krönika

Ambitiös artrock, soulstänk och roande retro – musikalisk manna 2021

yemenity2010 krönika, lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dags igen. Mycken musik och liten tid. Men det var ett produktivt år för flera av mina gamla husgudar. Dubbelarbetande i vissa fall. Gitarrlegendaren Hackett släppte ifrån sig två album som båda letade sig in på min lista. Som den ser ut just nu i alla fall och därmed får bli min officiella sanning om musikåret 2021. Radarparet Neal Morse och Mike Portnoy samarbetade inte bara i The Neal Morse Band utan även det oregelbundet producerande Transatlantic. Men främst av alla var kanske Frost*. Tufft och jämnt att avgöra. Överlag, en synlig slagsida åt ambitiös artrock med omnejd även i år. Men här letar sig även souldoftande saker in, 80-talsinspirerad elektronpop, latinamerikanska rytmer i högre eller lägre doser, liksom musik på gränsen mellan olika genrer som inte riktigt behöver definieras, men kanske kan sammanfattas med singer-songwriters som inte drar sig för att experimentera och söka nya utmaningar. Och visst måste ABBA allra minst ha ett hedersomnämnande, oavsett ojämnheten i den bitvis briljanta men ibland kantigt komponerade comebackplattan? Många av alstren har den senaste tiden fått flytta runt i rangordningen – för en sådan bör man trots allt göra om sammanställningen på allvar ska ha någon inneboende spänning och kunna generera genuina reaktioner, eller?

Om några månader kanske jag skulle vilja stuva om alltihop och framhäva sådant som inte fick tillräcklig uppmärksamhet här. Sådant är livet och listmakandet… Den här gången blir det här just en koncentrerad lista, med enbart kortfattade motiveringar för de högst placerade men i avsaknad av närmare beskrivningar för varje album som hamnat här. Sorry. Album, förresten… Hur definiera? Här ryms såväl LP- som EP-format, med speltider som varierar från cirka halvtimmen till det tredubbla. Ibland är koncentration och kapningskonst en välsignelse, medan annat tjänar på att få svälla ut som motsvarigheten till en episk film.

Oh, another Millennial Times Thing: i princip allt ska vara strömningsbart från en eller annan av de ledande plattformarna.

  1. Frost* ”Day and Age”
    Elektriskt. Energiskt. Enastående. Som vanligt alltså.
  2. Steve Hackett ”Under a Mediterranean Sky”
    Akustisk och orkestral utflykt med uppslukande effekt.
  3. The Neal Morse Band (NMB) ”Innocence & Danger”
    De lyckas igen – framförallt med de längre sviterna i slutet.
  4. Steve Hackett ”Surrender of Silence”
    Nu mer taggat och en aning aggressivt. Han hade ett produktivt år, gamle Genesis-gitarristen.
  5. A.C.T. ”Heatwave”
    EP-format och begränsat omfång, men här finns heller inga döda sekunder någonstans. Tror jag.
  6. The Anchoress ”The Art of Losing”
    Kan verka introvert och lagom depressivt, men Catherine Anne Davies är och har en dynamisk närvaro i nästan allt hon släpper ifrån sig.
  7. Transatlantic ”The Absolute Universe”
    Superkvartetten Stolt, Morse, Portnoy och Trewavas skapar oftast epos som kräver viss inlyssningsperiod. Men sedan…
  8. Cobalt Chapel ”Orange Synthetic”
    Medeltiden och nutiden och allmänt svårbeskrivligt stämningsbygge.
  9. Loney Dear ”A Lantern and a Bell”
    Eeeemil! Förgrömmade onge! Vad är det han gör, exakt? Ingen vet. Men det liknar inte riktigt någonting annat i sitt sparsmakade sentimentskapande.
  10. Big Big Train ”Common Ground”
    Startar med årets låt, jo – så är det väl. ”Strangest Times” fångar in senaste årens pandemieffekter på det personliga planet som få andra. Osedvanligt catchy för att vara BBT. Som i slutet av året förlorade sin sångare David Longdon hastigt och tragiskt.
  1. Dream Theater ”A View from the Top of the World”
  2. Tim Finn & Phil Manzanera ”Caught by the Heart”
  3. Sparks ”Annette” (soundtrack)’
  4. Silk Sonic ”An Evening with Silk Sonic”
  5. Bent Knee ”Frosting”
  6. Natalia Lafourcade ”Un Canto por México, Vol II”
  7. Steven Wilson ”The Future Bites”
  8. Pond ”9”
  9. Lazuli ”Dénudé”
  10. Premiata Forneria Marconi ”I Dreamed of Electric Sheep”

Vidare hedersomnämnanden och album som pockat på uppmärksamhet under året:
Isildurs Bane & Peter Hammill ”In Disequilibrium”; Laura Mvula ”Pink Noise”; Adele ”30”; Dikajee ”Forget-Me-Nots”; Tori Amos ”Ocean to Ocean”; Jungle ”Loving in Stereo”; Lisa Gerrard ”Burn”; Anna Phoebe ”Sea Souls”; Gleb Kolyadin ”Water Movements”; Nad Sylvan ”Spiritus Mundi”; Thank You Scientist ”Plague Accommodations”; A. A. Williams ”Songs from Isolation”; Fatima Al Qadiri ”Medieval Femme”; The Choir ”Deep Cuts”; ABBA ”Voyage”; Public Service Broadcasting ”Bright Magic”; Angelique Kidjo ”Mother Nature”; Dennis DeYoung ”26 East, vol. 2”; Jon Batiste ”We Are”; Ray Wilson ”The Weight of Man”; Sufjan Stevens & Angelo De Augustine ”A Beginner’s Mind”; Marjana Semkina ”Disillusioned”; Rodrigo y Gabriela ”The Jazz EP”; Isata Kanneh-Mason ”Summertime”; Anneke van Giersbergen ”The Darkest Skies Are the Brightest”; Lana Del Rey ”Blue Banisters”; St Vincent ”Daddy’s Home”; Georgia Anne Muldrow ”VWETO III”; Matt Bellamy ”Cryosleep”; Tony Kaye ”End of Innocence”; Manic Street Preachers ”The Ultra Vivid Lament”; Alicia Keys ”Keys”; The Alarm ”War”; Charlie Peacock ”Skin and Wind”, Gaspard Augé & Justice ”Escapades”…

Vem sade att det skulle vara enkelt att knyta ihop ännu ett år i det här avseendet?

…och här finns fjolårets motsvarande musikkrönika för anno 2020.

Noteringar från några veckors Europamästerskap i fotboll. Just det.

yemenity2010 krönika, nyhetskommentar, sportreferat , , , , , , ,

– There is a good togetherness in this Swedish team.

Citat från livekommentarer på BBC Sport från en före detta irländsk landslagsman, Clinton Morrison, som noterar att Sveriges spelstil inte är så snygg men effektiv. Kanske en bra sammanfattning. Ungefär vad många experter sade om svenskarna under VM 2018 också. Inte den elegantaste fotbollen, men den ledde längre än på många, många år. Själv är jag formad av min ungdom under 1980-talet när Sverige aldrig nådde något större mästerskap. Allt utöver det är en bonus.

  • Vad händer? Vem vinner? Var i Europa är vi? Det är lätt att gå vilse, samtidigt som vi ännu en gång får ta del av ett stort fotbollsmästerskap. Ett internationellt. Omgett av många frågor. Efter allt som varit, alla undantag och all oförutsägbarhet i pandemins spår har ett försenat Europamästerskap i fotboll mellan nationer inletts. Utspritt över flera länder, vilket andra redan påtalat. Konstig idé redan från början och inte mer logisk nu. Men beslutat är väl beslutat…
  • Dramatik på fler sätt än de man förväntat sig. En sak att spelare måste isoleras på grund av coronavirus. Kanske inte att en spelare i toppform, mitt i karriären, plötsligt faller ihop på plan och väcker fruktan om fara för livet. Men det händer trots allt ibland att fotbollsspelare, till synes helt friska, rasar ihop med något tidigare odiagnostiserat hjärtfel eller relaterade orsaker. Att Danmark efter att deras stora stjärna just kollapsat och många fruktat det absolut värsta sedan hade svårigheter att göra sitt bästa mot Finland i en match som många förvånades över att den huvudtaget fortsatte, är begripligt. Nu ett par veckor senare ser samma danskar starkare ut än någonsin och är kvalificerade för kvartsfinal. 
  • Italienarna har allt att bevisa och vill demonstrera sitt nya oslagbara jag. Turkiet rakt av kördes över i öppningsmatchen. Jag har inte alltid älskat italienarnas inställning i stora mästerskap. Att de så ofta lyckas med extrem taktisk hållning, visserligen elegans men också ren skicklighet i att stänga matcher när det behövs. Jag erkänner att jag vid flera tillfällen historien varit en smula skadeglad när de har misslyckats i sina intentioner, hur mycket man än kan beundra de är bra på. Men det här var snyggt, roligt, envetet och ett lag som såg ut som blivande Europamästare. Nu till den eviga frågan: är det inte i grunden favorittippade lag som börjar svagast som i slutändan är starkast? Detta Italien är roliga att se, så offensiva och spelglada att man kan bli bekymrad för deras skull. De brukar väl ändå vinna sina titlar efter att ha inlett under all kritik och bara skrapat ihop tillräckligt för att gneta sig vidare från första omgången, eller? Med en sån här magnifik öppning kan bara besvikelser vänta. Men jag kan ha fel. I åttondelsfinalen kom i alla fall en svacka, innan  de blå blixtrade till och besegrade ett oväntat motståndskraftigt Österrike.
  • Belgien 2021: den bästa generationen från något land någonsin som fortfarande inte vunnit ett mästerskap? De har haft ett av de mest stjärnspäckade landslagen under ett drygt decennium. Varit nära i flera mästerskap, men traditionens makt kanske stör. Det finns länder som fått vänta länge på att verkligen vinna något. Spanien var trots allt ett sådant lag under många årtionden innan det lossnade. Frankrike också. 
  • Just det. Sverige. Personligt måste jag medge att jag sällan njuter så mycket av att se Sverige i stora mästerskap där stora nerver är inblandade. Visst vill jag att Sverige ska vara med, visst vill jag se matcherna. Men det är en pärs. Att uppskatta själva spelets skönhet är lättare när det handlar om andra lag utan lika höga insatser för egen del. Sverige startade turneringen resultatmässigt exakt likadant som VM 2006. Då med en mållös match mot Trinidad följt av en seger över Paraguay med mål i slutminuterna. Då tog det slut i åttondelsfinalen. 
  • Ständigt dessa spanjorer. Numera tycks vi alltid hamna i samma grupp som dem, vare det kval eller slutspel. Åtta gånger av tio vinner de. I bästa fall klarar vi remi i det fria fältets ajedrez eller vid ytterst sällsynta tillfällen en knapp seger. Och nu på spansk mark… Spanjorerna späkte ett svenskt lag som  knappt fick låna lädret. Ibland borde man som nation be om ursäkt. Ja, vi vet att vi borde. Spanien var bättre. Men den svenska extrema försvarstaktiken höll. Ett litet mirakel. Hårt arbete, envishet och bondröta räckte den här gången.
  • Första gången jag minns mig ha följt ett VM-slutspel startade Sverige relativt starkt med 1-1 mot Brasilien. Det var 1978. Sedan gick det sämre. Efter den långa mästerskapstorkan under 1980-talet och floppen i VM 1990 startade Sverige både EM 1992 och VM 1994 med oavgjorda matcher som sedan i bägge fallen följdes av brons, under en osannolikt framgångsrik period som följdes av en ännu en torka. Och sedan en serie mästerskap där Sverige fortsatte rada upp oavgjorda resultatet i premiärmatchen med några undantag. 
  • Att det alltid ska behöva bli så spännande på slutet. Ännu en riktig rysare i Ryssland. Alla nära hjärtattack, med undantag för Hasse Backe i TV4-båset. Precis – det handlar om Sverige-Polen. Det var trots allt skillnad på att vinna gruppen och att bli en av de bästa treorna, vilket svenskarna riskerade till slut om den polska kanonaden med levande legendaren Lewandowski spetsen hade lyckats vända på steken helt och hållet. Han hade väl då blivit helgonförklarad i hemlandet, men såg till att Sverige blev inblandade i en av de spelmässigt mest rafflande matcherna hittills. Samtidigt som spanjorerna äntligen fick fart på sitt målskytte mot de stackars slovakerna. 
  • Frankrike, Tyskland och Portugal i samma grupp. Ja, de stora kanonerna har väl inte alltid varit som bäst de senaste åren, framför allt inte Tyskland. Så det var väl därför en sån här dödens grupp kan uppstå igen. Frankrike och Tyskland var en hetlevrad holmgång med en mestadels rättvis seger för fransmännen men ändå, små marginaler. Die Deutsche Schtridsmaschinen, och inte minst den långvariga handledaren Joachim Löw, slingrar sig ur ännu en dödsfälla. Mannen som varit ansvarig för att både ha tappat 4-0 till 4-4 mot Sverige i en kvalmatch 2012 och sedan köra över Brasilien med 7-1 i VM-semifinalen 2014 blev utslagna i gruppspelet i senaste VM. Det har varit upp och ner. Och ingen direkt skräckinjagande uppvisning så här långt i stort. Men när de här tre lagen ändå tagit sig vidare kan de givetvis gå hur långt som helst. Vi vet hur det är.
  • Sen måste man fråga: är inte Ungern ett av Europas för närvarande värst drabbade länder när det gäller den där pandemin ni kanske har talas om? Har inte deras stadium varit fullständigt fullsatt under samtliga matcher som spelats där i sommar? Vän av ordning undrar. Och tvivlar på att jag är ensam om detta…

…och för övrigt anser jag fortfarande att WordPress gör sitt bästa för att krångla till arbetsverktyget för invanda användare. I alla fall mig. Just nu är jag inte säker på exakt vad jag skriver på grund av det där feta gråa bakgrundsblocket som täcker mer än halva inlägget. Exempelvis…

Akustisk trend i vårens skivsläpp?

yemenity2010 krönika, reflektion , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ja, jag vet. Ingen säger skiva längre. Men dock. Och vi vet alla att det senaste året påverkats av en pandemi, då inte minst i kreativa sammanhang. Ändå har det släppts förvånansvärt mycket musik som visar både kraft, variation och och inte nödvändigtvis varit extra sparsmakad bara för att förutsättningarna förändrats.

Ändå kan man möjligen skönja en musikalisk tendens i strömningsfloden (välj passande plattform) på senare tid, där akustiska arrangemang är framträdande. Det lite mer avskalade, titlar och stämningar som anspelar på ett liv där inte allting är precis som vanligt. Vad som nu är vanligt. Eller också är det en tillfällighet. 

Det brukade kallas Unplugged. Aldrig en helt sanningsenlig programförklaring eller konsumentupplysning. Men under en period för några decennier sedan skulle alla band värda sitt vete göra någonting där man inte explicit använde elektriska instrument i speciella konsertupptagningar för att visa på sin egen virtuositet och versatilitet. Eller något.

Att en gitarrgigant som Steve Hackett emellanåt släpper något mer oelektroniskt är ingen sensation. I och för sig. På ”Under a Mediterranean Sky” har hans akustiska gitarrer definitivt hamnat i centrum men de omges av orkesterarrangemang, vare det stråkar eller annat fylligt som skulle kunna fungera som filmmusik. Eller överhuvudtaget fungerar till ganska mycket. Inte minst för reflektion och eftertanke. Det här är både storslaget och dynamiskt. Nästan sentimentalt ibland, men inte i någon nedsättande mening. Den känns levande och väcker känslor.

Lite mer oväntat går gamla kanadensiska neoproggarna Saga och river av en del av sina gamla örhängen, om det nu är rätt ord, i mer akustisk tappning på ”Symmetry”. När det gäller hantverksskicklighet oavsett instrumentpark har de egentligen ingenting mer att bevisa, men det här är ändå fullt acceptabla och ganska behagliga varianter av sådant som för deras långvariga följare låter bekant.

”Songs of Isolation”… Sångerskan AA Williams med sin lätt beslöjade och klagande stämma, söker sig tillbaka i en sångskatt som kanske framför allt har sin bas i 1990-talet. Flera av de här omkvädena låter förmodligen också väldigt bekanta för många, men inte riktigt i de här avskalade, ofta melankoliska men livfulla tolkningarna.

Steget till att bara hålla sig till flygeln och skapa atmosfär med tangenternas hjälp är väl inte så fruktansvärt långt för Gleb Kolyadin, ena halvan av ryska duon iamthemorning som skapat sig en profil just på området ’bygga bilder med hjälp av ljud’. Här ska tankarna föras till något av den naturligaste som finns, nämligen vatten. Titeln ”Water Movements” säger väl något. Något som Gleb snott ihop på lediga stunder i väntan på friare rörlighet över gränserna? Vad vet jag, men han kan sitt värv. Och det fungerar precis som ovanstående verk bra, något som kanske speglar både artistens egen sinnesstämning och en stor del av publikens.

I samma andetag kan vi kanske också sortera in Anneke van Giersbergen som förmodligen är fullständigt okänd för den stora massan, men skapat sig en egen profil i sammanhang med större dramatiska gester, episka utflykter och flitigt utnyttjande av sina betydande röstresurser. ”The Darkest Skies Are the Brightest” låter i alla fall uppmuntrande, eller hur? Och somliga artister är mogna att hantera mer återhållna infrastrukturer där kraften verkligen måste komma inifrån. 

Om The Anchoress senaste släpp passar in i den här trenden? Tja, delvis. Hon har även i vanliga fall starkt fokus på rösten, de egna lätt snedsmilande texterna och pådrivande piano. Men aningen mer avskalat är det kanske ändå än sist på albumet ”The Art of Losing”. 

Det senaste med vår egen Emil Svanängen, mer känd som Loney Dear har väl också delvis koppling till trenden. Men för honom är det knappast en trend. Akustiskt är kanske inte rätta ordet, men att mycket kretsar kring en man med sina klaviaturer och säregna skapelser är ingen nyhet. ”A Lantern and a Bell” smyger sig på, men växer ganska fort. 

Och på tal om egensinne. Cobalt Chapel, duon som synbarligen vill kombinera medeltiden med 1970-talets ljudlandskap, är tillbaka. Som vanligt svår att beskriva och bör upplevas för att sedan fascineras av eller förkasta. Själv väljer jag det förstnämnda. ”Orange Synthetic” heter nya albumet.

Spartanskt och sparsmakat gäller knappast senaste EP:n från svenska ACT. ”Heatwave” har gott om de vanliga tvärvändningarna, taktbytena och temperamentet. Även om de inte är lika produktiva numera som en gång så låter de förvånansvärt unga och hungriga. Lastgamla är de kanske inte, men som band har de trots allt existerat i närmare ett kvartssekel.

Finns det fortfarande lite old school rhythm & blues som rycker tag? Jag gillar i alla fall Jon Batiste och ”We Are”. Han vet hur man lägger an ett grundläggande groove och pumpar på. En cool groovy ljudvägg, skulle man kunna sammanfatta ”VWETO III” från Georgia Anne Muldrow. Men det är ju att föredra framför en ocool ogroovy ljudvägg. 

Och något slags ambienta ljudväggsambitioner demonstrerar också sofistikerade Sufjan Stevens, nu i form av en handfull sångsamlingar släppta i snabb följd, med titlar som ”Convocations” och ”Lamentations”. 

Mexikanska gitarrduon Rodrigo y Gabriela fortsätter å sin sida satsa på EP-formatet och avskalade arrangemang med fett fokus på just gitarrerna, som senast den kärnfullt konsumentupplysningsbenämnda ”The Jazz EP”. 

För övrigt: jo, jag har inte missat att Steven Wilson, den levande legendaren, fortsätter utforska en riktning som en del av hans gamla beundrare inte riktigt klarar av. Och ”The Future Bites” kan väl vara riktigt provocerande för dem som vill hålla sig helt på den progressiva arenan. Men i stort sett gillar jag den. Sedan har jag varit lite trögare med att tränga in i det senaste från supergruppen Transatlantic. ”The Absolute Universe”, släppt i två olika versioner som delvis överlappar och delvis kompletterar varandra. Ungefär. Återkommer om det.

Men… Ett år med ett nytt album från Frost* brukar bli bättre än ett år utan ett album från Frost*. ”Day and Age” är varken särskilt akustisk eller avskalad, men bjuder i stort sett på samma styrkor och stänkare till sångbyggen som de brukar leverera. 

För övrigt: Block Editor. På den här plattformen. Nej, jag har fortfarande inte lärt mig tycka om den nymodigheten. Efter mer än tio år som användare av WordPress är plötsligt varje tidigare relativt enkelt moment… överflödigt invecklat. Varför? 

Några fåfänga försök till förutsägelser om Oscar-galan 2021…

yemenity2010 krönika, nyhetskommentar , , , , , , , , ,

Not: Även publicerat (i en aningen annorlunda version) på russin.nu

Ma Rainey’s Black Bottom (2020): (L to R) Glynn Turman as Toldeo, Chadwick Boseman as Levee, Michael Potts as Slow Drag, and Colman Domingo as Cutler. Credit: David Lee / Netflix

Fåfängt, som alltid. Att ens försöka. Men det är dags igen. Och dags att spekulera. Det är inte alltid en orkar närvara eller ens har chansen att via någon åtkomlig kanal följa procedurerna kring vilka som belönas för sina filmbedrifter föregående år av Hollywood-akademin. Academy Awards är ju egentligen en mer formell benämning på det som i dagligt tal oftast kallas Oscar-galan. Som i år lär se annorlunda ut än vanligt av kända skäl, men exakt hur återstår att se. I natt ska det i alla fall vara möjligt att se showen via TV4:s försorg. Förhoppningsvis lyckas jag i mina intentioner att vaka och bevaka vad som händer, när det händer.

Så till tipsen, för det var huvudsyftet med här övermodiga inlägget. Har jag sett absolut allt som nominerats? Knappast. Så jag får luta mig mot en hybrid av egna instinkter, experters förutsägelser och allmänt skvaller. Att pandemin i praktiken stängt igen dörren för många riktiga biopremiärer under senaste året är både en för- och nackdel. Just nu finns om inte annat flera av Oscar-kandidaterna tillgängliga på olika strömningsplattformar, som i flera fall sponsrat filmernas tillkomst.

Var börja? OK, bästa manliga huvudrollsinnehavare. Eftersom vi äntligen kom till skott hemma och såg ”Ma Rainey’s Black Bottom” (via Netflix) häromkvällen, så lutar jag åt olyckligt tidigt bortgångne Chadwick Boseman som postum pristagare för rollen som trumpetare med torterat sinne och svårstyrt temperament. Händelsevis såg vi även ”Sound of Metal” (Amazon Prime Video) i helgen och där imponerar Riz Ahmed som trumslagare med akuta hörselproblem. Och visst är både Anthony Hopkins och Gary Oldman med i leken, men… Boseman får det bli.

Kvinnlig huvudroll: Även här skulle ”Ma Rainey…” kunna få ståta med en statyett genom Viola Davis som bluesdrottning, men med allt buzz som varit kring (den av mig fortsatt osedda) ”Nomadland” så tippar jag i alla fall Frances McDormand. För övrigt har jag bara sett en av filmerna i kategorin och borde verkligen ta tag i ”Pieces of a Woman” (Netflix) till att börja med.

Kvinnlig biroll: Alltså, Maria Bakalova är ju en briljant ny bekantskap (det vill säga ny för de flesta av oss utanför Bulgarien) i ”Borat Subsequent Moviefilm” (Amazon). Sacha Baron Cohen har nog gjort världen en tjänst genom att lyfta fram henne i världens blickfång. Men troligare är kanske att Glenn Close vinner, trots att ingen verkar älska ”Hillbilly Elegy” som helhet och jag själv inte ens orkat ta mig an den överhuvudtaget. Borde jag? Tipset bygger snarare på andras profetior än egen vishet, men…

Manlig biroll: Det dåliga samvetet slår till igen. ”One Night in Miami” (Amazon) verkar faktiskt vara en stark och omhuldad film, som jag hittills bara sett knappt en halvtimme av. Där är Leslie Odom Jr nominerad, samtidigt som en annan kritikerfavorit har två pretendenter på egen hand; ”Judas and the Black Messiah”. En av dem är Daniel ”Get Out” Kaluuya som har haft Oscar-vibbar omkring sig ett par år nu för lite av varje. Jag satsar på Kaluuya och hoppas återkomma till ”Judas” inom kort.

Animerad film: Här har jag bara sett ”Wolfwalkers” (Apple TV+) som är charmig nog, men antagligen brädas av ”Soul” (eller ”Själen” som den väl kallas på svensk mark). Dessutom inser jag att ”Shaun the Sheep” är på tapeten igen och jag troligen har missat något viktigt hittills.

Filmfoto: Här borde väl ändå ”Mank” (Netflix) håva in något av de tekniska priser jag ser framför mig att David Finchers svartvita snygghetsorgie ändå får med sig hem, sannolikt i brist på andra mer uppmärksammade priser. Jo, min misstanke är att den uppfattas som för elegant kylslagen och perfektionistisk för att vinna exempelvis för Bästa Film. Återkommer till det. Sedan är givetvis ”News of the World” (Netflix) en värdig konkurrent, men lär förmodligen hamna i utkanten av den mest inbjudande stugvärmen i natt.

Kostymer & sådant ekiperingsrelaterat: ”Mank” igen, kanske? Eller hur tjusigt utstyrda är ensemblen i ”Emma” – någon som vet?

Regi: Är det inte Chloé Zhao för ”Nomadland” som har vinden i ryggen här? Eller hur het är Emerald Fennell för den omdiskuterade ”Promising Young Woman” som jag verkligen beklagar att jag inte kommit åt att se ännu? Chansen är i alla fall uppenbar att det blir en kvinnlig vinnare här, vilket inte tillhör vanligheterna.

Dokumentär: Nej, jag har inte sett någon av de fem nominerade men åtminstone lokaliserat två av dem; rumänska ”Collective” finns på HBO och ”Time” på Amazon. ”Time” verkar omtyckt, trots den ganska intetsägande titeln på en historia som tydligen kretsar kring en familj splittrad av en fängelsedömd fader och hur de tar sig igenom livet under ett par decennier. Så jag kör på den.

Hur många kategorier är värda att vädra illa underbyggda förutsägelser om? Klippning, till exempel. Jag har sett två av filmerna men chansar vilt på ”Promising Young Woman” – som alltså inte är en av dessa. Internationell film; här är danskarna representerade med fyllefilmen ”En runda till” som jag inte vågar ha en bestämd åsikt om, men även här en chansning. Alltså i dansk favör.

Smink & sådant: ”Mank”. Jag sade ju att placerar i princip alla produktionstekniska profetior här i brist på bättre förslag.

EUROVISION SONG CONTEST: The Story of Fire Saga – Will Ferrell as Lars Erickssong, Rachel McAdams as Sigrit Ericksdottir. Credit Elizabeth Viggiano/NETFLIX © 2020

Musik: Här har firma Trent Reznor & Atticus Ross den stora ynnesten att tävla mot sig själva eftersom de komponerat till både ”Mank” och ”Soul”. Jag säger väl att de får pris för den senare. Då.

Originalsång: Den såvitt jag vet enda svenska segerchansen genom ”Husavik”, framförd av Molly Sandén i aningen underskattade Eurovision Song Contest-komedin ”Fire Saga”. Men, jag tror med knapp marginal på ”Hear My Voice” med Celeste från publikfriande rättegångsdramat ”Trial of the Chicago 7”, som jag händelsevis också såg klart i helgen efter att ha betat av den i portioner. ”Fight for You” från ”Judas and the Black Messiah” levererar ett juste groove men ingen riktig hook och ”Speak Now” från ”One Night in Miami” saknar också det där. Generellt har det alltid förvånat mig hur få riktigt minnesvärda originalsånger som nominerats i det här sammanhanget under de senaste decennierna i alla fall.

Ljudläggning: Allvarligt talat, alla som sett ”Sound of Metal” vet hur mycket ljudet betyder för den relativt lågbudgeterade lilla uppkomlingen. Jag säger, ge dem priset! Även om andra storslagnare stänkare som ”Greyhound” eller ”Mank” kanske faller juryn mer i smaken.

Visuella effekter: Christopher Nolans ”Tenet” har inte precis överösts med kärlek från juryn, men något borde den väl ändå belönas för. Eller?

Manus byggt på förlaga: Vore det inte kul om ”Den vita tigern” (Netflix) uppmärksammades här? Jo. Dock, jag misstänker att det blir ”The Father”, som hittills inte haft Sverigepremiär och jag hittills varit väldigt snål mot, men borde tippa i någon kategori. Typ.

Originalmanus: Ska det bli Aaron Sorkin som prisas för ”The Trial of the Chicago 7”, som han även regisserat? Skrivandet är ju hans specialitet. Och han vet hur man väcker reaktioner, även när han skruvar till verkligheten en smula efter sina egna visioner om hur den borde vara. Vilket jag bara förutsätter att han gjort den här gången också. Runner-up: ”Promising Young Woman”, om inte annat för vilka reaktioner handlingen tycks ha väckt hos snart sagt alla betraktare.

BÄSTA FILM: Jo, till sist. Åtta kandidater. Två har jag sett. Ingen av dem lär vinna. ”Trial of…” har jag redan nämnt ett par gånger och är väldigt Sorkin-sk, med allt vad det innebär. ”Sound of Metal” är kanske trots allt för mycket katt bland hermelinerna, men kan överraska. Men den där ”Nomadland”, är den fortfarande förstahandsfavoriten, trots vissa invändningar från mer informerade tyckare? Jag går den fega vägen och säger alltså: ”Nomadland”. Någon gång ska det väl bli av att jag faktiskt ser den också.

…and that’s a wrap. For now.

Samtliga nominerade presenteras här av Oscars.org, i fall andan faller på…

Melodifestivalen del 3-4: Potent popschlager framgångsrecept i medelmåttig konkurrens

yemenity2010 krönika , , , , , , , ,

I afton dags – för Andra Chansen. Vad har vi lärt oss av deltävling tre och fyra?

  • Vad man saknar i humor får man ta igen i de musikaliska pausinslagen. Kanske ledstjärnan för årets tredje omgång. För just de tänkta komiska inslagen föll tämligen platt. Liksom introduktionerna där artisterna satt och högläste om sina liv i vad som förmodligen inte varade mer än två minuter men kändes som tio. Undantaget artist nummer 7 – Tusse – som faktiskt hade någonting att berätta om under de minuterna.
  • Timbuktu är en etablerad artist som kanske inte ska lämna sitt vanliga civila jobb. Han gjorde ett… anständigt jobb utan något lysande manus till stöd. Att styra ut sig som fransk aristokrat och göra en cover på Mikael Wiehes moderna klassiker ”Flickan och kråkan” är, jag vet inte riktigt. Något var det – men vad? Mer hemtam när han fick chansen att hålla sig till sin vanliga genre. Liksom när han plockade fram Sabina Ddumba som pausartist. Jo, där fanns det klass.
  • I jämförelse med veckan närmast före höll de tävlande bidragen hyfsad klass den kvällen. Hyfsad. Det var inte katastrofvarning. Utan, ska vi använda ordet igen? Anständigt. Fullt anständigt. Standardiserat och storslaget, utan alltför intrikata ackordvändningar någonstans, men ett par prydligt packade paket att skicka vidare. Som veteranen Charlotte Perrelli. Vidare till final med något som närmast kan kallas helgardering. Inga nya idéer någonstans, men potent popschlager i princip. Och Tusse, som gjorde mesta möjliga av sitt välproducerade världsförbättrarepos.
  • Humorn, ja… Inbrytningen av de två efterhängsna buskiskaraktärerna från en av alla bondkomiska följetonger i svensk television tillförde, försiktigt uttryckt, inte riktigt så mycket som avsett. 
  • Fjärde omgången: Per Andersson är på något sätt alltid ett säkert kort. Ihop med Pernilla Wahlgren blir det småtrevligt. Inte radikalt i något avseende, men idén att låta Anna Hedenmo göra behärskad parodi på sin stapelvara ”Min sanning” i det här sammanhanget var trots allt bättre än de redan kulturbrottsrubricerade högläsningarna veckan före.
  • Och det misärspäckade mellanaktsnumret med eldfängda olyckor och smockor på scen är väl säsongens höjdpunkt. Hittills. Eller hur?
  • Annars: säsongens mest otidsenliga bidrag i form av ännu ett dansband: Sannex. Nästan chockerande brist på kontakt med nutiden. Eller också alldeles för mycket kontakt med en nära dåtid som många skulle önska åter i form av soliga semesterresor som fått ställas in senaste året. Men allvarligt… Ska vi ha en seriös diskussion om verkshöjd och versmått från visthusboden? Nej, glöm och gå vidare.
  • Det är en fördel att kunna sjunga generellt. Som The Mamas. Deras schwungkapacitet skjutsar ett habilt bidrag högre per automatik än för de flesta konkurrenterna.
  • Eric Saade har däremot inte rösten som sin starkaste resurs. Men han har uppnått en viss nivå av professionalism som andra saknar och satt ihop ett nummer med förhållandevis spartansk karaktär, avsaknad av riktig hook, men ändå någonstans igenkännbart som övergenomsnittligt i det aktuella utbudet.
  • Kanske något överraskande att Tess Merkel med meriter från Alcazar åkte ut. Hyfsat discotryck där men samtidigt ingen överdos av personligt uttryck, dock.

Dotter och de andra i en devalverad deltävling

yemenity2010 krönika, nyhetskommentar , , , , ,

Mönstret går igen? Visst brukar det vara så och det kanske är en naturlag: av fyra deltävlingar varje år kommer några att ha en… aningen högre genomsnittlig klass än andra. Helgens utslagning serverade ett svagt slagfält, förlåt startfält, för något direkt slag var det aldrig. Det hade varit ett motbjudande mirakel om till exempel Dotter inte hade gått vidare härifrån. Det var väl också ganska självklart att Anton Ewald skulle göra det, hur lite entusiasm jag än kan visa upp för hans nummer. En liten lyrisk detalj innan jag glömmer det: visst vad det ungefär exakt samma rim som användes av honom och Frida Green? ”Silence… and guidance”?

Två pensionärer får också en andra chans: Eva och Eva. Inte i betydelsen Attling och Dahlgren. Jag protesterar inte, även om jag givetvis inte kan arbeta upp någon extrem entusiasm för dem heller. Det är bara lite kul. Och det skulle jag faktiskt säga även om ett av inslagen som åkte ut först. Den gladlynta duon som hyllade 1990-talet levde kanske i en annan dimension om de trodde att numret skulle fungera i dag. Men – det var färgglatt och påminde om ett decennium då vissa av oss till och med var unga.

Det allmänna upplägget för varje deltävling tycks variera kraftigt beroende på vilka programledare som håller i trådarna. Hur mycket de nu håller i sina egna trådar. Men karaktären var definitivt väsensskild från föregående vecka. Och Christer Björkman gjorde sig själv närmast minimal i rutan. Har någon pratat med honom eller har han själv insett sina begränsningar? 

Finns något mer livsnödvändigt att tillägga i det här läget? Nej, troligen inte. På återseende.

Melodifestivalen 2021: Deltävling 1 – Publiken vill ha party

yemenity2010 krönika , ,

Publiken poängterar partyfaktorn. Det är en slutsats man kan dra av den första deltävlingen i årets, av omständigheterna framtvingat något annorlunda paketerade festivalföljetong anno 2021. Och till finalen direkt gick två bidrag som representerar olika generationer av dansgolvsdängor. Eller förresten, gör de? Jo, visserligen har vi ett glasklart utslag av dansbandsnostalgi representerat av en kvartett gubbar ungefär i min ålder. Alltså Arvingarna. Som bedyrade sin ambition att stanna ute hela natten och inte gå hem. Ett sista skrik ut i natten innan man går i pension kanske. Nej, nej, nej… Så gamla är ju varken de eller jag. Men. Jag skulle personligen inte ha röstat fram dem. Nostalgifaktor eller inte. Danny Saucedo motsvarar, säger jag på ren autopilot, ett yngre publiksegment. Men låten den här gången, nästan demonstrativt antiambitiös och med en text så tunn att den tycks uppgå i intet, är rytmiskt och i alla andra avseenden en släkting i rakt nedstigande led till Chic med sin pionjärdiscofunk från sent 1970-tal och några år framåt. Nile Rodgers borde väl ha kunnat uppskatta tendenserna här, eller?

Annars kan man redan nu ana fruktan som väller fram över att kvinnorna ska diskrimineras bort, som ibland varit fallet i tidigare års utslagningar. Den här gången blev det nästan löjligt. Både Jessica Andersson, som den här gången begåvats med en kort sagt riktig låt, och den för mig tidigare helt okända Nathalie Brydolf hade väl mer i åtminstone Andra chansen att göra än garagerockarna och den ganska anonyma pojkpopserenaden som hamnade där.

En oroande nyhet inför den här publiklösa säsongen har varit att festivalgeneral Björkman själv tänkte anta rollen som programledare. De godare nyheterna är att han inte gör hela det jobbet själv. Tack och lov. Organisationsförmåga har han säkert gott om, men karisman och ledigheten framför kameran är inte lika  framträdande. Hur lediga och levande kommer de här veckorna nu att bli utan publik? Tja, karaktären kanske blir mer klinisk men det är upp till artister och andras professionalitet att rensa ut eventuellt negativa vibrationer i processen. Och starten var i alla fall inte katastrofal, men till den allmänna sammanbindningen bidrog Lena Philipssons upparbetade rutin och självdistans mer än Björkmans pliktskyldiga presentationer. Startfältet i dej här andra omgången som startar om en stund ser spontant svagare ut. Musikaliskt alltså. Men för all del, jag kan ha fel.

The Fault Line – fjolårets kanske mest fängslande podcast (och några rader om resten av det bästa)

yemenity2010 krönika, lista , , , , , ,

Blodsbröderna Bush och Blair möter andra världsledare vid ett NATO-möte i Rom 2002. Foto: Paul Morse, Public domain, via Wikimedia Commons.

Vad hände egentligen under den där ödesdigra perioden mellan september 2001 och våren 2003? Hur gick processen från att New York attackerades av terrorister med flygplan som vapen och att USA invaderade inte bara ett utan två asiatiska länder för att ‘rätta till’ världen igen?

Och inte minst, hur blev Storbritannien en så trogen bundsförvant i det projektet? Den frågan ställs i podcasten ”The Fault Line” under ledning av en äldre distingerad brittisk veteran journalist vid namn David Dimbleby. Under nio avsnitt reder man ut förloppet, med hjälp av en del ganska tunga namn på intervjulistan. Som den forne brittiske premiärministern Tony Blair. Liksom en del av hans gamla ministrar, underrättelseanställda, andra journalister, medarbetare till amerikanska politiker –  med flera. Saddam Hussein var sannolikt inte världens populäraste person vid tiden för det amerikanska och brittiska intåget i Bagdad, men hur var det med de där misstänkt undangömda massförstörelsevapnen? Och vad blev resultatet av invasionen?

Just personer inblandade i sökandet efter gömda kemiska och biologiska vapen får stort utrymme i den här serien som snabbt antar nästan trollbindande status. Inspektionerna i regi av bland annat Förenta nationerna pågick egentligen under flera år. Men mycket hann hända mellan det första så kallade Gulfkriget när Irak drevs ut ur Kuwait i början av 1990-talet och dussintalet år senare när hela Saddams regim avlägsnades, följt av ett långvarigt inbördeskrig.

Just detta faktum att den personliga goda relationen mellan två ledare för USA och Storbritannien var så betydelsefull, är omöjligt att missa i ”The Fault Line”. Tony Blair och George W. Bush hittade snabbt varandra, vilket ledde till en lojalitet dem emellan som överflyglade många andra invändningar och varningsflaggor som restes. Podcasten ger ganska definitiva svar på flera frågor; som varifrån de tvivelaktiga informationerna om kvarvarande hemliga vapen i Irak kom ifrån, men väcker ständigt nya. Hur mycket handlade invasionen om svepskäl för att åstadkomma en förändring, ett regimskifte och om att stå upp för något slags ideal som under den perioden ofta beskrevs som nykonservativt, ett epitet man kunde fästa på många av grabbarna och gubbarna i den amerikanska regeringen? Men frågan är om den brittiske ledare för labourpartiet egentligen var minst lika övertygad om deras respektive länders plikt att förändra världen i önskad riktning, även om det kostade på. Och oavsett vilka som fick betala det högsta priset.

Det här är genuin journalistik med genomarbetade avsnitt utan i princip några döda punkter alls. Kanske 2020 års enskilt mest fastnaglande podcast alla kategorier. Kanske. 

För några år sedan brukade jag lista årets bästa podcaster överhuvudtaget – nu har jag gett upp det projektet, åtminstone för ögonblicket. Men ur olika genrer (i den mån de kan klassificeras) skulle jag vilja framhålla några av dem jag konsumerat flitigast till och från arbetet eller andra timmar som blivit över de senaste tolv månaderna: 

HISTORIA: The History of England (David Crowther), Historia.nu med Urban Lindstedt, The History of Byzantium (Robin Pierson), History of Philosophy Without any Gaps (Peter Adamson), The Medieval Podcasts (Medievalists.net), Noble Blood (iHeartradio), Tides of History (Patrick Wyman / Wondery), Bildningsbyrån (UR), Historia con el móvil & Historia de España para selectividad (Juan Jesús Pleguezuelos / Podium Podcast), P3 Historia (SR), Revolutions (Mike Duncan), Vetenskapsradion Historia (SR). 

SAMHÄLLE / AKTUALITETER: Fresh Air, Americast (BBC), Forgotten: Women of Juárez, Scheer Intelligence (KCRW), Deconstructed (The Intercept). 

RELIGION / TEOLOGI: The Bible for Normal People, SkyPilot: Faith Quest, Christian History Almanac (1517.org), Think Christian: A Faith and Pop Culture Podcast. 

POPULÄRKULTUR: The Big Picture (från The Ringer), Snedtänkt med Kalle Lind, Seeing and Believing, The Watch (The Ringer), Maltin on Movies, The Prog Report, WTF with Marc Maron, Filmspotting, The True Tunes Podcast (John J Thompson)  

HUMOR: The Topical (The Onion)

 

RELATERAT UR ARKIVEN: Mina favoritpodcaster 2018 (engelskspråkiga), 2018 (på svenska), 2017 (engelskspråkiga), 2017 (svenska)…

Från frysboxen: Sports Bar – Saba Style

yemenity2010 Från frysboxen, krönika, sportreferat , , , , , , , , , ,

Ursprungligen publicerat på yemenity2010 22 juli 2010 från Taiz i Jemen.

VM är över… och sällan har jag sett så lite av det som den här gången. Men med de speciella förutsättningar som rådde var i alla fall en del av matchupplevelserna mer minnesvärda än vanligt. Företrädesvis inträffade de på speciella platser där såväl vattenpipor (eller shisha, som de plägar kallas här) och qat som ständigt återkommande satellitmottagarproblem och mixtrande med fjärrkontrollen mitt under match är standard. Det var främst kanaler ur Al Jazeera-nätverket som visade matcherna. Det bolaget är numera en institution och medial maktfaktor i den här delen av världen, och har expanderat sitt territorium vidare än så (vilket jag tänkte återkomma till i ett senare inlägg). Inför VM var situationen sådan att speciella betalkort krävdes och det hade inte jag; faktiskt inte ens TV i lägenheten förrän ganska nyligen när jag flyttade en kort sträcka till en lya där det redan fanns en sådan. Men i Taiz finns det kollektiva alternativ!

Kuddar, dynor och klassiska jemenitiska vardagsrumsvråer är integrala inredningsfundament i Fundoq al-Ochwa, eller Brothers Hotel. Servicenivån är ojämn, men karaktär har stället utan tvekan. En institution i stan? Tidigare under våren såg jag en del Champions League på samma ställe, främst Manchester United i vått och torrt. Strömavbrotten är också en detalj att räkna med i den här staden och de brummande dieseldrivna generatorerna kan snabbt komma till användning. Damer göre sig för övrigt icke besvär i TV-hörnen; ännu ett utslag av hur det offentliga sociala livet ser ut här i Jemen.

Matcherna då? Av de förväntade storheterna såg jag i stort sett ingenting alls av Argentina, Brasilien, Italien eller England. Representanter för stolta nationer som i vissa fall sades gå ut på banan med fruktan i lederna och följaktliga fiaskon som följd när det gällde som mest. Båda finallagen från förra VM utslagna redan efter gruppspelet, till att börja med. Även Italien rök alltså, och jag brukar inte sörja så mycket när de går på pumpen…  Vad fransoserna hade i kroppen är ett sant mysterium. Lugnande medel med muskelförtvinande funktioner? I förlustmatchen mot hemmanationen Sydafrika kunde de ha råkat ut för något betydligt värre än 1-2. USA punkterade Algeriet i sista minuten efter en orgie i målmissar – till besvikelse för de flesta närvarande på hotellet. Tyskland och Ghana var två spelande lag som båda ville vinna och gå vidare – och gjorde så, i den bästa matchen jag hade sett så långt. Men det skulle bli ännu bättre.

Såg Spanien slå Portugal i en mindre TV-bar en but uppåt vår gata Al-Moror, med liknande koncept, det vill säga mafrajer (madrasser och kuddar), vattenpipor och magiska löv i överflöd för dem som så önskade. Jag lät bli bonusutbudet, inte minst för att jag var där med en bekant som själv försöker skära ner på sitt qat-intag (och faktum är att jag själv fortfarande inte prövat, vilket förvånar en del andra utlänningar här i Taiz). Holland -Uruguay var en annan match jag råkade se i samma rökiga bar. Två lag som presterat över förväntan, i en spännande semifinal. Och publiken här verkade jubla lika mycket vilket lag som än gjorde mål.

En och annan match såg jag faktiskt i hemmiljöer, som Uruguay-Ghana, där sydamerikanerna lite oväntat visade sig vara världens ledande handbollsnation just nu. Och det räckte till semifinal… Vad skulle Maradona ha sagt – Guds hand? Och så, finalen: Då hade jag åkt på en kraftigare förkylning än jag vanligtvis råkar ut för och var tacksam för att Al Jazeera var på generöst humör och den avgörande uppgörelsen visades utan kortkrav. Holland är ett gammalt favoritlag för egen del, troligen sedan den första VM-turnering jag minns 1978, men även senare bravader såväl i VM som EM. Spontant sympatiserade jag med deras kämpaglöd mot spanjorerna som dock spelat upp sig till sin högsta nivå så dags i turneringen och trots allt var välförtjänta vinnare. Nu är frågan; var kommer jag att se nästa VM? Det är bara fyra år kvar och det är dags att börja planera…

Några relaterade länkar: Varför gick det så bra för de sydamerikanska lagen i VM (åtminstone fram till kvartsfinalerna)? BBC frågade bland annat en tidigare fixstjärna på planen, numera tränare: ”This is one of the toughest qualifiers in the world,” said Maradona. ”I think Ecuador [edged out in the last official match by Uruguay] deserved to be here. And it is definitely not the same to play against the likes of Ecuador than against, let’s say, the Faroe Islands”. Men analyserna hann svänga ett par gånger fram till slutet, när européerna tagit över dominansen igen. Ingen är profet på sin hemplanet, utom den tyska bläckfisken Paul…

Arrangemanget i stort analyseras av Al Jazeera: Sydafrika trotsade olyckskorparna och levererade vad de skulle. VM ”has been a great success and will leave a lasting legacy in our country” kommenterar landets president Jacob Zuma. Och visst har den här sporten alltid lämpat sig för uttömmande sociopolitiska analyser? Som här i The Nation, som bland annat citerar den kontroversielle amerikanske TV-demagogen Glenn Beck: ”We don’t like the World Cup. We don’t like soccer. We want nothing to do with it…. I hate it so much, probably because the rest of the world likes it so much, and they riot over it, and they continually try to jam it down our throat.” Artikelförfattaren har en sundare syn på sport, bör tilläggas.

Vilket virus vinner i kväll?

yemenity2010 krönika , , , , , , , , ,

Det talas om damernas år. Och borde vara det. En handfull grabbar i rad har skickats ut i Europa från Sverige i sammanhanget de senaste åren. Det borde bli annorlunda i år. Om inget slår slint i huvudet på internationella jurygrupper eller en betydande andel svenska hemmaröstare. Eller ett visst världsomspännande virus vänder trenden och slår ut hela startfältet. Eller ser till att allt ställs in. Vi kan inte säkert veta att det verkligen blir en melodifestivalfinal i afton förrän det är dags. Antar jag. 

Så, vad har hänt under halvannan månad hittills – och vem vinner?

Visst. Jag trodde väl också att de båda relativt unga men rutinerade schlagerpojkarna skulle gå direkt till final från första deltävlingen. Robin och Felix. Hälften slog in. Och Felix, alltså han med efternamnet Sandman visade professionell entusiasm över att ’bara’ ha nått andra chansen. Inte överraskande krånglade han sig vidare till Globen den vägen men jag trodde inte att The Mamas skulle slå an så väl som de gjorde. Beklagar det inte på något sätt. Deras låt ”Move”  är formstöpt, men de har envisats med att lägga in små identitetsmarkörer kopplade till gamla skolans gospel och till och med smugglat in en eller annan halvnot i slutet. Och framförandet? Högt över genomsnittet. Tyvärr kan deras medverkan med John Lundvik i fjol ligga dem i fatet. Vore det som att skicka hälften av samma bidrag igen? Ingen kan väl heller klaga på röstresurserna hos veteranen Sonja Aldén, men hon representerar numera en schvungen schlagervärld som har väldigt schvårt att schlå sig fram i schammanhanget. Ingen märkvärdig ballad, rätt snygg ändå men inte tillräckligt distinkt. Ett av många sedvanliga offer längs vägen mot Friends Arena. 

För övrigt: hiphop var tydligen inte framgångsreceptet i Linköping 1 februari 2020, första dagen efter Brexit. Vad det nu har med saken att göra – ville bara flika in det. En överdos drama men lägre dos idérikedom. Nu tänker jag på ballerinabidraget från Malou Prytz. Det var väl hon som slog igenom förra året som yngsta finalist, eller minns jag helt fel? Nu var det främst kompositionen som plattats till mer än nödvändigt. Tanken var väl att det skulle väcka mer storslagna känslor än vad det finns täckning för i struktur och komposition överhuvudtaget. Alltså, någon borde ha ansträngt sig lite mer. Och då framförallt låtskrivarna, som i år tycktes stå i centrum på ett annat sätt än tidigare. De korta förfilmerna innan framförandet av bidragen fokuserade främst på dem, vilket trots allt var en ny spännande strategi. Har låtskrivare, som långtifrån alltid är desamma som framförande artister, något vettigt att säga om sina alster? I vissa fall, ja. Inte alla. Många musiker har förvånansvärt svårt att prata om musik överhuvudtaget och förklara hur de tänkt på ett begripligt sätt, vilket inte är någon ny uppenbarelse. Andra skulle kunna hålla låda hur länge som helst, vilket inte krävs i det här fallet. Men när en av de amerikanska grabbarna i ensemblen som knåpat ihop Felix Sandmans låt om känslomässiga pojkar, förklarade att han älskar melodin, måste man ändå ställa motfrågan: var det inte just bristen på melodi som hindrade dem från att flyga iväg till finalen omgående? Spekulerade siaren från stenåldern, som i det här fallet bara uttrycker sin egen förvåning över att ett så påkostat nummer inte grundades i något mer, just det, melodiskt. Monotont är snarare det mest adekvata adjektivet. En reaktion som troligen skvallrar om begynnande, om inte fullt manifesterade ålderstecken. Robin Bengtsson har lämnat Dressman-kompisarna hemma i år och installerat koreografiska hologram i bakgrunden. En allmän stelhet genomsyrar helheten, men där fanns i alla fall en melodi med hyfsad hook. Ibland har sådana detaljer betydelse. 

En aning beige, kanske? Andra deltävlingen i Göteborg var inte direkt överstimulerande. Min fru var i alla fall bättre på att förutsäga resultaten. Men att Anna Bergendahl borde och skulle gå till final vad vi ganska överens om. En lagom majestätisk historia med koreografi och klädkod jag inte fullt ut inser storheten i, men då talar jag alltså om det visuella. Musikaliskt stod det ut i mängden. Att Jan Johansen inte har samma dramatiska känsla som den på ett sent stadium diskvalificerade Thorsten Flinck och inte kunde bära upp det bidrag han tilldelats i all hast var knappast en överraskning. Och Linda Bengtzings artistiska vision har jag aldrig lyckats dechiffrera.  Dotter har varit med tidigare och jag vill minnas att jag uppskattade det bidraget mycket mer än majoriteten av folket gjorde. Nu var jag först överraskad att hon gick direkt till final, trots sina stolta referenser till Florence + the Machine och annat lovande. Men hon har talang. Hon har röst. Och låten kan lyfta i längden.

Tredje deltävlingen från Luleå: Någon som kommer ha något därifrån? Det kanske var de minst lättglömda kandidaterna som klarade sig till final. Men vilka var det? Uppenbarligen var jag inte tillräckligt koncentrerad för att göra några minnesanteckningar den kvällen. Ett litet gott råd till låtskrivare: organisk är inte samma sak som att planka valfri produkt ur Avicii-katalogen. Det är dig jag menar, Victor Crone. Även om det nog inte var just du utan någon av dina kompanjoner som beskrev bidraget just med ordet organisk. Men direkt till final från Malmö bar det.  Däremot hörde jag en ganska tjusig och lagom spänstig elektroballad med den oväntade duon Ellen Benediktson och Simon Peyron, som tog sig till andra chansen men tyvärr inte längre. När det gäller professionalitet och ett paket som har något slags vinnande karaktär över sig så var ändå det allra sista bidraget av de 28 kombattanterna, ”Brave” med Hanna Ferm något som utmärkte sig. Hur organiskt är det? Oklart. Men klart klatschigt och melodiskt över genomsnittet.

Är det här alltså verkligen damernas år? Även om en parad av pojkar skickades till final från Andra chansen, kvarstår intrycket att det inte borde vara någon av deras tur i år. Även om vi utvecklat en tradition att på något sätt hitta en manlig vinnare även när det inte borde ha gått. Alla våra senaste representanter har inte varit en Måns eller John. Personligen hade jag också velat se duon Ellen och Simon med sin powerballad i finalen, men fruktade med rätta att de skulle möta övermäktigt motstånd från den talträngde herr Anis. 

Annars utgjordes höjdpunkterna i den förlängda sändningen från Andra chansen av pausinslagen med Loreen, och kombinationen Tomas Ledin och Björn Skifs. Samt givetvis, Björn Gustafssons oförlikneliga comeback. Den oändliga raden av föregångare på väg in i den nyöppnade Hall of Fame var nästan definitionen av ’tårta på tårta’ med sitt överdrivet dignande bord av sekundsnabba nostalgitrippar med diabetesframkallande potential. Det är inte svårt att hitta nominerade eller redan invalda kandidater som rimligtvis inte riktigt gjort rätt för sig där. Vilka är kriterierna egentligen? Men det här har framför allt varit ett oförargligheternas melodifestivalår, så att förarga sig är egentligen inget jag är motiverad att bli. Bara en aning disträ och likgiltig mellan varven.

Programledarna är ännu en nykomponerad combo. När det gäller naturlig talang är det främst nykomlingen Linnea Henriksson som överraskat mest positivt. Skratta inte nu, men jag har väldigt vaga uppfattningar om vem hon är sedan tidigare. Men hon verkar spontan, avslappnad och omtyckbar. Där har de gjort ett fynd. Manus har pendlat upp och ner, men har åtminstone uppfyllt en acceptabel trevlighetspotential denna extra intensiva virusvarningsvinter. Om vi ens ska kalla det vinter. 

  • Förresten, är det någon idé att fortsätta med den gamla folksporten ‘räkna tonartshöjningar’? Numera räknar man kallt med att de inte kommer, så jag har glömt att försöka hålla något slags koll.
  • Och när lanseras Melodifestivalens egen Hall of Shame? Kan tänka mig ett antal lämpliga aspiranter som antingen försvunnit i förlåtande förgätlighet,  eller fastnat i minnet av fel orsaker. 
  • Borde jag tippa en vinnare av allt? Jag tvekar, men gör det enkelt för mig; någon av kvinnorna i fältet. En annan utgång vore faktiskt förargelseväckande nästan på allvar. 

Startfältet från SVT, bara för att.