Eurovision 2017: Sankt Salvador segrade – och sågade

Dagen efter. Dels en omfattande cyberattack mot i princip hela världen. Men även i förbigående, årets final i Eurovision. I går försökte jag mig på några tama förutsägelser och lyckades i alla fall nämna de flesta av de nummer som i slutändan hamnade högst upp. Tror jag. Inte för att jag på allvar tänkte att Moldavien skulle ta brons, men där såg vi folkets makt i aktion. Det kunde skönjas en viss diskrepans mellan juryrösterna från olika länder och de samlade inringda/in-sms:ade poängen från den berörda kontinenten med omnejd.

Först av allt: Portugal har jobbat ihop till det här. Trägen vinner – ett uttryck som sällan varit så passande. Och den lilla nästan bagatellartade balladen som gjorde det, är ju trevlig. En välkommen främmande fågel som väckte oväntat stark resonans i folkdjup såväl som hos branschmänniskorna i jurygrupperna. Om sångaren Salvador Sobral fick några nya kompisar i sällskapet efter sina segertalskommentarer om att ’musik är inte fyrverkerier – det är känslor’ och underförstått såga minst hälften av sina konkurrenter som ytliga posörer, ja…. Det är en annan fråga. Har han helt fel? Nej. Har han helt rätt? Var på skalan skulle han placera fjolårsvinnaren från Jamala, om han ser en skala i sammanhanget överhuvudtaget? Men det är OK. Musiker behöver inte ha en nyanserat genomtänkt synpunkter för att det de säger ska vara intressant, bara det känns som om det ligger något slags ideal eller allvarlig övertygelse bakom.

Sedan finns ju, som andra (exempelvis Markus LarssonAftonbladet) redan påpekat, en överhängande risk att nästa års final innebär en orgie i finstämda pianoballader. Eventuellt med fler personligt utformade småfågelinspirerade handrörelser i stället för påkostad koreografi och grafiska illustrationer. Lo-fi Lullabies in Lissabon, liksom. Den som lever får se. Jag hoppas att vi får fler framträdanden som Italiens energiska, inte särskilt originella eller nyskapande, men klatschigare form av musikaliserad civilisationskritik. Eller att fransoserna fortsätter skicka fler svalt sensuella vuxenpopsånger som årets. Den belgiska elektromelankolin belönades här, liksom till viss del Ungerns vibrerande framförande på romani. Däremot blev Armenien sorgligt förbisedda för sitt klart överpresterande nummer i en kategori som det kanske fanns för mycket av. Elektroetnopop. Men 18:e plats? Lägre än sådant som Kroatiens komedikollaps och Österrikes behagliga men nästan självförintande luftbubbla? Spanien kom i alla fall fullt välförtjänt sist. Det skär mig i hjärtat att de skickade något så komplett menlöst, men de lär sig förhoppningsvis av misstaget.

Sverige? Hedersam femteplats är väl precis lagom, eller hur – vad mer finns att säga?

Och den stolt flaggdraperade australiske moonaren, som nu ryktesvis inte alls är från Australien utan en ökänd ukrainsk skämtare, honom har det redan skrivits tillräckligt om. Ukrainsk humor kan överhuvudtaget utvecklas, att döma av insatserna från årets programledartrio. Annars landade ju showen som helhet utan att krascha. Alltid något, sade han som fick se Ödsmål.

Bara som avslutande konsumentupplysning och dokumentation före evigheten; samtliga bidrag betygsatta på den klassiska skalan från noll till fem poäng:

**** Armenien, Portugal, Italien, Frankrike, Ungern

*** Holland, Danmark, Azerbajdzjan, Norge, Rumänien, Belgien, Sverige, Bulgarien

** Polen, Vitryssland, Österrike, Moldavien, Australien, Storbritannien, Cypern, Tyskland, Ukraina

* Israel, Kroatien, Grekland, Spanien

 

Relaterat: En artikel från Politico om återkommande politiska dimensioner av tävlingen genom historien. Intervju med Salvador Sobral före finalen i spanska El País (just det, på spanska). 

Schlagerfinal 2017: Kalkylerat slog passionerat

Bengtsson. Robin Bengtsson. Skakad men inte rörd. Svassarmästaren från Svenljunga. Grattis, Ukraina! En helt ny Dressmannbutik skickas direkt till er med expressbud från Stockholms central. Stiligt! Ja, jag vet att jag inte är den första som associerat till framgångsrika företag i herrekiperingsbranschen i samband med koreografin och klädkoden i Robins nummer. Men det är väldigt svårt att inte kommentera…

Den minsta gemensamma nämnaren – var det avgörande i går kväll? Och vilka instruktioner är det nu egentligen de internationella jurygrupperna har? Jag har inte haft det riktigt klart för mig förut, men röstar de efter sin egen smak, eller efter vad de antar vara det mest kommersiellt gångbara bidraget? Nej, det här var inte sämsta möjliga utgång. Det här ett professionellt nummer. Nästan äckligt disciplinerat, för att använda ett gammalt bevingat uttryck från idrottsvärlden.

Men knappast det mest spännande eller personliga eller kännbara. Med betoning på att känna. Svenska folkets tredjehandsfavorit enligt den statistik vi har att utröna. Och svenska folket var inte precis enligt heller. Kolla bara hur jämnt fördelade i poäng de rösterna blev. Hur lite det äntligen skilde i procent och ackumulerad poäng mellan de minst belönade och dem som fick mest kärlek från folket. De sistnämnda, alltså de som fick mest poäng den vägen var faktiskt mina egna favoriter Wiktoria och Nano. Jag klagar inte över det.

Men nu var det något annat som avgjorde. MGN. Eller det som bedömdes vara den mest generiskt gångbara och välförpackade vinnarkandidaten i fältet. Utsedd med något slags vetenskaplig precision men kanske inte så mycket hjärta, föreställer jag mig. Men för all del, jag kan ha fel. Och jag har haft fel förr. Att Bengtssons namne Stjernberg skulle gå och vinna häromåret hade jag inte alls några förhandsvibrationer om. Och samma Stjernberg var väl en av kompositörerna bakom det här, alltså Bengtssons bidrag ”I Can’t Go On”. Intressant.

En intressant kväll i sin helhet, förresten. Men som underhållningspaket ganska rörigt och med en framstressad känsla över sig. Programledartrion har haft en ojämn formkurva och fått ta mycket kritik. Själv tycker jag ändå att de har klarat sig stabilt i stort sett, även om Hasse Kvinnaböskes roll förmodligen reducerats och beskurits en smula för att han (åtminstone i mina ögon) framstod som den minst disciplinerade av de tre. En charmig skånsk lös kanon på däck – på gott och ont. Men deras gemensamma sångnummer i mellanakterna har verkligen varit en blandning av träffar och missar. Inte minst i går. Så, var det här ett antiklimax för årets schlagerföljetong? Det kan hävdas. Själv avvaktar jag smula, även om jag inte är så spontant entusiastisk över utgången som jag skulle ha varit om någon av mina egna förhandsfavoriter hade slutat som segrare, av naturliga skäl.

Och de där internationella jurygrupperna, som jag tidigare tyckt fyllt en funktion och ofta haft ganska anständig smak… Den här gången är jag inte lika imponerad över deras urskillningsförmåga på det stora hela taget. De prioriterade helt klart det kallt kalkylerade framför det passionerade.

 

Relaterat: Mer basfakta från SVT om finalen i går kväll. 

Schlagerfinal 2017: Soul, storslagna scenerier och svärmorsdrömmar

Elefanten i rummet först: Loreen skulle naturligtvis varit här också. Rent musikalogiskt och kanske framförallt ur ett strikt konstnärligt perspektiv är det rent obegripligt att hon inte är det. Trallvänligt nummer? Inte direkt, men allt behöver verkligen inte vara det för att tillföra något artistiskt ambitiöst och nydanande i det här sammanhanget. Jag gjorde min plikt och röstade på ”Statements” när det begav sig, men det räckte uppenbarligen inte… Bara den där gnagande ovetskapen om vad de inbjudna internationella jurygrupperna skulle ha sagt om just hennes bidrag är en frustrerad frågeställning vi får ta med oss in i evigheten.

I stället serveras vi (som vanligt, nödgas jag väl säga) en en väl tilltagen portion svärmorsdrömmar utan substans i finalfältet. Men det är Melodifestival. Man kan inte få allt som man vill. Tillräckligt många andra har tyckt till, tryckt till och sett till att just deras favoriter fortfarande är med i leken. Veteranerna har i numera vanlig ordning eliminerats längs vägen, i vissa fall fullt förståeligt. Charlotte Perrelli – var du verkligen här i år? Roger Pontare hade lite mer power, men… Den något mognare publiken valde i stället att mobilisera sig när det var dags för en snart centennial celebritet att riva av en repris på något hundratal bitar han redan publicerat under mer än ett halvsekels karriär. Men det är trots allt lite kul med Owe Thörnqvist som kuriosa och representant för svunna tider. Hoppas han orkar igenom hela kvällen. Bokstavligen.

Svärmorsdrömmar. Eller tonårsflickdrömmar? Vad har dominerat i processen? Jag har fortfarande roligt åt en rubrik i Metro häromveckan, där det hävdades att trion FO&O nu accepterat tanken på att delta i tävlingen, eftersom den skulle vara mer ’edgy’ än förut. Alltså, vad är ens avlägset ’edgy’ med deras lilla 90-talistiska sång- och dansnummer à la ett otal boybands som i flera fall nu nått medelåldern? Fundera i några sekunder innan ni får facit. Slut på betänketiden. Rätt svar: ingenting. Och Anton Hagman kan väl inte rå för att han röstades ända hit, av för mig fullkomligt kognitiv dissonans-framkallande skäl. Men det är mycket i världen som frammanat sådana surrealistiska tankefigurer det senaste dryga året, som ni vet. Benjamin Ingrosso refererar i alla fall ogenerat till förebilder från några decennier tillbaka och gör något ganska elegant, om än eteriskt genomskinligt ur ett mer meningssökande perspektiv. Melodifestivalen. Ni vet. Boris René bjuder på lite mer mätbar funkfaktor och är fullt acceptabel i konkurrensen. Det blir några trevliga tre minuter, helt enkelt. Robin Bengtsson har ytligt sett tuffat till sig sedan sist och spelar på strängar som generöst uttryckt kanske kan kallas aningen mer ’edgy’, om vi nu ska tillåta det adjektivet spelrum här överhuvudtaget. Hyfsat beat om inte annat.

Jag är heller inte helt fientligt inställd till kombinationen jojk to the world och powerballad såsom presenterad av firma Fjällgren & Aniiniannnia (eller hur många stavelser var det?). Är det kvalitet? Är det kitsch? Spelar det någon roll? Jag kan inte älska det förbehållslöst, men heller inte råsåga det utan förbarmande. Trots allt är det ganska storslaget. Lisa Ajax: hon med sina regelbundet repeterade fyrbokstavsord som egentligen inte är tillåtna i Europa om hon skulle vinna. Men nu kommer hon inte att vinna, så det problemet uppstår inte. Vad återstår egentligen av bidraget efter den inledande provokationsfaktorn? En lagom luftig halvmodern popschlager som efterhand blåser bort i vårrusket. Mariette var mer spännande förra gången, vill jag minnas. Är det inte snyggt och stilfullt? Jo. Och alldeles, alldeles… Är det sterilt jag är ute efter? Något avgörande saknas i alla händelser. Ace Wilder har varit nära förut. Men hennes patenterade ’jag kanske fyllt 30, men kommer alltid vara tonåring’-offensiv doftar den här gången ganska derivativt. Energiskt men ihåligt.

Och så är vi framme vid de två kandidater jag verkligen kan och vill vurma för. Wiktoria var bra redan i fjol och kör i princip samma koncept rakt av igen. Ensam på scen, undvikande av visuella distraktionsmoment bara för sakens skull. Stark scennärvaro, dynamisk röst och en klassiskt klatschig låt med mer än en enstaka hook att hänga upp allting på. Det räcker långt i den här konkurrensen.

Och så: Nano. Mannen med storyn. Den där tuffa bakgrunden och sökandet efter ljuset, något som faktiskt genuint verkar genomsyra bidraget ”Hold On”. Om det rent melodiskt är en aning monotont, så vägs det upp med besked av variationerna i arrangemanget, det där snitsiga sticket som bryter av efter ett par minuter, inlevelsen och den allmänt igenkännbara nerven. Tilltalet. Överlag har också den visuella inramningen anpassats efter den stämning som finns i låten, med växlingarna mellan ljus och mörker, överblickar och närbilder, den bara bitvis exponerade gospelkören liksom den allmänna känslan av befinna sig mitt i något slags väckelsemöte eller terminsavslutning för ett tolvstegsprogram. Eller whatever. Det bränner till. Om han inte hämtar hem åtminstone de tidigare nämnda internationella jurygruppernas välsignelse blir jag förvånad.

Sammanfattning? Någon av de två sistnämnda borde vinna i afton. Men det kan också bli – skratta inte nu – en charmoffensiv från the far north eller en snart 90-årig bogeyman, ursäkta, boogieman som vägrar ge tappt och kör sin grej ända in i kaklet, som tronar högst omkring klockan 22.00. Konstigare saker har hänt. Fråga veckans startelva i Paris Saint-Germain, om inte annat. Om de överhuvudtaget svarar på tilltal de närmaste veckorna.

 

Hur jag hoppas att det slutar:

1. Nano ”Hold On”

2. Wiktoria ”As I Lay Me Down”

3. Boris René ”Her Kiss”

4. Jon Henrik Fjällgren feat. Aninia ”En värld full av strider”

5. Robin Bengtsson ”I Can’t Go On”

6. Mariette ”A Million Years”

7. Ace Wilder ”Wild Child”

8. Owe Thörnqvist ”Boogieman Blues”

9. Benjamin Ingrosso ”Good Lovin’”

10. Lisa Ajax ”I Don’t Give A”

11. FO&O ”Gotta Thing About You”

12. Anton Hagman ”Kiss You Goodbye”

 

Troligare scenario:

1. Nano

2. Jon Henrik Fjällgren & Aninia

3. Wiktoria

4. Benjamin Ingrosso

5. Robin Bengtsson

6. Ace Wilder

7. FO&O

8. Owe Thörnqvist

9. Boris René

10. Mariette

11. Lisa Ajax

12. Anton Hagman

 

Relaterade forum: Allt möjligt om festivalfinalen från Sveriges Television, liksom. Och vad skrev jag själv om förra årets final

En sång en gång: ”Life in a Northern Town” – The Dream Academy

Den var så drömsk. Så egen. Och blev faktiskt en omedelbar succé för den då skivdebuterande trion från London. Sedan blev det inte så många fler. Stora succéer alltså, åtminstone inte i singelformat, men konstellationen höll ihop några år till innan de gick vidare till andra projekt var för sig. 

Logo1-ensangengang”Life in a Northern Town” med The Dream Academy måste för min (och rimligtvis många andras) del ha dykt upp från i stort sett ingenstans. Eftersom den släpptes 1985 är det troligast att jag först hörde den i det nu sägenomsusade Tracks i Sveriges Radios alltid lika ungdomliga P3 (som jag nu med ålderns rätt i princip övergett sedan fler år än jag frivilligt nödgas medge). Kaj Kindvall hade något år tidigare omformatterat sin föregående långkörare Poporama och flyttat från torsdagkvällar till lördageftermiddagar. Och hans förkärlek för brittisk pop verkar ha haft visst inflytande på många av oss som växte upp under den eran. Blev ”Life in a Northern Town” i så fall en långkörare i egen rätt just där? Allvarligt talat, jag minns inte. Men jag minns att låten i sig hade något så självklart personligt tilltal och hemsökande atmosfär att den bara gick rakt in. Eller gjorde den? Omedelbart? Minnena kunna svika i detaljer.

Klart är i alla fall att det här är och förblir ett stycke musikmagi från nu över tre decennier tillbaka, ett som inte anfrätts av tidens tand i någon större utsträckning. London, anger alltså Wikipedia som bandets hemvist. Av någon anledning hade jag alltid trott att de kom från Liverpool. Men det kan kanske, möjligen, kopplas till just den här sångtiteln. Och texten, med sina referenser till Beatles, men för all del även amerikanska ikoner som Frank Sinatra och John F. Kennedy. Att bandet var en smula musikaliskt influerat av just The Beatles är uppenbart, inte bara i den här låten utan även på resten av deras första LP – med samma namn som bandet självt. Men vilka brittiska band var inte det under ett par decenniers tid? Vad som också slår igenom är en klassisk skolning eller åtminstone grundläggande träning i att hantera stråkar, slagverk och en del varianter av träblås. Soundet blir därefter. Rikliga rymdklanger, men även rytmiska impulser som kan föra tankarna till andra kontinenter. Begränsning var inte deras ledord. Men att skapa den där akuta genomträngande hitkänslan lyckades de alltså bäst med på det allra första spåret på sitt allra första album. ”Life in a Northern Town” förefaller för övrigt ha varit en ännu större framgång i USA än i hemlandet. Om det nu beror på raderna om ”like Sinatra in a younger day, pushing the town away” och ”in winter 1963 it felt like the world would freeze, with John F Kennedy and The Beatles”. Eller inte.

Videon, som i skrivande stund finns tillgänglig på YouTube i ett par olika uppladdningar, förstärker på ett nästan magnifikt sätt den där melankoliska grundstämningen och textens beskrivning av en avkrok med sina bästa år till synes bakom sig, med sina regntunga skyar som sveper in ödsliga hedar och småstadliga kullerstensgator. Jobben har försvunnit och framtiden finns någon annanstans, men Frälsningsarmén river av en låt och barnen tröstar sig med lemonad. Dystert men ändå hypnotiskt vackert.

The Dream Academy upplöstes 1991, inser jag nu efter en enkel Wikipedia-check. Där framgår också att ledaren Nick Laird-Clowes fortsatt med bland annat filmmusik till sinsemellan helt olika skapelser som ”Battle for Haditha” och ”About Time”, liksom en del samarbete med Pink Floyd. Hans forna vapendragare Gilbert Gabriel och Kate St. John har inte heller varit sysslolösa, den senare exempelvis i samröre med Van Morrison och Marianne Faithfull. Helt nyligen ska de också samlat ihop sig till ett par återföreningskonserter i Japan.

Det finns kanoniserade filmer man bör ha sett. Och det finns låtar man helt enkelt bara bör ha hört någon gång i sitt liv. ”Life in a Northern Town” är en sådan.

… och ja, debutskivan inklusive ”Life in a Northern Town” finns på Spotify. Möjligen även på andra strömmande forum. Ta reda på det, vetja!

En sång en gång: ”What’s the Colour of Money” – Hollywood Beyond

 

Flygande start. Åtminstone är det vad jag siktar på. För en seriestart i detta forum, enkelt och förhoppningsvis kärnfullt kallad ”En sång en gång”. De är ju så många. Låtarna, som en gång betytt något utöver det vanliga, ibland av helt olika anledningar och som fastnat och inte försvunnit genom åren utan med jämna mellanrum dykt upp i någon av ens gamla samlingar, såsom blandband (ett begrepp kanske inte allom bekant för alla födda efter cirka -97 eller så, men har en viss emotionell bäring för många av oss något äldre och gråare till konstitutionen). Eller spellistor i strömmande format. Eller ibland på YouTube.

I första hand ska det här, tänkta återkommande inslaget, beröra låtar. Enskilda sånger och stycken på allt mellan två och tolv minuter. Möjligen längre, men de riktiga monumentala sviterna kommer nog inte att prioriteras först och främmeligen. Dessutom är ett av syftena att framhålla artister och grupper som kanske inte lyckats släppa de allra mest helgjutna albumen, sådana som jag tidigare uppmärksammat på albumlistor över svunna decennier (och som jag också tänkt följa upp med exempelvis 00-talets skörd någon gång). En del av dem bara försvinner ju i grönskan efter ett enstaka album eller harvar på men utan större succéer i åratal, men ibland ändå med den där enskilda låten som efterlämnat ett odiskutabelt arv, de där magiska tre minuterna som skvallrar om något mer som kunde ha blivit…

Programförklaringen är inte huggen i sten och prioriteringarna kanske förändras och omformuleras längs vägen, men öppningsnumret är i alla händelser vad jag anser som en av 1980-talets mest genialt konstruerade kompositioner och som inte verkar ha tappat ett mätbart dyft i slagkraft sedan den släpptes sommaren 1986. Åtminstone går mina egna tidigare minnesbilder tillbaka till den sommaren, då fotbolls-VM utspelades i Mexiko (tyvärr utan svensk medverkan, men ändå) och jag själv befann mig mellan två läsår på gymnasiet i Linköping. Då, under de varmare månaderna, sändes i Sveriges Radios P3 något som kallades ”Sommartoppen”. Nu börjar osäkerheten inträda. Var den här låten verkligen med på den listan den sommaren eller är det något minnet har processat fram i eftertankens kranka blekmedel? Nej, jag tror att den varit med där. Tror. Det var om inte annat från den radiokanalen som mycket, väldigt mycket, av det nyproducerade musikaliska som jag utsattes för under den perioden, emanerade. Och mina minnen säger mig att det här var en sommarhit, i den mån den överhuvudtaget var en riktig hit. Några spår tycks den ändå ha satt i musikhistorien, men konstellationen bakom verket var just av den sort som bara tycktes uppenbara sig ur tomma intet, för att sedan försvinna, närmast vaporiseras och upplösas utan spår.

Hollywood Beyond, med brittiske medborgaren Mr Mark Rogers i spetsen har förärats några rader (bokstavligen några rader) på engelska Wikipedia. Där framgår basfakta som att just den där magiska första singeln ”What’s the Colour of Money” var en mindre hit i några länder och följdes 1987 av ett album med titeln ”If”. Kort och kärnfullt. Det finns tillgängligt på Spotify och är en stundtals spänstig men som helhet ganska ojämn historia. En av producenterna ska ha varit Bernard Edwards från gamla funkikonerna Chic. AllMusic bidrar med en aning mer intel i sammanhanget. Men inte så översvallande mycket.

Logo1-ensangengangLåten, då. Lyssna bara, vill jag framhålla först och sist och däremellan. Den har ett groove, en avighet och djärvhet, musikaliskt och lyriskt, som sticker ut och sätter spår. Det gjorde den då och det skulle den gjort även i dagens musiklandskap, vill jag hävda, nästan oavsett om det i dag hade resulterat i någon kommersiell framgång överhuvudtaget. Texten, ja. Enkel på ytan och med relativt okomplicerade men passionerat poetiska och elakt effektiva fraseringar om att pengar inte är gröna – utan röda.

One Hit Wonder in the extreme, kanske. Men vilken hit! Oavsett hur väl den lever upp till den publicitetsmässiga och monetära definitionen av en sådan. Pengar är ju inte allt här i världen, och de är som sagt inte helt obefläckade av oskyldigt blod, om man får tro Mark Rogers och hans musikaliska medbrottslingar.

Svulst och spänst – mitt musikår 2012 i sammandrag

Vilka album har jag hört mest på egentligen under året, av det som var någotsånär nytt? Av ekonomiska och andra skäl lyckas jag, som så många andra, naturligtvis inte nagelfara alla gamla trotjänare eller allt nytt och okänt som verkar lovande… Men de här tio står nog ut mest ur smeten, utan direkt rangordning men med sporadiska länkar till de recensioner jag i vissa fall författat förut.

moonsafari120930C

Neal Morse ”Momentum” (2012) En klippa som alltid, trots att så mycket känns igen för den vane lyssnaren. Som det finns alldeles för få av i världen. Ännu ett fängslande musikaliskt epos, kan man lite nonchalant sammanfatta. Men nonchalans hör inte hemma i Neals värld. Den står ständigt i brand.

Peter Gabriel ”New Blood” (2011) Först plankade han andras låtar med orkesterinramning. Sedan plankade han sig själv med liknande instrumentell inriktning. Och det svänger fortfarande; flera sånger får nya dimensioner och nytt liv.

Kate Bush ”50 Words for Snow” (2011) Det tog mig ett tag att verkligen fängslas av den här meditativa sångsamlingen, släppt i slutet av 2011. Men Kate är alltid Kate och här ryms mycket…rymd och en befriande brist på anpassning till några rådande ideal eller den allmänna publicitetstörsten, som hon aldrig egentligen eftersökt.

Alicia Keys ”Girl on Fire” (2012) Rakt av: det är inte hennes bästa album. Men det har åtminstone en handfull fullträffar till soulbaserade sånger ändå. Och varken rösten eller fingerfärdigheten vid tangenterna verkar ha tappat i styrka.

Flying Colors ”Flying Colors” (2012) En kvintett meriterade musiker tussas ihop och leker sig fram till en trevlig men absolut inte tandlös stund på jorden.

Laleh ”Sjung” (2012) En eklektisk popmystiker vi har lite för få av i Sverige. Tack vare en av mina systrar som är en inbiten Laleh-ist, har jag till slut börjat beta av katalogen. Och sakta men säkert har jag börjat inse var hennes omvittnade storhet ligger utan att riktigt kunna förklara den.

The Flower Kings ”Banks of Eden” (2012) Tillbaka efter en handfull års satsande på sidoprojekt, är tyngden och perfektionismen intakta till största delen.

Dream Theater ”A Dramatic Turn of Events” (2011) har jag kanske tillbringat allra mest tid med, från förra vintern och framåt. Efter en del inre schismer och omstuvningar kom The Mothers of nästan all metalprogrock tillbaka med ett av sina troligen bästa album i karriären.

Crippled Black Phoenix ”Mankind (The Crafty Ape)” (2012). Humöret bestämmer en del. Och tålamodstillståndet för tillfället. Är man rätt inställd för att sugas in i det här ytterst egensinniga musikkollektivets virvlar så är det fascinerande. Mytskapande. Magiskt. Men ibland alltför motsträvigt, när en ohelig allians mellan Pink Floyd och 16 Horsepower, enkelt uttryckt, konvergerar till mänsklighetens fromma. Om det är rätt adjektiv. Döm själva.

flowerkings-gbg2012A

Konserter jag minns mest från året som passerade (med länkar till mina tidigare recensioner):

Moon Safari i Alingsås, 30 september: Västerbottens mest okända virtuoser visade vad de är mäktiga.

The Flower Kings i Göteborg, 18 augusti: Svällande sviter på rad när svulstälskande svenska veteraner återförenades.

Karmakanic i Lidköping 2 maj: Fler fascinerande och imponerande utsvävningar från ett långlivat hobbyprojekt.

Från Hungerspelen till Homeland och häpnadsväckande helomvändningar – Film & TV 2012 i ett nötskal

Från Batman och Bond till en brutal Boss och så Berlinmiraklet som förvandlade besk bratwurst till svensk sommar mitt i senhösten. Rörliga bildmedier bjöd på kontraster under 2012. Film först: Mina tre i topp med motiveringar finns redan med på den gemensamma lista vi sätter samman på russin.nu, men här följer några ytterligare utvikningar och kandidater med fler förklaringar till varför de förtjänar en plats här. 

(Länkarna i anslutning till filmerna går till de i sammanhanget relevanta recensionerna av antingen mig eller någon av kollegerna russin)

1. ”The Hunger Games” (regi Gary Ross). En domedagsdrypande men ungdomligt attraktiv dystopi, med både passionerade personligheter, äventyr i vildmarken och påtaglig cynism inför societeten i en möjlig framtida totalitär makts korridorer. Tillspetsat, inte helt nytt som idé men nästan helgjutet engagerande även för mig som inte läst böckerna bakom det bombastiska brutalspektaklet.

2. ”Mission Impossible: Ghost Protocol” (Brad Bird). Bond, Batman och andra tunga klassiska hjältar blev trots påfallande pondus och en del häpnadsväckande händelser frånkörda i action- och nagelbitarhänseende av agent Ethan Hunt med benäget bistånd av en uppfinningsrik trio assistenter i kamp med en psykopatisk – svensk. Yes, we can be bad too!

3. ”Miss Bala” (Gerardo Naranjo). Mexikos massiva interna motsägelser och komplicerade konflikter koncentreras på ett gripande, obehagligt sätt i skildringen av ett enskilt människoöde, där alla val blir omöjliga och ingen utväg verkar finnas när de djävulska hjulen bara fortsätter att rulla obarmhärtigt och envetet. Ingen dystopi utan en drabbande dysto-nu.

4. ”Skyfall” (Sam Mendes). Han ler betydligt mindre sällan än sina föregångare, men Daniel Craigs Bond har fått ännu ett mer än genomsnittligt genomarbetat manus att arbeta med och en sanslöst slug skurk att kämpa mot. Något för lång, kanske. Marginalanmärkning i en mäktig holmgång med moderlighetskomplex och svartsjukesymbolik inbakad. Och – vilken stram och stilfull titellåt av Adéle, dessutom.

5. ”The Dark Knight Rises”. Den är väldigt rejäl. Målmedveten, metodisk och massiv i sitt genomförande. Sista delen (?) i den definitiva Batman-trilogin har inte samma omskakande, oroande effekt som andra delen men väver ihop den större storyn regissör Christopher Nolan ville återge på ett imponerande sätt.

6. ”Machine Gun Preacher” (Marc Forster). Man kan tycka mycket om Sam Childers – eller inte alls. Eventuellt väldigt illa. Man kan säkert också diskutera hur väl filmen om hans engagemang i Afrika stämmer överens med verkligheten. Men den hade en sällsynt intagande, medryckande effekt på yours truly och skildrar en typ av hängivenhet som inte alltid frodas på film.

7. ”The Descendants” (Alexander Payne). Matt King (George Clooney) har en till synes helt acceptabel tillvaro på Hawaii, men en dag ställs allt på ända och han tvingas konfrontera det mesta han trott på…

8. ”Margin Call” (J. C. Chandor). Finanskrisen – hur började den egentligen? Här skildras ett tänkbart scenario mikrokosmiskt genom ett turbulent dygn på ett Wall Street-företag.

9. ”The Avengers”. Joss Whedon samlar ihop en överdos superhjältar och låter dem konfrontera inte bara en ondskefull motståndare utan även varandra.

10. ”Moonrise Kingdom”. Wes Anderson har alltid en lite bakvänd torr humor som bas, vilket kan fungera på till filmernas fördel och nackdel. Här har han nog gjort en av sina bästa insatser, om ett outsiderpar ungdomar som revolterar under ett scoutläger.

Kompletterande omnämnanden av olika orsaker: Ridley Scotts ”Prometheus” var underhållande och Noomi Rapace utmärkt i huvudrollen, men den eftersträvade ”Alien”-mytologin varken återuppväcktes eller vidareutvecklades på ett tillfredsställande sätt. ”The Hobbit”, Peter Jacksons återkomst i Tolkien-land, var storslagen på många sätt, men storyn är för enkel för att dras ut till nästan tre timmar. Egyptiska ”Cairo 678” var en positiv överraskning på temat sexuella trakasserier, visad på Göteborgs filmfestival förra vintern. Om nu listan verkar tyngas ner av alltför mycket allvar – vilket jag befarar att den gör – så hade jag i alla fall periodvis väldigt roligt åt nazister-på-månen-farsen ”Iron Sky” och Sacha Baron Cohens ”The Dictator”, två ojämna komedier med inslag av genialitet.

Tyngsta fallet för en legendar bör dock ändå vara ”Twixt”. Det märkligaste med gamle giganten Francis Coppolas senaste verk var inte att det gick direkt till DVD i Sverige, utan att det överhuvudtaget kom ut i sitt nuvarande skick. Hur man så totalt kan tappa sin ‘touch’ och känsla för vad som kännetecknar en historia värd att berätta, det är lite… sorgligt.

TV-serieformatet har ofta berömts för sin utveckling på senare år. Ja, det finns mer skräp än någonsin tidigare, men också fler guldkorn i gruset än det brukade göra. Här är några nämnvärda nedslag från det svenska kanalutbudet 2012:

”Boss” med Kelsey Grammer, formerly known as psykologen Frasier i komediserien med samma namn. I skepnaden som Chicagos borgmästare Tom Kane ger han ett avsevärt mer fruktansinjagande intryck, samtidigt som Kanes kamp mot en obotlig sjukdom ger den ofta hänsynslöse makthavaren nya dimensioner. SVT visar första säsongen sedan senhösten.

Trovärdigt till 100 procent? Troligen inte. Men ”Homeland” är ändå en rafflande drama-thrillerskapelse, just nu inne i slutskedet av andra säsongen på SVT. Temat är terrorism och infiltration, liksom psykisk obalans hos en del nyckelpersoner. Mer fakta finns hos SVT.

”Äkta människor” var en ovanligt intressant science fiction-serie med svenska mått, som jag skrev ett kortare inlägg om på russin förra vintern. Hubotar, artificiella människor skapade för att tjäna oss, börjar ta egna initiativ. Det är inte riktigt ”Battlestar Galactica”, men bra. Nu utlovas tydligen en fortsättning på den också. Även här kan SVT berätta mer.

Och snart börjar en ny omgång av ”Game of Thrones” på SVT också det. Fantasy-inramning med tidlösa teman som maktkamp och bedrägerier.

Komedier: Jag följer väldigt få sådana regelbundet numera, men en som tronar över genomsnittet de gånger jag ser den är ”Big Bang Theory” (Kanal 5), med sina obekvämt asociala men ändå någonstans älskvärda supernördar i centrum.

Nygamla serier på DVD: Efter önskemål från min fru, som inte sett den förut, började vi strax efter sommaren (vill jag minnas) se ”Lost” från start ända fram till det symboliskt sprängfyllda slutet, nästan skrämmande fort. Samtliga sex säsonger. För mig var det andra gången, men den håller fortfarande. Just nu plöjer vi igenom den två säsonger långa (eller alltför korta) ”Dollhouse” som jag också får chansen att värdera på nytt. Den är splittrad och kantades troligen av konflikter mellan skaparen Joss Whedon och TV-bolaget Fox, men sätter ändå osedvanligt många spännande tankar i rörelse. Och så nådde vi fram till den sjunde och sista rundan av det hyperrealistiska polisdramat ”The Shield” som knöt ihop sina viktigaste trådar på ett nästan chockerande obarmhärtigt men ändå logiskt sätt. Förresten, kommer någon ihåg ”Hemliga armén”, alltså originalet som producerades av BBC i slutet av 1970-talet och sändes i Sverige några år senare? Själv mindes jag delar av den ganska tydligt, men minnet friskades upp av att se de tre säsongerna som gjordes nu nästan 30 år senare. Motståndsrörelsen i det ockuperade Belgien smugglar undan brittiska flygare under andra världskriget i en följetong utan extrem effektbudget men desto mer påträngande personporträtt. Och just det, den följdes av parodin ”Allo Allo” som blev mer långlivad och älskad av eftervärlden, men historien har inte alltid rätt. I alla fall inte som den tolkas i varje enskild era… Sanningen om vilken av serierna som egentligen är mest minnesvärd kommer att uppenbaras på den yttersta dagen. No doubt.

Mer osorterat eterstoff:

Satirikerna Jon Stewart och Stephen Colbert rumsterar vidare på Comedy Central, men tyvärr alltför sällan i den svenska kanalvarianten. Tur då att man kan hänvisa till deras kanalens officiella hemsida för både hela avsnitt (de senaste i alla fall) och flera utdrag ur innehållet.

”Världens händelser” (SVT) ger spännande snabbkurser i modern historia, såsom militärkupper och dess motsatser i länder som Grekland, Spanien och Pakistan – med flera.

Upphämtningen mot Tyskland i VM-kvalet innebar kanske årets häftigaste och mest osannolika TV-halvtimme överhuvudtaget. Det handlar alltså om fotboll. Ett av världens bästa landslag leder med 4-0 men lyckas tappa allt – mot Sverige. Minns statsminister Reinfeldts upprymda reaktion på hedersläktaren i Berlin efter Rasmus Elms avslutande fullträff på tilläggstid. Kollegan Angela Merkel var aningen mer dämpad. Sammandrag finns i flera klippningar på YouTube.

Relaterade länkar: Synpunkter på filmåret som gick från Gareth Higgins, som bland annat skrivit den filmanalytiska boken ”How Movies Helped Save My Soul” (Relevant Books, 2004. Med eftertryck rekommenderad av mig). Kritikern Roger Ebert är nästan en legendar i egen rätt. Hans bedömning av 2012 års bästa filmer påminner mig om hur mycket jag inte hunnit (som ”Argo”, hans nummer ett) eller ännu inte haft chansen (som ”Lincoln”) att se. Man kan även roa sig med motsvarande rangordning från James Berardinelli, som jag läste flitigt för några år sedan, men inte lika intensivt numera. Han sätter ”Looper” högst av allt.

Tidskriften Paste nöjer sig dock inte ynka tio utan drar till med de 50 finaste och viktigaste filmerna från året som gick utan att världen gick under. Ur urvalet: på plats 43 huserar ”Blue Like Jazz”, en lågbudgethistoria med existentiella frågor på tapeten och än så länge svår att få tag i här. Men jag jobbar på det… Nummer ett enligt Paste? ”Life of Pi” av den nästan alltid sevärde Ang Lee, före Kathryn Bigelows terroristjägarthriller ”Zero Dark Thirty” och tidigare nämnda ”Moonrise Kingdom”.

Och så inte minst den välbesökta och informationsspäckade Internet Movie Database som sammanfattar året med hjälp av sin statistik om årets filmer, TV-serier och rollprestationer, med mera.

James Bond fyllde för övrigt 50 år som fiktivt fenomen. Det firades bland annat av Sveriges Radio.

Vilka var årets skrämmande reklamfilmer? Och de bästa i sitt slag? AdWeek tycker till i båda fallen.