Bäst 2017

Tronspel, tabun och trädgårdar av brons – Årets TV-serier 2017

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Till slut så… Det här skulle ju ha blivit klart för i alla fall en månad sedan, men livet bjuder andra plikter också. Och varje årsskifte kräver en sådan här sammanställning, om inte annat bara för min egen personliga dokumentation. Med information om via vilken distributionskanal jag själv sett serien ifråga, samt länkningar till i förekommande fall publicerade recensioner eller blogginlägg på russin.nu. Förra årets lista finns för övrigt också tillgänglig för den som så önskar. 

The Väry Bäst of the Bunch:

Max Minghella och Elisabeth Moss kontemplerar sakernas tillstånd i ”The Handmaid’s Tale”. Credit: hbonordic.com

1. The Handmaid’s Tale (HBO). Framtiden är mörk, om man får tro detta. Men nutiden fortsätter vara ljus, i alla fall om man ser till TV-dramatik.

2. Taboo (HBO). Det borde inte ha varit möjligt. Bygga något så spännande om en så skum figur. Men det fyllde en del av tomrummet efter ”Penny Dreadful”, trots att det finns avgörande skillnader dem emellan, såväl i stilistik som storytellingteknik.

3. The Garden of Bronze (HBO). Jaså, har ni missat den? Argentinsk thriller om försvunnen flicka i ett fall som bara blir mer och mer motsägelsefullt.

4. Billions (HBO). Pengar och makt. En smula sex. Och så smart, så lustfyllt listigt levererat, även under andra säsongen.

5. Big Little Lies (HBO). Miniserie som kanske, möjligen har en fortsättning på lut. Vem vet. Ett antal kvinnor och Alexander Skarsgård intrigerar i välmående villasamhälle vid kusten. Inte fullt så välmående på alla plan, visar det sig.

Syskon som håller ihop och vått och torrt – eller inte? Cersei och Jaime Lannister (Lena Headey respektive Nikolaj Coster-Waldau konspirerar i ”Game of Thrones”. Credit: hbonordic.com

6. Game of Thrones (HBO). Alltjämt störst och ståtligast, kanske inte i nuläget allra bäst, men ändå oumbärligt. Vem vinner? Vem dör? Hur slutar slaget mellan isdraken och dess hetare syskon? Frågorna är många inför den sista säsongen som ingen verkar veta exakt när den kommer.

7. Black Sails (HBO). Här är det slut. Och de (host) seglade i hamn med värdigheten i behåll, TV-historiens kanske mest ambitiösa (men inte mest lättnavigerade) piratepos någonsin.

8. The Americans (Netflix). Så stabilt spännande. Det senaste vi sett i Sverige var kanske inte den absolut starkaste säsongen så här långt, men det fortsätter vara en av de där följetongerna som jag inte klarar mig utan.

9. Homeland (SVT). De balanserar alltid på en skör tråd. Ska det bli djupt fascinerande eller för tillspetsat och trovärdighetsutmanande för sitt eget bästa? Ibland både och. Men jag fastnar där ändå, om och om igen för varje ny runda. Och kan tydligen inte få nog.

10. Narcos (Netflix). Lyckades starta om på nästan ny kula utan Pablo Escobar och den amerikanske agent vi lärt känna som ledsagare genom spaningarna efter den förstnämnde.

11. Fargo (HBO). Tillbaka till 2000-talet igen efter den vidunderliga andra 1970-talsvändan häromåret. Inte samma aha-effekt som då, men skruvat så det räcker med Ewan McGregor som högst oeniga tvillingbröder.

12. Orphan Black (Netflix). Ännu en snygg målgång efter en vindlande resa.

13. The Expanse (Netflix). Den har virvlat runt i universum två säsonger nu, men hur ska jag sammanfatta dess storhet såsom snärtigast? Jag får nöja mig med att få rymdoperor sedan ”Battlestar Galactica” har hållit mig på halster som den här.

14. Jane the Virgin (Netflix). Genremedveten om än oklar över vilken genre den egentligen tillhör. En såpa? Väldigt självreflekterande sådan, och ofta väldigt kul. Och allvarlig. Och kanske nödvändig i destruktiva tidevarv såsom de innevarande.

15. Mindhunter (Netflix). Småtrevliga samtal får vi leta efter någon annanstans, men den här möjligen halvt verklighetsbaserade studien i hur FBI utvecklade sina tekniker för att komma åt de där mördarna som inte passade in i några tidigare kända mönster, är dels inte det man skulle kunna tro att det är. Åtminstone betydligt mycket mer lågmält rafflande än konceptet kan ge sken av.

 

Bubblare & hedersomnämnanden:

Oregerlig (Netflix). Mexikansk politisk thriller som skruvar upp temperaturen till kokpunkten, på gott och ont, men mest på gott.

Ozark (Netflix). Ska man bry sig om hur det går för den här familjen som flyr ut på vischan för att tvätta pengar? Ja, när man väl börjat är det svårt att sluta undra.

Godless (Netflix). Lite långsam men absolut intresseväckande inledning. Återkommer när jag sett hela miniserien med sin postmoderna blick på vilda västern.

Club de Cuervos (Netflix). Intriger, allmänt kaos och svajig syskonkärlek i denna mexikanska fotbollssåpa som gått ett par säsonger nu.

Santa Clarita Diet (Netflix). Kannibalkomedi i den välansade villaförorten. Ojämn? Antagligen, men ofta rått men hjärtligt underhållande.

Bloodline (Netflix). Nej, att knyta ihop den här dystra familjesagan blev aldrig riktigt så lyckat som att dra igång förvecklingarna för tre år sedan. Manus tycktes tappa målinriktning, men väldigt välspelat var det ända in i väggen.

 

Storebror ser dig. Men vem spanar mest på vem egentligen? Richard Armitage har en ledande roll i ”Berlin Station”. Credit: hbonordic.com

Berlin Station (HBO). Förtjänar mer än att avfärdas som fattigmans-”Homeland”. Spionintriger på tysk mark med tvehågsna amerikanska agenter i centrum.

La casa de papel (Netflix). Spanskt gisslandrama som jag och min fru följt ungefär halvvägs hittills. Kan de hålla den här spänningsnivån till slut, så vore det väldigt imponerande.

Bosch (HBO). Pålitlig old school-polisdramathriller som pendlar mellan stordåd och lite mer ordinär spänning, men hittat ett vinnande recept.

Snowfall (HBO). Kräver en del koncentration för att komma in i myllret av människoöden, men skildringen av 1980-talets narkotiska bransch är lovande så långt jag sett fram till nu.

Better Call Saul (Netflix). Oh. Här ligger jag verkligen långt efter, inser jag. Men någon gång ska jag väl komma ikapp. Den är ju bra. Men ibland påfrestande på grund av protagonistens problematiska personlighet.

The Path (HBO). Gillade verkligen första säsongen. Andra vändan av sektdramat har jag inte hunnit se lika mycket av, men förhoppningsvis fortsätter den fördjupa sig i existentiella bryderier, gruppdynamiska processer och oförutsägbara händelser.

American Gods (BluRay). Visuellt nästan oanständigt spektakulärt, av det lilla jag sett. Jag måste verkligen ta tag i resten av sagan snart…

Vikings (HBO). Då och då får jag ett ryck och hugger in på några avsnitt av detta lilla kvasihistoriska ‘guilty pleasure’. Men jag är inte riktigt framme vid senaste säsongen ännu.

Star Trek Discovery (Netflix). Har aldrig varit en äkta ‘trekkie’ men attraheras ändå av det mer nydanande upplägget här. Om det nu är nydanande. Mitt perspektiv är begränsat när det gäller detta av många så omhuldade universum.

The Deuce (HBO). Visst är den full av personligheter som väcker intresse och visst är miljöteckningen av ett neddekat New York à la tidigt 1970-tal nästan perverst intagande. Och visst är den lite långsammare än den skulle kunna vara. Men det är ju David Simons baby. Tålmodighet kan vara en dygd…

 

”The Leftovers” – är det i själva verket 2000-talets hittills viktigaste TV-drama alla kategorier? Fråga inte mig – än. Återkommer i ärendet. Credit: hbonordic.com

…och så ett sista speciellt omnämnande till ”The Leftovers”. Ingen lättsmält historia och själv har jag bara betat av en hel säsong samt inledningen av den andra. Nu ska projektet vara avslutat i och med den tredje och sista rundan under året som gick. Vad de återkommande hyllningskörerna från extremt entusiastiska följare beror på, det börjar jag i alla fall få ett grepp om nu. Den goda nyheten: jag har troligen mer monumentalt mästerstycklig TV att se fram mot. 

Det Bästa Börjar med B: Årets Album 2017

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

 

Artrock. Idiotpop. Samt en hel däremellan, över, under och omkring dessa två storheter. Anno 2017 var kanske inget av mänsklighetens lyckligaste genom tiderna i stora drag. Men musiken levde, trots eller tack vare all oro och allt ofog som florerar i slott och koja. Kanske framför allt slott, residens, presidentpalats och… Ja, ni vet. Ni var ju här. Förmodligen på samma planet under samma period. Här är några exempel på vad som kunde göra tillvaron mer tillfredsställande och ge hopp om framtiden. 

1. Barock Project ”Detachment”. Italienarna. De har det inte lätt. Inget fotbolls-VM nästa sommar… Men ljuv musik kan de fortfarande åstadkomma. Konceptuellt, kraftfullt och finstilt om vartannat. Nyckelspår: ”One Day” och ”Broken”.

2. Bent Knee ”Land Animal”. Ung uppkäftig konstrock med hett temperament och krutstänk på kavajen. Jag har haft ett gott öga till dem sedan ”Shiny Eyed Babies” och det här är ungefär nästan precis lika bra.

3. Beatrix Players ”Magnified”. Trio tonalt välskolade damer som tar oss tillbaka i tiden och till synes ibland till en annan dimension. Sparsamt instrumenterat men extremt smakfullt och nyanserat. Musik som bygger bilder.

4. Steven Wilson ”To the Bone”. Geniförklarade före detta Porcupine Tree-kapellmästaren med en serie synnerligen seriösa skapelser på sitt samvete sedan tidigare, lättade en smula på förlåten in till en lättsammare sida. Relativt sett. Och lyckades åstadkomma såväl rymd och djup och höjd samt en eller annan chockerande tuggummidänga. Didn’t see all that coming…

5. Loney dear ”Loney dear”. Spelade han inte i vår kyrka häromåret? Herr Emil Svanängen från The Junction of Jönköping. Ensam på podiet med sin maskinpark som enda sällskap. En av Sveriges, och kanske världens, mer konsekvent kultförklarade musikmystiker svävar vidare på en våg av surrealistisk magi. Nu med lanseringshjälp av Peter Gabriels skivbolag RealWorld, tror jag bestämt.

6. Father John Misty ”Pure Comedy”. Berättelser om livet i betagande balladform. Inte direkt överoptimistisk grundton men vore det passande i dessa tider? FJM lyckas ändå ladda sin stadiga melankoli med energi och ett snett leende som livar upp.

7. Residente ”Residente”. En resa. På riktigt. Något slags DNA-fascination leder René Pérez Joglar från Puerto Rico på en tur världen runt i jakt på alla influenser som kan få plats på en platta. Rafflande rent musikaliskt och godartad gränsöverskridande globalism som lyser upp.

8. Cobalt Chapel ”Cobalt Chapel”. Tillbaka till medeltiden. Eller något åt det hållet, fast med tillgång till elektronik. Kan inte beskrivas rakt av på ett tillfredsställande sätt. Åtminstone inte av mig, för stunden.

9. Blondie ”Pollinator”. Gammal är äldst och charmant idiotpop går aldrig ur tiden. ”Fun” är en av titlarna. Och det låter som om de verkligen har kul. De där gamlingarna som man nästan fruktade hade gått i graven för gott.

 

10. Paramore ”After Laughter”. Mer stänkande entusiastisk pop i sin bästa betydelse. Enligt vad jag läste någonstans inspirerad av deras nyvunna intresse för 80-talistisk polyrytmisk pop, eller hur det var. Just det. Skratta inte, ungdomar.

11. Kaipa ”Children of the Sounds”. Svenska veteraner som egentligen parkerat sitt sound någonstans i mitten av 1970-talet men ändå undviker att mossan växer fast på dem. Ärligt talat är det mesta bekant för oss som följt dem ett tag. Men de är ändå välkomna varje gång de dristar sig till att klämma fram något nyproducerat.

12. Arcade Fire ”Everything Now”. Dansa. Pausa och filosofera. Dansa. Pausa och… så vidare.

13. Robert Plant ”Carry Fire”. Gammal och envis, men förmodligen också en smula vis. Och nyfiken, den gamle Led Zeppelinaren som hela tiden vill upptäcka något nytt ur planetens musikaliska flora.

14. Steve Hackett ”The Night Siren”. Urkraften som aldrig tycks tröttna. Den flitigaste före detta Genesis-medlemmen som fortsätta vrida ur vad han kan ur sin gitarr, pensionsåldern uppnådd eller inte.

15. Benny Andersson ”Piano”. De där melodierna verkar bekanta, eller hur? Från ABBA, ”Chess” och andra perioder i klaverdomptörens liv och karriär. Nu avskalade till just bara piano. Snyggt i all syn- och hörbar enkelhet.

 

BUBBLARE och hedersomnämnanden, bestående av en helt osorterad och eklektisk samling artister vars senaste alster lurat länge i vassen och aspirerat på en plats på listan eller i vissa fall dykt upp på min radar i årets sista sensuella slututandningar, så att jag håller på att utforska dem. Anyway, samtliga är värda ett öra. Eller två. Eller tre. 

Temples ”Volcano”, Kansas ”The Prelude Implicit”, Roger Waters ”Is This the Life We Really Want?”, Danay Suárez ”Palabras manuales” , Beck ”Colors”, The Killers ”Wonderful Wonderful”, Oumou Sangaré ”Mogoya”, Sparks ”Hippopotamus”, Nad Sylvan ”The Bride Said No”, Gizmodrome ”Gizmodrome”, Kaitlyn Aurelia Smith ”The Kid”, Lizz Wright ”Grace”, Europe ”Walk the Earth”, The Mute Gods ”Tardigrades Will Inherit the Earth”, Ninet Tayeb ”Paper Parachutes”, Café Tacuba ”Jei Beibi”, Luiza Lian ”Oyá tiempo”, Ibeyi ”Ash”, Natalia Lafourcade ”Musas”, Kesha ”Rainbow…

 

Som ungefär vanligt borde jag rikta ett tack till diverse publicistiska instanser varifrån jag fått förslag på nya namn att upptäcka, eller gamla bekanta att återupptäcka. Till exempel Rolling Stone, Paste Magazine, Prog Magazine, Relevant Podcast, NPR Music, podcasten Song Exploder… Och jo, det allra mesta av detta bästa finns på Spotify – liksom troligen på en del andra strömningsplattformar också.

 

Nitälskande nyhetsförmedling och nyanserad nostalgi – Årets utrikiska podcaster 2017

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

De bästa svenska i sitt slag är redan avklarade. Men 2017 var året då jag (till stor del med hjälp av tips från allehanda skriftliga publikationer, websidor och ja, andra podcaster) upptäckte en rad podcaster som tidigare passerat min radar obemärkta. Alternativt var helt nystartade. Det här är uppenbarligen en expanderande bransch. Eller en ren djungel. Men en ganska inbjudande djungel. 

Inom parentes syns placeringarna från förra årets lista, då jag blandade svenskt och utländskt innehåll. Har de inte varit med förut av olika ovanstående anledningar, markeras de följdriktigt som nyhet här. För det är ju den här sammanstrålningen som verkligen räknas här i världen, eller hur?

 

THE VERY BEST:

1. S-Town (ny).Det börjar med ett telefonsamtal från den amerikanska södern till This American Life-producenten Brian Reed, om ett begånget brott som inte beivrats. Fortsättningen blir något helt annat. Chockerande, melankoliserande, gripande, insiktsfullt om den mänskliga naturen…

2. You Must Remember This (ny). Hollywood i sin glans dagar, var kanske inte alltid så glansigt. Och de som gjorde sig ett namn där hade inte nödvändigtvis ett heltigenom lyckligt liv. Karina Longworth vågar verkligen gräva ner sig i längre narrativ där hon antingen följer ett tema som svartlistningen på 1950-talet, eller med nitiskt närfokus på några personligheter. Som i årets två miniserier, den första om Jane Fonda och Jean Seberg och deras parallella karriärer; följt av ett liknande koncept om Boris Karloff och Bela Lugosi.

3. Intercepted (ny). Jeremy Scahill med medarbetare från nättidningen The Intercept grottar ner sig i nyheter och analyser som ofta skiljer sig från vinklingar och dominerande intressen hos sina amerikanska kolleger på de större mediejättarna där. Exempelvis har de ägnat betydligt mer uppmärksamhet åt den pågående förödande konflikten i Jemen och andra länders brist på konstruktivt ingripande i den. Liksom vad en visst aktuellt amerikanskt presidentskap innebär för samtiden och framtiden – faktiskt även där via en del inte alltför överexponerade vinklar.

4. Late Night Live (2). Trotjänaren Phillip Adams från där nere på andra sidan globen ger sig inte, pensionär eller inte. En av världens bästa intervjuare, kort sagt. Några spännande inslag från 2017: Är egenskapen empati alltid så himla bra i praktiken? Vad berättade Saddam Hussein för CIA när han tillfångatogs efter amerikanska invasionen? Blev Indien moderniserat eller motsatsen av den brittiska kolonialmakten? Vad fällde egentligen det romerska imperiet? The List Goes On…

5. Pop Culture Happy Hour (ny). Ett glatt gäng från amerikanska NPR river av sina synpunkter på det senaste inom populärkultur med slående entusiasm och i ett högt tempo som gör att de hinner med mer på tjugo minuter eller en halvtimme än vad många andra gör med dubbelt så mycket tid till sitt förfogande. Perspektivet är amerikanskt och det är långtifrån alltid jag håller med om slutsatser eller ens konstnärliga utgångspunkter, men formatet är snyggt paketerat, redigerat och underhållande i största allmänhet.

6. The Documentary – BBC (4). Det finns inte många gömda skrymslen av planeten de inte rapporterat något ifrån. De bara tuggar på. Jag hinner inte lyssna av alla utflykter, men de jag hinner med gör mig sällan besviken. Ur utbudet: cirkuskonstens utdöende, Europas illiberala demokratier, kvinnliga filmregissörer i Nigerias Nollywood, judiska drottningar av Bollywood, återkommande analyser av USA under Trump. Med mycket mera.

7. Revisionist History (ny). Malcolm Gladwell vänder på alla stenar han kan hitta. Eller i varje fall några som andra kanske inte kommit på att vända på, och ger oss diverse nya vinklar på historiska händelser och individer som stått i centrum. Som Winston Churchill – vilka mörka sidor hade han? Och avsnittet om golfbanors destruktiva inverkan på sina omedelbara omgivningar och andras livsutrymme var bara en akut klassiker i sin genre.

8. The Bugle (tillbaka). För ett par år sedan tog jag en paus från galenskaperna med Andy Zaltzman och hans bekanta. Men i år verkade de behövas, deras ’take’ på aktualiteter med absurda sanningar som kanske klarast kan uttryckas just så…absurt. Invändningar; ljudnivåer kan gå lite upp och ner i vissa avsnitt, inte minst de som är liveinspelade, medan Andy själv har en tendens att låta svadan välla ut i sådan rasande takt att ibland går poängerna förlorade i processen. Annars? Obligatoriskt levande satir för vår tid. Amen!

9. Song Exploder (ny). Ni har hört sången. Eller inte. Nu är frågan: hur kom den till egentligen? Artister berättar själva om processen i koncentrerade sjok om cirka 15-20 minuter, under överinseende av programledaren med namnet jag tränat på att stava rätt… OK, here we go: Hrishikesh Hirway. Stämmer det? En filur som för övrigt även driver en podcast om sin favoritserie ”Vita huset”, kallad ”West Wing Weekly”.

10. Alt. Latino (ny). Magasin om en uppsjö eklektisk modern musik med latinamerikansk anknytning, i ännu en podd från nordamerikanska NPR som blivit en alltmer flitig följeslagare för mig under hösten.

11. The Film Programme – BBC (6). Inte så mycket att tillägga. Men en av den här listans verkliga veteraner fortsätter sitt värv med oförtruten envetenhet och entusiasm.

12. Rough Translation (ny). Det handlar inte alltid om vad man berättar, utan lika mycket om hur. Konsten att ställa rätt frågor i krigsdrabbade byar i Kongo; Hur definieras etnicitet i Brasilien och varför är det viktigt? Minnen från ett somaliskt fängelse… Ännu en liten pärla till podcast från amerikanska NPR.

13. 50 Things That Made the Modern Economy (ny). Från plogen till plast, papperspengar och petroleum, taggtråd, luftkonditionering och antibiotika… Här svänger det! I en BBC– serie med korta koncisa inslag som sammanfattar respektive produkters eller fenomens inflytande på det samhälle vi har i dag.

14. Embedded (ny). NPR! Igen! Gav sig bland annat på att utforska en viss Donald Trumps förflutna utifrån tidigare konfrontationer med kaliforniska golfbanemotståndare, nuvarande eller avpolletterade medarbetares bakgrunder (Kushner och Bannon), TV-såpakarriären och så vidare. Överhuvudtaget ett program som kan stiga i graderna framöver. To be continued…

15.The Relevant Podcast (8). De har en del att säga. Och flera spännande gäster att intervjua. Låt vara att sändningarna plägar dra ut mer på tiden än de borde, vilket får dem att sjunka några steg i tabellen. Min tabell, alltså. För nytillkomna läsare: podden produceras av redaktionen för Relevant Magazine, en tidskrift av och till stor del för kristna världs- och kulturmedvetna amerikaner i ett ungefärligt åldersspann mellan 20 och 38, enligt deras egen definition om jag minns rätt. Det är kanske där skon klämmer. Som Generation X-are är jag helt enkelt inte lika ’woke’ som millennialisterna (ibland kallade Generation Y). Men programmet fyller en viktig funktion i det popkulturella/existentialfilosofiska flödet, absolut!

Bästa bubblare och hetaste hedersomnämnanden, inklusive både gamla bekanta och fascinerande fenomen jag precis börjat upptäcka under 2017 års sista skälvande brusningar:  This American Life (bubblare), In Our Time med Melvyn Bragg (ny), Under the Skin with Russell Brand (ny), Freakonomics Radio (15), Haciendo el sueco (13), Homecoming (ny), How Did This Get Made? (ny), Intelligence Squared (ny), Latino USA (ny), Radio Ambulante (ny), Living with the Gods (ny), The Soul of the Nation with Jim Wallis (ny).

 

Hvad månde blifva under det nyligen påbörjade anno 2018? Den som lever och lyssnar får se – och inte minst höra… Au revoir for now, muchachos y muchachas!

Årets bästa filmer enligt russin-redaktionen

yemenity2010 puff , ,

Ännu ett år är till ända. Ett nytt har precis inletts. Och ännu en gång har redaktionen för russin satt samman sin aningen subjektiva lista över vilka filmer som var bäst, vilket vi gjort sedan anno 2000. Möjligen med något enstaka uppehåll, men annars är traditionen stark. Fem personer har tyckt till och levererat sin dom, utifrån vad vi hunnit se på bio, dvd, BluRay, flygplan eller olika strömningsalternativ. Resultatet är publicerat och finns på, just det, russin. Dels i form av vår omsorgsfullt ackumulerade och kombinerade rangordning, men även med insikter kring de individuella favoriterna.

Bland de beundrade bildstormarkreationerna finns ”Wonder Woman”, ”The Handmaiden”, ”Star Wars: The Last Jedi”, ”Blade Runner 2049” och ”La La Land”. Men vem fick flest röster? Facit finns alltså på den redan nämnda filmsajten vi drivit på ideell basis sedan millenniets första stapplande steg.  Där finns även recensioner av de flesta berörda filmerna.

Referens: ”De bästa filmerna under 2017” /russin.nu, 31 december 2017

Mina mest strömmade sånger 2017 – uppenbarligen!

yemenity2010 lista , , , , ,

 

Så, vad har nu den där (OK, inte helt) allsmäktiga strömningsplattformen bestämt att jag gillat mest i år? Som vanligt en hel del som kanske får förtur för att spåren ligger först på respektive album och fått några extra träffar under olika provlyssningar, men visst känner jag igen att en hel del av detta snurrat flitigt. Som vi säger, vi som en gång växte upp med vinyl. Här är ganska mycket relativt nytt, varvat med annat som jag bevisligen letat upp av nostalgiska skäl.

Mest representerade genrer? Halvskum artrock med varierande grad av pretentiositet, klämkäck refrängpop, en låt som fastnade under diverse bilutflykter i gränstrakterna mellan Mexiko och södra Texas under semestern i somras via en radiostation som min fru gillar (Ryan Stevenson, for the record). Med mera. Och liksom tidigare, inte mycket på svenska. Sorry. Enligt mina egna minnesbilder borde det varit mer på spanska, men den digitala statistiken kan ju inte ljuga, eller hur?

Ett och annat spår skvallrar om vad som kommer att finnas med på den kommande albumlistan för anno 2017. Jo. Men vad? Fortsättning följer. 

Här är några nedslag ur det jämna 100-tal spår som Spotify (ja, det är alltså de) scannat fram ur flödet:

”The Gospel” – Ryan Stevenson

”Safe and Sound” – Justice

”Rushlight” – Beatrix Players

”Certainty” – Temples

”Love and War” – Fleurie

”Cell Count” – North Atlantic Oscillation

”Arcade” – North Sea Radio Orchestra

”We Come Willingly” – Cobalt Chapel

”Foreward, 1619” – Sho Baraka

”With This Heart” – Kansas

”One Day” – Barock Project

”Hard Times” – Paramore

”Permanating” – Steven Wilson

”Land Animal” – Bent Knee

”Walk the Earth” – Europe

”Already Naked” – Blondie

”Locomotora a Cuba” – Addy Mercedes

”Unreal” – Fish On Friday

Något ur nostalgikvoten vars efterlämnade spår tydligen fastnat i det forensiska filtret (här flyr man inte undan de ovederläggliga bevisen för sina fritidssysslor, inte): 

”Ain’t No Doubt” – Jimmy Nail

”Under Pressure” – Queen & David Bowie

”Music” – John Miles

”Shout! Shout!” – Sal Solo

”I Manipulate” – Steve Taylor

”Waiting for a Star to Fall” – Boy Meets Girl

”Two Tribes” – Frankie Goes To Hollywood

”If You Let Me Stay” – Terence Trent d’Arby

”Living for the City” – Stevie Wonder

Hela listan går väl att länka iväg på begäran, om begäret skulle uppstå. Till albumlistan, som jag själv satt samman manuellt vid relativt sunda vätskor, återkommer vi ganska inom kort. Förhoppningsvis. 

Framsynt folkbildning regerar – Årets bästa podcasting och radio på svenska

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , ,

Pendling och podcaster är en kombination som säkerligen inte är unik för mig. Att fara fram och tillbaka, ungefär två timmar dagligen, fem dagar i veckan ger en del utrymme i schemat för bland annat konsumtion av ljudliga medier. Hur mycket påverkar de praktiska förutsättningarna bedömningen av vad som verkligen ger mest? Ljudkvalitet – en jämn sådan – och varsamt undvikande av våldsamma volymskillnader är egenskaper som inte ska föraktas. Liksom förmågan att avgränsa sig, välsignelsen med ett fixerat manus att följa alternativt att kunna improvisera på ett professionellt sätt. Och artikulera väl, även när tempot skruvas upp. Det är beståndsdelar som jag det här året kanske mer än tidigare använt som kriterier för vad som är oumbärlig, obligatorisk podcasting och vad som ’bara’ är bra. Förvånansvärt många verbalt begåvade och talträngda tidningsmurvlar är mindre omsorgsfulla med ovanstående detaljer när de ger sig ut i etern på vinst och förlust. Exempelvis. Inga namn, men en del av dem opererar på några av landets största och mest inflytelserika skriftliga publikationer…

Med andra ord har professionalitet och producenternas kompetens för just radiomediet haft en viss inverkan på årets sammanställning. Eller sammanställningar. På grund av ett större antal nytillskott i mitt regelbundna intag har jag det här året delat upp rangordningen i en avdelning för svenskspråkiga sändningar och en annan för övriga språk – i praktiken mest engelska. 

Fjolårslistan finns givetvis tillgänglig att jämföra med, för den som så önskar. 

Här är mina aktuella favoriter i gebitet på modersmålet (som vanligt med fjolårets placeringar inom parentes):

1. Människan och maskinen (ny, alternativt tillbaka efter uppehåll). Ja, det var några år sedan de senast redde ut allahanda mysterier från det förflutna. Årets återkomst! Humanekologen Per Johansson och journalisten Eric Schüldt i samspråk, nu med fokus på filosofiska och existentiella begrepp som cartesiansk dualism, hermetism, människans syn på naturen genom tiderna och hur det har påverkat miljön. Med mera. Dåtiden, nuet och framtiden: det här är folkbildning på elitnivå. Vare sig det låter paradoxalt eller inte.

2. Snedtänkt (1). Förakta inte folklighet eller utgrävningar i det som kan verka ytligt, eller alldeles för nördstämplat för att locka en större publik. Det spelar nästan ingen roll vad ämnet är, Kalle Lind med gäster lyckas i stort sett alltid krama ur mer intressanta detaljer och oväntade kopplingar än jag väntat mig. Ständigt småleende folkbildning med mer fokus på de senaste decennierna och (framförallt men inte uteslutande) Sveriges kulturklimat under avsnittsrubriker som Svenska såpor, Ture Sventon, atomskräck, folkomröstningar…

3. Vetenskapsradion Historia (17). Från forntid till nästan nutid, vi ledsagas i alla riktningar såväl geografiskt som tematiskt, med numera förlängd sändningstid och regelbundna rappa svar om diverse historiska händelser från (inte så) hemliga vapnet Dick Harrison. Annars var några av mina favoritämnen under året världskrigsvändningar, den fordom så mäktiga Stureklanen och deras vedermödor, ryska revolutionen och antika köttsliga förlustelser.

4. USApodden (3). Tidigare känt som USA-valpodden har redax med Sara Stenholm Pihl och Ginna Lindberg i spetsen fortsatt reda ut vad som egentligen händer därborta på andra sidan sjön, efter det där famösa valet där någon blev vald som gett upphov till frustration, fascination och allmän förvåning på en sensationell skala. Ibland undrar man hur de behåller fattningen i studion. Vilket de ändå oftast gör, trots alla skäl att inte göra det.

5. Bildningsbyrån (20). ‘Tänka mot strömmen’ var den röda tråden i årets följetong med halvtimmeslånga porträtt av mer eller mindre bekanta historiska figurer som författaren George Orwell, aktivisten Harriet Tubman, korrespondenten Ryszard Kapuscinski, nyfikna nunnan Sor Juana Ines de la Cruz, okonventionella universalsnillet Emanuel Swedenborg, filosofen Hannah Arendt et al. Jag riskerar slita ut begrepp som folkbildning och kulturgärning i den här sammanställningen, men det kan inte hjälpas.

6. Spanarna (7). Spanarna fortsätter spana in i samtidens myller. Och är det en illusion, eller har de tänt till mer på senare år igen efter en mindre svacka? Det spelar mindre roll. Det fortsätter vara relevant. Upplysande. Och underhållande.

7. Kjellkritik (ny). Vem kan man lita på? Vad kan man lita på? Hur fäller man sådana avgöranden i den takt som krävs i dagens medieklimat? Kjell Eriksson med medarbetare som Emma Frans drar sitt strå till den proverbiala stacken och förklarar förutsättningarna med hjälp av konkreta exempel ur det aldrig sinande utbudet av mer eller mindre tillförlitlig information. Delar av programmet har jag själv använt i undervisningssammanhang och kommer kanske att göra det igen. Behoven tar ju inte slut.

8. Medierna (12). På tal om behov som inte tar slut. Medierna har inte precis haft mindre att göra än förut med att granska publicistiken i Sverige och omvärlden, med fenomen som ’fake news’ (vars innebörd plägar definieras av vad användaren själv inte accepterar som sanning), #metoo, terrordåd i Stockholm, mörkläggningar av skandaler i mediehus, propaganda i olika former och den återkommande diskussionen om balans – eller brist på – i nyhetsvärderingen av katastrofer långt bort kontra mer närliggande problem.

9. Människor och tro (10). En av de verkliga långkörarna på denna min personliga lista över lyssningsvärda saker i tillvaron. I år med ämnen som kristna mansideal, Guds syn på sex, samhällets syn på slöjor, antisemitism, dödshjälp, mellanöstern… Vänta nu, är det några nyheter här egentligen? Brännande teman har en tendens att behålla sin aktualitet i större eller mindre utsträckning, på gott och ont. Vem kunde ana det?

10. Konflikt (16). Handen på hjärtat, är det så här jag verkligen vill tillbringa lördagmorgnar, eller tiden på transporterande tåg, buss eller bil mellan koja och kneg, på en regelbunden basis? Kan inte alla bara vara snälla mot varandra? Av någon anledning är vi inte det. Och programmet har således en fortsatt funktion att fylla. Med tanke på hur ofta de lyckas undvika att vara oåterkalleligt deprimerande, har de ändå hittat ett sätt att utföra sitt kall med den äran. Ur årets skörd: Vad pågår i den mäktige saudiske kronprinsens huvud  – någon som vet? Hur mycket nazism tål demokratin? Apokalyptiska föreställningar och deras påverkan på politiken… Det har som ni vet varit ett åtminstone lagom händelsefullt år. På gott och ont, nämnde jag det?

HETASTE BUBBLARE: Creepypodden med Jack Werner, Filosofiska rummet, Gradvall, I fokus (från SO-rummet), Kulturpoddar i P1, Läsarpodden med Joel Halldorf och Patrik Hagman, P2 Dokumentär, Public Service, Språket med Emmy Rasper, Söndagsintervjun med Martin Wicklin.

 

 

Coming snart Up: 2017 års bästa podcaster på utrikiska – med all sannolikhet en något längre lista med ett antal inslag som inte fanns med i fjol…