Det flödade på, även ett år som 2020. Att rangordna är i princip alltid omöjligt och fåfängligt, men jag lever fortfarande i villfarelsen att det blir roligare när man gör det. Även om det var, ska understrykas, jämnt. Mycket jämnt. Så… Det här är den helt objektiva sammanställningen av 2020 års bästa album, gillat och åtminstone tillfälligt stadfäst i mitten av januari, 2021 AD. Några har jag hunnit recensera (även om det i vanlig ordning var ett kraftigt underskott på detta) – se länkar. Och ja, i princip allt ska vara strömningsbart via en eller flera existerande plattformar.

 

HETAST I HÖGEN:

1. Pattern-Seeking Animals ”Prehensile Tales”. Människan söker mening i allt och kan därmed definieras som ett ’mönstersökande kreatur’. Någon som invänder? Ännu ett epos från relativt nystartad, ja – supergrupp kanske passar här? Nästan bokstavligt talat en omstuvad version av Spock’s Beard under annat namn, med John Boegehold som huvudsaklig motor. Nu ännu bättre än på debuten året innan.

2. Gazpacho ”Fireworker”. Norska musikaliska alkemister som skapat sitt eget utrymme, sitt eget universum och fyller det med fängslande visioner.

3. Pure Reason Revolution ”Eupnea”. De är tillbaka efter tio år. Och låter som pånyttfödda. Eller snarare, väldigt mycket som de gjorde i början av karriären – vilket är precis vad vissa av oss längtat efter men i stort sett hade räknat bort.

 

4. Annie Barbazza ”Vive”. I avdelningen dramatiska damer (som var en stark kategori 2020) är Barbazza en av de mest fascinerande fyrbåkarna.

5. Marjana Semkina ”Sleepwalking”. Ena halvan av iamthemorning skapar sirliga stämningar och målar vackra världar på solokvist.

6. Anna von Hausswolff ”All Thoughts Fly”. Kyrkorgel! Vad mer behövs?

7. María José Llergo ”Sanación”. Modern flamenco med elektrifierande effekt.

8. Neal Morse ”Sola Gratia”. Ännu ett år. Ännu ett musikaliskt Morse-epos. Alltid värt en mässa för vissa av oss.

9. Natalia Lafourcade ”Un canto por México, Vol. 1”. Folkligt, festligt och finstämt om vartannat. Eller allt samtidigt.

 

10. Algiers ”There Is No Year”. Aggression och atmosfär. Fångar stämningen 2020 kanske för att de redan verkade förberedda på den.

11. Ms Amy Birks ”All That I Am and All That I Was”. Hon brukade vara en tredjedel av Beatrix Players. Nu levererar hon små berättelser på egen hand, oftast lika mycket vemod som undertryckt vrede.

12. Kansas ”The Absence of Presence”. Närvarande är de allt. Ett band som är mer av en legend och bytt medlemmar så ofta att – ja, finns det en kärna överhuvudtaget? De lyckas i alla fall låta otäckt mycket… Kansas. Ta det som ett hot eller ett löfte.

13. Nick D’Virgilio ”Invisible”. Ett personligt epos från en mångsysslare med meriter från Spock’s Beard med mera.

14. Sparks ”A Steady Drip, Drip, Drip”. De är som de är. Svåra att jämställa med några andra. Omöjliga att efterapa.

15. Nik Kershaw ”Oxymoron”. Mannen är melodiernas mästare. Och den förmågan har inte fallerat med åren.

16. Sufjan Stevens ”The Ascension”. Lite mer elektrisk. Lite aggressivare, kanske. Men fortfarande väldigt mycket Sufjan.

17. Jon Anderson ”1000 Hands”. Uppfinningsrik och infallsrik även på äldre dagar, den gamle Yes-frontmannen (för dem som till äventyrs inte känner igen namnet).

18. Clarice Jensen ”The Experience of Repetition as Death”. Konkurrerar med med von Hausswolffskan i kategorin ödesmättade ljudlandskap som bara suger in dig utan pardon.

19. Bob Dylan ”Rough and Rowdy Ways”. Gamle Zimmerman kan fortfarande varva det poetiska och det rent episka inom ramen för sin musikaliska gärning. Nästan hypnotiskt infångande i långa stycken.

20. Tame Impala ”The Slow Rush”. Hur beskriver man det här? Alltid någon form av meditation med transcendent karaktär. Ej att förväxla med transcendental meditation. Det här är mer groovy.

21. Rick Wakeman ”The Red Planet”. Rick. The one and only. En gigant vid tangenterna sedan ett drygt halvsekel. Ännu mer orgel, någon?

22. Louise Patricia Crane ”Deep Blue”. Rymd och djup. Och catchy tunes. Åtminstone bitvis.

23. Frost* ”This and That (B-Sides and Rarities)”. Just det. Överblivet material. Men även en sådan samling kan leta sig in bland hermelinerna ett år som 2020. Om man heter Frost*.

24. Ane Brun ”How Beauty Holds the Hands of Sorrow”. Ja, det låter ungefär som titeln antyder. Bräckligt och nästan på väg att brista.

25. Lazuli ”Le fantastique envol de Dieter Böhm”. Ni ser själva. Med den titeln kan det väl inte slå fel?

 

Bubblare och annat som stack ut i flödet på olika sätt:

iamthemorning ”Counting the Ghosts”, Lido Pimienta ”Miss Colombia”, Nubya Garcia ”Source”, Johnny Hates Jazz ”Wide Awake”, Bruce Hornsby ”Non-Secure Connection”, Susanna ”Baudelaire & Piano”, Fish On Friday ”Black Rain”, Thundercat ”It Is What It Is”, A. A. Williams ”Forever Blue”, The Flaming Lips ”American Head”, Gloria Estefan ”BRAZIL305”, Haken ”Virus”, The Killers ”Imploding the Mirage”, La Oreja de van Gogh ”Un susurro en la tormenta”, Ingemar Olsson ”Äntligen”, John Petrucci ”Terminal Velocity”, Oceans of Slumber ”Oceans of Slumber”, Rodrigo y Gabriela ”Mettal EP”, Tim Bowness ”Late Night Laments”, Alex Campos ”Soldados”, Jyoti ”Mama, You Can Bet”, Samuel Hällkvist ”Epik, didaktik, pastoral”, Ambrose Akinmusire ”on the tender spot of every calloused moment”, Anubis ”Homeless”, Blackfield ”For the Music”, Buscabulla ”Regresa”, Caligula’s Horse ”Rise Radiant”, Derek Webb ”Targets”, Eivør ”Segl”, Elvis Costello ”Hey Clockface”, The Flower Kings ”Islands”…

…och här är fjolårets rankning. Liksom listan över årtiondets artister 2010-2019.