De har fascinerat mig i några år nu och med jämna mellanrum släpper de något nytt. Gruppen har mutat in ett eget litet revir i världen impregnerat av mystik, suggestiva slingor, oförutsägbara infall och en allmänt atmosfärisk profil. Norska Gazpacho fortsätter på den inslagna vägen och att exakt beskriva hur de låter är inget som låter sig göras så enkelt. Samtidigt vill jag framhålla att jag inte upplever dem som extremt svårtillgängliga heller. De skapar en stämning. En del kan konsten att lyckas med det – och Gazpacho kan det. Någon form av tema utgör oftast grunden och det känns som om de berättar en historia, även om dess precisa innebörd och vart den leder är underordnat själva helhetsupplevelsen.

”Fireworker” är rimligtvis något som hör hemma i en avdelning där inte alla känner sig just lika hemma, men det är som så mycket annat i dag; det går att strömma och själv ta reda på hur du svarar på den här anstormningen av intryck och pikanta infall. Jag skulle kunna jämföra det med att vistas i en katedral ute på en hed någonstans i ett vindpinat landskap, men det finns flera andra metaforer och miljöbeskrivningar som skulle kunna fungera också. Framförallt anar jag att det här är något som kommer att landa någonstans på min egen sammanställning över årets mest minnesvärda musik när väl det här omtumlande, svårfångade och inte alltid behagliga året 2020 är över. Fortsättning följer…

Officiell hemsida för Gazpacho finns här.