Det kom mycket. Liksom förra året handlar den här första genomgången av det just avgångna musikåret om utmanarna – det som var bra och ibland nästan med bland de tio bästa album jag själv hann med att bilda mig en personlig uppfattning om. Samt en del hedersomnämnanden ur den digra högen – för den var verkligen diger. Här återfinns såväl gamla trotjänare som – åtminstone för mig – helt nya bekantskaper.
NÄRMASTE UTMANARNA:
Florence and the Machine ”Everybody Scream”. Back from… nästan döden? Välkommen återkomst efter några års bortovaro från rampljuset.
Yazz Ahmed ”A Place in the Hold”. Arabiska halvön möter amerikanska traditioner och en del annat i en trolsk, stundtals rent hypnotisk förening.
Pulp ”More”. Lever de än? Den inledningen skulle kunna gälla för flera av albumartisterna som gjorde avtryck i år. Och som i det här fallet, de låter förvånansvärt levande fortfarande.
Morcheeba ”Escape the Chaos”. Slow groove med ständig underliggande spänning som nitar fast uppmärksamheten och skapar ett eget litet resonant rum i en orolig omvärld.
Maud The Moth ”The Distaff”. Sann mystiker. Denna suggestivt orienterade spanjorska kan absolut jämföras med en del andra musikaliska dramatiker men måste höras för att kunna beskrivas. Så gör det. Hör.
Robert Plant ”Saving Grace”. Gamle Led Zeppelin-legendaren som ägnat några årtionden åt att utforska americana; ljuden från prärierna och stäppen, de djupa skogarna och allsköns andra naturliga omgivningar. Och än har han inte förlorat stinget.
The Mars Volta ”Lucro sucio; Los ojos del vacío”. Bandet har bevisligen ändrat karaktär efter ett längre uppehåll. De senaste albumen är betydligt mer laid back, reflekterande och närmast kontemplerande jämfört med vad de brukade släppa ifrån sig. Men intressant och högst egensinnigt är det fortfarande.
Ami Taf Ra ”The Prophet and the Madman”. Olika världar möter varandra som det brukar vara när stor musik skapas. Orientaliskt genom occidentalt och oerhört fascinerande.
DIVERSE HEDERVÄRT:
Karmakanic ”Transmutation”, The Flower Kings ”Love”, Dream Theater ”Parasomnia”, Spock’s Beard ”The Archaeoptimist”, Pattern-Seeking Animals ”Friend of all Creatures”. Gemensamt: trotjänare som kan sitt värv, fortfarande har viss förmåga att förnya sig men framför allt är pålitliga och impregnerade med imponerande musikaliska färdigheter.
Russ Taff ”Cover Story”. Allt ni gör kan jag göra bättre? Eller åtminstone ett antal covers där alla inte är lika väntade. När gamle, av livet repade rasselrösten Russ i samarbete med levande legendaren Steve Taylor gör rootsrock av allt från Depeche Mode till Duran Duran med mera.
Annie and the Caldwells ”Can’t Lose My Soul”. Just det, Lady got soul. Vad mer finns att säga? Jordnära och begrundande mitt i grooven med ett par hisnande höjdpunkter i ”Wrong” och ”Dear Lord”.
Skunk Anansie ”The Painful Truth”. Ännu en bunt återvändare. Eller har de hållit igång hela tiden? En punkinspirerad energi och, vågar jag säga, ungdomlig utstrålning, i en aningen argsint sångsamling såsom formsydd för dessa tider.
Lido Pimienta ”La Belleza”. Latinamerika möter Nordamerika, men kanske framför allt är det det förstnämnda som dominerar. När colombianska i exil fortsätter forska i det förflutna och skapa en egen syntes av sina inneboende influenser.
Vulfmon ”Deg”. Provkarta på modern pop med omnejd, lekfullt opretentiöst och samtidigt musikaliskt allmänbildande. ”It Might Have to Be You” är ett årets delikataste örhängen, alla kategorier.
Avdelningen ’annat bra som jag inte hunnit formulera något meningsfullt om…än”:
Black Country New Road ”Forever Howlong”, Tame Impala ”Deadbeat”, DarWin ”Distorted Mirror”, Daniela Rathana ”Where Strippers Go to Die”, Emma-Jean Thackray ”Weirdo”, Ty Segall ”Possession”, Natalia Lafourcade ”Cancionera”, Bon Iver ”SABLE, fABLE”, Circuit des Yeux ”Halo on the Inside”, Sunny War ”Armageddon in a Summer Dress”, Aterciopelados ”MOR”, Dorie Jackson ”Stupid Says Run”, Hats Off Gentlemen It’s Adequate ”The Uncertainty Principle”, Natalia Lafourcade ”Cancionera”, Krokofant ”6”, The Choir ”Translucent”, Bioscope ”Gentô”, Assymetric Universe ”A Memory and What Came After”, The Mountain Goats ”Through This Fire Across from Peter Balkan”, The Last Dinner Party ”From the Pyre”…
I princip har vi hållit den här traditionen vid liv i ett kvarts sekel nu. Med något undantag. Alltså att redaktionen för russin.nu röstar fram årets bästa filmer – som så många andra också plägar göra kring årsskiftet. Ibland är resultatet väldigt splittrat, men oftast råder någon form av konsensus kring att en film bör framhållas i sammanhanget. Och för anno 2025 är den filmen ”One Battle After Another” i regi av Paul Thomas Anderson (tidigare känd för bland annat ”Magnolia”, ”Boogie Nights” och ”There Will Be Blood”). Leonardo DiCaprio huserar i huvudrollen som en före detta upprorsmakare vars nya identitet röjs och skapar en aning oordning i de rutiner han försökt bygga upp med sin dotter under ett antal år. Vad annat landade på listan? Ja, resten finns alltså på russin. Några TV-serier nämns även i förbifarten. Och fler sådana värda att prisa från året som just lämnat oss kommer här inom förhoppningsvis ganska kort…
Tre säsonger har den gått. Och ”The Diplomat” på Netflix fortsätter vara en av de mest spännande serierna på den överhettade marknaden. Min senaste recension av serien som utspelas i storpolitiska kretsar på den globala scenen ligger ute på russin.nu. Det drar ihop sig till att bestämma vilka serier jag sett som faktiskt varit bäst under 2025 och som vanligt kommer jag att presentera resultatet i början av efterföljande år. Naturligtvis med de vanliga reservationerna för allting jag inte hann se. Det här är i alla fall en av de hetare kandidaterna. Men kanske inte den allra hetaste, trots allt? Och på tal om sammanfattningar av året som gick, så gäller det även musiken. Även där är konkurrensen hård, men någon form av rangordnade rekommendationer är på gång. Snart…
Det ska inte vara enkelt. Men det ger ändå något slags regelbunden belöning. Nu har jag följt science fiction-serien ”Foundation” i tre säsonger på Apple TV+ och lyckats klämma fram lika många recensioner på russin.nu. Den senaste nu i veckan. Romansviten av Isaac Asimov har jag fortfarande inte gett mig i kast med, men det kanske blir av… någon gång. I övrigt fortsätter följetongen på temat 25 minnesvärda filmer från innevarande millennium på min engelskspråkiga systerblogg Cast Against Hype – senast i raden: ”Inception” i regi av Christopher Nolan.
Så klatschig. Eller hur? Om ni hört den. Och så bortglömd i dag. Överhuvudtaget, vem känner överhuvudtaget igen namnet på artisten? Tyvärr verkar karriären ha stannat vid ett så kallat One Hit Wonder här. Eller vad gjorde hon mer? Den här dansanta världsförbättraren som hördes ganska flitigt under tidigt 1990-tal har om inte annat fortfarande en extremt uppiggande inverkan. Hur kan den inte ha det?
Ett helt album finns i alla fall registrerat i strömningstjänster. Från 1994. Enligt Wikipedia släpptes den här låten, hennes andra singel, i november 1993. En handfull singlar verkar faktiskt ha kommit ut av albumet som ser ut att ha varit hennes enda på solokvist.
Men har man åtminstone hamnat på kartan för en så här lättsamt böljande och akut attraktiv låt som ändå rymmer ett visst djup och ni vet, sådana där idéer som alldeles för få av våra världsliga ledargestalter i dag tycks ha tagit till sig, så är det ju inte det sämsta.
Alla andra gör det. Eller åtminstone ganska många. Passar på att under anno 2025 AD sammanställa listor med de 25 bästa av någonting från ett personligt perspektiv. Varför inte? Själv började jag under sensommaren sjösätta mitt eget våghalsiga projekt att välja ut just 25 filmer från innevarande millennium att packa ner på väg till en öde ö, bastant betongbunker eller något annat sammanhang där urvalet är begränsat när krisen kommer. Ungefär. Egentligen ett hopplöst företag, men det tvingar en att tänka till. Så, hittills har jag publicerat fyra kortrecensioner på min engelskspråkiga parallellblogg Cast Against Hype. Tyska världskrigsdramat ”Sophie Scholl”, svensk-franska musikalkomedin ”Sound of Noise”, amerikanska murveldramat ”Spotlight” och brittiska politiska globetrotterthrillern ”The Constant Gardener”. Fler fängslande filmer är tänkta att följa under hösten och vintern. Om planen håller…
…och just det, en förklarande introduktion till hela projektet finns även tillgänglig för mer detaljerade tankar kring syftet.
För övrigt finns även en bunt relativt nyligen publicerade recensioner på russin.nu. Bland annat av TV-serierna ”Hostage”, ”Dept. Q” och ”El Eternauta”. Samtliga tre visas av Netflix.
Alla gillar den. I stort sett. Och den diskuteras. Överallt. En tonårspojke misstänks för ett mycket allvarligt brott mot en annan elev och allting ställs på ända för pojkens familj, den lokala skolan och det omgivande samhället i stort. Fyra avsnitt filmade var för sig i långa oavbrutna tagningar som bevisligen krävt ett enormt arbete med koordination och koncentration. Men framförallt har ämnesvalet i sig och vad serien säger om samtiden väckt uppmärksamhet. Nu har jag till slut själv rott i land en recension på russin.nu. Av vad? Jo, det är givetvis ”Adolescence” det handlar om. Du har väl också redan sett den, eller hur? Om inte, gör gärna det. Strömningstjänsten ifråga är, just det, Netflix.
15 minuter i solskenet. Berömmelsen och vad den betyder och vad den kräver. Fenomenet kan berättas och beskrivas på många sätt och i olika fora. Varför inte en låt? Tja, Gino Vannelli (född 1952) är knappast ensam om den idén men inte många har gjort det bättre, skulle jag hävda. En nästan perfekt kombination av mörkt satirisk text och en ljudläggning, ett arrangemang som är så mycket sin tid. Ja, så mycket 1987. När 1987 var som bäst. Synthesizer-baserat, pulserande, dynamiskt och lagom explosivt. Faktiskt inte helt olikt Vannellis landsman, för de är väl båda kanadensare? Alltså Leonard Cohen när han var som mest 1980-tal i ”First We Take Manhattan” i ungefär samma veva.
Det måste väl ha varit någon som hade en kassett med sig, någon av de somrar, kanske rent av den första (som råkade inträffa just 1987) när jag sommarjobbade på Öland. Många musikaliska influenser delades mellan oss som delade rum i samma korridor på en sommargård med ett flertal aktiviteter pågående under de varmare månaderna. ”King For a Day” – vars titel gör den frestande att förväxla med Thompson Twins hit några år tidigare – avslutar ett album som troligen uppmärksammades mest för hiten ”Wild Horses”. Utmärkt platta i stort, men det är det här avslutande spåret som verkligen knyter ihop allt och stiger till en annan dimension.
Nu till den tråkiga nyheten, om det nu är en nyhet: försök att hitta det här på någon strömningsplattform i dag. Vare sig det handlar om artistens egna beslut, rättighetstvister mellan bolag, agenter eller vem som är högst ansvarig. Skivan ”Big Dreamers Never Sleep” finns inte tillgänglig på någon plattform jag känner till. Den är överhuvudtaget svår att få tag i numera. Själv har jag LP:n som jag antagligen plockade upp på någon rea – som så ofta under den perioden.
Men allt är inte hopplöst vad gäller ”King for a Day”. Åtminstone på Spotify finns ett livealbum från 2002 där Vannelli framför mästerstycket ihop med en orkester i en radikalt omstrukturerad och omarrangerad version som definitivt tillför något nytt till originalet. I en kort introduktion förklarar han också textens tema som ”…a little Warholish…” Originalet kan man, som så mycket annat, ibland hitta i någon uppladdad version på YouTube. Då och då är detta det minst dåliga alternativet. Och förresten, den nämnda orkestrala liveversionen kan man åtminstone tidvis också komma över där.
Vad gäller Gino Vannelli i stort så har både Apple Music och Spotify ett flertal av hans album utspridda under en nära halvsekel lång karriär (jo, faktiskt) tillgängliga. Tyvärr alltså inte just detta album. Efterlysning utfärdad med andra ord.
Så, var det verkligen exakt rätt låt som vann? Förmodligen inte. Är det ett stort problem? Nej. Var det överhuvudtaget en ganska bra och underhållande final på årets svenska melodifestivalsäsong? Jo.
Det mesta dödköttet var utrensat innan. I stort sett så var de flesta förtjänta av en finalplats här – med vissa givna undantag. Två inslag av glittercountry, en genre som tydligen fått ett uppsving, med blandat resultat. Dolly Style har sin kärnpublik i de ensiffriga åldersgrupperna, men kom förvånansvärt långt även här. Överhuvudtaget var årets internationella jurygrupper en eklektisk och svårförutsägbar samling som gav och tog och röstade i alla tänkbara riktningar. Det var kanske först efter deras avgivna poäng som jag på allvar insåg att den finlandssvenska komikertrion KAJ faktiskt var en utmanare på allvar. Även om de tydligen gjort succé på strömningsplattformar och andra sammanhang veckan före finalen.
Det har noterats att Sverige uppfattas som alltför seriöst och kliniskt, perfektionistiskt på ett sätt som kan irritera resten av Europa och de tendenserna har vi haft under lång tid. Är det här en reaktion? En seger för Måns Zelmerlöw hade befäst den trenden med all önskvärd tydlighet och visst är det ett otroligt professionellt nummer och en utmärkt modern schlager (om vi ska kalla det schlager) i sammanhanget. Handlar den om något speciellt? Har flera frågat sig. Nej, kanske inte. Men hade den handlat om någonting specifikt, en mer definierad form av revolution skulle den förmodligen blivit diskvalificerad. Alla vill ha något slags revolution, men den omvälvning som skedde här var av en annan sort.
Det var väl länge sedan Sverige fick bannor av EBU eller någon annan inblandad instans för att inte ha tagit tävlingen tillräckligt seriöst, men jag tror det hände 1986. Jo, ni kommer väl ihåg? Eller antagligen inte. Lasse Holm, den gamle schlagerräven, i kombination med den ofta melankoliskt inriktade Monica Törnell rev av en rökare, relativt sett, vid namn ”Är det det här du kallar kärlek?”. Det var kanske inte låten så mycket som scenshowen som väckte uppseende i den då mer strikta miljön med inslag som ingen hade höjt på ögonbrynen för i dag. Troligen.
Men nu kanske det är behovet av något opretentiöst och festglatt, som andra redan noterat, som reaktion på förhöjda säkerhetslägen och allmänt spända nerver jorden runt, kanske inte minst i Europa. Så, är det här sättet att få uppnå en nyvunnen respekt för att vi kan visa mer självdistans och inte minst fortsätter betona det nordiska samarbetet offentligt? Oavsett, det blir spännande att se hur resten av kontinenten reagerar på detta.
Själv hade jag framför allt fastnat för Dracula, ursäkta, Greczula. Ett uppenbarligen starkt sjuttiotalsinfluerat nummer med drag av exempelvis Queens ”Don’t stop me now”, Elton John, diverse glamrockikoner från tiden det begav sig och inte minst starkt, melodiskapande samt någonting liknande personligt uttryck. Faktiskt. jag kan också medge att jag lätt fick ”Hush Hush” med Meira Omar ringande i öronen ganska regelbundet, med sin lightversion av estetisk orientalism och ett allvarligt talat väldigt tjusigt koreograferat nummer. Snygga harmonier även i Erik Segerstedts bidrag, som är allmänt behagligt med bastanta basgångar och allsångskänsla. Avgjort ingen vinnare i dagens klimat, men tilltalande. Maja Ivarsson är helt klart en rutinerad räv på scenen men hennes Kim Wilde-osande bidrag saknade riktig självhäftande refräng av det slag som, just det, Kim Wilde brukade ha. Ni har väl förresten hört senaste albumet från just Wilde? Riktigt bra faktiskt. Inte att förglömma Annika Wickihalder som debuterade förra året och verkligen kan sjunga. Ingen riktig chans att hamna högst den här gången, det saknas något i själva låten för det, men också tilltalande tilltal. Scarlet med sitt skräckinspirerade performance bidrog också till bredden och jag gillar något i dramaturgin och det bastant operatiska koruspartiet.
Programledandet under den här säsongen har haft en mer generation Z-prägel än någonsin tidigare. Men de har också haft ett fungerande och drivet manus att hålla sig i. Det har inte varit tråkigt. Kort sagt.
Relaterat: en annan större gala tilldrog sig nyligen. Ja, Oscarsutdelningen. Den här gången valde jag att inte se den direkt under natten till måndag utan i efterhand via Disney+ där det numera landat. Det var också en fullt fungerande show. Ibland brukar jag ge mig på att gissa i förväg vilka som kommer att vinna årets statyetter. Den här gången lät jag bli. Det är helt enkelt en besvärande omständighet hur få av de nominerade, tunga kandidaterna jag hittills har sett. Kanske för att det varit ett startfält med filmer som inte stannat så länge på biograferna i vår lilla minimetropol vid Vänern. Och därefter väntat på att finnas tillgängliga i andra sammanhang. Men jag planerar att ta skadan igen under våren efter bästa förmåga vad gäller sådant som ”Anora”, ”Brutalisten”, ”Emilia, Pérez”, ”A Complete Unknown” med flera…
Var det här ett osedvanligt brittiskt år? Från mitt eget perspektiv noterar jag övergenomsnittligt många serier som väckte mitt stadfästa gillande och utspelades på de öarna. Gärna i och kring London. Men inte uteslutande. Är det förresten eskapismen som erbjuder bästa metoden att behålla förståndet i tider som dessa? Resonemanget gick väl åt det hållet i en DN-krönika nyligen som jag borde läsa och begrunda mer noggrant. En osedvanligt mörk inledning på året i Sverige och flera frågetecken kring världsutvecklingen i stort gör sådana funderingar frestande. Och fängslande fiktion ger inte bara verklighetsflykt, utan även verktyg att bearbeta verkligheten. Men det visste ni redan.
Ingen hinner med allt. Så är det nu mer än någonsin. Hur många serier har jag påbörjat och sedan gett upp om eller skjutit åt sidan för en tid eller avser att plöja igenom den senaste aktuella säsongen av men ännu inte avslutat? Några stycken. Mycket ska hinnas med i livet. Här följer ändå tio serier jag vill framhålla från anno 2024, följt av några bubblande nästkommande. Ofta med utdrag från längre recensioner eller mer utförliga blogginlägg jag publicerat på russin.nu.
Huvudregel: Jag måste ha sett hela den senaste säsongen av serien för att den ska vara aktuell bland de tio bästa. Det finns med andra ord en del annat påbörjat som jag ser fram emot att fortsätta med. Men allt har sin tid….
Hundra år av ensamhet (Netflix). Det är väl närmast en bragd att den här serien överhuvudtaget blivit av till slut. Och även om avsnitten var för sig är långa och går igenom flera faser, med en böljande rytm som pendlar mellan det högdramatiska och det långsamt betraktande så är det här ett storverk och något av det som verkligen utmärker sig mest under TV-serieåret 2024. Och det här är bara hälften av historien. Här slutar det bokstavligen mitt i språnget.
2. Slow Horses(Apple TV+). ”I vanlig ordning rusar det framåt mot sjätte avsnittet och ännu en hypertaggad säsongsfinal. Tredje säsongen hade den troligen den mest explosiva och nagelbitande upplösningen så långt i serien, men samtidigt den som relativt sett mest tänjde på trovärdigheten. Även den här gången ligger krutröken tät med språngmarscher och smällar som kantar konklusionen av vad som tilldragit hittills, parat med draget av diskbänksrealism som hela tiden är en del av paketet.”
3. The Diplomat(Netflix). ”Andra säsongen närmast flyger fram. Intrigerna är på gränsen till överhettade och misstankar om oerhörda brott begångna på högsta nivå frodas. Samtidigt ska makarna i ambassaden försöka bena ut sin privata relation. Ska de eller ska de inte fortsätta tillsammans och vad är det som gör att de hållit ihop i alla dessa år? Det är mycket vi inte vet, som inte förklaras fullt ut utan portioneras ut i brottstycken. Det är mellan varven, mellan alla dramatiska händelser som de får ventilera och att mycket har hänt under årens gång under deras internationella karriär är tydligt. Nu dessutom i efterdyningarna av ett trauma där en av dem nästan fått plikta med livet. Skuldbördan kastas åt olika håll, där det inte bara är frågan om att vara direkt skyldig utan om avgörande misstag kan ha lett fram till tragiska händelser.”
4. 99(Amazon Prime Video). ”Den här tretimmarsdokumentären kan väcka väldigt mycket hos vissa av oss. Upplevelsen är sannolikt otroligt subjektiv. Och ändå, kanske lärorikt även för andra, till och med icke idrottsintresserade. Som ett sociologiskt dokument. En tidsbild och en berättelse om oförblommerade vinnarskallar med extrem målriktning och samtidigt (som de öppenhjärtigt erkänner med flera års perspektiv) ömtåliga egon och stundtals sviktande självförtroende.”
5. Black Doves(Netflix). ”De flesta figurer här är överhuvudtaget lite lagom excentriska och allt utspelas i en verklighet som är igenkännbar och inte fullständigt frikopplad från verkligheten, men definitivt förhöjd, som det anstår en serie i den här kategorin. Och i sin kategori, så är det kanske precis vad som krävs så här års i vintermörkret eller höstmörkret. Vem vet vad som är vad nu för tiden?”
6. Mr Bates vs The Post Office(Britbox). ”Som så ofta i dramatiserade berättelser tar man förmodligen till genvägar och konstruktioner för att göra allt mer begripligt. Men det fungerar ju. Det här är gripande, upprörande, närgånget och allting som serien i sig försöker åstadkomma. Även om man nu aldrig som utomstående icke-britt någonsin hört talas om den här historien förut, så har ”Mr Bates” universell dragningskraft och en klassiskt emotionell kulmen, trots att sensmoralen poängterar att slutliga segrar kan bjuda besvikelser. Du kanske inte uppnår precis de resultat du ville i alla avseenden, men kampen var ändå värd sitt pris.”
7. 3 Body Problem(Netflix). ”Första avsnittet växlar mellan just ett Kina i slutet av 1960-talet med oönskade element som får betala priset för att ha yttrat eller betett sig olämpligt enligt överheten, och en möjlig snar framtid eller alternativ nutid med fokus på Storbritannien i en värld där forskare i allmänhet verkar förvirrade över att något nytt och obekant har smugit sig in i deras välordnade system.”
8. Bad Monkey(Apple TV+). ”Persongalleriet. Det är nog det som egentligen är hemligheten här. Minst lika mycket eller mer än själva intrigen och mysterierna som staplas ovanpå varandra. Behållningen ligger inte så mycket i att söka den stegrande dramatiken och jakten på en upplösning. Även om bitarna ändå faller på plats med en del drastiska resultat.”
9. Criminal Record (Apple TV+). ”Korruption i systemet och rättsröta brukar vara ett signum för bra brittisk tv. Specifikt kriminal-TV. De brukar påfallande ofta hitta ingångar, berättelser och inte minst rollfigurer, personligheter som verkligen gör intrigen intressant att följa. Det är ingen idé att ens försöka rada upp alla serier från andra sidan sundet (eller Nordsjön) genom åren som på något vis kretsat kring brottsfall och de inte helt givna gränserna mellan rätt och fel. När de som ska vaka över lagen gör det de borde göra – eller när de själva överträder lagarna.”
10. The Gentlemen(Netflix). ”Överhuvudtaget introduceras nya, ofta färgstarka och excentriska, filurer i varje avsnitt, personligheter som påverkar handlingen i olika oförutsägbara riktningar. Tonen fortsätter vara en blandning av det brittiskt distingerade, det lätt hysteriska och med obligatoriska inslag av morbida detaljer. Fun for the whole family. Även om nu inte Ritchie själv regisserat absolut alla avsnitt, känns vissa markörer igen, som de kvicka hoppen fram och tillbaka i tiden. En scen avbryts hastigt och fortsätter med eftermälet, följt av tidigare inte förklarade komponenter i efterhand. Exempelvis.”
Sugar(Apple TV+). ”Storyn verkar inte heller framhastad. Och den fortsätter hålla åtminstone mig i ovisshet om vart den egentligen är på väg. Här fortsätter finnas en tydlig film noir-karaktär och -atmosfär samtidigt som de tycks vilja berätta flera saker på en gång och ge en tidsbild av en stad och av de privilegierade i den. Familjer som uppnått status i en bransch och visar uppenbara symtom på att det någonstans stigit dem åt huvudet, att de kan komma undan med sådant som andra inte gör.”
The Boys (Amazon Prime). Det är verkligen en av de mest gränslösa följetonger som finns på marknaden. Du kan drabbas av sinnesöverladdning eller vad nu som är det rätta ordet. Övertryck av intryck? Både vad som sägs explicit, vad som sägs mellan raderna och hur det manifesteras visuellt.
En kunglig skandal (SVT). ”Michael Sheen gör en, inte oväntat, lysande insats. Han blir Andrew. Då ska jag väl vara ärligt talat säga att jag inte har närstuderat prins Andrew egentligen eller har en tydlig bild av hur brukar uppföra sig i allmänhet. Men det är väldigt mänskligt. Vad som händer bakom kulisserna inom kungahuset, Andrews familj och närmaste medarbetare liksom staben på BBC som lyckas få till en intervju med större genomslagskraft än de någonsin vågat hoppas.”
Nobody Wants This(Netflix). ”En enkel förklaring till att det faktiskt fungerar så bra som det gör är hur kärnfullt skrivet och formulerat det är. De lyckas faktiskt överraska och hitta nya vändningar i replikskiftena oavsett om det bara handlar de två huvudpersonerna eller andra i deras omgivning. För omgivningen har betydelse här. De två är inte två isolerade öar ute på ett öde hav. Sociala samspel och kulturkrockar gör sig påminda gång efter annan. Antalet obekväma situationer som uppstår går snart att tappa räkningen på. De är snarast hjulet som driver allt annat framåt.”
Manhunt(Apple TV+). ”Även en president har rätt att koppla av efter de seriösa utmaningar han ställts inför under en längre tid. Så, vilket många känner till, Mr Lincoln gick på teater en kväll – tyvärr för sista gången. Det omtalade attentatet inträffar alltså redan i första avsnittet. Man har valt en vinkel där dådet bara är början. Så vad kommer resten att handla om? Kanske just vad titeln mer än antyder: jakten på en man. En mördare. En skådespelare vid namn John Wilkes Booth. Men var han verkligen ensam i planering och utförande?”
Shrinking(Apple TV+). Det smattrar och smäller konstant av verbala dueller. I princip allt går ut på att man ska lära sig någonting nytt varje dag, samtidigt som det är uppenbart att människor fortsätter göra liknande misstag om och om igen.
Whiskey on the Rocks(SVT). Kalla krigets ankomst till Karlskrona som komedi? Tja, varför inte?
Nyligen påbörjat som skulle ha kunnat rumstera om i rankingen:Shogun(Disney+). Till slut har vi skaffat den plattformen också. En del att sondera bland, med andra ord. Som en av fjolårets överlag mest unisont hyllade serier. Wolf Hall 2 (SVT) Av någon anledning har jag inte sett färdigt första omgången som är snart ett decennium gammal, men däremot läst första delen i romansviten det bygger på. Är på väg mot att beta av det här också. Andra säsongen av Silo(Apple TV+) har jag också bara hunnit ett par avsnitt in i…
Festival occurring 6 times a year that showcases the best of short films under 5 minutes from around the world. Films get showcased at the FEEDBACK Film Festival. NEW: Now showcasing Smartphone movies!
“Everyone who is seriously involved in the pursuit of science becomes convinced that some spirit is manifest in the laws of the universe, one that is vastly superior to that of man.” - Albert Einstein
La necesidad de mantener canales de comunicación que nos permita compartir nuestras experiencias de trabajo nos lleva a iniciar una vez más un nuevo espacio en un blog. En un mundo lleno de información necesitamos buscar espacios para ser escuchados, para compartir experiencias y vivencias, para aprender y reflexionar. Espero que este espacio pueda cubrir todas estas expectativas. Mi nombre es Aníbal Nicolalde, trabajo con la Iglesia del Pacto Evangélico del Ecuador y en la Federación de Iglesias Evangélicas Independientes de España entre el pueblo inmigrante latinoamericano. Y este es mi nuevo espacio de compartir….
Fair Slave Trade 