Romans, rytmik och reklamkupper från tre röster med rötter i Jemen

Jemenitiska sångare – jo, jag har hört några sådana, främst som underhållare på bröllopsfester och jämförbara tillställningar under året jag arbetade i Taiz. Men sångerskor verkade betydligt mer sällsynta. Nyligen uppmärksammades dock tre av dem som faktiskt finns, i ett inlägg av Afrah Nasser, jemenitisk skribent som sedan ett drygt år bor i Sverige.

Balqees Ahmed Fathi är dotter till en jemenitisk sångare, Ahmed Fathi, tydligen stor där under 1990-talet. Själv har Balqees levt mest i Arabemiraten och har utsetts till stor talang av bland annat ett franskt modemagasin. Rana al-Haddad är också dotter till en känd sångare och har fått kontrakt med ett ledande saudiarabiskt musikförlag. Arwa i sin tur är tydligen inte bara popstjärna utan även TV-programledare, född i Kuwait av en jemenitisk far och egyptisk mor. Hon verkar också ha spenderat det mesta av sitt liv utanför Jemen.

Av några bifogade videoklipp att döma är Balqees lagd åt det romantiskt rytmiska pophållet och har mycket riktigt en hyfsad röst – dessutom stödd av en professionell produktion. Rana levererar ett opus som kunde vara sponsrat av det jemenistiska turistministeriet, med vackra vyer av bland annat gamla staden i Sana’a. Klippningen är dock i kantigaste laget och hela paketet gränsar verkligen till det svårsmält kitschiga – men inte utan charm. Hennes egen röst är även i det här fallet en styrka och musiken en något mer tydligt traditionell form av orientalisk pop, enkelt uttryckt. Arwa arbetar till synes mer i samma fåra som Balqees med betoning på romans och glamour. Ganska snyggt, men inte överdrivet originellt eller visionärt.

Enligt Nasser är ingen av de tre bosatt i Jemen, även om alla tre har rötter där. Vilket i sig kanske säger en del om möjligheten för sångerskor (med betoning på -skor) att slå igenom just i Jemen. Kultur och långa traditioner lägger hinder i vägen – jag har svårt att tolka intrycken från landet på något annat sätt. Jag lade en del tid under arbetet i Taiz på att röna ut vilken typ av musik som uppskattades mest, vad människor (främst yngre) lyssnade på, vad de kunde tolerera och vad som verkligen gick hem även om de aldrig hade hört det förut. Att presentera väl underbyggda slutsatser av de undersökningarna är fortfarande ett oavslutat projekt (men några reflektioner i ämnet finns i inlägget ”Music On My Mind – Part 1” från december 2010). De här tre tipsen är nya för mig och värdefulla i sammanhanget.

Källa: ”Let Me Present To You Three Dazzling Yemeni Singers” av Afrah Nasser / 15 juli 2012

Manliga trumslagare är en vanligare syn i jemenitiska festsammanhang än kvinnliga sångerskor. Här från ett bröllop i staden Taiz våren 2010, på väg ut i trafiken för en traditionell festkaravan.

Lasses laxfilm landar i Sverige

Boken har uppnått en form av kultstatus och nu har filmen kommit hit, i regi av vår egen Lasse Hallström. Om filmens kvaliteter kan jag själv inte säga så mycket än. Andra har tyckt till, exempelvis levande legendaren Roger Ebert, som tycker att Hallström satsat för mycket på det hjärtevärmande romantiska och tonat ner förlagans mer excentriska drag. Fredrik SahlinSVT:s Kulturnyheterna är inte heller överdrivet imponerad; ”…nästan två timmar av patenterat och friktionsfritt Lasse Hallström-mys…”. Expressens Bernt Eklund kallar det dock regissörens ”roligaste film på länge”.

Vi talar om ”Laxfiske i Jemen”, en fiktiv historia om en jemenitisk schejk som kommer med snilleblixten (?) att starta sportfiskeverksamhet i sitt ökänt vattenbristlidande hemland. För några år sedan, under mitt projektarbete i just det landet, läste jag boken och skrev några rader om den på folketjublar.se. Bland annat: ”Paul Torday använder en intressant narrativ teknik där utvecklingen återges genom dagboksinlägg, e-mailutväxlingar, utskottsförhör, polisprotokoll och diverse andra källor. Tidsperspektiven skiftar oavbrutet från ett till synes nuläge till återblickar. Ett pussel, som avslöjar obehagliga sanningar bit för bit på ett underhållande sätt, men inte lägger alla proverbiala kort på bordet förrän i finalen… Stora ämnen tacklas i förbifarten. Torday är satirisk, inte särskilt optimistisk angående politikens uppbyggliga egenskaper, men han smyger in gliringarna i en intrig där vanliga mänskliga svagheter – och styrkor – exponeras lika obarmhärtigt.”

Mer fakta om filmen skrev jag ner för lite över ett år sedan i mitt andra bloggforum yemenity2010, strax efter hemkomsten till Sverige; till stor del byggt på ett reportage i en engelskspråkig jemenitisk tidskrift:  ”Enligt Yemen Today planeras världspremiären till januari 2012 och bör vara ”… a must-see for anyone susceptible to the charms found exclusively in Yemen”. Inspelningarna sker dock i Storbritannien och, som så många gånger förr när mellanöstern är spelplats på film, Marocko. Britterna har en historia i Jemen eftersom man koloniserade den sydöstra delen av området under 1800-talet och använde Aden som en viktig hamn i sitt imperium. Sydjemen genomgick senare en marxistisk period och flera konflikter med den nordvästra delen av Jemen som tidigare ingått i det ottomanska imperiet. 1990 förenades de två regionerna till nuvarande Jemen, en enhet som dock fortfarande är bräcklig på sina håll.”

Just det, och det var innan den arabiska våren nådde landet och ledde till ett än mer ostadigt politiskt klimat. Angående själva filmen skrev jag att ”Och jag ser givetvis fram emot filmen, när den nu blir klar om något år eller så. Jag såg inte riktigt Ewan McGregor framför mig som fiskeriexperten Alfred Jones vid läsningen av boken, men det är inte så många rena filmstjärnor som har den naturliga gråhet Alfred verkar utstråla…”

Jo, det finns en del fascinerande natur i Jemen, men bristen på vatten är ett av landets största problem. Så hur smart är idén med sportfiske i det landet? Förmodligen bara en möjlig tanke i fiktionens värld, eller? Bilden är från sydvästra delen av landet, februari 2010.

Ja, vad vet jag egentligen?

Timing, taktik och tur. Tre användbara ingredienser i en frågesport som SVT:s ”Vem vet mest?”. Nu har jag själv varit med för första gången och holmgången ifråga sändes för en dryg timme sedan. Programmet i sig spelades in tidigare i vintras och upplevelsen som helhet var till största delen angenäm. Ett par värdinnor tog emot och guidade runt oss deltagare, indelade i olika grupper i TV-huset i Göteborg, en vinterdag när stormen ven och staden klimatmässigt visade sin minst välkomnande sida. Inne var det betydligt varmare; särskilt i själva inspelningsstudion – men långtifrån så olidligt hett som det antagligen var i TV-mediets yngre dagar med mer primitiv belysningsteknik.

Lampor är ju ett bärande inslag i själva programmet och dess tävlingsmoment också. Så hur länge lyckades jag hålla dem tända? Mitt första delmål var att klara av de två första frågorna och inte hamna utanför leken när den väl börjar hetta till (för att fortsätta med temperatur-tematiken). Och det lyckades. Bättre än jag räknat med till slut, trots en riktig genomklappning när det bara handlade om att slå in en straffspark: ”När dog Hitler?” Svaret var på väg ut, när hjärnan plötsligt kortslöt sig under attack från en konspiratorisk ande som förkunnade något i stil med ‘men dog han verkligen? Det kanske bara var en dimridå?’. Jag kommer inte ihåg exakt. Sådana ögonblick av begreppsförvirring är sällan helt glasklara i minnet efteråt heller. Men det är ju betryggande när man kan reparera dylika fadäser med hjälp av något så banalt som one hit wonders från 1980-talet. För så kategoriserar man väl enklast Kim Carnes och hennes ”Bette Davis Eyes” från 1981?

För övrigt har jag numera sett ett par avsnitt av den – för övrigt ganska roliga – komediserien ”Big Bang Theory” och lärt mig att den besynnerlige men ändå på något sätt älskvärde huvudpersonen heter Sheldon och ingenting annat (jag gissade i programmet aningslöst på Charlie). Och ännu mer för övrigt har jag begått debut i konsten att se ett TV-program (inkluderande mig själv, dessutom) tillsammans med en annan person som kopplat upp sig via Skype från ett annat hörn av världen. Det handlar om min mexikanska fästmö Emilia som ännu rör sig på sina fädernes marker men dyker upp i Skandinavien om inte alltför lång tid.

– Du har väl gått ner i vikt sedan inspelningen, kommenterade hon vällovligt och jag hoppas det stämmer, men det kan vara önsketänkande.

Som av en händelse kryssade jag sedan planlöst fram mellan kanalerna till en som råkade visa just Sheldon med vänner i aktion, med den konkreta utmaningen att montera ihop vad som verkar vara en IKEA-möbel. De fick i alla fall in några pikar mot Sverige i processen…

Bonus: I samband med denna den internationella kvinnodagen lanserar Amnesty International en kampanj för mindre av diskriminering och mer av jämlikhet i Jemen, ett land som brukar rankas lågt i det senare avseendet och där jag arbetade under ett år för inte så länge sedan (se exempelvis inlägg på det berörda temat här).

 


Ofra – en återblick med historiska dimensioner

Hon tystnade för tidigt. Alldeles för tidigt. Nu är det nästan tolv år sedan hon gick bort, men innan dess hade hon satt sig på världskartan med en röst som nästan kan göra anspråk på att kallas unik. För ett drygt år sedan skrev jag ett litet ode till Ofra Haza, med anledning av en artikel som då nyligen publicerats i tidskriften Yemen Today. Jo, jag kände till israeliska Hazas familjeband till Jemen, där jag tillbringade förra året sysselsatt med ett projektarbete. Men Yemen Today bidrog med en del nytt kött på benen, som att texten till Hazas kanske största hit, ”Im nin’ alu” byggde på ett poem av en judisk rabbin som bodde nära staden Taiz på 1600-talet. Av ingen direkt aktuell anledning alls passar jag nu på att puffa för mitt årsgamla inlägg, där jag även avslöjar några av mina personliga favoriter från Ofra Hazas omfångsrika men samtidigt alldeles för korta karriär.