Rysk ekvilibristik, rymdoperor och råa riff – Årets bästa album 2018

 

En smal sak. Javisst. Inga problem. Rangordning kan verka överambitiöst, men ärligt talat, rangordning gör det också roligare. Mer rafflande. Eller hur? Här finns album som släppts under vidden av ett helt år, vuxit i styrka eller krympt, stångat sig blodiga mot varandra och i slutändan hotats underifrån av ambitiösa nysläpp alldeles i årets sista skälvande andningar. Det kan aldrig bli färdigt i strikt mening. Det kan aldrig omformuleras till en evigt bestående sanning. Men så här det just nu, 2018 års mästerligaste musikalbum enligt moi. Och ja, det allra mesta går att strömma från en plattform eller annan. Eller möjligen flera. 

1. Gleb Kolyadin ”Gleb Kolyadin”. Ena halvan av ryska duon iamthemorning sticker iväg på en soloutflykt med vissa inbjudna gästarbetare (inte minst gäströster) men ändå med Kolyadins egna ekvilibristiska klaviatureskapader i centrum. Sofistikerat sväng. Och en smula sakralt. I sanning intagande stoff. Varför allra högst upp? Kanske för att jag helt enkelt har spelat den mer än något annat under 2018. Tror jag. Tralala.

2. Gazpacho ”Soyuz”. Nej, de är inte spanjorer utan från vårt västra grannland. Och vet hur man spacear till det. En liten rymdrockopera med atmosfär och suggestionskraft en masse. 

3. North Atlantic Oscillation ”Grind Show”. Episkt och eteriskt från Edinburgh. De viskar och pumpar på om vartannat i en ström av till synes spontana infall som ändå skapar ett sammanhang och ständigt pockar på uppmärksamhet. 

4. David Byrne ”American Utopia”. Hur gammal är han egentligen? Hur länge sedan släpptes exempelvis ”Remain in Light” (som Angelique Kidjo under året släppte en egen tolkning av)? Det låter i alla fall inte som om så fruktansvärt många år har gått sedan Talking Heads storhetstid, och verkligen inte som om han själv vore beredd att kasta in handduken än. 

5. Father John Misty ”God’s Favorite Customer”. Vilka historier, vilka småmysiga sarkasmer och ändå denna allmänt ofta upplyftande effekt. Han har skapat sin egen lilla värld och den kan vara oväntat inbjudande trots alla iakttagelser som kunde uppfattas som motsatsen. 

6. Julia Holter ”Aviary”. För några år sedan våldsamt hyllad för albumet ”Have You in my Wilderness”, som nu i jämförelse framstår som mer lättlyssnat och publiktillvänt. Här drar det iväg på experimentella utflykter som kanske kan ställas vid sidan av svenska Anna von Hausswolff. OK, det här är ett långt album, och allt passar inte för alla väderlekar eller humör, men wow… Ännu en egen värld värd en visit. Eller flera. 

7. Natalia Lafourcade ”Musas” (Vol 2). Hon gjorde i ganska rask takt två album med egna tagningar av gamla latino-örhängen. Jag syftar här framför allt på det andra, som släpptes i början av året. Men lyssna gärna av båda i en följd. Soft, en smula – eller mer än en smula – melankoliskt och inte minst bedrägligt behagligt bitterljuvt oftare än vad som borde vara helt hälsosamt. 

8. Anna von Hausswolff ”Dead Magic”. Ja, nej, kanske inte för alla och för samtliga sinnestillstånd. Men hon följer upp sina sinnesvidgande strapatser från häromårets ”Miraculous” med fler fördjupningar i själens dunkla vrår och inre universa på ett sätt som bör upplevas och aldrig riktigt lånar sig till rättvisande beskrivningar. I alla fall inte av mig. 

9. Natalie Prass ”The Future and the Past”. Smooth soul. För några år sedan gjorde hon en trevlig platta och den här är, enkelt uttryckt, ännu trevligare. Det verkar inte så komplicerat, ändå sofistikerat och svalt men inte alls likgiltigt. Svårt att säga exakt vad det är som är så magnetiskt, men det har dragningskraft. 

10. Elvis Costello ”Look Now”. Kom sent under året och gubben kan konsten att kräma fram något djupt personligt ur det som först ser slitet och konventionellt ut. Melodikänsla, poesikänsla, känsla för feeeling 

11. Angelique Kidjo ”Remain in Light”. Nyinspelning av en låt? Eller flera av ens gamla favoriter? Varför inte ett helt album av en och samma artist, typ 38 år senare? Kidjo kastar sig vällustigt över Talking Heads redan nämnda ”Remain in Light” och ger det redan från början afrikanskinspirerade legendariska albumet en twist. 

12. Spock’s Beard ”Noise Floor”. Medlemsbytena har varit flera för de amerikanska artrockveteranerna, som ändå fortsätter leverera både utsvävande epos och tjusiga Beatles-pastischer. Smakprov för nytillkomna lyssnare? Varför inte ”Bulletproof”?  

13. Southern Empire ”Civilisation”. Enkelt uttryckt ett storslaget band från Australien, uppstått ur spillrorna efter Unitopia, om det säger något. Nej, jag förstår. Men dock. Långa sviter, stora gester, svällande arrangemang och motsatsen. För vissa av oss…Very nice indeed. 

14. Perfect Beings ”Vier”. Stämsång, episka ambitioner, en grupp jag haft ögonen på några år och som fortsätter karva ut en egen identitet med vissa pretentioner. Bra pretentioner. 

15. Esperanza Spalding ”12 Little Spells”. Som vanligt inte inställd på att stoppas i något fack, med sin hybrid av jazz, fusion, musikalinfluenser, funk… Kräver som vanligt också viss tillvänjning. Som ger belöning. 

16. Lauren Daigle ”Look Up Child”. Några självklara hits – ”Still Rolling Stones”, ”Losing My Religion” – som jag snurrat om och om igen, och i övrigt en stabil insats av ny stjärna. Eller inte så ny egentligen, men börjar få bredare genomslag. 

17. Lenny Kravitz ”Raise Vibration”. Det vibrerar. På ett världstillvänt sätt när veteranen Kravitz är tillbaka och bekymrar sig över det globala tillståndet till envetna, råa riff och tunggung. 

18. Kamasi Washington ”Heaven and Earth”. Har inte hört mycket av denne man förut, men han är väldigt flitigt förekommande på årsbästalistorna som släppts nu kring årsskiftet. En brygd av influenser från flera årtionden med, ja, det är väl enklast uttryckt jazz i botten, med flera adderade lager av latinorytmer, soul, orkestrala inslag och… mer. 

19. Haken ”Vector”. Rytmik, behärskad stingslighet och tematisk karaktär från ett band som skaffat sig just – karaktär. 

20. Janelle Monáe ”Dirty Computer”. På ganska många håll ansedd som årets album alla kategorier. Mångsysslaren Monáe satsar på scifi-tema (möjligen en biverkning av rollen i ”Dolda tillgångar” häromåret) och eklektisk inramning i en anrättning vars innanmäte jag fortfarande utforskar med spänning. Någon svacka här och där. Men vilken stark startsträcka – och vilket slut i den förrädiskt klämkäcka Prince-pastischen ”Americans”. 

Hetaste bubblare: Kino ”Radio Voltaire”, Magos Herrera ”Dreamers”, Manu Delago ”Parasol Peak”, Neneh Cherry ”Broken Politics”, Paul McCartney ”Egypt Station”, Riverside ”Wasteland”, Jungle ”For Ever”, Spiritualized ”And Nothing Hurt”, Florence & the Machine ”High as Hope”, Aterciopelados ”Claroscura”.

Hedersomnämnanden: Min mångårige favoritmaestro Neal Morse satsade på ett avskalat singer/songwriter-album med ”Life & Times”, kanske det mest lättlyssnade han någonsin satt sitt namn på. Helt OK, med den gravallvarliga ”He Died at Home” om traumatiserade krigsveteraner som höjdpunkt. Dock, snart är det dags för en ny svit med mer äventyrlig agenda igen, enligt uppgift. Ser fram emot det. 

Några gamla favoriter som jag för tillfället inte vet riktigt var de står: Muse ”Simulation Theory”, Roine Stolt’s The Flower King ”Manifesto of an Alchemist” och Michael W. Smith ”A Million Lights”. Kanske kräver de fler chanser för att svälla ut och komma till sin rätt. Kanske förtjänar de inte det. Juryn är ute. Men jag har inte helt gett upp hoppet om att se något större här än jag hittills gjort. 

Fjolårslistan finns här.

Tips på lektyr och annat där jag själv emellanåt hittat inspiration: tidskrifterna Mojo, Uncut och Prog Magazine. Liksom AllMusic, Prog Report, Rolling StoneNPR Alt. Latino

Annonser

Drömskt och öppet ljudrum med Dengue Fever på ”The Deepest Lake”

Denguefeber. Något besläktat med malaria. Frodas främst i fuktiga tropiska klimat och kallas ibland benknäckarfeber. Har jag för mig. Det varnades för det ibland i Ecuador på sina håll när jag arbetade där. Och i Jemen där jag en gång träffade en volontär som just återhämtat sig från en tids kamp mot den flygfäspridna farsoten.

Något febrigt, lätt hallucinatoriskt eftersträvas också av bandet Dengue Fever. Ett gäng med säte i Los Angeles med sångerskan Chhom Nimol bördig från Kambodja och flera texter framförda på khmer. De har funnits i snart 15 år. Men till helt nyligen tror jag mig aldrig ha hört talas om dem. Inte så att namnet fastnat i alla fall. Nu har de nyligen spelat i Sverige, vilket jag tyvärr inte hade möjlighet att ta del av.

På senaste albumet ”The Deepest Lake” förflyttas jag dock åtminstone halvvägs ut i djungeln. Ett säreget sväng framkallat av en sättning med traditionell rocktreenighet (trummor, bas, gitarr) berikat av blås och farfisaorgel. Och så den svårdefinierade rösten hos Nimol. Är det 1960-talet som spökar? Rökiga barer i Phnom Penh? Atmosfärskapande retrosoundtrack från valfri Tarantino-film? Folkmusikfestival på ett fält utanför Falun? Eller allt på en gång?

Wikipedia anger genrerna som kambodjansk rock, psykedelisk surf och indie. Det säger väl alltid något. Främst att det inte är fråga om något instängt avgränsat ljudrum utan mer öppet och generöst. Men med sina efterhand lättare igenkännliga drag. Något lätt klagande drömskt och spejande bortåt horisonten. Oavsett om texterna är begripliga eller inte.

Ibland är melodislingorna i förarsätet. Svävande melankoliska asiatiska schlagrar. Eller så är det en jordsprättande groove som styr. Det kan kräva en viss tillvänjningsfas för att uppskatta. Och passar kanske inte för samtliga kända sinnestillstånd. Eller för alla individer. Jag kan uppleva transportsträckor och en del överdrivet introverta inslag. Men helheten har en avig, anarkistisk attraktionskraft – och nästan geniförklarbar charmfaktor.

Recenserat: ”The Deepest Lake” med Dengue Fever (Tuk Tuk Records 2015). Avlyssnat via Spotify. 

Relaterat: Bandets kanal på YouTube. Biografi med mera från engelskspråkiga Wikipedia. Diskografi från AllMusic. Konsertrecensioner från besöket i Sverige av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

 

 

 

 

 

Kultur är till för att korsbefruktas

– Ta kulturen och gör vad du vill med den!

Ungefär så uttryckte sig tydligen euroschlagervinnaren Loreen i en intervju nyligen, citerad i diverse medier i samband med kommentarer från en ledande sverigedemokrat angående om hennes vinnande bidrag i Baku kunde kallas ‘svenskt’ eller inte. Tradition och innovation – visst bör de kunna förenas. Och visst är det vad som kännetecknar mycket av all stor konst och kreativitet i världshistorien överhuvudtaget. Sverigedemokraternas syn på kultur är väl som så mycket annat i deras ideologiska bagage snäv och begränsande och inte värd att ödsla så många kilobitar nätutrymme på.

Men jag kom också i sammanhanget att tänka på musikern Ale Möller som för några år sedan var så kallad artist-in-residence på konserthuset i Vara på västgötaslätten. Eller med ett annat enklare uttryck: husmusiker, med regelbundna framträdanden i en lokal som dragit till sig ett brett utbud av svenska och internationella artister ur olika genrer sedan invigningen i mitten av 00-talet. Möllers musikaliska utgångspunkt kan sägas vara folkmusik. Men vad är det egentligen?

– Folkmusik lanseras alltid med ett nationellt begrepp, förklarade Möller inför en så kallad mångkulturkonferens hösten 2007, som jag bevakade i egenskap av lokalreporter för Nya Lidköpings-tidningen.

Själv hade husmusikern kommit fram till att genren alltför ofta missbrukats genom att bygga upp murar i stället för att riva ner dem. Den angreppsmetoden kunde vara värd att vända på:

– Den mesta kulturen i världen har skapats under ett ideologiskt tryck och med en process av exkludering. Vad händer om man vänder på det och använder inkludering som metod?

Även om han knappast kan kallas ensam om uppslaget att blanda influenser från olika håll för att åstadkomma någonting nytt och spännande, så var hans dåvarande band ändå ett levande exempel på just den här eklektiska och inkluderande inriktningen. Skåningen Möller hade skramlat ihop musiker från snart sagt alla världsdelar, även om de flesta nu hade Sverige som bas. Sångaren Mamadou Sen kom från Senegal, sångerskan Maria Stellas från Grekland, percussionisten Rafael Sida Huizar från Mexiko och bakom kontrabasen stod kanadensaren Sebastien Dubé. Och det lät därefter… Det vill säga som en ”crash course i musikalisk globalisering i praktiken”. Det var åtminstone så jag beskrev upplevelsen för snart fem år sedan.

Och för att riktigt hamra in poängen; att medvetet avgränsa sig av ren princip kan bevisligen fungera kommersiellt och ibland vara nödvändigt för att inte skapa en helt ostrukturerad röra, men i musikaliska och andra konstnärliga sammanhang är det ändå snarare en dygd att vara så öppen som möjligt i det långa loppet. Att fånga upp inslag från diverse typer av exempelvis folkmusik och låta dem krocka med andra element för att sedan göra något obestridligt eget är en utmaning, men det är ändå ganska många som försökt och lyckats skapa en spännande syntes.

Kompletterande tips på sådana artister att forska vidare kring: Afro Celt Sound System, Aterciopelados, Natacha Atlas, Khadja Nin, Iona, Deep Forest, Weather Report och givetvisligen Peter Gabriel. För att nämna några av alla som jag hoppas återkomma till i de här spalterna i framtiden…

Källa: ”En husmusiker och hans band – Ale Möller med vänner gjorde starkt avtryck” av Johan Lindahl / Nya Lidköpings-tidningen 19 september 2007 (Nej, jag valde inte rubriken själv, eftersom någon säkert undrade…)

Not: Ale Möller har en sida på MySpace, dock inte så helgjutet färskt uppdaterad.