Kort men klatschig återfödelse för A.C.T.

 

Bra men kort. Eller kort men bra. De kunde tyckas ha avslutat karriären för flera år sedan men återvände 2014 med ett tematiskt album som utspelades på en cirkus. Jomenvisst. Och visade att deras grundläggande koncept stod fast. Musikaliskt, med dessa svängningar mellan symfoniska influenser, schlager, ABBA, slickrock och pastischer på stämsångsfantomer ur alla tider. Välbekant och bra. Konceptet står starkt nu också, om än i mindre format. Tillgänglig för strömning finns EP:n ”Rebirth” med en handfull stycken att spisa. Och de har fortfarande inte ändrat särskilt mycket, som sagt. Tack och lov höll jag på att säga. Det är både fartfyllt och uppiggande parallellt med den där melankoliska bismaken som alltid funnits där i framkanten eller bakgrunden. Precis som i alla fall jag vill ha dem.

Det här är väl inte det mest banbrytande A.C.T. släppt ifrån sig, inga större överraskningar väntar men de har ett drabbande driv och en del hitmässiga hooks i refrängerna. Lekfullhet med ledsna ögon, men energiskt och svåremotståndligt. De 22 minuterna går i och för sig alldeles för fort. Men det kanske är meningen. Motsatsen brukar inte vara lika tilltalande.

Artist: A.C.T.

Titel: Rebirth

Utgiven: April 2019

Finns på Spotify? Ja. Andra strömningsplattformar? Kanske. 

Nyfiken på mer av samma grupp? Starta gärna med ”Imaginary Friends” (2001) eller ”Last Epic” (2003).

Officiell hemsida

Diskografi och dylikt från Progarchives

Annonser

India Arie ångar på, men fastnar i myshörnan lite för ofta

 

Hon har hållit på i, är det snart 20 år nu? Balanserat mellan smooth soul, lätta jazzinfluenser och rhythm  blues-tongångar. Även budskapen varierar oftast redan inom ett och samma album. Det kan vara personligt, om kärleksbekymmer eller motsatsen, vardagsiakttagelser och sedan de större makroperspektiven. Hur man förändrar världen och sådana delikata frågor. Temperamentet växlar också. Personligen har jag väl en förkärlek för hennes mer ‘argsinta’, taggade och samhällsanalyserande sida. Men det varierar också, platta för platta. Och då var det framför allt i mitten av 00-talet jag på allvar började lyssna.

Här får vi en dos av alla sidor, i princip. Samhällskritiken, kärleken och de små detaljerna i vardagen.Som vanligt är en del spår mer uppeldande och för min del mer akut engagerande, några landar i den här sömniga zonen – lite för välmående och harmoniska, lättsamt gitarrplockande och osande av myshörnan. Inget fel i det. Jag går bara inte igång där på samma sätt som när hon höjer tonläget i exempelvis ”Rollercoaster”, eller den intagande andäktigheten i ”Prayer for Humanity”. Eller när hon inledningsvis åkallar kända namn från medborgarrättskampen i ”What If”. Som helhet betyder det här att skivans formkurva går från starkt, till lite mer mellow och undanglidande, tyvärr ibland alltför nedskruvat, för att sedan ladda upp till en mer mättad avslutning under albumets färd mot målet.

Och hur är det nu? Ska den där punkten i namnet vara kvar eller inte? India.Arie eller India Arie? Det verkar vara det sistnämnda som gäller officiellt numera. 

 

Artist: India Arie

Titel: Worthy

Utgiven: Februari 2019

Strömningsbar på Spotify? Ja. 

Nytt namn för dig? Starta förslagsvis med ”Testimony, Vol 1: Life & Relationship” (2006) och ”Testimony, Vol. 2: Love & Politics” (2009). 

Diskografi på AllMusic

Alan Parsons satsar på säkra kort efter 15 års tystnad

 

Finns han fortfarande? Frågan är motiverad. Många år sedan han gav ut något i eget namn. Forne samarbetspartnern Eric Woolfson (1945-2009) är ju däremot inte längre ibland oss, vilket gör det osannolikt med något nytt under namnet Alan Parsons Project. Men varje gång han gör något så är det i regel ett antal kollaboratörer inblandade. Så även nu, med visiter av vokalister som Jason Mraz och Lou Gramm, gitarrekvilibristen Steve Hackett och inte minst ukulelespelaren Jake Shimabukuro. Allvarligt talat, jag hade inte noterat ukululelen någonstans förrän jag skummade igenom personallistan via Wikipedia, men jag lovar att lyssna mer uppmärksamt efter den i fortsättningen. 

I mitten av 00-talet släppte han något nästan monstruöst som jag bara orkade lyssna på ett ytterst begränsat antal gånger. På ”A Valid Path” lät det som om han försökte ge sig in i electronica-genren utan att ha någon riktig aning om vad han skulle där att göra. Låter den lika illa som jag tyckte då? Jag har ärligt talat inte vågat återvända dit. Sedan har det varit tyst om den gamle mästeringenjören (han inledde sin karriärbana som 18-årig assisterande tekniker i studion där Beatles spelade in ”Abbey Road”) ett antal år. Åtminstone har jag upplevt det så. Men med ålderns rätt hade han väl egentligen kunnat fortsätta pensionärslivet. Möjligen vis av erfarenheten är han tillbaka på säkrare mark. Ballader i den gamla skolan, med en del dramatiska strukturer, andra gånger mer nedtonat, vissa orkestrala inslag och överlag  en behaglig, väldigt bekant känsla. Förutom kanske det där tematiska draget som en gång var hans signum. Det hörs inte mycket av den här gången.

Så frånsett en liten fanfar med filmmusikkaraktär, så dominerar de bitterljuva balladerna och diskret pulserande popdängorna. En smula lagomsymfoni smyger sig in, med den lätt ironiska titeln ”One Note Symphony”, men i stort sett är det en rätt riskfri formel han följer. Och som han bevisligen behärskar. Själv har jag bevisligen lyssnat på det här flera gånger nu, så något i det nostalgiska och igenkännbara fungerar uppenbarligen för vissa av oss.

 

Artist: Alan Parsons

Titel: The Secret

Utgiven: April 2019

Finns på Spotify? Ja. 

Även andra strömningsplattformar? Se den officiella hemsidan.

Annan recension av ”The Secret” från AllMusic.

Tipshörnan: Aldrig hört Alan Parsons Project? Starta med ”Tales of Mystery and Imagination” (1976), ”Eye in the Sky” (1982) och ”Stereotomy” (1985) som representerar olika faser i konstellationens karriärkurva.

Karriären lyfter för Lauren Daigle med ”Look Up Child”

 

Nej, det är inte Adele. Hon heter fortfarande inte Adele. Men inledande ”Still Rolling Stones” ger sken av att Lauren Daigle och hennes medbrottslingar mer än någonsin vill rida på vågen och dra fördel av de slående röstmässiga likheterna. Den medryckande old school-rhythm & blues som genomsyrar startspåret följs dock inte upp i den utsträckning man kunde befara. Eller, ärligt talat, hoppas. För den ger mersmak. Drivet, själfullheten och hur väl de sträva sambanden sammanstrålar med den musikaliska omgivningen. Refrängen kanske inte är den ultimata kioskvältaren, men samspelet mellan Lauren själv och de intensiva instickskörerna är ett av flera smarta drag på det här ganska nysläppta albumet. Som går att strömma på – just det – Spotify (och troligen fler jämförbara plattformar). Körinsatserna är något som däremot återkommer på en samling sånger som inte på något sätt kan skryta med att vara nyskapande eller pionjärandefyllda. Men det låter mestadels mycket bra. Och tjänar på att avlyssnas ett par gånger. 

Vad Lauren & Co har insett är hur man lyfter fram hennes övergenomsnittligt genomträngande röst, vare sig man satsar på mellanvägspop, vagt worship-doftande (OK, på svenska: lovsångsdito) material eller potenta powerballaderna. Melodierna behöver i första hand vara funktionella, orden upplyftande utan att vara klämkäcka och märkbart avisera Laurens andligt inspirerade intentioner utan att skrämma bort övrig publik med eventuell religionsfobi. Apropå det heter ett av spåren bokstavligen ”Losing My Religion” men har inte riktigt samma lyriska undertext som REM:s klassiker med samma namn. ”I’m losing my religion / and finding something new / cause I need something different / and different looks like you…”. Frikyrkligt så det förslår, med ett svenskt språkbruk som inte säger alla någonting, men ändå. Bra låt det också, för övrigt. Kompositionsnivån är alltså överlag en smula ojämn och knappast överambitiös men på ett sätt som kan låta väldigt beige – anpassad för ändamålet. Jag kan förstå att skivan på senare tid blivit en storsäljare i USA, i den mån man kan mäta musikförsäljning på ett meningsfullt sätt numera. Så mycket impact har ”Look Up Child” i alla fall haft på marknaden att det uppmärksammats av sekulära tidskriftsgiganten Rolling Stone (som kanske i och för sig fastnade för ovan nämnda inledningsspår bara för titeln också). De konstaterade häromveckan att 27-åriga Daigle i alla fall för ögonblicket utmanövrerade världsnamn som Drake, Ariana Grande och Nicki Minaj på listorna. I sammanhanget passade de på att analysera den, för många kanske överraskande, överlevnadsförmågan hos det som kallas kristen musik (ibland sammanfattad som CCM). Detta faktum uppmärksammades också nyligen av The New Yorker i en text som Rolling Stone själva refererar till. Från 1950-talet och framåt har det funnits en påtaglig koppling mellan inte minst amerikanska pingstkyrkor och populärmusik, ett samband som i och för sig ofta upplevts som obekvämt av representanter för båda sidor. Men band med uttalat kristna medlemmar har lyckats bli framgångsrika även på den vanliga, ’profana’ marknaden under lång tid och New Yorkers artikelförfattare kan rada upp exempel som Creed, P.O.D., The Fray och givetvis U2. 

Om vi går tillbaka till The Marvelous Miss Daigle så har det hänt en del sedan förra albumet ”How Can It Be” (som jag själv recenserat här). I fjol bidrog hon med balladen ”Almost Human” till eftertexterna på scifi-eposet ”Blade Runner 2049”. Hon har hunnit med att spela in en julskiva (ja, sådant hör ju till karriärstegen för många artister) och belönats med ett och annat pris på olika galor. Och det är högst osannolikt att hennes stigande stjärna skulle stanna av efter ”Look Up Child”. Även om jag själv kunde ha önskat mer av rivjärns-R&B, risktagande i allmänhet och fler sensationella slingor i harmonibygget, är det väl oförståndigt att ifrågasätta strategin när den verkar vara så fruktbar. Lauren Daigle lär ha en ljus framtid för sig. Om bara rösten håller och branschen inte äter upp henne levande. 

Relaterat: ”A Christian Singer Is Bigger Than Drake and Ariana Grande This Week” (Amy X. Wang, Rolling Stone 21 september 2018. ”The Unlikely Endurance of Christian Rock” (Kelefa Sanneh, The New Yorker, 24 september 2018). ”You Have to Hear Lauren Daigle’s New Song ‘Still Rolling Stones’” (Relevant Magazine, 21 augusti 2018). Lauren Daigle enligt Wikipedia. 

Annat jag strömmat på sistone: Jungle ”For Ever”, Natalie Prass ”The Future and the Past”, Florence + The Machine ”High as Hope”, Anna von Hausswolff ”Dead Magic”, Angelique Kidjo ”Remain in Light”, Lenny Kravitz ”Raise Vibration”, Spock’s Beard ”Noise Floor”, Paul McCartney ”Egypt Station”… Och mycket annat jag kanske hinner skriva mer om innan jul. Om Gud är god och en får leva.

Innerlig inre resa med Iamthemorning

 

Och ljuset kom från… Ryssland. Morgonljuset. I form av en duo vars existens jag först alldeles nyligen blivit uppmärksammad på, först via Prog Magazine, tror jag bestämt. Men sångerskan Marjana Semkina och klaviaturisten Gleb Kolyadin har hunnit släppa ett par album och etablerat ett samarbete med några medlemmar från Porcupine Tree (som ju legat på is ett par år).

Pianon. Stråkar. Klassiska influenser, liksom drag av 70-talsbandet Renaissance. Så ock, givetvis kan man tycka, från Kate Bush och andra som vandrat i hennes efterföljd. Önskas mer namedropping som försök till vägledning? Tja… Panic Room. Det holländska projektet The Gentle Storm med Anneke van Giersbergen i fören. Magenta (som i det walesiska bandet bakom album som ”Seven” och inget annat). De gör sig alla påminda i högre eller mindre utsträckning, inte minst på grund av sångerskan Semkinas vokala dynamik, höga tonträffar och delvis teatraliska – men aldrig överdrivna eller okontrollerade – utspel vid mikrofonen.

Sådant kan få exempelvis en halvannantimmesresa med ersättningsbuss mellan Mariestad och Lidköping över Kinnekullemetropoler som Äskekärr och Blomberg under pågående banarbete att kännas aningen kortare. Bara som ett exempel.

Om Vladimir Putin & Co i kabinettet vid Röda torget (eller var de nu håller hus) tänker sig utöva mer soft power i världen och framhäva den ryska kulturens starkare sidor skulle det här kunna vara ett vapen. Några direkt politiska pretentioner i texterna har jag hittills inte upptäckt några mätbara doser av. Men här finns en stillsam skärpa och utstrålning, något nästan radioaktivt påträngande, som innanmätet i den sprickande sarkofagen kring reaktorn i Tjernobyl. 30-årsminnet av olyckan som var på tapeten överallt nyligen, ni vet. Associationerna tar sig ibland bistra banor.

Vilket årtionde – eller århundrade – känner sig firma Gleb & Marjana mest hemmastadda i egentligen? Ibland tenderar styckena vara på väg att upplösas i intet, innan de samlar ny kraft och ruskar på sig inför en ny våg av energi. Jag lyssnade nyligen även på föregående ”Belighted” som var lite råare och kargare i konturerna. ”Lighthouse” är i grunden en akustiskt orienterad historia. Tvärflöjter och klockspel hälsar på. Men pianot är trots allt det centrala i paketet som ramar in Rösten. Marjana Semkinas röst. Den är ett odiskutabelt vapen i sig.

En viss jazzpåverkan är också märkbar. Liksom möjliga soundtrack till medeltida dramer på skotska hedar. Skivan i stort har en universell, gränsöverskridande prägel. En ofta nedskruvad, men rafflande resa genom tid och rum och havets skum. Ungefär bokstavligen – hör efter själva.

 

Recenserat: Iamthemorning ”Lighthouse” (2016 Kscope, via Spotify)

Nick Beggs basar vidare med stumma gudar i sällskap

– Play it again, Mr Beggs. Play ”Too Shy”…

Kajagoogoo: kommer ni ihåg dem? Var ni födda? Tre decennier tillbaka var de heta under några år. Bandets bana blev dock ganska kortlivad. I princip tre album om jag räknar rätt och tar med i beräkningen att de kortade ner namnet till Kaja 1985. ”Crazy People’s Right to Speak” hette den sista plattan och det är väl om inte annat en av de bästa albumtitlarna någonsin. Förkärleken för sådana lätt uppseendeväckande ordvändningar är uppenbarligen intakt. Om något kan kallas uppseendeväckande anno 2016 AD. Här finns titlar som ”Night School for Idiots”, ”Feed the Troll” och ”Your Dark Ideas”. Nick Beggs vill berätta något om samtiden.

Mer om hans egen resa finns bland annat i en intervju för Innerviews nyligen, liksom i ett annat samspråkande med Prog ReportYouTube för de hugade. Under åren sedan Kajagoogoo har han betat av uppdrag som basist för allt från Belinda Carlisle till Steve Hackett och Porcupine Tree-ledaren Steven Wilson. Keltiska folksymfonibandet Iona var en av anhalterna däremellan. Om ordet eklektisk stämmer in på någon är Nick Beggs en het kandidat. Karriären har inte alltid gått på räls, framkommer i de aktuella intervjuerna. Och frågan om han främst är musiker i andras sold eller en artist i egen rätt har han inget självklart svar på.

Basist. Och stick-spelare. Det finns på jorden en utvald skara spelemän som ibland envisas med att lägga basgångar med ett mer svårspelat instrument, även känt som Chapman Stick. Beggs är en av dem. Men i The Mute Gods är han i centrum även som sångare och kompositör. Och låter ett slags mörk melankoli genomsyra helheten. En röd tråd synes vara de paradoxala bristerna i mellanmänsklig kommunikation i det nya fina kommunikationssamhället. Läget är allvarligt men inte hopplöst. Väl?

Musikaliskt finns det dova och dissonanta ständigt på lur, men även en direkt ibland hitmässig karaktär. Det river och sliter i tältduken, men ökenvandringen har en riktning och ett mål. Inte planlöst eller ostrukturerat. Eller för den delen extremt svårt att orientera sig i. Om man inte upplever den regelbundna ruffigheten och taggigheten som frånstötande, kanske mest framhävd i ”Your Dark Ideas”. Här får ylande och klagande gitarrer stort spelrum.

I andra stunder är klimatet mildare och rent radiovänligt. Balladerna med melodisk profilering, elegantare inramning och bitterljuv atmosfär som i ”Last Man on Earth” och ”Father Daughter” avlöser kaktusarna i oaserna. Med sin bakgrund i kommersiell pop såväl som smalare kategorier växlar Nick Beggs och medspelare obehindrat mellan lägena.

Apropå samverkan med gamle Genesis-gitarristen Steve Hackett så är instrumentala ”In the Crosshairs” nästan komiskt hackettsk. Av sådant sällskap…

Recenserat: The Mute Gods ”Do Nothing Till You Hear from Me” (2016 Century Media Records/InsideOut Music)

Steve Hackett håller stilen på ”Wolflight”

Av alla de forna medlemmarna i Genesis verkar gitarrekvilibristen Steve Hackett vara den mest produktive. Hur många soloalbum har han egentligen hunnit med sedan han lämnade dåvarande vapenbröderna Collins, Banks och Rutherfords sällskap för snart 40 år sedan?

Ofta är han dessutom väldigt bra. Han har inte försnillat förmågan att utforska och upptäcka. Att han är en fena på sitt instrument – akustiskt och elektriskt – är ingenting nytt. Det har dock heller aldrig handlat om att visa sig på styva linan för sakens egen skull, som en del andra klåfingriga kolleger jag härmed icke nämner vid namn… Men åtminstone en av dem heter Steve. Och tillhör ett band med fyra bokstäver i namnet. Åter till ordningen. Hackett dribblar inte. Han sätter in sina färdigheter i ett sammanhang. En värld gärna höljd i viss mystik. Mytologiska associationer väcks ofta – och ”Wolflight” är verkligen inget undantag.

Storslaget men inte storhetsvansinnigt. Här förs tankarna med förkärlek ut på ödsliga hedar eller till dolska dungar. Med de flamencoinspirerade gitarrpiruetterna som regelbundet återkommande krydda. Ibland är lyriken och dess gotiska symbolik snarast övertydlig, som i ”Love Song to a Vampire”; en högtidligt hymnartad historia med den svårfrånkomliga känslan av att bjudas in till ett ensligt herresäte med sparsamt hushåll, omgivet av regntunga skyar. Eller någon av de dystra gator där den åtminstone stundtals magnifika TV-serien ”Penny Dreadful” utspelar sig.

För övrigt, de där gråvita byrackorna på omslaget kan osökt föra tankebanorna till en annan TV-gigant, ”Game of Thrones” och de imponerande direwolves som syskonen Stark adopterar men sedan får kämpa för att behålla – och hålla liv i. De rent orkestrala inslagen är också storslagna. Som i ”The Wheel’s Turning”. Där hör man tydliga ekon av sviter som Hackett släppt ifrån sig från sent 1970-tal och framåt. Han har sina egenheter, musikaliska favoritformuleringar som har en tendens att repriseras, de bara ingår i hans DNA. Liksom de orientaliska harmonierna vilka inkorporeras, mellanledsfraseringar som knyter ihop kapitlen i några av de mer episkt anlagda kompositionerna.

”Corycian Fire” är en sådan svit som kan tyckas klämma in hela köksbänken inom strax under sex minuter. Vem kan motstå det? Inte jag. Samtidigt som ”Eartshine” utgör en del av Hacketts kanon av akustiska instrumentala stycken, de han satt en ära i att ha med sedan Genesis och framåt. Detta medan ”Loving Sea” snarast är allsångsmaterial i jämförelse. Stämsång, ystra ackordföljder och slide guitar – eller till och med steel guitar?

Som sagt. Allt ska med. Stela begränsningar är en styggelse. Amen.

Recenserat: Steve Hackett ”Wolflight” (2015, Century Media Records/InsideOut Music, avlyssnat via Spotify)

 

Relaterat: Gamle Pink Floyd-isten David Gilmour släppte nyligen ifrån sig albumet ”Rattle That Lock”, även det ute på Spotify och med ett jämförbart sound och delvis liknande kvaliteter som Hacketts här recenserade verk. Hittills har jag inte tillbringat tillnärmelsevis lika mycket tid med det som med ”Wolflight”, men möjligen kan det bli något mer utförligt utlåtande senare…