Från frysboxen: Moon Safari ”Blomljud” (2008)

moonsafari-alingsas-47Sex år sedan, ungefär. Jag hade nyligen upptäckt de västerbottniska musikaliska ekvilibristerna och skrev min första – men inte sista – text om dem. Senaste återuppvärmda artikeln att serveras här handlar om Moon Safari och albumet ”Blomljud” från 2008:

Någonstans i Norrland, tror jag, finns en kvintett grabbar som vet hur man stämmer sina instrument och…sina stämmor. De har högst troligt lyssnat på både Genesis och The Real Group och de satsar både på synkoper och symfoniska utsvävningar. Gruppnamnet antyder intresse för science fiction – skivtiteln snarare något naturromantiskt drag. Och det är väl det senare som slår igenom mest på den här, andra albumofferten. För tre år sedan kom ”A doorway to summer”, men jag hade aldrig hört talas om dem förrän i våras. Men det är aldrig för sent att upptäcka nya saker, som Anthony Hopkins säger till en medpassagerare på flyget i thrillern ”Hannibal”.

Stämsång, stämsång… det är nästan löjligt mycket av den varan på ”Blomljud”. Och löjligt bra. Emfasen på vokal koordination är det som mer än allt annat utmärker dem från till exempelvis de svenska kollegerna The Flower Kings och Kaipa. De skulle nog klara av en anständig coverversion av Yes gamla paradnummer som ”Leave it”. Gitarrer förekommer även i akustisk form och överhuvudtaget visar de indicier på mer än baskurser i harmonilära. Men det blir inga stilpoäng på kvällspressens nöjessidor av sådant.

Det är ofta både skenbart enkelt och lättillgängligt, men samtidigt storslaget, spänstigt och intrikat. Det är organisk musik och ytterst lite av skickligheten landar i någon uppvisningsmentalitet. Moon Safari vill ha en dramatisk effekt och lyckas ofta nå dit i sina längre låtar. Där kan de – som så många andra musikaliska sinnesfränder – lägga sig farligt nära Genesis cirka 1972, som i eposet ”The other half of the sky”, men det är helt OK som hyllningar. Har man skaffat sig en egen identitet behöver man inte skämmas för att lyfta på hatten åt ”de som gått före” (som katolikerna brukar säga om sina helgon).

franfrysbox-blogotyp1När Moon Safari tydligt återspeglar andra möjliga och troliga förebilder för en stund, är de egentligen bara på väg att ta ytterligare ett steg ut i grönskan och följa floden till dess mynning. Ja, det blir lite mycket blomstersrpåk här, men det känns som om stämningen kräver det…*

Från 70-talsretroprog till något slags avancerad frikyrkopop och en hel del däremellan. Ibland lite för polerat och väluppfostrat, men variationsrikedomen är såsom nästan våldsamt uppiggande när vi når crescendot i sviter som ”Methuselah´s children” eller ”The ghost of flowers past”. Kort sagt: kul! En injektion inte bara för svensk progressive rock utan för svensk musik överlag. Hur många svenskar som kommer att upptäcka det är en helt annan sak, men bandet är i alla fall inbokade på Slottsskogen goes progressive-festivalen i Göteborg i slutet av augusti. Det är också – som vi välformulerade nätmurvlar uttrycker det – kul.

* courtesy of Tyko Jonsson

Recenserat: ”Blomljud” med Moon Safari (Blomljud Records 2008). Ursprungligen publicerad på numera nedlagda sidan Folket Jublar, 31 maj 2008. Konsertbilden ovan är som synes från ett senare tillfälle.

Annonser

Moon Safari, Dream Theater med flera – årets album 2013

animamundi-singer-artrock2013Hösten 2013 beslutade jag mig till slut för att återuppliva mitt sovande konto på en viss, välkänd streamingtjänst som inte använts på ett par år av olika anledningar. Tack vare det har jag vid lediga stunder kunnat bredda min helhetsbild av vad som egentligen släppts i år, dels av det som jag vanligtvis brukar hålla utkik efter – samt en del annat, som jag inte hade räknat med att upptäcka. Detta faktum, en del albumnedladdningar från andra inte helt okända källor samt faktiskt även ett par mer stenåldersaktiga CD-upphandlingar, ligger till grund för en anspråkslös sammanställning av musiklivet i gammalmodig albumform anno 2013 A.D.

Som lista är detta att betrakta som en pågående process, eftersom jag fortfarande utforskar flera av de nedan nämnda skivorna/sångsamlingarna närmare och någon riktig rangordning är jag fortfarande inte kapabel till. Dessutom bör nämnas att en del av dem släpptes redan 2012, bara för ordningens skull. Några har jag redan recenserat – andra kanske jag hinner återkomma till mer i detalj senare:

moonsafari120930CMoon Safari ”Himlabacken Vol. 1”. Västerbottens musikaliskt progressiva profeter fortsätter övertyga. Kanske inte lika banbrytande som ”Blomljud” för några år sedan, men ändå storslaget och stilfullt. Tidigare recenserad här.

Dream Theater ”Dream Theater”. Andra skivan efter omstuvningen bakom trummorna. Om ”A Dramatic Turn of Events” visade på en viss nytändning trots eller tack vare inre turbulens, så förstärker den senaste självbetitlade skivan intrycket av att de fortfarande är svårslagna på sitt territorium – och överhuvudtaget, svårslagna.

Muse ”The 2nd Law” (2012). Jag borde väl ha hittat dem tidigare, men bättre sent än aldrig. Storslagen rock med pretentioner och känsla för dramatik, någonstans mellan Pink Floyd, Pure Reason Revolution och Coldplay.

Jars Of Clay ”Inland”. De har hängt med ett tag, överhuvudtaget och i mitt liv. Sällan blir jag sensationellt överraskad eller översvallad numera eftersom jag kan konceptet, som de ändå lyckas variera en aning varje gång. Folktonen är kanske något mer markerad här än på senare år, men kombinationen av amerikansk rotrock, brittisk indie, ett uns electronica och en grundläggande gospelartad andäktighet märkbar i bakgrunden i högre eller mindre utsträckning är fortfarande något som gör världen till en litet bättre plats att leva i.

Anima Mundi ”The Lamplighter”. Det kan bli väl högdraget och bitvis stapplande engelska sänker helhetsintrycket en aning, men Kubas symfonirockande veteraner blev ändå en ny positiv bekantskap för mig vid konsertbesöket i Lidköping och med senaste skivan – recenserad här.

Lilly Goodman ”Amor favor gracia”. Hon är pålitlig, trots ett uppehåll på några år. Rösten är fortfarande som stöpt i en vaxljuskammare och bär upp även de mer banala partierna i hennes traditionellt arrangerade vuxenpop med inslag av mer typiska latinamerikanska genrer (som dock är nedtonade den här gången). Recenserad här.

Kaipa ”Vittjar” (2012). Svenska veteraner som framgångsrikt (åtminstone artistiskt) fortsätter kombinera symfoniska ambitioner med folkmusikaliska element och ettriga gitarrdrivna rytmer.

flowerkings-gbg2012BThe Flower Kings ”Desolation Rose”. Mer målmedvetet tematiska än på mycket länge, och med ett uttalat syfte att kommentera världsläget med parallellt pompös och rastlös energi. Det låter som alltid bra. Men jag håller fortfarande på att komma in i plattan på allvar.

Panic Room ”Skin” (2012). Brittisk progressive rock med i sammanhanget lättillgänglig och utåtriktad profil, simultant framåtblickande och förankrade i folkmusikaliska fåror. Vackert melankoliskt och melodiskt, samtidigt respektingivande kraftfullt.

 

Ur högen med sådant som pockar på ännu mer uppmärksamhet:

Daft Punk ”Random Access Memories”; Comebacken som alla vill säga något vackert om. Med monsterhiten ”Get Lucky” i spetsen, ni vet. Fransk retrofunk/electronica/någotmersvårdefinierbart – men ganska tilltalande. Comeback gjorde också, än mer oväntat, Agnetha Fältskog med den ofta charmant ABBA-doftande men ibland lite för lättviktiga ”A”. It Bites ”Map of the Past” (2012) är ett tematiskt album med lätt melankolisk prägel, men också med gruppens tydliga karaktärstecken. Spock’s Beard känns igen de också, trots en del ommöbleringar i orkestern på ”Brief Nocturnes and Dreamless Sleep”. The Prog Collective – vilka är de egentligen? Jag måste bedriva lite mer djuplodande efterforskningar, men ”Epilogue” är åtminstone halvintressant. Steve Hackett söker sig bakåt med hjälp av en liten armada av gamla vänner i ”Genesis Revisited II” (2012).  India.Arie är alltid behaglig och en smula motsträvig samtidigt och ”Songversation” verkar fortsätta i den fina traditionen. Anoushka Shankar är dotter till Ravi och fortsätter en familjetradition med intrikata kompositioner framförda på sitar, senast på ”Traces of You”. Mavis Staples ”One True Vine” – här pratar vi om verkliga veteraner med verklig soul. Och Charlie Peacock, som jag tidigare hävdat låg bakom 1990-talets bästa album, lever upp igen med ”No Man’s Land”, lite äldre, laidback-are men fortfarande bra. Kommer någon ihåg Dan Reed Network, funkrockbaserad hitmaskin för 20-talet år sedan? Reed har en solokarriär mer i skymundan numera men har behållit sin personliga, raspiga röst och en bra melodikänsla nu ackompanjerad av en softare men absolut inte menlös inramning på ”Signal Fire”.

Och det var väl egentligen bara början på upptäcktsfärden. Jag kan blicka nostalgiskt tillbaka mot LP-skivans storhetstid ibland, men streaming har sina fördelar det också…

Mer musikalinfluenser och fortsatt stark melodikänsla för Moon Safari

”Himlabacken” är kanske inte fullt i klass med ”Blomljud”, men Moon Safari fortsätter vara världens just nu bästa västerbottningar på musikmarknaden.

moonsafari-alingsas-47

De känns igen. Fortfarande är det lika uppenbart att den här sextetten från Västerbotten klafsat omkring i fler musikaliska rabatter än en enstaka och därmed tillsammans är kapabla att skapa något nästan helt eget. Något som definitivt lånat av andra framstående föregångare och inte verkar vilja dölja sina många influenser, men kombinerar dem till ett spännande språk och tycks ha roligt när de gör det.

Nej, det här är inte ett nytt banbrytande epos i höjd med ”Blomljud”. Nu är ribban redan etablerad och bandet lyckas inte chockera med sin virtuositet eller föreningen av stämsång, symfoniska sviter och snabba skiften i takt och ton. Nej, det är kanske inte så mycket här som kan kallas helt nytt och radikalt revolutionerande. Från deras eget perspektiv kan de sägas gå vidare i upptrampande spår och förfina sina egna starkaste sidor. Faktum är att ”Himlabacken” i perioder kan upplevas som en lättviktare i förhållande till alstren de släppt ifrån sig förut. Men karaktären, det ibland närmast unika i deras tilltal är intakt och de marginellt ljummare passagerna bryts av med blixtrande infall som visar att de inte försoffat sig eller fastnat med blicken i bara något nostalgiskt fjärran skimmer.

Hårdrock fortsätter de att inte flirta med särskilt ofta, utom möjligen bitvis i ”Barfly” som dock lika ofta blandar in barbershop och eventuell bebop i buketten.  Dubstep verkar inte heller finnas på deras interna karta, eller hip-hop. Eller… Men det som kanske blivit tydligare är en dragning åt musikalinspiration, åtminstone i portioner, vilket förstärker helhetsintrycket av dem som ett ofta nästan naivt, oskyldigt gäng som helst ser livet i ljusblå färger snarare än de mer gråa nyanser som exempevis de mer rutinerade kollegerna i The Flower Kings börjat nosa mer på under senare år. Och det ligger väl inget nedsättande i det. Det kan bli lite för lätt och luftigt och rosendoftande, men det är gjort med snits. Med snille och smak, som en akademiledamot kunde ha uttryckt det. Moon Safari saknar en profilerad ledvokalist i klass med Peter Gabriel, Jon Anderson, James LaBrie eller Neal Morse men stämsången, den kollektiva vokala kapaciteten är som sagt imponerande. På sportspråk kan varje nytt album rubriceras som en lyckad laginsats, helt enkelt.

Lite gimmickartat är den här gången de tvärta övergångarna till operaliknande strofer och överraskande genrebyten som är något mer markerade än tidigare. Det vilar en lekfull anda över skivan, på gott och ont, men mest på gott. Deras mest berusande magnumopiater heter den här gången saker som ”Mega Moon”, ”Diamonds” och ”Sugar Band”; sviter som klockar in kring åtta-niominutersstrecken och genomgår flera förvandlingar under vägen. Som motpol finns den akustiska, sparsmakat arrangerade bagatellen ”My Little Man”. Om man nu får skriva ‘bagatell’ om oförblommerade oden till småbarnslycka utan att såra någon…

Jag vet inte om det ligger någon självironisk innebörd inbakad i de inledande fraserna ur ”Sugar Band”; ”…sweet and saccharine are we” och de fortsatta referenserna till sötsaker och dagar utan synliga moln på himlen, med tanke på gruppens profil som trevlighetsprofeter med högst begränsade aggressioner i registret, i en genre där de flesta jämförbara band ofta inkorporerar betydligt mer av tyngre pjäser och ilskna gitarrer varvat med de sakrala inslagen. Men Moon Safari bevarar sin ställning som, hävdar jag lite självsvåldigt, varande i världsklass på just det de representerar. Om det sedan är för att de hittat en nisch som nästan är unik och därmed svårjämförbar med sin förening av akut melodikänsla, episka ambitioner och intuitiv charmfaktor, är spontant svårt att ge ett vetenskapligt verifierbart svar på.

Recenserat: Moon Safari ”Himlabacken” (2013)

Fler synpunkter på plattan från Progarchives forum.

Svulst och spänst – mitt musikår 2012 i sammandrag

Vilka album har jag hört mest på egentligen under året, av det som var någotsånär nytt? Av ekonomiska och andra skäl lyckas jag, som så många andra, naturligtvis inte nagelfara alla gamla trotjänare eller allt nytt och okänt som verkar lovande… Men de här tio står nog ut mest ur smeten, utan direkt rangordning men med sporadiska länkar till de recensioner jag i vissa fall författat förut.

moonsafari120930C

Neal Morse ”Momentum” (2012) En klippa som alltid, trots att så mycket känns igen för den vane lyssnaren. Som det finns alldeles för få av i världen. Ännu ett fängslande musikaliskt epos, kan man lite nonchalant sammanfatta. Men nonchalans hör inte hemma i Neals värld. Den står ständigt i brand.

Peter Gabriel ”New Blood” (2011) Först plankade han andras låtar med orkesterinramning. Sedan plankade han sig själv med liknande instrumentell inriktning. Och det svänger fortfarande; flera sånger får nya dimensioner och nytt liv.

Kate Bush ”50 Words for Snow” (2011) Det tog mig ett tag att verkligen fängslas av den här meditativa sångsamlingen, släppt i slutet av 2011. Men Kate är alltid Kate och här ryms mycket…rymd och en befriande brist på anpassning till några rådande ideal eller den allmänna publicitetstörsten, som hon aldrig egentligen eftersökt.

Alicia Keys ”Girl on Fire” (2012) Rakt av: det är inte hennes bästa album. Men det har åtminstone en handfull fullträffar till soulbaserade sånger ändå. Och varken rösten eller fingerfärdigheten vid tangenterna verkar ha tappat i styrka.

Flying Colors ”Flying Colors” (2012) En kvintett meriterade musiker tussas ihop och leker sig fram till en trevlig men absolut inte tandlös stund på jorden.

Laleh ”Sjung” (2012) En eklektisk popmystiker vi har lite för få av i Sverige. Tack vare en av mina systrar som är en inbiten Laleh-ist, har jag till slut börjat beta av katalogen. Och sakta men säkert har jag börjat inse var hennes omvittnade storhet ligger utan att riktigt kunna förklara den.

The Flower Kings ”Banks of Eden” (2012) Tillbaka efter en handfull års satsande på sidoprojekt, är tyngden och perfektionismen intakta till största delen.

Dream Theater ”A Dramatic Turn of Events” (2011) har jag kanske tillbringat allra mest tid med, från förra vintern och framåt. Efter en del inre schismer och omstuvningar kom The Mothers of nästan all metalprogrock tillbaka med ett av sina troligen bästa album i karriären.

Crippled Black Phoenix ”Mankind (The Crafty Ape)” (2012). Humöret bestämmer en del. Och tålamodstillståndet för tillfället. Är man rätt inställd för att sugas in i det här ytterst egensinniga musikkollektivets virvlar så är det fascinerande. Mytskapande. Magiskt. Men ibland alltför motsträvigt, när en ohelig allians mellan Pink Floyd och 16 Horsepower, enkelt uttryckt, konvergerar till mänsklighetens fromma. Om det är rätt adjektiv. Döm själva.

flowerkings-gbg2012A

Konserter jag minns mest från året som passerade (med länkar till mina tidigare recensioner):

Moon Safari i Alingsås, 30 september: Västerbottens mest okända virtuoser visade vad de är mäktiga.

The Flower Kings i Göteborg, 18 augusti: Svällande sviter på rad när svulstälskande svenska veteraner återförenades.

Karmakanic i Lidköping 2 maj: Fler fascinerande och imponerande utsvävningar från ett långlivat hobbyprojekt.

Mognare och mäktigare Moon Safari mötte Alingsås

Man kan frestas att kalla dem Västerbottens bäst bevarade virtuoshemlighet. Sex fortfarande ganska unga spolingar från Bergsbyn och Skelleftehamn men uttryckligen inte från Ursviken, om jag hängde med i definitionerna när de introducerade sig för en drygt hundrahövdad publik i den täta, trånga men faktiskt inte fullbelagda konsertlokalen i det som i Alingsås tydligen går under namnet  Fabriken. Bandet i sig är annars troligen inte okända för de flesta som tagit sig dit söndagkvällen 30 september 2012. Sedan debuten 2005 har de byggt upp ett rykte som ovanligt begåvade positivprogrockare med sinne för symfoniska strukturer, stilfull stämsång och med en lekfull inställning som sammantaget skapat ett eget, identifierbart sound.

Men vi kanske ska nämna något om uppvärmningen också, lokala stoltheterna Wonderland som lånat ungefär lika mycket av Saga som av Marillion och andra neoproggare från de senaste decennierna snarare än 1970-talets ikoner på området. Definitivt inte oskickliga, men de mest melodiska och bäst fungerande numren varvas med alltför ordinära exempel på standardackord och –fraser och i stort har de inte lagt till så fruktansvärt påtagligt mycket eget. Publikkontakten är dock avspänd och sympatisk och premiären för en tidigare aldrig framförd längre svit i 20-minutersklassen visar på ett bredare register med drag av folkton och djärvare utflykter än i det övriga materialet.

Försenade efter en Europaturné som avslutades just i Alingsås dröjde förberedelserna för Moon Safari  en dryg timme innan de väl kom igång. Men ja, det var värt väntan. De blandade och gav från sina tre album samt den nysläppta mastodontkompositionen ”Lover’s End Part 3” som ska vara en hyllning till deras hemtrakter. I stort sett fullt flöde i två timmar med bedårande melodier, raffinerade rytmväxlingar och publikfrieri parallellt med komplexa partier. Om de lade till en avancerad koreografi skulle någon amerikansk talangjaktsjury vara tvungen att ta fram epitet som quintuple threat eller likvärdigt. Men man kan väl inte bemästra allt. De har också blivit tightare och säkrare på scen sedan jag såg dem i Slottsskogen i Göteborg 2008, samma år som de släppte den nästan osannolikt starka ”Blomljud”.

– Nu är man både knäckt och upprymd. De som inte var här får skylla sig själva, som en entusiastisk röst ur publiken deklarerade efteråt.

Bakom arrangemanget stod för övrigt ARA, relativt nystartad artrockförening i Alingsås.

Mina recensioner av ”Blomljud” och ”Lover’s End” kan hittas på min numera inte så flitigt uppdaterade hemsida Folket Jublar. Moon Safari har som så många andra en egen liten hörna på FaceBook.

Missa inte Moon Safari

Ibland är man inte så produktiv som man skulle vilja, av olika orsaker. Musik är det givetvis meningen att det ska bli mer av här, inte minst recensioner. På sistone har jag tilbringat en hel del tid kvalitetstid med Peter Gabriels nya orkesteralbum där han omtolkar sin sångskatt på ett riktigt inspirerande sätt, liksom Kate Bushs ”50 Words for Snow” som hyllats på alla håll. Medan jag samlar ihop mig till något mer uttömmande om dem (vilket kan dröja ett par veckor till eller så, med min nuvarande intellektuella produktionstakt – man måste arbeta för att betala hyran också) tar jag tillfället att påminna om ett av Sveriges bästa band på senare år: Moon Safari. Hittills har de släppt tre album, av vilka jag tidigare recenserat ”Blomljud” och ”Lover’s End” på annan ort, eller webbplats. Har ni inte hört dem – ta reda på om ni borde göra det. Symfonirock med framträdande stämsång – det är ett simpelt sätt att sammanfatta vad de står för. Men inte det enda…