skivrecension

Nyströmbara pärlor från förr: ”Yoyo” – Bourgeois Tagg (1987)

yemenity2010 skivrecension , , , , , , , ,

’Nu har – lägg in namn på valfri strömningsplattform – inte bara alla dina favoritlåtar. Nu har de även våra fantastiska podcaster.’

Har ni hört den? Bara en i raden av självreklamslogans från olika innehållsproducenter i det härliga nya strömningslandskapet. Och visst är det härligt på många sätt med all denna tillgänglighet. Egentligen är vi bortskämda med så mycket, så nära till hands. Någonting som inte fanns på kartan under min egen uppväxttid. Samtidigt: vi som tillhör en generation fostrad under något annorlunda förutsättningar, är det bara självbedrägeri att intala sig att vi verkligen uppskattade det vi hade – mer? Det du betalade för. Det som måste inhandlas i någon fysisk form om man inte skulle nöja sig med att… host, spela in från radion, låna skivor av varandra eller andra tilltag som inte direkt uppmuntrades av musikbranschen men… Det är väl preskriberat nu, eller?

Så till den akuta poängen. Allting finns faktiskt inte på strömningssajterna. Själv har jag mina favoritexempel, om det nu är rätt ord. Sådant som jag och säkert flera andra noterat som lysande i sin frånvaro. Det här är ett sådant exempel. Eller var. Bourgeois Tagg var en amerikansk duo som kamperade ihop under en relativt kort tid och då framför allt släppte ifrån sig det här albumet 1987. Händelsevis i den där vevan när jag själv lämnade gymnasiet för en del mer eller mindre tillfälliga jobb och prövade på vårdsektorn och diverse serviceknäck, ja – där möjligheten fanns att vikariera och testa arbetslivet för att sedan välja väg i utbildningsdjungeln. Man hade helt enkelt lite mera pengar än tidigare…

Från den tiden har jag kvar LP:n. En vinyl som jag vårdat relativt ömt (hoppas jag). Dess innehåll har nämligen varit påfallande svårt att hitta någonstans i någon form numera. Varför? Visst finns olika förklaringar. Rättigheter, givetvis. Vem som nu har dem. Vilket skivbolag som först gav ut materialet och vem som nu har kontrollen över detsamma. För ska det digitaliseras och publiceras igen måste någon ha tillgång till originalen, någon som dessutom har mandat att ge ut dessa igen eller göra dem tillgängliga via våra nuvarande distributionssystem. Men så, plötsligt – just när jag beslutat göra en offentlig efterlysning: Nu finns ”Yoyo” utlagd åtminstone via två sådana medier. Bland annat det som startades av en svensk, ni vet.

Vad är det nu som folk hitintills gått miste om? Ja, i det här fallet en eklektisk samling sånger med influenser från Beatles och diverse singer-songwriters från 1960-talet och fram till det lätt personlighetskluvna decennium då albumet såg dagens ljus. Lätt psykedeliska anslag, en överhuvudtaget påfallande popkänsla. Ofta klatschigt och lätt att ta till sig, och samtidigt en aning… Vågar jag säga intellektuellt? Om det nu inte fungerar avskräckande snarare än intresseväckande. Stilfull stämsång. Spår som regelbundet spelades i svenska P3 vid den tiden och passade perfekt in inte minst i nattradions utbud eller i princip alla tider på dygnet. De hade aldrig egentligen några gigantiska globala hits, vad jag vet. Men de noterades. Och kan fortfarande framkalla vällustiga vibrationer från förr. Inte bara för mig – tror jag.

Men, jag nämnde ju det. De blev inte så långlivade. Exakt vad som gjorde att de bröt upp har jag inte detaljkoll på. Men ena halvan Brent Bourgeois dök senare upp på solokvist och har även hållit igång som producent och låtskrivare åt andra. Ett visst samröre har skett med en av mina andra gamla favoriter, Charlie Peacock men det blev ett långt uppehåll mellan ett småtrevligt soloalbum från mitten av 1990-talet till nästa som släpptes för några år sedan. Larry Tagg å sin sida har enligt utsago sysslat med låtskriveri, undervisning och historiestudier. Jo, de hade några stadiga medmusikanter, så begreppet duo är nog flytande – men det är väl med band som med advokatbyråer; de som fått med namnen överst har högst status och mest inflytande, eller?

Men den här produktionen med en konstellation som bara gjorde två gemensamma album ihop, har ändå gjort avtryck. Perfekt platta? Troligen inte. Hur många sådana finns det? Men ett slående jämt och innehållsrikt, överhuvudtaget rikt album. Som jag varit på väg att tillägna en pamflett för att göras mer åtkomligt för alla. Nu behövs inte det. Desto bättre.

Basfakta
Artist: Bourgeois Tagg
Album: Yoyo
År: 1987
Producent: Todd Rundgren

Tre nyckelspår:
”What’s Wrong with this Picture?”
”I Don’t Mind at All”
”Cry Like a Baby”

Mer om ”Yoyo” från AllMusic

Nåden är allt för Neal Morse på ”Sola Gratia”

yemenity2010 skivrecension , , , ,

 

Från förföljare till efterföljare. Så kunde man beskriva huvudpersonen i den berättelse som Neal Morse byggt sitt senaste album kring. 

Eposen har haglat. Om de kan göra det. Den av mig mest regelbundet recenserade sångaren/kompositören/multiinstrumentalisten överhuvudtaget har i vanlig arbetsnarkomanisk ordning sett till att hålla sig sysselsatt under karantänen som var 2020. Och hittat en ny ingång i världshistorien. Eller en historia han själv inte berättat förut. Nu är det rakt av tillbaka till Nya Testamentet och den fascinerande, inte alltid lätthanterlige men definitivt inflytelserike aposteln Paulus. Tidigare har Morse, för att nämna några exempel, gjort ett album om skapelseberättelsen, ett om Martin Luther, två stycken med anknytning till romanen Kristens resa med mera. Om han de senaste åren framför allt arbetat med det mer tight sammanhållet band och en lite mer kollektivt skapandeprocesse tidigare, så handlar det nu (kanske delvis på grund av omständigheterna) mer om skapande och samarbete på distans. Det hörs nog också, kan man inbillar sig. Men proffsen vet ändå hur man gör. Morse har alltid någonting mer att berätta. Av allt han skapat och krängt fram under möjligen stora våndor, så är ”Sola Gratis” kanske inte kronan på verket i karriären. Men den fyller definitivt sin plats.

Lite förkunskaper om Nya Testamentet skadar inte. Eller överhuvudtaget att det här bör avlyssnas fler gånger än en för att lättare kunna följa storyn. Musikaliskt är det bekant. Inga radikala förändringar i Morses metodik att lägga grunden. Kanske lite mer elektroniskt inriktat i några spår. Men den dramatiska profilen, med en form av introduktion eller uvertyr, långsamt stegrande spänning, konflikter, proklamationer och en pampig final – där är det mesta som vanligt. Och inte mig emot. Det är heller ingen slump att många slingor och formuleringar direkt refererar till ett av hans tidigare album; 2007 års ”Sola Scriptura”. Släktskapet mellan de två sviterna är öppet redovisade och uppenbart, om inte annat, en uppskattande blinkning för många långvariga fans.

En nyhet rent tillgänglingsmässigt senaste året verkar vara Neal Morses öppnare inställning till att just göra sin musik mer åtkomlig. Själv brukar jag av princip ändå köpa albumen för att bidra till att han fortsätter,. Men de har ens tendens att bli mer förekommande på strömningssajter, samtidigt som han driver sin egen parallella webbsida och ständigt publicerar mer material tillgängligt för dem som verkligen vill ta del av allt. Ganska produktiv herre, fortfarande, något som inte tycks avstannat, trots eller tack vare de omvälvningar som drabbat inte minst musikbranschen under det senaste året på grund av pandemin.

För oss som har följt honom under flera år är det här naturligtvis obligatoriskt också. Och om det ska placeras någonstans på en karaktärsskala i hans katalog så är det nog en lite mörkare, dovare stil som helhet. Men budskapet är genomsyrat av samma trosvissa entusiasm som vanligt.

Ganska nytt och ganska ljumt: Alicia Keys ”Alicia”

yemenity2010 skivrecension , ,

 

Borde jag vänta med att skriva något? Hittills har jag helt enkelt inte lyssnat genom albumet ”Alicia” mer än ett par gånger. Kanske för att besvikelsens mindre behagliga vindpust var det dominerande intrycket av att möta det som helhet första gången. Då måste jag sätta det här i perspektiv: Alicia Keys är en av 2000-talets mest betydande artister överhuvudtaget, alla kategorier. Hon är på den där nivån där man inte kan undvika att mötas av kritik från alla håll för att man för sval, kanske för sofistikerad, inte tillräckligt radikal, inte tillräckligt banbrytande och inte alltid tillräckligt mesig heller. Välj själv. Men jag har sällan eller aldrig själv tyckt att hennes tidigare album misslyckats. Och ja, jag har hört alla.

Nu är jag mer tveksam. För mycket fluff? Är problemet att hon samarbetar med så många andra artister att hon själv anpassar sig mer efter dem än efter sina egna visioner? Är det helt enkelt så att det här är en mer tidstypisk form av soul med – i generös mening – meditativ karaktär och många upprepningar, ett inbjudande välljudande landskap där inte så mycket händer, som råkar vara det nya normala? Jag kan villigt erkänna; mycket av modern popmusik framstår för mig just som allt ovanstående. Det är bara så att jag brukar hoppas att de artister som ändå har en påtaglig profil med brett genomslag, och inte förlorat sin egen röst, ska fortsätta att behålla de karaktärsdragen. Jag har aldrig tvekat så mycket kring ett nytt album med Alicia som nu och här. Jag kanske kan komma att omvärdera det. Och det har trots allt föregåtts av åtminstone en suverän singel, i form av ”Perfect Way to Die”, men den bitterljuva balladen med aktuella referenser till ett våldsamt samhälle och dess konsekvenser, är inte så representativ för resten som jag skulle vilja.

Kanske vore det förmätet att kalla det här i nuläget för en rättvisande recension. Mer i form av en reservation och nedskrivna farhågor om att just den här överbegåvade kompositören och sångerskan just den här gången inte kommer att landa bland det mest överväldigande i musikväg när året är slut. Även om andra halvan generellt är mer engagerande än den första.

Temperament. Framförallt är det nog det jag saknar. Det här är till övervägande delen en behaglig ljudvägg utan en del distinkta drag som brukar göra artisten ifråga mer spännande än så.

Flamenco on Fire – María José Llergo: ”Sanación”

yemenity2010 skivrecension , , , ,

Är det flamenco? Modern experimentell world music utan direkta gränsdragningar? Är det överhuvudtaget så viktigt exakt vad det borde kallas? Med den här María från spanska Córdoba är det helt upp till lyssnaren själv att bedöma vad det borde kallas – och om kategoriseringen är intressant eller inte. Men men här följer mitt facit: musikaliskt är det väldigt intressant och väldigt bra. Någon form av traditionellt stöpt sydeuropeisk musik tvinnas ihop med nutiden i en tråd som löper där under ytan, eller för många kanske är helt uppenbart synlig. Hon är inte ensam om att göra något liknande. Men den här EP:n (eller vad sångsamlingen ”Sanación” nu bör kategoriseras som) med någon knapp halvtimmes provkarta på hennes kapacitet, är mycket av det där som gör världen aningen bättre just nu. Suggestivt. Stämningsfullt. Sparsamt instrumenterat och orkestrerat men sällan stillastående. Här finns en permanent stillsam dramatik och en dynamik. Många av de där adjektiven som helt enkelt kan beskriva musik i vilken form det vara må och förhoppningsvis väcka positiva associationer. 

– Du tittar på mig men ser mig inte, mässar hon andäktigt (och förmodligen en smula förebrående) i ett av spåren. 

Och fler borde ta chansen att upptäcka det här, som annars lätt flyger under radarn. Själv misstänker jag att jag först fick tipset från någon podcast med inriktning på spanskspråkiga artister och liknande. Eller om det var musikavdelningen på amerikanska NPR. I vilket fall, leta upp det på någon tillgänglig strömningsplattform och testa själv. Det är det mest konstruktiva förslag jag kan ge i det här fallet.

 

Officiell hemsida för María José Llergo finns här. 

 

Ganska nytt och ganska hett: Gazpacho ”Fireworker”

yemenity2010 skivrecension , , , ,

De har fascinerat mig i några år nu och med jämna mellanrum släpper de något nytt. Gruppen har mutat in ett eget litet revir i världen impregnerat av mystik, suggestiva slingor, oförutsägbara infall och en allmänt atmosfärisk profil. Norska Gazpacho fortsätter på den inslagna vägen och att exakt beskriva hur de låter är inget som låter sig göras så enkelt. Samtidigt vill jag framhålla att jag inte upplever dem som extremt svårtillgängliga heller. De skapar en stämning. En del kan konsten att lyckas med det – och Gazpacho kan det. Någon form av tema utgör oftast grunden och det känns som om de berättar en historia, även om dess precisa innebörd och vart den leder är underordnat själva helhetsupplevelsen.

”Fireworker” är rimligtvis något som hör hemma i en avdelning där inte alla känner sig just lika hemma, men det är som så mycket annat i dag; det går att strömma och själv ta reda på hur du svarar på den här anstormningen av intryck och pikanta infall. Jag skulle kunna jämföra det med att vistas i en katedral ute på en hed någonstans i ett vindpinat landskap, men det finns flera andra metaforer och miljöbeskrivningar som skulle kunna fungera också. Framförallt anar jag att det här är något som kommer att landa någonstans på min egen sammanställning över årets mest minnesvärda musik när väl det här omtumlande, svårfångade och inte alltid behagliga året 2020 är över. Fortsättning följer…

 

Officiell hemsida för Gazpacho finns här. 

 

Relativt refrängstark nostalgitripp med Ingemar Olsson på ”Äntligen”

yemenity2010 skivrecension , , , ,

En institution. I alla fall inom den frikyrkliga moderna sångtraditionen. Om det nu låter spännande nog. Ingemar Olsson har hållit på sedan kriget. Alltså, säg Vietnamkriget. Och måste räknas som en av pionjärerna inom det som enklast uttryckt kallas frikyrkopop, ett begrepp som kan locka vissa och skrämma bort ännu fler. Allvarligt talat trodde jag nog att han hade pensionerat sig. Det var ganska många år sedan han släppte ett helt album. Exakt hur många år har jag glömt bort. Hans höjdpunkter för mig ligger troligen mellan 1978 och 1983, från ”En liten bit i taget”  till ”I full frihet”. I det här fallet är det ingen överdrift att säga att någon har format generationer av yngre och aningen äldre inom åtminstone ett segment av den svenska befolkningen. För han har framför allt hållit sig till svenska, till ett enkelt språkbruk och ett överhuvudtaget ganska enkelt uttryck – även om han knappast undviker svåra frågor.

Enkelheten kan vara på gott och ont. Mycket av det som blir akut klatschigt och lättillgängligt kan åldras sämre, men förvånansvärt mycket har hållit tiden stången och upptäckts av senare generationer. För att vara lite elak: vi som vuxit upp i frikyrkligheten kan notera att vissa moderniserade trender först uppstår någonstans inom våra samfund för att sedan, kanske 20 år senare, ta fart i Svenska kyrkan. Sant eller inte, en sång som ”Du vet väl om att du är värdefull” var ett givet inslag på många scoutläger och i andra sammanhang när jag växte upp (det vill säga före internet, reklam-TV och fria skolval), för att senare dyka upp som stapelvara på konfirmationshögtider i svenskkyrkliga sammanhang jag ibland bevistade som exempelvis lokalreporter under en period. Det är lite samma bana som gospelmusiken i Sverige har tagit. Men nu börjar jag avvika från den breda vägen. Även om vi inom den här traditionen gärna talar om den smala. Vägen.

Med ålderns rätt så kanske man inte ska kräva av den gamle Olsson att han bryter ny mark, skapar nytt eller släpper ifrån sig någonting heltigenom originellt. Och det har inte direkt gjort heller. Det här är lättlyssnat. Samma enkla språk, nu kanske enklare än någonsin, refränger som i bästa fall är häftplåster och fastnar direkt men inte heller ger så mycket tuggmotstånd. Dansbandsvarning kan utfärdas vid några tillfällen. Men har man bekantat sig med mannen sedan tidigare så skönjer man ändå en genuin ådra, något som kommer inifrån och gör att även det som gränsar till det alltför smetiga oftast, jag säger oftast, är fullt godtagbart. Nostalgifaktorn här är högt uppskruvad. En låt heter rentav ”Nostalgi”. En annan hyllar söndagsskolan. En gränsar till gospel. Och ett spår innehåller i alla fall märkbara influenser av det Afrika som han länge haft ett närmare förhållande till och inspirerats av, inte minst Sydafrika.

Det går väl över gränsen ibland. Låten ”Avgörande tango” är någon form av charmoffensiv som jag inte riktigt köper. Enkla och rappa men banala rim.  Det sammanlagda antalet ackord på plattan är möjligen fler än på genomsnittlig Roxette-platta (för referens, uppsök Riksantikvariatets rullor) eller vad som kan förekomma i reklamradion i dag, men han håller sig även där inom ganska begränsade ramar. Till sin hjälp verkar den gode Ingemar ändå ha samlat ett gäng av den klassiska ‘studiomaffian’, alltså musiker som förekom på var och varannan produktion under det glada 1980-talet och som i många fall hämtades just från frikyrkomiljön som fostrade fram proportionellt fler professionella instrumentalister och vokalister än de flesta andra jämförbara grupper i samhället under den tiden. Per Lindvall, Frank Ådahl, Backa Hans Eriksson och Jörgen Ingeström är några av namnen som dyker upp här i understödjande funktion.

Det kunde ha varit lite djärvare. Men man får förlåta en ärrad veteran som hittat sin nisch och framför allt vill satsa på att uppmuntra lyssnarskaran under ett år som hittills, ja ni vet, varit ganska miserabelt.

Här hittar du Olssons officiella territorium nätledes:

ÄNTLIGEN

…och ja, hela skivan (som det brukade kallas) finns på Spotify. 

 

Annat strömningsvärt i tiden: The Killers ”Imploding the Mirage”, Nick D’Virigilio ”Invisible”, Kansas ”The Absence of Presence”, Lido Pimienta ”Miss Colombia”, Lazuli ”Le fantastique envol de Dieter Böhm”, Pattern-Seeking Animals ”Prehensile Tales”, María José Llergo ”Sanación”, Jon Anderson ”1000 Hands”, Bob Dylan ”Rough and Rowdy Ways”, Moses Boyd ”Dark Matter” – med flera…

Från frysboxen: Transatlantic ”The Whirlwind” (2009)

yemenity2010 Från frysboxen, skivrecension , , , , , , , , ,

Nyligen påmindes jag via diverse sociala medieuppdateringar med fokus på artrock med omnejd om att det är tio år sedan det släpptes. ”The Whirlwind” av och med supergruppen Transatlantic. Händelsevis hade jag lyssnat på just det albumet en del under den senaste månaden. I arkiven fanns min gamla recension från en numera nedlagd hemsida vid namn Folket Jublar. Så, vad skrev jag för snart tio år sedan?

 

Tillbaka. Tunga. Tilltalande.

De slog sig ihop kring millennieskiftet och lämnade efter sig två studioalbum, lika många liveinspelningar förevigade och en del annat samlarstoff – typ. Sedan splittrades gruppen, och det är svårt att klandra dem – tidsbrist skulle kunna vara en anledning. Till vardags var samtliga medlemmar aktiva i minst varsitt band som huvudsaklig födkrok, ibland fler än så. Sångaren, keyboardisten med mera Neal Morse, då i Spock’s Beard, gick vidare med egna soloprojekt men släppte inte det fruktbara samarbetet med trumekvilibristen Mike Portnoy från Transatlantic och Dream Theater. Basisten Pete Trewavas hade väl nog med sitt Marillion medan svenske gitarristen Roine Stolt fortsatte med Flower Kings… och en del annat.

Uppehållet för just den här kombinationen av multiaktiva musiker från båda sidor Atlanten varade i, om jag räknar rätt, åtta år. Sedan fick de för sig att gå in i studion tillsammans igen och resultatet blev ”The whirlwind”, ett sammanhängande stycke i flera akter med influenser från Genesis, Beatles, Yes och andra giganter – samt givetvis från de sammanhang där grabbarna (eller gubbarna) vanligtvis verkar. Om någon satt sin prägel på helheten mer än övriga så är det nog ändå Morse. Steget mellan hans egna soloalbum (som recenserats flitigt i de här spalterna) och den här kollektivt skapade virvelvinden är verkligen inte påfallande långt, för att uttrycka det milt. Men visst osar det av de övrigas hörbara inblandning också. Till att börja med gjorde sviten inte så fruktansvärt starka intryck på mig, eftersom jag helt enkelt kände igen många av idéerna, knepen och den dramatiska strukturen. Allt kändes tilltalande, bekant och dynamiskt men inte skrämmande nyskapande.

Tyngden och substansen börjar tränga in mer efterhand och nu kan jag väl säga att det här är den CD som snurrat flitigast i mina hushåll (jag har ju rört lite på mig) de senaste månaderna. Framförallt är starten och slutsträckan väldigt starka; inte minst då den sista skjutsen med ”Dancing with eternal grace/Whirlwind (reprise)” där lyriken är påtagligt spirituell och bär tydliga spår av Morses personliga utveckling under 2000-talets första decennium. På genre-forumet Progarchives (www.progarchives.com) har flera lyssnare ropat hurra och utsett albumet till alternativt årets bästa i sitt slag eller till och med ett tidlöst mästerverk. Nåja, det finns avvikande röster också. För egen del ser jag det här i dagsläget som ett av de bästa skivsläppen under 2009 i konkurrens med i första hand Dream Theater (jo, de fortsätter också parallellt), Jars Of Clay och Alicia Keys – se där en lite lagom eklektisk namndropparinbrytning, inte sant?

”The whirlwind” finns tillgänglig i tre versioner, av vilka jag valde mellanklassen med en bonus-CD (men utan DVD). Här levereras ytterligare fyra bandkompositioner, där balladen ”For such a time as this” är mest akut angelägen, trots eller tack vare sina uppenbara ekon från huvud-CDn:s avslutning men i en mer akustisk och avskalad tappning. De andra bonusbidragen börjar ta sig in i mitt medvetande så sakteliga och antar kanske monumentala dimensioner där om något halvår eller så. Den som lever och lyssnar får se. Vidare tolkar Transatlantic fyra gamla – mer eller mindre – godingar. Vill man hylla Genesis finns väl bättre coverval än ”The return of the giant hogweed” från det halvt misslyckade ”Nursery cryme”-albumet, anser jag spontant. Och Santanas ”Soul sacrifice” är mest en jazzfusionistisk jamsession på vinst och förlust. Men Procol Harums ”A salty dog” har jag ett nostalgiskt förhållande till på grund av en grannes LP-samling under min uppväxt i Askeby, där jag kunde indoktrinera mig i Harums åtminstone aningen legendariska epos från sent 1960- och tidigt 70-tal. Och ”I need you” är faktiskt två låtar i en, av America respektive Beatles. Extraskivan har således sitt existensberättigande, men kvartettens återuppståndelses framgång står och faller med huvudtemats hållbarhet. Och det håller ju – mer än väl.

(Tips: Transatlantic turnerar på europeisk mark under våren 2010, men Sverige står inte på schemat. Däremot olika platser i England och på kontinenten, för den som är entusiastisk nog och har resurser att röra sig med. Själv lär jag få svårt att se dem. Kul detalj: där medverkar ännu en svensk, Daniel Gildenlöw från den inte helt lättbeskrivliga artrockensemblen Pain of Salvation, ett band som i år även kvalificerat sig för – svenska melodifestivalen! Trodde ni att The Ark var en främmande fågel i det sammanhanget, så…)

 

Titel: ”The whirlwind”

Artist: Transatlantic

Skivbolag: Century Media/EMI

Utgivningsår: 2009

Recensent: Johan Lindahl

Datum: 2010-01-17

Är rockoperan död? Inte enligt Neal Morse

yemenity2010 skivrecension , , , , , ,

 

En renodlad rockopera. Det var väl bara det som saknades i repertoaren. Mitt bland alla pågående projekt har Neal Morse, en av de filurer som seriöst aspirerar på titeln ”hardest working middle-aged man in progressive rock show business”, hunnit med att komponera sin egen tagning av Jesu tid på jorden och inte minst hans andliga kamp, inklusive återkommande frestelser från djävulen. Och visst låter det här i långa stycken som en uppdaterad upplaga av klassikern ”Jesus Christ Superstar”, nu med en mer uttalad kristen profil, ett perspektiv från en kille som för ett antal år sedan sällade sig till skaran av så kallade ’born-again Christians’. Den livsresan har utgjort en given del av textinnehållet under hans påfallande produktiva period från tidigt 2000-tal och framåt. Tidigt i år släpptes dubbelalbumet ”The Great Adventure” med konstellationen The Neal Morse Band, ett tematiskt äventyr som byggde vidare på ”The Similitude of a Dream” häromåret, i sin tur inspirerat av romanen ”Kristens resa” (”Pilgrim’s Progress” i original) av John Bunyan. Han har i perioder även utgjort en betydande beståndsdel i supergrupperna (om den definitionen fortfarande används) Transatlantic och Flying Colors. 

Exakt när Morse mellan allt turnerande, komponerande och alternerande mellan olika band knåpade ihop det här vet jag inte, men det låter förväntat 1970-talsaktigt och med alla grepp vi känner igen, om vi nu är bekanta med hans föregående oeuvre. Hans inledande solokarriär efter avhoppet från Spock’s Beard sammanföll på något vis med att jag själv arbetade i Sydamerika under några år och regelbundet körde albumen ”Testimony” och ”One” i hemmet, vilket ibland hade en välbehövlig närmast terapeutisk effekt. Det är en underbar kontinent på många sätt, det där, men som i alla sammanhang där man ger sig på att arbeta i en annorlunda miljö möter man sina utmaningar efterhand… 

Utmaningar har även Morse mött ett antal gånger och tagit med dem som en del av narrativen i sina musikaliska epos. För episk har han varit, mer än de flesta i dagens musiklandskap. Ändå är detta något han inte riktigt gett sig på förut. Själv sjunger han förhållandevis lite på ”Jesus Christ the Exorcist” utan överlåter de uppgifterna på ett antal utvalda solister, några av dem hämtade från forna Spock’s-vapenbröderna och hans ersättare där. Jesus (en hyfsat central roll i sammanhanget) personifieras exempelvis av Ted Leonard, som gör sitt bästa – och lyckas ganska bra – med att frammana forntidsvibrationerna från en Ian Gillan eller Ted Neeley, huvudrollsinnehavare i den första LP-versionen respektive filmmusikalvarianten av ”Jesus Christ Superstar”. Judas görs av Nick d’Virgilio, även han en gammal ”Beard”-broder. Maria Magdalena spelas här av en Talon David, som jag inte kände till innan. Neal fyller i med några stickprov som demoner, lärjungar och ståthållaren Pilatus. Och sonen Wil Morse gör också några vokalinsatser i marginalen. Körinsatser, orkester och annat som hör till en musikal värd namnet? Ja, det förekommer absolut. 

Är det lite av en humörhistoria hur väl allt håller ihop ur lyssnarperspektiv? Kanske det, men min personliga reaktion är liknande nästan varje gång; att det tar en liten startsträcka innan allt verkligen tar fart och drar in dig i sin värld, sedan blir alltmer dynamiskt och bygger upp mot en pampig finalsträcka. Längs vägen har jag som vanligt noterat ett eller annat av Morses återkommande standardknep för att hålla grytan kokande och binda ihop ingredienserna. Det finns partier som kunde ha kortats ner eller justerats men helheten är häftig. Ensemblestycken som ”Jerusalem” eller den publikfriande duetten ”The Greatest Love of All” (nej, inte en Whitney Houston-cover) är bara några höjdpunkter. Karl’n kanske jobbar för mycket för sin egen hälsas skull, men som konsument kan jag inte klaga.

 

Artist: Neal Morse (med flera)

Titel: Jesus Christ the Exorcist

Utgiven på: Frontiers Music 2019

Strömningsbar på Spotify: Ja, faktiskt.

 

Lyssna även på: Sola Scriptura (2007), One (2005), The Grand Experiment (2015) med flera. 

Kort men klatschig återfödelse för A.C.T.

yemenity2010 skivrecension , , ,

 

Bra men kort. Eller kort men bra. De kunde tyckas ha avslutat karriären för flera år sedan men återvände 2014 med ett tematiskt album som utspelades på en cirkus. Jomenvisst. Och visade att deras grundläggande koncept stod fast. Musikaliskt, med dessa svängningar mellan symfoniska influenser, schlager, ABBA, slickrock och pastischer på stämsångsfantomer ur alla tider. Välbekant och bra. Konceptet står starkt nu också, om än i mindre format. Tillgänglig för strömning finns EP:n ”Rebirth” med en handfull stycken att spisa. Och de har fortfarande inte ändrat särskilt mycket, som sagt. Tack och lov höll jag på att säga. Det är både fartfyllt och uppiggande parallellt med den där melankoliska bismaken som alltid funnits där i framkanten eller bakgrunden. Precis som i alla fall jag vill ha dem.

Det här är väl inte det mest banbrytande A.C.T. släppt ifrån sig, inga större överraskningar väntar men de har ett drabbande driv och en del hitmässiga hooks i refrängerna. Lekfullhet med ledsna ögon, men energiskt och svåremotståndligt. De 22 minuterna går i och för sig alldeles för fort. Men det kanske är meningen. Motsatsen brukar inte vara lika tilltalande.

Artist: A.C.T.

Titel: Rebirth

Utgiven: April 2019

Finns på Spotify? Ja. Andra strömningsplattformar? Kanske. 

Nyfiken på mer av samma grupp? Starta gärna med ”Imaginary Friends” (2001) eller ”Last Epic” (2003).

Officiell hemsida

Diskografi och dylikt från Progarchives

India Arie ångar på, men fastnar i myshörnan lite för ofta

yemenity2010 skivrecension , ,

 

Hon har hållit på i, är det snart 20 år nu? Balanserat mellan smooth soul, lätta jazzinfluenser och rhythm  blues-tongångar. Även budskapen varierar oftast redan inom ett och samma album. Det kan vara personligt, om kärleksbekymmer eller motsatsen, vardagsiakttagelser och sedan de större makroperspektiven. Hur man förändrar världen och sådana delikata frågor. Temperamentet växlar också. Personligen har jag väl en förkärlek för hennes mer ‘argsinta’, taggade och samhällsanalyserande sida. Men det varierar också, platta för platta. Och då var det framför allt i mitten av 00-talet jag på allvar började lyssna.

Här får vi en dos av alla sidor, i princip. Samhällskritiken, kärleken och de små detaljerna i vardagen.Som vanligt är en del spår mer uppeldande och för min del mer akut engagerande, några landar i den här sömniga zonen – lite för välmående och harmoniska, lättsamt gitarrplockande och osande av myshörnan. Inget fel i det. Jag går bara inte igång där på samma sätt som när hon höjer tonläget i exempelvis ”Rollercoaster”, eller den intagande andäktigheten i ”Prayer for Humanity”. Eller när hon inledningsvis åkallar kända namn från medborgarrättskampen i ”What If”. Som helhet betyder det här att skivans formkurva går från starkt, till lite mer mellow och undanglidande, tyvärr ibland alltför nedskruvat, för att sedan ladda upp till en mer mättad avslutning under albumets färd mot målet.

Och hur är det nu? Ska den där punkten i namnet vara kvar eller inte? India.Arie eller India Arie? Det verkar vara det sistnämnda som gäller officiellt numera. 

 

Artist: India Arie

Titel: Worthy

Utgiven: Februari 2019

Strömningsbar på Spotify? Ja. 

Nytt namn för dig? Starta förslagsvis med ”Testimony, Vol 1: Life & Relationship” (2006) och ”Testimony, Vol. 2: Love & Politics” (2009). 

Diskografi på AllMusic