Planeten Jorden – inte längre så självständig som vi tror?

För 20 år sedan blev ”Independence Day” en filmsuccé i rekordformat, med fyllda biosalonger världen över. I somras släpptes en senkommen uppföljare och resultatet blev väl… Sådär. Nu är den aktuell på DVD och BluRay och förra veckan såg jag den själv. Mer kött på benen om själva filmen finns i min recension på filmsajten russin. Men som ni kanske märkt har det hänt en del annat i världen dessa skälvande sista veckor. Några kompletterande funderingar tillkom liksom av bara farten denna omskakande novembermånad som tillfört vår verklighet mer surrealism än man riktigt mår bra av.

Den amerikanska presidenten i ”Independence Day: Återkomsten” är en kvinna, något som inte är så revolutionerande på film och som många av oss trodde var på väg att inträffa i verklighetens aktuella amerikanska val. Så blev det alltså inte. Vilket leder vidare till en del andra oblida associationer, kanske mer intrikata än vad filmen förtjänar. Jag menar, ponera följande scenario: De. Är. Redan. Här. Sakta men säkert har de tillskansat sig strategiska positioner för att skaffa sig ett reellt inflytande och kunna konspirera för totalt maktövertagande. Visst borde vi ha sett detta tidigare? Den där lille tomten i Nordkorea. Den paranoide och lättstötte narcissisten i Moskva med sin syskonsjäl i Turkiet (jo, de ger intryck av att bråka ibland, men det måste vara en listigt anlagd rökridå). Förmodligen den numera avpolletterade men förut förvånansvärt framgångsrike mediemagnaten och tidigare landsförföraren nere i gamla Rom. Fler kandidater kan definitivt tänkas ingå i klubben – och så nu. Mannen med den malplacerade morotsfärgade manen, på väg mot Washington. Sammantaget, den ultimata bekräftelsen på summan av alla science fiction-scenarier. De försöker egentligen inte ens förställa sig eller dölja sig bakom några masker längre. Vi är numera helt utlämnade åt deras godtycke. Och de har inte ens behövt sätta in de där gigantiska moderskeppen för att visa vem som bestämmer.

Så, utöver alla övriga brister presenterar väl ”Independence Day: Återkomsten” trots allt en lite överdrivet optimistisk syn på vår förmåga att genomskåda och göra aktivt motstånd mot det fientliga företagsövertagandet från yttre rymden. Kanske den illustra arten homo sapiens väljer att försvinna tyst och diskret in i natten i alla fall…

Annonser

Från frysboxen: Bekännelser från en ekonomisk yrkesmördare

bro-shell-april2005

Ännu ett nedslag i arkiven: ”Confessions of an Economic Hit Man” av John Perkins, en recension ursprungligen publicerad för sju år sedan på annan plats.

franfrysbox-blogotyp1Vad gör en ekonomisk ”hit man”? John Perkins brukade vara en sådan, säger han. Deras uppdrag är, kort och brutalt uttryckt, att styra flödet av kapital från de bäst behövande till de som ‘redan har’, det vill säga främst multinationella företag. Internationellt bistånd innebär vissa villkor som skapar beroende hos mottagarna, på ett slugt sätt, mer subtilt än öppet imperiebyggande men minst lika effektivt. Är det här en skräckhistoria? Överdriver karln? Det är omöjligt att skriva en sådan här berättelse utan att ifrågasättas, men Perkins har turnerat världen runt flitigt de senaste åren och fått försvara sig utan att någon, såvitt jag vet, har omkullkastat hans teser totalt.

Själv kan jag bara säga att det mesta verkar trovärdigt och tyvärr inte så chockerande. Bilden av världsekonomin är ungefär densamma som genomsyrar filmen ”Syriana”. Någonting är ruttet i kungahus och presidentpalats världen över. Det tog John Perkins sådär 20 år att verkligen bli klar med sin bikt som slutligen kom ut i sin första upplaga 2004. Det hade sina risker att publicera materialet, insåg han själv, innan han ändå bestämde sig. De första tänkta utgivare han kontaktade smålog och föreslog en fiktionalisering, i stil med något av John Le Carré eller Graham Greene.

HouseontheRock2 (kopia)När EHMs (den förkortning Perkins använder och som jag också kommer att hålla mig till för enkelhetens skull) misslyckas med att övertyga eller övertala exempelvis presidenter för mindre stater i tredje världen att lyda påbud från storkapitalet händer det att ”the jackals” – schakalerna – kliver in och ordnar en olycka. Perkins tvivlar inte på att män han mött råkat ut för just det. Två latinamerikanska presidenter förolyckades i flygkrascher i början av 1980-talet, i samma veva som författaren verkligen började reflektera över vad han sysslade med. Omar Torrijos i Panama och Jaime Roldós i Ecuador var alltför självständiga själar och fick betala för det. Teorierna om Roldós död har jag hört flera gånger under åren i Ecuador, ett land som spelar en nyckelroll i Perkins liv. Ingen kan egentligen bevisa något, men det finns för många sammanträffanden kring hans krasch för att spekulationerna om CIAs eventuella inblandning ska slockna. Författaren förklarar att han drivs av en hängivelse åt de ideal som låg bakom grundandet av hans nation, världens idag mäktigaste. Och han är en optimist, som tror att tillräckligt många medvetna människor kan förändra sakernas tillstånd till slut. Boken är verkligen värd att läsa, även om man inte delar alla hans antaganden eller slutsatser.

Hans bild av missionsverksamhet är ofta kritisk. Har han fog för de specifika anklagelser han riktar mot inte minst sina landsmän från Summer Institute of Linguistics i Ecuador? Jag kan faktiskt inte avgöra det. Den enda konkreta punkt i boken där jag omgående tycker att han har fel i sak finns i beskrivningen av samhället Shell i centrala Ecuador. Att det bildades som en utpost för flygtrafik ut i djungeln och bas för oljeletande stämmer, men att de flesta invånare idag skulle vara militärer, oljebolagsanställda samt deras prostituerade och slavarbetare… Nej, så kanske det såg ut för 30-talet år sedan när Perkins kom dit första gången, men här menar jag att han far med onyanserade klichéer som färgats av hans generella erfarenheter genom åren. Jag har varit där flera gånger, senast för några månader sedan och måste bara invända. Oljebolagen har letat sig till andra mer fertila områden i samma djungel och här finns även ett sjukhus, till stor del finansierat med svenska Sida-medel. Till att börja med.

quito-protester10-april05Resan rör sig över flera kontinenter och Perkins hävdar att privata koncerner som MAIN, där han själv var anställd som något slags konsult, är ett slags bulvaner för att se till att amerikanska statens intressen tillgodoses runtom i världen. Han verkar ha varit vagt medveten om och kluven till sin roll som EHM under en lång tid innan han slutligen hoppade av tåget. Vem bestämmer spelreglerna i den globala ekonomin och vilka vinner – respektive förlorar på dem? Svaren kanske inte kommer som en chock, men det här ger intryck av att komma från just ‘insidan’. Exemplen är hämtade från uppdrag i länder som Indonesien, Saudiarabien, Colombia, Ecuador… med flera. Kapitelrubriker som ”Selling my soul”, ”Civilization on trial” och ”Pimping, and financing Osama bin Ladin” skvallrar om vad som väntar. Och John Perkins berättar på ett medryckande, personligt och drivet sätt – som om han skrev just den av vissa förläggare beställda thrillern. Men det här ska alltså inte vara uppdiktat eller omskrivet, även om många individuella människoöden har bearbetats och anonymiserats av säkerhetsskäl. Han kommer (givetvis, höll jag på att säga) in på samröret mellan familjerna Bush och bin Ladin. Han berättar om en oväntad frukost med författaren Graham Greene i Panama och om sina intryck av det då shah-styrda Iran bakom fasaden av samförstånd mellan väst och islamvärlden. Han sammanfattar de återkommande mönstren i relationerna mellan USA och latinamerikanska länder; de går konsekvent ut på att skapa ett beroende. Colombia har länge varit ett strategiskt viktigt land i USA:s ögon och var ett av de länder där Perkins genom personliga möten fick veta mer än vad han egentligen ville och tvingades ompröva sitt karriärval i en värld som han framställer som ett slags global maffia.

– När du väl är inne, är det på livstid, fick han veta efter sin inskolning av en mystisk kvinna vars verkliga namn han fortfarande inte känner till.

Det kan låta lite väl mycket spionroman, ”cloak and dagger”, när man beskriver innehållet, för att verka realistiskt. Men just spionromanförfattare kanske skriver som de gör av en orsak… ”Confessions…” är oavlåtligt spännande och full av skarpa, distinkt formulerade analyser. Jimmy Carter kanske var en ineffektiv och orimligt naiv president enligt Perkins, men hans visioner stämde överens med dem som kännetecknade USA:s frihetsförklaring 200 år tillbaka. Ronald Reagan å andra sidan monterade snabbt ner Carters solenergipaneler från Vita Huset och gick hand i hand med ”the corporatocracy”, alltså samlingsepitetet för de transnationella företagsimperier där den verkliga makten finns. Och korporatokratin (om man kan försvenska det så) ser till att sätta svagare nationalstater i ett skruvstäd genom stora lån som leder till lönsamma kontrakt för amerikanska bolag och storslagna projekt som gynnar ett fåtal, eliten eller oligarkin, i det land det rör sig om. Ecuador ser han som ett klassiskt exempel på detta. Det flesta som är med och upprätthåller systemet vet inte om det själva, menar författaren, som ändå tror att förändring är möjlig.

Och i slutet av boken ger han konkreta förslag på hur. Felet ligger inte i banker, företag eller regeringar i sig, utan hur de kommit att interagera. Och att förvandla världsomspännande företag till symboler för ansvarstagande i stället för girighet borde inte vara mer mirakulöst än att sätta en man på månen, resonerar John Perkins. Dra ner på den personliga energiförbrukningen är en bra början. Lokala aktionsgrupper, protester, studiegrupper, e-postlistor…medlen är många om man bara tänker efter. Var och en behöver inte engagera sig i alla problem som existerar, utan välja ut några och inse sin roll i en mycket större helhet. Det finns passager i boken som jag reagerar på med vissa tvivel, där jag inte hundraprocentigt håller med och jag kan naturligtvis inte med säkerhet veta att alla intrikata incidenter han återger verkligen inträffat. Men det finns en grund här som ändå verkar solid – och konstruktiv. ”Confessions of an economic hit man” borde nog införas på litteraturlistan för studenter inte bara på handelshögskolor. Och för VD:ar världen över, om de har tid med sådana simpla, världsliga tidsfördriv som läsning.

sjukhus-shell1

Recenserat: ”Confessions of an Economic Hit Man” av John Perkins (Plume/Penguin Group 2006, ISBN: 0-452-28708-1). Texten publicerades första gången 28 februari 2007 på numera nedlagda sidan Folket Jublar.

Rättelse: Russell rekommenderar…

Apropå den ständigt förändrade listan (eller listorna) kring vilka kända personer som rapporteras rekommendera någon av de amerikanska presidentkandidaterna inför valet den 6 november, så hade jag tidigare hittat (mycket kortfattade) uppgifter om att Russell ”Gladiator” Crowe skulle vara en av Romneys uppbackare och återgivit dem i ett eget inlägg nyligen. Det motsägs av några twitter-kommentarer nyligen, där skådespelaren tydligt tar ställning för Obama med ord som ”America måste fortsätta den globala medvetenhet som Obama har satt igång”. Politico återger också en del arga svar som kommit efter de inläggen. För övrigt har även terroristjägaren Jack Bauer, ursäkta hans alter ego Kiefer Sutherland också officiellt uttalat stöd för den nuvarande presidenten under en radiointervju i USA. Obama blev president på grund av sina idéer i en tid när han behövdes – och det gör han fortfarande, förklarar Sutherland i ett citat som finns tillgänglig på bland annat hemsidan för radiostationen 98 Rock. Hela intervjun finns också att tillgå på nätet via Soundcloud. Däremot har gamla muskelrockaren Meat Loaf ställt sig på scen ihop med Mitt Romney och gett honom sin välsignelse, noterat av exempelvis Dagens Nyheter.

Om ledarskap och ”Lost”

Att leda är svårt, oavsett sammanhang. Särskilt kommer ledaregenskaperna att sättas på prov i svåra krislägen. Om vilka kvaliteter som då krävs finns det författare och forskare som ägnat ansenlig tid och möda att reda ut. Dessutom kan man hitta fascinerande dramatiserade illustrationer av ledandets dilemma i populärkulturen och då inte minst i en av de senaste årens mest uppmärksammade TV-serier…

– Ett av seriens återkommande teman är ledarskapets svårigheter. Man blir som ledare tvungen att fatta beslut för sitt folk, men de besluten kommer nästan alltid att ifrågasättas av folket, och de kommer inte att gilla dig för dem…

(Ur kommentatorsspåret till ett avsnitt av långköraren ”Lost” med de två drivande producenterna, Carlton Cuse och Damon Lindelof.)

Nyligen började jag se om ”Lost” från början, tillsammans med min relativt nyblivna fru som inte sett den förut. Det har inneburit en chans att påminnas om hur skickliga serieskaparna var på att mejsla ut en varierad samling personligheter som väldigt snabbt väcker ens intresse av skilda skäl, och konfronteras med varandra på ett nästan oavbrutet spännande sätt. Dessutom syns det nästan ännu tydligare än för några år sedan hur mycket post-9/11-stämningarna i USA och världen influerat innehållet och de återkommande moraliska dilemman överlevarna på den mystiska ön ställs inför. Och så var det frågan om just ledarskap; att få andra med sig, särskilt när man lever i ett konstant kristillstånd.

Lärdomar från en lång vandring

Mose ledde Israels barn ut ur öknen. Han var inte skolad i den västerländska formen av demokrati (ännu inte uppfunnen) utan agerade på ett uppdrag ovanifrån och kunde till stora delar presidera utifrån en ”my-way-or-the-highway”-attityd. Ändå fick han återkommande problem med att behålla sin auktoritet. ”Folket knorrade”, som det uttrycks regelbundet i åtminstone äldre översättningar av Gamla Testamentet. Några försökte sig på ett rent myteri – och uppslukades bokstavligen av jorden som straff. Varje gång verkliga bekymmer uppstod brukade Mose dra sig tillbaka i sin egen bunker (påfallande ofta ett berg) antingen ensam, eller i sällskap med sina två syskon, för att sedan träda fram inför folket och styra in dem på rätt spår igen. Ändå tog en promenad genom en relativt liten öken 40 år, och ledaren själv fick inte följa med in i det förlovade landet. Han tvingades lämna över ledartröjan till en yngre förmåga och sedan själv gå in i evigheten; dock ihågkommen som en av mest fascinerande gestalterna i världshistorien. Fanns han på riktigt? Därom tvistar lärdare personer än både du och jag, men oavsett den frågan så är berättelsen om israeliternas ökenvandring en fängslande studie i just ledarskap.

Att leda är inte lätt, särskilt inte i krisläge. Mose verkar ha varit ständigt utsatt för just kriser – inte helt olikt huvudpersonerna i ”Lost”. Där växlar perspektiven oavbrutet mellan olika karaktärer som tar på sig, eller genom något slags öde tvingas acceptera, ledaruppgifter. Detta sker ibland tillfälligt; andra individer kommer aldrig ifrån att de etablerats som ledartyper – om än av olika slag. Läkaren Jack Shephard (Matthew Fox)har andra utgångspunkter än mystikern John Locke (Terry O’Quinn), som vid ett tillfälle väser åt en annan rollfigur att ”du kanske tror att det här är en demokrati, för att Jack ser det så – men det är det inte”. För att inte tala om den ytterst svårtydde Benjamin Linus (Michael Emerson), extremt manipulativ men också driven av ett högre syfte. Åtminstone ser han det så själv och ju längre serien fortskrider desto mer begripliga blir även hans motivationer. Finalen av säsong fyra som vi just klarat av i hushållet, är ett påtagligt exempel på just de komplexa diskussionerna kring ledarskap i ”Lost”.

Att leda när lugnet bryts…

Kriser kan ta olika former, vilket är uppenbart när professor Arjen Boin med flera ger exempel i boken ”The Politics of Crisis Management”. Kristillstånd i varierande situationer följer liknande mönster, men kan utvecklas åt helt olika håll beroende på hur de hanteras. Och en viktig lärdom är att många kriser är politiska till sin natur. Och då blir det stor och avgörande skillnad på om vi lever i en demokrati eller diktatur. I det gamla romarrikets republik kunde en ledare tillfälligt utropas till diktator – inte minst i krisläge, som när en yttre fiende hotade friden, Ja, allt är relativt och inte heller deras form av demokrati levde upp till våra krav på en sådan. I många samhällen har diktatur i alla tider varit det normala styrelseskicket och är så fortfarande. Där kan ledarskiktet helt sonika bestämma när en kris är över och proklamera detta till medborgarna. Och makten sedan rubbas, kan dock det förflutna komma tillbaka och bita dumpade diktatorer i svansen och mer därtill (Boin 2005 s.94).

Boin et al beskriver krislägets olika faser, sedda från beslutsfattares perspektiv. Kort kan de sammanfattas så här:

Sense making innebär att nyckelpersoner i den akuta fasen, helst så snabbt som möjligt, måste inse vidden av det oväntade och ovälkomna som inträffat. Varför hände det och hur allvarliga konsekvenser har det? Finns det ett kvarstående hot? Värdefull information ska urskiljas i flödet och lösa rykten sorteras bort.

Decision making är nästa steg i processen. Svåra frågor konfronteras, och lika svåra beslut ska förmodligen fattas. Här gäller att både koordinera, delegera och vara flexibel. Men det är ofta i de delarna det brister. Samarbeten spricker eller fungerar illa på grund av prestige och rivalitet mellan exempelvis olika myndigheter eller instanser i samhällsapparaten.

Meaning making handlar om skapa förtroende och en förmedla en verklighetsuppfattning till allmänheten, en bild av vad som hänt. ”Framing” var något som George W. Bush och hans administration faktiskt lyckades med efter 9/11. Det betydde att de fick ganska fria händer från resten av USA att utarbeta en plan för att bemöta terrorattentaten. De fick ut sin bild, ”meningen” med det som drabbat landet, och vad som borde vara nästa steg.

Terminating – att avsluta en kris, är ett krav på demokratiska regimer. Någon sorts normalitet måste återvända relativt snart. Undantagstillstånd håller inte en längre tid. I den här fasen ingår också ansvarstagande och att ledarna helst har klarat att lägga skulden för krisens uppkomst på någon annan, och samtidigt sprida bilden av sig själva som lösningen på problemet. Det här har också inneboende möjligheter, att kunna starta om på nytt och se möjligheter i det svåra man gått igenom (Boin 2005 s.10-14).

Exemplen i Boins bok är för övrigt ofta drastiska: Kubakrisen 1963, Challenger-kraschen 1986, flera dödade fotbollsfans på Heysel-stadion i Bryssel i samband med Europacupfinalen 1985, tsunamin i Asien på annandagen 2004 och så givetvis 9/11 med efterdyningar – där är några av de mest kända.

Möjligheter för media

För massmedier innebär sådana här tillfällen i regel även möjligheter. Men är de oftast lejon eller lamm? frågar sig Boin & Co. Det debatteras flitigt om de går snällt i makthavarnas ledband och låter sig duperas av deras propagandamaskiner, eller om de är rovdjur som blivit mäktigare än de valda politikerna och betraktar dessa som lovliga byten av rent krassa kommersiella skäl. Där finns de två extremerna, medan sanningen – förhoppningsvis – oftast ligger någonstans på skalan däremellan (Boin 2005 s. 74). Det är också i kriser ledaren ibland behöver ‘teflon’-kvaliteter, något som Ronald Reagan ansågs ha mycket av. Problemen bara rinner av sådana personer.

Boin påpekar att kriser kommer ur situationer där tidigare erfarenheter plötsligt slutar gälla. Behovet av flexibilitet uppstår, och det är inte särskilt klipskt att underskatta en uppvällande krissituation. Bättre då att överdriva riskerna med det som hänt och omgående be om ursäkt, eller göra klargöranden, ‘tvätta byken offentligt och ordentligt’ (som gamle s-legendaren Sten Andersson sade om vapenexporten för ett antal år sedan om jag minns rätt). Att gå ut alltför hårt i början och varna för annalkande katastrof kan visserligen leda till kritik efteråt; att man överdrivit faran och målat upp skräckscenarier – men både massmedier och allmänhet har lättare att förlåta den sortens excesser än förnekanden och tillbakahållande av information som sedan avslöjas av andra. Eller skönmålanden som ofta bygger på önsketänkande och sedan spräcks brutalt av verkligheten. Det är ett klassiskt misstag, som bland annat begicks av George W. Bush när han deklarerade ”Mission accomplished” i Irak, några år för tidigt – minst (Boin 2005 s. 80-81). Det finns också tillfällen när det är viktigt för ledare att delta i offentliga ritualer; göra avbön för misstag så att det ser ut att komma inifrån, eller visa medkänsla för exempelvis katastrofdrabbade.

Det mest intressanta med att analysera kriser, är kanske ‘meningsuppbyggnaden’, eller meaning making. Det är där man kommer man på ett litet djupare plan och konflikter uppstår kring tolkningen av det som hänt. Det är här beslutsfattarnas – eller policymakarnas, om man kan säga så – trovärdighet byggs upp på allvar eller brister totalt i värsta fall. Även terminating är intressant, eftersom det  alltså skiljer sig starkt mellan auktoritära och demokratiska regimer. En kris kan paradoxalt nog vara längre i det samhälle vi säger oss vilja ha, eftersom processen med accountability, att ställa och kunna ställas till svars, inte bara kan hoppas över utan måste ta sin tid. Men apropå den ständiga nyhetscykeln, finns det en paradox inneboende i den. För några år sedan såg jag Jon Stewart i ”The Daily Show” diskutera presidentvalsbevakning med ett nyhetsankare som varit med länge, Tom Brokaw. Där nämndes, lite i förbigående, hur det konstanta flödet också gör att en del dåliga nyheter rinner av snabbare. Det som tidigare kanske skulle ha kunnat bli verkliga problem, försvinner ut i marginalen i konkurrens med andra nyheter av samma sort.

Lyckade ledartyper – vilka är de?

Spelar temperamentet någon roll för ledare? Att alla presidenter tvingas tänja på sanningen går inte att komma ifrån, enligt en artikel i Time hösten 2008. Särskilt i valkampanjer frodas önsketänkanden och löften som kandidaterna vet att de knappast kan hållas fast vid. Men vem kommer att agera mest beslutsamt när krisen väl kommer? Då hade de amerikanska väljarna att ta ställning till två alternativ med väldigt skiftande temperament. Skulle John McCain vara bättre rustad vid en ny terrorattack? Var Barack Obamas kalkylerande, behärskade stil tecken på att han var rätt man att möta klimatförändringarna? Det är två frågor som Time ställde. Och egenskaper som projiceras utåt kan vara lika viktiga när det smäller, som Boin et al konstaterar. I Time beskrevs Herbert Hoover (president 1929-33) som en handlingskraftig ledare, med ett imageproblem. Han visste bland annat inte riktigt hur man utstrålar medkänsla. ”He never understood that politics was more art than engineering”. Detta insåg däremot efterföljaren Franklin Roosevelt, vilket var till nytta för honom när den stora 1930-talsdepressionen drabbade landet. Hans optimism, karisma och personliga kamp mot polio var tillgångar när han drev igenom radikala reformer (Gibbs 2008, Boin 2005).

Mystik är något som genomsyrar ”Lost” lika mycket som metaforerna kring ledarskap. Och en viss mystik skadar inte för den som är ledare, menar professorn och författaren Evan Thomas, också det i Time, nyligen. Båda de nuvarande presidentkandidaterna i USA har beskyllts för att vara kyliga och distanserade: ”It’s an irony of the 2012 campaign that in a populist age, with resentment running high against the so-called elites, voters will be choosing between a pair of cold fish from Harvard” noterar Thomas. Han jämför med den åtminstone i efterhand nästan kanoniserade Dwight Eisenhower och hävdar att både Barack Obama och Mitt Romney påminner om ”Ike” i sådana avseenden. Att vara president är oundvikligen ett väldigt ensamt jobb som innefattar snabba beslut byggda på ofta bristfällig information. Evan Thomas hävdar att båda de aktuella rivalernas medarbetare anstränger sig nästan skrattretande mycket för att ‘avmystifiera’ sina kandidater. Enligt honom kommer ohjälpligt alla presidenter att hata pressens påpassande och de söker inom sig själva (eller från ovan) för att komma fram till sina beslut. ”Their inner selves, not their outer selves, are what really matter”. Intressant. Stämmer det fullt ut? Och motsäger det rentav vad som tidigare skrevs i samma tidskrift om Roosevelt?

Nu, med en aktuell dokumentärfilm om Olof Palme ute, har diskussionen i Sverige återigen väckts om hans ledarstil kontra våra nuvarande motsvarigheter. Var han verkligen så mycket mer levande, äkta, med ett reellt djup och större referensramar än Reinfeldt, Löfvén, Lööf, Björklund et al? Eller bara utrustad med mer naturlig karisma? Filmen i sig har jag inte sett än, men borde antagligen göra någon snart, möjligen redan innan maya-kalendern möter sitt slutvarv. Man vet ju aldrig om det verkligen uppstår en kris som får alla andra kriser att förblekna i slutet av december detta år…

Så, vad är det egentligen i grunden som skapar bra ledare, med betoning på ledare i kris? Och är det alltid bra för alla berörda när en kris till synes är över?

Relaterat:russin.nu har jag och brorsan turats om att recensera samtliga säsonger av ”Lost”, en av 2000-talets hittills mest inflytelserika, omdiskuterade och, ja, bästa TV-serier.

Relaterat 2: Washington Post har sin egen Lost-central! Och serien har attraherat flera analyser genom exempelvis podsändningar som Lost Podcasting Network.

Relaterat 3: Hur mycket makt har egentligen en amerikansk president? Amerikanska radioprogrammet Freakonomics har försökt besvara frågan på en halvtimme i en av sina podsändningar (som kan laddas ner utan kostnad från exempelvis iTunes). Sådär 98 procent av den rullande ekonomin har egentligen inte så mycket alls med politikerna i Washington eller presidenten själv att göra, enligt en ekonom som faktiskt varit rådgivare åt Barack Obama. En annan expert menar att det framförallt är i utrikespolitik och som överbefälhavare för armén samt i frågor om lagstiftning som innehavaren av ovala rummet verkligen har makt. Programmet låter även förre försvarsministern Donald Rumsfeld (just det, en av arkitekterna bakom Irak-invasionen 2003, med mera) reda ut sina insikter, och i processen försöka återupprätta sin gamle chef George W. Bush, liksom Gerald Ford på 1970-talet men demokraten Lyndon Johnson. De fick inte alltid som de ville, på grund av hur det politiska systemet ser ut, förklarar Rumsfeld. Oavsett om de hade rätt eller fel i sina avsikter.

Källhänvisningar:

Boin, Arjen/t’Hart, Paul/ Stern, Eric/Sundelius, Bengt: The Politics of Crisis Management – Public Leadership under Pressure (Cambridge University Press, 2005)

Okänd författare: Moseböckerna i Gamla Testamentet, Bibeln (flera utgåvor finnes)

Gibbs, Nancy: ”Does Temperament Matter” (Time 2008-10-27)

Thomas, Evan: ”The Upside of Mystery” (Time 2012-10-01)

”Lost” – diverse säsonger (DVD, ABC Studios 2004-2010)

”The Daily Show” (sänt i Kanal 9 2008-10-29, med en veckas fördröjning från originalutsändning)

Not: Artikeln bygger till stora delar på ett inlämningsarbete i medie- och kommunikationsvetenskap vid Göteborgs universitet, hösten 2008; dock omarbetat och uppdaterat mer än en smula…

Vem stöder vem i valet?

Valet stundar snart. Det drar ihop sig. Vem ska leda världens mäktigaste nation de kommande fyra åren? Som vanligt har även ett antal amerikanska kulturpersonligheter och inte minst ikoner från filmfronten tagit ställning för en av de två kvarvarande kandidaterna till posten som amerikansk president. Även det som vanligt, överväger stödet för demokraterna, men… det är inte entydigt. Med hjälp av Wikipedia och en del andra källor till aktuell vetenskap, följer här en sammanställning av de mer iögonenfallande eller underhållande ställningstagandena, samt inte minst var Obama respektive Romney står kvantitativt och kvalitativt i celebritetsvärlden. Star power är en sak, men hur är det med firepower?

Till att börja med har Wikipedia gjort en allmän sammanställning över såväl deklarerade Obamater som Romneyaner. Och på den regelbundet uppdaterade sidan 90days90reasons tar flera skribenter, skådespelare och skaparnaturer chansen att framhålla varför de starkt rekommenderar omval av Obama. Filmkritikern Roger Ebert med egna erfarenheter av kamp mot cancer utgår från hälsovårdsreformerna. Låtskrivarlegendaren Paul Simon använder delvis samma argument och undrar var det allmänna förnuftet finns på den republikanska sidan. Globalt sett kommer färre människor att lida om presidenten väljs om, enligt författaren Michelle Tea (som alltså knappast sympatiserar med Tea Party-rörelsen).

Samuel L Jackson gör huvudrollen i en kortfilm där hårda tider utlovas med Romney vid rodret, levererat i en sagoliknande utformning sponsrat av organisationen Jewish Council on Education and Research. I Hollywood har ett antal så kallade fundraisers genomförts, med betydande bidrag till Barack från bland andra George Clooney, Tom Hanks, Sharon Stone, Michael Douglas och Alec Baldwin, rapporterat av bland andra Politico.

Ingen skulle ha kunnat lösa Amerikas problem på bara fyra år. Presidenten har inte fått tillräckligt mycket beröm för det han har åstadkommit, säger Christopher Walken, känd inte minst för sin förmåga att skapa minnesvärda psykopater på film, till Moviefone.

Ni har väl sett serien ”The Wire”? Inte? Det lär i alla fall vara en av presidentens egna favoriter i mediet. Medlemmar ur ensemblen har också bidragit till hans kampanjkassa vid insamlingsmiddagar i societeten, med namn som Clarke Peters, Wendell Pierce och Sonja Sohn i spetsen. Kanske inte bekanta för alla medborgare, men nunorna bör kännas igen av alla som sett serien. Som ni alltså borde se, om inte redan… Just det.

Kampen om latino-väljarna är nästan alltid en nyckelfråga för de båda stora partierna och det skadar knappast Obama att ha exempelvis exilkubanska sångerskan Gloria Estefan i sin ringhörna.

– Jag tycker att han gör ett bra jobb, citeras hon av Politico.

Underhållning hör till på partikonferenserna därborta. Hos demokraterna deltog i år bland andra soulsuperstjärnan Mary J. Blige, postgrungerockarna Foo Fighters och legendarerna Earth, Wind & Fire. På republikanernas motsvarighet i Tampa ställde sig veteraner som Lynyrd Skynyrd och Oak Ridge Boys på scen, liksom 3 Doors Down.

– Romney imiterar bara mänskligt beteende. Han är egentligen inte människa själv.

Luke Skywalker har talat, alltså Mark Hamill, citerad av Yahoo! News. Rösta på Obama om det ska finnas en medelklass kvar i landet, rekommenderar han.

Ett antal kända nunor och deras val av presidentfavorit presenteras av Emirates 24/7. I Romney-lägret finns den tydligen berömde rockaren Kid Rock, skådespelaren/komikern Vince Vaughn och välbekante filmhårdingen Russell Crowe. Julia Roberts, Will Smith och Oprah Winfrey backar upp Obama, men det kanske inte är nyheter för någon. Zap2it levererar en liknande men mer ensidig lista, eller bildkavalkad med namn som Jon ”Mad Men” Hamm, Morgan Freeman och Natalie Portman på Obama-sidan – för att nämna några.

En av de mer långvariga och oftast välformulerade demokraterna i filmvärlden är Alec Baldwin som gör en liten historisk exposé i Huffington Post. Amerikaner har lätt för att vilja glömma misslyckanden på det internationella planet och bara vilja gå vidare utan att analysera vad som hänt, menar han med exempel som Vietnam-kriget. Och Irak. Fyra år är inte tillräckligt för att reda upp röran som Obama hade att ta itu med vid sitt tillträde, tycker Baldwin. Och Amerika kan aldrig bli ”great again” med Romney vid rodret, utom för dem som redan är rika, slår han fast. Resten får tona ner sina förväntningar på livet.

Musikern Moby ger Romney en skrapa i Huffington Post efter det infamösa inspelade talet på en middag där republikanen dömde ut nästan halva amerikanska folket som bortskämda bidragstagare (något denne sedan verkar ha tagit åtminstone delvis avstånd från). Ganska många människor behöver någon i sitt liv någon form av stöd för sitt uppehälle, menar Moby som själv växte upp med en ensamstående mamma med ansträngd ekonomi. Alla har inte miljonärer till föräldrar, konstaterar han.

Mannen med en av världens mer kända tungor använder den nu för att marknadsföra Mitt som makthavare, rapporterar Rolling Stone.

– Amerika är ett företag och borde styras av en företagare, tycker Gene Simmons, frontman i Kiss under ett par decennier.

Förra gången röstade han på Obama, men tydligen inte den här gången.

Veteranaktören Jon Voight brukar väl backa upp republikaner och det gäller nu också. Romney är stark och ärlig medan Obama är på väg att leda USA in i socialismen, menar Voight såsom rapporterat av Yahoo! News.

Clint Eastwoods konversation med en tom stol under republikanernas partikonvent är redan en klassiker i någon mån, hur det nu ska definieras. Det kan betyda en förändring i Hollywoods politiska paradigm, analyserar Fox News. Hm. Eastwood är i alla fall en gammal pålitlig GOP-backare. Men Obama anses ha färre stora kändisar vid sin sida än senast det begav sig, beräknar Fox. Verkligen?

Psykologen ”Frasier”, civilt känd som Kelsey Grammer, kom ut som konservativ redan kring Krita-perioden och frågan är bara med vilken entusiasm han kan uppbåda för årets guldkalv från deras led. Lagom mycket för Romney, enligt The Hill. Men att deklarera sig som republikan, det är att vara verklig rebell i drömfabriken, understryker Grammer.

Chuck Norris har en dröm. Eller om det var hans fru som drömt exakt hur Romney skulle vinna valet. Att hårdingen med bristande talang för direkt skådespeleri stödjer republikanerna är ingen nyhet. Och även han varnar för den socialistiska riktning nuvarande Vita Hus-innehavare sägs driva nationen i. Enligt Norris: ”Sultan of socialist swing…”. Jodå. I en kolumn för något som kallas Townhall kan tydligen vad som helst hända. Och enligt konservativa Human Events kan man skönja just en konservativare trend i celebritetsvärlden idag.

Så visst, den republikanske tronpretendenten har som vanligt ett stall tuffa grabbar (och gubbar) som lyfter svärdet i hans tjänst, om inte annat. Och kanske får han också fler än hälften av väljarna med sig på valdagen om några veckor, att döma av opinionsundersökningarna som sprids efter den inledande TV-debatten mellan Romney och Obama. När jag själv arbetade ett år i Mellanöstern 2010 träffade jag på en och annan amerikan – ofta idealistiska, handlingskraftiga och med viss världsvana – som faktiskt uttryckt misstankar om att Obama innerst inne är socialist. Och det är i regel inget positivt begrepp på den sidan Atlanten… Den synen kan vara mer utbredd bland övertygat troende, regelbundet kyrkobesökande personer där man gärna identifierar sig med republikanerna på grund av en del, som de definierar det, moralfrågor. Och det är ofta sådana amerikaner jag lärt känna och ibland arbetat ihop med, även när jag tillbringade ett par år i Sydamerika. Perspektiven skiftar, helt enkelt. Hur jag själv skulle rösta om jag hade chansen? Tja, som svensk är man ju i stort sett vaccinerad mot genuint republikanska sympatier i allmänhet utifrån grundsynen på såväl finansiell distribution i samhället och miljöpolitik som övertänd militarism. Utan att vara fläckfri ser Obama fortfarande ut som en mer förtroendeingivande representant än Romney för världens mäktigaste nation under de kommande fyra åren. Trots allt.