Billions, Barry, Bodyguard och resten av det bästa på TV 2018

Du hinner inte se allt. Försök inte ens. Även under ett år utan ”Game of Thrones”… Det gäller de där som sysslar med TV-kritik på heltid och i än högre grad resten av oss, entusiaster eller normalkonsumenter. Men, till slut, här är mina personliga seriefavoriter från året som kallades 2018 inklusive information om var jag sett dem. Fjolårslistan finns här. De flesta citaten är från mina recensioner eller blogginlägg på russin.nu, dit också förekommande länkar leder. 

Spända möten. En specialitet i ”Billions”. Credit: hbonordic.com

1. Billions (HBO). ”…Och så får jag inte glömma att halva nöjet (eller åtminstone 37 procent), är att se hur jordens till synes klipskaste och mest framgångsrika filurer samtidigt kan vara så barnsliga, omogna och impulsiva intill självdestruktionens gräns. Det svänger fort om de flesta här. Och hela serien svänger. Nu mer än någonsin.”

2. La casa de papel (Netflix). ”Serieskaparna satsar hårt på att väcka nya frågor hela tiden och att testa gränserna både för trovärdigheten och hur vi som tittare kan tänkas reagera på oväntade vändningar. Och engagerande är det hela vägen fram till slutet. Eller delslutet. Eller…”

3. The Handmaid’s Tale (HBO). ”Livet i diktaturen fortsätter vara fullt av bedrövelse men fortfarande motsägelsefullt. Människorna i den liksom relationen mellan dem förändras ständigt. ”The Handmaid’s Tale” räknas väl allmänt som en av de allvarligaste och mest tungsinta serierna på marknaden just nu, samtidigt som den bjuder på återkommande inslag av absurd humor mitt i allt”

4. Killing Eve (HBO). ”Det samlade persongalleriet i ”Killing Eve” har överhuvudtaget en tendens att överraska hela tiden. Liksom handlingen i stort. Snart står det klart att lite vad som helst verkligen kan hända. Och att tonläget kommer att fortsätta skifta mellan svart komedi, över potentiell parodi på polisiär dramatik till ren och skär rysare.”

5. Barry (HBO). ”På något sätt lyckas man balansera den galghumoristiska grundtonen med ett underliggande lager av allvar. Det är motsägelsefullt men kanske symtomatiskt för mänsklighetens tillstånd att ha så roligt åt en serie där vi så regelbundet luras att skratta på fel ställen. Och där även den tjetjenska maffian tillåts vara skojfriska på sina egna villkor. Är det en aning spännande också? Jo.”

Spända möten. En specialitet i ”Westworld”. Credit: hbonordic.com

6. Westworld (HBO). ”Visuellt, arkitektoniskt, ljudläggningsmässigt och allt det där andra runtomkring – där ligger ”Westworld” i bräschen. Estetiskt fantasifullt, ibland medvetet kliniskt men samtidigt ständigt ögonfägnande och livfullt. Ett allkonstverk i sig självt. När det gäller berättandet är det visst tillåtet att ställa sig frågan om de skruvar allting ett eller några varv för mycket. Men det är aldrig mindre än intrigerande och tankeväckande.”

7. Bodyguard (Netflix). Isande spänning, kallhamrad korruption och en stad där ingen litar på någon annan. Helheten håller. Alla idéer är inte nya. Allt kanske inte håller streck rent logiskt heller om man börjar skärskåda det alltför noggrant. Men verkligheten ska ju överträffa dikten. Och ”Bodyguard” pressar det mesta de kan ur sina bekanta beståndsdelar. 

8. Jane the Virgin (Netflix). Den är rätt charmerande. Enklast uttryckt en pastisch på såpagenren men väldigt självmedveten och full av små gimmicks. Helt enkelt underhållande och ofta upplyftande i all sin skruvade leklusta.

9. The Alienist (Netflix). ”En deckargåta i gotisk anda med ett snabbt och effektivt stämningsskapande. En smula teatraliskt och dramaturgiskt tillrättalagt, jo. Men något fångar mig ganska omgående och får intresset att uppehålla sig. Serien är lagom pretentiös och har en påfallande precision i det den vill uppnå. Makaber utan att vara sjukligt exploaterande, med tanke på vad den skildrar.”

Ett avslappnat leende vid lägerelden. Fullständigt otypisk scen från ”Trust”. TRUST©2018 FX Productions, LLC. All rights reserved. Credit: hbonordic.com

10. Trust (HBO) ”Helheten är stark och inte minst avslutningen kombinerar förtätad spänning med tankeväckande reflektioner kring vad som får världens hjul att snurra.”

11. The Americans (Netflix). Femte säsongen lyfte inte högst hittills, men sviten om sovjetiska superspioner i USA under 1980-talet har hållit oförskämt hög standard i flera år – och den sista vändan som förhoppningsvis dyker upp i Sverige snart, ryktas vara i stort sett fantastisk. 

12. Bosch (HBO). ”Serien kan vara väldigt subtil – och brutal. Men den är väldigt sällan utstofferande våldsam. Berättelsen är det viktiga.” 

 

Bubblare & hedersomnämnanden: Mayans MC (HBO), Berlin Station (HBO), La casa de las flores (Netflix), One Day at a Time (Netflix), Collateral (Netflix), Oregerlig (Netflix), Britannia (HBO), Homeland (SVT), Altered Carbon (Netflix), The Deuce (HBO), The Last Post (SVT).

Avdelningen ’sett alldeles för lite hittills, men hoppas ändra på det snart’: Maniac (Netflix), Haunting of Hill House (Netflix), Sharp Objects (HBO), Narcos Mexico (Netflix).

Tronspel, tabun och trädgårdar av brons – Årets TV-serier 2017

Till slut så… Det här skulle ju ha blivit klart för i alla fall en månad sedan, men livet bjuder andra plikter också. Och varje årsskifte kräver en sådan här sammanställning, om inte annat bara för min egen personliga dokumentation. Med information om via vilken distributionskanal jag själv sett serien ifråga, samt länkningar till i förekommande fall publicerade recensioner eller blogginlägg på russin.nu. Förra årets lista finns för övrigt också tillgänglig för den som så önskar. 

The Väry Bäst of the Bunch:

Max Minghella och Elisabeth Moss kontemplerar sakernas tillstånd i ”The Handmaid’s Tale”. Credit: hbonordic.com

1. The Handmaid’s Tale (HBO). Framtiden är mörk, om man får tro detta. Men nutiden fortsätter vara ljus, i alla fall om man ser till TV-dramatik.

2. Taboo (HBO). Det borde inte ha varit möjligt. Bygga något så spännande om en så skum figur. Men det fyllde en del av tomrummet efter ”Penny Dreadful”, trots att det finns avgörande skillnader dem emellan, såväl i stilistik som storytellingteknik.

3. The Garden of Bronze (HBO). Jaså, har ni missat den? Argentinsk thriller om försvunnen flicka i ett fall som bara blir mer och mer motsägelsefullt.

4. Billions (HBO). Pengar och makt. En smula sex. Och så smart, så lustfyllt listigt levererat, även under andra säsongen.

5. Big Little Lies (HBO). Miniserie som kanske, möjligen har en fortsättning på lut. Vem vet. Ett antal kvinnor och Alexander Skarsgård intrigerar i välmående villasamhälle vid kusten. Inte fullt så välmående på alla plan, visar det sig.

Syskon som håller ihop och vått och torrt – eller inte? Cersei och Jaime Lannister (Lena Headey respektive Nikolaj Coster-Waldau konspirerar i ”Game of Thrones”. Credit: hbonordic.com

6. Game of Thrones (HBO). Alltjämt störst och ståtligast, kanske inte i nuläget allra bäst, men ändå oumbärligt. Vem vinner? Vem dör? Hur slutar slaget mellan isdraken och dess hetare syskon? Frågorna är många inför den sista säsongen som ingen verkar veta exakt när den kommer.

7. Black Sails (HBO). Här är det slut. Och de (host) seglade i hamn med värdigheten i behåll, TV-historiens kanske mest ambitiösa (men inte mest lättnavigerade) piratepos någonsin.

8. The Americans (Netflix). Så stabilt spännande. Det senaste vi sett i Sverige var kanske inte den absolut starkaste säsongen så här långt, men det fortsätter vara en av de där följetongerna som jag inte klarar mig utan.

9. Homeland (SVT). De balanserar alltid på en skör tråd. Ska det bli djupt fascinerande eller för tillspetsat och trovärdighetsutmanande för sitt eget bästa? Ibland både och. Men jag fastnar där ändå, om och om igen för varje ny runda. Och kan tydligen inte få nog.

10. Narcos (Netflix). Lyckades starta om på nästan ny kula utan Pablo Escobar och den amerikanske agent vi lärt känna som ledsagare genom spaningarna efter den förstnämnde.

11. Fargo (HBO). Tillbaka till 2000-talet igen efter den vidunderliga andra 1970-talsvändan häromåret. Inte samma aha-effekt som då, men skruvat så det räcker med Ewan McGregor som högst oeniga tvillingbröder.

12. Orphan Black (Netflix). Ännu en snygg målgång efter en vindlande resa.

13. The Expanse (Netflix). Den har virvlat runt i universum två säsonger nu, men hur ska jag sammanfatta dess storhet såsom snärtigast? Jag får nöja mig med att få rymdoperor sedan ”Battlestar Galactica” har hållit mig på halster som den här.

14. Jane the Virgin (Netflix). Genremedveten om än oklar över vilken genre den egentligen tillhör. En såpa? Väldigt självreflekterande sådan, och ofta väldigt kul. Och allvarlig. Och kanske nödvändig i destruktiva tidevarv såsom de innevarande.

15. Mindhunter (Netflix). Småtrevliga samtal får vi leta efter någon annanstans, men den här möjligen halvt verklighetsbaserade studien i hur FBI utvecklade sina tekniker för att komma åt de där mördarna som inte passade in i några tidigare kända mönster, är dels inte det man skulle kunna tro att det är. Åtminstone betydligt mycket mer lågmält rafflande än konceptet kan ge sken av.

 

Bubblare & hedersomnämnanden:

Oregerlig (Netflix). Mexikansk politisk thriller som skruvar upp temperaturen till kokpunkten, på gott och ont, men mest på gott.

Ozark (Netflix). Ska man bry sig om hur det går för den här familjen som flyr ut på vischan för att tvätta pengar? Ja, när man väl börjat är det svårt att sluta undra.

Godless (Netflix). Lite långsam men absolut intresseväckande inledning. Återkommer när jag sett hela miniserien med sin postmoderna blick på vilda västern.

Club de Cuervos (Netflix). Intriger, allmänt kaos och svajig syskonkärlek i denna mexikanska fotbollssåpa som gått ett par säsonger nu.

Santa Clarita Diet (Netflix). Kannibalkomedi i den välansade villaförorten. Ojämn? Antagligen, men ofta rått men hjärtligt underhållande.

Bloodline (Netflix). Nej, att knyta ihop den här dystra familjesagan blev aldrig riktigt så lyckat som att dra igång förvecklingarna för tre år sedan. Manus tycktes tappa målinriktning, men väldigt välspelat var det ända in i väggen.

 

Storebror ser dig. Men vem spanar mest på vem egentligen? Richard Armitage har en ledande roll i ”Berlin Station”. Credit: hbonordic.com

Berlin Station (HBO). Förtjänar mer än att avfärdas som fattigmans-”Homeland”. Spionintriger på tysk mark med tvehågsna amerikanska agenter i centrum.

La casa de papel (Netflix). Spanskt gisslandrama som jag och min fru följt ungefär halvvägs hittills. Kan de hålla den här spänningsnivån till slut, så vore det väldigt imponerande.

Bosch (HBO). Pålitlig old school-polisdramathriller som pendlar mellan stordåd och lite mer ordinär spänning, men hittat ett vinnande recept.

Snowfall (HBO). Kräver en del koncentration för att komma in i myllret av människoöden, men skildringen av 1980-talets narkotiska bransch är lovande så långt jag sett fram till nu.

Better Call Saul (Netflix). Oh. Här ligger jag verkligen långt efter, inser jag. Men någon gång ska jag väl komma ikapp. Den är ju bra. Men ibland påfrestande på grund av protagonistens problematiska personlighet.

The Path (HBO). Gillade verkligen första säsongen. Andra vändan av sektdramat har jag inte hunnit se lika mycket av, men förhoppningsvis fortsätter den fördjupa sig i existentiella bryderier, gruppdynamiska processer och oförutsägbara händelser.

American Gods (BluRay). Visuellt nästan oanständigt spektakulärt, av det lilla jag sett. Jag måste verkligen ta tag i resten av sagan snart…

Vikings (HBO). Då och då får jag ett ryck och hugger in på några avsnitt av detta lilla kvasihistoriska ‘guilty pleasure’. Men jag är inte riktigt framme vid senaste säsongen ännu.

Star Trek Discovery (Netflix). Har aldrig varit en äkta ‘trekkie’ men attraheras ändå av det mer nydanande upplägget här. Om det nu är nydanande. Mitt perspektiv är begränsat när det gäller detta av många så omhuldade universum.

The Deuce (HBO). Visst är den full av personligheter som väcker intresse och visst är miljöteckningen av ett neddekat New York à la tidigt 1970-tal nästan perverst intagande. Och visst är den lite långsammare än den skulle kunna vara. Men det är ju David Simons baby. Tålmodighet kan vara en dygd…

 

”The Leftovers” – är det i själva verket 2000-talets hittills viktigaste TV-drama alla kategorier? Fråga inte mig – än. Återkommer i ärendet. Credit: hbonordic.com

…och så ett sista speciellt omnämnande till ”The Leftovers”. Ingen lättsmält historia och själv har jag bara betat av en hel säsong samt inledningen av den andra. Nu ska projektet vara avslutat i och med den tredje och sista rundan under året som gick. Vad de återkommande hyllningskörerna från extremt entusiastiska följare beror på, det börjar jag i alla fall få ett grepp om nu. Den goda nyheten: jag har troligen mer monumentalt mästerstycklig TV att se fram mot. 

Ute nu – senkommen recension av ”The Handmaid’s Tale”

Jaha. Så var det gjort. Att det skulle ta sådan tid… Till slut har även jag fått ihop en recension av den uppmärksammade TV-serien ”The Handmaid’s Tale”. Alltså den första säsongen, som i Sverige strömmats från HBO Nordic och behandlar det delikata ämnet diktatur. En närmast totalitär stat, som i en obestämd framtid med begränsat barnafödande, orkestrerats i det vi fortfarande brukar kalla USA. Är det en behaglig och upplyftande vision som serveras? Inte särskilt. Är det bra TV? Ja, absolut. Mer utförligt om exakt hur bra och varför avslöjas i min recensionrussin.nu. Det ryktas om en fortsättning av serien, som bygger på en (av mig hittills oläst) roman av Margaret Atwood. Någon gång under nästa år.

Relaterat: Ja, den är den tiden på året. Allt ska sammanfattas. Just nu har jag själv halkat efter i tidsschemat vad gäller att (vare sig någon vill veta eller inte) presentera mina personliga favoriter från 2017 inom podcaster, TV-serier, musikaliska produktioner och slikt. Civila heltidsjobb kan ha den effekten på skrivandet (och researchen som krävs för att ha något att skriva om). Men det kommer mera. Snart…