Du hinner inte se allt. Försök inte ens. Även under ett år utan ”Game of Thrones”… Det gäller de där som sysslar med TV-kritik på heltid och i än högre grad resten av oss, entusiaster eller normalkonsumenter. Men, till slut, här är mina personliga seriefavoriter från året som kallades 2018 inklusive information om var jag sett dem. Fjolårslistan finns här. De flesta citaten är från mina recensioner eller blogginlägg på russin.nu, dit också förekommande länkar leder.
Spända möten. En specialitet i ”Billions”. Credit: hbonordic.com
1. Billions (HBO). ”…Och så får jag inte glömma att halva nöjet (eller åtminstone 37 procent), är att se hur jordens till synes klipskaste och mest framgångsrika filurer samtidigt kan vara så barnsliga, omogna och impulsiva intill självdestruktionens gräns. Det svänger fort om de flesta här. Och hela serien svänger. Nu mer än någonsin.”
2. La casa de papel (Netflix). ”Serieskaparna satsar hårt på att väcka nya frågor hela tiden och att testa gränserna både för trovärdigheten och hur vi som tittare kan tänkas reagera på oväntade vändningar. Och engagerande är det hela vägen fram till slutet. Eller delslutet. Eller…”
3. The Handmaid’s Tale (HBO). ”Livet i diktaturen fortsätter vara fullt av bedrövelse men fortfarande motsägelsefullt. Människorna i den liksom relationen mellan dem förändras ständigt. ”The Handmaid’s Tale” räknas väl allmänt som en av de allvarligaste och mest tungsinta serierna på marknaden just nu, samtidigt som den bjuder på återkommande inslag av absurd humor mitt i allt”
4. Killing Eve (HBO). ”Det samlade persongalleriet i ”Killing Eve” har överhuvudtaget en tendens att överraska hela tiden. Liksom handlingen i stort. Snart står det klart att lite vad som helst verkligen kan hända. Och att tonläget kommer att fortsätta skifta mellan svart komedi, över potentiell parodi på polisiär dramatik till ren och skär rysare.”
5. Barry (HBO). ”På något sätt lyckas man balansera den galghumoristiska grundtonen med ett underliggande lager av allvar. Det är motsägelsefullt men kanske symtomatiskt för mänsklighetens tillstånd att ha så roligt åt en serie där vi så regelbundet luras att skratta på fel ställen. Och där även den tjetjenska maffian tillåts vara skojfriska på sina egna villkor. Är det en aning spännande också? Jo.”
Spända möten. En specialitet i ”Westworld”. Credit: hbonordic.com
6. Westworld (HBO). ”Visuellt, arkitektoniskt, ljudläggningsmässigt och allt det där andra runtomkring – där ligger ”Westworld” i bräschen. Estetiskt fantasifullt, ibland medvetet kliniskt men samtidigt ständigt ögonfägnande och livfullt. Ett allkonstverk i sig självt. När det gäller berättandet är det visst tillåtet att ställa sig frågan om de skruvar allting ett eller några varv för mycket. Men det är aldrig mindre än intrigerande och tankeväckande.”
7. Bodyguard (Netflix). Isande spänning, kallhamrad korruption och en stad där ingen litar på någon annan. Helheten håller. Alla idéer är inte nya. Allt kanske inte håller streck rent logiskt heller om man börjar skärskåda det alltför noggrant. Men verkligheten ska ju överträffa dikten. Och ”Bodyguard” pressar det mesta de kan ur sina bekanta beståndsdelar.
8. Jane the Virgin (Netflix). Den är rätt charmerande. Enklast uttryckt en pastisch på såpagenren men väldigt självmedveten och full av små gimmicks. Helt enkelt underhållande och ofta upplyftande i all sin skruvade leklusta.
9. The Alienist (Netflix). ”En deckargåta i gotisk anda med ett snabbt och effektivt stämningsskapande. En smula teatraliskt och dramaturgiskt tillrättalagt, jo. Men något fångar mig ganska omgående och får intresset att uppehålla sig. Serien är lagom pretentiös och har en påfallande precision i det den vill uppnå. Makaber utan att vara sjukligt exploaterande, med tanke på vad den skildrar.”
10. Trust (HBO) ”Helheten är stark och inte minst avslutningen kombinerar förtätad spänning med tankeväckande reflektioner kring vad som får världens hjul att snurra.”
11. The Americans (Netflix). Femte säsongen lyfte inte högst hittills, men sviten om sovjetiska superspioner i USA under 1980-talet har hållit oförskämt hög standard i flera år – och den sista vändan som förhoppningsvis dyker upp i Sverige snart, ryktas vara i stort sett fantastisk.
12. Bosch (HBO). ”Serien kan vara väldigt subtil – och brutal. Men den är väldigt sällan utstofferande våldsam. Berättelsen är det viktiga.”
Avdelningen ’sett alldeles för lite hittills, men hoppas ändra på det snart’: Maniac (Netflix), Haunting of Hill House (Netflix), Sharp Objects (HBO), Narcos Mexico (Netflix).
En smal sak. Javisst. Inga problem. Rangordning kan verka överambitiöst, men ärligt talat, rangordning gör det också roligare. Mer rafflande. Eller hur? Här finns album som släppts under vidden av ett helt år, vuxit i styrka eller krympt, stångat sig blodiga mot varandra och i slutändan hotats underifrån av ambitiösa nysläpp alldeles i årets sista skälvande andningar. Det kan aldrig bli färdigt i strikt mening. Det kan aldrig omformuleras till en evigt bestående sanning. Men så här det just nu, 2018 års mästerligaste musikalbum enligt moi.Och ja, det allra mesta går att strömma från en plattform eller annan. Eller möjligen flera.
1. Gleb Kolyadin ”Gleb Kolyadin”. Ena halvan av ryska duon iamthemorning sticker iväg på en soloutflykt med vissa inbjudna gästarbetare (inte minst gäströster) men ändå med Kolyadins egna ekvilibristiska klaviatureskapader i centrum. Sofistikerat sväng. Och en smula sakralt. I sanning intagande stoff. Varför allra högst upp? Kanske för att jag helt enkelt har spelat den mer än något annat under 2018. Tror jag. Tralala.
2. Gazpacho ”Soyuz”. Nej, de är inte spanjorer utan från vårt västra grannland. Och vet hur man spacear till det. En liten rymdrockopera med atmosfär och suggestionskraft en masse.
3. North Atlantic Oscillation ”Grind Show”. Episkt och eteriskt från Edinburgh. De viskar och pumpar på om vartannat i en ström av till synes spontana infall som ändå skapar ett sammanhang och ständigt pockar på uppmärksamhet.
4. David Byrne ”American Utopia”. Hur gammal är han egentligen? Hur länge sedan släpptes exempelvis ”Remain in Light” (som Angelique Kidjo under året släppte en egen tolkning av)? Det låter i alla fall inte som om så fruktansvärt många år har gått sedan Talking Heads storhetstid, och verkligen inte som om han själv vore beredd att kasta in handduken än.
5. Father John Misty ”God’s Favorite Customer”. Vilka historier, vilka småmysiga sarkasmer och ändå denna allmänt ofta upplyftande effekt. Han har skapat sin egen lilla värld och den kan vara oväntat inbjudande trots alla iakttagelser som kunde uppfattas som motsatsen.
6. Julia Holter ”Aviary”. För några år sedan våldsamt hyllad för albumet ”Have You in my Wilderness”, som nu i jämförelse framstår som mer lättlyssnat och publiktillvänt. Här drar det iväg på experimentella utflykter som kanske kan ställas vid sidan av svenska Anna von Hausswolff. OK, det här är ett långt album, och allt passar inte för alla väderlekar eller humör, men wow… Ännu en egen värld värd en visit. Eller flera.
7. Natalia Lafourcade ”Musas” (Vol 2). Hon gjorde i ganska rask takt två album med egna tagningar av gamla latino-örhängen. Jag syftar här framför allt på det andra, som släpptes i början av året. Men lyssna gärna av båda i en följd. Soft, en smula – eller mer än en smula – melankoliskt och inte minst bedrägligt behagligt bitterljuvt oftare än vad som borde vara helt hälsosamt.
8. Anna von Hausswolff ”Dead Magic”. Ja, nej, kanske inte för alla och för samtliga sinnestillstånd. Men hon följer upp sina sinnesvidgande strapatser från häromårets ”Miraculous” med fler fördjupningar i själens dunkla vrår och inre universa på ett sätt som bör upplevas och aldrig riktigt lånar sig till rättvisande beskrivningar. I alla fall inte av mig.
9. Natalie Prass ”The Future and the Past”. Smooth soul. För några år sedan gjorde hon en trevlig platta och den här är, enkelt uttryckt, ännu trevligare. Det verkar inte så komplicerat, ändå sofistikerat och svalt men inte alls likgiltigt. Svårt att säga exakt vad det är som är så magnetiskt, men det har dragningskraft.
10. Elvis Costello ”Look Now”. Kom sent under året och gubben kan konsten att kräma fram något djupt personligt ur det som först ser slitet och konventionellt ut. Melodikänsla, poesikänsla, känsla för feeeling…
11. Angelique Kidjo ”Remain in Light”. Nyinspelning av en låt? Eller flera av ens gamla favoriter? Varför inte ett helt album av en och samma artist, typ 38 år senare? Kidjo kastar sig vällustigt över Talking Heads redan nämnda ”Remain in Light” och ger det redan från början afrikanskinspirerade legendariska albumet en twist.
12. Spock’s Beard ”Noise Floor”. Medlemsbytena har varit flera för de amerikanska artrockveteranerna, som ändå fortsätter leverera både utsvävande epos och tjusiga Beatles-pastischer. Smakprov för nytillkomna lyssnare? Varför inte ”Bulletproof”?
13. Southern Empire ”Civilisation”. Enkelt uttryckt ett storslaget band från Australien, uppstått ur spillrorna efter Unitopia, om det säger något. Nej, jag förstår. Men dock. Långa sviter, stora gester, svällande arrangemang och motsatsen. För vissa av oss…Very nice indeed.
14. Perfect Beings ”Vier”. Stämsång, episka ambitioner, en grupp jag haft ögonen på några år och som fortsätter karva ut en egen identitet med vissa pretentioner. Bra pretentioner.
15. Esperanza Spalding ”12 Little Spells”. Som vanligt inte inställd på att stoppas i något fack, med sin hybrid av jazz, fusion, musikalinfluenser, funk… Kräver som vanligt också viss tillvänjning. Som ger belöning.
16. Lauren Daigle ”Look Up Child”. Några självklara hits – ”Still Rolling Stones”, ”Losing My Religion” – som jag snurrat om och om igen, och i övrigt en stabil insats av ny stjärna. Eller inte så ny egentligen, men börjar få bredare genomslag.
17. Lenny Kravitz ”Raise Vibration”. Det vibrerar. På ett världstillvänt sätt när veteranen Kravitz är tillbaka och bekymrar sig över det globala tillståndet till envetna, råa riff och tunggung.
18. Kamasi Washington ”Heaven and Earth”. Har inte hört mycket av denne man förut, men han är väldigt flitigt förekommande på årsbästalistorna som släppts nu kring årsskiftet. En brygd av influenser från flera årtionden med, ja, det är väl enklast uttryckt jazz i botten, med flera adderade lager av latinorytmer, soul, orkestrala inslag och… mer.
19. Haken ”Vector”. Rytmik, behärskad stingslighet och tematisk karaktär från ett band som skaffat sig just – karaktär.
20. Janelle Monáe ”Dirty Computer”. På ganska många håll ansedd som årets album alla kategorier. Mångsysslaren Monáe satsar på scifi-tema (möjligen en biverkning av rollen i ”Dolda tillgångar” häromåret) och eklektisk inramning i en anrättning vars innanmäte jag fortfarande utforskar med spänning. Någon svacka här och där. Men vilken stark startsträcka – och vilket slut i den förrädiskt klämkäcka Prince-pastischen ”Americans”.
Hetaste bubblare:Kino ”Radio Voltaire”, Magos Herrera ”Dreamers”, Manu Delago ”Parasol Peak”, Neneh Cherry ”Broken Politics”, Paul McCartney ”Egypt Station”, Riverside ”Wasteland”, Jungle ”For Ever”, Spiritualized ”And Nothing Hurt”, Florence & the Machine ”High as Hope”, Aterciopelados ”Claroscura”.
Hedersomnämnanden: Min mångårige favoritmaestro Neal Morse satsade på ett avskalat singer/songwriter-album med ”Life & Times”, kanske det mest lättlyssnade han någonsin satt sitt namn på. Helt OK, med den gravallvarliga ”He Died at Home” om traumatiserade krigsveteraner som höjdpunkt. Dock, snart är det dags för en ny svit med mer äventyrlig agenda igen, enligt uppgift. Ser fram emot det.
Några gamla favoriter som jag för tillfället inte vet riktigt var de står:Muse ”Simulation Theory”, Roine Stolt’s The Flower King ”Manifesto of an Alchemist” och Michael W. Smith ”A Million Lights”. Kanske kräver de fler chanser för att svälla ut och komma till sin rätt. Kanske förtjänar de inte det. Juryn är ute. Men jag har inte helt gett upp hoppet om att se något större här än jag hittills gjort.
Nytt och gammalt om vartannat… Eller en smula sorterat. Genremässigt en lagom grönskande djungel av blomster från Vår Herres globala hagar. Några favoriter härrör från 2017 medan andra inslag kanske kommer att återspeglas i den albumlista för 2018 som är på gång. Men hur mycket? Det här är i alla fall vad, just det, Spotify har räknat ut att jag spisat flitigast det senaste året.
Så, nyare spår (från 2017 0ch 2018) som jag nu statistiskt snurrat flera varv är bland andra följande 20:
Lauren Daigle ”Still Rolling Stones”
Natalia Lafourcade ”Danza de gardenias”
Ibeyi ”Deathless”
Angelique Kidjo ”Born Under Punches”
Father John Misty ”Hangout at the Gallows”
Gleb Kolyadin ”Insight”
Algiers ”Walk Like a Panther”
Benjamin Bratt ”Remember Me” (från filmen ”Coco”)
Mandisa ”Good News”
Danay Suárez & Idan Raichel ”Closer Now”
The Killers ”Rut”
Luiza Lian ”Tucum”
Florence & the Machine ”Hunger”
Lenny Kravitz ”Who Really Are the Monsters?”
Camila Cabello ”Havana”
Belle & Sebastian ”Poor Boy”
Café Tacuba ”1-2-3”
David Byrne ”I Dance Like This”
Natalie Prass ”Oh My”
Jungle ”Heavy, California”
Nostalgifaktorn, då? I år bevisligen påverkad av planeringen för en fest. Jag fyllde jämnt. Och behövde cover-material för en del av aftonens underhållning, att framföras i opretentiöst sammanhang av ett till stora delar familjerelaterat sammansatt band. Bara för att. Flera inslag i nostalgitrippen nedan kan hänföras till detta (dock inte allt). Och inte blev alla dessa gamla juveler framförda vid det aktuella tillfället heller. Livet handlar som bekant om att sålla…
Visst är det viktigt att utvecklas och vara beredd att ändra ingrodda uppfattningar? Att aldrig vara säker på någonting och alltid kunna nyansera sig, se nya perspektiv. Men det finns undantag. När det gäller idrott och kanske framförallt fotbollslag gäller ju den motsatta regeln. Har du en gång valt ett favoritlag så håller du fast vid det. Jo, du kan ha ett par olika lag i olika länder, absolut. Men att överge ett sjunkande skepp är naturligtvis inget annat än oförsvarlig opportunism. Det vet alla som vet vad jag pratar om.
Själv gjorde jag en gång i barndomen (som främst tilldrog sig i Östergötland) valet Åtvidabergs FF. Det här är nog ganska jämnt 40 år sedan och det var ingen dans på rosor ens då. Flera år låg det forna mästarlaget farligt nära nedflyttning från Allsvenskan. Till slut höll det inte längre och under ett par decennier huserade brukslaget i omväxlande divisioner, närmast under allsvenskan eller divisionen närmast under den divisionen. Seriesystemet har väl inneburit en del namnjusteringar sedan dess. Dock, under ett par osannolikt lyckliga år det senaste decenniet har de återigen hälsat på uppe i den högsta serien och faktiskt; ett tag såg det ut som om de skulle kunna etablera sig som ett mittenlag. Den svenska högsta serien är ju som bekant alltid flyktig och instabil. Lagen pendlar upp och ner, vilket är en del av tjusningen. Men någon form av finansiell härdsmälta ledde till en kraftig försvagning och ett ras rakt ner i Superettan för inte allt för många år sedan. Sedan, ännu olyckligare, fortsatte det fria fallet ner i Division 1 södra. Där har de kämpat innevarande år. Och då verkligen kämpat. Med till stor del ett nytt lag, och återigen, under vårsäsongen en förvarning om ännu en djupdykning. Strax före sommarlovet hade de knappt ens tagit en trepoängare. Men det började röra på sig, så sakteliga. Och efter en betydligt bättre höstsäsong räddades nytt kontrakt i november. Det kunde alltså ha varit mycket värre och det faktum att den akuta blödningen stoppats är hoppingivande. Boende mer på distans och i brist på upplevelsen av att ha sett några matcher i sin helhet (jag vågar nog inte ens precisera när jag senast var på deras klassiska hemmaarena Kopparvallen, men det handlar om decennier tillbaka) är naturligtvis mina egna analyser mycket haltande. Numera handlar det mest om att lyckas hitta sammandrag här och där av begångna matcher. Vilket i sig är en liten utmaning. Men ändå, det här är ett legendariskt lag. Jag vill hävda att de har en så kallad anda. Något speciellt. Och lagmoralen har bevisligen varit beundransvärd på den här sidan sommaruppehållet.
Frågan är hur framtiden ser ut för sådana här näsvisa uppkomlingar utanför storstadsområdena. Jo, exemplet Mjällby visar att det går att ta sig uppåt mot oddsen, sparkas neråt, sedan resa sig igen och avancera. Exempelvis. Den ekonomiska kris som Åtvidaberg kämpat med har jag naturligtvis inte full insikt i. Vad är realistiskt att förvänta sig? För tillfället finns det i alla fall möjligheter att glädja sig en stund. I det lilla. Och hoppas på ett mer helgjutet 2019. Som åtminstone betyder nytt kontrakt. Mer än så vågar jag inte hoppas på. Än.
Nu är det gjort igen. Redaktionen för filmsajten russin har skrivit om film sedan våren 2000. Och de flesta årsskiften sedan dess har krönts med en lista över våra favoritfilmer från det gångna året. Så ock 2018. Resultatet? En röd tråd är i varje fall att filmer med korta och kärnfulla titlar var populära. Varför krångla till det med språkliga snubbeltrådar som ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”? Tja, den får faktiskt ett par omnämnanden (av varierande valör) i förbifarten, men landar inte på pallen. Det gör däremot tre filmer vars titlar tillsammans innehåller färre antal ord (och bokstäver) än den nyss nämnda utmanaren. Om jag räknat rätt i hastigheten. Och i tidsenlig clickbait-anda hänvisar jag till artikeln på russin för facit.
Ledtrådar: döden är ganska närvarande i flera fall på listan i stort. Anknytning till Mexiko är en annan tillgång. Science fiction slåss mot svartvit snyggfilm. Och Tuva Novotny bråkar med björnar i skogen.
Orson Welles och Jeanette Nolan i 1948 års filmatisering av ”Macbeth”. Vad betyder William Shakespeares pjäser för oss i dag, flera sekler senare? Populärt ämne för bland annat podcastare! Orson Welles [Public domain], via Wikimedia CommonsDet börjar bli tufft att sålla. Värre än någonsin. Och att inte tappa tråden. Det är så många som pockar på uppmärksamheten att en del gamla favoriter helt enkelt får flytta på sig, åtminstone tillfälligt. Och ska man premiera underhållningsvärde före allmänbildning, tyngd och prestige? Så här blev det, till slut. Med den vanliga reservationen; markeringen ”ny” betyder bara att podcasten ifråga är ny på den här listan. De behöver inte vara helt nystartade i sig. Men ibland är de det också…
1. Intercepted(3). Världen är ur led, ledare än någonsin. Eller? Jeremy Scahill med medbrottslingar från nätblaskan The Intercept och inbjudna gäster analyserar och ger perspektiv man inte alltid får överallt. Ständigt på hugget, ifrågasättande och bulldogsaktigt tvivlande på det egna landets (USA:s) förmåga att tänka och handla rätt inom och utom sina gränser. Det kan bli mastigt i mängd, kräver en del och tjänar på att kompletteras med mer intag av amerikanska medier för att förstå deras inre organ och system, men fortsätter vara en av världens mest engagerande och ögonöppnande podcaster.
2. Good Christian Fun(ny). Jo, som kanske inte alla vet; det finns en värld där kristna sångare, filmmakare, ståuppkomiker och andra kulturutövare rör sig, främst i USA, en gång mer utvecklat även i Sverige genom begrepp som frikyrkopop, till exempel. En viss kännedom om den nischen kan vara av godo, men den gladlynta duon Kevin T. Porter och Caroline Ely siktar in sig på vem som helst som ids lyssna på deras utläggningar (med benägen hjälp från inbjudna gäster) om företeelser som Amy Grant, Lauren Daigle, ”Left Behind”-franchisen, Bob Dylans kristna period, mer mera… Följt av juryns utslag; ska detta skickas till himlen, helvetet eller någonstans däremellan (vad katolikerna kallar skärselden)? Gott humor, mycket självdistans men även de stora livsfrågorna insprängda mellan raderna.
3. In Our Time(ny). Oh dear, oh dear. Those brits… Melvyn Bragg, mest känd för dess inhemska publik genom en låååååång TV-karriär, men även författare, bitvis parlamentariker ochplockar in diverse akademiker för att reda ut historia, litterära klassiker, etc. Småmysigt och snabbildande kring exempelvis Shakespeares förhållande till historisk autenticitet, tyske rebellprästen Dietrich Bonhoeffer, mexikansk-amerikanska kriget på 1800-talet, Iliaden och så vidare. Brett spektrum, bildade besökare och allmänt bra. Att Bragg enligt Wikipedia ska vara Arsenal-supporter får väl förlåtas i förbifarten.
4. We Came to Win(ny). En amerikansk podcast – om fotbolls-VM! Mer exakt om ett antal intriger och fenomen som passerat revy i VM-historien. Inte alltid de man skulle ha gissat. Dåvarande Zaires missförstådda mästerskapsdebut 1974, Byron Moreno – en av historiens mest kontroversiella domare, David Beckhams röda kort 1998… Drivet, spänstigt, ofta överraskande och underhållande.
Häxprocesserna i kolonin Salem på amerikanska östkusten har fascinerat eftervärlden, men hur väl förstår vi vad som egentligen hände? By Tompkins Harrison Matteson (1813–1884) – Unknown, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2752306
5. Unobscured(ny). Häxprocesserna i Salem, Massachusetts i slutet av 1600-talet, visst vet vi allt om dem redan? Kanske inte. Aaron Mahnke fyller i luckorna och tecknar ett porträtt av dåtidens amerikanska östkustkolonier och de sociologiska sammanhang som spelade in i det kollektiva sammanbrottet som fått många att undra, även om just häxprocesser var något som försiggick i stora delar av Europa under samma era.
6. Lend Me Your Ears(ny). Just det, den där Shakespeare – vad säger han egentligen i sina pjäser? Förutsatt att vi tror att han verkligen existerade och inte var en pseudonym eller front för någon annans agenda. Allehanda ihärdiga konspirationsteorier i all ära, de kanske inte spelar så stor roll. Här är det tolkningarna kring vad pjäserna säger om sin samtid och vad de kan säga oss 500 år senare som är det verkligt värdefulla.
7. Behind the Bastards(ny). Ni vet vilka de är. De värsta personerna (och företagen) i historien och samtiden, eller hur? Om inte annat, här kommer en synnerligen subjektiv odyssé genom bastard-historien, utifrån olika kriterier. Vissa kandidater kanske de flesta av oss kan vara eniga om medan andra val möjligen är mer kontroversiella. Det kan handla om Kung Leopolds kolonisation av Kongo, koncernbröderna Kochs framfart, Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro eller Blackwater-grundaren Erik Prince. Bland andra. Kunde redigerats hårdare och snyggats till med lite mer påkostad inramning, men överåklagaren i sammanhanget, reportern Robert Evans går an med stor frenesi och flitigt bruk av ironi.
8. Caliphate(ny). Lättlyssnat, javisst! New York Times-reportern Rukmini Callimachi kuskar runt och letar upp gamla ISIS-rekryter för att skaffa sig en inblick i vad som drog dem dit, vad de gjorde där och varför, samt eftereffekterna. Dessutom möter hon drabbade av sektens framfart i en serie som både blir vanebildande och kräver återhämtningspauser mellan avsnitten.
9. Pop Culture Happy Hour(5). De är rätt roliga. Och vet att begränsa sig. Inte alltid så insiktsfulla om världen utanför USA, kanske. Men annars många välformulerade iakttagelser om kulturfenomen, popkultur främst som titeln antyder. Från amerikanska NPR, om jag inte nämnt det förut.
10. Daniel and Jorge Explain the Universe(ny). Egentligen vet vi väl redan allt? Annars kommer två figurer vid namn Daniel och Jorge och reder ut var världsalltet börjar och slutar, när det föddes och när det ska dö, var vattnet kom ifrån, hur troligt det är att du blir träffad av en asteroid och annat matnyttigt. Fullständigt facit. Eller, så långt jag lyssnat hittills, en hel del tankeväckande teorier och entusiastisk framställning av svindlande spörsmål.
11. Late Night Live(4). Jodå. Även om det poppar upp nya magasin överallt så ska detta naturligtvis med. Phillip Adams och hans aftonmagasin från Down Under har hängt på den här listan i flera år nu. Jag har på grund av ökande alternativ inte lyssnat av allting i samma takt som för några år sedan, men de känns alltjämt oumbärliga i bruset, trots att våra träffar blivit mer sporadiska.
12. You Must Remember This(2). Karina Longworth har varit flitig i år, inte minst med att reda ut skandaler i början av Hollywood-historien och vad som egentligen hände med och kring dåtidens stigande och fallande stjärnor som ”Fatty”Arbuckle, Mabel Normand och andra. Här har jag en del att beta av och placeringen kanske hade varit högre under andra omständigheter. Sade jag att konkurrensen hårdnat?
13. The Sectarian Review(ny). Alternativa tagningar på teologiska och kulturella frågor, intersektionellt kallar vi väl sådant numera? Med en Danny Anderson i spetsen avhandlades i år ämnen som Stephen Kings existentiella aspekter, Fritz Langs ”Metropolis”, latinamerikansk befrielseteologi, amerikanska kyrkors varierande attityd till president Trump ur olika vinklar… Och jag ligger absolut efter med avlyssningen. Kunde korta ner sig ibland som så många andra. Men de hittar ingångar som är egna och välkomna.
14. Ask Science Mike(ny). Forskare är han inte, vilket Mike McHargue medger öppet, men har ändå skaffat sig en following och etablerat en egen röst genom att gå igenom lyssnarfrågor och filosofera kring livet och allt det innebär.
15. The Film Programme(11). Yes oh yes, en av de riktiga långkörarna på listan. BBC:s halvtimmesshow med intervjuer och annat i anslutning till filmfronten. De rullar på utan att förändra så mycket i sitt koncept, men framförallt intervjuerna är bra.
16. Maltin on Movies(ny). Leonard Maltin (mannen med Maltin-guiden) och dotter Jessie intervjuar filmpersonligheter med stor förtjusning, möjligen lite överdrivet uppsluppen kompismentalitet men trevligt.
17. WTF with Marc Maron(ny). Komiker som intervjuar andra i showbusiness kan frestas bli för interna – och det blir han ibland, men när han väl värmt upp och kommit gästen in på livet brukar det bli spännande. John Cleese, Jay Leno och Rachel Bloom är några exempel från 2018. Vissa av intervjuerna tycks numera ha lagts bakom en betalvägg, bara som en konsumentupplysning.
18. The Empire Podcast(ny). De kan hålla på lite för länge, de också… Redaktionen för en av världens ledande filmtidskrifter passar på att släppa en del intervjuer och pladdra på om sitt favoritämne. De har kul själva och det hörs, även om redigering ibland kunde öka underhållningsvärdet ännu mer.
Hur ska allting sluta? En fråga som uppdragit människans bryderier i alla tider – så även nu. Apokalypsens fyra ryttare, enligt 1800-talsmålaren von Steinle. By Eduard Jakob von Steinle – web, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=67170240
19. Latino USA(bubblare). Reportageprogram med inriktning på latinofrågor i USA och i resten av den amerikanska kontinenten har presenterat ett och annat riktigt bra, upplysande reportage med konkret kunskapsbyggande under året, om kartellfruar, krisen i Nicaragua, Alfonso Cuarón etc…
20. The End of the World with Josh Clark(ny). Ja, det finns risker att vi gör slut på oss själva. Och vad väntar på andra sidan floden? Eller universum? Hittills har jag inte hunnit (eller vågat) höra alla avsnitt, men här skärskådas både just otrevliga möjligheter, sannolikheter och en del hopp, trots allt. Slutet på allting kanske blir början på något annat, eller så har vi större potential att hitta utvägar än som hittills framkommit. Facit kanske kommer i slutet av följetongen?
Bubblare:The Bugle, BadChristian Podcast, The Big Picture, The Cracked Podcast, This Day in History Class, The Relevant Podcast, Deconstructed with Mehdi Hasan, Death in Ice Valley… Med flera. Men någonstans får man dra en gräns.
Speciellt hedersomnämnande:
The British History Podcast dök upp som rekommendation när jag testade applikationen Overcast (som jag sedan dess använder regelbundet vid sidan av iPhones inbyggda poddspelare) och jag började lyssna… Den har funnits i några år och går kronologiskt fram. Vilket gör att jag inte kommit fram till årets skörd utan snarare till tidig medeltid (notera att serien startade kring år noll), men någon gång ska jag komma ikapp…
Förra årets lista finns här. Vad blir det av nästa år? Som det ser ut nu kommer jag att fortsätta pendla till jobbet även under 2019 så tid finns att upptäcka nya lagom pretentiösa pratkvarnar eller fördjupa relationen med de redan funna…
Allvarligt talat, visst händer det saker. Nu. Men av olika anledningar har de mer historiskt inriktade poddkastarna övertygat mig mer det senaste året ur det svenska utbudet. Om inte annat ger det perspektiv. Och eventuella uppslag till mitt civila kneg i utbildningssektorn. Jämnt blev det i alla fall. Och inom parenteserna skymtas förra årets placering på denna alltjämt så prestigefyllda personliga lista… Som i år kändes väldigt jämn. Ett antal personliga favoriter har successivt utkristalliserat sig, men att gradera dem inbördes är svårare och svårare.
1. Bildningspodden (ny). Från Stockholms universitet sprider man lärdom om fenomen som läkaren och förmente framtidsförutsägaren Nostradamus, väckelsehistorien i Sverige på 1800-talet, romanen Onkel Toms stuga, Heliga Birgitta och kompositören Richard Wagner. Kanske inte riktigt så regelbundet som man kunde önska, men spännande samtal med insatta individer när de väl producerar nya inslag.
2. USApodden (4). Det finns flera sätt att hålla sig à jour med politiska utvecklingen (om det är rätt ord) på andra sidan pölen. På svenska är detta nog fortfarande det mest regelbundna och koncentrerade i klassen.
3. P3 Historia (ny). Cecilia Düringer med anhang lägger upp lätt dramatiserade och lagom iscensatta versioner av berömdheter från historien, i första hand synnerligen omtalade namn som Alexander den Store, Djingis Khan, Katarina den stora, drottning Elisabeth I av England men även senare spekulanter på vår uppmärksamhet. Medvetet tillspetsat och lagom förenklat men väldigt sällan trist och ofta pedagogiskt med återkommande ’aha’-effekter.
4. Bildningsbyrån (5). Fortsätter framhålla personligheter som format historien, av vilka en del blivit välbekanta namn men kanske missförståtts medan andra inte alltid fått samma varaktiga erkännande. Vad har de egentligen bidragit med på gott och ont? I år bland annat spanske 1500-talsprästen Bartolomé de las Casas, sägenomsusade skriftställaren Niccoló Macchiavelli, franske revolutionären Robespierre, inflytelserika författarinnan Ayn Rand, järnladyn Margaret Thatcher, biologen Rachel Carson…
5. Vetenskapsradion Historia (3). ”Muslimska sexhandböcker och nazizombies”. Allvarligt talat, är det årets svenska radiorubrik eller? P1:s trotjänare vevar vidare och förstår detaljer som lagom längd, struktur och balans, liksom professionell ljudläggning (vilket man i och för sig förväntar sig av alla i branschen men inte alltid får). Intrigerande frågor som vad historisk rättvisa egentligen betyder i praktiken, vad Djävulsön är för en plats och vem Maria Magdalena var har dryftats i år. Bland mycket annat.
6. Snedtänkt med Kalle Lind (2). Fortsätter nörda ner sig med den äran, men i år har jag inte hunnit beta av de nya avsnitten lika flitigt som i fjol. Förmågan att hitta lagom smala ämnen för de småpretentiösa är dock intakt.
7. Spanarna i P1 (6). Jodå. De lever och går an. Opretentiöst och oftast lättsamt men inte utan udd. De behövs och de vet att de gör det. Kul.
8. Myter & mysterier (ny). Per Johansson och Eric Schüldt gräver sig vidare ner i filosofins och existensens grundvalar, nu med särskilt intresse för Nya Testamentet, vad det säger oss, hur det kommit till och vad det kan ha för betydelse i dag. Sällan spikrak väg framåt och slutsatserna kan landa lite var som helst, vilket bidrar till spänningen.
9. Historia.nu (ny). En varierad uppsjö av händelser, personligheter och platser skärskådas med hjälp av förhoppningsvis pålästa personer. Ur innehållet: Stockholms blodbad, fotbollens våldsamma historia, kriget i forna Jugoslavien, kurdernas historia…
10. Medierna i P1 (8). De matar på och levererar sina långa lagom långa veckosammanfattningar av mediesverige i en rörig tid.
Bubblare: Virtanen och Roland PM (ny), Filosofiska rummet (bubblare även i fjol), Människor och tro (9), Teologiska rummet (ny), Allt du velat veta på fem minuter med Fritte Fritzson (ny).
Kommer snart: bästa engelskspråkiga podcaster 2018 – enligt mig. Spoiler alert: där var kampen ännu hårdare och omvälvningarna mer omfattande. Och visst finns fjolårets lista över svenska podcaster att tillgå nu och så länge civilisationen håller samman. Typ.
Festival occurring 6 times a year that showcases the best of short films under 5 minutes from around the world. Films get showcased at the FEEDBACK Film Festival. NEW: Now showcasing Smartphone movies!
“Everyone who is seriously involved in the pursuit of science becomes convinced that some spirit is manifest in the laws of the universe, one that is vastly superior to that of man.” - Albert Einstein
La necesidad de mantener canales de comunicación que nos permita compartir nuestras experiencias de trabajo nos lleva a iniciar una vez más un nuevo espacio en un blog. En un mundo lleno de información necesitamos buscar espacios para ser escuchados, para compartir experiencias y vivencias, para aprender y reflexionar. Espero que este espacio pueda cubrir todas estas expectativas. Mi nombre es Aníbal Nicolalde, trabajo con la Iglesia del Pacto Evangélico del Ecuador y en la Federación de Iglesias Evangélicas Independientes de España entre el pueblo inmigrante latinoamericano. Y este es mi nuevo espacio de compartir….
Bubblare & hedersomnämnanden: Mayans MC (HBO), Berlin Station (HBO), La casa de las flores (Netflix), One Day at a Time (Netflix), Collateral (Netflix), Oregerlig (Netflix), Britannia (HBO), Homeland (SVT), Altered Carbon (Netflix), The Deuce (HBO), The Last Post (SVT).
Fair Slave Trade 