Moon Safari, Dream Theater med flera – årets album 2013

animamundi-singer-artrock2013Hösten 2013 beslutade jag mig till slut för att återuppliva mitt sovande konto på en viss, välkänd streamingtjänst som inte använts på ett par år av olika anledningar. Tack vare det har jag vid lediga stunder kunnat bredda min helhetsbild av vad som egentligen släppts i år, dels av det som jag vanligtvis brukar hålla utkik efter – samt en del annat, som jag inte hade räknat med att upptäcka. Detta faktum, en del albumnedladdningar från andra inte helt okända källor samt faktiskt även ett par mer stenåldersaktiga CD-upphandlingar, ligger till grund för en anspråkslös sammanställning av musiklivet i gammalmodig albumform anno 2013 A.D.

Som lista är detta att betrakta som en pågående process, eftersom jag fortfarande utforskar flera av de nedan nämnda skivorna/sångsamlingarna närmare och någon riktig rangordning är jag fortfarande inte kapabel till. Dessutom bör nämnas att en del av dem släpptes redan 2012, bara för ordningens skull. Några har jag redan recenserat – andra kanske jag hinner återkomma till mer i detalj senare:

moonsafari120930CMoon Safari ”Himlabacken Vol. 1”. Västerbottens musikaliskt progressiva profeter fortsätter övertyga. Kanske inte lika banbrytande som ”Blomljud” för några år sedan, men ändå storslaget och stilfullt. Tidigare recenserad här.

Dream Theater ”Dream Theater”. Andra skivan efter omstuvningen bakom trummorna. Om ”A Dramatic Turn of Events” visade på en viss nytändning trots eller tack vare inre turbulens, så förstärker den senaste självbetitlade skivan intrycket av att de fortfarande är svårslagna på sitt territorium – och överhuvudtaget, svårslagna.

Muse ”The 2nd Law” (2012). Jag borde väl ha hittat dem tidigare, men bättre sent än aldrig. Storslagen rock med pretentioner och känsla för dramatik, någonstans mellan Pink Floyd, Pure Reason Revolution och Coldplay.

Jars Of Clay ”Inland”. De har hängt med ett tag, överhuvudtaget och i mitt liv. Sällan blir jag sensationellt överraskad eller översvallad numera eftersom jag kan konceptet, som de ändå lyckas variera en aning varje gång. Folktonen är kanske något mer markerad här än på senare år, men kombinationen av amerikansk rotrock, brittisk indie, ett uns electronica och en grundläggande gospelartad andäktighet märkbar i bakgrunden i högre eller mindre utsträckning är fortfarande något som gör världen till en litet bättre plats att leva i.

Anima Mundi ”The Lamplighter”. Det kan bli väl högdraget och bitvis stapplande engelska sänker helhetsintrycket en aning, men Kubas symfonirockande veteraner blev ändå en ny positiv bekantskap för mig vid konsertbesöket i Lidköping och med senaste skivan – recenserad här.

Lilly Goodman ”Amor favor gracia”. Hon är pålitlig, trots ett uppehåll på några år. Rösten är fortfarande som stöpt i en vaxljuskammare och bär upp även de mer banala partierna i hennes traditionellt arrangerade vuxenpop med inslag av mer typiska latinamerikanska genrer (som dock är nedtonade den här gången). Recenserad här.

Kaipa ”Vittjar” (2012). Svenska veteraner som framgångsrikt (åtminstone artistiskt) fortsätter kombinera symfoniska ambitioner med folkmusikaliska element och ettriga gitarrdrivna rytmer.

flowerkings-gbg2012BThe Flower Kings ”Desolation Rose”. Mer målmedvetet tematiska än på mycket länge, och med ett uttalat syfte att kommentera världsläget med parallellt pompös och rastlös energi. Det låter som alltid bra. Men jag håller fortfarande på att komma in i plattan på allvar.

Panic Room ”Skin” (2012). Brittisk progressive rock med i sammanhanget lättillgänglig och utåtriktad profil, simultant framåtblickande och förankrade i folkmusikaliska fåror. Vackert melankoliskt och melodiskt, samtidigt respektingivande kraftfullt.

 

Ur högen med sådant som pockar på ännu mer uppmärksamhet:

Daft Punk ”Random Access Memories”; Comebacken som alla vill säga något vackert om. Med monsterhiten ”Get Lucky” i spetsen, ni vet. Fransk retrofunk/electronica/någotmersvårdefinierbart – men ganska tilltalande. Comeback gjorde också, än mer oväntat, Agnetha Fältskog med den ofta charmant ABBA-doftande men ibland lite för lättviktiga ”A”. It Bites ”Map of the Past” (2012) är ett tematiskt album med lätt melankolisk prägel, men också med gruppens tydliga karaktärstecken. Spock’s Beard känns igen de också, trots en del ommöbleringar i orkestern på ”Brief Nocturnes and Dreamless Sleep”. The Prog Collective – vilka är de egentligen? Jag måste bedriva lite mer djuplodande efterforskningar, men ”Epilogue” är åtminstone halvintressant. Steve Hackett söker sig bakåt med hjälp av en liten armada av gamla vänner i ”Genesis Revisited II” (2012).  India.Arie är alltid behaglig och en smula motsträvig samtidigt och ”Songversation” verkar fortsätta i den fina traditionen. Anoushka Shankar är dotter till Ravi och fortsätter en familjetradition med intrikata kompositioner framförda på sitar, senast på ”Traces of You”. Mavis Staples ”One True Vine” – här pratar vi om verkliga veteraner med verklig soul. Och Charlie Peacock, som jag tidigare hävdat låg bakom 1990-talets bästa album, lever upp igen med ”No Man’s Land”, lite äldre, laidback-are men fortfarande bra. Kommer någon ihåg Dan Reed Network, funkrockbaserad hitmaskin för 20-talet år sedan? Reed har en solokarriär mer i skymundan numera men har behållit sin personliga, raspiga röst och en bra melodikänsla nu ackompanjerad av en softare men absolut inte menlös inramning på ”Signal Fire”.

Och det var väl egentligen bara början på upptäcktsfärden. Jag kan blicka nostalgiskt tillbaka mot LP-skivans storhetstid ibland, men streaming har sina fördelar det också…

Annonser

Sällsamt sagolik symfonirock med Anima Mundi

Episkt och ekvilibristiskt – i alla fall när det är som bäst. Det handlar om Kubas konstrockpionjärer Anima Mundi och deras senaste album ”The Lamplighter”. 

animamundi-pipa1-bildtext

Sagolikt. Stämningen är i alla fall ständigt impregnerad av något gammalmodigt episkt, som i   så många andra alster i genren. Vi talar alltså om symfonisk progressive rock och här är det symfoniska starkt markerat, med lån från, visst är det Griegs ”Peer Gynt”? Liksom partier med släktband till exempelvis ”The Lamb Lies Down on Broadway” med Genesis. Och en del annat. Förebilderna finns till stor del bland 1970-talets pionjärer på området, och då säkert inte bara den anglosaxiska floran av band utan troligen även den italienska (som jag själv blev introducerad i bara för några år sedan). Det ovanliga med Anima Mundi är kanske härkomsten. De är från Kuba.

Ibland uppstår en stelhet, ett slags manierat uttryckssätt som får musiken att stanna upp och tappa en del av sin lyster, men nu talar jag egentligen om undantagen. För kapaciteten finns där definitivt – och erfarenheten. Även om jag själv aldrig hade hört dem förrän i somras under en turné som bland annat nådde Lidköping, så har bandet flera år på nacken och har tydligen också genomgått ett antal medlemsbyten längs vägen. Den här senaste CD:n är strukturerad i två längre sviter, ”The Lamplighter” och ”Tales from Endless Star” med flera inbördes skiftande faser som man kan förvänta sig, samt en avslutande epilog med namnet… ”Epilogue”.

animamundi-diaz2013bildtextSkulle de tjäna på att sjunga på spanska för att hitta en ännu starkare egen identitet, som exempelvis Nexus? Marknaden är avgjort större med engelskan som bas, men det märks ibland (liksom med en del svenska band även i den här genren) i lyrik och frasering att det inte är bandmedlemmarnas, och mest uppenbart ledsångaren Emmanuel Pirko-Farraths första språk. Något som imponerar rakt av är däremot hur veteranen Roberto Diáz trakterar gitarr, med pondus, fylliga klanger och återkommande virtuosa men inte sjukligt självcentrerade solopartier (som kan vara en frestelse för många gitarrister…).

Trots en och annan transportsträcka är det här en skiva värd att sugas in i bit för bit och låta den växa, ungefär som styckena själva har en tendens att starta diskret och sedan svälla ut i storslagna rymdoperatiska kompositioner med spännande och varierad instrumentering. Soundet är överhuvudtaget väldigt rent och klart, kontrollerat och väl sammanfogat samtidigt som man oftast kan urskilja de enskilda källorna.

Konstrock från Kuba huvudattraktion vid festival i Lidköping

Karibisk karisma och massiv metallprogfunk lyfte livsandarna när Lidköpings Artrocksällskap återigen släppte lös de progressiva musikandarna i Stadsträdgården.

animamundi-singer-artrock2013 

Vi hade i alla fall tur med vädret… Det har inte precis blivit ett mantra under de senaste årens Artrock-aftnar i Stadsträdgården. Musiken har i vissa fall ensam fått svara för välmåendet hos publiken, även om fjolårets festival inte ruinerades av rent ösregn om jag ska tro mina egna noteringar från tillställningen. Förutsättningarna igår var dock mätbart bättre från start och det behagliga klimatet höll i sig, medan fyra band avverkade sina respektive repertoarer. Affischnamnet framför andra den här gången kom från den karibiska övärlden – ett historiskt faktum i sig. Kubanska Anima Mundi avslutade kvällen inför en samling entusiaster som definitivt inte behövde trängas om utrymmet. Ja, det är så det brukar vara i sammanhanget. Sammantaget bör väl några hundra personer kommit och gått under programmets gång, men det är sällan mest späckat när de tyngsta elefanterna tar ton – tyvärr.

Men vad hände innan dess?

De kan sin progrockhistoria, men någonstans saknas en gnista och egenart. Nu ska jag villigt erkänna att jag själv missade mycket av framträdandet från lokala stoltheterna Arts, som för andra året i följde inledde övningarna. Det låter fortfarande ganska tilltalande i allmänhet, men efter omständigheterna också en aning för konventionellt.

Pymlico-artrock-Lidk2013Dynamiskt och skickligt framfört i stora stycken, men även här flackar mitt engagemang under en del av alla fåtöljprogpassager. Norska Pymlico representerar en relativt varierad kompott av fusion, folkton och fullfjädrad symfonirock som stundtals svänger och är hyfsat spännande. Vad de egentligen har för grundläggande vision och identitet är även här svårare att urskilja. Helt instrumentala band kräver mer specifika drag för att frigöra sig från mängden. Ljudet är ofta kristallklart men publikkontakten är starkt begränsad.

– Er det noen her som liker Genesis?

Ja, när de ger sig i kast med en sömlöst sammansatt kavalkad av pionjärernas klassiska kompositioner som ”Watcher of the Skies”, ”Behind the Lines”, ”Firth of Fifth” och ”Dance in a Volcano” då är det som mest tempostarkt och rakt av svåremotståndligt. Samtidigt avslöjar det kanske omedvetet gruppens egen största svaghet: låtskrivandet.

misth-maria-artrock2013Meriter från Melodifestivalen innebär inte automatiskt stående ovationer hos den här målgruppen, men Maria Rådsten har just det, som solist respektive medlem i One More Time under det glada 1990-talet. Hon har också uppenbarligen en röst som lika lätt lånar sig till något avsevärt mer explosivt och metallprogressivt när Stockholms-formationen Misth byggde upp ett mer konstant tryck än de tidigare akterna. Sedan skadar det inte att de också bjuder på mer skönjbar scenutstrålning och publikflirt. Musikaliskt handlar det om tvära kast, tuggande gitarriff och ibland rent operamässig vokalakrobatik som i den här kombinationen omväxlande kan föra tankarna till såväl Evanescence, After Forever och Within Temptation som svenska Akribi. Stenhuggeri möter suggestivt seansskapande som definitivt ger mersmak.

Så även de jämförelsevis mer städade symfonirockarna från Kuba; Anima Mundi. Trots att de startade i slutet av 1990-talet har jag faktiskt aldrig hört dem tidigare. Men städat behöver inte betyda platt och profillöst. Tvärtom är det här ett sofistikerat sällskap som omedelbart omsätter sitt kunnande i en speciell atmosfär. Tydliga trådar tillbaka i musikhistorien får en extra dimension av något som är svårare att sätta fingret på men kanske just har att göra med ursprunget i en annan miljö än de flesta kolleger i artrock-branschen fostrats fram i.misth-gitarrist-artrock2013

Långa sviter med avancerade strukturer och dramatisk uppbyggnad kompletteras med solon på säckpipa och klarinett förutom de Yes-doftande gitarrutflykterna. Tyvärr brister vid några tillfällen koordinationen mellan sången och resten av paketet, det låter inte hundraprocentigt klockrent hela vägen; men annars är det en märklig matta som vävs med svepande syntar, raffinerad rytmik, välbalanserad ljudbild och kompositioner som helt klart inte fuskats fram i all hast. När det är som bäst är det en mäktig, nästan andäktig upplevelse på gränsen till pur magi. De andra skönhetsfelen får väl ses som olycksfall i arbetet.

animamundi-diaz-artrock2013