Stort sound och stora gester med pånyttfött Simple Minds

I år är det som bekant år 2015 AD. Det betyder bland annat att det är 30 år sedan ”Once Upon a Time” släpptes, det kanske bästa album new wave-profeterna från Old Scotia gjort sig skyldiga till. Om ni frågar mig. Det behöver ni inte göra. Andra skulle säga ”New Gold Dream”, ”Sparkle in the Rain” eller kanske några av de tidiga postpunk-, alternativt arthouseinfluerade tidiga produkterna som jag själv utforskat rätt sparsamt. Nej, det var snarare där i det tidiga 1980-talet jag hittade dem, och i mitten av samma decennium kunde jag erkänna att jag gillade vad de gjorde. Kanske var det något med den ytligt sett smygdekadenta, industriestetiska inramningen som gjorde dem lite lagom suspekta under mina tidiga tonår där min frikyrkliga omgivnings i vissa fall aningen inskränkta kulturkodex satte sina spår. Kunde de rentav vara diskreta demondyrkare, som så många andra kolleger i branschen ansågs vara i delar av de kretsar jag just nämnt? Nej, det kunde de ju inte. Och låtar som ”Glittering Prize”, ”Promised You a Miracle” och ”Up on the Catwalk” var svåremotståndliga.

Sedan utvecklades Jim Kerr & co genom medlemsbyten och ödets finger till ett av epokens storstilade arenaband. De dök upp överallt där stora scener samlade de stora namnen, och samtidigt blev deras framtoning alltmer öppet världstillvänd; Amnesty-, Greenpeace– och Mandelakramande – vilket jag absolut inte såg något nedsättande i. De behöll glöden decenniet ut, men började falna under det nästkommande, långsamt men obevekligt. Jag tycker fortfarande att album som ”Real Life” och ”Good News from the Next World” har sina existensberättiganden, men sedan följde något slags åtminstone halvökenvandring där den skarpa profilen började bli suddig i kanterna och deras vision för framtiden verkade väldigt oklar. Ålderstecken? Bandmedelålderskris? Det råder väldigt delade meningar bland gruppens trots allt ganska eklektiska beundrarskara när och hur deras stora kriser egentligen tilldragit sig. En del skulle säga att de sålde ut sig ungefär vid den punkt där jag ser deras höjdpunkt.

Och så där har det hållit på. Har de pensionerat sig eller inte? Vilka är kvar i sättningen, om några? Vad vill de nu, vilket sound gäller nästa gång? Vad innebär ”tillbaka till rötterna” i deras fall? Med jämna mellanrum har de i alla fall blixtrat till och visat mer än bara pliktskyldiga livstecken. De senaste albumen som släppts har jag mer strölyssnat på utan att bli helsåld, men det allra senaste är oväntat genomarbetat och upplyftande. Det vill säga det här. Framförallt är det något med den inneboende energin som lyser igenom. Kompositionerna håller varierande kvalitet (som de egentligen alltid gjort). Det krävs en tydlig viljeyttring från de här 50-plus-herrarna för att väcka till liv det de en gång gjort sig kända för. När de utstrålar passion och kombinerar det med precision. Som de faktiskt gör nu till en grad jag inte trodde de var mäktiga längre.

Bara en sådan sak som att de gör en cover av The Calls upp till kamp-anthem ”Let the Day Begin”, med mer synthesizerprofilering än originalets gitarrhackande. Ett original som nu faktiskt har ett kvarts sekel på nacken, men representerar något av det bästa från sin era. Om jag minns rätt var de två banden ganska nära bekanta och periodvis turnépartners under guldåren. I övrigt finns här åtminstone en handfull kraftfulla, pådrivande stycken med en mystisk ådra pulserande under den glansiga ytan där gitarrer och klaviaturer balanseras snyggt, smakfullt och långtifrån lealöst. Titellåten lever just mycket på den där kraften och urladdningen i ett korus som vill krossa allt motstånd på ren pondus, medan exempelvis ”Kill or Cure” och ”Concrete and Cherry Blossom” (lysande titel, förresten) lever mer uttryckligt på sina melodislingor. Det envetna obevekliga tuggandet och tunggunget i ”Midnight Walking” sätter även standarden på ett tidigt stadium.

Liket lever. Inte bara lite lagom. Det finns alltid mer att önska och visst lyser en del av de gamla bristerna igenom ibland, med monotona partier och ett par refränger som känns en smula antiklimaktiska, men det är uppfriskande att gubbarna inte skäms för att plocka fram ett sound som skvallrar om hur och när de slog igenom, och som fortfarande har en suggerererande stämningsskapande effekt i sig självt. ”Broken Glass Park” är nästan skrattretande 1982-ish i sin utformning, men vad skulle vara problemet med det?

Recenserat: Simple Minds ”Big Music” (2014). Avlyssnat från Spotify, där skivan finns i två versioner, av vilka den så kallade De Luxe-upplagan bjuder på sex extraspår, bland andra covers av Patti Smiths ”Dancing Barefoot” och The Doors ”Riders on the Storm”. 

Relaterat: Min lista över 1980-talets bästa album, där ”Once Upon a Time” landar på plats nummer fem. Diskografi från AllMusic. Basfakta om albumet från Wikipedia.

Ensamma hjärtan, intensiva infektioner och älskade hundar: 1980-talets bästa album – del 3

Dire Straits, Prefab Sprout och U2 kvalificerade sig – men nådde inte de absolut mest svindlande höjderna (smygreferens till en sång med en av de aktuella artisterna i sammanhanget*).  20 titlar har hittills tagit sig in på min personliga lista över 1980-talets mest minnesvärda populärmusikaliska album. Tio återstår. De tio bästa. Här är de:

10. Bruce Cockburn ”World of Wonders” (1985). Kontroverser har aldrig skrämt Kanadas troligen kreativaste och mest produktive trubadur, som under en period reste flitigt i olika världsdelar. Inte minst Centralamerika; i akt och mening att samla inspiration, aggression och göda sin passion för en bättre och framförallt rättvisare värld. Här ger han sig på allt från Internationella valutafonden och Pinochet till korrupta ledare och orättvisor i allmänhet. Lyssna inte minst på ”Call It Democracy”, ”People See Through You” och ”Santiago Dawn”.

9. The The ”Infected” (1986). En av de mest glödande hyllningar jag någonsin läst var Expressens recension av ”Infected”. Skribenten (som hette Kristina Adolfsson, tror jag) hade lyssnat på den minst en gång om dagen i tre månader, vill jag minnas. Själv gillade jag titellåten och ett par andra spår som radiopluggades regelbundet men det dröjde ett tag innan jag skaffade skivan själv – på kassett. Jodå. För några år sedan kom den i jubileumsupplaga på CD och fick nytt liv för mig. Matt Johnson är arg här. På sitt eget England och inte minst på USA, vilket framkommer i flera texter som ”Heartland” och ”Sweet Bird of Truth”. Hur beskriva den musikaliska profilen enklast? Tjaaa… några nävar new wave, en skopa soul/R&B och en som helhet explosiv cocktail.

8. The Call ”Reconciled” (1986). Michael Been (1950-2010) hade passion. Och intelligens. Och en karakteristisk röst som förmedlade mycket av den där passionen jag därför tror mig veta fanns där… Ja, vad vet jag egentligen? Men av flera starka sångsamlingar de satte ihop är det här den bästa, med levande, vibrerande och pulserande pusselbitar som ”I Still Believe”, ”Blood Red (America)” och ”With or Without Reason”.

7. Genesis ”Genesis” (1983). De genomgick en omvandling från svulstiga svitskapare till hitmakare med en progressiv udd under skiftet 1970-80-tal. Det var inte smärtfritt. Jag mötte dem någonstans under vägen, då omedveten om det mesta som gjort dem djupt vördade fram till dess. Jag var trots allt uppfödd på gospel, frikyrkopop och ”Poporama”. Efter en tveksam inledning på decenniet släpptes två utmärkta poporienterade album med pompösa inslag av ett band som gradvis reducerats från kvintett till trio. Av dessa är ”Genesis” aningen jämnare än ”Invisible Touch”. Från den skrämmande suggestiva ”Mama” till den smygande ”It’s Gonna Get Better”.

6. Sting ”The Dream of the Blue Turtles” (1985). Han hånades ofta för sina pretentioner, som inte precis krympte med åren. Sting är lite speciell. Men mest på ett positivt sätt och hans första soloutflykt efter splittringen av The Police var en omedelbar personlig favorit, som överlevt med sina dåvarande säljargument nästan intakta. Nyckelspår: ”If You Love Somebody Set Them Free”, ”Russians” och ”Moon Over Bourbon Street”.

5. Simple Minds ”Once Upon a Time” (1985). Jag vet. Det kan inte bli mer mainstream, utifrån de premisser som gällde för gruppens tidiga fans. Men ”Sanctify Yourself” är en hetlevrad hymn för evigheten, ”Allt the Things She Said” glansfull galapop och helheten andas både hopp och hängivenhet. Efter det här dynamiska decenniet klarade Jim Kerr & Co tyvärr aldrig riktigt att nå samma höjder igen.

4. Yes ”90125” (1983). Förräderi för en gamla fans, har jag lärt mig i efterhand. Själv har jag ett fastnaglat minne av första gången jag hörde ”Owner of a Lonely Heart” på radio. Kan man göra så där med en gitarr? Det var Trevor Rabin som höll i den under denna period i gruppens turbulenta historia. Jon Andersons röst väcker starka reaktioner för och emot. Jag är för… Och kombinationen av sofistikerad stämsång och distinkt rytmik i ”Leave It” är evigt ung. Liksom dynamiken i den frontaloptimistiska arenahymnen ”It Can Happen”.

3. Steve Taylor ”I Predict 1990” (1987). Han spelade i Sverige på Scandinavium i mars 1988 med den här kontroversiella skivan i bagaget. Jag har den signerad. Inte många kristna artister har vågat göra någonting liknande varken förr eller senare. Ta bara titlar som ”I Blew Up the Clinic Real Good”  och ”Jung and the Restless” och alla satiriska dubbeltydigheter som döljer sig bakom dem. Legendarisk, om än bara för en mycket begränsad sektion av den musikkonsumerande allmänheten.

2. Kate Bush ”Hounds of Love” (1985). När kom jag över min inledande Bushofobi? Någon gång i den här vevan, men kanske inte på allvar förrän med tidigare nämnda ”The Sensual World”. Den här skivan hörde jag inte i sin helhet förrän flera år senare, men framstår med eftertankens storstilade perspektiv som hennes största stund i karriären, punkten där hennes inledande fas med mer tyngd och aggressivitet inbakad i det mystiska och ofta undanglidande, fungerar som bäst. ”Running Up that Hill”, ”The Big Sky”, ”Cloudbusting”… Det svänger, det skakar och smeker och har inte åldrats nämnvärt.

1. Peter Gabriel ”So” (1986).
Omedelbart identifierbar storhet på alla plan. När den släpptes höll jag i princip på att upptäcka Gabriel, utan att ha satt mig in i allt som han tidigare gjort med Genesis eller på egen hand. Det kom senare. Och ”So” står absolut fortfarande upp som en genuin milstolpe i den rätt röriga tonala terräng som åren 1980-1989 utgjorde. Både artistiskt och akut minnesframkallande. Och just det, den där Daniel Lanois satt i producentstolen här också. Nyckelspår: ”In Your Eyes”, ”Don’t Give Up”, ”Sledgehammer”. Eller vänta nu, jag kunde lika gärna utse…

BONUS: Ännu en artist och ett album som hamnade utanför de 30: Men vem?

Jag brydde mig inte överhövan förrän den etablerade singer/songwritern som slagit igenom under decenniet före, läste in sig på amerikansk utrikespolitik, började grubbla över Vietnam och Centralamerika och attackerade föremålen för sina frustrationer med en nyvaknad frenesi. Titellåten med sina latinamerikanska ljudlandskap och oerhört tidsfångande textrader (”They sell us the president the same way, the sell us our clothes and our cars…” är bara ett litet fragment) är Magnum Opus…

NOT: Mina övriga 1980-talsfavoriter har tidigare presenterats i två kapitel: nummer 30-21 samt 20-11.

*”Wuthering Heights” var den första stora singelsuccén för Kate Bush, redan i slutet av 1970-talet.