Nu är det dags igen. I morgon söndag, eller svensk tid natten mot måndag. TV4 ska ta hand om sändningen här och tydligen börjar det tidigare än vanligt. Det varierar år från år om jag själv stannar uppe för att se galan direkt, men den här gången planerar jag att göra det. Inte minst för att utbudet faktiskt är, enkelt uttryckt, ganska lovande. Många tippar ”Oppenheimer” som vinnare i flera kategorier, bland annat som bästa film överhuvudtaget. Och jag lutar kanske åt det hållet också, med alla parametrar i åtanke. Men konkurrensen är hyfsad. På senare tid har jag själv recenserat ”Killers of the Flower Moon”,”Poor Things”, ”The Holdovers” och nu senast ”American Fiction” på russin.nu. Samtliga är nominerade i just kategorin bästa film, även i varierande grad i skådespelarklasserna och andra avseenden. Mina största kunskapsluckor gäller tre filmer som har chansen på några av de mest prestigefyllda priserna; ”Past Lives”, ”The Zone of Interest” och franska ”Fritt fall”. Dessa har jag än så länge inte sett. En svensk sägs ha distinkt pokalpotential: Ludwig Göransson för musiken till ”Oppenheimer”. Kommer Christopher Nolans senaste storverk att ta storslam? Och betyder det i så fall att färgstarka fyrverkerier som ”Poor Things” och ”Barbie” eller en smygande satirsuccé som ”American Fiction” lämnar lokalen tomhänta? Och vad väntar den ambitiösa men lite ansträngda musikgenibiografin ”Maestro” som många menar verkligen ber om att belönas på alla sätt, men kanske riskerar att rasa ner mellan stolarna i orkesterdiket? Jag såg den sistnämnda på Netflix kring nyår, men har inte lyckats samla ihop mig till en sammanhängande recension. Detsamma gäller spanska ”Snöns brödraskap” om rugbylaget som kraschade i Anderna för cirka ett halvsekel sedan. Det är dock en rejält fängslande film som förtjänar erkännande och möjligen kan prisas som bästa internationella film. Faktiskt kan det bli spännande i flera avdelningar natten mot måndag. Eventuellt orkar jag leverera en uppföljning efter det…
Samtliga nominerade i årets Oscar-race kan kartläggas bland annat via SVT.
”Slow Horses” är allt annat än en slö häst i seriesammanhang. Foto: Apple TV+.
Ingen hänger längre med. Det går helt enkelt inte att hinna se allting som skulle kunna vara bäst. Du måste sålla och prioritera. Oftast gör du väl det utifrån vad du tror dig kunna vara intresserad av. Vi har alla våra föredragna genrer och kan ibland bli överraskade av något som vi inte hade lika höga förhoppningar om. Men, även de som tillbringar betald heltid med att söka guldkornen i seriesammanhang har i dag en övermäktig uppgift. Vi andra entusiaster försöker ha något slags koll på vad som rekommenderas och skulle kunna ge upplyftande upplevelser, samt bygger efterhand upp ett förhållande till beprövade recept och långkörare. På senare år har jag själv spontant dragits oftare till serier med färre antal och kortare avsnitt, inte minst av rena tidsskäl. Kvalitet i koncentrat med effektivt berättande, hög energi och inte minst humor kan övertrumfa de episka ambitioner som många trots allt fortfarande har men ofta är svåra att leva upp till. Luckorna finns där. Fortfarande har jag faktiskt inte sett ”The Last of Us” (där försvann ett par förtörnade läsare), eller slutsäsongerna av ”Succession” och ”Barry” (och där rök några till). Bland annat… En sådan här sammanställning blir aldrig definitiv. Men just nu i februari 2024 ser min egen stadfästa rangordning över TV-serier från 2023 ut som nedan.
Notera: Länkar till och utdragna citat från mina relaterade recensioner eller blogginlägg på russin.nu:
Slow Horses – säsong 3(Apple TV+). ”Är hemligheten med ”Slow Horses” överlag att de helt enkelt erbjuder alla känslorna på en och samma gång? Eller åtminstone sammantaget under sex händelserika avsnitt i varje omgång. Vi ser dumhet men även heroism; uppgivenhet och inbördes tjafs men även förmågan att samarbeta när livet står på spel.”
2. Cunk on Earth (Netflix). ”Mycket kan sägas, men kanske viktigast: spontant är ”Cunk on Earth” troligen den mest akut omsebara TV-produktionen hittills i år. Alla eventuella invändningar blir randanmärkningar. Det går säkert att hitta något att klaga på med lite ansträngning, men varför anstränga sig? Det är väl mer av den här varan vi behöver i tider som dessa, eller hur?”
3. The Diplomat (Netflix). ””The Diplomat” kunde ta vägen lite vart som helst. Var ligger ambitionsnivån? Ja, synbart påfallande högt. Alltså, det är gjort på en lättflytande underhållningsnivå men med en skarp underton och inte minst har dialogerna så här långt varit både spetsigt skrivna och frejdigt framförda. Temperamenten, som ibland måste hållas i schack innanför kostymer och klänningar, flödar ofta fritt bakom kulisserna.”
4. Huset Ushers undergång (Netflix). ”Ofta utstuderat olustig. Sådan är stämningen. Sådan är familjen. Det handlar om det alltför vanliga fenomenet att fatta moraliska felbeslut efter felbeslut under en lång lång tid och att mönstret går igen och igen. Det går i arv. Och det här sättet att närma sig ett legendariskt litterärt verk känns kreativt och levande, som en hyllning där man inte bara avbildar och överför utan framför allt transporterar en atmosfär från en annan epok in i nutiden.”
5. The Great – säsong 3(HBO Max). ”För oss som följt förvecklingarna fram till den här punkten är inte minst de slagkraftiga dialogerna och oförutsägbara intrigerna med över hela banan komplicerade karaktärer inblandade, de största anledningarna till att vi fortfarande är här.”
6. Silo(Apple TV+). ”Scenariot förekommer i olika varianter, som bekant. Den här upplagan är scenografiskt och egentligen på alla områden livfullt och resursstarkt orkestrerad. Men den mänskliga faktorn då? Jo, jag tycker den infinner sig ganska fort.”
Undrens tid är icke förbi. Åtminstone inte för ”The Righteous Gemstones”. Credit: HBO Max.
7. The Righteous Gemstones – säsong 3 (HBO Max). ”Det här är fortfarande en råriven form av komedi som ibland skulle behöva dra i nödbromsen, men ofta påfallande slagkraftig och händelserik med en väl utvecklad känsla för hur länge man kan hålla sig till en sidointrig innan det är dags att släppa den och gå vidare till något annat.”
8. The Horror of Dolores Roach (Amazon Prime Video). ”Stressframkallande? Moraliskt ambivalent? Frustrerande att följa hur allting bara faller isär för några människor som vi ändå vill hoppas inte är heltigenom ondskefulla? Ja, den här serien kan tära på nerverna och samtidigt framkalla flera kluckanden som man inte riktigt vet om de borde stannat i halsen eller inte.”
9. The Consultant (Amazon Prime Video). ”Kanske är det här en serie som kunde användas i pedagogiska syften på personalkonferenser eller seminarier om modern företagskultur. Möjligen är det något som någon kommer att skriva avhandlingar om i framtiden. Eller också försvinner det i flödet.”
10. Hunters – säsong 2(Amazon Prime Video). ”Här tilldrar sig handlingen både i Europa och Sydamerika och fortsätter vara en typ av våldsopera med lite för mycket av allting, både klassiskt äventyr och friformad historieundervisning liksom generösa avvikelser från dokumenterade fakta, en försvarlig dos gruvliga grymheter och allting i ett uppvarvat tempo med överskruvade tonlägen.”
Perry Mason – säsong 2(HBO Max). ”Serien skildrar en annan tid och en plats långt ifrån där jag själv befinner mig för det mesta. Och behandlas också med den distans som tiden tillåter. Både gammaldags dramatik, ett klassiskt sätt att berätta men med perspektiv som kanske inte skulle ha framhävts bara för några årtionden sedan. Det mesta här är väldigt bra på sina villkor. Och sevärt om man gillar just de villkoren.”
Shrinking(Apple TV+). ”Även om den kanske från början ser ut att prioritera en premiss där en rådgivare börjar ompröva sin metodik och ta fler professionella risker, så blir den allt mer tydliga röda tråden efterhand att berätta om en dryg handfull människor som rör sig i varandras cirklar och försöker hantera sina egna liv; ett område där alla kommer till korta på olika sätt. Som de flesta.”
Bodies(Netflix). ”Tidsresor. Alltid lika spännande och oftast lika förvirrande. Vilka är reglerna? Vad blir konsekvenserna? Och går det att göra en berättelse med resor fram och tillbaka i tiden som faktiskt hänger ihop, logiskt sett? Just den där sista frågan är det kanske inte lönt att ställa sig längre. Men det kan fortfarande vara fascinerande att följa just en story om hur olika tidsplan kan samverka på ett till synes helt orimligt sätt.”
Några andra serier som förtjänar omnämnanden för höga ambitioner eller åtminstone högt underhållningsvärde:Foundation- säsong 2 (som jag försöker nita fast en bestämd åsikt om), Liaison, Hijack, Mrs Davis, Platonic, The Night Agent.
Det var ett tag sedan sist jag sammanställde en sådan här årslista. Tydligen tre år sedan.Några favoritserier här fanns faktiskt med då också. Förhoppningsvis dröjer det inte tre år till nästa gång…
Två decenniers väntan var inte förgäves! Alla rykten om Peter Gabriels artistiska pensionering var uppenbart överdrivna…
Dags. Här är de tio album som tilltalade mig mest från fjolårets skörd. Efter intensiv inre räfst och rannsakan har jag till slut även rangordnat dem för att – ja, bara för att. Vänta en vecka till så kanske jag rumsterar om igen… Men samtliga häri namngivna verk har befunnits värdiga att ingå i den kanon som officiellt kallas ”skäl att inte döma ut anno 2023 som ett förlorat år på alla fronter även om det kan verka frestande med världsläget i åtanke”. Övrigt i musikväg som var bra eller bättre än bra uppmärksammades i en föregående artikel nyligen.
Steven Wilson. Musiknarkomanen som aldrig tar semester?
Peter Gabriel ”i/o”. 20 år! Ja – så länge sedan var det som ärkeängeln framför andra i musikvärlden släppte ett album med nyskrivet material. Faktiskt. Stämmer det verkligen? Och stämmer detta han verkligen är tillbaka? Jo. Under året har han – var det vid varje fullmåne? – släppt ett nytt spår. Eller kanske oftare, med tanke på att han i princip gjorde två olika mixar av de flesta. Till slut, i början av december, kom alltihop i samlad albumform. Och det är verkligen ett kärt återseende. Peter Gabriel är ett exempel på en kreatör som var mest pretentiös i yngre dagar för att sedan bit för bit förenkla. Inse att det i år, 2024, är 50 år – ett halvsekel – sedan han lämnade Genesis efter att ha värkt fram legendariska ”Lamb Lies Down on Broadway”. Men det blir aldrig simpelt. Vi närmare 70 års ålder förfogar han fortfarande över en sprucken men stark röst, en stämma som vädjar om uppmärksamhet. Och suggestiva, kontemplativa eller vissa fall klart hitmässiga kompositioner och arrangemang som komplement.
Moon Safari ”Himlabacken Vol. 2”. På tal om comeback. Här handlar det kanske bara om tio år. Men tio år är en lång tid för ett band bestående av ett gäng västerbottningar som slog igenom när de nyligen blivit myndiga. Eller slog igenom, åtminstone i en genre med ganska många hängivna följare men inte så påtaglig mainstream media appeal på ren utrikiska. Jag har sett dem live några gånger, främst i mindre sammanhang och ibland, som i min hemstad med en oförskämt fåtalig publik. Men efter uppehållet har de anammat en aningen mörkare ton, lite mer smärta än förut men samtidigt med den där lusten som framför allt manifesteras av en stämsång som är svårslagen. Inte många har den här sköna föreningen av tyngd och ibland rent änglalika vokala inslag.
Gleb Kolyadin ”The Outland”. Klaviaturvirtuosen och ena halvan av duon iamthemorning släppte sitt tredje album på solokvist. Eller solo – här är flera medmusiker och rena orkestersektioner inblandade. Den här instrumentala orgien i böljande kompositioner som ständigt är rörelse kan frammana bilder av allt från brusande hav till blomsterängar och djupa skogar. Uppfriskande och inspirerande på ett rent metafysiskt plan.
Sparks ”The Girl Is Crying in Her Latte”. De där bröderna som jag själv upptäckte alldeles för sent och släppt ifrån sig regelbundet excentriska och uppslagna kreationer i ett halvsekel, skrivit en och annan musikal och sällan gör dig besviken (såvida du inte redan omedelbart insett att det här helt enkelt inte är din grej). Någon gång i våras var de ibland oss igen. Och tycks inte tröttna på att göra just sin grej. För mig är det ungefär lika svåremotståndligt som vanligt.
Steven Wilson ”The Harmony Codex”. Han gör vad han vill. Det är kul med sådana personer. I fjol presenterades en aningen oväntad återförening av bandet Porcupine Tree efter en period där många långvariga fans verkade ha tröttnat på Wilsons mer poporienterade period och experimenterande med relativt sett lättlyssnat stoff. Helt okej och trevliga bekantskaper de plattorna – säger jag, som trots allt är uppväxt med en stor dos åttiotalspop. Men nu är det återigen en mer meditativ, introvert och samtidigt taggad Steven Wilson som är tillbaka. Du lär inte gnola så många av de här harmonierna hemmavid spontant, men det är uppslukande och ibland rent berusande i egen rätt.
Neal Morse ”The Dreamer – Joseph, Pt. 1”. På tal om produktiva herrar. Konstellationen NMB kanske ligger på sparlåga just nu på grund av andra projekt för alla inblandade. Frågan är hur framtiden ser ut med tanke på Mike Portnoys återkomst till Dream Theater. Men, låt oss fokusera på just det här: ännu ett tematiskt inriktat album. Eller kanske bör det klassa som en en rockopera, vilket är en gren som Neal Morse försöker sig på då och då. Den här gången är det första delen av berättelsen om Josef i Gamla testamentet. Ni vet, han som var lite för kaxig för att ha ett helt smidigt socialt förhållande till sina elva bröder, vilka sålde honom som slav till Egypten med högst oväntade konsekvenser. Vem skulle ge sig på att göra en musikal om det här idag – om inte just Morse? Aningen mer dovt 1970-talssound än vanligt, kanske. Allt är relativt. Kanske kräver den något fler genomlyssningar än mycket annat han gjort. Men det är starkt. Byggt på en av världens mer hållbara berättelser som fascinerat människor i årtusenden. Nyligen släpptes även fortsättningen på den här episka anrättningen.
Voyager ”Fearless in Love”. Det Voyager? Bandet som närmast tycktes kanalisera 1980-talets hair band-era och snabbt klassificerades som just en relik från den glättiga perioden när de tävlade för Australien i Eurovision Song Contest. Jodå, det är de. Visst hade det vildsinta veteranbandet ett av de absolut bästa bidragen där, tyvärr ignorerat nästan totalt av folkets röster runt om Europa. För detta ber jag bandet och dess hemland om ursäkt å hela kontinentens vägnar. Har du en gång gillat, säg, kanadensiska Saga och är på rätt våglängd för en dekokt av tuggande gitarrer, slirande syntar och en behaglig balans mellan rappare refränger och regelbundet ruggad rytmik är det här också en av 2023 års höjdpunkter.
Derek Webb ”The Jesus Hypothesis”. Melodier. Några av årets, ursäkta fjolårets, starkaste slingor finns här. Från Derek som fortsätter sitt sökande i verkligheten och funderar på vad han står för och tror på egentligen. Tror jag. Och det fortsätter vara väldigt spännande att följa.
Southern Empire ”Another World”. Avknoppningen från Unitopia har pressat fram sitt tredje album – väl? De släpps inte slag i slag, men när de väl kommer så är det en häftig hybrid av gitarrer, regelbundet oregelbundna rytmer och snygga sångstämmor forslade från Terra Australis.
Pattern-Seeking Animals ”Spooky Action at a Distance”. Det här progressiva projektbandet där i stort sett samtliga spelemän är eller har varit med i Spock’s Beard levererade sitt fjärde album på ungefär lika många år och upphör inte att överraska med sina kombinationer av episka och folkloristiska ambitioner.
Bröderna som inte veta vad varken semester eller pension innebär… Sparks har fortfarande gnistan.
Glömde nämna förra veckan: Trevor Rabin ”Rio”; ännu en välkommen comeback som soloartist efter en rad av filmmusikaliska projekt och annat för den gamle Yes-gitarrvirtuosen. Jag tror det här definieras främst som en ’vokalalbum’-återkomst – det vill säga; han sjunger igen! Också.
Året tar egentligen aldrig slut. Inte när det ska sammanfattas åtminstone. Och 2023 var ett bra år. Kanske inte i allmänhet för världen i stort, som ni vet. Men musikaliskt fanns mycket som lyste upp, inte minst alldeles på slutet under senhösten och i början av vintern. Vilket i sig bidragit till att jag fortfarande upptäcker nya saker från året som passerade. Men någonstans måste gränsen dras i försöken att föreviga vad som gav mig mest i musikväg från Anno Domini 2023. Kanske krävs två artiklar för det här. Låt oss börja med det som var tillräckligt snyggt och spänstigt för att förtjäna uppmärksamhet, men inte de allra mest uppslukande utgåvorna musikvärlden hade att erbjuda. Den sistnämnda storslagna summeringen kommer i nästa kapitel…
Årets album 2023 – strax utanför toppskiktet:
Sufjan Stevens ”Javelin”. Andäktig. Ett adjektiv du i princip alltid kan ta fram för varje gång Sufjan släpper ifrån sig något. Han har en vedertagen vattenstämpel som är vetenskapligt verifierbart unik och väldigt vansklig att försöka imitera.
A.C.T. ”Falling”. Numera ger de sydsvenska stoltheterna inte så ofta ut fullängdsalbum utan koncentrerar sig på mer komprimerade, kortare utgåvor som ständigt är slagkraftiga och skapar minnesvärda melodislingor med lätt melankolisk botten.
Mohini Dey ”Mohini Dey”. Ung indisk basistvirtuos som jag aldrig hört talas om förrän någon postade en rekommendation i en Facebook-grupp jag följer. Funky fusion i sin groovigaste form. Den här damen borde ha en spektakulär framtid för sig. Eller också är den redan här.
Lauren Daigle ”Lauren Daigle”. Kanske innehåller åtminstone DeLuxe-versionen av albumet några för många spår för att vara rakt igenom angeläget. Men när hon är som bäst, då är hon verkligen bra. Den där rösten som så lätt förväxlas med Adele, kan lyfta även mediokert material till högre höjder. Och här finns några av de läckraste låtar hon spelat in hittills i karriären.
María José Llergo ”Ultrabelleza”. Hennes elektroflamenco har väl uppdaterats en aning sedan sist jag minns att hon släppte ett album senast. Lite mer dansgolvsorienterat, kanske. Men hon har också definitivt ett eget formspråk och en profil som går igenom bruset.
Duran Duran ”Danse Macabre”. Gamla gubbar still going… Den rappa rytmiken som varit signum redan från starten är definitivt kvar. Det här är väl i första hand ett coveralbum men det har karaktär.
Martin Miller ”Maze of My Mind”. Respektingivande lagomtunggung med dominanta gitarrer men samtidigt en välbalanserad ljudbild och uppenbar kärlek till hantverket.
Haken ”Fauna”. Mer tunggung och dynamik med brittiska veteraner som helt enkelt håller fanan högt år efter år.
Mon Laferte ”Autopoiética”. Chilensk-mexikanska som blandar och ger i ett otal genrer. Suggestivt, sensuellt, inte precis alltid fullkomlig perfektion eller lika distinkt attraktivt för mig, men oftast lyckas hon fånga en synnerligen speciell stämning.
North Atlantic Oscillation ”United Wire”. Svåra att beskriva, bättre att uppleva. Men de är konsekventa, du vet ungefär vad du kommer att få: ett suggestivt intagande ljudlandskap, en ljudmatta som man sedan bygger kontemplativa men ändå energiska figurer ovanpå.
Hats Off Gentlemen It’s Adequate ”The Light of Ancient Mistakes”. Ett av musikhistoriens mer intrikata bandnamn om inte annat. Och deras av form av artrock är ofta läcker och infallsrik.
Temic ”Terror Management Theory”. Ännu mer tunggung, nu under ledning av gitarrvirtuosen Eric Gillette från Neal Morse Band.
Belle and Sebastian ”Late Developers”. Så produktiva och så konstant intressanta. Det här är kanske inte det allra vassaste albumet på senare år (ni har väl hört närmast föregående ”A Bit of Previous”) men det de gör är egentligen alltid mer eller mindre genialt. Åtminstone till hälften.
Annat angeläget under utredning:
NikKershaw ”Songs from the Shelf, Pt 2”: Avdelningen gamla hjältar som inte ger upp, fortfarande behåller sin särart och kan komponera melodier värda namnet. BruceCockburn ”O Sun O Moon”: Avdelningen gamla hjältar som jag kanske lyssnade mer intensivt på i yngre dagar, men fortfarande har något att säga, om än inte riktigt med samma energi som förut. SimplyRed ”Time”: Finns de fortfarande? Tydligen. En smula äldre än när de verkligen fyllde dansgolv och listor, men fortfarande Funky. Delvis. MagosHerrera ”Aire”, DepecheMode ”Memento Mori”, LilaDowns ”La Sánchez”, Algiers ”Shook”, Mystery ”Redemption”, Luiza Lian ”7 estrelas”, Paul Simon ”Seven Psalms”, RickWakeman ”A Gallery of the Imagination”, Big Big Train ”Ingenious Devices”, The Flower Kings ”Look at You Now”, Ruiseñora ”Cancionero popular”…
COMING UP:De tio bästa, typ!
…och så här såg det ut när jag försökte fatta samman musikåret 2021. Förra året blev det tyvärr en paus i det här pågående projektet.
Dags igen. Mycken musik och liten tid. Men det var ett produktivt år för flera av mina gamla husgudar. Dubbelarbetande i vissa fall. Gitarrlegendaren Hackett släppte ifrån sig två album som båda letade sig in på min lista. Som den ser ut just nu i alla fall och därmed får bli min officiella sanning om musikåret 2021. Radarparet Neal Morse och Mike Portnoy samarbetade inte bara i The Neal Morse Band utan även det oregelbundet producerande Transatlantic. Men främst av alla var kanske Frost*. Tufft och jämnt att avgöra. Överlag, en synlig slagsida åt ambitiös artrock med omnejd även i år. Men här letar sig även souldoftande saker in, 80-talsinspirerad elektronpop, latinamerikanska rytmer i högre eller lägre doser, liksom musik på gränsen mellan olika genrer som inte riktigt behöver definieras, men kanske kan sammanfattas med singer-songwriters som inte drar sig för att experimentera och söka nya utmaningar. Och visst måste ABBA allra minst ha ett hedersomnämnande, oavsett ojämnheten i den bitvis briljanta men ibland kantigt komponerade comebackplattan? Många av alstren har den senaste tiden fått flytta runt i rangordningen – för en sådan bör man trots allt göra om sammanställningen på allvar ska ha någon inneboende spänning och kunna generera genuina reaktioner, eller?
Om några månader kanske jag skulle vilja stuva om alltihop och framhäva sådant som inte fick tillräcklig uppmärksamhet här. Sådant är livet och listmakandet… Den här gången blir det här just en koncentrerad lista, med enbart kortfattade motiveringar för de högst placerade men i avsaknad av närmare beskrivningar för varje album som hamnat här. Sorry. Album, förresten… Hur definiera? Här ryms såväl LP- som EP-format, med speltider som varierar från cirka halvtimmen till det tredubbla. Ibland är koncentration och kapningskonst en välsignelse, medan annat tjänar på att få svälla ut som motsvarigheten till en episk film.
Oh, another Millennial Times Thing: i princip allt ska vara strömningsbart från en eller annan av de ledande plattformarna.
Frost* ”Day and Age” Elektriskt. Energiskt. Enastående. Som vanligt alltså.
Steve Hackett ”Under a Mediterranean Sky” Akustisk och orkestral utflykt med uppslukande effekt.
The Neal Morse Band (NMB) ”Innocence & Danger” De lyckas igen – framförallt med de längre sviterna i slutet.
Steve Hackett ”Surrender of Silence” Nu mer taggat och en aning aggressivt. Han hade ett produktivt år, gamle Genesis-gitarristen.
A.C.T. ”Heatwave” EP-format och begränsat omfång, men här finns heller inga döda sekunder någonstans. Tror jag.
The Anchoress ”The Art of Losing” Kan verka introvert och lagom depressivt, men Catherine Anne Davies är och har en dynamisk närvaro i nästan allt hon släpper ifrån sig.
Transatlantic ”The Absolute Universe” Superkvartetten Stolt, Morse, Portnoy och Trewavas skapar oftast epos som kräver viss inlyssningsperiod. Men sedan…
Cobalt Chapel ”Orange Synthetic” Medeltiden och nutiden och allmänt svårbeskrivligt stämningsbygge.
Loney Dear ”A Lantern and a Bell” Eeeemil! Förgrömmade onge! Vad är det han gör, exakt? Ingen vet. Men det liknar inte riktigt någonting annat i sitt sparsmakade sentimentskapande.
Big Big Train ”Common Ground” Startar med årets låt, jo – så är det väl. ”Strangest Times” fångar in senaste årens pandemieffekter på det personliga planet som få andra. Osedvanligt catchy för att vara BBT. Som i slutet av året förlorade sin sångare David Longdon hastigt och tragiskt.
Dream Theater ”A View from the Top of the World”
Tim Finn & Phil Manzanera ”Caught by the Heart”
Sparks ”Annette” (soundtrack)’
Silk Sonic ”An Evening with Silk Sonic”
Bent Knee ”Frosting”
Natalia Lafourcade ”Un Canto por México, Vol II”
Steven Wilson ”The Future Bites”
Pond ”9”
Lazuli ”Dénudé”
Premiata Forneria Marconi ”I Dreamed of Electric Sheep”
Vidare hedersomnämnanden och album som pockat på uppmärksamhet under året: Isildurs Bane & Peter Hammill ”In Disequilibrium”; Laura Mvula ”Pink Noise”; Adele ”30”; Dikajee ”Forget-Me-Nots”; Tori Amos ”Ocean to Ocean”; Jungle ”Loving in Stereo”; Lisa Gerrard ”Burn”; Anna Phoebe ”Sea Souls”; Gleb Kolyadin ”Water Movements”; Nad Sylvan ”Spiritus Mundi”; Thank You Scientist ”Plague Accommodations”; A. A. Williams ”Songs from Isolation”; Fatima Al Qadiri ”Medieval Femme”; The Choir ”Deep Cuts”; ABBA ”Voyage”; Public Service Broadcasting ”Bright Magic”; Angelique Kidjo ”Mother Nature”; Dennis DeYoung ”26 East, vol. 2”; Jon Batiste ”We Are”; Ray Wilson ”The Weight of Man”; Sufjan Stevens & Angelo De Augustine ”A Beginner’s Mind”; Marjana Semkina ”Disillusioned”; Rodrigo y Gabriela ”The Jazz EP”; Isata Kanneh-Mason ”Summertime”; Anneke van Giersbergen ”The Darkest Skies Are the Brightest”; Lana Del Rey ”Blue Banisters”; St Vincent ”Daddy’s Home”; Georgia Anne Muldrow ”VWETO III”; Matt Bellamy ”Cryosleep”; Tony Kaye ”End of Innocence”; Manic Street Preachers ”The Ultra Vivid Lament”; Alicia Keys ”Keys”; The Alarm ”War”; Charlie Peacock ”Skin and Wind”, Gaspard Augé & Justice ”Escapades”…
Vem sade att det skulle vara enkelt att knyta ihop ännu ett år i det här avseendet?
– There is a good togetherness in this Swedish team.
Citat från livekommentarer på BBC Sport från en före detta irländsk landslagsman, Clinton Morrison, som noterar att Sveriges spelstil inte är så snygg men effektiv. Kanske en bra sammanfattning. Ungefär vad många experter sade om svenskarna under VM 2018 också. Inte den elegantaste fotbollen, men den ledde längre än på många, många år. Själv är jag formad av min ungdom under 1980-talet när Sverige aldrig nådde något större mästerskap. Allt utöver det är en bonus.
Vad händer? Vem vinner? Var i Europa är vi? Det är lätt att gå vilse, samtidigt som vi ännu en gång får ta del av ett stort fotbollsmästerskap. Ett internationellt. Omgett av många frågor. Efter allt som varit, alla undantag och all oförutsägbarhet i pandemins spår har ett försenat Europamästerskap i fotboll mellan nationer inletts. Utspritt över flera länder, vilket andra redan påtalat. Konstig idé redan från början och inte mer logisk nu. Men beslutat är väl beslutat…
Dramatik på fler sätt än de man förväntat sig. En sak att spelare måste isoleras på grund av coronavirus. Kanske inte att en spelare i toppform, mitt i karriären, plötsligt faller ihop på plan och väcker fruktan om fara för livet. Men det händer trots allt ibland att fotbollsspelare, till synes helt friska, rasar ihop med något tidigare odiagnostiserat hjärtfel eller relaterade orsaker. Att Danmark efter att deras stora stjärna just kollapsat och många fruktat det absolut värsta sedan hade svårigheter att göra sitt bästa mot Finland i en match som många förvånades över att den huvudtaget fortsatte, är begripligt. Nu ett par veckor senare ser samma danskar starkare ut än någonsin och är kvalificerade för kvartsfinal.
Italienarna har allt att bevisa och vill demonstrera sitt nya oslagbara jag. Turkiet rakt av kördes över i öppningsmatchen. Jag har inte alltid älskat italienarnas inställning i stora mästerskap. Att de så ofta lyckas med extrem taktisk hållning, visserligen elegans men också ren skicklighet i att stänga matcher när det behövs. Jag erkänner att jag vid flera tillfällen historien varit en smula skadeglad när de har misslyckats i sina intentioner, hur mycket man än kan beundra de är bra på. Men det här var snyggt, roligt, envetet och ett lag som såg ut som blivande Europamästare. Nu till den eviga frågan: är det inte i grunden favorittippade lag som börjar svagast som i slutändan är starkast? Detta Italien är roliga att se, så offensiva och spelglada att man kan bli bekymrad för deras skull. De brukar väl ändå vinna sina titlar efter att ha inlett under all kritik och bara skrapat ihop tillräckligt för att gneta sig vidare från första omgången, eller? Med en sån här magnifik öppning kan bara besvikelser vänta. Men jag kan ha fel. I åttondelsfinalen kom i alla fall en svacka, innande blå blixtrade till och besegrade ett oväntat motståndskraftigt Österrike.
Belgien 2021: den bästa generationen från något land någonsin som fortfarande inte vunnit ett mästerskap? De har haft ett av de mest stjärnspäckade landslagen under ett drygt decennium. Varit nära i flera mästerskap, men traditionens makt kanske stör. Det finns länder som fått vänta länge på att verkligen vinna något. Spanien var trots allt ett sådant lag under många årtionden innan det lossnade. Frankrike också.
Just det. Sverige. Personligt måste jag medge att jag sällan njuter så mycket av att se Sverige i stora mästerskap där stora nerver är inblandade. Visst vill jag att Sverige ska vara med, visst vill jag se matcherna. Men det är en pärs. Att uppskatta själva spelets skönhet är lättare när det handlar om andra lag utan lika höga insatser för egen del. Sverige startade turneringen resultatmässigt exakt likadant som VM 2006. Då med en mållös match mot Trinidad följt av en seger över Paraguay med mål i slutminuterna. Då tog det slut i åttondelsfinalen.
Ständigt dessa spanjorer. Numera tycks vi alltid hamna i samma grupp som dem, vare det kval eller slutspel. Åtta gånger av tio vinner de. I bästa fall klarar vi remi i det fria fältets ajedrez eller vid ytterst sällsynta tillfällen en knapp seger. Och nu på spansk mark… Spanjorerna späkte ett svenskt lag somknappt fick låna lädret. Ibland borde man som nation be om ursäkt. Ja, vi vet att vi borde. Spanien var bättre. Men den svenska extrema försvarstaktiken höll. Ett litet mirakel. Hårt arbete, envishet och bondröta räckte den här gången.
Första gången jag minns mig ha följt ett VM-slutspel startade Sverige relativt starkt med 1-1 mot Brasilien. Det var 1978. Sedan gick det sämre. Efter den långa mästerskapstorkan under 1980-talet och floppen i VM 1990 startade Sverige både EM 1992 och VM 1994 med oavgjorda matcher som sedan i bägge fallen följdes av brons, under en osannolikt framgångsrik period som följdes av en ännu en torka. Och sedan en serie mästerskap där Sverige fortsatte rada upp oavgjorda resultatet i premiärmatchen med några undantag.
Att det alltid ska behöva bli så spännande på slutet. Ännu en riktig rysare i Ryssland. Alla nära hjärtattack, med undantag för Hasse Backe i TV4-båset. Precis – det handlar om Sverige-Polen. Det var trots allt skillnad på att vinna gruppen och att bli en av de bästa treorna, vilket svenskarna riskerade till slut om den polska kanonaden med levande legendaren Lewandowski spetsen hade lyckats vända på steken helt och hållet. Han hade väl då blivit helgonförklarad i hemlandet, men såg till att Sverige blev inblandade i en av de spelmässigt mest rafflande matcherna hittills. Samtidigt som spanjorerna äntligen fick fart på sitt målskytte mot de stackars slovakerna.
Frankrike, Tyskland och Portugal i samma grupp. Ja, de stora kanonerna har väl inte alltid varit som bäst de senaste åren, framför allt inte Tyskland. Så det var väl därför en sån här dödens grupp kan uppstå igen. Frankrike och Tyskland var en hetlevrad holmgång med en mestadels rättvis seger för fransmännen men ändå, små marginaler. Die Deutsche Schtridsmaschinen, och inte minst den långvariga handledaren Joachim Löw, slingrar sig ur ännu en dödsfälla. Mannen som varit ansvarig för att både ha tappat 4-0 till 4-4 mot Sverige i en kvalmatch 2012 och sedan köra över Brasilien med 7-1 i VM-semifinalen 2014 blev utslagna i gruppspelet i senaste VM. Det har varit upp och ner. Och ingen direkt skräckinjagande uppvisning så här långt i stort. Men när de här tre lagen ändå tagit sig vidare kan de givetvis gå hur långt som helst. Vi vet hur det är.
Sen måste man fråga: är inte Ungern ett av Europas för närvarande värst drabbade länder när det gäller den där pandemin ni kanske har talas om? Har inte deras stadium varit fullständigt fullsatt under samtliga matcher som spelats där i sommar? Vän av ordning undrar. Och tvivlar på att jag är ensam om detta…
…och för övrigt anser jag fortfarande att WordPress gör sitt bästa för att krångla till arbetsverktyget för invanda användare. I alla fall mig. Just nu är jag inte säker på exakt vad jag skriver på grund av det där feta gråa bakgrundsblocket som täcker mer än halva inlägget. Exempelvis…
Ja, jag vet. Ingen säger skiva längre. Men dock.Och vi vet alla att det senaste året påverkats av en pandemi, då inte minst i kreativa sammanhang. Ändå har det släppts förvånansvärt mycket musik som visar både kraft, variation och och inte nödvändigtvis varit extra sparsmakad bara för att förutsättningarna förändrats.
Ändå kan man möjligen skönja en musikalisk tendens i strömningsfloden (välj passande plattform) på senare tid, där akustiska arrangemang är framträdande. Det lite mer avskalade, titlar och stämningar som anspelar på ett liv där inte allting är precis som vanligt. Vad som nu är vanligt. Eller också är det en tillfällighet.
Det brukade kallas Unplugged. Aldrig en helt sanningsenlig programförklaring eller konsumentupplysning. Men under en period för några decennier sedan skulle alla band värda sitt vete göra någonting där man inte explicit använde elektriska instrument i speciella konsertupptagningar för att visa på sin egen virtuositet och versatilitet. Eller något.
Att en gitarrgigant som Steve Hackett emellanåt släpper något mer oelektroniskt är ingen sensation. I och för sig. På ”Under a Mediterranean Sky” har hans akustiska gitarrer definitivt hamnat i centrum men de omges av orkesterarrangemang, vare det stråkar eller annat fylligt som skulle kunna fungera som filmmusik. Eller överhuvudtaget fungerar till ganska mycket. Inte minst för reflektion och eftertanke. Det här är både storslaget och dynamiskt. Nästan sentimentalt ibland, men inte i någon nedsättande mening. Den känns levande och väcker känslor.
Lite mer oväntat går gamla kanadensiska neoproggarna Saga och river av en del av sina gamla örhängen, om det nu är rätt ord, i mer akustisk tappning på ”Symmetry”. När det gäller hantverksskicklighet oavsett instrumentpark har de egentligen ingenting mer att bevisa, men det här är ändå fullt acceptabla och ganska behagliga varianter av sådant som för deras långvariga följare låter bekant.
”Songs of Isolation”… Sångerskan AA Williams med sin lätt beslöjade och klagande stämma, söker sig tillbaka i en sångskatt som kanske framför allt har sin bas i 1990-talet. Flera av de här omkvädena låter förmodligen också väldigt bekanta för många, men inte riktigt i de här avskalade, ofta melankoliska men livfulla tolkningarna.
Steget till att bara hålla sig till flygeln och skapa atmosfär med tangenternas hjälp är väl inte så fruktansvärt långt för Gleb Kolyadin, ena halvan av ryska duon iamthemorning som skapat sig en profil just på området ’bygga bilder med hjälp av ljud’. Här ska tankarna föras till något av den naturligaste som finns, nämligen vatten. Titeln ”Water Movements” säger väl något. Något som Gleb snott ihop på lediga stunder i väntan på friare rörlighet över gränserna? Vad vet jag, men han kan sitt värv. Och det fungerar precis som ovanstående verk bra, något som kanske speglar både artistens egen sinnesstämning och en stor del av publikens.
I samma andetag kan vi kanske också sortera in Anneke van Giersbergen som förmodligen är fullständigt okänd för den stora massan, men skapat sig en egen profil i sammanhang med större dramatiska gester, episka utflykter och flitigt utnyttjande av sina betydande röstresurser. ”The Darkest Skies Are the Brightest” låter i alla fall uppmuntrande, eller hur? Och somliga artister är mogna att hantera mer återhållna infrastrukturer där kraften verkligen måste komma inifrån.
Om The Anchoress senaste släpp passar in i den här trenden? Tja, delvis. Hon har även i vanliga fall starkt fokus på rösten, de egna lätt snedsmilande texterna och pådrivande piano. Men aningen mer avskalat är det kanske ändå än sist på albumet ”The Art of Losing”.
Det senaste med vår egen Emil Svanängen, mer känd som Loney Dear har väl också delvis koppling till trenden. Men för honom är det knappast en trend. Akustiskt är kanske inte rätta ordet, men att mycket kretsar kring en man med sina klaviaturer och säregna skapelser är ingen nyhet. ”A Lantern and a Bell” smyger sig på, men växer ganska fort.
Och på tal om egensinne. Cobalt Chapel, duon som synbarligen vill kombinera medeltiden med 1970-talets ljudlandskap, är tillbaka. Som vanligt svår att beskriva och bör upplevas för att sedan fascineras av eller förkasta. Själv väljer jag det förstnämnda. ”Orange Synthetic” heter nya albumet.
Spartanskt och sparsmakat gäller knappast senaste EP:n från svenska ACT. ”Heatwave” har gott om de vanliga tvärvändningarna, taktbytena och temperamentet. Även om de inte är lika produktiva numera som en gång så låter de förvånansvärt unga och hungriga. Lastgamla är de kanske inte, men som band har de trots allt existerat i närmare ett kvartssekel.
Finns det fortfarande lite old school rhythm & blues som rycker tag? Jag gillar i alla fall Jon Batiste och ”We Are”. Han vet hur man lägger an ett grundläggande groove och pumpar på. En cool groovy ljudvägg, skulle man kunna sammanfatta ”VWETO III” från Georgia Anne Muldrow. Men det är ju att föredra framför en ocool ogroovy ljudvägg.
Och något slags ambienta ljudväggsambitioner demonstrerar också sofistikerade Sufjan Stevens, nu i form av en handfull sångsamlingar släppta i snabb följd, med titlar som ”Convocations” och ”Lamentations”.
Mexikanska gitarrduon Rodrigo y Gabriela fortsätter å sin sida satsa på EP-formatet och avskalade arrangemang med fett fokus på just gitarrerna, som senast den kärnfullt konsumentupplysningsbenämnda ”The Jazz EP”.
För övrigt: jo, jag har inte missat att Steven Wilson, den levande legendaren, fortsätter utforska en riktning som en del av hans gamla beundrare inte riktigt klarar av. Och ”The Future Bites” kan väl vara riktigt provocerande för dem som vill hålla sig helt på den progressiva arenan. Men i stort sett gillar jag den. Sedan har jag varit lite trögare med att tränga in i det senaste från supergruppen Transatlantic. ”The Absolute Universe”, släppt i två olika versioner som delvis överlappar och delvis kompletterar varandra. Ungefär. Återkommer om det.
Men… Ett år med ett nytt album från Frost* brukar bli bättre än ett år utan ett album från Frost*. ”Day and Age” är varken särskilt akustisk eller avskalad, men bjuder i stort sett på samma styrkor och stänkare till sångbyggen som de brukar leverera.
För övrigt: Block Editor. På den här plattformen. Nej, jag har fortfarande inte lärt mig tycka om den nymodigheten. Efter mer än tio år som användare av WordPress är plötsligt varje tidigare relativt enkelt moment… överflödigt invecklat. Varför?
Not: Även publicerat (i en aningen annorlunda version) på russin.nu
Ma Rainey’s Black Bottom (2020): (L to R) Glynn Turman as Toldeo, Chadwick Boseman as Levee, Michael Potts as Slow Drag, and Colman Domingo as Cutler. Credit: David Lee / Netflix
Fåfängt, som alltid. Att ens försöka. Men det är dags igen. Och dags att spekulera. Det är inte alltid en orkar närvara eller ens har chansen att via någon åtkomlig kanal följa procedurerna kring vilka som belönas för sina filmbedrifter föregående år av Hollywood-akademin. Academy Awards är ju egentligen en mer formell benämning på det som i dagligt tal oftast kallas Oscar-galan. Som i år lär se annorlunda ut än vanligt av kända skäl, men exakt hur återstår att se. I natt ska det i alla fall vara möjligt att se showen via TV4:s försorg. Förhoppningsvis lyckas jag i mina intentioner att vaka och bevaka vad som händer, när det händer.
Så till tipsen, för det var huvudsyftet med här övermodiga inlägget. Har jag sett absolut allt som nominerats? Knappast. Så jag får luta mig mot en hybrid av egna instinkter, experters förutsägelser och allmänt skvaller. Att pandemin i praktiken stängt igen dörren för många riktiga biopremiärer under senaste året är både en för- och nackdel. Just nu finns om inte annat flera av Oscar-kandidaterna tillgängliga på olika strömningsplattformar, som i flera fall sponsrat filmernas tillkomst.
Var börja? OK, bästa manliga huvudrollsinnehavare. Eftersom vi äntligen kom till skott hemma och såg ”Ma Rainey’s Black Bottom” (via Netflix) häromkvällen, så lutar jag åt olyckligt tidigt bortgångne Chadwick Boseman som postum pristagare för rollen som trumpetare med torterat sinne och svårstyrt temperament. Händelsevis såg vi även ”Sound of Metal” (Amazon Prime Video) i helgen och där imponerar Riz Ahmed som trumslagare med akuta hörselproblem. Och visst är både Anthony Hopkins och Gary Oldman med i leken, men… Boseman får det bli.
Kvinnlig huvudroll: Även här skulle ”Ma Rainey…” kunna få ståta med en statyett genom Viola Davis som bluesdrottning, men med allt buzz som varit kring (den av mig fortsatt osedda) ”Nomadland” så tippar jag i alla fall Frances McDormand. För övrigt har jag bara sett en av filmerna i kategorin och borde verkligen ta tag i ”Pieces of a Woman” (Netflix) till att börja med.
Kvinnlig biroll: Alltså, Maria Bakalova är ju en briljant ny bekantskap (det vill säga ny för de flesta av oss utanför Bulgarien) i ”Borat Subsequent Moviefilm” (Amazon). Sacha Baron Cohen har nog gjort världen en tjänst genom att lyfta fram henne i världens blickfång. Men troligare är kanske att Glenn Close vinner, trots att ingen verkar älska ”Hillbilly Elegy” som helhet och jag själv inte ens orkat ta mig an den överhuvudtaget. Borde jag? Tipset bygger snarare på andras profetior än egen vishet, men…
Manlig biroll: Det dåliga samvetet slår till igen. ”One Night in Miami” (Amazon) verkar faktiskt vara en stark och omhuldad film, som jag hittills bara sett knappt en halvtimme av. Där är Leslie Odom Jr nominerad, samtidigt som en annan kritikerfavorit har två pretendenter på egen hand; ”Judas and the Black Messiah”. En av dem är Daniel ”Get Out” Kaluuya som har haft Oscar-vibbar omkring sig ett par år nu för lite av varje. Jag satsar på Kaluuya och hoppas återkomma till ”Judas” inom kort.
Animerad film: Här har jag bara sett ”Wolfwalkers” (Apple TV+) som är charmig nog, men antagligen brädas av ”Soul” (eller ”Själen” som den väl kallas på svensk mark). Dessutom inser jag att ”Shaun the Sheep” är på tapeten igen och jag troligen har missat något viktigt hittills.
Filmfoto: Här borde väl ändå ”Mank” (Netflix) håva in något av de tekniska priser jag ser framför mig att David Finchers svartvita snygghetsorgie ändå får med sig hem, sannolikt i brist på andra mer uppmärksammade priser. Jo, min misstanke är att den uppfattas som för elegant kylslagen och perfektionistisk för att vinna exempelvis för Bästa Film. Återkommer till det. Sedan är givetvis ”News of the World” (Netflix) en värdig konkurrent, men lär förmodligen hamna i utkanten av den mest inbjudande stugvärmen i natt.
Kostymer & sådant ekiperingsrelaterat: ”Mank” igen, kanske? Eller hur tjusigt utstyrda är ensemblen i ”Emma” – någon som vet?
Regi: Är det inte Chloé Zhao för ”Nomadland” som har vinden i ryggen här? Eller hur het är Emerald Fennell för den omdiskuterade ”Promising Young Woman” som jag verkligen beklagar att jag inte kommit åt att se ännu? Chansen är i alla fall uppenbar att det blir en kvinnlig vinnare här, vilket inte tillhör vanligheterna.
Dokumentär: Nej, jag har inte sett någon av de fem nominerade men åtminstone lokaliserat två av dem; rumänska ”Collective” finns på HBO och ”Time” på Amazon. ”Time” verkar omtyckt, trots den ganska intetsägande titeln på en historia som tydligen kretsar kring en familj splittrad av en fängelsedömd fader och hur de tar sig igenom livet under ett par decennier. Så jag kör på den.
Hur många kategorier är värda att vädra illa underbyggda förutsägelser om? Klippning, till exempel. Jag har sett två av filmerna men chansar vilt på ”Promising Young Woman” – som alltså inte är en av dessa. Internationell film; här är danskarna representerade med fyllefilmen ”En runda till” som jag inte vågar ha en bestämd åsikt om, men även här en chansning. Alltså i dansk favör.
Smink & sådant: ”Mank”. Jag sade ju att placerar i princip alla produktionstekniska profetior här i brist på bättre förslag.
Musik: Här har firma Trent Reznor & Atticus Ross den stora ynnesten att tävla mot sig själva eftersom de komponerat till både ”Mank” och ”Soul”. Jag säger väl att de får pris för den senare. Då.
Originalsång: Den såvitt jag vet enda svenska segerchansen genom ”Husavik”, framförd av Molly Sandén i aningen underskattade Eurovision Song Contest-komedin ”Fire Saga”. Men, jag tror med knapp marginal på ”Hear My Voice” med Celeste från publikfriande rättegångsdramat ”Trial of the Chicago 7”, som jag händelsevis också såg klart i helgen efter att ha betat av den i portioner. ”Fight for You” från ”Judas and the Black Messiah” levererar ett juste groove men ingen riktig hook och ”Speak Now” från ”One Night in Miami” saknar också det där. Generellt har det alltid förvånat mig hur få riktigt minnesvärda originalsånger som nominerats i det här sammanhanget under de senaste decennierna i alla fall.
Ljudläggning: Allvarligt talat, alla som sett ”Sound of Metal” vet hur mycket ljudet betyder för den relativt lågbudgeterade lilla uppkomlingen. Jag säger, ge dem priset! Även om andra storslagnare stänkare som ”Greyhound” eller ”Mank” kanske faller juryn mer i smaken.
Visuella effekter: Christopher Nolans ”Tenet” har inte precis överösts med kärlek från juryn, men något borde den väl ändå belönas för. Eller?
Manus byggt på förlaga: Vore det inte kul om ”Den vita tigern” (Netflix) uppmärksammades här? Jo. Dock, jag misstänker att det blir ”The Father”, som hittills inte haft Sverigepremiär och jag hittills varit väldigt snål mot, men borde tippa i någon kategori. Typ.
Originalmanus: Ska det bli Aaron Sorkin som prisas för ”The Trial of the Chicago 7”, som han även regisserat? Skrivandet är ju hans specialitet. Och han vet hur man väcker reaktioner, även när han skruvar till verkligheten en smula efter sina egna visioner om hur den borde vara. Vilket jag bara förutsätter att han gjort den här gången också. Runner-up: ”Promising Young Woman”, om inte annat för vilka reaktioner handlingen tycks ha väckt hos snart sagt alla betraktare.
BÄSTA FILM: Jo, till sist. Åtta kandidater. Två har jag sett. Ingen av dem lär vinna. ”Trial of…” har jag redan nämnt ett par gånger och är väldigt Sorkin-sk, med allt vad det innebär. ”Sound of Metal” är kanske trots allt för mycket katt bland hermelinerna, men kan överraska. Men den där ”Nomadland”, är den fortfarande förstahandsfavoriten, trots vissa invändningar från mer informerade tyckare? Jag går den fega vägen och säger alltså: ”Nomadland”. Någon gång ska det väl bli av att jag faktiskt ser den också.
I afton dags – för Andra Chansen. Vad har vi lärt oss av deltävling tre och fyra?
Vad man saknar i humor får man ta igen i de musikaliska pausinslagen. Kanske ledstjärnan för årets tredje omgång. För just de tänkta komiska inslagen föll tämligen platt. Liksom introduktionerna där artisterna satt och högläste om sina liv i vad som förmodligen inte varade mer än två minuter men kändes som tio. Undantaget artist nummer 7 – Tusse – som faktiskt hade någonting att berätta om under de minuterna.
Timbuktu är en etablerad artist som kanske inte ska lämna sitt vanliga civila jobb. Han gjorde ett… anständigt jobb utan något lysande manus till stöd. Att styra ut sig som fransk aristokrat och göra en cover på Mikael Wiehes moderna klassiker ”Flickan och kråkan” är, jag vet inte riktigt. Något var det – men vad? Mer hemtam när han fick chansen att hålla sig till sin vanliga genre. Liksom när han plockade fram Sabina Ddumba som pausartist. Jo, där fanns det klass.
I jämförelse med veckan närmast före höll de tävlande bidragen hyfsad klass den kvällen. Hyfsad. Det var inte katastrofvarning. Utan, ska vi använda ordet igen? Anständigt. Fullt anständigt. Standardiserat och storslaget, utan alltför intrikata ackordvändningar någonstans, men ett par prydligt packade paket att skicka vidare. Som veteranen Charlotte Perrelli. Vidare till final med något som närmast kan kallas helgardering. Inga nya idéer någonstans, men potent popschlager i princip. Och Tusse, som gjorde mesta möjliga av sitt välproducerade världsförbättrarepos.
Humorn, ja… Inbrytningen av de två efterhängsna buskiskaraktärerna från en av alla bondkomiska följetonger i svensk television tillförde, försiktigt uttryckt, inte riktigt så mycket som avsett.
Fjärde omgången: Per Andersson är på något sätt alltid ett säkert kort. Ihop med Pernilla Wahlgren blir det småtrevligt. Inte radikalt i något avseende, men idén att låta Anna Hedenmo göra behärskad parodi på sin stapelvara ”Min sanning” i det här sammanhanget var trots allt bättre än de redan kulturbrottsrubricerade högläsningarna veckan före.
Och det misärspäckade mellanaktsnumret med eldfängda olyckor och smockor på scen är väl säsongens höjdpunkt. Hittills. Eller hur?
Annars: säsongens mest otidsenliga bidrag i form av ännu ett dansband: Sannex. Nästan chockerande brist på kontakt med nutiden. Eller också alldeles för mycket kontakt med en nära dåtid som många skulle önska åter i form av soliga semesterresor som fått ställas in senaste året. Men allvarligt… Ska vi ha en seriös diskussion om verkshöjd och versmått från visthusboden? Nej, glöm och gå vidare.
Det är en fördel att kunna sjunga generellt. Som The Mamas. Deras schwungkapacitet skjutsar ett habilt bidrag högre per automatik än för de flesta konkurrenterna.
Eric Saade har däremot inte rösten som sin starkaste resurs. Men han har uppnått en viss nivå av professionalism som andra saknar och satt ihop ett nummer med förhållandevis spartansk karaktär, avsaknad av riktig hook, men ändå någonstans igenkännbart som övergenomsnittligt i det aktuella utbudet.
Kanske något överraskande att Tess Merkel med meriter från Alcazar åkte ut. Hyfsat discotryck där men samtidigt ingen överdos av personligt uttryck, dock.
Mönstret går igen? Visst brukar det vara så och det kanske är en naturlag: av fyra deltävlingar varje år kommer några att ha en… aningen högre genomsnittlig klass än andra. Helgens utslagning serverade ett svagt slagfält, förlåt startfält, för något direkt slag var det aldrig. Det hade varit ett motbjudande mirakel om till exempel Dotterinte hade gått vidare härifrån. Det var väl också ganska självklart att Anton Ewald skulle göra det, hur lite entusiasm jag än kan visa upp för hans nummer. En liten lyrisk detalj innan jag glömmer det: visst vad det ungefär exakt samma rim som användes av honom och Frida Green? ”Silence… and guidance”?
Två pensionärer får också en andra chans: Eva och Eva. Inte i betydelsen Attling och Dahlgren. Jag protesterar inte, även om jag givetvis inte kan arbeta upp någon extrem entusiasm för dem heller. Det är bara lite kul. Och det skulle jag faktiskt säga även om ett av inslagen som åkte ut först. Den gladlynta duon som hyllade 1990-talet levde kanske i en annan dimension om de trodde att numret skulle fungera i dag. Men – det var färgglatt och påminde om ett decennium då vissa av oss till och med var unga.
Det allmänna upplägget för varje deltävling tycks variera kraftigt beroende på vilka programledare som håller i trådarna. Hur mycket de nu håller i sina egna trådar. Men karaktären var definitivt väsensskild från föregående vecka. Och Christer Björkman gjorde sig själv närmast minimal i rutan. Har någon pratat med honom eller har han själv insett sina begränsningar?
Finns något mer livsnödvändigt att tillägga i det här läget? Nej, troligen inte. På återseende.
Festival occurring 6 times a year that showcases the best of short films under 5 minutes from around the world. Films get showcased at the FEEDBACK Film Festival. NEW: Now showcasing Smartphone movies!
“Everyone who is seriously involved in the pursuit of science becomes convinced that some spirit is manifest in the laws of the universe, one that is vastly superior to that of man.” - Albert Einstein
La necesidad de mantener canales de comunicación que nos permita compartir nuestras experiencias de trabajo nos lleva a iniciar una vez más un nuevo espacio en un blog. En un mundo lleno de información necesitamos buscar espacios para ser escuchados, para compartir experiencias y vivencias, para aprender y reflexionar. Espero que este espacio pueda cubrir todas estas expectativas. Mi nombre es Aníbal Nicolalde, trabajo con la Iglesia del Pacto Evangélico del Ecuador y en la Federación de Iglesias Evangélicas Independientes de España entre el pueblo inmigrante latinoamericano. Y este es mi nuevo espacio de compartir….
Fair Slave Trade 