Nummer 21-30 är avklarade. Nirvana, Madonna och Nordman var inte med. Och, kan jag avslöja, de finns inte med här heller. Nu närmar vi oss den verkliga gräddan av skivproduktion från 1900-talets sista årtionde.

20. Francis Dunnery ”Fearless” (1994)

Efter avhoppet från It Bites 1990 tog sig sångaren/kompositören/multiinstrumentalisten Dunnerys karriär en avsevärt mindre komplex och konstrockinriktad väg genom terrängen. Trodde jag i alla fall. Jag har inte följt den särskilt omsorgsfullt, men inser via snabba efterforskningar att han kommit att idka samröre med folk som Robert Plant, Lauryn Hill och Santana sedan dess. Och att han kandiderade till posten som sångare i Genesis efter Phil Collins avsked 1996 (vilket inte blev fallet). Förmodligen finns det en hel del värt att leta upp. ”Fearless” är dock en farligt nära klockren samling power pop i egen rätt, eller i varje fall pop med både power och potential för en bred publik. Pulserande basgångar, gitarrer pendlande mellan funkiga figurer och metallmangel. Lyriken och stämningen överlag också pendlande mellan det glättigt humoristiska och det rent hjärtskärande bitterljuva. Idag är det väl främst ”American Life in the Summertime” som skulle få minnesklockorna att ringa för genomsnittliga radiolyssnare från tiden som var, men även ”Everyone’s a Star” och ”What’s He Gonna Say” förtjänar fler ärevarv än de förlänats i det allmänna medvetandet.

19. Dave Matthews Band ”Before These Crowded Streets” (1998)

Under en period var umgänget med den här skivan (och i viss mån ett par andra de gjorde) intensivt. Sedan vet jag inte var exemplaret tog vägen. Tyvärr. Men en uppdaterad lyssning visar att det här håller bra fortfarande. Kraften, ja nästan urkraften, och den malande tyngden kan knäcka ben – när det inte svänger frenetiskt på ett mer lättsamt sätt. Aningen. Banalt blir det aldrig. Men ofta rättframt reflekterande och kontemplativt mitt i den råa ohyvlade utlevelsen. Visst gjorde de sig ett namn som ett av världens främsta liveband ett tag? Praktexempel på deras kvaliteter finns inte minst i ”The Last Stop”, ”The Stone” och den hypnotiskt innerliga finalen ”Spoon”.

18. Afro Celt Sound System ”Volume 2 – Release” (1999)

Suggestiva, rytmiska, seansliknande sessioner sammansatta av en skara experimentella britter och irländare med regelbundna partners in crime från olika delar av Afrika. Främst västra delen av kontinenten om jag förstått rätt. De har väl hållit samman konceptet under snart två decennier nu, även om skivsläppen blivit allt glesare. Vi lever i en stor värld, det påminns man om när combon slår ihop sina skallar och utforskar det organiserade ljudets olika rum och skrymslen, från mörka källarutrymmen och fuktdrypande djungelområden till urbana betongbarriärer och öppna landskap med stekande sol.

17. Deep Forest ”Boheme” (1995)

Två fransoser med förkärlek för att plocka in vokalister från världens alla hörn och snart sagt alla språk representerade (utom engelska, av princip tror jag). Eric Mouquet och Michael Sanchez lägger an en syntetisk, väldigt studioproducerad grundplåt som ändå har ett organiskt liv och lyfter högre med hjälp av de flitiga gästspelen från varierande världsdelar, även om ”Boheme” har ett mer europeiskt fokus än exempelvis uppföljaren ”Comparsa” tre år senare. Här finns exempelvis omedelbara klassikern ”Marta’s Song” med ungerska Marta Sebestyen och hyperenergiskt pulserande ”While the Earth Sleeps” med Peter Gabriel.

16. Margaret Becker ”Simple House” (1991)

Hon var åtminstone då en pionjär i amerikansk CCM (Christian Contemporary Music) främst för sitt personliga anslag och viljan att gå djupare än de flesta kolleger i det lyriska avseendet. Det kändes nästan alltid som om hon faktiskt menade det hon sjöng och att det var självupplevt. Som bäst och jämnast var hon nog här, med influenser från såväl Kate Bush som AOR och en nästan ständig inneboende spänning i spår som ”Look Me in the Eye”, ”Scatter These Thieves” och ”I Will Not Lay Down”, nedsänkta i en dynamisk ljudbild med hjälp av den vid den här tiden närmast arbetsnarkomaniske kollegan Charlie Peacock.

15. Yes ”Talk” (1994)

För de tidigare trogna fans som tröttnade redan ett decennium tidigare i och med ”90125” är det här troligen ännu ett bevis på bandets dekadens under den Trevor Rabin-dominerade gitarrkrigföringen i stället för Steve Howes eviga dribblande. Och de mer listorienterade ambitionerna i vissa stycken. Själv tycker jag fortfarande att det är är en riktigt tung, tilltalande pryl mitt i en period som definitivt var ojämn och ibland oinspirerad. Medlemsbytena var legio mellan varje uppdykande och en kortare tid med två parallella uppsättningar av bandet hade just passerat. ”Talk” har en korthuggen titel, förhållandevis korta låtar med vissa undantag och en kraftfull, konkret inriktning snarare än de mest utstuderade universalutflykterna – läs: motpolen till ”Tales of Topographic Oceans”. Men det är trots allt Yes det handlar om, bara som en konsumentupplysning.

14. The Flower Kings ”Back in the World of Adventures” (1995)

I mitten av 90-talet samlade de ihop sig, ett gäng svenska virtuoser med förkärlek för det storslagna och influenser från 1970-talets progressiva, ofta symfoniskt inspirerade era och inledde processen att skapa sin egen variant – vilket de sedan fortsatt göra med både konstnärlig och sett i sitt sammanhang även relativt kommersiell framgång. Det här är ett tidigt exempel på hur de snabbt hittade sin egen identitet, visade hur man fyller ett ljudrum och inte skäms för att bre ut sig. Eller att mitt i allt dra till med en nästan dansant ådra som i ”My Cosmic Lover”. Strikt uttryckt är det här den första skivan under The Flower Kings-etiketten, efter Roine Stolts närmast föregående soloalbum ”The Flower King” med delvis samma sättning – och sound. Fängslande är det i alla fall. Och en föraning om vad mer som skulle komma, som jag själv började upptäcka en dryg handfull år senare.

13. Ofra Haza ”Kirya” (1992)

Hon försvann alldeles för tidigt, redan 2000 i sviter av aids. Innan dess hade hon släppt ifrån sig flera idag legendariska inspelningar med djupa spår både av sin israeliska nationalitet och sina jemenitiska rötter. Heltigenom jämna och fungerande album var inte riktigt lika vanliga, men på ”Kirya” (händelsevis släppt samma år som mitt hittills enda besök i hennes hemland inträffade) med Don Was i producentstolen, stämde det mesta. Det doftar, brinner och drar in dig i sitt inbjudande töcken och borde kanske främst avlyssnas med tänd rökelse och abstrakt orientalisk konst på väggarna. ”Daw da hiya” är en dramatisk skildring av tvångsäktenskap och brott med traditioner, med narrativa passager av Iggy Pop och en av de rytmiskt mest medryckande på plattan, tillsammans med ”Horashoot”. Den hymnlika skönheten som egentligen finns ständigt närvarande, manifesteras starkast i ”Mystery, Fate and Love” och ”Don’t Forsake Me”.

12. Iona – ”Beyond These Shores” (1993)

I den kontemporära musikaliska keltokratin  har väl aldrig Iona uppnått celebritetsstatus rent kommersiellt, men de har hängivna fans här och var. Och vad kan vara mer spännande än ett par skopor irisk folkton, parat med återkommande men inte övervällande symfoniska ambitioner och sammanhängande berättelser om sjöfarande munkar som korsade Atlanten cirka tusen år före Columbus? Titlar som ”Edge of the World” och ”Bird of Heaven” ger en föraning om vilken sorts poetisk och narrativ inriktning som genomsyrar just denna resa. Musikaliskt kan man tänka sig ett Clannad med lite mer kraft eller en Enya med mer värme och variation. Joanne Hoggs röst är ett vapen att räkna med (och hon har senare samarbetat med Moya Brennan från just Clannad i andra sammanhang). Basist i bandet var för övrigt vid den här tiden Nick Beggs med ett förflutet i Kajagoogoo. Bara som kompletterande basfakta…

11. Nils Erikson ”Spår” (1996)

Det hade varit lönlöst för skånske Nils att försöka förneka ett intag av Peter Gabriel närmande överdos när den här solodebuten släpptes. Å andra sidan kan man i princip aldrig få för mycket Gabriel rent psykosomatisk-medicinskt. Nils lyckades dessutom omvandla inspirationen till ett eget koncept som stack ut på svensk mark – och fortfarande gör det. Numera är han även medlem i Karmakanic och utflykterna på egen hand mer sällsynta, åtminstone i den tappning han visade prov på med sin både introverta och hitmässiga samling från 1996. Mest genomslag fick de radiovänliga ”Somliga tror på stenar” och ”Silver i ditt hår” men det här är häpnadsväckande bra nästan hela vägen. Något år senare kom uppföljaren ”Albert, tyfonen” som åtminstone delvis nådde samma höjder, men inte riktigt med samma stringens.