbla över Vietnam och Centralamerika och attackerade föremålen för sina frustrationer med en nyvaknad frenesi. Titellåten med sina latinamerikanska ljudlandskap och oerhört tidsfångande textrader (”They sell us the president the same way, the sell us our clothes and our cars…” är bara ett litet fragment) är Magnum Opus…

NOT: Mina övriga 1980-talsfavoriter har tidigare presenterats i två kapitel: nummer 30-21 samt 20-11.

*”Wuthering Heights” var den första stora singelsuccén för Kate Bush, redan i slutet av 1970-talet.

Sensuella världar och smältande vax: 1980-talets bästa album – del 2

Saga, Steve Winwood och Anita Baker var några som kravlade sig in på topp 30. Indirekt provocerad av SVT:s nostalgiorgie ”Eighties” har jag dykt ner i det förflutna och destillerat fram vad jag anser vara de bästa populärmusikaliska album som släpptes mellan 1980 och 1989 (undantaget samlingsskivor och filmmusik). Nu fortsätter kavalkaden med placeringarna 20-11:

20. Amy Grant ”Lead Me On” (1988). Frikyrkopop. Snyggt och prydligt förpackad. En ung talang som gjorde en nischbransch bekväm  och harmonisk till sinnes. Sedan följde en liten revolt. Tillräckligt mycket för att skapa ett album som än idag bryter av mot majoriteten av den aktuella nischens utbud, så väl som hennes övriga katalog. Inte överdrivet spetsigt egentligen, men spänstigt, levande, personligt och transcendent. Minns framförallt den lånade ”What About the Love”, pianoballaden ”If These Walls Could Speak” och titellåten.

19. Fredá ”Tusen eldar” (1988). Gnosjö, Småland. Därifrån kom en av periodens mest uppmärksammade svenska grupper med sedermera soloflygande Uno Svenningsson i spetsen. I slutskedet av 80-talet hade de avverkat två album och några medlemsrockader innan solen stod i zenit på deras tredje LP. Här uppfyllde de sin potential och skapade nästan tidlös musikmagi i sånger som ”Jag vill se dig lycklig”, ”Det måste gå” och ”Dansar i natten”.

18. Prefab Sprout ”From Langley Park to Memphis” (1988). ”Hot dog, jumping frog, Albuquerque”. Meningslöst nonsens som allra meningsfullast i en sorgesam historia om popstjärna på fallrepet (”The King of Rock’n Roll”). Från en på sin tid lavinartat geniförklarad platta från ett brittiskt band med betoning på kristallklar, nästan korkat begåvad pop – ett band på toppen av sin formkurva. Och med titlar som ”The Venus of the Soup Kitchen” kan det aldrig slå helt fel i historiens granskande ljus heller.

17. Kate Bush ”The Sensual World” (1989). Till att börja med : slutet. En av de mest genomträngande, sagolikt osannolika sånger som någonsin skrivits: ”This Woman’s Work”. Innan dess har vi hört bulgariska damkörer sätta sin speciella prägel på ett par andra nummer. Kate själv är mognare och mindre excentrisk än under de tidiga åren men sällan eller aldrig stillastående och inställsam.

16. Dire Straits ”Love Over Gold” (1982). ”Brothers in Arms” var den kommersiella knallen, men tre år tidigare hade de avvikit som mest från sitt inbyggda koncept och släppt en LP med för dem osedvanligt långa och komplexa kompositioner. Chief among them: inledande ”Telegraph Road” som fortfarande, 30 år senare, är en gigant ur nästan vilken konstnärlig vinkel som helst. 14 minuters odyssé genom en liten stads historia, dess uppgång och neddykning i samma intighet den föddes ur. Humorn är inte det mest accentuerade med sångerna, utom undantagsvis i den satiriska ”Industrial Disease” med de odödliga raderna ”Two men say they’re Jesus / One of them must be wrong…”.

15. Steve Taylor ”Meltdown” (1984). Han hade presenterats som ett stjärnskott i Svenska Journalens musikbilaga Puls, en ära som förmodligen inte framstår så åtråvärd eller ens nämnvärd för dem som inte var med under dåtidens IT-begränsade medieklimat och inser hur information och nya insikter nådde fram, särskilt vad gällde smalare musikgenrer. Jag fick skivan i födelsedagspresent. En ny era hade inletts. Kristen rock med ett eget språk och egna idéer existerade! Framförallt var Taylor en vågad herre rent lyriskt. Ingenting tycktes tabu men det fanns alltid en tanke bakom. Han tacklade kristen kommersialism och rasism, sopade till Sovjetunionen för dess behandling av Polen och närmade sig diverse etiska dilemman utan skyddsnät. Eureka! Lyssna på: ”Over My Dead Body”, ”Baby Doe”, ”Guilty By Association” – och resten!

14. U2 ”The Joshua Tree” (1987). De är ju givna. Omöjliga att ignorera. Men vilket enskilt album var egentligen bäst från den här tiden? ”War” och ”The Unforgettable Fire” kan definitivt konkurrera. Men jag stannar ändå vid det mest ‘konventionella’, kritiker- och publiksanktionerade valet för att representera deras första decennium på den här listan. De grävde sig fram genom delvis nya gropar, behjälpta av den stigande producentstjärnan Daniel Lanois, sökte och fann en delvis ny publik både med kraft, sofistikation och diskretion. ”I Still Haven’t Found What I’m Looking For” symboliserar den lättillgängliga men långvariga karaktären, ”Bullet the Blue Sky” kraften och ”Mothers of the Disappeared” den finstilta poesin med glödande insida.

13. Robbie Robertson ”Robbie Robertson” (1987). Producenten Daniel Lanois satte som sagt sin prägel på mycket som var bra under sent 1980-tal, som Peter Gabriel och U2. Tillsammans med Robertson, en gång i tiden ledare för The Band (som jag nästan aldrig lyssnat på) skapades ännu en nervig, organisk ljudbild som grund för en räcka påträngande, ibland rent hemsökande sånger om inte minst amerikanska öden och äventyr i samhällets marginaler. ”Showdown at Big Sky” och ”Sonny Got Caught in the Moonlight” brinner fortfarande lika starkt.

12. It Bites ”Once Around the World” (1988). Halvgalna britter med katolsk internatskolefostran eller snarlikt, pompösa anspråk parade med skruvad humor och instuckna fraser på latin. Ekvilibristiska övningar och raka refränger alternerar och avlöser varandra som prelater på peptalkskonferens, liksom existentiella grubblerier och beskrivningar av vad som tilldrar sig i leksaksaffären när personalen gått hem för dagen. Bandet upplöstes några år senare, men återförenades i mitten av 00-talet minus gamle sångaren Francis Dunnery. Andra albumet, som det rör sig om här, är stundtals oförlikneligt, ofta oförutsägbart och når sitt klimax i avslutande 15-minuterssviten, tillika titellåten.

11. Peter Gabriel ”Peter Gabriel” (1980). När den släpptes hade jag knappt kommit förbi Boney M– och Baccara-stadiet (närmast obligatoriskt för den tidens mellanstadieelever) för att börja sondera mer solida saker. Gabriel upptäckte jag på allvar i samband med ”So” 1986 och en ny värld öppnade sig bakåt i historiken. ‘Trean’ med det där smältande ansiktet på omslaget (framställt med hjälp av ett fortfarande fuktigt polaroidfoto, har jag hört någonstans) är ofta dyster och disharmonisk, men nästan alltid angelägen in extremis. ”Family Snapshot”, ”I Don’t Remember”, ”Biko”… Klassiker.

CIRKELN SLUTS, SNART… MED TOPP TIO.

 

BONUS: Vilka handlar det här om? Ännu en aspirant på topp 30, som föll på målsnöret:  ”Aviga, avantgardistiska, avtändande till max för sina värsta belackare, men lika ofta höjda till skyarna för sina intelligenta spelvändningar såväl verbalt som harmoniskt och inte minst arrangemangsmässigt. Synthesizern var ytterst framträdande i ljudbilden, men i grunden hade GG (sångarens initialer, red anm.) et al mer gemensamt med amerikanska soul/R&B-akter än de flesta brittiska så kallade syntgrupper. Vilket kanske symtomatiseras tydligast av Miles Davis cover på…”. Ja, vilken låt var det? Och vad hette bandet?

Värstingar ur vaxkabinettet: 1980-talets bästa album – del 1

Vilka var de egentligen? De bästa skivorna, som vi brukade kalla dem en gång i tiden, eller LP. I det vi kan kalla moderna musikgenrer, från det 1980-tal vars dominerande musikaliska trender i sommar högtidlighålls av Sveriges Television. Oavsett om de nu finns tillgängliga på CD eller nedladdningsbara från nätbutiker så handlar det här om sammanhållna album i sin helhet. (Varje era innehåller givetvis också en mängd enskilda sånger, låtar, stycken som definierar tiden för folk i allmänhet – eller mest för en mindre grupp. Men det är ett projekt i sig, som kanske presenteras senare…)

Resultatet bygger givetvis på ett moget övervägande av kvalitet och beständighet, med tonvikt på det som faktiskt influerade mig på allvar under den eran i viss kombination med sådant som jag upptäckt eller snarare uppskattat mer senare i livet. Och redan under decenniet ifråga hann mina preferenser ändras en del, så sammanställningen blev mer komplex än jag föreställde mig när minnenas karusell vevades igång häromveckan. Kontentan är dock att det här är de album från åren 1980-89 som betytt mest för mig själv fram till dags dato.

Reservation för vissa avgränsningar: Inga samlingsalbum med flera artister, eller så kallade Greatest Hits med enskilda artister har räknats med. Dessutom har utpräglade filmsoundtrack också valts bort i den här genomgången.

Aptitretare – här är några kandidater som aspirerade på en plats men inte klarade sig ända fram i gallringen: Talk Talk, Was (Not Was), Chris Rea, Don Henley, Ultravox, Kajagoogoo, Steps Ahead, Madonna, Jackson Browne, Eurythmics och Daniel Lanois. Den sistnämnde är dock direkt inblandad i några alster som faktiskt landade på listan, bara som en liten ledtråd.

NOT: Länkarna från skivtitlarna leder till AllMusic eller liknande informationskällor med mer kött på benen om de aktuella verken. Nedräkningen kan börja, i omvänd rangordning fram till den absoluta toppen. Här är nummer 30-21:

30. Gil Scott-Heron & Brian Jackson ”1980” (1980). Scott-Heron (1949-2011) har av en del historieskrivare fått äran för att ha uppfunnit rap-tekniken. Det var väl 1973 i så fall. På gymnasiet hörde jag honom själv för första gången på ett så kallat blandband (be äldre anhöriga förklara fenomenet om du född senare än cirka 1989) från en klasskompis. Mannen släppte ifrån sig en serie sånger med sociala kommentarer som främst igenkännliga faktor under sin mest aktiva period. Hela ”1980” har jag egentligen inte lyssnat på förrän de senaste åren och här finns några av hans fullträffar i en allmänt angelägen kavalkad från ”Shut ‘um Down” (i efterskalven från Harrisburg-haveriet), över den hoppfulla ”Willing” till ”Corners” med sin sofistikerat subtila basfigur och betraktelser över tidens gång, in i en ny era kännetecknad av många saker som fick varningslamporna att blinka för den evige rebellen. Det var varken första eller sista gången. Men nu har han tyvärr lämnat oss för gott.

29. Phil Collins ”Face Value” (1981). Sakta men säkert har det mesta han skapat på solokvist blivit allt mindre spännande. Men det visste ni redan. De första egna eskapaderna, och allra mest den allra första, de erbjuder en anslående amalgamation av suggestiva saker som supermegafonsuccén ”In the Air Tonight” och soulinfluerade stänkare. Och så socialrealistiska sorgliga visor som ”The Roof Is Leaking”. Denna solodebut, tillbliven i en skarv mellan ett par Genesis-album och avrundad med en dos Beatles-psykedelia i form av covern ”Tomorrow Never Knows” har åldrats med mer behag än det mesta han släppt ifrån sig på egen hand de senaste 15 åren.

28. Stevie Wonder ”Hotter than July” (1980). Underbarnets mest pionjäriska period var redan avklarad (förstod jag så småningom) men han var kapabel att glimtvis knåpa ihop ett album med nästan idel slagkraftiga sånger, som den hitorienterade men även socialt medvetna och långtifrån uddlösa ”Hotter than July” med den ironiska ”Cash In Your Face”, klatschiga ”Did I Hear You Say You Love Me” och hyllningen till Martin Luther King i ”Happy Birthday”.

27. Fish ”Vigil in a Wilderness of Mirrors” (1989). Efter uppbrottet från Marillion samlade den profilstarke sångaren ihop sina samhälleliga frustrationer liksom ett gäng instrumenttrakterande bekanta, höjde rösten ett steg till i ett solostycke med återkommande poetiskt bildspråk och kraftfulla arrangemang. Dov dramatik, en buk sprängfylld av indignation som  får utlopp i exempelvis ”The Company”, men även finstämd romantik som i ”Gentleman’s Excuse Me” och starkt manifesterade skuldkänslor som i ”Family Business”, en bekännelse från någon som inser vad som pågår i sin omgivning men inte agerar och ser sig som medskyldig till misären.

26. ABBA ”The Visitors” (1981). Björn & Benny utvecklades under en cirka tioårsperiod till några av världens pålitligaste leverantörer av smart, snyggt arrangerad och ibland rent genialisk pop. Att hålla den nivån under ett helt album var som för så många år, oftast en oöverstiglig utmaning. Närmast kom de troligen med sin sista ‘riktiga’ LP, där inledande titellåten är en riktig thriller (som Ulvaeus på senare år avslöjat vara en förtäckt hyllning till dåvarande demokratirörelser i östeuropa). Skilsmässoskildringen ”When All Is Said and Done” är musikaliskt så exakt och elegant strukturerad att det blir ett skolexempel på det ultimata utnyttjandet av det traditionstyngda treminuterspopformatet. Över hela skivan vilar något melankoliskt men samtidigt upplyftande som gör det till ett nästan idealiskt testamente för kvartetten som gled isär snarare än sprängdes kort efteråt.

25. Level 42 ”True Colours” (1984). Hånade på många håll, slagpåse för ett flertal oförstående kritiker när de var som störst. Brittiska funkambassadörerna med fingerfärdige basisten Mark King i spetsen, som efterhand drog över mer och mer in i konventionell pop men behöll sin instrumentella pondus och intrikata idéer, hade ofta svårt att hålla sig fokuserade över ett helt cirka-40-minuters-sjok som krävs i albumform. Men 1984 kom de ändå nära den eftersträvade ihållande spänningsnivån med höjdpunkter som kampsången ”The Chant Has Begun”, ”Kouyaté” med sina orientaliska harmonier och ”Hot Water” med ett av de vräkigaste brassriff som hörts på den här sidan världskriget.

24. Steve Winwood ”Talking Back to the Night” (1982). Han gjorde mycket bra under 1980-talet, underbarnet som växt upp sedan debuten i Spencer Davis Group som tonåring ett 20-tal år tidigare. Allra vassast och mest genomsyrad av hans speciella snille är nog, i strid på målsnöret med både ”Arc of a Diver” och ”Back in the High Life”, tredje soloutflykten med oförglömliga ”Valerie”, kontemplativt gungande titellåten och en uppsjö minnesvärda melodier överlag. Han spelade i stort sett alla instrument själv på gott och ont och alla klarar inte av klaviaturljuden á la -82 idag, men gör du det är det omöjligt att inte beröras av andäktigheten och allvaret.

23. Nik Kershaw ”Radio Musicola” (1986). Han slog igenom samtidigt som flera andra engelska popsnören och fastnade väl i folkdjupen (om han fastnade alls) i det facket, men Kershaw hade en speciell melodikänsla och ett snett leende som fick honom att stå ut från mängden om man var mer uppmärksam. Artistiskt strålade hans starkaste sidor samman i den eklektiska men också direkt älskvärda kavalkaden med fylliga, färgstarka arrangemang från den inledande titellåten till avslutande melankoliska balladen ”Violet to Blue” med kraftfull gospelkör i korus.

22. Anita Baker ”Rapture” (1986). Soul. Hon har det. Eller hade då i alla fall. Hon har en väldigt bestämd blick riktad mot betraktaren från omslagets baksida, något som i sig fick en del kritiker att vakna till och vara extra uppmärksamma enligt egen utsago. Med låtar som ”Same Ole Love” och ”Watch Your Step” var det inte svårt att hålla koncentrationen när man väl fångats in av honungsrösten och de snitsiga storslagna musikaliska scenlösningarna i det drama som kallas passion på platta.

21. Saga ”Worlds Apart” (1981). Jämnhet har aldrig varit de kanadensiska neoprog-fantomernas främsta signum. Det har gått upp och ner med kraftiga kantringar under 30 år. Med ”Worlds Apart” hamnade de på världskartan, brukar åtminstone annalerna ange i efterhand. På min egen personliga radar fastnade de väl tre-fyra år senare efter ihärdigt argumenterande från vänner och bekanta först på högstadiet och sedan gymnasiet. Och det här är definitivt ett av deras absolut jämnaste och vägvinnande album, med både rymd och djup, attack och andäktighet. Nyckelspår: ”On the Loose”, ”Framed” och ”Wind Him Up”.

COMING UP: NUMMER 20-11… Snart!

BONUS: Här är en av skivorna som hamnade strax utanför listan. Men vem handlar det om? Ur motiveringen som inte riktigt räckte ända fram:  ”Var han inte lite väl smörig? Med ett förflutet i någon pensionsfärdig stämsångscombo kallad The Imperials. Väldigt amerikansk, väldigt from, väldigt… väldigt bra röst faktiskt. Det märktes när materialet matchade den naturliga förmågan, och en viss livskris hade passerat om jag minns rätt från någon intervju way back when. Plötsligt hade både en reflekterande ton smugit sig in, ihop med en tidigare oanad råhet, om än i en produktion som i grunden inte avvek så mycket från den då dominerande västkustrockiga stilmarkören i frikyrkopopgenren med omnejd.”

Passerande främlingar och andra pionjärer från förr

Ett ungt U2 gästar Sveriges då tvåkanaliga licensfinansierade television, samma år som en sovjetisk ubåt går på grund i sydsvensk skärgård. Och så lanseras en utpräglad musikkanal med namnet MTV. Inledningen på gårdagens ”Eighties” (som krockade med en viss viktig fotbollsmatch, men finns på SVT Play den närmaste månaden) med fokus på 1981 . De musikaliska kreatörer som ville överleva i det nya medieklimatet var tvungna att skapa musikvideor vare sig de ville eller inte. Och många hakade på med stor entusiasm, enligt de nu mer åldrade stjärnor som passerar revy i programmet både i sin ungdoms blomning och nu med åtminstone mer kronologisk distans till fenomenet.

Ultravox, som jag under en period – just kring 1981 och framåt – lyssnade väldigt flitigt på, får äran för att ha ‘skapat den moderna popvideon’ 1980 med ”Passing Strangers” (regisserad av Russell Mulcahy som fortsatte med långfilmer), något bandets sångare Midge Ure småleende ser tillbaka på. Lika sofistikerade var inte Duran Duran, men de levde ändå högt på sina videor (och kontroverserna kring dem). För att inte tala om en Mr Michael Jackson. Madonna, Peter Gabriel, A-Ha – ja, det är bara att börja pricka av listan på ikoner som passerar revy i programmet. Liksom Kim Wilde som ser tillbaka på sin artistiska familj, turnerande med samme Jackson och i ett klipp klipper till, eller i varje fall örfilar Erik Blix i en sketchartad entré till ”Blix från klar himmel” anno 1992. Numera är hon tydligen trädgårdsarkitekt och programledare i egen rätt. Did not know that.

Apropå detta nyligen återigen aktuella decennium: Tidskriften Paste publicerar med jämna mellanrum (eller snarare, utan några mellanrum alls) sammanställningar över ‘best of’ i olika populärkulturella kategorier. I vintras var det dags just 1980-talets bästa album. Lämpligt nog de 80 bästa. Av dessa har jag själv faktiskt bara hört åtta i sin helhet. Till dem hör Leonard Cohens ”I’m Your Man”, ”East Side Story” med Squeeze, Dire Straits rekordsäljande ”Brothers in Arms”, Peter Gabriels ”So” (1986) och tidigare nämnda U2:s banbrytande ”The Joshua Tree” (1987).

Bekännelse: Jag har uppenbarligen inte dyrkat och detaljstuderat allt stilbildande och odödligt med Lou Reed, Run DMC, Nirvana, Steve Earle, Black Flag, The Smiths, Beastie Boys, The Jesus and Mary Chain och Violent Femmes. Och tydligen har jag totalt ignorerat genialiteten hos The Pixies, vars ”Doolittle” från 1989 enligt Paste är decenniets höjdpunkt. Namnen i sig var annars svåra att inte stöta på om och om igen om man växte upp med P3 i dess dåvarande tappning och regelbundet plöjde igenom recensioner i Expressen, Aftonbladet, Slitz (ja, en gång i tiden var det en ambitiös musiktidskrift) och till och med lokalpressen (som för mig vid den tiden innebar Östgöta Correspondenten).

Paste är knappast ensamma om vurmen för att lista sådana här saker. Och själv ser jag ett barnsligt nöje i det, när jag hinner. Så vilka album skulle jag själv nu sätta främst från det årtiondet, begränsat till en något kortare lista? Den är på gång! Några av Pastes kandidater är aktuella här med, men vilka? Fortsättning följer…