Några fåfänga försök till förutsägelser om Oscar-galan 2021…

Not: Även publicerat (i en aningen annorlunda version) på russin.nu

Ma Rainey’s Black Bottom (2020): (L to R) Glynn Turman as Toldeo, Chadwick Boseman as Levee, Michael Potts as Slow Drag, and Colman Domingo as Cutler. Credit: David Lee / Netflix

Fåfängt, som alltid. Att ens försöka. Men det är dags igen. Och dags att spekulera. Det är inte alltid en orkar närvara eller ens har chansen att via någon åtkomlig kanal följa procedurerna kring vilka som belönas för sina filmbedrifter föregående år av Hollywood-akademin. Academy Awards är ju egentligen en mer formell benämning på det som i dagligt tal oftast kallas Oscar-galan. Som i år lär se annorlunda ut än vanligt av kända skäl, men exakt hur återstår att se. I natt ska det i alla fall vara möjligt att se showen via TV4:s försorg. Förhoppningsvis lyckas jag i mina intentioner att vaka och bevaka vad som händer, när det händer.

Så till tipsen, för det var huvudsyftet med här övermodiga inlägget. Har jag sett absolut allt som nominerats? Knappast. Så jag får luta mig mot en hybrid av egna instinkter, experters förutsägelser och allmänt skvaller. Att pandemin i praktiken stängt igen dörren för många riktiga biopremiärer under senaste året är både en för- och nackdel. Just nu finns om inte annat flera av Oscar-kandidaterna tillgängliga på olika strömningsplattformar, som i flera fall sponsrat filmernas tillkomst.

Var börja? OK, bästa manliga huvudrollsinnehavare. Eftersom vi äntligen kom till skott hemma och såg ”Ma Rainey’s Black Bottom” (via Netflix) häromkvällen, så lutar jag åt olyckligt tidigt bortgångne Chadwick Boseman som postum pristagare för rollen som trumpetare med torterat sinne och svårstyrt temperament. Händelsevis såg vi även ”Sound of Metal” (Amazon Prime Video) i helgen och där imponerar Riz Ahmed som trumslagare med akuta hörselproblem. Och visst är både Anthony Hopkins och Gary Oldman med i leken, men… Boseman får det bli.

Kvinnlig huvudroll: Även här skulle ”Ma Rainey…” kunna få ståta med en statyett genom Viola Davis som bluesdrottning, men med allt buzz som varit kring (den av mig fortsatt osedda) ”Nomadland” så tippar jag i alla fall Frances McDormand. För övrigt har jag bara sett en av filmerna i kategorin och borde verkligen ta tag i ”Pieces of a Woman” (Netflix) till att börja med.

Kvinnlig biroll: Alltså, Maria Bakalova är ju en briljant ny bekantskap (det vill säga ny för de flesta av oss utanför Bulgarien) i ”Borat Subsequent Moviefilm” (Amazon). Sacha Baron Cohen har nog gjort världen en tjänst genom att lyfta fram henne i världens blickfång. Men troligare är kanske att Glenn Close vinner, trots att ingen verkar älska ”Hillbilly Elegy” som helhet och jag själv inte ens orkat ta mig an den överhuvudtaget. Borde jag? Tipset bygger snarare på andras profetior än egen vishet, men…

Manlig biroll: Det dåliga samvetet slår till igen. ”One Night in Miami” (Amazon) verkar faktiskt vara en stark och omhuldad film, som jag hittills bara sett knappt en halvtimme av. Där är Leslie Odom Jr nominerad, samtidigt som en annan kritikerfavorit har två pretendenter på egen hand; ”Judas and the Black Messiah”. En av dem är Daniel ”Get Out” Kaluuya som har haft Oscar-vibbar omkring sig ett par år nu för lite av varje. Jag satsar på Kaluuya och hoppas återkomma till ”Judas” inom kort.

Animerad film: Här har jag bara sett ”Wolfwalkers” (Apple TV+) som är charmig nog, men antagligen brädas av ”Soul” (eller ”Själen” som den väl kallas på svensk mark). Dessutom inser jag att ”Shaun the Sheep” är på tapeten igen och jag troligen har missat något viktigt hittills.

Filmfoto: Här borde väl ändå ”Mank” (Netflix) håva in något av de tekniska priser jag ser framför mig att David Finchers svartvita snygghetsorgie ändå får med sig hem, sannolikt i brist på andra mer uppmärksammade priser. Jo, min misstanke är att den uppfattas som för elegant kylslagen och perfektionistisk för att vinna exempelvis för Bästa Film. Återkommer till det. Sedan är givetvis ”News of the World” (Netflix) en värdig konkurrent, men lär förmodligen hamna i utkanten av den mest inbjudande stugvärmen i natt.

Kostymer & sådant ekiperingsrelaterat: ”Mank” igen, kanske? Eller hur tjusigt utstyrda är ensemblen i ”Emma” – någon som vet?

Regi: Är det inte Chloé Zhao för ”Nomadland” som har vinden i ryggen här? Eller hur het är Emerald Fennell för den omdiskuterade ”Promising Young Woman” som jag verkligen beklagar att jag inte kommit åt att se ännu? Chansen är i alla fall uppenbar att det blir en kvinnlig vinnare här, vilket inte tillhör vanligheterna.

Dokumentär: Nej, jag har inte sett någon av de fem nominerade men åtminstone lokaliserat två av dem; rumänska ”Collective” finns på HBO och ”Time” på Amazon. ”Time” verkar omtyckt, trots den ganska intetsägande titeln på en historia som tydligen kretsar kring en familj splittrad av en fängelsedömd fader och hur de tar sig igenom livet under ett par decennier. Så jag kör på den.

Hur många kategorier är värda att vädra illa underbyggda förutsägelser om? Klippning, till exempel. Jag har sett två av filmerna men chansar vilt på ”Promising Young Woman” – som alltså inte är en av dessa. Internationell film; här är danskarna representerade med fyllefilmen ”En runda till” som jag inte vågar ha en bestämd åsikt om, men även här en chansning. Alltså i dansk favör.

Smink & sådant: ”Mank”. Jag sade ju att placerar i princip alla produktionstekniska profetior här i brist på bättre förslag.

EUROVISION SONG CONTEST: The Story of Fire Saga – Will Ferrell as Lars Erickssong, Rachel McAdams as Sigrit Ericksdottir. Credit Elizabeth Viggiano/NETFLIX © 2020

Musik: Här har firma Trent Reznor & Atticus Ross den stora ynnesten att tävla mot sig själva eftersom de komponerat till både ”Mank” och ”Soul”. Jag säger väl att de får pris för den senare. Då.

Originalsång: Den såvitt jag vet enda svenska segerchansen genom ”Husavik”, framförd av Molly Sandén i aningen underskattade Eurovision Song Contest-komedin ”Fire Saga”. Men, jag tror med knapp marginal på ”Hear My Voice” med Celeste från publikfriande rättegångsdramat ”Trial of the Chicago 7”, som jag händelsevis också såg klart i helgen efter att ha betat av den i portioner. ”Fight for You” från ”Judas and the Black Messiah” levererar ett juste groove men ingen riktig hook och ”Speak Now” från ”One Night in Miami” saknar också det där. Generellt har det alltid förvånat mig hur få riktigt minnesvärda originalsånger som nominerats i det här sammanhanget under de senaste decennierna i alla fall.

Ljudläggning: Allvarligt talat, alla som sett ”Sound of Metal” vet hur mycket ljudet betyder för den relativt lågbudgeterade lilla uppkomlingen. Jag säger, ge dem priset! Även om andra storslagnare stänkare som ”Greyhound” eller ”Mank” kanske faller juryn mer i smaken.

Visuella effekter: Christopher NolansTenet” har inte precis överösts med kärlek från juryn, men något borde den väl ändå belönas för. Eller?

Manus byggt på förlaga: Vore det inte kul om ”Den vita tigern” (Netflix) uppmärksammades här? Jo. Dock, jag misstänker att det blir ”The Father”, som hittills inte haft Sverigepremiär och jag hittills varit väldigt snål mot, men borde tippa i någon kategori. Typ.

Originalmanus: Ska det bli Aaron Sorkin som prisas för ”The Trial of the Chicago 7”, som han även regisserat? Skrivandet är ju hans specialitet. Och han vet hur man väcker reaktioner, även när han skruvar till verkligheten en smula efter sina egna visioner om hur den borde vara. Vilket jag bara förutsätter att han gjort den här gången också. Runner-up: ”Promising Young Woman”, om inte annat för vilka reaktioner handlingen tycks ha väckt hos snart sagt alla betraktare.

BÄSTA FILM: Jo, till sist. Åtta kandidater. Två har jag sett. Ingen av dem lär vinna. ”Trial of…” har jag redan nämnt ett par gånger och är väldigt Sorkin-sk, med allt vad det innebär. ”Sound of Metal” är kanske trots allt för mycket katt bland hermelinerna, men kan överraska. Men den där ”Nomadland”, är den fortfarande förstahandsfavoriten, trots vissa invändningar från mer informerade tyckare? Jag går den fega vägen och säger alltså: ”Nomadland”. Någon gång ska det väl bli av att jag faktiskt ser den också.

…and that’s a wrap. For now.

Samtliga nominerade presenteras här av Oscars.org, i fall andan faller på…

Melodifestivalen del 3-4: Potent popschlager framgångsrecept i medelmåttig konkurrens

I afton dags – för Andra Chansen. Vad har vi lärt oss av deltävling tre och fyra?

  • Vad man saknar i humor får man ta igen i de musikaliska pausinslagen. Kanske ledstjärnan för årets tredje omgång. För just de tänkta komiska inslagen föll tämligen platt. Liksom introduktionerna där artisterna satt och högläste om sina liv i vad som förmodligen inte varade mer än två minuter men kändes som tio. Undantaget artist nummer 7 – Tusse – som faktiskt hade någonting att berätta om under de minuterna.
  • Timbuktu är en etablerad artist som kanske inte ska lämna sitt vanliga civila jobb. Han gjorde ett… anständigt jobb utan något lysande manus till stöd. Att styra ut sig som fransk aristokrat och göra en cover på Mikael Wiehes moderna klassiker ”Flickan och kråkan” är, jag vet inte riktigt. Något var det – men vad? Mer hemtam när han fick chansen att hålla sig till sin vanliga genre. Liksom när han plockade fram Sabina Ddumba som pausartist. Jo, där fanns det klass.
  • I jämförelse med veckan närmast före höll de tävlande bidragen hyfsad klass den kvällen. Hyfsad. Det var inte katastrofvarning. Utan, ska vi använda ordet igen? Anständigt. Fullt anständigt. Standardiserat och storslaget, utan alltför intrikata ackordvändningar någonstans, men ett par prydligt packade paket att skicka vidare. Som veteranen Charlotte Perrelli. Vidare till final med något som närmast kan kallas helgardering. Inga nya idéer någonstans, men potent popschlager i princip. Och Tusse, som gjorde mesta möjliga av sitt välproducerade världsförbättrarepos.
  • Humorn, ja… Inbrytningen av de två efterhängsna buskiskaraktärerna från en av alla bondkomiska följetonger i svensk television tillförde, försiktigt uttryckt, inte riktigt så mycket som avsett. 
  • Fjärde omgången: Per Andersson är på något sätt alltid ett säkert kort. Ihop med Pernilla Wahlgren blir det småtrevligt. Inte radikalt i något avseende, men idén att låta Anna Hedenmo göra behärskad parodi på sin stapelvara ”Min sanning” i det här sammanhanget var trots allt bättre än de redan kulturbrottsrubricerade högläsningarna veckan före.
  • Och det misärspäckade mellanaktsnumret med eldfängda olyckor och smockor på scen är väl säsongens höjdpunkt. Hittills. Eller hur?
  • Annars: säsongens mest otidsenliga bidrag i form av ännu ett dansband: Sannex. Nästan chockerande brist på kontakt med nutiden. Eller också alldeles för mycket kontakt med en nära dåtid som många skulle önska åter i form av soliga semesterresor som fått ställas in senaste året. Men allvarligt… Ska vi ha en seriös diskussion om verkshöjd och versmått från visthusboden? Nej, glöm och gå vidare.
  • Det är en fördel att kunna sjunga generellt. Som The Mamas. Deras schwungkapacitet skjutsar ett habilt bidrag högre per automatik än för de flesta konkurrenterna.
  • Eric Saade har däremot inte rösten som sin starkaste resurs. Men han har uppnått en viss nivå av professionalism som andra saknar och satt ihop ett nummer med förhållandevis spartansk karaktär, avsaknad av riktig hook, men ändå någonstans igenkännbart som övergenomsnittligt i det aktuella utbudet.
  • Kanske något överraskande att Tess Merkel med meriter från Alcazar åkte ut. Hyfsat discotryck där men samtidigt ingen överdos av personligt uttryck, dock.

Dotter och de andra i en devalverad deltävling

Mönstret går igen? Visst brukar det vara så och det kanske är en naturlag: av fyra deltävlingar varje år kommer några att ha en… aningen högre genomsnittlig klass än andra. Helgens utslagning serverade ett svagt slagfält, förlåt startfält, för något direkt slag var det aldrig. Det hade varit ett motbjudande mirakel om till exempel Dotter inte hade gått vidare härifrån. Det var väl också ganska självklart att Anton Ewald skulle göra det, hur lite entusiasm jag än kan visa upp för hans nummer. En liten lyrisk detalj innan jag glömmer det: visst vad det ungefär exakt samma rim som användes av honom och Frida Green? ”Silence… and guidance”?

Två pensionärer får också en andra chans: Eva och Eva. Inte i betydelsen Attling och Dahlgren. Jag protesterar inte, även om jag givetvis inte kan arbeta upp någon extrem entusiasm för dem heller. Det är bara lite kul. Och det skulle jag faktiskt säga även om ett av inslagen som åkte ut först. Den gladlynta duon som hyllade 1990-talet levde kanske i en annan dimension om de trodde att numret skulle fungera i dag. Men – det var färgglatt och påminde om ett decennium då vissa av oss till och med var unga.

Det allmänna upplägget för varje deltävling tycks variera kraftigt beroende på vilka programledare som håller i trådarna. Hur mycket de nu håller i sina egna trådar. Men karaktären var definitivt väsensskild från föregående vecka. Och Christer Björkman gjorde sig själv närmast minimal i rutan. Har någon pratat med honom eller har han själv insett sina begränsningar? 

Finns något mer livsnödvändigt att tillägga i det här läget? Nej, troligen inte. På återseende.

Melodifestivalen 2021: Deltävling 1 – Publiken vill ha party

Publiken poängterar partyfaktorn. Det är en slutsats man kan dra av den första deltävlingen i årets, av omständigheterna framtvingat något annorlunda paketerade festivalföljetong anno 2021. Och till finalen direkt gick två bidrag som representerar olika generationer av dansgolvsdängor. Eller förresten, gör de? Jo, visserligen har vi ett glasklart utslag av dansbandsnostalgi representerat av en kvartett gubbar ungefär i min ålder. Alltså Arvingarna. Som bedyrade sin ambition att stanna ute hela natten och inte gå hem. Ett sista skrik ut i natten innan man går i pension kanske. Nej, nej, nej… Så gamla är ju varken de eller jag. Men. Jag skulle personligen inte ha röstat fram dem. Nostalgifaktor eller inte. Danny Saucedo motsvarar, säger jag på ren autopilot, ett yngre publiksegment. Men låten den här gången, nästan demonstrativt antiambitiös och med en text så tunn att den tycks uppgå i intet, är rytmiskt och i alla andra avseenden en släkting i rakt nedstigande led till Chic med sin pionjärdiscofunk från sent 1970-tal och några år framåt. Nile Rodgers borde väl ha kunnat uppskatta tendenserna här, eller?

Annars kan man redan nu ana fruktan som väller fram över att kvinnorna ska diskrimineras bort, som ibland varit fallet i tidigare års utslagningar. Den här gången blev det nästan löjligt. Både Jessica Andersson, som den här gången begåvats med en kort sagt riktig låt, och den för mig tidigare helt okända Nathalie Brydolf hade väl mer i åtminstone Andra chansen att göra än garagerockarna och den ganska anonyma pojkpopserenaden som hamnade där.

En oroande nyhet inför den här publiklösa säsongen har varit att festivalgeneral Björkman själv tänkte anta rollen som programledare. De godare nyheterna är att han inte gör hela det jobbet själv. Tack och lov. Organisationsförmåga har han säkert gott om, men karisman och ledigheten framför kameran är inte lika  framträdande. Hur lediga och levande kommer de här veckorna nu att bli utan publik? Tja, karaktären kanske blir mer klinisk men det är upp till artister och andras professionalitet att rensa ut eventuellt negativa vibrationer i processen. Och starten var i alla fall inte katastrofal, men till den allmänna sammanbindningen bidrog Lena Philipssons upparbetade rutin och självdistans mer än Björkmans pliktskyldiga presentationer. Startfältet i dej här andra omgången som startar om en stund ser spontant svagare ut. Musikaliskt alltså. Men för all del, jag kan ha fel.

The Fault Line – fjolårets kanske mest fängslande podcast (och några rader om resten av det bästa)

Blodsbröderna Bush och Blair möter andra världsledare vid ett NATO-möte i Rom 2002. Foto: Paul Morse, Public domain, via Wikimedia Commons.

Vad hände egentligen under den där ödesdigra perioden mellan september 2001 och våren 2003? Hur gick processen från att New York attackerades av terrorister med flygplan som vapen och att USA invaderade inte bara ett utan två asiatiska länder för att ‘rätta till’ världen igen?

Och inte minst, hur blev Storbritannien en så trogen bundsförvant i det projektet? Den frågan ställs i podcasten ”The Fault Line” under ledning av en äldre distingerad brittisk veteran journalist vid namn David Dimbleby. Under nio avsnitt reder man ut förloppet, med hjälp av en del ganska tunga namn på intervjulistan. Som den forne brittiske premiärministern Tony Blair. Liksom en del av hans gamla ministrar, underrättelseanställda, andra journalister, medarbetare till amerikanska politiker –  med flera. Saddam Hussein var sannolikt inte världens populäraste person vid tiden för det amerikanska och brittiska intåget i Bagdad, men hur var det med de där misstänkt undangömda massförstörelsevapnen? Och vad blev resultatet av invasionen?

Just personer inblandade i sökandet efter gömda kemiska och biologiska vapen får stort utrymme i den här serien som snabbt antar nästan trollbindande status. Inspektionerna i regi av bland annat Förenta nationerna pågick egentligen under flera år. Men mycket hann hända mellan det första så kallade Gulfkriget när Irak drevs ut ur Kuwait i början av 1990-talet och dussintalet år senare när hela Saddams regim avlägsnades, följt av ett långvarigt inbördeskrig.

Just detta faktum att den personliga goda relationen mellan två ledare för USA och Storbritannien var så betydelsefull, är omöjligt att missa i ”The Fault Line”. Tony Blair och George W. Bush hittade snabbt varandra, vilket ledde till en lojalitet dem emellan som överflyglade många andra invändningar och varningsflaggor som restes. Podcasten ger ganska definitiva svar på flera frågor; som varifrån de tvivelaktiga informationerna om kvarvarande hemliga vapen i Irak kom ifrån, men väcker ständigt nya. Hur mycket handlade invasionen om svepskäl för att åstadkomma en förändring, ett regimskifte och om att stå upp för något slags ideal som under den perioden ofta beskrevs som nykonservativt, ett epitet man kunde fästa på många av grabbarna och gubbarna i den amerikanska regeringen? Men frågan är om den brittiske ledare för labourpartiet egentligen var minst lika övertygad om deras respektive länders plikt att förändra världen i önskad riktning, även om det kostade på. Och oavsett vilka som fick betala det högsta priset.

Det här är genuin journalistik med genomarbetade avsnitt utan i princip några döda punkter alls. Kanske 2020 års enskilt mest fastnaglande podcast alla kategorier. Kanske. 

För några år sedan brukade jag lista årets bästa podcaster överhuvudtaget – nu har jag gett upp det projektet, åtminstone för ögonblicket. Men ur olika genrer (i den mån de kan klassificeras) skulle jag vilja framhålla några av dem jag konsumerat flitigast till och från arbetet eller andra timmar som blivit över de senaste tolv månaderna: 

HISTORIA: The History of England (David Crowther), Historia.nu med Urban Lindstedt, The History of Byzantium (Robin Pierson), History of Philosophy Without any Gaps (Peter Adamson), The Medieval Podcasts (Medievalists.net), Noble Blood (iHeartradio), Tides of History (Patrick Wyman / Wondery), Bildningsbyrån (UR), Historia con el móvil & Historia de España para selectividad (Juan Jesús Pleguezuelos / Podium Podcast), P3 Historia (SR), Revolutions (Mike Duncan), Vetenskapsradion Historia (SR). 

SAMHÄLLE / AKTUALITETER: Fresh Air, Americast (BBC), Forgotten: Women of Juárez, Scheer Intelligence (KCRW), Deconstructed (The Intercept). 

RELIGION / TEOLOGI: The Bible for Normal People, SkyPilot: Faith Quest, Christian History Almanac (1517.org), Think Christian: A Faith and Pop Culture Podcast. 

POPULÄRKULTUR: The Big Picture (från The Ringer), Snedtänkt med Kalle Lind, Seeing and Believing, The Watch (The Ringer), Maltin on Movies, The Prog Report, WTF with Marc Maron, Filmspotting, The True Tunes Podcast (John J Thompson)  

HUMOR: The Topical (The Onion)

 

RELATERAT UR ARKIVEN: Mina favoritpodcaster 2018 (engelskspråkiga), 2018 (på svenska), 2017 (engelskspråkiga), 2017 (svenska)

Från frysboxen: Sports Bar – Saba Style

Ursprungligen publicerat på yemenity2010 22 juli 2010 från Taiz i Jemen.

VM är över… och sällan har jag sett så lite av det som den här gången. Men med de speciella förutsättningar som rådde var i alla fall en del av matchupplevelserna mer minnesvärda än vanligt. Företrädesvis inträffade de på speciella platser där såväl vattenpipor (eller shisha, som de plägar kallas här) och qat som ständigt återkommande satellitmottagarproblem och mixtrande med fjärrkontrollen mitt under match är standard. Det var främst kanaler ur Al Jazeera-nätverket som visade matcherna. Det bolaget är numera en institution och medial maktfaktor i den här delen av världen, och har expanderat sitt territorium vidare än så (vilket jag tänkte återkomma till i ett senare inlägg). Inför VM var situationen sådan att speciella betalkort krävdes och det hade inte jag; faktiskt inte ens TV i lägenheten förrän ganska nyligen när jag flyttade en kort sträcka till en lya där det redan fanns en sådan. Men i Taiz finns det kollektiva alternativ!

Kuddar, dynor och klassiska jemenitiska vardagsrumsvråer är integrala inredningsfundament i Fundoq al-Ochwa, eller Brothers Hotel. Servicenivån är ojämn, men karaktär har stället utan tvekan. En institution i stan? Tidigare under våren såg jag en del Champions League på samma ställe, främst Manchester United i vått och torrt. Strömavbrotten är också en detalj att räkna med i den här staden och de brummande dieseldrivna generatorerna kan snabbt komma till användning. Damer göre sig för övrigt icke besvär i TV-hörnen; ännu ett utslag av hur det offentliga sociala livet ser ut här i Jemen.

Matcherna då? Av de förväntade storheterna såg jag i stort sett ingenting alls av Argentina, Brasilien, Italien eller England. Representanter för stolta nationer som i vissa fall sades gå ut på banan med fruktan i lederna och följaktliga fiaskon som följd när det gällde som mest. Båda finallagen från förra VM utslagna redan efter gruppspelet, till att börja med. Även Italien rök alltså, och jag brukar inte sörja så mycket när de går på pumpen…  Vad fransoserna hade i kroppen är ett sant mysterium. Lugnande medel med muskelförtvinande funktioner? I förlustmatchen mot hemmanationen Sydafrika kunde de ha råkat ut för något betydligt värre än 1-2. USA punkterade Algeriet i sista minuten efter en orgie i målmissar – till besvikelse för de flesta närvarande på hotellet. Tyskland och Ghana var två spelande lag som båda ville vinna och gå vidare – och gjorde så, i den bästa matchen jag hade sett så långt. Men det skulle bli ännu bättre.

Såg Spanien slå Portugal i en mindre TV-bar en but uppåt vår gata Al-Moror, med liknande koncept, det vill säga mafrajer (madrasser och kuddar), vattenpipor och magiska löv i överflöd för dem som så önskade. Jag lät bli bonusutbudet, inte minst för att jag var där med en bekant som själv försöker skära ner på sitt qat-intag (och faktum är att jag själv fortfarande inte prövat, vilket förvånar en del andra utlänningar här i Taiz). Holland -Uruguay var en annan match jag råkade se i samma rökiga bar. Två lag som presterat över förväntan, i en spännande semifinal. Och publiken här verkade jubla lika mycket vilket lag som än gjorde mål.

En och annan match såg jag faktiskt i hemmiljöer, som Uruguay-Ghana, där sydamerikanerna lite oväntat visade sig vara världens ledande handbollsnation just nu. Och det räckte till semifinal… Vad skulle Maradona ha sagt – Guds hand? Och så, finalen: Då hade jag åkt på en kraftigare förkylning än jag vanligtvis råkar ut för och var tacksam för att Al Jazeera var på generöst humör och den avgörande uppgörelsen visades utan kortkrav. Holland är ett gammalt favoritlag för egen del, troligen sedan den första VM-turnering jag minns 1978, men även senare bravader såväl i VM som EM. Spontant sympatiserade jag med deras kämpaglöd mot spanjorerna som dock spelat upp sig till sin högsta nivå så dags i turneringen och trots allt var välförtjänta vinnare. Nu är frågan; var kommer jag att se nästa VM? Det är bara fyra år kvar och det är dags att börja planera…

Några relaterade länkar: Varför gick det så bra för de sydamerikanska lagen i VM (åtminstone fram till kvartsfinalerna)? BBC frågade bland annat en tidigare fixstjärna på planen, numera tränare: ”This is one of the toughest qualifiers in the world,” said Maradona. ”I think Ecuador [edged out in the last official match by Uruguay] deserved to be here. And it is definitely not the same to play against the likes of Ecuador than against, let’s say, the Faroe Islands”. Men analyserna hann svänga ett par gånger fram till slutet, när européerna tagit över dominansen igen. Ingen är profet på sin hemplanet, utom den tyska bläckfisken Paul…

Arrangemanget i stort analyseras av Al Jazeera: Sydafrika trotsade olyckskorparna och levererade vad de skulle. VM ”has been a great success and will leave a lasting legacy in our country” kommenterar landets president Jacob Zuma. Och visst har den här sporten alltid lämpat sig för uttömmande sociopolitiska analyser? Som här i The Nation, som bland annat citerar den kontroversielle amerikanske TV-demagogen Glenn Beck: ”We don’t like the World Cup. We don’t like soccer. We want nothing to do with it…. I hate it so much, probably because the rest of the world likes it so much, and they riot over it, and they continually try to jam it down our throat.” Artikelförfattaren har en sundare syn på sport, bör tilläggas.

Vilket virus vinner i kväll?

Det talas om damernas år. Och borde vara det. En handfull grabbar i rad har skickats ut i Europa från Sverige i sammanhanget de senaste åren. Det borde bli annorlunda i år. Om inget slår slint i huvudet på internationella jurygrupper eller en betydande andel svenska hemmaröstare. Eller ett visst världsomspännande virus vänder trenden och slår ut hela startfältet. Eller ser till att allt ställs in. Vi kan inte säkert veta att det verkligen blir en melodifestivalfinal i afton förrän det är dags. Antar jag. 

Så, vad har hänt under halvannan månad hittills – och vem vinner?

Visst. Jag trodde väl också att de båda relativt unga men rutinerade schlagerpojkarna skulle gå direkt till final från första deltävlingen. Robin och Felix. Hälften slog in. Och Felix, alltså han med efternamnet Sandman visade professionell entusiasm över att ’bara’ ha nått andra chansen. Inte överraskande krånglade han sig vidare till Globen den vägen men jag trodde inte att The Mamas skulle slå an så väl som de gjorde. Beklagar det inte på något sätt. Deras låt ”Move”  är formstöpt, men de har envisats med att lägga in små identitetsmarkörer kopplade till gamla skolans gospel och till och med smugglat in en eller annan halvnot i slutet. Och framförandet? Högt över genomsnittet. Tyvärr kan deras medverkan med John Lundvik i fjol ligga dem i fatet. Vore det som att skicka hälften av samma bidrag igen? Ingen kan väl heller klaga på röstresurserna hos veteranen Sonja Aldén, men hon representerar numera en schvungen schlagervärld som har väldigt schvårt att schlå sig fram i schammanhanget. Ingen märkvärdig ballad, rätt snygg ändå men inte tillräckligt distinkt. Ett av många sedvanliga offer längs vägen mot Friends Arena. 

För övrigt: hiphop var tydligen inte framgångsreceptet i Linköping 1 februari 2020, första dagen efter Brexit. Vad det nu har med saken att göra – ville bara flika in det. En överdos drama men lägre dos idérikedom. Nu tänker jag på ballerinabidraget från Malou Prytz. Det var väl hon som slog igenom förra året som yngsta finalist, eller minns jag helt fel? Nu var det främst kompositionen som plattats till mer än nödvändigt. Tanken var väl att det skulle väcka mer storslagna känslor än vad det finns täckning för i struktur och komposition överhuvudtaget. Alltså, någon borde ha ansträngt sig lite mer. Och då framförallt låtskrivarna, som i år tycktes stå i centrum på ett annat sätt än tidigare. De korta förfilmerna innan framförandet av bidragen fokuserade främst på dem, vilket trots allt var en ny spännande strategi. Har låtskrivare, som långtifrån alltid är desamma som framförande artister, något vettigt att säga om sina alster? I vissa fall, ja. Inte alla. Många musiker har förvånansvärt svårt att prata om musik överhuvudtaget och förklara hur de tänkt på ett begripligt sätt, vilket inte är någon ny uppenbarelse. Andra skulle kunna hålla låda hur länge som helst, vilket inte krävs i det här fallet. Men när en av de amerikanska grabbarna i ensemblen som knåpat ihop Felix Sandmans låt om känslomässiga pojkar, förklarade att han älskar melodin, måste man ändå ställa motfrågan: var det inte just bristen på melodi som hindrade dem från att flyga iväg till finalen omgående? Spekulerade siaren från stenåldern, som i det här fallet bara uttrycker sin egen förvåning över att ett så påkostat nummer inte grundades i något mer, just det, melodiskt. Monotont är snarare det mest adekvata adjektivet. En reaktion som troligen skvallrar om begynnande, om inte fullt manifesterade ålderstecken. Robin Bengtsson har lämnat Dressman-kompisarna hemma i år och installerat koreografiska hologram i bakgrunden. En allmän stelhet genomsyrar helheten, men där fanns i alla fall en melodi med hyfsad hook. Ibland har sådana detaljer betydelse. 

En aning beige, kanske? Andra deltävlingen i Göteborg var inte direkt överstimulerande. Min fru var i alla fall bättre på att förutsäga resultaten. Men att Anna Bergendahl borde och skulle gå till final vad vi ganska överens om. En lagom majestätisk historia med koreografi och klädkod jag inte fullt ut inser storheten i, men då talar jag alltså om det visuella. Musikaliskt stod det ut i mängden. Att Jan Johansen inte har samma dramatiska känsla som den på ett sent stadium diskvalificerade Thorsten Flinck och inte kunde bära upp det bidrag han tilldelats i all hast var knappast en överraskning. Och Linda Bengtzings artistiska vision har jag aldrig lyckats dechiffrera.  Dotter har varit med tidigare och jag vill minnas att jag uppskattade det bidraget mycket mer än majoriteten av folket gjorde. Nu var jag först överraskad att hon gick direkt till final, trots sina stolta referenser till Florence + the Machine och annat lovande. Men hon har talang. Hon har röst. Och låten kan lyfta i längden.

Tredje deltävlingen från Luleå: Någon som kommer ha något därifrån? Det kanske var de minst lättglömda kandidaterna som klarade sig till final. Men vilka var det? Uppenbarligen var jag inte tillräckligt koncentrerad för att göra några minnesanteckningar den kvällen. Ett litet gott råd till låtskrivare: organisk är inte samma sak som att planka valfri produkt ur Avicii-katalogen. Det är dig jag menar, Victor Crone. Även om det nog inte var just du utan någon av dina kompanjoner som beskrev bidraget just med ordet organisk. Men direkt till final från Malmö bar det.  Däremot hörde jag en ganska tjusig och lagom spänstig elektroballad med den oväntade duon Ellen Benediktson och Simon Peyron, som tog sig till andra chansen men tyvärr inte längre. När det gäller professionalitet och ett paket som har något slags vinnande karaktär över sig så var ändå det allra sista bidraget av de 28 kombattanterna, ”Brave” med Hanna Ferm något som utmärkte sig. Hur organiskt är det? Oklart. Men klart klatschigt och melodiskt över genomsnittet.

Är det här alltså verkligen damernas år? Även om en parad av pojkar skickades till final från Andra chansen, kvarstår intrycket att det inte borde vara någon av deras tur i år. Även om vi utvecklat en tradition att på något sätt hitta en manlig vinnare även när det inte borde ha gått. Alla våra senaste representanter har inte varit en Måns eller John. Personligen hade jag också velat se duon Ellen och Simon med sin powerballad i finalen, men fruktade med rätta att de skulle möta övermäktigt motstånd från den talträngde herr Anis. 

Annars utgjordes höjdpunkterna i den förlängda sändningen från Andra chansen av pausinslagen med Loreen, och kombinationen Tomas Ledin och Björn Skifs. Samt givetvis, Björn Gustafssons oförlikneliga comeback. Den oändliga raden av föregångare på väg in i den nyöppnade Hall of Fame var nästan definitionen av ’tårta på tårta’ med sitt överdrivet dignande bord av sekundsnabba nostalgitrippar med diabetesframkallande potential. Det är inte svårt att hitta nominerade eller redan invalda kandidater som rimligtvis inte riktigt gjort rätt för sig där. Vilka är kriterierna egentligen? Men det här har framför allt varit ett oförargligheternas melodifestivalår, så att förarga sig är egentligen inget jag är motiverad att bli. Bara en aning disträ och likgiltig mellan varven.

Programledarna är ännu en nykomponerad combo. När det gäller naturlig talang är det främst nykomlingen Linnea Henriksson som överraskat mest positivt. Skratta inte nu, men jag har väldigt vaga uppfattningar om vem hon är sedan tidigare. Men hon verkar spontan, avslappnad och omtyckbar. Där har de gjort ett fynd. Manus har pendlat upp och ner, men har åtminstone uppfyllt en acceptabel trevlighetspotential denna extra intensiva virusvarningsvinter. Om vi ens ska kalla det vinter. 

  • Förresten, är det någon idé att fortsätta med den gamla folksporten ‘räkna tonartshöjningar’? Numera räknar man kallt med att de inte kommer, så jag har glömt att försöka hålla något slags koll.
  • Och när lanseras Melodifestivalens egen Hall of Shame? Kan tänka mig ett antal lämpliga aspiranter som antingen försvunnit i förlåtande förgätlighet,  eller fastnat i minnet av fel orsaker. 
  • Borde jag tippa en vinnare av allt? Jag tvekar, men gör det enkelt för mig; någon av kvinnorna i fältet. En annan utgång vore faktiskt förargelseväckande nästan på allvar. 

Startfältet från SVT, bara för att. 

Passioner, pretentioner och personliga reflektioner – Bästa band och artister 2010 till 2019

Det blev för svårt. Att bara bestämma vilka album som varit bäst under årtiondet som närmar sig slutet (med de berömda stormstegen). Det verkade mer logiskt att framhålla artisterna och banden som betytt mest för mig personligen under den aktuella perioden. Och i förbifarten rekommendera några av deras nyckelproduktioner under de gångna tio åren. Plats för pretentioner! Ja, det kanske blir en allmänt pretentiös och pompös prägel på sammanställningen i stort, men det tar vi inget extra för, som servitören sade. Är själva  rangordningen en prövning? Absolut, men jag lever troligen i den utbredda villfarelsen att just rangordnade listor är roligare att läsa, kanske just på grund av den lilla extra ansträngning som krävs. När det gäller nummer ett behövde jag dock inte grubbla särskilt länge i det här fallet…

1. Neal Morse. Strängt taget. Det har inte bara varit ett starkt decennium för den här mannen, i mina ögon och öron. Det gäller hela 2000-talet hittills, sedan han lämnade Spock’s Beard och lanserade sin solokarriär som han växt fram till att bli en gigant. En titan som tronar över resten i min bok. Om han under en period tycktes ha kommit in i en viss upprepningsfas, så tändes en ny gnista när han bildade The Neal Morse Band. Tematiska dubbelalbum inspirerade av gamla skrifter som ”Pilgrim’s Progress” är väl inte vad de flesta skulle få för sig att värka fram i studion. Men Morse är inte de flesta. Sverige har han hunnit besöka ett par gånger. I förbigående har mannen varit en vital ingrediens i supergrupperna (gammaldags uttryck men i alla fall) Transatlantic och Flying Colors. Som kronan på moset skrev han ihop en rockopera och släppte tidigare i år. Vad finns att inte gilla?

Viktiga album: ”The Great Adventure” (2019), ”The Similitude of a Dream” (2016), ”The Grand Experiment” (2015)

2. Steve Hackett. Av alla gamla ex-gladiatorer från Genesis är han den som håller fanan lyft högst och studion varmast. Hittills har han inte visat sig tappa energi utan fortsatt släppa en strid ström album med konstant hög kvalitet, eklektiska inslag, tunggung och känsla för dramatik. Levande legendar, sann gitarrhjälte och inspirerande karaktär överlag.

Album i urval: ”Wolflight” (2015), ”The Night Siren” (2017), ”At the Edge of Light” (2019)

(Not: av någon anledning föll stycket om Hackett bort i den första version jag publicerade och återinförs nu rätteligen, bättre sent än aldrig, lagom till jul. 21 december för att vara exakt.)

3. Steven Wilson. Börjar det bli obsolet att referera till honom som före detta ledaren för Porcupine Tree? Nu har han etablerat sig så stadigt i eget namn, trots att namnet i sig kunde verka anonymt. Anonymt är inte hans artisteri. Wilson har också vågat bredda sig, leka loss med olika genrer och även det lättsmälta, utifrån sin status som en av världens mest ogenerat pretentiösa progressivrockare.

Starta med: ”Hand. Cannot. Erase.” (2015), ”To the Bone” (2017)

4. Dream Theater. Storvulna. Lite lätt vansinniga. Ambitiösa och ibland övermättande. Även de har gått igenom sina perioder av repetitioner och återbruk av gamla idéer. Men under drygt tre decennier har de ändå alltid studsat tillbaka med nyvunnen energi. Efter en del inre turbulens innebar även det här senaste årtiondet en halv nystart och resulterade i ett par album som definitivt platsar i deras kanon. Det vill säga, bland det bästa de har gjort. Formkurvan går inte alltid spikrakt uppåt, men med sportspråk är även deras lägstanivå några tum över många andras högsta.

Höjdpunkter: ”Dream Theater” (2013), ”Distance over Time” (2019)

5. Alicia Keys. Hon verkar på något sätt så ung fortfarande. Och ändå har hon också nu haft en stadig karriär i snart 20 år. Alicia skulle också kunna passa in på bilden av en artist som börjar från lite slick, sofistikerad soul och rhythm & blues och sedan vidgat synfältet. Sakta men säkert och med små men märkbara skiftningar har hon visat sig vara expert på såväl klatschiga popdängor som ballader, 80-talsinspirerad elektropop, avskalad soul med nästan minimalistiska drag – snart sagt allt utom heavy metal. Ok, jag överdriver en aning. Men är ändå en universalbegåvning som liksom aldrig gör dig besviken. Inte mig i alla fall.

Rekommenderas: ”Here” (2016), ”Girl on Fire” (2012). Förresten måste jag ändå nämna ”The Element of Freedom” (2009). Fusk, men jag lyssnade på den ganska flitigt under 2010, så det är nästan OK…

6. Barock Project. Italienare! Kan något gott komma därifrån annat än renässanskonst, kulinariska kreationer och fotbollsspelare? Jo, det är värt att påminna om att landet faktiskt var ett av de ledande när konstrocken krängde sig fram i det forntida 70-talet. Traditionen hålls vid liv av band som Barock Project med ett par starkt tilltalande, melodiska album som demonstrerar både skicklighet och organiskt liv.

Leta upp: ”Detachment” (2017), ”Seven Seas” (2019)

7. Bent Knee. Unga, experimentella och spelglada musikskolestuderande med bas på USA:s östkust. Hittills har jag fallit pladask för de album som släppts, utom ett som är svårare att få tag i och inte lika strömningsbart. Det senaste som kom nu under senhösten håller jag fortfarande på att hitta in i, efter en del även för deras del djärva stilgreppsförändringar. Men de är ett band vars attityd måste respekteras, liksom deras spelskicklighet och ibland oerhörda intensitet.

Nyckelskivor: ”Shiny Eyed Babies” (2014), ”Land Animal” (2017)

8. iamthemorning. Ryssland! Kan något gott, därifrån, förutom tonsättare från 1800-talet, författare från samma sekel och klappklappspelet som förnedrade alla konkurrenter under en serie ishockey-VM under min egen uppväxt? Svar ja. Duon blandar det klassiskt skolade med innerliga, böljande ballader och kraftfulla röstresurser kontra virtuosa klaviaturfigurer.

Ordineras: ”Lighthouse” (2016), ”The Bell” (2019), Gleb Kolyadin ”Gleb Kolyadin” (2018, soloalbum)

9. Lila Downs. På tal om röster. En del har det där, omisskännliga och närmast unika. Hur är det förresten, är det ens teoretiskt möjligt att ha en helt unik röst? Lila har varit på kartan i många år och själv upptäckte jag henne början av millenniet när hon bidrog till soundtracket för filmen ”Frida”. Hon släpper regelbundet nytt material, antingen solo eller via diverse samarbeten. Den där närmast hjärtskärande starka och samtidigt spröda stämman med en dynamik och inneboende vulkanisk hetta kan ta sig an både traditionell mexikansk folkmusik och utveckla densamma, eller låta den korsbefruktas med andra kulturella uttryck och vibrera på ett kort sagt svåremotståndligt sätt.

Testa: ”Al Chile” (2019), ”Raiz” (med Niña Pastori och Soledad, 2014) 

 

10. The Flower Kings. Trotjänare finns det några på den här listan. Och det måste man givetvis säga även om den här svenska kvintetten, sextetten eller hur många medlemmar de för ögonblicket är. Senaste skivsläppet kom sent i höstas och då hade jag nästan räknat bort dem som en enhet i egen rätt. Var för sig gör medlemmarna alltid någonting. Roine Stolt inte minst genom sin inblandning i Transatlantic och andra projekt, medan andra medlemmar roar sig med band som Karmakanic – med flera. Det kan vara svårt att hålla isär dem och vilka som vänstrar med vilka för ögonblicket. Så mycket har inte förändrats sedan de slogs ihop första gången någon gång före millennieskiftet, men de är i stort sett alltid tilltalande, med en massiv musikalitet och energi. Så även på scen om man har chansen att se dem i den formen, vilket jag själv senast gjorde för någon handfull år sedan. Det börjar bli dags igen.

Sök upp: ”Desolation Rose” (2013), ”Waiting for Miracles” (2019)

11. Moon Safari. Jovisst hade en önskat att Västerbottenspojkarna varit ännu flitigare med sådant som vi gammalmodiga kalla skivsläpp under det här decenniet. Men vad de ändå har släppt var bra. Och inte minst hamnar de här på listan för de konserter i små, tajta lokaler eller ibland för rymliga med alldeles för lite publik, där de oavsett förutsättningar gjort kvällen oförglömlig.

Lyssna på: ”Lover’s End” (2010), ”Himlabacken Vol. 1” (2013)

12. Anna von Hausswolff. Kan inte beskrivas. Måste upplevas. Sällan har det epitetet passat så väl på en artist som Anna med sina experimentella kyrkorgelsmässor där lika delar Pink Floyd och 1700-talsvibrationer varvas med allmänt organiserat kaos. Anarkistisk andäktighet och kanske definitionen av kreativt kaos, som troligen inte alls är kaos.

Leta upp: ”The Miraculous” (2015), ”Dead Magic” (2018)

13. Father John Misty. Han berättar sina historier i form av ballader med syrlighet och melankoliskt betraktande blick. Han är sin egen genre. En kulturklenod som skriver sina egna regler och bygger sitt eget hus i vildmarken. Ändå skulle väl ingen kan säga att han är särskilt svår? Som i svårtillgänglig eller distanserad? Att sammanfatta tiotalet utan att nämna honom vore tjänstefel.

Hör upp: ”God’s Favorite Customer” (2018), ”I Love You, Honeybear” (2015)

14. Gazpacho. Norge! Ja. De fostrar fram fler spännande, eklektiska, experimentvilliga band än de flesta på vår sida kölen inser. Kanske allra bäst är det här (alltså inte spanska) gänget med sina ytterst svårbeskrivliga seanser över ryska rymdprojekt eller andra egensinniga teman. Att lyssna igenom en skiva är något slags gudstjänst eller meditationssession. Det svänger, suger tag, vibrerar och väcker alltid associationer som stimulerar fantasin.

Bra skivor ju: ”Soyuz” (2018), ”Molok” (2015)

15. Bat for Lashes. Eget tilltal. De där utvikningarna och uttrycken för originalitet som en del har och andra inte. Hon har det. Det elektroniska. Lätt suggestivt sensuella och alltid lätt pyrande. Det finns en kraft här som hela tiden pockar på uppmärksamhet, ibland med små medel och andra stunder mer påfallande.

Lyssna på: ”The Haunted Man” (2012), ”Lost Girls” (2019)

16. Spock’s Beard. Fler ärrade veteraner med pretentiösa drag, som efter en serie medlemsväxlingar och skinnömsningar ändå fortsätter låta sig ganska… lika. Och det är i det här fallet sagt som beröm. Kan även de sägas ha kommit över en mindre formsvacka för ett antal år sedan och lyft igen.

Lyssna på: ”Noise Floor” (2018), ”The Oblivion Particle” (2015)

17. Julia Holter. För några år sedan på flera renommerade musikmagasins årsbästalistor, rentav högst upp på några av dem. Hon är alltid lite lagom oförutsägbar men skapar sina egna världar, med mer eller mindre utsvävande resonans men alltid genomsyrat av denna uppenbara begåvning och, ja, rent ut: briljans.

Viktigt: ”Aviary” (2018), ”Have You in My Wilderness” (2015)

18. Kaipa. Gamla goa gubbar. Och en kvinna. De har hållit ihop i olika konstellationer, eller åtminstone funnits väldigt länge och producerat musik med ganska jämna mellanrum under imponerande lång tid. Kanske ibland uppenbart nostalgiska – men med ett eget identifierbara sound. Symfoniska ambitioner kombinerat med folkton som slår an strängar hos mig jag ibland inte visste fanns.

Några nyckelsläpp: ”Children of the Sounds” (2017), ”In the Wake of Evolution” (2010)

19. Kate Bush. Hon är modern tids största kvinnliga musikgeni, men har av möjligen godtagbara skäl dragit ner på takten sedan den mest produktiva perioden, cirka 1978-1993. Det hade varit roligt att kunna åka till London och bevista någon av de konserter hon faktiskt arrangerade efter flera decenniers uppehåll från scenframträdanden. Nu har hon i alla fall släppt några plattor under perioden och visat att hon fortfarande har det där. Nej, inte det absolut bästa hon gjort men tillräckligt bra för att ändå lysa i dagens musiklandskap.

Lyskraftiga livstecken: ”50 Words for Snow” (2011), ”Before the Dawn” (live, 2016)

20. Derek Webb. Kriser genomgår vi alla. För Webb har det handlat om att lämna en bransch där han byggt upp ett namn under lång tid, den amerikanska kristna musikbranschen i det här fallet. För att istället karva ut en ny karriär på andra sidan, i sitt sökande efter sanningen. En påträngande personlighet som kanske inte riktigt passar in någonstans. Men som definitivt hittat ett eget uttryck, oavsett vad det är han framförallt vill tala om för världen.

Bra album: ”I Was Wrong, I’m Sorry & I Love You” (2013), ”Fingers Crossed” (2017). Förresten, ”Stockholm Syndrome” släpptes väl redan 2009 men kolla den också, för bövelen!

21. India Arie. Hon har själ. Ideal och passion. Skivproduktionen har varit ganska stadig under snart 20 år och formkurvan kan variera. Men hon levererar alltid något med en egen vision väl synlig och hörbar. Vare sig fokus för ögonblicket ligger på politik, samhället i stort eller personliga relationer så har India alltid något att säga. Och ett eget språk för det.

Skivor: ”SongVersation” (2013), ”Worthy” (2019)

22. Adele. Alla älskar Adele. Alla. Visst gjorde Saturday Night Live en sketch för några år sedan om hur man överlever en Thanksgiving-fest där alla hyser besvärande olika politiska preferenser, men stämningen alltid kan räddas om någon börjar gnola på ”Hello”… Det är överhuvudtaget inte särskilt ofta som jag själv lyssnar på henne. Och inget av hennes album är fullkomligt perfekt rakt ut i fingerspetsarna. Men hon är ju alltid Adele. Och det räcker väldigt långt. Ett fenomen i egen rätt som ingen riktigt kan förklara.

Album: ”25” (2015), ”21” (2011)

23. Frost*. Om jag önskar att de vore lite mer produktiva när de väl samlas? Eller snarare samlades lite oftare? Jo. Det är ett litet sidoprojekt av brittiska professionella musikanter som ibland får för sig att skapa progressive rock med en pikant modern touch och inget övernostalgiskt tillbakablickande. Då och då gör de det alltså. Och det blir alltid spännande.

Senaste släpp: ”Falling Satellites” (2016)

24. Steve Taylor. Inte direkt överproduktiv musikaliskt på senare år, men efter att ha pausat musikmakandet i eget namn under många år för att i stället producera åt andra eller regissera filmer gjorde han ändå tillfällig (?) comeback med kvartetten Steve Taylor & The Perfect Foil som släppte albumet ”Goliath” 2014. Strödda livstecken från studiosessioner med ytterligare samarbetspartners motiverar ett omnämnande. För en gammal hjälte.

25. Lilly Goodman. Vad? Känner ni inte igen namnet? Själv stiftade jag bekantskap med henne första gången när hon agerade förband under ett par konserter i Quito, Ecuador i mitten av 00-talet. Bördig från Dominikanska republiken och ett hyfsat stort namn inom åtminstone ett segment: latinamerikansk pop med kristen profil. Hon är helt enkelt en väldigt duktig sångerska med en bokstavligen gudabenådad röst. Och det räcker ganska långt, åtminstone om man har kompetenta producenter, inte särskilt banbrytande profil men den osvikliga förmågan att lyfta även konventionellt material. Och ballader… Där kan hon belt out med de bästa. Skivproduktionen senaste årtiondet har varit sparsam men om inte annat resulterat i ”Amor favor gracia” (2013) som är riktigt bra och ”A viva voz” (2018) som är betydligt beigare. Men, whatever. Med den rösten kan hon få ett wild card för lång och trogen tjänst.

 

…och visst måste jag nämna Peter Gabriel, som trots allt släppte orkesterplattan ”New Blood” i decenniets gryning och i år samlat ihop ett gäng samlade filmmusikspår under titeln ”Rated PG”. Annars håller han sig mest aktiv utanför studion. Men, som sagt, gamla hjältar…

Ytterligare namn att icke förglömma från den berörda perioden: Brooke Fraser, Robert Plant, Flying Colors, Muse, Haken, Esperanza Spalding, Lauren Daigle, Perfect Beings, Natalie Prass, North Atlantic Oscillation, Angelique Kidjo, Natalia Lafourcade, Thank You Scientist, Beatrix Players, Arcade Fire, Temples, Jon Anderson, Karmakanic, Foals, Florence & the Machine, Native Construct, Big Big Train…

 

…och, ja, det allra mesta är strömningsbart från Spotify och säkert andra plattformar. Ett lysande undantag är stora delar av Neal Morses produktion. 

Slutspelet har börjat: En liten teori för den som är stark i tron…

Photo Credit: Helen Sloan/HBO

Ni kanske har hört ryktas att det var på gång nu. Eller att det faktiskt har startat. Början till slutet. Sista säsongen av ett epos som pendlat mellan is och eld – bokstavligen – under nästan ett decennium. Jag hyste i vintras något slags överoptimistisk föresats att se igenom samtliga de tidigare säsongerna från scratch som förberedelse, men har inte hunnit längre än en bit in på tredje säsongen. Och däremellan har det hänt en hel del. Recensioner av samtliga tidigare vändor kring tronspelet finns för övrigt på russin.nu samlade under temat ”Game of Thrones”.

Den närmaste tiden kommer vi att översköljas av podcastavsnitt, allehanda muntliga och skriftliga kommentarer, analyser och debattartiklar om hur detta mastodontverk motsvarar förväntningarna som byggts upp. Serien har inte riktigt samma prioriteringar som i början, det är uppenbart. Det har utvecklats mer åt fantasifullt, storstilat spektakel och visuellt bländande uppvisningar snarare än det medeltidsinspirerade melodrama med minnesvärda monologer, drabbande dialoger ackompanjerat av förhöjda fantasyinslag som vi såg först komma ut ur grindarna. Men jag vill i alla fall, som många andra, veta hur det slutar. De karaktärer som överlevt förtjänar vårt engagemang. Och det lär bli en del saftiga strider. Men vem ska ta över tronen till slut?

Stalltips? Ja, egentligen vet vi väl alla hur det blir. Den unge anspråkslöse herr Gendry. Ja, han smyger omkring i smedjan och försöker väcka så lite uppmärksamhet som möjligt, vis av erfarenheter sedan tidigare. Att ha kungablod i sina ådror kan ha sina risker. Men när alla andra tröttnat på territorialkonflikter eller helt enkelt rensats bort från banan, kommer han motvilligt att anta uppdraget att styra alla sju rikena, med Arya Stark som personlig livvakt (eller är det något mer på gång?) och Hot Pie som upphöjd hovköksmästare. Daenerys och Jon Snow vet inte vem av dem som har mest födslorätt till kronan och ser gemensamt fördelarna i det fria livet med regelbundna flygturer på drakryggar i stället för att vara fjättrad vid en obekväm tron inne i ett palats. De blir i stället entreprenörer i resebranschen och begår embryot till det som ska bli Westeros version av Ryanair som grundas om ett antal sekler i bästa (eller värsta) fall. Det tekniska framåtskridandet i George R.R. Martins värld har uppenbarligen inte tagit raskaste möjliga väg framåt, att döma av de historier som berättas om ursprunget av världsinnevånarna själva. Cersei inser till slut att en hel värld utan riktiga vänner är emotionellt utmattande och går i kloster på någon av de mindre öarna i marginalen. Sansa, Theon och Brienne med benäget bistånd av Tormund Jättedödaren anlägger ett ishotell någonstans norr om muren, med sightseeingturer i ’Formerly Known as Night King-land’. Rådgivare till kungen finns det ett antal visa (och mindre visa) personer att välja på, om de överlever kriget mot de odöda vill säga. Eventuellt kommer allt att utvecklas till en protosocialistisk kooperationsregering med allmän rösträtt och garanterad basinkomst. Eventuellt. 

Vadå högoddsare? Vi får väl se om halvannan månad.

Revisited: VM-krönika 1986

Lyckligare än någonsin, vare sig förr eller senare? Diego Maradona lyfter bucklan efter Argentinas finaltriumf på mexikansk mark 1986. UnknownUnknown author [Public domain], via Wikimedia Commons
Just det. Tiden börjar rinna ut. En dryg vecka till finns de kvar på SVT Play; VM-krönikorna. Så innan allt är försent kommer här ännu en återblick – nu på vad som hände 1986 i Mexiko.

Här är de igen. Firma Hegerfors & Hansson. De regerade rutan på sin tid. Fotbolls-VM 1986 skulle ursprungligen ha spelats i Colombia innan de insåg att de inte var mogna för uppgiften. Istället fick Mexiko träda in igen, från ett latinamerikanskt land till ett annat. Därmed fullbordades ändå trilogin där tre världsmästerskap i följd utspelades i spanskspråkiga länder.

Det här kommer jag ihåg som ett av de bästa VM jag själv följde medan det hände. Sådana minnesbilder på näthinnan kan vara förrädiska, men samtidigt har de väl förstärkts av andras omdömen. Ta kvartsfinalen mellan Frankrike och Brasilien som inte var särskilt målrik, men slutade i en dramatisk straffläggning som bevisade att även de stora stjärnorna kan bränna under press. Den drabbningen omnämns här som turneringens absoluta höjdpunkt. Och jag vill minnas att det kan ha varit så också.

Kronologin och strukturen på just den här krönikan är lite eljest och känns faktiskt mindre ambitiös och analytisk än de två närmast föregående. Man följer en del av storlagen, ett i taget. Och samtidigt gör upplägget det lätt att konstatera att västtyskarna än en gång tog sig till final utan att vara särskilt bra. Den här gången om möjligt ännu vekare än fyra år tidigare. På något vis brukar de harva sig fram ändå. För dem som inte insett det, så är det senaste decenniets tyska lagmaskin (som i år hackat betänkligt, men dock) ett under av underhållningsvärde och närmast propagandafotboll i jämförelse med hur de spelade för 30 år sedan.

Danskarna däremot, de dyrkades som aldrig förr – eller senare. De gjorde succédebut i VM-land. Åtminstone i gruppspelet med bland annat en legendarisk mangling av Uruguay, som slutade med tennissiffrorna 6-1. Sedan klappade de själva ihop mot Spanien. Men Laudrup, Lerby et al lekte sig i alla fall in i många hjärtan, inte minst svenska. Just det, Sverige var ju inte själva med den här gången heller. Och vi antog istället danskarna som ett slags substitut. Dejligt. Medan det varade.

Västtyskarna stormar fram mot värdnationen Mexiko, såsom skildrat på ett frimärke från förr. uploaded by Eintracht4ever [Public domain], via Wikimedia Commons
Men framför allt var det här sommaren som Diego Armando Maradona dominerade. Han var på toppen, nästan en gudomlighet. Oavsett om han sedan skyllde på Guds hand när han tog knytnäven till hjälp mot England. Något som faktiskt var svårt att se i direktsändning. Den bedriften ingick i samma holmgång som hans osannolika avhyvling av i princip hela det engelska laget. Från mittlinjen plöjde han sig igenom med bollen på ett sätt som inte riktigt överträffats på samma höga nivå och samma typ av motstånd, även om en och annan kommit i närheten. Notera repriserna av målet, där bara halva prestationen registreras. Överhuvudtaget är tekniken och vad som fastnar på bild inte lika utvecklad då som nu.

En helt annan sak: logistiken. Om man läser av kommentarerna kring var matcher spelas i de här fotbollskrönikorna från way back when framgår att olika grupper höll sig inom ett ganska begränsat geografiskt område och inte skyfflades omkring tvärs över hela länder och kontinenter. Till skillnad från idag, när det verkar gå allt mer prestige i att flytta runt lagen så mycket som möjligt, av ekonomiska skäl antar jag. Knappast miljömässiga.

Vi lärde oss namnet Butragueño. Spanjoren som spräckte den danska drömmen med fyra mål i åttondelsfinalen. Och namnet Gary Lineker kanske låter bekant. Tack vare honom klarade sig England längre än vad de annars skulle ha gjort. Tydligen stod han för nästan alla deras mål i turneringen. Det hade jag glömt. Sovjetunionen firade en del triumfer inledningsvis, med ett lag som tydligen bestod till mycket stor del av spelare från Dynamo Kiev. Med andra ord, var det ukrainarna som stod för det mesta av kvaliteterna?

Argentina hade en lång period när de var mer framgångsrika än grannen Brasilien. Och segern 1986 berodde inte bara på Maradona. I finalen spelade han en mer undanskymd roll medan andra lagkamrater klev fram och klämde till tyskarna. Det blev dramatiskt avgörande i slutminuterna. Men pokalen hamnade på rätt ställe. Efter en av de bästa VM-finaler jag tror mig ha sett. Inte det antiklimax som drabbat flera andra turneringar.

Och förresten, ett namn till att repetera: Georgios Karageorgiou. Bildproducenten som var inblandad i det mesta på TV-sporten på den här tiden och klipparen som (om jag läste rätt) satt ihop flera av just de här VM-krönikorna.