Slutspelet har börjat: En liten teori för den som är stark i tron…

Photo Credit: Helen Sloan/HBO

Ni kanske har hört ryktas att det var på gång nu. Eller att det faktiskt har startat. Början till slutet. Sista säsongen av ett epos som pendlat mellan is och eld – bokstavligen – under nästan ett decennium. Jag hyste i vintras något slags överoptimistisk föresats att se igenom samtliga de tidigare säsongerna från scratch som förberedelse, men har inte hunnit längre än en bit in på tredje säsongen. Och däremellan har det hänt en hel del. Recensioner av samtliga tidigare vändor kring tronspelet finns för övrigt på russin.nu samlade under temat ”Game of Thrones”.

Den närmaste tiden kommer vi att översköljas av podcastavsnitt, allehanda muntliga och skriftliga kommentarer, analyser och debattartiklar om hur detta mastodontverk motsvarar förväntningarna som byggts upp. Serien har inte riktigt samma prioriteringar som i början, det är uppenbart. Det har utvecklats mer åt fantasifullt, storstilat spektakel och visuellt bländande uppvisningar snarare än det medeltidsinspirerade melodrama med minnesvärda monologer, drabbande dialoger ackompanjerat av förhöjda fantasyinslag som vi såg först komma ut ur grindarna. Men jag vill i alla fall, som många andra, veta hur det slutar. De karaktärer som överlevt förtjänar vårt engagemang. Och det lär bli en del saftiga strider. Men vem ska ta över tronen till slut?

Stalltips? Ja, egentligen vet vi väl alla hur det blir. Den unge anspråkslöse herr Gendry. Ja, han smyger omkring i smedjan och försöker väcka så lite uppmärksamhet som möjligt, vis av erfarenheter sedan tidigare. Att ha kungablod i sina ådror kan ha sina risker. Men när alla andra tröttnat på territorialkonflikter eller helt enkelt rensats bort från banan, kommer han motvilligt att anta uppdraget att styra alla sju rikena, med Arya Stark som personlig livvakt (eller är det något mer på gång?) och Hot Pie som upphöjd hovköksmästare. Daenerys och Jon Snow vet inte vem av dem som har mest födslorätt till kronan och ser gemensamt fördelarna i det fria livet med regelbundna flygturer på drakryggar i stället för att vara fjättrad vid en obekväm tron inne i ett palats. De blir i stället entreprenörer i resebranschen och begår embryot till det som ska bli Westeros version av Ryanair som grundas om ett antal sekler i bästa (eller värsta) fall. Det tekniska framåtskridandet i George R.R. Martins värld har uppenbarligen inte tagit raskaste möjliga väg framåt, att döma av de historier som berättas om ursprunget av världsinnevånarna själva. Cersei inser till slut att en hel värld utan riktiga vänner är emotionellt utmattande och går i kloster på någon av de mindre öarna i marginalen. Sansa, Theon och Brienne med benäget bistånd av Tormund Jättedödaren anlägger ett ishotell någonstans norr om muren, med sightseeingturer i ’Formerly Known as Night King-land’. Rådgivare till kungen finns det ett antal visa (och mindre visa) personer att välja på, om de överlever kriget mot de odöda vill säga. Eventuellt kommer allt att utvecklas till en protosocialistisk kooperationsregering med allmän rösträtt och garanterad basinkomst. Eventuellt. 

Vadå högoddsare? Vi får väl se om halvannan månad.

Annonser

Revisited: VM-krönika 1986

Lyckligare än någonsin, vare sig förr eller senare? Diego Maradona lyfter bucklan efter Argentinas finaltriumf på mexikansk mark 1986. UnknownUnknown author [Public domain], via Wikimedia Commons
Just det. Tiden börjar rinna ut. En dryg vecka till finns de kvar på SVT Play; VM-krönikorna. Så innan allt är försent kommer här ännu en återblick – nu på vad som hände 1986 i Mexiko.

Här är de igen. Firma Hegerfors & Hansson. De regerade rutan på sin tid. Fotbolls-VM 1986 skulle ursprungligen ha spelats i Colombia innan de insåg att de inte var mogna för uppgiften. Istället fick Mexiko träda in igen, från ett latinamerikanskt land till ett annat. Därmed fullbordades ändå trilogin där tre världsmästerskap i följd utspelades i spanskspråkiga länder.

Det här kommer jag ihåg som ett av de bästa VM jag själv följde medan det hände. Sådana minnesbilder på näthinnan kan vara förrädiska, men samtidigt har de väl förstärkts av andras omdömen. Ta kvartsfinalen mellan Frankrike och Brasilien som inte var särskilt målrik, men slutade i en dramatisk straffläggning som bevisade att även de stora stjärnorna kan bränna under press. Den drabbningen omnämns här som turneringens absoluta höjdpunkt. Och jag vill minnas att det kan ha varit så också.

Kronologin och strukturen på just den här krönikan är lite eljest och känns faktiskt mindre ambitiös och analytisk än de två närmast föregående. Man följer en del av storlagen, ett i taget. Och samtidigt gör upplägget det lätt att konstatera att västtyskarna än en gång tog sig till final utan att vara särskilt bra. Den här gången om möjligt ännu vekare än fyra år tidigare. På något vis brukar de harva sig fram ändå. För dem som inte insett det, så är det senaste decenniets tyska lagmaskin (som i år hackat betänkligt, men dock) ett under av underhållningsvärde och närmast propagandafotboll i jämförelse med hur de spelade för 30 år sedan.

Danskarna däremot, de dyrkades som aldrig förr – eller senare. De gjorde succédebut i VM-land. Åtminstone i gruppspelet med bland annat en legendarisk mangling av Uruguay, som slutade med tennissiffrorna 6-1. Sedan klappade de själva ihop mot Spanien. Men Laudrup, Lerby et al lekte sig i alla fall in i många hjärtan, inte minst svenska. Just det, Sverige var ju inte själva med den här gången heller. Och vi antog istället danskarna som ett slags substitut. Dejligt. Medan det varade.

Västtyskarna stormar fram mot värdnationen Mexiko, såsom skildrat på ett frimärke från förr. uploaded by Eintracht4ever [Public domain], via Wikimedia Commons
Men framför allt var det här sommaren som Diego Armando Maradona dominerade. Han var på toppen, nästan en gudomlighet. Oavsett om han sedan skyllde på Guds hand när han tog knytnäven till hjälp mot England. Något som faktiskt var svårt att se i direktsändning. Den bedriften ingick i samma holmgång som hans osannolika avhyvling av i princip hela det engelska laget. Från mittlinjen plöjde han sig igenom med bollen på ett sätt som inte riktigt överträffats på samma höga nivå och samma typ av motstånd, även om en och annan kommit i närheten. Notera repriserna av målet, där bara halva prestationen registreras. Överhuvudtaget är tekniken och vad som fastnar på bild inte lika utvecklad då som nu.

En helt annan sak: logistiken. Om man läser av kommentarerna kring var matcher spelas i de här fotbollskrönikorna från way back when framgår att olika grupper höll sig inom ett ganska begränsat geografiskt område och inte skyfflades omkring tvärs över hela länder och kontinenter. Till skillnad från idag, när det verkar gå allt mer prestige i att flytta runt lagen så mycket som möjligt, av ekonomiska skäl antar jag. Knappast miljömässiga.

Vi lärde oss namnet Butragueño. Spanjoren som spräckte den danska drömmen med fyra mål i åttondelsfinalen. Och namnet Gary Lineker kanske låter bekant. Tack vare honom klarade sig England längre än vad de annars skulle ha gjort. Tydligen stod han för nästan alla deras mål i turneringen. Det hade jag glömt. Sovjetunionen firade en del triumfer inledningsvis, med ett lag som tydligen bestod till mycket stor del av spelare från Dynamo Kiev. Med andra ord, var det ukrainarna som stod för det mesta av kvaliteterna?

Argentina hade en lång period när de var mer framgångsrika än grannen Brasilien. Och segern 1986 berodde inte bara på Maradona. I finalen spelade han en mer undanskymd roll medan andra lagkamrater klev fram och klämde till tyskarna. Det blev dramatiskt avgörande i slutminuterna. Men pokalen hamnade på rätt ställe. Efter en av de bästa VM-finaler jag tror mig ha sett. Inte det antiklimax som drabbat flera andra turneringar.

Och förresten, ett namn till att repetera: Georgios Karageorgiou. Bildproducenten som var inblandad i det mesta på TV-sporten på den här tiden och klipparen som (om jag läste rätt) satt ihop flera av just de här VM-krönikorna.

Revisited: VM-krönika 1982

Västtyske burväktaren Sepp Maier i frimärksformat. Uploaded byR-E-AL (talk | contribs | Gallery)  (German Wikipedia) [Public domain], via Wikimedia Commons
Ännu en liten tid finns de kvar på SVT Play: VM-krönikorna från 1978 och framåt. Tid att tipsa vidare om deras illustra innehåll innan det är för sent, med andra ord…

Spanien 1982: Nu är det Arne Hegerfors tur att leda ihop med Bo Hansson. Som det brukade vara en gång i tiden. De två var högsta höns i rutan på TV-sporten. Vad de rivaler? Eller såta vänner? Det där har jag aldrig utforskat. Vad pågick bakom kulisserna egentligen? Fattades alla beslut om mest framskjuten plats i fullt samförstånd? Spännande eller hur? Och nu får det vara slut med frågetecken för en stund. Eller hur?

Maradona. Ung och redan upphöjd. Det var här han skulle slå igenom. Så blev det nu inte riktigt. Han utsattes för hård behandling av motståndarna och gav till slut igen, vilket ledde till en personlig final på de utvisades bänk.

Däremot slog Afrika igenom som fotbollskontinent. Kamerun och Algeriet ställde till det för storlagen men eliminerades ändå – under delvis tvivelaktiga former. Centralamerika representerades bland annat av El Salvador och Honduras, de bittra grannarna som en gång gav upphov till begreppet Fotbollskriget. Honduras lyckades bäst av dessa, men åkte också ut efter gruppspelet trots inspirerade insatser. Jodå, här kommer de tillbaka, minnena från en turnering där Sverige saknades. Men där en hel del annat fanns kvar.

Regerande världsmästarna Argentina tågar ut ur turneringen efter att ha besegrats av ärkerivalen Brasilien. Unknown author [Public domain], via Wikimedia Commons
Som jag kommer ihåg det innebar den här sommaren en ombyggnad av huset i Askeby utanför Linköping där vi bodde. Var det både in- och utvändigt samtidigt eller blandar jag ihop det? Låg högar av eternitplattor i trädgården för att ersättas av den träliknande gula aluminiumpanel som sedan dess prytt dessa husväggar? Om de nu fortfarande gör det. Det var många år sedan vi bodde där men vid ett återbesök häromåret har jag för mig att det var sig ganska likt. Jag bör vid tiden ha varit på väg att fylla 14 år. TV:n var fortfarande svartvit. Ett faktum som skulle ändras året efter när den gamla trogna lådan bröt ihop och en begagnad ersättare med kulörer kom in i hushållet. Vaga minnesbilder gör också gällande att mottagning och bildkvalitet varierade väldigt, beroende på var TV:n placerats i hemmet. Och om det var TV1 eller TV2 som sände.

Arga västtyskar vädrar sin vrede efter premiärförlusten mot Algeriet. Det slutade ändå med final för deras lag, som dock aldrig blev särskilt älskat, beundrat eller knappt ens respekterat under den här turneringen. En av orsakerna var den skandalösa matchen mot Österrike, som jag själv faktiskt aldrig såg i sin helhet. Den där båda lagen spelade på resultatet mellan Algeriet och Chile och visste att båda lagen kunde ta sig vidare med rätt resultat inbördes. Efter den här turneringen infördes nya regler om att de två sista matcherna i respektive grupp skulle genomföras samtidigt – vilket här föreslås i studion av trion Hansson, Hegerfors och Ove Kindvall. Domarkvaliteten dryftas också. Med all rätt, när man nu får de minnena återupplivade. Särskilt hemmalaget Spanien gynnades.

Och vad sägs om en kuwaitisk schejk som resolut kliver ner från läktaren och kräver att ett franskt mål ska dömas bort om hans landslag överhuvudtaget ska stanna kvar på planen. Och han får igenom sin vilja! Kuwaitierna hade hört en signal från läktaren, uppfattat den som domarens och slutat spela. Tillfällig respit mot alla regelverk. De förlorade ändå klart.

Gli Azzurri! Campeones! Italien tog över tronen efter en fenomenal formtoppning som ingen kunde ana efter första gruppspelet. El Gráfico [Public domain], via Wikimedia Commons
Tjusiga frisparkar var däremot en ljuspunkt. Profiler fanns det gott om. Brasilien hade en hel bunt, vilket till slut ändå inte räckte till final efter att ha utmanövrerats av ett pånyttfött Italien. Fram till dess hade den här generationen brassar grundlagt ett blivande bestående rykte som ett av VM-historiens mest underhållande lag. Zico, Eder, Junior, Falcao… Och så farbror Socrates, den långe gänglige skäggprydde filosofliknande centralfiguren som verkade kunna gå av på mitten vid minsta beröring, men var ett sällsynt spelgeni.

Första turneringen med 24 lag. Det första gruppspelet gick över i ett andra där tolv lag delades in i fyra grupper med tre lag i varje. En modell som aldrig prövats varken förr eller senare. En av de tre grupperna i andra rundan bestod av Argentina, Brasilien och Italien. Smaka på det. Då hade italienarna inte alls imponerat inledningsvis utan snarare snubblat sig fram. Men så gick det som det gick. De blåklädda, intelligenta och ibland arroganta romarättlingarna eliminerade båda de sydamerikanska giganterna. List slog lust i den klassiska matchen mot Brasilien som svängde flera gånger om. Brassarna behövde bara oavgjort, men Italien hade Paolo Rossi.

Var Brasilien moraliska världsmästare? En av de viktiga existentiella frågor som luftas i studiodebatten. Brukar vi använda såna begrepp längre numera? Vinnaren vinner. Men här var alltså ett av VM-historiens mest hyllade lag utslaget före semifinalerna, delvis på grund av otur med lottningen. Kanske även eget övermod, som orakel Kindvall föreslår. 

Världens genom tiderna bästa laguppställning som inte vann VM? Många menar det om Brasilien anno 1982. Uploaded byR-E-AL (talk | contribs | Gallery)  (German Wikipedia) [Public domain], via Wikimedia Commons
Moraliska världsmästare skulle ingen komma på tanken att säga om Västtyskland 1982. De nådde finalen men på vägar som skapade både förakt och reda fördömanden. En av orsakerna var den nämnda läggmatchen mot Österrike. En annan var incidenten i den högdramatiska semifinalen mot Frankrike. Fortfarande en av de bästa och mest frustrerande fotbollsmatcher jag någonsin sett. Och innan jag nu rackar ner fullständigt på Die Deutsche är jag ändå skyldig att framhålla deras bästa, mest konstruktiva och kreativa spelare: Pierre Littbarski. Dessutom till synes den mest fairplay-orienterade spelaren i laget. Det är svårare att säga om den skicklige men möjligen empatiskt hämmade målvakten Harald Schumacher. Han mejade ner en fransman som skickades till sjukhus medan Schumacher skämtade bort saken. Sedan blev han matchhjälte som straffräddare i den avgörande straffläggningen. Detta efter en förlängning där fyra mål gjordes. Frankrike ledde ett tag med 3-1 och många av oss världen runt var nog ganska nöjda med det. Men nej. Tyskarna kom tillbaka. Igen.

Platini, Giresse, Tresor med flera franska profiler slutade fyra. Tyvärr hade de kanske sin svagaste länk längst bak i målvakten Ettori. Polen blev trea, om någon minns. De hade en bra period här under ett par VM i följd.

Värmen på spelplanen kommenteras flitigt i krönikan. En följetong i VM-sammanhang. Det är liksom alltid för varmt. Men helhetsrecensionen från studiotrion är ändå att det var ett positivt spelat mästerskap, vilket jag också minns det som. Även om jag minns 1986 som ännu roligare. Förresten, hockeyfrillor, finns de kvar? Jodå, inte minst i Frankrike. Studiodekoren, ska man säga något om den orangea väggen i bakgrunden eller förbigå den med tystnad? Budgeten för att sätta sprätt på det estetiska i det fallet verkar ha varit begränsad.

Italienarna imponerade i slutet. Som svenskar kan vi trösta oss med vad som hände året efter, när samma lite för mätta italienska landslag mötte Sverige i ett par EM-kvalmatcher och Sverige vann båda. 3-0 på bortaplan i en match där Italienproffset Glenn Strömberg hade huvudrollen. Jag nämner det bara för att. Blågult hade annars inget lysande åttiotal och lyckades alltid missa de stora mästerskapen, vilket gett mig ett ibland välbehövligt perspektiv på senare år…

 

Tidigare publicerat: Revisited: VM-krönikan 1978

Revisited: VM-krönika 1978

Italienaren Giancarlo Antognoni krutar på mot Frankrike i turneringens ‘Dödens grupp’. Till höger i det franska försvaret skymtas en ung Michel Platini. By Organizing committee of Argentina 1978 World Cup – Argentine Football Association and FIFA [Public domain], via Wikimedia Commons
Kulturgärning! Jo visst. SVT Play har inför årets fotbolls-VM på rysk mark lagt upp samtliga i arkivet existerande krönikor över de fotbolls-VM som utspelats under de senaste 40 åren. Här verkar de finnas, sedan 1978 och framåt, för en tid. Varför inte börja från början?

Om jag hinner beta av samtliga sammanfattningar innan årets tänkta idrottsliga höjdpunkt öppnar portarna är en annan sak. Men VM-78 är speciellt för mig av flera orsaker. Först och främst var det första gången som jag följde ett världsmästerskap i fotboll på TV medan det pågick. Mestadels via vår svartvita lilla fyrkantiga apparat i då regerande 4:3-format hemmavid. Såg jag något i färg måste det ha varit hemma hos grannar eller släktingar. Men jag minns det mest i gråskala. Den nu repriserade krönikan från Sveriges Television bör jag ha sett någon gång i fordom dagar, men mina intryck från turneringen har också påverkats av en bok jag antagligen fick i julklapp, med emellanåt spirituella texter av Lars-Gunnar Björklund. Var har jag gjort av den förresten?

Mycket finns att notera kring hur sporten och TV-mediet utvecklats. Här har vi chansen att se Snillen Spekulerar i studion med yngre upplagor av Bo Hansson, Tommy Engstrand och före detta proffsspelaren Ove Kindvall. Dekor och design i TV-studion är försiktigt uttryckt något mer spartansk än i våra dagar. Men det är klart och koncist på något sätt. De experter som intervjuas i efterdyningarna av turneringen som försiggick något halvår innan programmet, är inte oväntat en kavalkad av grånade gubbar med då legendarisk status i sammanhanget. Intressant så här i efterhand är hur mycket de upprepar det faktum att fotbollen ’går så mycket fortare’ än en gång gjorde. Och med den generösa flora av klipp från turneringen som visas är det märkbart att bollen faktiskt fraktades runt ganska fort redan då. Och att det VM som fruktades bli defensivt ändå blev förhållandevis offensivt. Dessutom med ett flertal imponerande projektiler susande in i nätmaskorna från distans. Inte minst från holländarna.

Argentinske burväktaren Fillol lyfter högt och kniper bolluslingen i finalen mot Holland. By El Gráfico (here) [Public domain], via Wikimedia Commons
Sverige slogs ut redan i gruppspelet, vilket av naturliga skäl analyseras. Det var ett mer försvarsstarkt än framåtsatsande lag som eliminerades men fiaskostämpeln verkar inte ha varit lika kraftig som tolv år senare efter det snöpliga svenska uttåget ut Italien-VM. Det uttrycks ingen okontrollerad ilska över försmådda förhoppningar på samma sätt som 1990, snarare slås det fast att laget helt enkelt inte hängde med  i den nya moderna och snabbare fotbollen.

Två timmar långt. Lite längre och i sig inte lika tempostarkt som senare tiders motsvarigheter i krönikesammanhang. Med vissa upprepningar inkluderade. Men vi möter personligheter på planen, alltifrån den excentriske peruanske målvakten Quiroga som vid ett tillfälle ses bära en skadad motspelare av planen och vid ett annat leka mittfältare med offensiva ambitioner. Eller den italienske måltjuven Paolo Rossi som (om jag minns rätt) senare blev avstängd under en nationell mutskandal men kom tillbaka och – spoiler alert – gjorde ännu större succé i Spanien fyra år senare. Men profilen framför andra blev till slut arrangörslandets anfallare Mario Kempes, inte minst för att han avgjorde VM-finalen mot Holland som till denna dag aldrig lyckas vinna VM-guld trots tre finaler. Som svenskar drömde vi mardrömmar om österrikaren Krankl som starkt bidrog till tidiga avsked och ledde ett lag som började starkt men tröttnade på slutet. Lite oproportioneligt mycket speltid i programmet ägnas åt Skottland som tydligen skulle ha varit större favoriter än vad jag kan komma ihåg, men knallade hem efter gruppspelet. Här finns ett reportage gjort efter själva turneringen från just Skottland. Riktigt varför är jag inte riktigt klar över. Vi var visserligen rätt anglofila på den tiden med Tipsextra och allt. Men ändå.

De politiska förutsättningarna för slutspelet ignoreras inte heller. Arrangörslandet Argentina var vid den här tiden en diktatur, vilket påpekas flera gånger om i programmet. Oh – en liten detalj till: all denna konfetti på planen i några viktiga matcher! Det skulle väl ändå inte vara lagligt i dag? Samma fråga kan ställas om den flitiga förekomsten av fotbollsstjärnor med hockeyfrisyr. Hippieeran hade fortfarande satt sina spår i samtiden.

Stolta och målmedvetna. Till slut också världsmästare på hemmaplan; Argentina anno 1978. [Public domain], via Wikimedia Commons
Ris och ros. Tiden har verkligen gått. Men 40 år senare framstår den svenska licensfinansierade post mortem av den här turneringen ändå som mer sevärd jag vågade hoppas. 

Fler kulturgärningar i tiden: Monty Python har plötsligt blivit väldigt mycket mer närvarande på Netflix. Inte minst genom de fyra säsongerna av den snart halvsekelgamla TV-showen ”Flying Circus”. Och ett par filmer på det. Men det visste ni väl redan. Flera goda nyheter för oss som nyttjar streamingtjänsten Spotify och råkar gilla Peter Gabriel. Nu är samtliga studioalbum där. Vilket föranlett del återbesök i hans audiotek för egen del även om jag har samma skivor hemma främst i CD-format. Ni vet. De där lite mindre kompakta skivorna som gradvis efterträdde LP:n under den sena järnåldern. 

Och så tar vi en tyst minut för mitt eget favoritlag Åtvidabergs FF, för närvarande i fritt fall genom svenska seriesystemet, OK? För några år sedan var de uppe i Allsvenskan. Nu är det bottenskiktet i Division 1 södra som gäller, en förskönande omskrivning för vad som ju egentligen är Division III. Det måste vara frustrerande att bygga ett nytt lag i princip varje säsong. Men må det vända snart…

Bland polariserande profeter och religiösa rebeller i poddjungeln

Pastor Billy Graham (1918-2018) var troligen en av det senaste seklets mest kända evangelikaler. Känd för sina massmöten och goda relationer till i princip alla amerikanska presidenter som valdes under hans livstid. Här är det Ronald Reagan som delar ut en medalj 1983. By White House/ Ronald Reagan Presidential Library [Public domain], via Wikimedia Commons
Evangelical. Ordet kanske låter bekant? Det är alltså den engelskspråkiga benämningen på något som på svenska ibland kallas evangelikal. Och som ytterst få egentligen kan definiera. Det har i alla fall med religion att göra – mer specifikt kristendom. Och en form av kristendom som lägger stor vikt vid att läsa Bibeln och tolka den, nej kanske inte bokstavligt, men i alla fall som en bok direkt inspirerad av Gud och därmed med viss betydelse för just du lever ditt liv. Om du betraktar dig själv som troende. På allvar. Tja, var det här den definitiva definitionen av vad ordet står för? Nej. Troligen inte. Du kan få serverat något hundratal andra versioner av vad evangelical, evangelikal eller evangeliskt kristen innebär. 

Vad många kanske även i Sverige uppfattat på senare år är nog ändå att det kan ha betydelse i politiken. Amerikansk politik framförallt. Och att många amerikaner i den aningen svävande kategorin ’white evangelicals’ helst röstar på republikanerna och att de i nuläget utgör en av regerande presidenten Donald Trumps stadigaste stödtrupper. Vilket i sig är ytterst motsägelsefullt, med tanke på hans ganska väl dokumenterade moraliska tillkortakommanden och hur viktigt just sådana personliga egenskaper traditionellt har ansetts vara av just den här väljargruppen. Själv är jag uppväxt (och fortfarande medlem) i ett svenskt samfund, en så kallad frikyrka som oftast inte brukar sätta den här etiketten på sig själv (snarare som reformert-kongregationalistisk, vilket vi kan analysera en annan gång) men där många aktiva nog ändå känner viss samhörighet med amerikanska evangelicals i flera avseenden. Inte i huvudsak i frågan om Trumps kvalifikationer men vad gäller världsåskådning i allmänhet. OK, allt det här kan diskuteras och ventileras. Och – var hittar man enklast exempel på hur den här diskussionen ser ut från amerikansk horisont? Som så mycket annat: podcaster. 

Och man råkar ha fått för sig att alla där borta på andra sidan Atlanten ser allting i svartvitt och oreflekterat delar in sig i två fientligt inställda fraktioner vad gäller religion kontra sekularism, liberalism kontra konservatism, millennialister mot baby boomers… et al – så, think again. Under de senaste månaderna har jag plöjt igenom och åtminstone ytligt utforskat utbudet av podcaster som i någon form utgår från evangelikal kristendom och sedan försöker ta reda på vad det i grunden är, och om det är något att hålla fast vid. Åsikterna går isär. Å andra sidan kommer inte många av de här följande tipsen att handla om definitiva slutsatser skrivna i sten. Det här är pågående diskussioner där programledarna själva har ganska olika utgångspunkter, eller regelbundet konfererar med gäster som bidrar med nya perspektiv. What’s not to like about that? 

Nåja, som jag sade, än så länge har jag inte hunnit lyssna av mer än ett par avsnitt av varje exempel här, men några favoriter har utkristalliserat sig, medan andra kanske kommer att bli det så småningom. Så många poddar, så lite tid… Noterbart är också att det försiggår en del korsbefruktning och flera programmakare jobbar intensivt på att bygga upp nätverk som bland annat gör att de kan poppa upp i flera poddar som programledare eller gästspelare. 

The Liturgists. Programförklaringen är så öppen det bara går. Här ska alla känna sig välkomna. Om man får tro deras egen presentation är det snarast frågan om att starta en ny folkrörelse med dialoger om livet, universum och allting. Community är ett nyckelord. Och det slår igenom även i podcasten som genomsyras av en samtalston som faktiskt låter genuint öppen och nyfiken, civiliserad och samtidigt potentiellt provocerande för vissa. Pröva själv, för all del!

Hillsong United – ett av flaggskeppen för nutida evangelikal popkultur. Typ. CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2828526

Exvangelical. Han ger ett allvarligt intryck, Mr Blake Chastain som utan omsvep deklarerat att han lämnat vad han kallat ”the messed up subculture of evangelicalism” bakom sig för att utforska allt spännande som finns utanför. Ett avsnitt bjuder på en längre intervju med sångaren Derek Webb som tycks ha gjort en liknande resa. I övrigt finns nog fler djup att ösa ur som jag inte hunnit med än…

Drunk Ex-Pastors. Exakt hur alkoholpåverkade de är vid inspelningstillfällena, de två före detta pastorerna, är jag inte riktigt klar över. Men de blandar friskt och emellanåt lite lagom sarkastiskt observationer om sina förflutna karriärer, samtidskulturen och pågående processer i samhället. Som så många andra caster kunde korta ner uppvärmningssträckan och de mer lösryckta ’ i förbigående’-kommentarerna, men något finns här. Absolut. 

BadChristian Podcast. Hur bad är de, på en skala? Trion Toby, Matt och Joey vill i alla fall gärna poängtera sin frispråkighet och att de inte går i någons ledband. Och de har en bredd. Ställer bra frågor om livet. Också det här ett program med lite flytande, på gränsen till konturlös karaktär men som ändå lyckas hitta en riktning i regel. Som intervjun med ”The Shack”-författaren Paul Young eller sångaren Kevin Max. 

Homebrewed CultureCast. Fler exempel på ett poddkoncept som presenteras som en del av ett större paket, ett träd med olika grenar. Och kräver lite mer ingående bekantskap innan jag kan definiera precis vad de i första hand vill åstadkomma. Teologi, frågan om vad Bibeln i grunden ska vara bra för, är dock ett tydligt löpande tema, manifesterat i deviser som hashtaggen #SurvivingTheBible. 

Depolarize! Sade någon att USA var en smula splittrat? I så fall, hur ska man ändra på det? Och har den här podden några svar? Av det jag hört verkar det intressant för fler än jänkare i alla fall, till exempel samtalen med just de omtalade vita evangelikaler som befinner sig på olika sidor i den politiska debatten där. Producerat av delvis samma gäng som gör ovan nämnda BadChristian Podcast. 

En fri fågel, händelsevis flygande i havsbrisen över södra Texas en soldränkt sommarafton. Bara för att. Foto: J. Lindahl

Good Christian Fun. Visst! Jag medger. Det kan bli för mycket allvar av allt det här… Låt oss ha lite kul när vi ändå kan. För den superkristna subkulturen med dess populärkulturella utskott har genom åren gett upphov till en hel del minnesvärt stoff. Antingen för att det skulle förtjäna mer uppmärksamhet – eller för att vi kunde önska att det inte trängt igenom i bruset så mycket som det gjort. Duon Kevin T. Porter och Caroline Ely  betonar att detta verkligen är en show för vem som än vill höra på, oavsett världsbild och grad av exponering för kristen popkultur, representerad av filmer som ”God’s Not Dead” (som de dissekerar lustfyllt obarmhärtigt) eller artister som Carman. Samma sak här; jag har verkligen bara börjat utforska deras utbud efter att ha snubblat över dess existens häromveckan. Men de har producerat sig flitigt sedan starten i höstas. 

Fortsättning följer, kanske…

Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal

Finaldags. För ett par veckor sedan började jag spåna på följande inledning:

”Som ni kanske märkt har den börjat. Melodifestivalen. I den form av följetong vi nu sett i ett femtontal år. Och för att gå rakt på sak: Det artar sig obevekligt till en av de svagaste finalerna sedan det här upplägget inleddes. Jag hoppas att jag har fel. Att jag kanske omvärderar ett eller annat bidrag och att den sista deltävlingen och Andra chansen kan skaka om i kortleken.”

Sedan dess har det ljusnat en smula. Det är kanske ingen katastrofal uppställning vi ser i afton. Men det är knappast klackarna i taket heller. Det är mig just nu ganska likgiltigt vem som vinner. Eller… Det här är första gången jag på allvar fruktar att Samir & Viktor skulle kunna jubla högst även efter den svenska finalen. Men, nej – riktigt så lågt har vi väl inte sjunkit än, eller?

Återigen kommer de unga manliga förmenta hjärtekrossarna att dominera numerärt i finalen. Och jag måste medge att jag blev överraskad när det var just Jessica Andersson och hennes inte fullt så överväldigande disconostalgia som blev första kvinnan att direktkvalificera sig. Men innovationer verkar inte vara välkomna i år. Nu är det inte många som har försökt med det. I min enfald trodde jag att Dotter i tredje deltävlingen faktiskt kunde ha en chans genom att sticka ut med sin avighet, udda taktbyten och något som faktiskt såg ut som ett personligt uttryck. Men nej, sådant verkar inte belönas. Snarare bestraffas.

En påtaglig tendens anno 2018 har varit betoningen på en egen berättelse som ska refereras på halvannan minut innan bidraget framförs. Har det varit så länge eller är det mer framhävt än förut? Svåra erfarenheter, kriser och sjukdom i familjen. Eller engagemang för utsatta. Visst kan det vara sympatiskt och behjärtansvärt, men bidrar det till att stärka själva sångernas budskap? Kan inte de stå för sig själva och uttrycka något i egen kraft? Jag noterar det här draget eftersom det, rätt eller fel, förefaller mer utbrett i år än någonsin tidigare.

Ballader i klassisk stil är en bristvara. Undantaget här är den rutinerade låtskrivaren John Lundvik och om han kan hävda sig i finalen skulle det bryta av mot mönstret, inte bara i svensk schlagerhistoria utan med tanke på hur fältet faktiskt ser ut i år. Det ska vara dansvänligt. Kul. Koreografin ska sitta där. Och helst inte avvika allt för mycket från ett väl beprövat mönster. Ja, ni ni hör hur jag låter. Men under ett bra år i svensk 2000-talsmelodifestivalshistoria brukar jag hitta fyra eller fem låtar under TV-turnén runt Sverige som jag faktiskt gillar. Även i finalen brukar utslagningsprocesserna ha resulterat i ett någotsånär anständigt fält. I år känns det alltså tunt. Inte mycket har verkligen fångat min uppmärksamhet.

Nu bör noteras att min egen instinkt för vad som fungerar blir mer och mer avslagen och daterad. Till slut har jag insett vad man i det fallet förlorar på att i princip bojkotta ett program som ”Idol” i TV4. Det är tydligen därifrån många av de blivande stjärnorna hämtas. När de verkar nykläckta för mig, har de i själva verket redan en uppbyggd fanbase. Så, min spontana reaktion häromveckan, ‘Martin Almgren vem då?’ framstår uppenbarligen som ‘goddag yxskaft’ för några tusen andra medborgare.

Att de flesta artister av äldre snitt, alltså över 35, är med som (snällt uttryckt) kuriosa och (kanske mer konkret) kanonmat, det vet vi nu. Enstaka gånger kan någon av dem skrälla. Av alla medvetet kitschiga bidrag som egentligen inte bjudits in för att ha en chans var ändå Edward Bloms hyllning till köket ett av de roligare. Svårt att verkligen tycka illa om, eller hur? Trots allt överdåd och dess totala brist på behärskning. Men ska man tycka synd om Kicki Danielsson som på allvar trodde att hon hade en chans i dagens tävlingsklimat? Och hade Kalle Moraeus kvalificerat sig till finalen om han varit med, säg, förra året? Ungdomsdyrkan är som vi redan vet inte ny, men kanske ännu mer accentuerad i år.

Melodifestivalen är som regel mer intressant som ett socialt fenomen än ett musikaliskt och något att verkligen beröras av. Men jag hade ändå velat se något bidrag som verkligen bränner till i finalen.  I fjol hade vi Nano som gick mest genom rutan och Wiktorias bidrag som var den bästa kompositionen, rakt av. Juryn valde Dressmann. Men är det någon som i nuläget kan se en blivande Eurovisionvinnare här?

Över en lördagslunchbuffé på en lokal restaurang där loungeversioner i Kenny G-stil av ikoniska 1980- och 90-talsdängor fyllde luftrummet, spekulerade jag och min fru en stund över resultatet i kväll. Hon hoppas mest på Felix Sandman eller Mendez. Och visst, åtminstone den sistnämnde har personlighet, även om han osade mer energi och vinnarinstinkt med ”Adrenaline” från millenniets embryofas. Mariette har närvaron och karisman, men knappast Låten med stort L. Benjamin Ingrosso har professionaliteten och favorittipsen på sin sida, men finns det några mätbara spår av mänskligt liv i ”Dance You Off”? Så till den verkliga avvikaren från mönstret; årets pensionärspaket med dispens att mingla med millenniegenerationen; Rolandz. Robert Gustafssons persona lyfter några minuters buskis till något med kapacitet att störa den hierarkiska ordningen överst på höstacken. Om inte de internationella jurygrupperna får krupp och kräver iltransport till Karolinska. Om inte annat ser vi i alla fall ett band på scenen. Kommer ni ihåg att det faktiskt fanns en tid när sådana var mer vanligt förekommande, såväl i melodifestivalsammanhang som på de brett belysta scenerna överhuvudtaget?

Vem vinner vad? Några mindre välbetänkta och vagt underbyggda Oscar-profetior

I natt smäller det igen. Som det gör en gång om året. Direkt från Los Angeles, tyvärr inte under en tid av dygnet som är helt idealisk för oss på skandinaviska breddgrader. Ibland har jag hållit mig uppe för att se vad som händer, men i år kanske jag tvingas vika mig för verkligheten. Arbetsdag i morgon. Dessutom, en större svensk dagstidning har nu lagt beslag på visningsrättigheterna och passat på att sätta upp en betalvägg. Värt att investera i om man inte tror sig vara helt säker på att ta vara på tillfället den här gången?

I alla händelser: några av de nominerade filmerna i olika kategorier har jag faktiskt hunnit se, även om vi ser det vanliga prestigefilmsyndromet i aktion. Det vill säga, de ’fina’ och ambitiöst Oscar-aspirerande filmerna från USA tenderar att släppas där under senhösten och dyka upp häröver först efter nyår, antingen strax före eller efter galans genomförande.

Dock, i all outsäglig dumhet ska jag försöka mig på några förutsägelser. I avdelningen bästa film (som egentligen borde sparas till sist i texten, men nu har jag inte tid med sådana dramaturgiska petitesser) har jag hittills sett och recenserat tre av de nio nominerade filmerna: ”Get Out”, ”The Post” och ”The Shape of Water”. Den sistnämnda har överösts med nomineringar överhuvudtaget och kanske bara av den orsaken chansar jag vilt på att den vinner även det här mest åtråvärda priset. Med starka reservationer för kritikerfavoriter som ”Lady Bird”, ”Phantom Thread”, ”Call Me By Your Name” med flera – som jag ännu inte sett. Och ”Get Out” har överraskat omvärlden så många gånger redan, så…

Skådespelarpriser? Daniel Day-Lewis och Gary Oldman kanske logiskt sett slåss om den manliga huvudrollsstatyetten. Day-Lewis tar hem den för att han sagt sig gå i pension efteråt. Men visst vore det kul om Daniel Kaluuya från ”Get Out” stack upp och störde ordningen. Frances McDormand har redan kammat hem en del belöningar för den kontroversiella filmen med det otympliga namnet ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”. Önskar jag hade sett den, men misstänker att hon säkert gjort rätt för sig. Dock, jag gillade verkligen Sally Hawkins i ”Shape of Water” och garderar med henne. Meryl Streep i ”The Post”. Oklanderlig insats, men hon har redan så många priser. Det här går henne förbi.

Willem Dafoe påstås vara väldigt, väldigt bra i ”The Florida Project”. Säg att han får en birollsbelöning för det, medan allt ska vara så fantastiskt i ”Lady Bird” att Laurie Metcalf  landar med en motsvarighet för kvinnor. Notera nomineringen för soulfantomen Mary J. Blige i ”Mudbound” som jag verkligen borde ha sett i sin helhet på Netflix, där den distribuerades direkt. De drygt fem minuter jag hittills har betat av verkar imponerande, men knappast hundraprocentigt inbjudande i sin lerindränkta landsbygdsmisär.

Ruben Östlund och Sverige har chans på en ’bästa utländska film’ för ”The Square”, som jag också missat så här långt. Brorsan har dock hunnit med att se och höja den till skyarna. Är det dags igen för en svensk seger i den kategorin? Vi hoppas på det.

Roligt skulle det vara om ”The Big Sick” fick priset för bästa originalmanus. Jag såg den häromveckan men har inte hunnit publicera min skriftliga sammanfattning än. Men den är bra. Troligen dock akterseglad här av, säg, ”Lady Bird”. Eller?

En av mina favoritfilmer från förra året var ”Blade Runner 2049” som syns i några tekniska kategorier och verkligen förtjänar åtminstone en Oscar för någon av dessa. Som foto eller ljudmixning. I klippkategorierna stöter vi också på ”Baby Driver” som var en annan av mina personliga favoriter från AD 2017. Den ska rimligtvis ha något erkännande för något av detta också. Men här slåss de tekniska titanerna med varandra, som exempelvis ”Dunkirk”. Varför jag fortfarande inte satt i mig Christopher Nolans krigsskildring finns det ingen godtagbar ursäkt för, men det är på gång. Snart…

Bästa originalsång brukar vara en svårbegriplig svag avdelning, men här finns åtminstone ett par ganska minnesvärda nummer jag kan uttala mig om, ”Remember Me” och ”This Is Me” från ”Coco” respektive ”The Greatest Showman”. ”Coco” kanske kammar hem kategorin bästa animerade långfilm i förbifarten i konkurrens med fyra förhoppningsvis fängslande filmer jag inte kan uttala mig om. Och nu har jag väl nått vägs ände vad gäller det jag vågar profetera om överhuvudtaget. Jo, sedan hoppas jag givetvis att Jimmy Kimmel gör ett bra jobb som värd även i år. Just det, även i år. Det var ju knappast hans fel att den anlitade advokatbyrån delade ut fel kuvert till Warren Beatty och Faye Dunaway inför den klimaktiska finalen för ett år sedan. Men någonstans kommer sannolikt någon att skämt om just den infamösa kollapsen i natt. Vare sig jag själv orkar vara vaken och skaffat mig tillgång till berörd kanal eller inte.

Au revoir…

 

Relaterat: Samtliga nominerade filmer samlade på Internet Movie Database.