folkmusik

Fyrverkerier och pånyttfödelser – 2020 års bästa album. Just det.

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

 

Det flödade på, även ett år som 2020. Att rangordna är i princip alltid omöjligt och fåfängligt, men jag lever fortfarande i villfarelsen att det blir roligare när man gör det. Även om det var, ska understrykas, jämnt. Mycket jämnt. Så… Det här är den helt objektiva sammanställningen av 2020 års bästa album, gillat och åtminstone tillfälligt stadfäst i mitten av januari, 2021 AD. Några har jag hunnit recensera (även om det i vanlig ordning var ett kraftigt underskott på detta) – se länkar. Och ja, i princip allt ska vara strömningsbart via en eller flera existerande plattformar.

 

HETAST I HÖGEN:

1. Pattern-Seeking Animals ”Prehensile Tales”. Människan söker mening i allt och kan därmed definieras som ett ’mönstersökande kreatur’. Någon som invänder? Ännu ett epos från relativt nystartad, ja – supergrupp kanske passar här? Nästan bokstavligt talat en omstuvad version av Spock’s Beard under annat namn, med John Boegehold som huvudsaklig motor. Nu ännu bättre än på debuten året innan.

2. Gazpacho ”Fireworker”. Norska musikaliska alkemister som skapat sitt eget utrymme, sitt eget universum och fyller det med fängslande visioner.

3. Pure Reason Revolution ”Eupnea”. De är tillbaka efter tio år. Och låter som pånyttfödda. Eller snarare, väldigt mycket som de gjorde i början av karriären – vilket är precis vad vissa av oss längtat efter men i stort sett hade räknat bort.

 

4. Annie Barbazza ”Vive”. I avdelningen dramatiska damer (som var en stark kategori 2020) är Barbazza en av de mest fascinerande fyrbåkarna.

5. Marjana Semkina ”Sleepwalking”. Ena halvan av iamthemorning skapar sirliga stämningar och målar vackra världar på solokvist.

6. Anna von Hausswolff ”All Thoughts Fly”. Kyrkorgel! Vad mer behövs?

7. María José Llergo ”Sanación”. Modern flamenco med elektrifierande effekt.

8. Neal Morse ”Sola Gratia”. Ännu ett år. Ännu ett musikaliskt Morse-epos. Alltid värt en mässa för vissa av oss.

9. Natalia Lafourcade ”Un canto por México, Vol. 1”. Folkligt, festligt och finstämt om vartannat. Eller allt samtidigt.

 

10. Algiers ”There Is No Year”. Aggression och atmosfär. Fångar stämningen 2020 kanske för att de redan verkade förberedda på den.

11. Ms Amy Birks ”All That I Am and All That I Was”. Hon brukade vara en tredjedel av Beatrix Players. Nu levererar hon små berättelser på egen hand, oftast lika mycket vemod som undertryckt vrede.

12. Kansas ”The Absence of Presence”. Närvarande är de allt. Ett band som är mer av en legend och bytt medlemmar så ofta att – ja, finns det en kärna överhuvudtaget? De lyckas i alla fall låta otäckt mycket… Kansas. Ta det som ett hot eller ett löfte.

13. Nick D’Virgilio ”Invisible”. Ett personligt epos från en mångsysslare med meriter från Spock’s Beard med mera.

14. Sparks ”A Steady Drip, Drip, Drip”. De är som de är. Svåra att jämställa med några andra. Omöjliga att efterapa.

15. Nik Kershaw ”Oxymoron”. Mannen är melodiernas mästare. Och den förmågan har inte fallerat med åren.

16. Sufjan Stevens ”The Ascension”. Lite mer elektrisk. Lite aggressivare, kanske. Men fortfarande väldigt mycket Sufjan.

17. Jon Anderson ”1000 Hands”. Uppfinningsrik och infallsrik även på äldre dagar, den gamle Yes-frontmannen (för dem som till äventyrs inte känner igen namnet).

18. Clarice Jensen ”The Experience of Repetition as Death”. Konkurrerar med med von Hausswolffskan i kategorin ödesmättade ljudlandskap som bara suger in dig utan pardon.

19. Bob Dylan ”Rough and Rowdy Ways”. Gamle Zimmerman kan fortfarande varva det poetiska och det rent episka inom ramen för sin musikaliska gärning. Nästan hypnotiskt infångande i långa stycken.

20. Tame Impala ”The Slow Rush”. Hur beskriver man det här? Alltid någon form av meditation med transcendent karaktär. Ej att förväxla med transcendental meditation. Det här är mer groovy.

21. Rick Wakeman ”The Red Planet”. Rick. The one and only. En gigant vid tangenterna sedan ett drygt halvsekel. Ännu mer orgel, någon?

22. Louise Patricia Crane ”Deep Blue”. Rymd och djup. Och catchy tunes. Åtminstone bitvis.

23. Frost* ”This and That (B-Sides and Rarities)”. Just det. Överblivet material. Men även en sådan samling kan leta sig in bland hermelinerna ett år som 2020. Om man heter Frost*.

24. Ane Brun ”How Beauty Holds the Hands of Sorrow”. Ja, det låter ungefär som titeln antyder. Bräckligt och nästan på väg att brista.

25. Lazuli ”Le fantastique envol de Dieter Böhm”. Ni ser själva. Med den titeln kan det väl inte slå fel?

 

Bubblare och annat som stack ut i flödet på olika sätt:

iamthemorning ”Counting the Ghosts”, Lido Pimienta ”Miss Colombia”, Nubya Garcia ”Source”, Johnny Hates Jazz ”Wide Awake”, Bruce Hornsby ”Non-Secure Connection”, Susanna ”Baudelaire & Piano”, Fish On Friday ”Black Rain”, Thundercat ”It Is What It Is”, A. A. Williams ”Forever Blue”, The Flaming Lips ”American Head”, Gloria Estefan ”BRAZIL305”, Haken ”Virus”, The Killers ”Imploding the Mirage”, La Oreja de van Gogh ”Un susurro en la tormenta”, Ingemar Olsson ”Äntligen”, John Petrucci ”Terminal Velocity”, Oceans of Slumber ”Oceans of Slumber”, Rodrigo y Gabriela ”Mettal EP”, Tim Bowness ”Late Night Laments”, Alex Campos ”Soldados”, Jyoti ”Mama, You Can Bet”, Samuel Hällkvist ”Epik, didaktik, pastoral”, Ambrose Akinmusire ”on the tender spot of every calloused moment”, Anubis ”Homeless”, Blackfield ”For the Music”, Buscabulla ”Regresa”, Caligula’s Horse ”Rise Radiant”, Derek Webb ”Targets”, Eivør ”Segl”, Elvis Costello ”Hey Clockface”, The Flower Kings ”Islands”…

…och här är fjolårets rankning. Liksom listan över årtiondets artister 2010-2019. 

Neal, Steve, Rosalie, Robbie och resten: Årets bästa album 2019

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Årtiondet är avklarat. Men sista året under den perioden förtjänar också en essä i egen rätt. För visst var det ett bra år, åtminstone i vissa kulturella avseenden. Och en rent otäckt jämn kamp om vad som skulle hamna överst, nästan överst, i mitten och överhuvudtaget hamna på listan. För en sådan måste ju sammanställas varje år, helt enkelt för att högre makter har bestämt det så. Jo. Så är det. Hur såg det ut förra året? Se själv om andan faller på.  

1. The Neal Morse Band ”The Great Adventure”. Nyligen korade jag honom självsvåldigt till decenniets artist. Och det här året var ett av hans starkaste någonsin. Högst upp hamnar fortsättningen på det temaalbum han släppte för några år sedan med utgångspunkt från den gamla litterära klassikern ”Kristens resa” (”Pilgrim’s Progress”). Av dessa två hyperambitiösa epos tycker jag faktiskt att uppföljaren är bäst. Kraftfullt, kreativt och dynamiskt; bandet demonstrerar sina starkaste sidor i ett album som jag vevat om och om igen under året som gick.

2. Steve Hackett ”At the Edge of Light”. Genesis gamla gitarrhjälte jobbar obevekligt på och bryr sig inte om några regler för pensionsålder. Fortfarande lika spänstig, vital och äventyrlig även om det alltid finns ett distinkt igenkännligt drag som skvallrar om vem som har varit framme.

3. Barock Project ”Seven Seas”. För några år sedan vill jag minnas att jag krönte deras album ”Detachment” till årets bästa. Det här ligger inte långt efter. Italienarna bollar oförtrutet vidare med klassiska influenser och sofistikerade rytmer. Ja, alla sådana där pretentioner som en del hatar men vissa av oss får närmast utomjordiska upplevelser av.

4. Isildurs Bane & Peter Hammill ”In Amazonia”. Två stolta men svårfångade storheter möts och skapar något magnifikt. Rakt in i djungeln, starkt atmosfäriskt och sinnesvidgande.

5. Rosalie Cunningham ”Rosalie Cunningham”. När någon tror sig vara helt säker på att årets kvinnliga singer-songwriter har utnämnts och förkunnar det med hög stämma, påminn dem om Rosalie. Hennes teatraliska, påträngande och rakt av underhållande sångskapande var en (antagligen senkommen) eureka-upplevelse åtminstone för mig.

6. Dream Theater ”Distance Over Time”. Tillbaka till grunden? Hur nu grunden ska definieras i det här fallet, med den komplexa karaktär bandet gjort till sitt signum under drygt tre decennier. Det här är i alla fall ett konstant övertygande, drivet och mycket tilltalande album i stort sett rakt igenom.

7. Devin Townsend ”Empath”. På sina håll, som i podcasten Prog Report utsett till årets album. Bitvis också alldeles fantastiskt från min horisont, möjligen med reservationer för några av de mer utpräglat metalliska ingredienserna. Men det här är ett album med stark egen identitet och pretentioner som jag i grunden bara måste falla pladask för.

8. Weyes Blood ”Titanic Rising”. Dovt och dunkelt, bräckligt men utstrålande ofrånkomlig styrka. Drömskt och dissonant med tydliga trådar bakåt genom decennierna. Jag hade aldrig hört talas om henne förut. Men det här är för speciellt för att avfärdas, svårt att sammanfatta men mer och mer framstår ”Titanic Rising” som en av 2019 års milstolpar.

9. Robbie Robertson ”Sinematic”. Vad? Lever han? Det känns som om det borde ha gått ett par decennier sedan gamle The Band-ledaren släppte något i eget namn. Och när det väl händer så är det med den raspiga stämman intakt, dunkelt driv, melankoliskt men inspirerande.

10. Santana & Buika ”Africa Speaks”. Årets groovigaste? Mexikanske gitarrlegendaren Santana och spanska flamencofantomen Buika. Varför har ingen tussat ihop dem tidigare? Buika gjorde en härlig konsert i Göteborg i ohemult väder under en festival för ett antal år sedan. Och kombinationen av de två är gnistrande när de utforskar det afrikanska arvet bakom allt.

11. Fredrik Klingwall & Julia Black ”Sentience”. Ärligt talat; hade jag hört talas om någon av de här figurerna förut? Svar nej. Svensk experimentell kompositör i kombination med rumänsk röstekvilibrist skapar tillsammans något svävande mystiskt och meditativt suggestivt. Med tyngd. Och rymd.

12. Neal Morse ”Jesus Christ The Exorcist”. Rockopera i ”Jesus Christ Superstar”-efterföljd. Kan det fungera i dag? Ja, faktiskt. Om man heter Neal Morse och har kompisar som kan göra en lagom Ian Gillan–soundalike, till exempel. 

13. Lila Downs ”Al Chile”. Hot stuff! Har ni hittills inte stiftat bekantskap med Lila, så gör det nu. Vad du kommer fram till är din ensak, men ge henne en chans i alla fall.

14. iamthemorning ”The Bell”. Det bästa de gjort? Inte riktigt. Men deras vattenstämpel står fast och de har mutat, eller snarast murat in sitt eget lilla territorium där det alltid är värt ett besök varje gång de fyller det med nytt innehåll. 

15. Jordan Rudess ”Wired for Madness”. Keyboardister på soloutflykter älskas inte av alla. Och Dream Theaters klaviaturvirtuos kan naturligtvis klandras för att avguda sina egna fingerfärdigheter till överdrift. Men det svänger ju! Och har förmodligen någon rent fysisk påverkan på cirkulationen i blodomloppet.

16. A.C.T. ”Rebirth”. Skulle jag vilja ha mer än en EP när de nu äntligen lämnar livstecken ifrån sig? Ja. Men bara den här handfulla sångsviten är välkommen.

17. AVA  (Aisling Brouwer & Anna Phoebe) ”Waves”. Två genuint musikaliska damer förenar sina förmågor och skapar behaglig meditation utan att vara olidligt insmickrande. Återkommer när jag vet mer hur jag egentligen borde beskriva det rättvist. Om det går.

18. Andy Mackay ”Three Psalms”. Hm. Kom kanske redan i slutet av 2018, men framförallt förra våren lyssnade jag väldigt flitigt på den här EP:n med moderna hymner. Den ska med här, bara. 

19. Bat for Lashes ”Lost Girls”. Nu är det tydliga 80-talsinfluenser som gäller, men samma egensinnighet och paradoxalt lättillgängliga mysticism som genomsyrar verket. Natasha Khan är en av senaste decenniets mest stadigt spännande artister, helt enkelt.

 

20. Avandra ”Descender”. Erkänn. Du har liksom de flesta andra (mig själv inräknad), för lite puertoricansk Progressive Metal i ditt liv. Här är chansen att göra något åt det.

21. Angelique Kidjo ”Celia”. Kidjo är en sann kosmopolit, och riktar nu blickarna västerut från sitt eget afroeuropeiska perspektiv mot Latinamerika. Fler borde vara lika gränslösa och oförvägna.

22. Bent Knee ”You Know What They Mean”. De gör mig aldrig likgiltig. Jag har fascinerats djupt av deras tidigare album och den här ger definitivt avtryck också. Även om en del djärva stilbrott gör det lite svårare att smälta och processa. Men bara lite.

23. The Flower Kings ”Waiting for Miracles”. Exakt hur många år sedan de släppte något senast, före ett längre uppehåll? Sex-sju år ungefär. Nu är de tillbaka och ingenting har hänt. I alla fall ingenting som liknar ålderstecken.

24. Rodrigo y Gabriela ”Mettavolution”. Finnes: Två mexikanska gitarrister som ser som sitt uppdrag att få världen att svänga lättare och fortare. De har gjort så i ett antal år, även om de ändå på något vis lyckats flyga under min radar. Bättre sent upptäckt än aldrig.

25. Derek Webb ”Democracy Volume Two”. Vad ska man göra efter alla svårmodiga excesser och extensivt existentiella kriser? Kanske bara släppa en platta med coverversioner av klassiker från olika epoker? Tja, varför inte?

26. Natacha Atlas ”Strange Days”. En av de mest magiska rösterna i modern tid. Och nu har hon väl testat de flesta existerande genrer minst en gång var. Numera lutar hon åt lätt tillbakalutad jazz med orientaliska influenser, men exakt hur det här egentligen ska definieras är mindre intressant. Hon är naturligt cool i alla väder.

 

27. Rubén Blades ”Paraíso Road Gang”. Han har hållit på ungefär hur länge som helst. Ett halvt sekel, kanske. Lyckligtvis gjorde någon mig uppmärksam på att han släppte det här i slutet av året. En del mer äventyrligt, ofta med en politisk udd och med flera akut angelägna alster, både lyriskt och musikaliskt.

28. Peter Gabriel ”Rated PG”. Ett riktigt album eller inte? Sammanställning av sånger han skapat i filmsammanhang och en allmänt supertrevlig stund på jorden. Alltså inte helt bokstavligt nytt, men ändå välkommet, med en del tidigare inte alltid tillgängligt stoff.

29. Evan Carson ”Ocipinski”. Rutinerad slagverkare slår till med eget album och utforskar familjens polska historia under andra världskriget. Riktigt bra.

30.  Flying Colors ”Third Degree”. Nej, inte tredje graden i betydelsen tortyr, såvitt jag kan uppfatta. Däremot är den amerikanska supergruppens tredje session tillsammans kanske det bästa de gjort. Och jag gillade verkligen de två tidigare.

More Good stuff, liksom: 

Foals ”Part One Everything Not Saved Will Be Lost”, Hejira ”Thread of Gold” Howard Jones ”Transform”, Hozier ”Wasteland Baby”, India Arie ”Worthy”, IZZ ”Don’t Panic”, Mavis Staples ”We Get By”, Mediaeval Baebes ”Pocket Full of Posies”, Nad Sylvan ”The Regal Bastard”, Opeth ”In Cauda Venenum”, Pond ”Tasmania”, Kate Bush ”Selection from ‘The Other Sides’”, Phil Keaggy & Rex Paul ”llumination”, Temples ”Hot Motion”, Thank You Scientist ”Terraformer”, Big Big Train ”Grand Tour”, Pattern-Seeking Animals ”Pattern-Seeking Animals”…

…samt en del annat jag glömde nämna just nu och kommer att be om ursäkt för senare. 

 

Förra årets lista finns alltså tillgänglig även den via ett enkelt knapptryck, liksom året dessförinnan och några till före det…

Rysk ekvilibristik, rymdoperor och råa riff – Årets bästa album 2018

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

 

En smal sak. Javisst. Inga problem. Rangordning kan verka överambitiöst, men ärligt talat, rangordning gör det också roligare. Mer rafflande. Eller hur? Här finns album som släppts under vidden av ett helt år, vuxit i styrka eller krympt, stångat sig blodiga mot varandra och i slutändan hotats underifrån av ambitiösa nysläpp alldeles i årets sista skälvande andningar. Det kan aldrig bli färdigt i strikt mening. Det kan aldrig omformuleras till en evigt bestående sanning. Men så här det just nu, 2018 års mästerligaste musikalbum enligt moi. Och ja, det allra mesta går att strömma från en plattform eller annan. Eller möjligen flera. 

1. Gleb Kolyadin ”Gleb Kolyadin”. Ena halvan av ryska duon iamthemorning sticker iväg på en soloutflykt med vissa inbjudna gästarbetare (inte minst gäströster) men ändå med Kolyadins egna ekvilibristiska klaviatureskapader i centrum. Sofistikerat sväng. Och en smula sakralt. I sanning intagande stoff. Varför allra högst upp? Kanske för att jag helt enkelt har spelat den mer än något annat under 2018. Tror jag. Tralala.

2. Gazpacho ”Soyuz”. Nej, de är inte spanjorer utan från vårt västra grannland. Och vet hur man spacear till det. En liten rymdrockopera med atmosfär och suggestionskraft en masse. 

3. North Atlantic Oscillation ”Grind Show”. Episkt och eteriskt från Edinburgh. De viskar och pumpar på om vartannat i en ström av till synes spontana infall som ändå skapar ett sammanhang och ständigt pockar på uppmärksamhet. 

4. David Byrne ”American Utopia”. Hur gammal är han egentligen? Hur länge sedan släpptes exempelvis ”Remain in Light” (som Angelique Kidjo under året släppte en egen tolkning av)? Det låter i alla fall inte som om så fruktansvärt många år har gått sedan Talking Heads storhetstid, och verkligen inte som om han själv vore beredd att kasta in handduken än. 

5. Father John Misty ”God’s Favorite Customer”. Vilka historier, vilka småmysiga sarkasmer och ändå denna allmänt ofta upplyftande effekt. Han har skapat sin egen lilla värld och den kan vara oväntat inbjudande trots alla iakttagelser som kunde uppfattas som motsatsen. 

6. Julia Holter ”Aviary”. För några år sedan våldsamt hyllad för albumet ”Have You in my Wilderness”, som nu i jämförelse framstår som mer lättlyssnat och publiktillvänt. Här drar det iväg på experimentella utflykter som kanske kan ställas vid sidan av svenska Anna von Hausswolff. OK, det här är ett långt album, och allt passar inte för alla väderlekar eller humör, men wow… Ännu en egen värld värd en visit. Eller flera. 

7. Natalia Lafourcade ”Musas” (Vol 2). Hon gjorde i ganska rask takt två album med egna tagningar av gamla latino-örhängen. Jag syftar här framför allt på det andra, som släpptes i början av året. Men lyssna gärna av båda i en följd. Soft, en smula – eller mer än en smula – melankoliskt och inte minst bedrägligt behagligt bitterljuvt oftare än vad som borde vara helt hälsosamt. 

8. Anna von Hausswolff ”Dead Magic”. Ja, nej, kanske inte för alla och för samtliga sinnestillstånd. Men hon följer upp sina sinnesvidgande strapatser från häromårets ”Miraculous” med fler fördjupningar i själens dunkla vrår och inre universa på ett sätt som bör upplevas och aldrig riktigt lånar sig till rättvisande beskrivningar. I alla fall inte av mig. 

9. Natalie Prass ”The Future and the Past”. Smooth soul. För några år sedan gjorde hon en trevlig platta och den här är, enkelt uttryckt, ännu trevligare. Det verkar inte så komplicerat, ändå sofistikerat och svalt men inte alls likgiltigt. Svårt att säga exakt vad det är som är så magnetiskt, men det har dragningskraft. 

10. Elvis Costello ”Look Now”. Kom sent under året och gubben kan konsten att kräma fram något djupt personligt ur det som först ser slitet och konventionellt ut. Melodikänsla, poesikänsla, känsla för feeeling… 

11. Angelique Kidjo ”Remain in Light”. Nyinspelning av en låt? Eller flera av ens gamla favoriter? Varför inte ett helt album av en och samma artist, typ 38 år senare? Kidjo kastar sig vällustigt över Talking Heads redan nämnda ”Remain in Light” och ger det redan från början afrikanskinspirerade legendariska albumet en twist. 

12. Spock’s Beard ”Noise Floor”. Medlemsbytena har varit flera för de amerikanska artrockveteranerna, som ändå fortsätter leverera både utsvävande epos och tjusiga Beatles-pastischer. Smakprov för nytillkomna lyssnare? Varför inte ”Bulletproof”?  

13. Southern Empire ”Civilisation”. Enkelt uttryckt ett storslaget band från Australien, uppstått ur spillrorna efter Unitopia, om det säger något. Nej, jag förstår. Men dock. Långa sviter, stora gester, svällande arrangemang och motsatsen. För vissa av oss…Very nice indeed. 

14. Perfect Beings ”Vier”. Stämsång, episka ambitioner, en grupp jag haft ögonen på några år och som fortsätter karva ut en egen identitet med vissa pretentioner. Bra pretentioner. 

15. Esperanza Spalding ”12 Little Spells”. Som vanligt inte inställd på att stoppas i något fack, med sin hybrid av jazz, fusion, musikalinfluenser, funk… Kräver som vanligt också viss tillvänjning. Som ger belöning. 

16. Lauren Daigle ”Look Up Child”. Några självklara hits – ”Still Rolling Stones”, ”Losing My Religion” – som jag snurrat om och om igen, och i övrigt en stabil insats av ny stjärna. Eller inte så ny egentligen, men börjar få bredare genomslag. 

17. Lenny Kravitz ”Raise Vibration”. Det vibrerar. På ett världstillvänt sätt när veteranen Kravitz är tillbaka och bekymrar sig över det globala tillståndet till envetna, råa riff och tunggung. 

18. Kamasi Washington ”Heaven and Earth”. Har inte hört mycket av denne man förut, men han är väldigt flitigt förekommande på årsbästalistorna som släppts nu kring årsskiftet. En brygd av influenser från flera årtionden med, ja, det är väl enklast uttryckt jazz i botten, med flera adderade lager av latinorytmer, soul, orkestrala inslag och… mer. 

19. Haken ”Vector”. Rytmik, behärskad stingslighet och tematisk karaktär från ett band som skaffat sig just – karaktär. 

20. Janelle Monáe ”Dirty Computer”. På ganska många håll ansedd som årets album alla kategorier. Mångsysslaren Monáe satsar på scifi-tema (möjligen en biverkning av rollen i ”Dolda tillgångar” häromåret) och eklektisk inramning i en anrättning vars innanmäte jag fortfarande utforskar med spänning. Någon svacka här och där. Men vilken stark startsträcka – och vilket slut i den förrädiskt klämkäcka Prince-pastischen ”Americans”. 

Hetaste bubblare: Kino ”Radio Voltaire”, Magos Herrera ”Dreamers”, Manu Delago ”Parasol Peak”, Neneh Cherry ”Broken Politics”, Paul McCartney ”Egypt Station”, Riverside ”Wasteland”, Jungle ”For Ever”, Spiritualized ”And Nothing Hurt”, Florence & the Machine ”High as Hope”, Aterciopelados ”Claroscura”.

Hedersomnämnanden: Min mångårige favoritmaestro Neal Morse satsade på ett avskalat singer/songwriter-album med ”Life & Times”, kanske det mest lättlyssnade han någonsin satt sitt namn på. Helt OK, med den gravallvarliga ”He Died at Home” om traumatiserade krigsveteraner som höjdpunkt. Dock, snart är det dags för en ny svit med mer äventyrlig agenda igen, enligt uppgift. Ser fram emot det. 

Några gamla favoriter som jag för tillfället inte vet riktigt var de står: Muse ”Simulation Theory”, Roine Stolt’s The Flower King ”Manifesto of an Alchemist” och Michael W. Smith ”A Million Lights”. Kanske kräver de fler chanser för att svälla ut och komma till sin rätt. Kanske förtjänar de inte det. Juryn är ute. Men jag har inte helt gett upp hoppet om att se något större här än jag hittills gjort. 

Fjolårslistan finns här.

Tips på lektyr och annat där jag själv emellanåt hittat inspiration: tidskrifterna Mojo, Uncut och Prog Magazine. Liksom AllMusic, Prog Report, Rolling Stone, NPR Alt. Latino…

Drömskt och öppet ljudrum med Dengue Fever på ”The Deepest Lake”

yemenity2010 skivrecension , , , , ,

Denguefeber. Något besläktat med malaria. Frodas främst i fuktiga tropiska klimat och kallas ibland benknäckarfeber. Har jag för mig. Det varnades för det ibland i Ecuador på sina håll när jag arbetade där. Och i Jemen där jag en gång träffade en volontär som just återhämtat sig från en tids kamp mot den flygfäspridna farsoten.

Något febrigt, lätt hallucinatoriskt eftersträvas också av bandet Dengue Fever. Ett gäng med säte i Los Angeles med sångerskan Chhom Nimol bördig från Kambodja och flera texter framförda på khmer. De har funnits i snart 15 år. Men till helt nyligen tror jag mig aldrig ha hört talas om dem. Inte så att namnet fastnat i alla fall. Nu har de nyligen spelat i Sverige, vilket jag tyvärr inte hade möjlighet att ta del av.

På senaste albumet ”The Deepest Lake” förflyttas jag dock åtminstone halvvägs ut i djungeln. Ett säreget sväng framkallat av en sättning med traditionell rocktreenighet (trummor, bas, gitarr) berikat av blås och farfisaorgel. Och så den svårdefinierade rösten hos Nimol. Är det 1960-talet som spökar? Rökiga barer i Phnom Penh? Atmosfärskapande retrosoundtrack från valfri Tarantino-film? Folkmusikfestival på ett fält utanför Falun? Eller allt på en gång?

Wikipedia anger genrerna som kambodjansk rock, psykedelisk surf och indie. Det säger väl alltid något. Främst att det inte är fråga om något instängt avgränsat ljudrum utan mer öppet och generöst. Men med sina efterhand lättare igenkännliga drag. Något lätt klagande drömskt och spejande bortåt horisonten. Oavsett om texterna är begripliga eller inte.

Ibland är melodislingorna i förarsätet. Svävande melankoliska asiatiska schlagrar. Eller så är det en jordsprättande groove som styr. Det kan kräva en viss tillvänjningsfas för att uppskatta. Och passar kanske inte för samtliga kända sinnestillstånd. Eller för alla individer. Jag kan uppleva transportsträckor och en del överdrivet introverta inslag. Men helheten har en avig, anarkistisk attraktionskraft – och nästan geniförklarbar charmfaktor.

Recenserat: ”The Deepest Lake” med Dengue Fever (Tuk Tuk Records 2015). Avlyssnat via Spotify. 

Relaterat: Bandets kanal på YouTube. Biografi med mera från engelskspråkiga Wikipedia. Diskografi från AllMusic. Konsertrecensioner från besöket i Sverige av Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.

 

 

 

 

 

Kultur är till för att korsbefruktas

yemenity2010 reflektion , , , , ,

– Ta kulturen och gör vad du vill med den!

Ungefär så uttryckte sig tydligen euroschlagervinnaren Loreen i en intervju nyligen, citerad i diverse medier i samband med kommentarer från en ledande sverigedemokrat angående om hennes vinnande bidrag i Baku kunde kallas ‘svenskt’ eller inte. Tradition och innovation – visst bör de kunna förenas. Och visst är det vad som kännetecknar mycket av all stor konst och kreativitet i världshistorien överhuvudtaget. Sverigedemokraternas syn på kultur är väl som så mycket annat i deras ideologiska bagage snäv och begränsande och inte värd att ödsla så många kilobitar nätutrymme på.

Men jag kom också i sammanhanget att tänka på musikern Ale Möller som för några år sedan var så kallad artist-in-residence på konserthuset i Vara på västgötaslätten. Eller med ett annat enklare uttryck: husmusiker, med regelbundna framträdanden i en lokal som dragit till sig ett brett utbud av svenska och internationella artister ur olika genrer sedan invigningen i mitten av 00-talet. Möllers musikaliska utgångspunkt kan sägas vara folkmusik. Men vad är det egentligen?

– Folkmusik lanseras alltid med ett nationellt begrepp, förklarade Möller inför en så kallad mångkulturkonferens hösten 2007, som jag bevakade i egenskap av lokalreporter för Nya Lidköpings-tidningen.

Själv hade husmusikern kommit fram till att genren alltför ofta missbrukats genom att bygga upp murar i stället för att riva ner dem. Den angreppsmetoden kunde vara värd att vända på:

– Den mesta kulturen i världen har skapats under ett ideologiskt tryck och med en process av exkludering. Vad händer om man vänder på det och använder inkludering som metod?

Även om han knappast kan kallas ensam om uppslaget att blanda influenser från olika håll för att åstadkomma någonting nytt och spännande, så var hans dåvarande band ändå ett levande exempel på just den här eklektiska och inkluderande inriktningen. Skåningen Möller hade skramlat ihop musiker från snart sagt alla världsdelar, även om de flesta nu hade Sverige som bas. Sångaren Mamadou Sen kom från Senegal, sångerskan Maria Stellas från Grekland, percussionisten Rafael Sida Huizar från Mexiko och bakom kontrabasen stod kanadensaren Sebastien Dubé. Och det lät därefter… Det vill säga som en ”crash course i musikalisk globalisering i praktiken”. Det var åtminstone så jag beskrev upplevelsen för snart fem år sedan.

Och för att riktigt hamra in poängen; att medvetet avgränsa sig av ren princip kan bevisligen fungera kommersiellt och ibland vara nödvändigt för att inte skapa en helt ostrukturerad röra, men i musikaliska och andra konstnärliga sammanhang är det ändå snarare en dygd att vara så öppen som möjligt i det långa loppet. Att fånga upp inslag från diverse typer av exempelvis folkmusik och låta dem krocka med andra element för att sedan göra något obestridligt eget är en utmaning, men det är ändå ganska många som försökt och lyckats skapa en spännande syntes.

Kompletterande tips på sådana artister att forska vidare kring: Afro Celt Sound System, Aterciopelados, Natacha Atlas, Khadja Nin, Iona, Deep Forest, Weather Report och givetvisligen Peter Gabriel. För att nämna några av alla som jag hoppas återkomma till i de här spalterna i framtiden…

Källa: ”En husmusiker och hans band – Ale Möller med vänner gjorde starkt avtryck” av Johan Lindahl / Nya Lidköpings-tidningen 19 september 2007 (Nej, jag valde inte rubriken själv, eftersom någon säkert undrade…)

Not: Ale Möller har en sida på MySpace, dock inte så helgjutet färskt uppdaterad.