fotbolls-EM

Slutanförande om fotbolls-EM 2021. Till slut.

yemenity2010 reflektion, sportreferat , , , , , , ,
Straffsparkar har varit en grundbult i fotbollen sedan samlarstenåldern, i princip. Här är det Polen som bränner en mot Argentina under fotbolls-VM 1978. Unknown author, Public domain, via Wikimedia Commons. https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Fillol_penal_deyna.jpg

Målvakten, signore Donnarumma, turneringens mest hyllade,  är lurad åt fel håll. Straffen placeras i motsatt hörn – tyvärr i stolpen och ut. Två decimeter längre åt höger och finalen kunde ha varit nära ett avgörande, åtminstone med ett starkt psykologiskt övertag för laget som aldrig vinner några titlar, men denna sommar kom närmare än på ett halvsekel. Marcus Rashford brukar vara säkerheten själv vid straffpunkten, åtminstone i klubblaget där han i regel har flitigt med speltid. Ja, jag utgår från att alla vet vilket legendariskt klubblag det handlar om (Man U, OK?). Jag har alltid varit skeptisk mot taktiken att slänga in så kallade straffspecialister alldeles i dödsryckningarna av en förlängning. Det är som att säga: ‘Det här är ditt jobb idag, grabben (eller tjejen) – ditt enda jobb. Se till att göra det, OK?’ Ibland lyckas tilltaget och engelske förbundskaptenen Gareth Southgate har väl i efterhand erkänt att det var en gambling att sätta in tre så unga spelare med begränsad speltid just där och då i det pressade läge som ett straffavgörande innebär. Även om de sett mest övertygande ut på träningarna från elva meter. Träning är träning – en final är en final. Southgate har gjort mer för Englands vitskrudade gossar än någon företrädare på flera decennier, men tyvärr brast något i den akuta analysen här, tror jag. Att straffsumpare sedan attackeras bortom all reson av osaliga element på nätet har blivit en baksida av kommunikationsrevolutionen som tycks oundviklig. Till att börja med: Straffläggningar går ut på att någon måste misslyckas. Annars tar de aldrig slut. Det är liksom en integral del av den (åtminstone i teorin) softare socialdarwinism som sport på elitnivå innebär. Ska det vara så svårt att förstå, eh? 

Kanske det sjukaste och mest oansvariga EM-slutspelet någonsin. Det mest osannolika, ett som inte liknar något annat av flera orsaker som ni alla redan känner till. Samtidigt slående händelserikt och hälsofrämjande. I varje fall för själen. Hur det kommer att påverka folkhälsan i Europa under de kommande månaderna är något som säkert kommer att analyseras och redan till viss del görs, specifikt i förhållande till hur det påverkat pandemin och eventuellt ökat fallen av en liten åkomma kallad covid-19. 

Några har noterat att samtliga fyra semifinallag har haft fördelar av flera hemmamatcher från gruppspelet och framåt. Jo, det vore kanske onaturligt om inte det hade spelat in. Inte minst England har säkert tjänat på det. Deras avgörande straffspark i förlängningen mot Danmark var givetvis väldigt tveksamt dömd. Väldigt. Ändå, med tanke på deras sammantagna insatser och dominansen även mot danskarna kan du inte kalla det oförtjänt att de tog finalplatsen.

Chocköppning i finalen mot italienarna med tusentals fans på hemmaplan i ryggen. Luke Shaw slår till – av alla människor. Jo, som Manchester United-supporter har jag inget emot att han gör det. Om det sker mot något annat lag än Sverige. Före finalen hade jag annars, för ovanlighetens skull, lutat mer åt Italien som personliga favoriter. Inte minst för att de överraskat med sin positiva inställning och kreativa form av det vackra spelet. Semifinalen mot Spanien kändes någonstans då som en moralisk final. Men även efter en sådan ska finalen överlevas också. Inget lag har kunnat glida igenom turneringen. Så är det sällan heller. Alla har sina formsvackor på vägen och det gäller att ha dem på rätt ställe. Säg, en eventuellt betydelselös sista match i gruppspelet (vilket få lag kan kosta på sig). Eller att kämpa sig igenom en åttondelsfinal när man har sin dittills sämsta dag som italienarna gjorde. England saggade kanske som mest under semifinalen. Italienarna hämtar sig efter engelsmännens inledande chocktaktik och uppvisar efterhand ett generellt bollinnehav på närmast spansk nivå utan att få till de riktiga dunderchanserna. Men visst är det snyggt. När gli azzurri-kvitteringen till slut kommer i 67:e minuten efter en tilltrasslad situation kan väl ingen (utom engelsmän) hävda att det är orättvist. Markant övertag på alla fronter, men de tappar rytmen sista tio minuterna efter skadan på Chiesa. Ändå, hemmalaget bör vara mest tacksam för att det gick till förlängning ännu en gång i detta mästerskap.

Scenförändring igen efter ordinarie tid. Hemmanationen verkar mer intresserad av att spela och försöka avgöra än än senaste timmen innan dess. Och det är väl så vi vill ha en final? Två lag med sällsynt spelskickliga deltagare där båda lagen dessutom spelar på gränsen för det tillåtna i en match där domaren släpper igenom mycket som i tidigare matcher skulle ha renderat frisparkar. Ändå en bunt gula kort utdelade. Med andra ord: ganska tufft på plan.

Straffar är ett rafflande sätt att avgöra på, men kanske inte det jag helst ser just i en final. Och för just den här utskjutningen måste man ställa några frågor (som jag och flera andra redan varit inne på). Exemspelvis; var det rätt att skicka fram 19-åring på den sista straffen? Några av de mer rutinerade spelarna borde nog ha klivit fram och varit beredda att ta smällen. Inte för att italienarnas utvalda skarprättare var klockrena heller – det blev en knapp straffseger. Jo, det hade väl varit välkommet för England att äntligen vinna något. Men sett över 120 minuter (och turneringen som helhet) var Italien aningen bättre. Sorry. 

Marginalnotering: David Beckham i publiken hälsar på Tom Cruise. Eller Tom Hanks, som TV4:s expertvittne Hasse Backe kallar honom.

För övrigt: ett annat fotbollsmästerskap har parallellt pågått i Sydamerika med Argentina som slutsegrare. Har tyvärr inte haft möjlighet att se mycket av det. Mer obegripligt är väl att det finns folk som orkar engagera sig i ett NHL-slutspel mitt i sommaren. Jo, den transatlantiska hockeyligan avslutades också nyligen, ryktas det. Hockey? I juli? Oavsett omständigheterna, ett mindre helgerån.

Som min fru konstaterar: just nu regerar italienare allting. De tog Eurovision Song Contest, de tog EM. Och något halvt dygn tidigare hade Argentina alltså tagit hem sydamerikanska mästerskapet. Ni vet väl hur det är med argentinare? De är egentligen italienare som flyttat till Sydamerika.

Existentiella bonusfrågor: Vilka är det mest synd om? Välbekanta skådespelare som förekommer så frekvent i reklam för spelbolag att de riskerar bli mer förknippade med detta än något annat de gjort? Eller före detta profilerade programledare som tillåts dyka upp någon minut mellan varven från en studio som tycks tillhöra ett annat spelbolag med avtal hos berörd kanal? Jo, alla behöver vi betala räkningarna på något sätt.

Fler noteringar från EM i fotboll 2021. Jo.

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion, sportreferat , , ,

Över. För svensk del. Som för många andra svenskar har det krävt återhämtning ett par dagar…

Offensiv inställning. Rätt medicin? Det var upp till bevis. Verkligen. Sverige mot Ukraina i åttondelen i en match utan solklar förhandsfavorit. Sverige med dåliga minnen från förr. Men Forsberg klev fram igen och såg till att Sverige höll jämna steg efter en längre press mot ett Ukraina som aldrig kan räknas bort. Psykologiskt viktigt kvitteringsmål i slutet av första halvlek. 

Nerver som vanligt. Dilemmat med att balansera mellan överoptimism och överdriven försiktighet. Tidiga andra halvlek i matchen stod och vägde, som det brukar heta. Lagen turades om med varsitt stolpskott. Ribban träffad av Forsberg. Sverige med en period av kraftig dominans innan båda lagen tröttnade och slutet såg otäckt chansartat ut. Danielssons aktion som ledde till utvisning i förlängningen såg mer ut som en olyckshändelse men var väl för vårdslös – som det kan bli i stridens hetta, särskilt i slutskedet av matcher. 

Det vore synd att kalla den här utslagsmatchen för en särskilt brutal tillställning, eller att det kunde skönjas någon direkt aggressiv stämning på plan. Men visst, ju längre förlängningen fortskred såg planen alltmer ut som ett slagfält med trötta, slitna och skadade spelare i mängd.

Hårdare än så här kan det väl inte sluta? Ett skadeskjutet och numerärt reducerat svenskt landslag försvarar sig med näbbar och klor fram till tilläggstid i förlängningen. En match som tappat större delen av sin rytm efter att Sverige styrt och ställt under stor del av ordinarie tid. Utvisning. Små marginaler. Visst, några centimeter åt ena hållet så kunde avgörande målet ha dömts bort för offside. Grymt, sade grisen.

Och: nej, jag har väl nämt att jag oftast inte är en beundrare av TV4 i allmänhet eller deras uppbrutna EM-bevakning, till stor del styrt av kommersiella hänsyn som journalisterna själva inte kan göra mycket åt. Det är inte de enda problemen. Men, hyllas de som hyllas bör. Kim Källström i studion. En tillgång. Nykter analys även när det är som tyngst.

ÖVRIGA FRÅGOR: 

  • Vem var gladast efter åttondelsfinalerna? Álvaro Morata, den tidigare utskällde, spanske tänkte målmaskinen som slog till när det som bäst behövdes? Eller kanske Ricardo Rodriguez, som för Schweiz räkning missade en straffspark under ordinarie matchtid i en match som sedan såg ut att gå dem ur händerna, innan en osannolik comeback.
  • Flashback: En spansk sommar för snart 40 år sedan. Jag var inte där. Men det sändes. Fotbolls-VM i ett land som ganska nyligen lämnat diktaturen bakom sig och trätt in i demokratiernas värld. För deras egen del blev mästerskapet en besvikelse. Landslaget, alltså det spanska, var inte det vi brukar se från iberiska halvön idag. Men det spelades matcher att minnas av olika orsaker.
  • Sverige var inte med, nej. Det var så under 1980-talet. Inga stora mästerskap för oss. Men ett VM med en serie kufiska inslag, en och annan skandal och däremellan lysande tillställningar. Brasilien imponerade mest tills de gick in i väggen mot Italien. I semifinalen konfronterades Frankrike med dåvarande Västtyskland. Tyskarna tog ledningen, fransmännen kvitterade och i förlängningen gick man fram till 3-1. Då hade tyske målvakten Schumacher under ordinarie tid i princip klubbat ner en fransk spelare och gjort sig allmänt impopulär på stadion och omvärlden. De envisa västtyskarna kom dock tillbaka till 3-3 och så väntade straffläggning. Där blev den impopuläre västtyske målvakten hjälte.
  • Från 1982 till 2021 går det alltså en tråd. En som fransmännen säkert skulle vilja glömma. Igen! I en överhuvudtaget märklig matchdag 28 juni tappar först spanjorerna 3-1 till 3-3 mot Kroatien i slutminuterna. De kommer ändå igen välförtjänt och vinner i förlängningen, även om kroaterna ryckt upp sig betydligt sedan sin håglösa inledning på gruppspelet.
  • Men detta Frankrike, anno 2021. Vad händer? Borde de ha bytt ut några av sina älsklingar innan matchen? De såsade omkring i en timme för att sedan rycka upp sig och se ut som Europamästare i ungefär en kvart. Tre mål och saken var väl klar? Varpå de slumrade till igen, tappade 3-1 ledning och vi såg ännu en överraskning i detta mästerskap. En överraskning som Schweiz, trots en del näradödenupplevelser trots allt förtjänade. Normalt sett skulle jag haft hjärtat hos Frankrike i en sådan match, men det är svårt att komma över hur oinspirerade och fantasilösa de såg ut under stora delar av den så viktiga kampen. Ibland räcker inte att rycka upp sig under en begränsad tid, inte i det här mästerskapet i alla fall.
  • Straffar. Och den här gången hette nemesis inte Schumacher utan Sommer. Som lyckades plocka en straff och det räckte. Intressant kamerainställning förresten. Har vi sett en så frekvent användning av kameravinkeln från straffläggare perspektiv som nu? Någonsin?
  • Ibland får man äta upp sina spekulationer. Vad skrev jag nu om de tre klassiska storbolagen i ”dödens grupp”? Tyskland, Frankrike och Portugal som alla till lyckades ta sig vidare. ’Då kan de gå hur långt som helst’. Just det. Samtliga utslagna i åttondelen. Portugiserna kommer nog att saknas mest efter sin insats mot ett Belgien, som inte direkt glänste i åttondelen trots sin magnifika reservarsenal med i princip två uppställningar som skulle kunna vara i nivå med Sveriges förstaelva, åtminstone på papperet.
  • Konungadömet England, det vill säga rent politiskt en del av ett större rike som tillåts dela upp sig i fotbollssammanhang, har inte precis presenterat propagandafotboll i den mening ordet brukar betyda. Men de har spelat stabilt, som Dr Alban skulle ha sagt. Och när Thomas Müller inte träffar mål i friläge, då har man nog som motståndare en lyckodag. Medan sagan Joachim Löw som styrman för det ibland oövervinnerliga och ibland underpresterande stortyska mannschaftet är över.
  • Nederländerna, Frankrike, Portugal och Tyskland samtliga eliminerade före kvartsfinalerna. Och, om jag räknar rätt, två lag som enbart skramlat ihop tre poäng var i gruppspelet, kvalificerade för kvartsfinalerna.  Så är det. 
  • Litet mysterium: hur kunde schweizarna vara så precisa straffläggare mot Frankrike och så taffliga i kvartsfinalen mot Spanien? Pur utmattning kanske. De hade trots allt spelat över en halvtimme med en man kort efter en utvisning. Men ändå.

Noteringar från några veckors Europamästerskap i fotboll. Just det.

yemenity2010 krönika, nyhetskommentar, sportreferat , , , , , , ,

– There is a good togetherness in this Swedish team.

Citat från livekommentarer på BBC Sport från en före detta irländsk landslagsman, Clinton Morrison, som noterar att Sveriges spelstil inte är så snygg men effektiv. Kanske en bra sammanfattning. Ungefär vad många experter sade om svenskarna under VM 2018 också. Inte den elegantaste fotbollen, men den ledde längre än på många, många år. Själv är jag formad av min ungdom under 1980-talet när Sverige aldrig nådde något större mästerskap. Allt utöver det är en bonus.

  • Vad händer? Vem vinner? Var i Europa är vi? Det är lätt att gå vilse, samtidigt som vi ännu en gång får ta del av ett stort fotbollsmästerskap. Ett internationellt. Omgett av många frågor. Efter allt som varit, alla undantag och all oförutsägbarhet i pandemins spår har ett försenat Europamästerskap i fotboll mellan nationer inletts. Utspritt över flera länder, vilket andra redan påtalat. Konstig idé redan från början och inte mer logisk nu. Men beslutat är väl beslutat…
  • Dramatik på fler sätt än de man förväntat sig. En sak att spelare måste isoleras på grund av coronavirus. Kanske inte att en spelare i toppform, mitt i karriären, plötsligt faller ihop på plan och väcker fruktan om fara för livet. Men det händer trots allt ibland att fotbollsspelare, till synes helt friska, rasar ihop med något tidigare odiagnostiserat hjärtfel eller relaterade orsaker. Att Danmark efter att deras stora stjärna just kollapsat och många fruktat det absolut värsta sedan hade svårigheter att göra sitt bästa mot Finland i en match som många förvånades över att den huvudtaget fortsatte, är begripligt. Nu ett par veckor senare ser samma danskar starkare ut än någonsin och är kvalificerade för kvartsfinal. 
  • Italienarna har allt att bevisa och vill demonstrera sitt nya oslagbara jag. Turkiet rakt av kördes över i öppningsmatchen. Jag har inte alltid älskat italienarnas inställning i stora mästerskap. Att de så ofta lyckas med extrem taktisk hållning, visserligen elegans men också ren skicklighet i att stänga matcher när det behövs. Jag erkänner att jag vid flera tillfällen historien varit en smula skadeglad när de har misslyckats i sina intentioner, hur mycket man än kan beundra de är bra på. Men det här var snyggt, roligt, envetet och ett lag som såg ut som blivande Europamästare. Nu till den eviga frågan: är det inte i grunden favorittippade lag som börjar svagast som i slutändan är starkast? Detta Italien är roliga att se, så offensiva och spelglada att man kan bli bekymrad för deras skull. De brukar väl ändå vinna sina titlar efter att ha inlett under all kritik och bara skrapat ihop tillräckligt för att gneta sig vidare från första omgången, eller? Med en sån här magnifik öppning kan bara besvikelser vänta. Men jag kan ha fel. I åttondelsfinalen kom i alla fall en svacka, innan  de blå blixtrade till och besegrade ett oväntat motståndskraftigt Österrike.
  • Belgien 2021: den bästa generationen från något land någonsin som fortfarande inte vunnit ett mästerskap? De har haft ett av de mest stjärnspäckade landslagen under ett drygt decennium. Varit nära i flera mästerskap, men traditionens makt kanske stör. Det finns länder som fått vänta länge på att verkligen vinna något. Spanien var trots allt ett sådant lag under många årtionden innan det lossnade. Frankrike också. 
  • Just det. Sverige. Personligt måste jag medge att jag sällan njuter så mycket av att se Sverige i stora mästerskap där stora nerver är inblandade. Visst vill jag att Sverige ska vara med, visst vill jag se matcherna. Men det är en pärs. Att uppskatta själva spelets skönhet är lättare när det handlar om andra lag utan lika höga insatser för egen del. Sverige startade turneringen resultatmässigt exakt likadant som VM 2006. Då med en mållös match mot Trinidad följt av en seger över Paraguay med mål i slutminuterna. Då tog det slut i åttondelsfinalen. 
  • Ständigt dessa spanjorer. Numera tycks vi alltid hamna i samma grupp som dem, vare det kval eller slutspel. Åtta gånger av tio vinner de. I bästa fall klarar vi remi i det fria fältets ajedrez eller vid ytterst sällsynta tillfällen en knapp seger. Och nu på spansk mark… Spanjorerna späkte ett svenskt lag som  knappt fick låna lädret. Ibland borde man som nation be om ursäkt. Ja, vi vet att vi borde. Spanien var bättre. Men den svenska extrema försvarstaktiken höll. Ett litet mirakel. Hårt arbete, envishet och bondröta räckte den här gången.
  • Första gången jag minns mig ha följt ett VM-slutspel startade Sverige relativt starkt med 1-1 mot Brasilien. Det var 1978. Sedan gick det sämre. Efter den långa mästerskapstorkan under 1980-talet och floppen i VM 1990 startade Sverige både EM 1992 och VM 1994 med oavgjorda matcher som sedan i bägge fallen följdes av brons, under en osannolikt framgångsrik period som följdes av en ännu en torka. Och sedan en serie mästerskap där Sverige fortsatte rada upp oavgjorda resultatet i premiärmatchen med några undantag. 
  • Att det alltid ska behöva bli så spännande på slutet. Ännu en riktig rysare i Ryssland. Alla nära hjärtattack, med undantag för Hasse Backe i TV4-båset. Precis – det handlar om Sverige-Polen. Det var trots allt skillnad på att vinna gruppen och att bli en av de bästa treorna, vilket svenskarna riskerade till slut om den polska kanonaden med levande legendaren Lewandowski spetsen hade lyckats vända på steken helt och hållet. Han hade väl då blivit helgonförklarad i hemlandet, men såg till att Sverige blev inblandade i en av de spelmässigt mest rafflande matcherna hittills. Samtidigt som spanjorerna äntligen fick fart på sitt målskytte mot de stackars slovakerna. 
  • Frankrike, Tyskland och Portugal i samma grupp. Ja, de stora kanonerna har väl inte alltid varit som bäst de senaste åren, framför allt inte Tyskland. Så det var väl därför en sån här dödens grupp kan uppstå igen. Frankrike och Tyskland var en hetlevrad holmgång med en mestadels rättvis seger för fransmännen men ändå, små marginaler. Die Deutsche Schtridsmaschinen, och inte minst den långvariga handledaren Joachim Löw, slingrar sig ur ännu en dödsfälla. Mannen som varit ansvarig för att både ha tappat 4-0 till 4-4 mot Sverige i en kvalmatch 2012 och sedan köra över Brasilien med 7-1 i VM-semifinalen 2014 blev utslagna i gruppspelet i senaste VM. Det har varit upp och ner. Och ingen direkt skräckinjagande uppvisning så här långt i stort. Men när de här tre lagen ändå tagit sig vidare kan de givetvis gå hur långt som helst. Vi vet hur det är.
  • Sen måste man fråga: är inte Ungern ett av Europas för närvarande värst drabbade länder när det gäller den där pandemin ni kanske har talas om? Har inte deras stadium varit fullständigt fullsatt under samtliga matcher som spelats där i sommar? Vän av ordning undrar. Och tvivlar på att jag är ensam om detta…

…och för övrigt anser jag fortfarande att WordPress gör sitt bästa för att krångla till arbetsverktyget för invanda användare. I alla fall mig. Just nu är jag inte säker på exakt vad jag skriver på grund av det där feta gråa bakgrundsblocket som täcker mer än halva inlägget. Exempelvis…

Fransk forcering punkterade askungesagan

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat ,

Hit men inte längre för Island. Hemmalaget Frankrike tog inte oväntat kommandot i första halvlek och visade var skåpet skulle stå. De hade ju inte så mycket annat att välja på. För det skulle det ha varit ett ännu större misslyckande för dem än för England att åka ut mot jättedödarna från norra Atlanten. Det fanns inte på deras blåvitröda karta. Tre färger som de för övrigt delade med motståndarna, vilket man kunde påminnas om när man studerade läktarna där de respektive fansen var skrudade i samma färger men den överväldigande delen av publiken var betydligt gladare än den kämpande isländska klacken.

Det såg mörkt ut redan efter 20 minuter för Lagerbäcks nordmän i och med 2-0-underläget. De har varit i underläge förr i turneringen och kunnat vända. Men det här verkade oöverstigligt redan då. Och de två ytterligare målen strax före paus cementerade bilden av att det snarare blev en fråga om hur klart hemmalaget skulle vinna än om det skulle kunna bli en match på allvar. Om nu inte Island skulle göra en ’Sverige mot Tyskland’ från häromhösten; plocka in 0-4-underläge, men det verkade osannolikt. Fransoserna såg helt enkelt för bra ut. De kanske har lyckats med det där som ett mästarlag måste göra, bygga upp och succesivt bli bättre för varje match, fram till den final alla siktar på men de flesta inte kan nå.

Var det gamle tennisfantomen Jimmy Connors som en gång efter Wimbledon sammanfattade turneringen med ’127 förlorare och så jag’? I all ödmjukhet, liksom. Snart återstår bara två lag här, varav ett är den slutliga vinnaren. Men först ska ju semifinalerna klaras av. Och inget annat av kvartsfinallagen har hittills haft en enkel resa dit. Jag uppskattar att Tyskland tog hem den nervpressande straffläggningen mot Italien igår kväll. Italienarna har spelat smart och slugt hela turneringen, men det känns ändå rimligare att ett lag som går ut och vill dominera, bygga sitt eget spel på egen kraft går vidare, framför ett lag som väntar in motståndaren för att manövrera ut densamma. Kalla mig konservativ. Det är inte nödvändigtvis så att jag skulle ha samma åsikt om det varit Sverige som var det smart och slugt spelande defensivlaget i ett sådant scenario…

Oavsett hur stor smäll islänningarna hade åkt på ikväll, så skulle de ändå gjort succé. De har med sina vulkaniska makter i ryggen tagit sig längre än någon räknat med, men även de naturkrafterna har en gräns för sitt inflytande.

Slut. Avrättningen avblåst. Den totala kollapsen uteblev. Och medan fransoserna slappnade av en smula i andra halvlek som det plägar bli i sådana här situationer, kunde islänningarna snygga till resultatet så att förlusten stannade vid 5-2. Något bättre än för det danska charmaget från VM 1986 som åkte ut med 5-1 i åttondelsfinalen mot Spanien efter sina imponerande gruppspelsinsatser. Bara som ett exempel.

Nästa fråga: är det fransmännen som kommer att vara piggast i semifinalen i Tyskland efter den här något med behagliga resan, eller tjänar tyskarna på att ha en vilodag mer? Och ska Portugal vinna ännu en match utan att vinna den? I så fall mot ett Wales som nu är tävlingens enda kvarvarande riktiga dark horse. Spännande…

Sagan om Island och eld fortsätter

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , , , , , , , ,

Semestern har inte börjat riktigt än. Så jag hade egentligen tänkt sova, trots det som tilldrog sig på TV:n sent igår kväll. Nu lyckades jag inte somna, så jag såg trots allt det mesta av matchen och framför allt slutet. Slutet. Som omgående gav upphov till spontana eller kanske långt i förväg planerade vitsar om ännu ett Brexit. Ännu ett uttåg ur Europa för engelsk del. Det här hade de inte planerat. Inte röstat om. Och inte förväntat sig. För vem hade gjort det?

Det låter väl som en händelse att sista avsnittet av ”Game of Thrones” säsong 6 blev tillgängligt just igår och att frun och jag hade sett det samma kväll innan matchen. ”Sagan om is och eld” (”A Song of Ice and Fire”), som bokserien heter i original är författad av George RR Martin, vilket många känner till. Finalen, som var lagom magnifik i sin ödesmättade överväldighet, innehöll en hel del av både is och eld. Liksom hela den senaste säsongen. Ja, det är lätt att förlora sig i den berättelsen och för efteråt rekordsnabbt avgångne Roy Hodgsons manskap måste Lars Lagerbäcks extremt väldisciplinerade blåa skjortor ha framstått som White walkers igår kväll. Ja, ni ser. Det här dramat (och nu menar jag matchen) lånar sig frestande enkelt till alla möjliga metaforer av ibland generande klichéspäckat slag. Men det är så svårt att låta bli. Twitterflödet igår, som jag bara inte kunde undvika att söka upp och ge några egna mer eller mindre välbetänkta bidrag till, fylldes direkt efter slutsignalen av en mängd sarkastiska kommentarer. Och glada givetvis! Allt beroende på upphovspersonens ursprung…

Det är så mycket som händer just nu. Och vi måste ju reagera på något sätt. Brexit, alltså det engelska folkets 52-48-procentiga beslut att lämna unionen på sikt, har ju sänt chockvågor genom kontinenten. Ja, genom hela det Europa som tillhör denna union av vilka inte alla bokstavligen befinner sig på samma kontinent. Och det kan ju skönjas ett visst mått av skadeglädje nu när engelsmännen fick tåga hem från just detta upphaussade idrottsammanhang helt ofrivilligt. Hur gick det till?

Island har under hela det här slutspelet uppträtt så tight, så väldrillat att det nästan trotsar tyngdlagen och vanlig vett och etikett. Lars Lagerbäck har nu nått kvartsfinal, och tangerat den största bedriften från sin tid som tränare för det svenska landslaget. Då var det kvartsfinalen i VM 2004, där Sverige förlorade mot Holland på straffar. Instick: mina minnen av den matchen. Det vill säga, jag har inga minnen av själva matchen. Hade inte möjlighet att se den. Just då jobbade jag i Ecuador och befann mig den dagen på en konferens för diverse radioentusiaster i Quito. Givetvis undrade jag hur matchen slutade. Tillställningen var internationell men de flesta deltagare kom från Sydamerika. Vilket inte hindrade en av värdarna under avslutningen att spontant fråga folket där om det fanns några holländare på plats. För, sade han glättigt, ‘Holland har just slagit ut Sverige i fotbolls-EM’. Mina egna andar sjönk drastiskt i ett slag. Senare, när jag fick veta hur det hade gått till, att det gått så långt som till straffar sjönk de väl om möjligt ännu mer. Det hävdas ibland att just det laget var den svenska uppställning som hade tillräcklig styrka, tillräcklig tur med lottningen och med tanke på hur turneringen utvecklade sig, den största chans ett svenskt landslag någonsin haft att verkligen vinna något stort. Så blev det inte.

Har nu Island vad som krävs för att gå så långt som att vinna? Alla rimliga kalkyler och sunt förnuft talar emot. De har väl haft underlägset bollinnehav i samtliga sina matcher i gruppspelet, liksom igår. De saknar stora fixstjärnor. Detsamma kan sägas om det Grekland som mot alla odds och förutsägelser gick och vann detta EM 2004. Liksom de talade mot Danmark 1992, ett Danmark som bjudits in i sista stund när det uppsprickande Jugoslavien diskades bara någon vecka före tävlingsstart. Om jag minns rätt.

Så jag antar att allt är möjligt. Men jag tror ändå att det någonstans tar slut innan finalen. Det borde inte gå att köra samma recept och lura fransmännen också, eller? Man kan undra vilka som är mest skadeglada just nu. Holländarna kanske. VM-trean för två år sedan som inte ens tog sig till slutspelet nu efter att bland annat ha stupat mot just Island. Den där ön ute i Atlanten halvvägs till Amerika, med sina vulkaner och isbjörnar. Nej förresten, isbjörnar finns inte där? Men vulkaner. Och några hundra tusen invånare. Av vilka en mätbar promille är aktiva fotbollsspelare.

Det är lite synd om England, trots allt. De har satsat på ett gäng unga och lovande lirare och själva spelidén är väl ändå förhållandevis konstruktiv. De satsar för framtiden och ynglingarna bar detta, nu möjligen allt mer nystolta gamla kolonialistrikes hela förväntningar tyngande sina axlar. Och de svek. Det kan inte vara roligt. Förmodligen värre än för Sverige i VM 1990. Kanske även än för Brasilien i deras eget VM för två år sedan, efter semifinalen mot Tyskland. Eller titelförsvararna Frankrike under VM 2002. Utslagna utan att ha gjort ett enda mål. Och så givetvis italienarna de gånger de har eliminerats redan i gruppspelet, vilket har hänt ett par gånger i historien. Men det har ju alltid handlat om någon form av konspirationer och aldrig varit deras eget fel…

För övrigt. Finns det något övrigt? Ja, Belgien som Sverige gav en rejäl match innan vi slogs ut imponerade mot Ungern som ändå stack upp och ville vara konstruktiva. Men belgarna kunde mycket väl ha avgjort redan i första halvlek. Nu dröjde det till sista kvarten innan de ryckte. Italien, våra andra nemesisar, manövrerade ut Spanien. De gjorde det på ungefär samma sätt som mot Belgien i första matchen. Jag såg visserligen inte hela matchen mot Spanien och kan inte ha en bestämd uppfattning, mer än att spanjorerna kanske ännu en gång lurats av sin egen skicklighet och inte varit tillräckligt skärpta när gäller. Irland lät inte fransmännen bara rusa iväg vidare mot kvartsfinal utan svårigheter. Så som det ser ut nu så spelade Sverige alltså i en ganska meriterad grupp. Om det är någon tröst. Och sådan söker vi ju alltid så långt det bara går. Ett glädjeämne i stort är att ett målsnålt mästerskap där mycket handlat om taktik, rävspel och ramstarka försvarslinjer ändå tycks lyfta sig lite, blivit mer gladfotbollsaktigt i vissa stycken och gett prov på ett par underhållande utslagningsmatcher i åttondelen.

Alltmedan allianserna skiftar och det drar ihop sig till krig (men oklart exakt mellan vilka konstellationer) i redan nämnda ”Game of Thrones”, så fortsätter även den här sagan. Om kungen till slut kommer från nord eller syd är vanskligt att förutse. Men Belgien imponerar som sagt. Portugal har gjort tillräckligt för att ta sig så här långt efter en mycket osäker start. Och Tyskland är alltid Tyskland. Visst har jag förutsett Frankrike som segrare tidigare? Jag tvingas väl stå fast vid det. Mot bättre vetande, möjligen…

Au revoir, muchachos

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat ,

Hit men inte längre. Så var sagan slut. Nära skjuter ingen…ni vet. Synd på så rara klacksparkar. Sverige bjöd upp, men belgarna gjorde vad det individuellt och kollektivt mer välutrustade laget i en jämn match ofta till slut gör; avgör. Nej, det här var ingen insats att slakta i skrift med syrliga sarkasmer eller skadeglädje. Det är bara synd att den svenska elvan på plan saknade den extra passion och precision som kunde ha resulterat i en knall. För en sådan hade det varit om någon av framstötarna mot det, idag inte direkt skrämmande men ändå svårforcerade motståndarförsvaret i ett lag som alltså rankas som ett av världens bästa just nu, gett utdelning. Liksom flera andra förhandsfavoriter har de stapplat en del och i det här fallet, säkrat segern i slutskedet av en match som böljat fram och tillbaka.

Jag sörjer en smula.

– Man blir ledsen, liksom, som de konstaterar i TV4-studion efter vad som nu sägs vara avskedet för såväl förbundskapten som ett par tre av de största profilerna och hörnpelarna i landslaget under flera år.

Farväl Ibra. Farväl Kim. Isak. Och ”The Hammer” i sin karakteristiska kostym vid sidan av planen. Nu börjar vi om på ny kula. Och konstaterar att laget nu inte räckte till. Det var inget hyperfiasko som VM 1990. Men ett tungt uttåg ändå. På papperet efter samma mönster som i VM 1978 i Argentina, den första fotbollsturnering på internationell nivå som jag själv följde via familjens på den tiden svartvita televisionsmottagare inrymd i ett hus ursprungligen byggt 1914 och beläget i sovsamhället Askeby, halvannan mil öster om något mer allmänt kända universitets- och sjukhusstaden Linköping. Det var då blågult inledde med 1-1 mot Brasilien, vilket ansågs helt OK, men beklagligtvis följdes av två 0-1-förluster mot Österrike och Spanien.

Vi grämer oss över ett tveksamt bortdömt mål och ett par distinkta avslut som kunde ha gett oss hopp om livet, med vetskapen om att just de lägena måste utnyttjas. Annars kommer tungviktarna att förr eller senare utnyttja något av sina. Som sagt, Belgien ser inte i detta nu ut som blivande europamästare. Just därför kanske de blir det i alla fall. Och Sverige gör sällskap med sina kvalspelskamrater Österrike och Ryssland, dem vi slogs med om att nå Frankrike till att börja med, ut ur finrummet. Au revoir.

Kan Island kan vi?

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , , , ,

Jaha. Hur svårt kan det vara? Kan Island så kan väl…vi? Efter att ha sett drygt sista halvtimmen av öbornas kamp, med betoning på kamp, mot de spelmässigt egentligen överlägsna österrikarna så är väl allt möjligt? Det kunde se ut som oddsen för Jon Snow och hans vildvuxna värstingarmé mot Ramsay Boltons välorganiserade våldsmaskineri i senaste avsnittet av ”Game of Thrones”. Nej, jag ska inte avslöja hur det fiktionaliserade slaget slutade i detta forum. Och ungefär lika optimistiska på förhand har vi väl realistiskt sett anledning att vara inför kvällens uppgörelse där Sverige bara har ett alternativ: att slå Belgien. För att kunna göra de Lagerbäck-ledda islänningarna sällskap i andra rundan.

Det ska mycket till. Ett litet underverk. Att Zlatan visar sin spetskompetens och killer instinct, som den tidigare i turneringen oväntat tama Cristiano Ronaldo i det Portugal som trots tre mål mot överraskningslaget Ungern fortfarande inte kan vara säkra på åttondelsfinal. Ungrarna lyckades alltså göra tre de också. Portugiserna är strängt taget ett sådant lag som man vill se gå vidare, om inte annat så av rent underhållningsvärde, men de har haft sällsynt svårt att slå hål på sina motståndare i gruppspelet här. Jag har (liksom flera andra, tror jag) slagits av tanken att just Ronaldo, liksom Ibrahimovic och en del andra affischnamn är slitna efter en lång säsong och inte har bästa möjliga precision så här på försommaren.

Det har väl hänt förr att skadade storspelare vilat sig i form och ägt ett stort mästerskap. Ronaldo, ni vet? Den andre Ronaldo. Han som fick något slags kollaps inför VM-finalen 1998 där ett vilset Brasilien föll mot värdarna Frankrike med 3-0. Fyra år senare hade han drabbats av skadeproblem under lång tid men blommade upp igen under det VM som utspelades i Japan och Sydkorea. Ronaldo skyttekung och brassarna tillbaka på tronen. Finns det någon sådan kandidat nu? Annars har väl Gareth Bale varit den viktigaste ingrediensen för något lag överhuvudtaget hittills. Wales vinnare av sin grupp för England, Slovakien och Ryssland. Aningen otippat.

Tillbaka till Sverige. Vad talar för oss? Vänta, det krävs betänketid. Överraskningar inträffar ibland. Där har vi ett skäl. Belgien har flera stjärnor men samtidigt all press på sig och har hittills inte vunnit något viktigt med sin gyllene generation. De kan vänta lite till, eller hur? Snälla… För i princip är det svårt att se ett scenario där båda lagen avancerar. Sverige är ju tvungna att vinna. För Belgien kan en förlust möjligen ändå räcka, men det är nog inget de vågar sätta sina huvuden i pant på. Bollinnehavet lär belgarna ta hem. Och fotbollsvärlden i stort vill se dem slåss om slutsegern. De har helt enkelt ett mer attraktivt lag än vi. Men det är inget att ta hänsyn till nu. Från svensk synvinkel är en kompakt försvarsmur och ett kontringsmål för turneringens näst lägst rankade lag, mot ett av de absolut högst värderade, precis vad doktorn ordinerar.

Arrogans? Kan det vara en svaghet hos motståndarna? Vi såg det igår hos spanjorerna, som borde ha sågat av – i och för sig smart spelande – kroater redan efter en halvlek, men släppte till svårbegripliga blottor och gick miste om gruppsegern i processen. Ni ser, jag letar efter halmstrån, men vad annars ska vi leta efter?

Ni kanske har märkt att det pågår en annan stor fotbollsturnering just nu också. Copa América i en jubileumsversion. Min hustrus hemland Mexiko åkte på en hisklig överhalning mot Chile i kvartsfinalen. Sju bollar i baken. Sju! Ingen framåt. Jag har sett ett sammandrag på YouTube med mexikanska kommentatorer, vars nedsabling av det egna landets representanter jag hoppas få slippa höra en repris av i svensk version om några timmar. När vi har facit…

Suck och stön. Be en bön inför Belgienmatchen…

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , ,

Jaha. Suck. Så var vi där igen. Snöplans! Än en gång har Sverige gjort en mer än skaplig insats mot Italien i ett stort och viktigt sammanhang. Och som några gånger förr slutar det med snöd vinning efter små marginaler för den sydeuropeiska stöveln. Väl disciplinerat försvar på båda sidor under större delen av matchen, men alldeles i slutet sprack något i sömmarna på den svenska sidan och motståndarnas brasilianska import Eder (vars namne var en skarpskytt för Brasilien för 30-talet år sedan) hann emellan. Dammit. Varpå laget i ledning omedelbart börjar maska. Som särskilt italienare brukar vara skickliga på.

Jo, jag har alltid blandade känslor för just det laget. Lätta att beundra och bli irriterad på i samma andetag. Ibland, som i EM-premiären häromdagen mot Belgien, helt enkelt bara beundransvärda. Vilken sammanhållning. Vilken precision när det behövdes. När nu Sverige lyckades klämma fram så mycket mer ur sina resurser än mot Irland, var det värt ett bättre öde. Men det har hänt förr. Knapp förlust mot samma motstånd. Minns EM 2000, när ett utskällt blågult lag samlade ihop sig i sista gruppspelsmatchen mot italienarna, vann hörnorna med 18-2 eller något i den stilen (allt utifrån mina minnesbilder, som kan vara opålitliga) men ändå förlorade. Fyra år senare beskylldes vi och danskarna för uppgjord match när italienarna hade svårt att smälta sitt uttåg ut den turneringen. Men det jämnar väl ut sig i längden…

…vilket inte hindrar att det här var väldigt synd. En poäng hade kanske inte gjort så stor numerär skillnad mot noll, men moraliskt, inspirationsmässigt, gör det skillnad. Ska det bli som i EM 2008, när Sverige efter en seger mot Grekland och uddamålsförlust mot favoriterna Spanien – just det, efter avgörande i slutminuterna – tappade all tyngd mot pigga rödklädda ryssar och skyfflades ut med huvudet före? Och nu står Belgien på andra sidan. De som är piskade att visa vad de verkligen är värda, först mot irländarna och sedan mot Hamréns hunsade lilla skara. Gud vet var det ska sluta. Oddsen talar emot oss. Känslan talar emot. Logiken ska vi kanske inte ens tala om. Men hoppet är ju det sista som överger även det mest nederlagstippade gäng. Eller hur?

Så. Sverige hade visst övertag i bollinnehav, särskilt i första halvlek. Fortfarande få riktiga avslut, vilket experterna regelbundet påminner oss om. Hur exakt definieras avslut på mål, förresten? Hur hårda måste skotten eller nickarna vara för att räknas? Ursäkta, det är inte det viktigaste just nu. Det är depp som gäller. Kanske är det inte mer än rimligt, att de vanligtvis mer rutinerade och slugare lagen tar hem sådana här jämna matcher. Och det speglar ju vad som hänt i flera matcher här redan. De förhandstippade nationerna klipper till när det som bäst behövs och tar sina tre poäng med vissa problem. Frankrike mot Rumänien och Albanien, England mot Wales, Spanien mot Tjeckien…

Halmstrån pratas det om i SVT-sändningen just nu. Tjaa… Fyra av sex treor i gruppspelet går vidare till åttondelsfinal. I VM 1986 räckte det för Bulgarien och Uruguay med två poäng vardera i sina grupper för att klara det. Men på den tiden gav seger bara två poäng, vilket alltså är likvärdigt med två oavgjorda resultat. Seger mot Belgien lär krävas för svensk del. Inte så troligt, men ett litet mirakel, anyone?

I kväll det annars OK att åtminstone tillfälligt bojkotta allt italienskt. Ställ in den planerade pizzan – som i och för sig brukar ha mindre italiensk prägel på svensk mark. Gör som ni vill med det. Racka ner på deras omhuldade filmregissörer – Fellini? fuskverkare! – och inte minst filmande fotbollsspelare. Påminn alla eventuella italienska bekanta om de mest pinsamma popstjärnor som kommit därifrån och farbror Berlusconi är ju en alltid en tacksam teaterapa att bespotta. Det kanske var en god match, men ingen god avslutning. Vi skulle ha haft straff i slutsekunderna, visst? Och busen Buffon skulle ha visats av plan för spelfördröjning. Och…

Oavgjort inte avgjort av ondo – svensk premiärpoäng efter svag start

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , ,

Huj. Det kunde ha gått…illare. Och bättre. Med lite tur. Ska Sverige ta sig vidare till andra ronden i detta illustra EM kommer det att krävas en del flax. Flyt. Röta. Mycket vilja och några oförtjänta strutar. Irland var laget vi skulle slå för att kunna gå vidare, sades det, men efter första halvlek lyste gröningarna från väst av betydligt mer energi och ren urkraft. Med ett ribbskott och ett par andra skrämskott som extra garnering. Sverige hade kanske aningen mer boll statistiskt räknat, men…

…när andra halvlek chocköppnade med irländskt mönsteranfall och mäktigt avslut i nät, fanns det anledning att frukta det värsta och släcka ner alla förhoppningar om avancemang. Då vaknade Sverige till liv och tycktes skapa mer på tio minuter än under hela första halvlek. Kvitteringen dröjde, men när utdelningen till sist kom var det med hjälp av en irländsk försvarare. Anfallet som ledde fram till det var dock så snyggt och den blågula allmänna tändningen efter paus så märkbar att, nej, vi ska väl inte be om ursäkt för den här poängen. Spelet kom att bölja fram och tillbaka. Mer kamp och kramp än skönspel, men – en poäng är mer än noll.

Det där med att vinna premiärmatcher i stora mästerskap är ingen svensk specialitet, med krossen av Bulgarien 2004 som lysande undantag. Då bodde jag i Ecuador och minns att jag såg matchen på en flimrande TV-skärm i ett mindre samhälle i norra delen av landets östra region ut mot Amazonas och hade svårt att urskilja allt som hände i detalj. Men den svenska femnollan var ändå en upplevelse. Något sådant resultat för vår del i detta Europamästerskap lär knappast inträffa. Förhoppningsvis inte motsatsen heller…

Jämna matcher har det ju varit överlag, av dem jag sett och att döma av resultaten hittills. Få självklara favoriter eller slagpåsar har utkristalliserat sig. Och de som brukar stå som slutsegrare är sällan de som imponerar mest i början av turneringen. För blågul del kunde den här oavgjorda premiären se ut som en besvikelse, men det är knappast katastrofalt. Chansen finns fortfarande, oavsett om vi har ett lag med verklig kapacitet att plocka några prestigefulla skalper i sammanhanget eller inte.

Smakstart för sommarens fotbollsfest?

yemenity2010 nyhetskommentar, sportreferat , ,

En rökare i krysset! I slutminuterna! Precis som det ska vara, eller hur? Överlyckliga fransoser en masse, men märkbart mer dämpade rumäner som resultat. Premiären var tät och spännande och påminde i flera stycken om starten på fotbolls-VM i Brasilien för två år sedan. Även då tyngdes hemmalaget i premiären av favorittrycket och lyckades med knapp nöd besegra en östeuropeisk motståndare som, det ska sägas, var fullt kapabel att försvara sig och skapa problem även mot de största lagen.

Kommer ni ihåg åttiotalet? Och även en bit framåt; VM -94 inte minst. Då var rumänerna regerande mästare på att försvara sig till framgång, med blixtsnabba kontringar som bonus. Från tidigt 1980-tal kanske en del av oss minns en hemsk EM-kvalmatch där Sverige förlorade hemma mot Rumänien med 0-1 och där gästerna i princip hade ett anfall på hela matchen, men Sverige på den tiden var inte ett lag som tog sig till slutspel. Något nästan förhäxat stod alltid i vägen när det väl skulle till. Det Rumänien vi såg igår var något annat. De gick ut hårt och kunde spräckt nollan redan efter tre minuter, men så blev det inte. Och många andades säkert ut efteråt. Det brukar vara så att inte bara hemmapubliken utan fotbollsvärlden i stort gärna vill se några av de stora favoriterna åtminstone ta sig vidare från gruppspelet för att behålla attraktionskraften i mästerskapet. Å andra sidan – en och annan rejäl knall friskar alltid upp…

Och den här turneringen som just inletts, har alla möjlighet att bjuda på överraskningar från farliga outsiders som sällan eller aldrig tagit sig till stora mästerskap förut. Albanien, Nordirland, Wales och Slovakien. Och så inte minst Island. Ja, där har ni dem. Spolingarna som kan störa storlagen och förstöra festen som ilskna sommargetingar på garden party.

Var Sverige nu egentligen ligger i styrkeförhållande gentemot resten – det är frågan. Vi anses i alla fall allmänt sett inte ha det bästa laget att ställa på plan. Det är bara att acceptera. Så som rankingen ser ut i Europa just nu så är det snarast en fördel. Laget har inget större tryck på sig. Skulle det ha något alls om det inte vore för Zlatan Ibrahimovic? Det i alla fall en spelare som många gärna velat se i det här mästerskapet – förmodligen hans sista. Och efter allt som hänt under den här högst ostadiga resan genom EM-kvalet så önskar jag både honom och avgående förbundskapten herr Hamrén, som vi ofta suckat över och dömt ut, ett värdigt avsked. En framgång för oss i det här sammanhanget är till att börja med att gå vidare från gruppspelet. Sedan är allt möjligt…

Vem vinner alltihop då? Ja, eftersom alla förväntas ha något slags tips om det, alla som bryr sig om EM alltså, så måste jag väl försöka leverera ett förslag. Även om vissa uppstickare alltid finns, är det ju sällan eller stort sett aldrig som ett av de mest otippade lagen verkligen vinner. Historien väger för tungt helt enkelt. Här finns lag som har erfarenhet av att vinna sedan förut. Hemmalaget Frankrike givetvis, Tyskland ännu mer givetvis. Spanien. Italien, som nu inte anses ha något av sina bästa lag men alltid är oförutsägbara. De kan snubbla sig till en final eller snubbla sig ut redan i gruppspelet under högljudda missnöjesyttringar och dramatiska gester. England är alltid med i diskussionerna, men något alltid brukar alltid hända på vägen för dem också. Bälgen då? De som har det där laget som vi flera år eller åtminstone några år tippat svara det med stora bokstäver det. En ”gyllene generation”, ni vet. Men jag sätter ändå inte dem som förstahandsfavoriter. Kanske helt enkelt för att de aldrig har vunnit någonting. Till final kan det mycket väl nå, eller semifinal, men högst upp på tronen? Spaniens formkurva har ju varit oberäknelig de senaste åren och jag tror inte att de har det som krävs för att gräva guld den här gången. Tror, säger jag. Tyskland? Jo, men visst är det roligare om någon annan tar över titeln som världsdelens vinnare för ett tag?

Blir det kanske trots allt de stolta fransoserna, som man aldrig kan räkna ut men heller aldrig lita fullt ut på? Hur mycket kommer de att bråka inbördes? Hur hållbar är deras känsla av samhörighet? Har de målgörarna? Men OK, jag väljer dem. Om jag ska slänga in ett tips här idag, med eller mot bättre vetande i ryggen.

För en stund sedan besegrade Schweiz Albanien efter ett tidigt mål och under en stor del av matchen i numerärt överläge efter en albansk utvisning. Men albanerna saknade definitivt inte chanser att utjämna i en match där vi – tydligen för första gången i EM-historien – såg två bröder spela för varsitt lag mot varandra. Jag har för mig att en liknande situation uppstod mellan Tyskland och Ghana i förra VM, men någon får korrigera mig om jag har fel.

För en stund sedan var blåklädda Slovakien ruskigt nära att trycka in 1-0 efter några minuter mot Wales, men en strålande soloprestation förnekades fullständig succé av en offervillig rödskrudad försvarare. I stället slog fixstjärnan Gareth Bale till med en förrädisk frispark och gav sitt dark horse-gäng vad man brukar kalla en smakstart.

Fortsättning följer…