Bland polariserande profeter och religiösa rebeller i poddjungeln

Pastor Billy Graham (1918-2018) var troligen en av det senaste seklets mest kända evangelikaler. Känd för sina massmöten och goda relationer till i princip alla amerikanska presidenter som valdes under hans livstid. Här är det Ronald Reagan som delar ut en medalj 1983. By White House/ Ronald Reagan Presidential Library [Public domain], via Wikimedia Commons
Evangelical. Ordet kanske låter bekant? Det är alltså den engelskspråkiga benämningen på något som på svenska ibland kallas evangelikal. Och som ytterst få egentligen kan definiera. Det har i alla fall med religion att göra – mer specifikt kristendom. Och en form av kristendom som lägger stor vikt vid att läsa Bibeln och tolka den, nej kanske inte bokstavligt, men i alla fall som en bok direkt inspirerad av Gud och därmed med viss betydelse för just du lever ditt liv. Om du betraktar dig själv som troende. På allvar. Tja, var det här den definitiva definitionen av vad ordet står för? Nej. Troligen inte. Du kan få serverat något hundratal andra versioner av vad evangelical, evangelikal eller evangeliskt kristen innebär. 

Vad många kanske även i Sverige uppfattat på senare år är nog ändå att det kan ha betydelse i politiken. Amerikansk politik framförallt. Och att många amerikaner i den aningen svävande kategorin ’white evangelicals’ helst röstar på republikanerna och att de i nuläget utgör en av regerande presidenten Donald Trumps stadigaste stödtrupper. Vilket i sig är ytterst motsägelsefullt, med tanke på hans ganska väl dokumenterade moraliska tillkortakommanden och hur viktigt just sådana personliga egenskaper traditionellt har ansetts vara av just den här väljargruppen. Själv är jag uppväxt (och fortfarande medlem) i ett svenskt samfund, en så kallad frikyrka som oftast inte brukar sätta den här etiketten på sig själv (snarare som reformert-kongregationalistisk, vilket vi kan analysera en annan gång) men där många aktiva nog ändå känner viss samhörighet med amerikanska evangelicals i flera avseenden. Inte i huvudsak i frågan om Trumps kvalifikationer men vad gäller världsåskådning i allmänhet. OK, allt det här kan diskuteras och ventileras. Och – var hittar man enklast exempel på hur den här diskussionen ser ut från amerikansk horisont? Som så mycket annat: podcaster. 

Och man råkar ha fått för sig att alla där borta på andra sidan Atlanten ser allting i svartvitt och oreflekterat delar in sig i två fientligt inställda fraktioner vad gäller religion kontra sekularism, liberalism kontra konservatism, millennialister mot baby boomers… et al – så, think again. Under de senaste månaderna har jag plöjt igenom och åtminstone ytligt utforskat utbudet av podcaster som i någon form utgår från evangelikal kristendom och sedan försöker ta reda på vad det i grunden är, och om det är något att hålla fast vid. Åsikterna går isär. Å andra sidan kommer inte många av de här följande tipsen att handla om definitiva slutsatser skrivna i sten. Det här är pågående diskussioner där programledarna själva har ganska olika utgångspunkter, eller regelbundet konfererar med gäster som bidrar med nya perspektiv. What’s not to like about that? 

Nåja, som jag sade, än så länge har jag inte hunnit lyssna av mer än ett par avsnitt av varje exempel här, men några favoriter har utkristalliserat sig, medan andra kanske kommer att bli det så småningom. Så många poddar, så lite tid… Noterbart är också att det försiggår en del korsbefruktning och flera programmakare jobbar intensivt på att bygga upp nätverk som bland annat gör att de kan poppa upp i flera poddar som programledare eller gästspelare. 

The Liturgists. Programförklaringen är så öppen det bara går. Här ska alla känna sig välkomna. Om man får tro deras egen presentation är det snarast frågan om att starta en ny folkrörelse med dialoger om livet, universum och allting. Community är ett nyckelord. Och det slår igenom även i podcasten som genomsyras av en samtalston som faktiskt låter genuint öppen och nyfiken, civiliserad och samtidigt potentiellt provocerande för vissa. Pröva själv, för all del!

Hillsong United – ett av flaggskeppen för nutida evangelikal popkultur. Typ. CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2828526

Exvangelical. Han ger ett allvarligt intryck, Mr Blake Chastain som utan omsvep deklarerat att han lämnat vad han kallat ”the messed up subculture of evangelicalism” bakom sig för att utforska allt spännande som finns utanför. Ett avsnitt bjuder på en längre intervju med sångaren Derek Webb som tycks ha gjort en liknande resa. I övrigt finns nog fler djup att ösa ur som jag inte hunnit med än…

Drunk Ex-Pastors. Exakt hur alkoholpåverkade de är vid inspelningstillfällena, de två före detta pastorerna, är jag inte riktigt klar över. Men de blandar friskt och emellanåt lite lagom sarkastiskt observationer om sina förflutna karriärer, samtidskulturen och pågående processer i samhället. Som så många andra caster kunde korta ner uppvärmningssträckan och de mer lösryckta ’ i förbigående’-kommentarerna, men något finns här. Absolut. 

BadChristian Podcast. Hur bad är de, på en skala? Trion Toby, Matt och Joey vill i alla fall gärna poängtera sin frispråkighet och att de inte går i någons ledband. Och de har en bredd. Ställer bra frågor om livet. Också det här ett program med lite flytande, på gränsen till konturlös karaktär men som ändå lyckas hitta en riktning i regel. Som intervjun med ”The Shack”-författaren Paul Young eller sångaren Kevin Max. 

Homebrewed CultureCast. Fler exempel på ett poddkoncept som presenteras som en del av ett större paket, ett träd med olika grenar. Och kräver lite mer ingående bekantskap innan jag kan definiera precis vad de i första hand vill åstadkomma. Teologi, frågan om vad Bibeln i grunden ska vara bra för, är dock ett tydligt löpande tema, manifesterat i deviser som hashtaggen #SurvivingTheBible. 

Depolarize! Sade någon att USA var en smula splittrat? I så fall, hur ska man ändra på det? Och har den här podden några svar? Av det jag hört verkar det intressant för fler än jänkare i alla fall, till exempel samtalen med just de omtalade vita evangelikaler som befinner sig på olika sidor i den politiska debatten där. Producerat av delvis samma gäng som gör ovan nämnda BadChristian Podcast. 

En fri fågel, händelsevis flygande i havsbrisen över södra Texas en soldränkt sommarafton. Bara för att. Foto: J. Lindahl

Good Christian Fun. Visst! Jag medger. Det kan bli för mycket allvar av allt det här… Låt oss ha lite kul när vi ändå kan. För den superkristna subkulturen med dess populärkulturella utskott har genom åren gett upphov till en hel del minnesvärt stoff. Antingen för att det skulle förtjäna mer uppmärksamhet – eller för att vi kunde önska att det inte trängt igenom i bruset så mycket som det gjort. Duon Kevin T. Porter och Caroline Ely  betonar att detta verkligen är en show för vem som än vill höra på, oavsett världsbild och grad av exponering för kristen popkultur, representerad av filmer som ”God’s Not Dead” (som de dissekerar lustfyllt obarmhärtigt) eller artister som Carman. Samma sak här; jag har verkligen bara börjat utforska deras utbud efter att ha snubblat över dess existens häromveckan. Men de har producerat sig flitigt sedan starten i höstas. 

Fortsättning följer, kanske…

Annonser

Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal

Finaldags. För ett par veckor sedan började jag spåna på följande inledning:

”Som ni kanske märkt har den börjat. Melodifestivalen. I den form av följetong vi nu sett i ett femtontal år. Och för att gå rakt på sak: Det artar sig obevekligt till en av de svagaste finalerna sedan det här upplägget inleddes. Jag hoppas att jag har fel. Att jag kanske omvärderar ett eller annat bidrag och att den sista deltävlingen och Andra chansen kan skaka om i kortleken.”

Sedan dess har det ljusnat en smula. Det är kanske ingen katastrofal uppställning vi ser i afton. Men det är knappast klackarna i taket heller. Det är mig just nu ganska likgiltigt vem som vinner. Eller… Det här är första gången jag på allvar fruktar att Samir & Viktor skulle kunna jubla högst även efter den svenska finalen. Men, nej – riktigt så lågt har vi väl inte sjunkit än, eller?

Återigen kommer de unga manliga förmenta hjärtekrossarna att dominera numerärt i finalen. Och jag måste medge att jag blev överraskad när det var just Jessica Andersson och hennes inte fullt så överväldigande disconostalgia som blev första kvinnan att direktkvalificera sig. Men innovationer verkar inte vara välkomna i år. Nu är det inte många som har försökt med det. I min enfald trodde jag att Dotter i tredje deltävlingen faktiskt kunde ha en chans genom att sticka ut med sin avighet, udda taktbyten och något som faktiskt såg ut som ett personligt uttryck. Men nej, sådant verkar inte belönas. Snarare bestraffas.

En påtaglig tendens anno 2018 har varit betoningen på en egen berättelse som ska refereras på halvannan minut innan bidraget framförs. Har det varit så länge eller är det mer framhävt än förut? Svåra erfarenheter, kriser och sjukdom i familjen. Eller engagemang för utsatta. Visst kan det vara sympatiskt och behjärtansvärt, men bidrar det till att stärka själva sångernas budskap? Kan inte de stå för sig själva och uttrycka något i egen kraft? Jag noterar det här draget eftersom det, rätt eller fel, förefaller mer utbrett i år än någonsin tidigare.

Ballader i klassisk stil är en bristvara. Undantaget här är den rutinerade låtskrivaren John Lundvik och om han kan hävda sig i finalen skulle det bryta av mot mönstret, inte bara i svensk schlagerhistoria utan med tanke på hur fältet faktiskt ser ut i år. Det ska vara dansvänligt. Kul. Koreografin ska sitta där. Och helst inte avvika allt för mycket från ett väl beprövat mönster. Ja, ni ni hör hur jag låter. Men under ett bra år i svensk 2000-talsmelodifestivalshistoria brukar jag hitta fyra eller fem låtar under TV-turnén runt Sverige som jag faktiskt gillar. Även i finalen brukar utslagningsprocesserna ha resulterat i ett någotsånär anständigt fält. I år känns det alltså tunt. Inte mycket har verkligen fångat min uppmärksamhet.

Nu bör noteras att min egen instinkt för vad som fungerar blir mer och mer avslagen och daterad. Till slut har jag insett vad man i det fallet förlorar på att i princip bojkotta ett program som ”Idol” i TV4. Det är tydligen därifrån många av de blivande stjärnorna hämtas. När de verkar nykläckta för mig, har de i själva verket redan en uppbyggd fanbase. Så, min spontana reaktion häromveckan, ‘Martin Almgren vem då?’ framstår uppenbarligen som ‘goddag yxskaft’ för några tusen andra medborgare.

Att de flesta artister av äldre snitt, alltså över 35, är med som (snällt uttryckt) kuriosa och (kanske mer konkret) kanonmat, det vet vi nu. Enstaka gånger kan någon av dem skrälla. Av alla medvetet kitschiga bidrag som egentligen inte bjudits in för att ha en chans var ändå Edward Bloms hyllning till köket ett av de roligare. Svårt att verkligen tycka illa om, eller hur? Trots allt överdåd och dess totala brist på behärskning. Men ska man tycka synd om Kicki Danielsson som på allvar trodde att hon hade en chans i dagens tävlingsklimat? Och hade Kalle Moraeus kvalificerat sig till finalen om han varit med, säg, förra året? Ungdomsdyrkan är som vi redan vet inte ny, men kanske ännu mer accentuerad i år.

Melodifestivalen är som regel mer intressant som ett socialt fenomen än ett musikaliskt och något att verkligen beröras av. Men jag hade ändå velat se något bidrag som verkligen bränner till i finalen.  I fjol hade vi Nano som gick mest genom rutan och Wiktorias bidrag som var den bästa kompositionen, rakt av. Juryn valde Dressmann. Men är det någon som i nuläget kan se en blivande Eurovisionvinnare här?

Över en lördagslunchbuffé på en lokal restaurang där loungeversioner i Kenny G-stil av ikoniska 1980- och 90-talsdängor fyllde luftrummet, spekulerade jag och min fru en stund över resultatet i kväll. Hon hoppas mest på Felix Sandman eller Mendez. Och visst, åtminstone den sistnämnde har personlighet, även om han osade mer energi och vinnarinstinkt med ”Adrenaline” från millenniets embryofas. Mariette har närvaron och karisman, men knappast Låten med stort L. Benjamin Ingrosso har professionaliteten och favorittipsen på sin sida, men finns det några mätbara spår av mänskligt liv i ”Dance You Off”? Så till den verkliga avvikaren från mönstret; årets pensionärspaket med dispens att mingla med millenniegenerationen; Rolandz. Robert Gustafssons persona lyfter några minuters buskis till något med kapacitet att störa den hierarkiska ordningen överst på höstacken. Om inte de internationella jurygrupperna får krupp och kräver iltransport till Karolinska. Om inte annat ser vi i alla fall ett band på scenen. Kommer ni ihåg att det faktiskt fanns en tid när sådana var mer vanligt förekommande, såväl i melodifestivalsammanhang som på de brett belysta scenerna överhuvudtaget?

Vem vinner vad? Några mindre välbetänkta och vagt underbyggda Oscar-profetior

I natt smäller det igen. Som det gör en gång om året. Direkt från Los Angeles, tyvärr inte under en tid av dygnet som är helt idealisk för oss på skandinaviska breddgrader. Ibland har jag hållit mig uppe för att se vad som händer, men i år kanske jag tvingas vika mig för verkligheten. Arbetsdag i morgon. Dessutom, en större svensk dagstidning har nu lagt beslag på visningsrättigheterna och passat på att sätta upp en betalvägg. Värt att investera i om man inte tror sig vara helt säker på att ta vara på tillfället den här gången?

I alla händelser: några av de nominerade filmerna i olika kategorier har jag faktiskt hunnit se, även om vi ser det vanliga prestigefilmsyndromet i aktion. Det vill säga, de ’fina’ och ambitiöst Oscar-aspirerande filmerna från USA tenderar att släppas där under senhösten och dyka upp häröver först efter nyår, antingen strax före eller efter galans genomförande.

Dock, i all outsäglig dumhet ska jag försöka mig på några förutsägelser. I avdelningen bästa film (som egentligen borde sparas till sist i texten, men nu har jag inte tid med sådana dramaturgiska petitesser) har jag hittills sett och recenserat tre av de nio nominerade filmerna: ”Get Out”, ”The Post” och ”The Shape of Water”. Den sistnämnda har överösts med nomineringar överhuvudtaget och kanske bara av den orsaken chansar jag vilt på att den vinner även det här mest åtråvärda priset. Med starka reservationer för kritikerfavoriter som ”Lady Bird”, ”Phantom Thread”, ”Call Me By Your Name” med flera – som jag ännu inte sett. Och ”Get Out” har överraskat omvärlden så många gånger redan, så…

Skådespelarpriser? Daniel Day-Lewis och Gary Oldman kanske logiskt sett slåss om den manliga huvudrollsstatyetten. Day-Lewis tar hem den för att han sagt sig gå i pension efteråt. Men visst vore det kul om Daniel Kaluuya från ”Get Out” stack upp och störde ordningen. Frances McDormand har redan kammat hem en del belöningar för den kontroversiella filmen med det otympliga namnet ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”. Önskar jag hade sett den, men misstänker att hon säkert gjort rätt för sig. Dock, jag gillade verkligen Sally Hawkins i ”Shape of Water” och garderar med henne. Meryl Streep i ”The Post”. Oklanderlig insats, men hon har redan så många priser. Det här går henne förbi.

Willem Dafoe påstås vara väldigt, väldigt bra i ”The Florida Project”. Säg att han får en birollsbelöning för det, medan allt ska vara så fantastiskt i ”Lady Bird” att Laurie Metcalf  landar med en motsvarighet för kvinnor. Notera nomineringen för soulfantomen Mary J. Blige i ”Mudbound” som jag verkligen borde ha sett i sin helhet på Netflix, där den distribuerades direkt. De drygt fem minuter jag hittills har betat av verkar imponerande, men knappast hundraprocentigt inbjudande i sin lerindränkta landsbygdsmisär.

Ruben Östlund och Sverige har chans på en ’bästa utländska film’ för ”The Square”, som jag också missat så här långt. Brorsan har dock hunnit med att se och höja den till skyarna. Är det dags igen för en svensk seger i den kategorin? Vi hoppas på det.

Roligt skulle det vara om ”The Big Sick” fick priset för bästa originalmanus. Jag såg den häromveckan men har inte hunnit publicera min skriftliga sammanfattning än. Men den är bra. Troligen dock akterseglad här av, säg, ”Lady Bird”. Eller?

En av mina favoritfilmer från förra året var ”Blade Runner 2049” som syns i några tekniska kategorier och verkligen förtjänar åtminstone en Oscar för någon av dessa. Som foto eller ljudmixning. I klippkategorierna stöter vi också på ”Baby Driver” som var en annan av mina personliga favoriter från AD 2017. Den ska rimligtvis ha något erkännande för något av detta också. Men här slåss de tekniska titanerna med varandra, som exempelvis ”Dunkirk”. Varför jag fortfarande inte satt i mig Christopher Nolans krigsskildring finns det ingen godtagbar ursäkt för, men det är på gång. Snart…

Bästa originalsång brukar vara en svårbegriplig svag avdelning, men här finns åtminstone ett par ganska minnesvärda nummer jag kan uttala mig om, ”Remember Me” och ”This Is Me” från ”Coco” respektive ”The Greatest Showman”. ”Coco” kanske kammar hem kategorin bästa animerade långfilm i förbifarten i konkurrens med fyra förhoppningsvis fängslande filmer jag inte kan uttala mig om. Och nu har jag väl nått vägs ände vad gäller det jag vågar profetera om överhuvudtaget. Jo, sedan hoppas jag givetvis att Jimmy Kimmel gör ett bra jobb som värd även i år. Just det, även i år. Det var ju knappast hans fel att den anlitade advokatbyrån delade ut fel kuvert till Warren Beatty och Faye Dunaway inför den klimaktiska finalen för ett år sedan. Men någonstans kommer sannolikt någon att skämt om just den infamösa kollapsen i natt. Vare sig jag själv orkar vara vaken och skaffat mig tillgång till berörd kanal eller inte.

Au revoir…

 

Relaterat: Samtliga nominerade filmer samlade på Internet Movie Database.

Eurovision 2017: Sankt Salvador segrade – och sågade

Dagen efter. Dels en omfattande cyberattack mot i princip hela världen. Men även i förbigående, årets final i Eurovision. I går försökte jag mig på några tama förutsägelser och lyckades i alla fall nämna de flesta av de nummer som i slutändan hamnade högst upp. Tror jag. Inte för att jag på allvar tänkte att Moldavien skulle ta brons, men där såg vi folkets makt i aktion. Det kunde skönjas en viss diskrepans mellan juryrösterna från olika länder och de samlade inringda/in-sms:ade poängen från den berörda kontinenten med omnejd.

Först av allt: Portugal har jobbat ihop till det här. Trägen vinner – ett uttryck som sällan varit så passande. Och den lilla nästan bagatellartade balladen som gjorde det, är ju trevlig. En välkommen främmande fågel som väckte oväntat stark resonans i folkdjup såväl som hos branschmänniskorna i jurygrupperna. Om sångaren Salvador Sobral fick några nya kompisar i sällskapet efter sina segertalskommentarer om att ’musik är inte fyrverkerier – det är känslor’ och underförstått såga minst hälften av sina konkurrenter som ytliga posörer, ja…. Det är en annan fråga. Har han helt fel? Nej. Har han helt rätt? Var på skalan skulle han placera fjolårsvinnaren från Jamala, om han ser en skala i sammanhanget överhuvudtaget? Men det är OK. Musiker behöver inte ha en nyanserat genomtänkt synpunkter för att det de säger ska vara intressant, bara det känns som om det ligger något slags ideal eller allvarlig övertygelse bakom.

Sedan finns ju, som andra (exempelvis Markus LarssonAftonbladet) redan påpekat, en överhängande risk att nästa års final innebär en orgie i finstämda pianoballader. Eventuellt med fler personligt utformade småfågelinspirerade handrörelser i stället för påkostad koreografi och grafiska illustrationer. Lo-fi Lullabies in Lissabon, liksom. Den som lever får se. Jag hoppas att vi får fler framträdanden som Italiens energiska, inte särskilt originella eller nyskapande, men klatschigare form av musikaliserad civilisationskritik. Eller att fransoserna fortsätter skicka fler svalt sensuella vuxenpopsånger som årets. Den belgiska elektromelankolin belönades här, liksom till viss del Ungerns vibrerande framförande på romani. Däremot blev Armenien sorgligt förbisedda för sitt klart överpresterande nummer i en kategori som det kanske fanns för mycket av. Elektroetnopop. Men 18:e plats? Lägre än sådant som Kroatiens komedikollaps och Österrikes behagliga men nästan självförintande luftbubbla? Spanien kom i alla fall fullt välförtjänt sist. Det skär mig i hjärtat att de skickade något så komplett menlöst, men de lär sig förhoppningsvis av misstaget.

Sverige? Hedersam femteplats är väl precis lagom, eller hur – vad mer finns att säga?

Och den stolt flaggdraperade australiske moonaren, som nu ryktesvis inte alls är från Australien utan en ökänd ukrainsk skämtare, honom har det redan skrivits tillräckligt om. Ukrainsk humor kan överhuvudtaget utvecklas, att döma av insatserna från årets programledartrio. Annars landade ju showen som helhet utan att krascha. Alltid något, sade han som fick se Ödsmål.

Bara som avslutande konsumentupplysning och dokumentation före evigheten; samtliga bidrag betygsatta på den klassiska skalan från noll till fem poäng:

**** Armenien, Portugal, Italien, Frankrike, Ungern

*** Holland, Danmark, Azerbajdzjan, Norge, Rumänien, Belgien, Sverige, Bulgarien

** Polen, Vitryssland, Österrike, Moldavien, Australien, Storbritannien, Cypern, Tyskland, Ukraina

* Israel, Kroatien, Grekland, Spanien

 

Relaterat: En artikel från Politico om återkommande politiska dimensioner av tävlingen genom historien. Intervju med Salvador Sobral före finalen i spanska El País (just det, på spanska). 

Schlagerfinal 2017: Kalkylerat slog passionerat

Bengtsson. Robin Bengtsson. Skakad men inte rörd. Svassarmästaren från Svenljunga. Grattis, Ukraina! En helt ny Dressmannbutik skickas direkt till er med expressbud från Stockholms central. Stiligt! Ja, jag vet att jag inte är den första som associerat till framgångsrika företag i herrekiperingsbranschen i samband med koreografin och klädkoden i Robins nummer. Men det är väldigt svårt att inte kommentera…

Den minsta gemensamma nämnaren – var det avgörande i går kväll? Och vilka instruktioner är det nu egentligen de internationella jurygrupperna har? Jag har inte haft det riktigt klart för mig förut, men röstar de efter sin egen smak, eller efter vad de antar vara det mest kommersiellt gångbara bidraget? Nej, det här var inte sämsta möjliga utgång. Det här ett professionellt nummer. Nästan äckligt disciplinerat, för att använda ett gammalt bevingat uttryck från idrottsvärlden.

Men knappast det mest spännande eller personliga eller kännbara. Med betoning på att känna. Svenska folkets tredjehandsfavorit enligt den statistik vi har att utröna. Och svenska folket var inte precis enligt heller. Kolla bara hur jämnt fördelade i poäng de rösterna blev. Hur lite det äntligen skilde i procent och ackumulerad poäng mellan de minst belönade och dem som fick mest kärlek från folket. De sistnämnda, alltså de som fick mest poäng den vägen var faktiskt mina egna favoriter Wiktoria och Nano. Jag klagar inte över det.

Men nu var det något annat som avgjorde. MGN. Eller det som bedömdes vara den mest generiskt gångbara och välförpackade vinnarkandidaten i fältet. Utsedd med något slags vetenskaplig precision men kanske inte så mycket hjärta, föreställer jag mig. Men för all del, jag kan ha fel. Och jag har haft fel förr. Att Bengtssons namne Stjernberg skulle gå och vinna häromåret hade jag inte alls några förhandsvibrationer om. Och samma Stjernberg var väl en av kompositörerna bakom det här, alltså Bengtssons bidrag ”I Can’t Go On”. Intressant.

En intressant kväll i sin helhet, förresten. Men som underhållningspaket ganska rörigt och med en framstressad känsla över sig. Programledartrion har haft en ojämn formkurva och fått ta mycket kritik. Själv tycker jag ändå att de har klarat sig stabilt i stort sett, även om Hasse Kvinnaböskes roll förmodligen reducerats och beskurits en smula för att han (åtminstone i mina ögon) framstod som den minst disciplinerade av de tre. En charmig skånsk lös kanon på däck – på gott och ont. Men deras gemensamma sångnummer i mellanakterna har verkligen varit en blandning av träffar och missar. Inte minst i går. Så, var det här ett antiklimax för årets schlagerföljetong? Det kan hävdas. Själv avvaktar jag smula, även om jag inte är så spontant entusiastisk över utgången som jag skulle ha varit om någon av mina egna förhandsfavoriter hade slutat som segrare, av naturliga skäl.

Och de där internationella jurygrupperna, som jag tidigare tyckt fyllt en funktion och ofta haft ganska anständig smak… Den här gången är jag inte lika imponerad över deras urskillningsförmåga på det stora hela taget. De prioriterade helt klart det kallt kalkylerade framför det passionerade.

 

Relaterat: Mer basfakta från SVT om finalen i går kväll. 

Schlagerfinal 2017: Soul, storslagna scenerier och svärmorsdrömmar

Elefanten i rummet först: Loreen skulle naturligtvis varit här också. Rent musikalogiskt och kanske framförallt ur ett strikt konstnärligt perspektiv är det rent obegripligt att hon inte är det. Trallvänligt nummer? Inte direkt, men allt behöver verkligen inte vara det för att tillföra något artistiskt ambitiöst och nydanande i det här sammanhanget. Jag gjorde min plikt och röstade på ”Statements” när det begav sig, men det räckte uppenbarligen inte… Bara den där gnagande ovetskapen om vad de inbjudna internationella jurygrupperna skulle ha sagt om just hennes bidrag är en frustrerad frågeställning vi får ta med oss in i evigheten.

I stället serveras vi (som vanligt, nödgas jag väl säga) en en väl tilltagen portion svärmorsdrömmar utan substans i finalfältet. Men det är Melodifestival. Man kan inte få allt som man vill. Tillräckligt många andra har tyckt till, tryckt till och sett till att just deras favoriter fortfarande är med i leken. Veteranerna har i numera vanlig ordning eliminerats längs vägen, i vissa fall fullt förståeligt. Charlotte Perrelli – var du verkligen här i år? Roger Pontare hade lite mer power, men… Den något mognare publiken valde i stället att mobilisera sig när det var dags för en snart centennial celebritet att riva av en repris på något hundratal bitar han redan publicerat under mer än ett halvsekels karriär. Men det är trots allt lite kul med Owe Thörnqvist som kuriosa och representant för svunna tider. Hoppas han orkar igenom hela kvällen. Bokstavligen.

Svärmorsdrömmar. Eller tonårsflickdrömmar? Vad har dominerat i processen? Jag har fortfarande roligt åt en rubrik i Metro häromveckan, där det hävdades att trion FO&O nu accepterat tanken på att delta i tävlingen, eftersom den skulle vara mer ’edgy’ än förut. Alltså, vad är ens avlägset ’edgy’ med deras lilla 90-talistiska sång- och dansnummer à la ett otal boybands som i flera fall nu nått medelåldern? Fundera i några sekunder innan ni får facit. Slut på betänketiden. Rätt svar: ingenting. Och Anton Hagman kan väl inte rå för att han röstades ända hit, av för mig fullkomligt kognitiv dissonans-framkallande skäl. Men det är mycket i världen som frammanat sådana surrealistiska tankefigurer det senaste dryga året, som ni vet. Benjamin Ingrosso refererar i alla fall ogenerat till förebilder från några decennier tillbaka och gör något ganska elegant, om än eteriskt genomskinligt ur ett mer meningssökande perspektiv. Melodifestivalen. Ni vet. Boris René bjuder på lite mer mätbar funkfaktor och är fullt acceptabel i konkurrensen. Det blir några trevliga tre minuter, helt enkelt. Robin Bengtsson har ytligt sett tuffat till sig sedan sist och spelar på strängar som generöst uttryckt kanske kan kallas aningen mer ’edgy’, om vi nu ska tillåta det adjektivet spelrum här överhuvudtaget. Hyfsat beat om inte annat.

Jag är heller inte helt fientligt inställd till kombinationen jojk to the world och powerballad såsom presenterad av firma Fjällgren & Aniiniannnia (eller hur många stavelser var det?). Är det kvalitet? Är det kitsch? Spelar det någon roll? Jag kan inte älska det förbehållslöst, men heller inte råsåga det utan förbarmande. Trots allt är det ganska storslaget. Lisa Ajax: hon med sina regelbundet repeterade fyrbokstavsord som egentligen inte är tillåtna i Europa om hon skulle vinna. Men nu kommer hon inte att vinna, så det problemet uppstår inte. Vad återstår egentligen av bidraget efter den inledande provokationsfaktorn? En lagom luftig halvmodern popschlager som efterhand blåser bort i vårrusket. Mariette var mer spännande förra gången, vill jag minnas. Är det inte snyggt och stilfullt? Jo. Och alldeles, alldeles… Är det sterilt jag är ute efter? Något avgörande saknas i alla händelser. Ace Wilder har varit nära förut. Men hennes patenterade ’jag kanske fyllt 30, men kommer alltid vara tonåring’-offensiv doftar den här gången ganska derivativt. Energiskt men ihåligt.

Och så är vi framme vid de två kandidater jag verkligen kan och vill vurma för. Wiktoria var bra redan i fjol och kör i princip samma koncept rakt av igen. Ensam på scen, undvikande av visuella distraktionsmoment bara för sakens skull. Stark scennärvaro, dynamisk röst och en klassiskt klatschig låt med mer än en enstaka hook att hänga upp allting på. Det räcker långt i den här konkurrensen.

Och så: Nano. Mannen med storyn. Den där tuffa bakgrunden och sökandet efter ljuset, något som faktiskt genuint verkar genomsyra bidraget ”Hold On”. Om det rent melodiskt är en aning monotont, så vägs det upp med besked av variationerna i arrangemanget, det där snitsiga sticket som bryter av efter ett par minuter, inlevelsen och den allmänt igenkännbara nerven. Tilltalet. Överlag har också den visuella inramningen anpassats efter den stämning som finns i låten, med växlingarna mellan ljus och mörker, överblickar och närbilder, den bara bitvis exponerade gospelkören liksom den allmänna känslan av befinna sig mitt i något slags väckelsemöte eller terminsavslutning för ett tolvstegsprogram. Eller whatever. Det bränner till. Om han inte hämtar hem åtminstone de tidigare nämnda internationella jurygruppernas välsignelse blir jag förvånad.

Sammanfattning? Någon av de två sistnämnda borde vinna i afton. Men det kan också bli – skratta inte nu – en charmoffensiv från the far north eller en snart 90-årig bogeyman, ursäkta, boogieman som vägrar ge tappt och kör sin grej ända in i kaklet, som tronar högst omkring klockan 22.00. Konstigare saker har hänt. Fråga veckans startelva i Paris Saint-Germain, om inte annat. Om de överhuvudtaget svarar på tilltal de närmaste veckorna.

 

Hur jag hoppas att det slutar:

1. Nano ”Hold On”

2. Wiktoria ”As I Lay Me Down”

3. Boris René ”Her Kiss”

4. Jon Henrik Fjällgren feat. Aninia ”En värld full av strider”

5. Robin Bengtsson ”I Can’t Go On”

6. Mariette ”A Million Years”

7. Ace Wilder ”Wild Child”

8. Owe Thörnqvist ”Boogieman Blues”

9. Benjamin Ingrosso ”Good Lovin’”

10. Lisa Ajax ”I Don’t Give A”

11. FO&O ”Gotta Thing About You”

12. Anton Hagman ”Kiss You Goodbye”

 

Troligare scenario:

1. Nano

2. Jon Henrik Fjällgren & Aninia

3. Wiktoria

4. Benjamin Ingrosso

5. Robin Bengtsson

6. Ace Wilder

7. FO&O

8. Owe Thörnqvist

9. Boris René

10. Mariette

11. Lisa Ajax

12. Anton Hagman

 

Relaterade forum: Allt möjligt om festivalfinalen från Sveriges Television, liksom. Och vad skrev jag själv om förra årets final

En sång en gång: ”Life in a Northern Town” – The Dream Academy

Den var så drömsk. Så egen. Och blev faktiskt en omedelbar succé för den då skivdebuterande trion från London. Sedan blev det inte så många fler. Stora succéer alltså, åtminstone inte i singelformat, men konstellationen höll ihop några år till innan de gick vidare till andra projekt var för sig. 

Logo1-ensangengang”Life in a Northern Town” med The Dream Academy måste för min (och rimligtvis många andras) del ha dykt upp från i stort sett ingenstans. Eftersom den släpptes 1985 är det troligast att jag först hörde den i det nu sägenomsusade Tracks i Sveriges Radios alltid lika ungdomliga P3 (som jag nu med ålderns rätt i princip övergett sedan fler år än jag frivilligt nödgas medge). Kaj Kindvall hade något år tidigare omformatterat sin föregående långkörare Poporama och flyttat från torsdagkvällar till lördageftermiddagar. Och hans förkärlek för brittisk pop verkar ha haft visst inflytande på många av oss som växte upp under den eran. Blev ”Life in a Northern Town” i så fall en långkörare i egen rätt just där? Allvarligt talat, jag minns inte. Men jag minns att låten i sig hade något så självklart personligt tilltal och hemsökande atmosfär att den bara gick rakt in. Eller gjorde den? Omedelbart? Minnena kunna svika i detaljer.

Klart är i alla fall att det här är och förblir ett stycke musikmagi från nu över tre decennier tillbaka, ett som inte anfrätts av tidens tand i någon större utsträckning. London, anger alltså Wikipedia som bandets hemvist. Av någon anledning hade jag alltid trott att de kom från Liverpool. Men det kan kanske, möjligen, kopplas till just den här sångtiteln. Och texten, med sina referenser till Beatles, men för all del även amerikanska ikoner som Frank Sinatra och John F. Kennedy. Att bandet var en smula musikaliskt influerat av just The Beatles är uppenbart, inte bara i den här låten utan även på resten av deras första LP – med samma namn som bandet självt. Men vilka brittiska band var inte det under ett par decenniers tid? Vad som också slår igenom är en klassisk skolning eller åtminstone grundläggande träning i att hantera stråkar, slagverk och en del varianter av träblås. Soundet blir därefter. Rikliga rymdklanger, men även rytmiska impulser som kan föra tankarna till andra kontinenter. Begränsning var inte deras ledord. Men att skapa den där akuta genomträngande hitkänslan lyckades de alltså bäst med på det allra första spåret på sitt allra första album. ”Life in a Northern Town” förefaller för övrigt ha varit en ännu större framgång i USA än i hemlandet. Om det nu beror på raderna om ”like Sinatra in a younger day, pushing the town away” och ”in winter 1963 it felt like the world would freeze, with John F Kennedy and The Beatles”. Eller inte.

Videon, som i skrivande stund finns tillgänglig på YouTube i ett par olika uppladdningar, förstärker på ett nästan magnifikt sätt den där melankoliska grundstämningen och textens beskrivning av en avkrok med sina bästa år till synes bakom sig, med sina regntunga skyar som sveper in ödsliga hedar och småstadliga kullerstensgator. Jobben har försvunnit och framtiden finns någon annanstans, men Frälsningsarmén river av en låt och barnen tröstar sig med lemonad. Dystert men ändå hypnotiskt vackert.

The Dream Academy upplöstes 1991, inser jag nu efter en enkel Wikipedia-check. Där framgår också att ledaren Nick Laird-Clowes fortsatt med bland annat filmmusik till sinsemellan helt olika skapelser som ”Battle for Haditha” och ”About Time”, liksom en del samarbete med Pink Floyd. Hans forna vapendragare Gilbert Gabriel och Kate St. John har inte heller varit sysslolösa, den senare exempelvis i samröre med Van Morrison och Marianne Faithfull. Helt nyligen ska de också samlat ihop sig till ett par återföreningskonserter i Japan.

Det finns kanoniserade filmer man bör ha sett. Och det finns låtar man helt enkelt bara bör ha hört någon gång i sitt liv. ”Life in a Northern Town” är en sådan.

… och ja, debutskivan inklusive ”Life in a Northern Town” finns på Spotify. Möjligen även på andra strömmande forum. Ta reda på det, vetja!