Åtvidabergs FF

Åtvidabergs FF år 2018 – en återhämtning att fira

yemenity2010 reflektion , , ,

Visst är det viktigt att utvecklas och vara beredd att ändra ingrodda uppfattningar? Att aldrig vara säker på någonting och alltid kunna nyansera sig, se nya perspektiv. Men det finns undantag. När det gäller idrott och kanske framförallt fotbollslag gäller ju den motsatta regeln. Har du en gång valt ett favoritlag så håller du fast vid det. Jo, du kan ha ett par olika lag i olika länder, absolut. Men att överge ett sjunkande skepp är naturligtvis inget annat än oförsvarlig opportunism. Det vet alla som vet vad jag pratar om.

Själv gjorde jag en gång i barndomen (som främst tilldrog sig i Östergötland) valet Åtvidabergs FF. Det här är nog ganska jämnt 40 år sedan och det var ingen dans på rosor ens då. Flera år låg det forna mästarlaget farligt nära nedflyttning från Allsvenskan. Till slut höll det inte längre och under ett par decennier huserade brukslaget i omväxlande divisioner, närmast under allsvenskan eller divisionen närmast under den divisionen. Seriesystemet har väl inneburit en del namnjusteringar sedan dess. Dock, under ett par osannolikt lyckliga år det senaste decenniet har de återigen hälsat på uppe i den högsta serien och faktiskt; ett tag såg det ut som om de skulle kunna etablera sig som ett mittenlag. Den svenska högsta serien är ju som bekant alltid flyktig och instabil. Lagen pendlar upp och ner, vilket är en del av tjusningen. Men någon form av finansiell härdsmälta ledde till en kraftig försvagning och ett ras rakt ner i Superettan för inte allt för många år sedan. Sedan, ännu olyckligare, fortsatte det fria fallet ner i Division 1 södra. Där har de kämpat innevarande år. Och då verkligen kämpat. Med till stor del ett nytt lag, och återigen, under vårsäsongen en förvarning om ännu en djupdykning. Strax före sommarlovet hade de knappt ens tagit en trepoängare. Men det började röra på sig, så sakteliga. Och efter en betydligt bättre höstsäsong räddades nytt kontrakt i november. Det kunde alltså ha varit mycket värre och det faktum att den akuta blödningen stoppats är hoppingivande. Boende mer på distans och i brist på upplevelsen av att ha sett några matcher i sin helhet (jag vågar nog inte ens precisera när jag senast var på deras klassiska hemmaarena Kopparvallen, men det handlar om decennier tillbaka) är naturligtvis mina egna analyser mycket haltande. Numera handlar det mest om att lyckas hitta sammandrag här och där av begångna matcher. Vilket i sig är en liten utmaning. Men ändå, det här är ett legendariskt lag. Jag vill hävda att de har en så kallad anda. Något speciellt. Och lagmoralen har bevisligen varit beundransvärd på den här sidan sommaruppehållet.

Frågan är hur framtiden ser ut för sådana här näsvisa uppkomlingar utanför storstadsområdena. Jo, exemplet Mjällby visar att det går att ta sig uppåt mot oddsen, sparkas neråt, sedan resa sig igen och avancera. Exempelvis. Den ekonomiska kris som Åtvidaberg kämpat med har jag naturligtvis inte full insikt i. Vad är realistiskt att förvänta sig? För tillfället finns det i alla fall möjligheter att glädja sig en stund. I det lilla. Och hoppas på ett mer helgjutet 2019. Som åtminstone betyder nytt kontrakt. Mer än så vågar jag inte hoppas på. Än.

Revisited: VM-krönika 1978

yemenity2010 krönika, sportreferat , , , , , ,

Italienaren Giancarlo Antognoni krutar på mot Frankrike i turneringens ‘Dödens grupp’. Till höger i det franska försvaret skymtas en ung Michel Platini. By Organizing committee of Argentina 1978 World Cup – Argentine Football Association and FIFA [Public domain], via Wikimedia Commons
Kulturgärning! Jo visst. SVT Play har inför årets fotbolls-VM på rysk mark lagt upp samtliga i arkivet existerande krönikor över de fotbolls-VM som utspelats under de senaste 40 åren. Här verkar de finnas, sedan 1978 och framåt, för en tid. Varför inte börja från början?

Om jag hinner beta av samtliga sammanfattningar innan årets tänkta idrottsliga höjdpunkt öppnar portarna är en annan sak. Men VM-78 är speciellt för mig av flera orsaker. Först och främst var det första gången som jag följde ett världsmästerskap i fotboll på TV medan det pågick. Mestadels via vår svartvita lilla fyrkantiga apparat i då regerande 4:3-format hemmavid. Såg jag något i färg måste det ha varit hemma hos grannar eller släktingar. Men jag minns det mest i gråskala. Den nu repriserade krönikan från Sveriges Television bör jag ha sett någon gång i fordom dagar, men mina intryck från turneringen har också påverkats av en bok jag antagligen fick i julklapp, med emellanåt spirituella texter av Lars-Gunnar Björklund. Var har jag gjort av den förresten?

Mycket finns att notera kring hur sporten och TV-mediet utvecklats. Här har vi chansen att se Snillen Spekulerar i studion med yngre upplagor av Bo Hansson, Tommy Engstrand och före detta proffsspelaren Ove Kindvall. Dekor och design i TV-studion är försiktigt uttryckt något mer spartansk än i våra dagar. Men det är klart och koncist på något sätt. De experter som intervjuas i efterdyningarna av turneringen som försiggick något halvår innan programmet, är inte oväntat en kavalkad av grånade gubbar med då legendarisk status i sammanhanget. Intressant så här i efterhand är hur mycket de upprepar det faktum att fotbollen ’går så mycket fortare’ än en gång gjorde. Och med den generösa flora av klipp från turneringen som visas är det märkbart att bollen faktiskt fraktades runt ganska fort redan då. Och att det VM som fruktades bli defensivt ändå blev förhållandevis offensivt. Dessutom med ett flertal imponerande projektiler susande in i nätmaskorna från distans. Inte minst från holländarna.

Argentinske burväktaren Fillol lyfter högt och kniper bolluslingen i finalen mot Holland. By El Gráfico (here) [Public domain], via Wikimedia Commons
Sverige slogs ut redan i gruppspelet, vilket av naturliga skäl analyseras. Det var ett mer försvarsstarkt än framåtsatsande lag som eliminerades men fiaskostämpeln verkar inte ha varit lika kraftig som tolv år senare efter det snöpliga svenska uttåget ut Italien-VM. Det uttrycks ingen okontrollerad ilska över försmådda förhoppningar på samma sätt som 1990, snarare slås det fast att laget helt enkelt inte hängde med  i den nya moderna och snabbare fotbollen.

Två timmar långt. Lite längre och i sig inte lika tempostarkt som senare tiders motsvarigheter i krönikesammanhang. Med vissa upprepningar inkluderade. Men vi möter personligheter på planen, alltifrån den excentriske peruanske målvakten Quiroga som vid ett tillfälle ses bära en skadad motspelare av planen och vid ett annat leka mittfältare med offensiva ambitioner. Eller den italienske måltjuven Paolo Rossi som (om jag minns rätt) senare blev avstängd under en nationell mutskandal men kom tillbaka och – spoiler alert – gjorde ännu större succé i Spanien fyra år senare. Men profilen framför andra blev till slut arrangörslandets anfallare Mario Kempes, inte minst för att han avgjorde VM-finalen mot Holland som till denna dag aldrig lyckas vinna VM-guld trots tre finaler. Som svenskar drömde vi mardrömmar om österrikaren Krankl som starkt bidrog till tidiga avsked och ledde ett lag som började starkt men tröttnade på slutet. Lite oproportioneligt mycket speltid i programmet ägnas åt Skottland som tydligen skulle ha varit större favoriter än vad jag kan komma ihåg, men knallade hem efter gruppspelet. Här finns ett reportage gjort efter själva turneringen från just Skottland. Riktigt varför är jag inte riktigt klar över. Vi var visserligen rätt anglofila på den tiden med Tipsextra och allt. Men ändå.

De politiska förutsättningarna för slutspelet ignoreras inte heller. Arrangörslandet Argentina var vid den här tiden en diktatur, vilket påpekas flera gånger om i programmet. Oh – en liten detalj till: all denna konfetti på planen i några viktiga matcher! Det skulle väl ändå inte vara lagligt i dag? Samma fråga kan ställas om den flitiga förekomsten av fotbollsstjärnor med hockeyfrisyr. Hippieeran hade fortfarande satt sina spår i samtiden.

Stolta och målmedvetna. Till slut också världsmästare på hemmaplan; Argentina anno 1978. [Public domain], via Wikimedia Commons
Ris och ros. Tiden har verkligen gått. Men 40 år senare framstår den svenska licensfinansierade post mortem av den här turneringen ändå som mer sevärd jag vågade hoppas. 

Fler kulturgärningar i tiden: Monty Python har plötsligt blivit väldigt mycket mer närvarande på Netflix. Inte minst genom de fyra säsongerna av den snart halvsekelgamla TV-showen ”Flying Circus”. Och ett par filmer på det. Men det visste ni väl redan. Flera goda nyheter för oss som nyttjar streamingtjänsten Spotify och råkar gilla Peter Gabriel. Nu är samtliga studioalbum där. Vilket föranlett del återbesök i hans audiotek för egen del även om jag har samma skivor hemma främst i CD-format. Ni vet. De där lite mindre kompakta skivorna som gradvis efterträdde LP:n under den sena järnåldern. 

Och så tar vi en tyst minut för mitt eget favoritlag Åtvidabergs FF, för närvarande i fritt fall genom svenska seriesystemet, OK? För några år sedan var de uppe i Allsvenskan. Nu är det bottenskiktet i Division 1 södra som gäller, en förskönande omskrivning för vad som ju egentligen är Division III. Det måste vara frustrerande att bygga ett nytt lag i princip varje säsong. Men må det vända snart…

Populära tronpretendenter tar det kallt i ny sketch

yemenity2010 musiknotis, nyhetskommentar , , , , , , , , ,

Ja, ni har säkert redan sett den. Under en ovanligt ogästvänlig majmånad behövs det saker som lyser upp tillvaron. Som sketchen (eller sketcherna) där ett av vår tids mer publikdragande band bestämmer sig för att inta inte bara den här världen, utan även Westeros. Coldplay ger sig på att göra musikal av ”Game of Thrones”. Vad kan gå fel? Initiativet hörde samman med välgörenhetskampanj i USA kallad Red Nose Day. Och i den tolv minuter långa kompletta (?) versionen av sketchen kallas delar av skådespelarensemblen från den just nu högaktuella serien in i en studio för att dra sitt strå till stacken.

Nåja, det tar sin tid att få dem med på noterna – bokstavligen. Avgörande blir ‘några samtal från Jon Snow och löften om gratis mat’, som inlånade speakerrösten Liam Neeson uttrycker det. Sedan får vi tillfälle att höra livsbejakande refränger som ”Red Wedding – lots of stabbing and a bit of beheading” i klämkäck varietévariant. Liksom drottning Daenerys av Mereen (det vill säga Emilia Clarke) i ”Rastafarien Targaryen” (en reggaehistoria, givetvis) och Jaime Lannister (Nikolaj Coster-Waldau) berätta om framlidne kung Joffrey (”I was his uncle, I was also his dad”) i den bitterljuva balladen ”Closer to Home”. För att inte tala om Peter Dinklage, även känd som Tyrion Lannister, som stolt deklarerar sig vara ”Still Going Strong” (till skillnad från en del andra avpolletterade rollfigurer) i svulstig soultappning. Med mera. Som sagt, det finns en längre version på YouTube där hela den sorglustiga storyn om den genialt uttänkta musikalen skildras, samt ett par kompletterande klipp där vi får lite mer av några utvalda nummer, men inte så mycket mer. Jag är inte säker på hur många av de här låtarna som finns färdigkomponerade och i så fall inspelade i sin helhet (om någon av dem). Tyvärr…

Serien i sig är nu inne på sin femte säsong, och om den här vändan hittills väckt blandade reaktioner från publik och offentliga tyckare (som det finns ganska många av) så bör ändå det senaste avsnittet ”Hardhome”, som fanns tillgängligt från HBO i Sverige igår, ha imponerat på de flesta. Snö. Vildingar. Vita vandrare (alltså den här världens variant av zombier). Slagsmål. Rent utmattande intensivt, hävdar jag själv. Återstår att se, eller snarare, höra vad den i sammanhanget hett engagerade podcastduon David & Joanna i ”A Cast of Kings” har att säga om saken…

För övrigt har Paste Magazine nyligen rankat HBO:s bästa serier under kanalens hela historia och placerade ”Game of Thrones” på fjärde plats. Konkurrensen där är hård, vilket man kan påminnas om genom att studera vilka som hamnade strax efter, och inte minst, strax över ”GoT” på listan. Några geografiska ledtrådar: Louisiana, New Jersey, Baltimore…

I stort sett orelaterat: Nu tar vi en tyst minut av kontemplation och andligt moraliskt stöd åt Åtvidabergs FF, eller hur? Det går helt enkelt inte bra just nu. Jag sade ju att det var en kall vår, eller försommar, eller vad det här klimatet vi har egentligen ska föreställa.

 

På sportspaning i ett gul(d)svart hav i Borås

yemenity2010 reflektion , , ,

Ja, det har hunnit gå ett par veckor sedan dess. Men en av höstens trevligare upplevelser var en tur till Borås och avslutningen av årets allsvenska. Hur länge sedan var det som jag senast varit på allsvensk fotboll en vivo y directo? Vågar knappt räkna efter, men det är flera år. Och då (det vill säga senast det begav sig, om jag minns rätt) som nu var Åtvidaberg inblandat. Som uppväxt i Östergötland, strax sydöster om Linköping föll det sig naturligt att välja just ÅFF som favoritlag i slutet av 1970-talet, även om de knappast rosade marknaden längre efter de feta Facit-sponsrade åren, utan snarare kämpade för sin överlevnad i högsta serien. Det blev inte bättre sedan, med en lång ökenvandring (eller kanske snarare mer sannolik utveckling, med tanke på hemmahörandet på en liten ort och begränsade resurser). I nästan 30 år huserade laget i seriesystemets divisioner under Allsvenskan innan de tog steget upp igen från Superettan 2009. Sejouren 2010 blev kort, men de kom igen och den här gången var kontraktet säkrat redan innan sista omgången.

För mig var därför matchen i Borås en mer avkopplande upplevelse än för flertalet av publiken på den fullsatta arenan, där dagens stora fråga var om hemmalaget skulle kamma hem guldet eller inte. Med andra ord, själv höll jag en något lägre profil på läktaren. Inte för att Elfsborgs publik är kända som huliganer, men det var ändå deras fest i första hand… Eller fest med frågetecken. Det kunde gå snett, även om stämningen i förväg skvallrade om en i stort sett redan säkrad och firad seger. Oavsett om ÅFF i somras faktiskt tvålade till de gulsvarta med 5-1, så talade det mesta för en bekväm hemmaviktoria och defilering mot förstaplatsen.

16 000 på läktarna, av vilka den officiella ÅFF-klacken nere vid ena kortsidan såg ut att bestå av högst ett 30-tal tillresta supportrar, som en blå fläck i ett gulsvart gungande hav. Ibland mystiska melodival från hemmaklacken – ”It’s a Heartache”, Bonnie Tylers gamla slagdänga – ska det vara kampsångsmaterial? Tät atmosfär. Regelbundna rapporter från matchen AIK-Malmö förstärkte glädjeruset i Borås eftersom AIK gav en hjälpande hand med sin seger mot enda kvarvarande guldkonkurrenterna. Elfsborg själva tog ledningen i första halvlek och såg ut att lufsa hem tre poäng, men fick mot slutet otippat nog ägna sig åt riskminimering för att undvika en oväntad förlust. Eller, jag ser ju inte det här med helt objektiva ögon… Men visst hördes det besvikna kommentarer på väg ut från arenan, trots festligheterna som följde. ‘Varför gick de inte in på allvar för att vinna på slutet?’ och så vidare.

Gästerna hade hållit uppe spelet väl i första halvlek, men hemmadominansen resulterade i ett mål och ett till synes stadigt kopplat grepp. Efter paus blev övertaget än mer markerat för blivande mästarna, men kanske slappnade spelarna av, som tyskar i ett VM-kval… En dryg kvart före slutet stack ÅFF upp och droppade in  kvitteringen genom Viktor Prodell. En serie hörnor och mycket spel på östgötarnas planhalva gjorde ändå jobbet för hemmalaget, medan AIK utförde sin utlovade plikt på annat håll. Trots upprepade uppmaningar från speakern att hålla sig borta från gräsmattan och låta bli att smälla av fyrverkeripjäser var det ungefär precis det som hände efter slutsignalen. Konstgräsplanen invaderades av firande fanskaror och några rökbomber briserade. Pokalen var på plats och delades ut, medan Åtvidaberg ordnade en snygg avslutning på sin egen säsong. Alla närvarande nöjda i stort sett? Jag tror det.

…and ÅFF we go!

yemenity2010 nyhetskommentar , ,

Givetvis hade jag hoppats, men trodde knappast på allvar att det skulle vara klart redan före sista omgången. När TV4 Sport väl hade fått ordning på sina tekniska länkar (deras egen förklaring till att de sände från Söderstadion en halvlek som uppvärmning) från Sundsvall kunde jag i direktsändning följa dramat som till slut ledde Åtvidabergs FF tillbaka till Allsvenskan. Visst hade de turen med sig, ungefär som Sverige mot Holland häromveckan, och visst ser GIF Sundsvall väl så allsvensk-mässiga ut efter sin framfart i Superettan under hösten, men nu råkar det vara så att jag håller på ÅFF. Och de klarade av att hålla sin ledning från första halvlek trots vad som brukar kallas en massiv press från hemmalaget (som råkat publicera löpsedlar med den glada nyheten om uppflyttning redan före matchen, dumt nog). Det troligaste är dock att även de kvalificerar sig för uppåtstigande nästa helg.

Sport är knappast huvudämnet för detta mitt personliga forum, även om den engagerar mig – framförallt då fotboll. Jag hinner helt enkelt inte skriva om allt av intresse, men sporten har i sina stunder en kulturell betydelse för mig – och det här är en sådan stund. Då ska jag ändå erkänna att det var flera år sedan jag såg en fotbollsmatch på elitnivå live. Vad det nu kan bero på. Anledningen att ÅFF blev laget i mitt proverbiala hjärta är egentligen ganska enkel; i slutet av 1970-talet hade vår familj flyttat från Västerhaninge till Östergötland och krokarna kring Linköping med små villasamhällen som de flesta svenskar inte har någon direkt anledning att behöva lära sig namnen på. Idrottsintresset började växa och jag bör väl ha varit nio eller tio år när jag kände mig kallad att välja ett favoritlag i svensk fotboll. De två geografiskt närmaste var IFK Norrköping och Åtvidabergs FF. De sistnämnda fanns allra närmast och var bäst bevakade av lokalbladet Östgöta Correspondenten.

Bruksortslaget hade i och för sig passerat sin storhetstid när de med en sponsrande skrivmaskinsfabrik i ryggen faktiskt var ledande i landet under ett par år. Spelarprofilerna hette inte längre Ralf Edström och Roland Sandberg utan, om jag minns rätt, Göran E Karlsson, Glenn Martindahl och målvakten Thomas Wernersson (senare i IFK Göteborg och ännu senare analytiker för SVT-sporten). Jag vande mig vid att följa deras kamp för att undvika nedflyttning i princip varje säsong fram till 1982 när det inte gick längre. De åkte ur med bred marginal, om man kan säga så…

…och tog sig inte tillbaka till högsta serien förrän 2009. Året efter tillbringade jag utomlands och därifrån försökte jag följa bravaderna bland de stora grabbarna, vilket slutade med degradering direkt – men inte utan kamp. Och absolut inte med samma ‘breda marginal’ som sist det begav sig. Nu blir det alltså ett nytt försök och jag hoppas att det lyckas bättre den här gången. En av Aftonbladets experter i ämnet hävdar att det är möjligt. ”Åtvidaberg är tillbaka i allsvenskan. Den här gången är de förberedda på det” skriver Robert Laul i bilagan Sportbladet idag. Förhoppningsvis har han rätt. Nästa år kanske jag till och med kommer iväg på några matcher. Visserligen bor jag numera en bit väster om Vättern, men regionen saknar inte precis allsvenska lag som bara väntar på att ta emot och krossa nykomlingen när de får chansen. Förhoppningsvis har de fel…