Från frysboxen: Anteckningar från en kokhet kulturstad vid Arabiska havet

Tidigare publicerat 4 maj 2010 på yemenity2010 under rubriken ”City by the Sea”

Kultur, kommers och kokheta sandstränder – Aden har mycket att erbjuda besökaren, vilket kan förklara varför dess namn har en speciell klang för många med intresse för den här delen av världen. Några timmars bilväg från Taiz ligger den, och visst är de timmarna värda att satsa för att kunna möta en mytomspunnen metropol vid havet, där Asien och Afrika bokstavligen flyter samman…

Solen håller på att slockna och ett välrustat rymdskepp ger sig iväg för att detonera en laddning som ska åstadkomma en livsviktig nytändning innan civilisationen sådan vi känner den, lämnar in för gott och evigt… Synopsis för ”Sunshine”, en science fiction-film (i regi av Danny ”Slumdog Millionaire” Boyle) som råkade visas på en av hotellrummets odubbade filmkanaler under en paus i den aktuella helgens aktiviteter. Eftersom jag sett den förr och till och med recenserat den här behöver vi inte diskutera den mer i detalj just nu. Men den är bra! Rent…eh…lysande i vissa partier, om än  inte solklart genial hela vägen.

I Aden syns inga tecken på en sol som håller på att ge upp andan – tvärtom. Nätterna efter resan hade jag svårt att sova på grund av rödbrända axlar med omnejd som gjorde sig påminda vid varje rörelse. Utflykter med förlustande syfte är sådant som faktiskt inte är vardag utan undantag här, men en helg i slutet av april företog vi en personalresa per bil, organiserad av vårt snart avgående föreståndarpar Ulf och Rigmor Edström. Det krävs förberedelser på flera plan. På sannolika grunder förväntade poliskontroller innebär exempelvis krav på tillstånd i förväg för alla utlänningar som reser markledes – av säkerhetsskäl. Vägen är i stort sett i bra skick, men med en del inslag av gropar och gupp. 17 personer, det vill säga majoriteten av personalen – några svenskar, mexikaner och en amerikan, men mest jemeniter – packade in sig i två landkryssare av ett känt japanskt märke (som haft en del bromsrelaterade imageproblem på senare tid) och for söderöver, torsdagmorgonen den 22 april.

Vi besökte stranden vid ett av de större hotellen i staden. En segregerad strand givetvis – herrar och damer var för sig. Hur skulle det annars se ut? Simkunnighet är förresten inte standard i Jemen, vilket förmodligen gäller i många länder som inte har obligatorisk simskola i klassisk svensk socialingenjöristisk ordning (och det där sista skulle väl ha varit ett skällsord om det kommit från exempelvis den framlidne Jan Stenbeck, som i hans pinsamma ”Sommar”-program något tiotal år tillbaka, men mycket av det som drillas igenom en masse i barndomen på svensk mark har vi ju faktiskt nytta av senare i livet).

Vid lunchtid på fredagen tog en del av oss en promenad upp till fästningen Seera Castle. De som bestämt sig för att trotsa värmen… mest damer, visade det sig. Ingen idealisk tidpunkt för den exkursionen, men väl uppe var det värt besväret. Utsikten var faktiskt mer än en aning bedårande. Troligen är det här från början ett brittiskt fort, nu i synligt behov av restauration. På väggarna har besökare lagt till sannolikt oantika budskap i stil med ”Muhammed was here” och mindre välmenande referenser till en tidigare transatlantisk makthavare med visst inflytande över utvecklingen i mellanöstern under det senaste decenniet.

Redan från medeltiden finns dokumenterat att Aden var en betydelsefull hamn och genomfartsled för omfattande internationell handel. Britterna lade beslag på den eftertraktade knutpunkten och skapade ett protektorat 1839. De lade i den vevan under sig delar av södra och östra Jemen, under ett århundrade när ottomanska riket (alltså de nuvarande turkarna) invaderade och kontrollerade norra delen av landet, inklusive Sana’a som blev deras huvudstad i området.  I början av 1900-talet lyckades de två resglada stormakterna  komma överens om och rita upp en gräns mellan sina intressesfärer genom den så kallade Anglo-Ottoman Boundary Commission. Britterna blev kvar ända till 1967 (medan turkarna började dra sig tillbaka från norra Jemen efter första världskriget och därmed lämnade över makten till imamen Yahya Muhammad). I samband med anglosaxarnas avsked växte en marxistisk rörelse fram i Aden och tog makten där. Under den eran fick dåvarande Sovjetunionen (om ni kommer ihåg den) ett större inflytande och 1977 flyttade de sin regionala flottbas från Somalia till Aden. Samhällsekonomin i Sydjemen var dock ett ständigt sorgebarn och den styrande klicken skakades kontinuerligt av interna stridigheter. En dramatisk uppgörelse i januari 1986 mellan olika fraktioner, kallad ”Adens blodiga måndag”, verkar ha varit droppen som definitivt urholkade detta för arabvärlden ovanliga samhällsexperiment. 1990 ingick de två jemenitiska staterna ett förbund och bildade republiken Jemen, med huvudstad i Sana’a (enligt uppgifter ur ”Yemen – Travels in Dictionary Land” av Tim Mackintosh-Smith, samt Wikipedia)

Aden är en utspridd stad längs bukten, den näst största i Jemen och troligen den kommersiella motorn. Aden Mall inrymmer ett förhållandevis imponerande galleri av butiker, av vilka den största heter Hypermarket Lulu. Just det  – hyper… Här räcker Super inte till. Livsmedel och andra hushållsvaror erbjuds i mängd, liksom hygienprodukter. Ja, storleksmässigt är väl köpcentret i klass med sådant vi vant oss se växa fram i de flesta medelstora svenska städer (eller utanför) men det slår i alla fall allt jag sett i den vägen hittills i landet i övrigt. Sana’a är styrets och administrationens högborg, men också en plats för synlig historia och gammal bebyggelse med kulturvärde, något som inte är lika tydligt i Aden men ändå alltså finns där i viss omfattning. Kustmetropolen sägs också vara en av landets mest dynamiska städer, eller rentav den mest flexibla och föränderliga, med en historia av växlande idéströmningar och intressanta omvälvningar. En höjdpunkt var båtutflykten; en tur i det hamnområde, som fortfarande är imponerande, men jämförelsevis mindre livaktigt än det sägs ha varit en gång i tiden. Vattnen söder om Jemen ingår också i det riskområde för somaliska pirater som ni kanske hört talas om, men så här nära land var det knappast någon överhängande risk för påhälsning, antar jag.

Längs vägen hem till Taiz stannade vi vid en het källa som tydligen inte är helt impopulärt som badställe, men jag påmindes oundvikligen om Ecuadors motsvarande stoltheter Papallacta och Baños med verkligt välutnyttjade vulkaniska källor och var inte särskilt imponerad av den här varianten. Ett par av våra anställda började också diskutera huruvida vattnet riskerade innehålla bilharsia eller inte. Det vill säga ovälkomna parasiter som kan orsaka dödliga sjukdomar om de inte behandlas i tid. En känd egyptisk artist ska tydligen ha gått hädan av den orsaken efter en simtur i Nilen. Om det fanns sådant i det här heta vattnet fanns det väldigt delade meningar om. Och ingen av oss prövade den teorin i praktiken. Det handlar naturligtvis inte om brist på mod, utan på att vi redan hade fått tillräckligt av vattnets välsignelser – för tillfället i alla fall…

* Apropå bildtexten”The Only Way is Up…” så förknippas titeln (i den mån den förknippas alls) nog främst med monsterhitversionen av Yazz and the Plastic Population från 1988. Men ursprungligen skrevs den av duon George Jackson och Johnny Henderson 1982 till soulsångaren Otis Clay. Det skulle jag inte heller ha kommit ihåg utan hjälp av Wikipedia (igen) som tillägger att en remix av låten faktiskt användes under parlamentsvalkampanjen på Malta (!) 2008. Man lär sig i sanning något nytt och förmodligen oerhört användbart varje dag.

För övrigt: Kaffets koppling till Jemen tror jag mig ha nämnt någon gång förut. Via en inte längre helt färsk länk (från februari) kan ni få lite mer…sump i substansen kring detta: ”It has become an intricate part of so many cultures – that cup of coffee – latte, cappuccino, espresso. It’s ”Kawha” – where it was first developed as a drink – in the Arabian Peninsula, in today’s Yemen. Professor Salim al Hassani of the University of Manchester explains the coffee beans were actually brought to Yemen, from Ethiopia. ”Well of course, coffee was invented in the very early years of Islam – a guy called Khaled in Ethiopia, a young man looking after his sheep,” he said. The sheep seemed to like the beans. So the young man took the beans to Yemen – the story goes — and the drink was developed” (ur ”1001 Inventions and Muslim Heritage”av Sonja Pace för VOA News).

Veckans aningen relaterade väder- och litteraturrapport: Hur är klimatet i Sverige just nu, fram på vårkanten? You tell me. Men ni vet ju hur vi är när det börjar tina upp, eftersom Sverige är världens mest naturälskande folk: ”There are endless forests in which families gather mushrooms and pick berries while fighting off swarms of native mosquitoes. Loners like to paddle their canoes along the 100, 000 pristine lakes sterilised by acid rain blown with the prevailing wind from Britain, and outdoorsy types go cross-country skiing in the mountains of Lapland where the silence is so complete that one can hear the innermost thoughts of one’s companion – a mitigating factor in many Swedish murder trials.” Just det, ännu ett målande utdrag från ”Xenophobe’s Guide to the Swedes” av Peter Berlin. Och det finns mer där det där kom från…

 

 

…och det finns fler drygt decenniegamla texter om Jemen på bloggen yemenity2010

Från frysboxen: Transatlantic ”The Whirlwind” (2009)

Nyligen påmindes jag via diverse sociala medieuppdateringar med fokus på artrock med omnejd om att det är tio år sedan det släpptes. ”The Whirlwind” av och med supergruppen Transatlantic. Händelsevis hade jag lyssnat på just det albumet en del under den senaste månaden. I arkiven fanns min gamla recension från en numera nedlagd hemsida vid namn Folket Jublar. Så, vad skrev jag för snart tio år sedan?

 

Tillbaka. Tunga. Tilltalande.

De slog sig ihop kring millennieskiftet och lämnade efter sig två studioalbum, lika många liveinspelningar förevigade och en del annat samlarstoff – typ. Sedan splittrades gruppen, och det är svårt att klandra dem – tidsbrist skulle kunna vara en anledning. Till vardags var samtliga medlemmar aktiva i minst varsitt band som huvudsaklig födkrok, ibland fler än så. Sångaren, keyboardisten med mera Neal Morse, då i Spock’s Beard, gick vidare med egna soloprojekt men släppte inte det fruktbara samarbetet med trumekvilibristen Mike Portnoy från Transatlantic och Dream Theater. Basisten Pete Trewavas hade väl nog med sitt Marillion medan svenske gitarristen Roine Stolt fortsatte med Flower Kings… och en del annat.

Uppehållet för just den här kombinationen av multiaktiva musiker från båda sidor Atlanten varade i, om jag räknar rätt, åtta år. Sedan fick de för sig att gå in i studion tillsammans igen och resultatet blev ”The whirlwind”, ett sammanhängande stycke i flera akter med influenser från Genesis, Beatles, Yes och andra giganter – samt givetvis från de sammanhang där grabbarna (eller gubbarna) vanligtvis verkar. Om någon satt sin prägel på helheten mer än övriga så är det nog ändå Morse. Steget mellan hans egna soloalbum (som recenserats flitigt i de här spalterna) och den här kollektivt skapade virvelvinden är verkligen inte påfallande långt, för att uttrycka det milt. Men visst osar det av de övrigas hörbara inblandning också. Till att börja med gjorde sviten inte så fruktansvärt starka intryck på mig, eftersom jag helt enkelt kände igen många av idéerna, knepen och den dramatiska strukturen. Allt kändes tilltalande, bekant och dynamiskt men inte skrämmande nyskapande.

Tyngden och substansen börjar tränga in mer efterhand och nu kan jag väl säga att det här är den CD som snurrat flitigast i mina hushåll (jag har ju rört lite på mig) de senaste månaderna. Framförallt är starten och slutsträckan väldigt starka; inte minst då den sista skjutsen med ”Dancing with eternal grace/Whirlwind (reprise)” där lyriken är påtagligt spirituell och bär tydliga spår av Morses personliga utveckling under 2000-talets första decennium. På genre-forumet Progarchives (www.progarchives.com) har flera lyssnare ropat hurra och utsett albumet till alternativt årets bästa i sitt slag eller till och med ett tidlöst mästerverk. Nåja, det finns avvikande röster också. För egen del ser jag det här i dagsläget som ett av de bästa skivsläppen under 2009 i konkurrens med i första hand Dream Theater (jo, de fortsätter också parallellt), Jars Of Clay och Alicia Keys – se där en lite lagom eklektisk namndropparinbrytning, inte sant?

”The whirlwind” finns tillgänglig i tre versioner, av vilka jag valde mellanklassen med en bonus-CD (men utan DVD). Här levereras ytterligare fyra bandkompositioner, där balladen ”For such a time as this” är mest akut angelägen, trots eller tack vare sina uppenbara ekon från huvud-CDn:s avslutning men i en mer akustisk och avskalad tappning. De andra bonusbidragen börjar ta sig in i mitt medvetande så sakteliga och antar kanske monumentala dimensioner där om något halvår eller så. Den som lever och lyssnar får se. Vidare tolkar Transatlantic fyra gamla – mer eller mindre – godingar. Vill man hylla Genesis finns väl bättre coverval än ”The return of the giant hogweed” från det halvt misslyckade ”Nursery cryme”-albumet, anser jag spontant. Och Santanas ”Soul sacrifice” är mest en jazzfusionistisk jamsession på vinst och förlust. Men Procol Harums ”A salty dog” har jag ett nostalgiskt förhållande till på grund av en grannes LP-samling under min uppväxt i Askeby, där jag kunde indoktrinera mig i Harums åtminstone aningen legendariska epos från sent 1960- och tidigt 70-tal. Och ”I need you” är faktiskt två låtar i en, av America respektive Beatles. Extraskivan har således sitt existensberättigande, men kvartettens återuppståndelses framgång står och faller med huvudtemats hållbarhet. Och det håller ju – mer än väl.

(Tips: Transatlantic turnerar på europeisk mark under våren 2010, men Sverige står inte på schemat. Däremot olika platser i England och på kontinenten, för den som är entusiastisk nog och har resurser att röra sig med. Själv lär jag få svårt att se dem. Kul detalj: där medverkar ännu en svensk, Daniel Gildenlöw från den inte helt lättbeskrivliga artrockensemblen Pain of Salvation, ett band som i år även kvalificerat sig för – svenska melodifestivalen! Trodde ni att The Ark var en främmande fågel i det sammanhanget, så…)

 

Titel: ”The whirlwind”

Artist: Transatlantic

Skivbolag: Century Media/EMI

Utgivningsår: 2009

Recensent: Johan Lindahl

Datum: 2010-01-17

Från frysboxen: Pure Reason Revolution ”The Dark Third”

I november 2007 skrev jag några rader om den då relativt färska gruppen Pure Reason Revolution och deras album ”The Dark Third”. Så här lät det:

franfrysbox-blogotyp1Tyvärr, tyvärr, missade jag deras besök i Göteborg i somras, när de agerade förband åt Porcupine Tree. Då hade jag i och för sig knappt börjat lyssna på gruppen, men det har jag nu, under sensommaren och hösten gjort desto mer. Ett gäng slynglar från Storbritannien hämtar inspiration från, tillåt mig gissa vilt – Marillion, King Crimson, gamla döda gubbar från barocken och framåt… eller, det kan lika gärna vara sådant jag aldrig hört talas om. Vad de gör är något både episkt storslaget, böljande och ganska lättillgängligt. Rock är grunden, gitarrerna ligger i fören men de släpper sällan eller aldrig iväg några solokaskader eller effektsökande uppvisningar. De låter verkligen som ett sammansvetsat band, med ett gemensamt mål.

Piano, fioler, stämsång, korala passager och återkommande melodislingor skapar en sammanhållen enhet. Det finns nog ett genomgående tema här, men vad det är är mindre viktigt. PRR är en kvintett med fyra grabbar (Jon och Andrew Courtney, Jamie Wilcox och Jim Dobson) och en tjej (Chloe Alper). Fyra av medlemmarna sjunger, vilket borgar för en viss vokal dynamik som känns fräsch. En del av materialet skulle inte låta helt fel som soundtrack till nästa filmatiserade kapitel om C. S. Lewis Narnia-värld. Att lyssna är att träda in i deras värld en stund och försöka förutse vart vi är på väg, vad som väntar bakom nästa hörn i den förtrollade skogen. Men de verkar aldrig ute efter att knipa billiga poäng genom chockverkan eller att bryta illusionen. Det finns en röd tråd, en genomgående tanke, en vision men – som sagt – jag bryr mig inte så mycket om vad den består i. Ge mig några månader till, så kanske jag utropar ”Eureka!” och levererar lösningen på ett silverfat. Men räkna inte med det.

Titlarna talar sitt eget lilla (otydliga) språk: ”The bright ambassadors of morning”, ”Apprentice of the universe”, ”Bullits dominae” och så vidare. Att lägga in lite latin här och var är ju populärt i mer pretentiösa kretsar och jag har absolut ingenting emot det, även om det i själva verket skulle dölja bristen på ett genuint djup. Det här ska vara den första, som det heter, fullformats-CDn efter en tidigare mjukstart med kortare speltid. Jag skulle tro att det kommer mer så småningom. Och om den här recensionen inte gett någon begriplig bild av hur de låter, så väljer jag bara att slarvcitera Bibeln som ursäkt: ”Här ser vi allt som i en dunkel spegelbild, men en dag ska allt stå klart som svenskt kranvatten…”.

Trivia: den version jag hört innehåller två skivor med sammanlagt 14 spår. Det ska vara den europeiska upplagan från tyska bolaget InsideOut, utgiven senare än den amerikanska enkel-CD-varianten.

 

Recenserat: ”The Dark Third” med Pure Reason Revolution (InsideOut, 2007). Texten är tidigare publicerad på numera nedlagda sidan Folket Jublar 1 november 2007.

Från frysboxen: Alex Campos – ingen copycat

För nu snart ett decennium tillbaka tillbringade jag några år i Sydamerika och stiftade bekantskap med en del musik som annars förmodligen hade gått mig förbi. Bland upptäckterna fanns Alex Campos. Så här skrev jag om hans album ”Como un niño” våren 2006:

Eklektisk evangelist från Colombia

franfrysbox-blogotyp1Campos är en colombiansk eklektiker, för att göra det enkelt för sig. Han är känd i ‘evangeliska’ latinamerikanska kretsar som en av de mer tongivande musikerna på deras planhalva. Han kan konsten att vara kameleont, men rösten tränger igenom och ger honom ändå en utmejslad identitet. Ibland visar han en svaghet för att dra ut på sina ballader och andliga serenader, den minst intressanta sidan av hans utbud –säger jag helt subjektivt. Men oftast är han sällsynt stimulerande och gör gärna det oväntade, i varje fall i störrre utsträckning än flertalet i den växande spanskspråkiga marknaden för… vågar man säga frikyrkopop?

Campos kan helt fräckt låta ranchero (tänk: mexikanska män i stora sombreros underhåller på bröllop*) slå över i funk. Han byter överhuvudtaget ofta stilart mellan låtar och medan de pågår. Det kan till och med gränsa till hårdrock, men det är inte den sidan han främst visar upp på ”Como un niño” (Som ett barn). Hitrefränger följs av ballader, melankoli av jubel, flamenco av karibiska rytmer eller reggae. Eller om det sistnämnda ligger närmare reggaeton, en populär stilhybrid i Latinamerika just nu. Jag vet inte riktigt hur den bäst bör beskrivas, men det är inte den genre jag helst lyssnar på, heller… Jag upprepar väl också att han även här ger oss någon långdragen, känslosam balladhistoria för mycket, men det måste understrykas: Alex Campos är en av de (ganska få, tyvärr) i sin bransch (se ovan) som verkligen undviker att bli en ‘copycat’, en blek imitatör av profana stilbildare i Syd- och Centralamerika. Han har en egen vision och följer en stig som inte ligger så långt från huvudleden men ändå tillräckligt för att utmärka sig.

När jag skriver det här är det faktiskt bara några dagar innan han och gruppen Misión Vida kommer till Quito för en konsert. Men…finns detta att få tag på i Sverige? Vet ej, på grund av språkbarriären och slikt, men jag hoppas att Campos kan bli en av dem som slår igenom utanför hispanoblocket. Optimistiskt kanske, men jag ger mitt lilla bidrag till kampanjen här…

* Ordet mariachi som ofta används i det sammanhanget kommer faktiskt från det franska ordet för bröllop, marriáge.

Recenserat: Alec Campos & Misión Vida ”Como un niño” (CanZion/MV Records 2005). Texten publicerades först på numera avsomnade sidan Folket Jublar 20 maj 2006.

Från frysboxen: Komplett Edin-Ådahl – på gott och ont

För sju år sedan släpptes en komplett samling sånger som spelats in av ett band med något liknande legendstatus i svenska frikyrkor, men som sällan uppnådde samma grad av igenkänning utanför den kretsen. Möjligen med undantag för uppmärksamheten kring deras framträdande som svenska representanter i Eurovision Song Contest för nu ett kvarts sekel sedan. Hösten 2008 recenserade jag boxen ”Komplett” av kvartetten Edin-Ådahl och tyckte så här:

franfrysbox-blogotyp1Box för redan begeistrade – eller?

Februari 1982. Jag är på sportlovsläger i värmlandsmetropolen Sunne, i regi av frikyrkorna på slätten öster om Linköping. Lägerledningen har bokat in ett konsertbesök bland veckans aktiviteter, men kommer på andra tankar när de får veta att en inträdesavgift krävs. Konserten blir därmed inte obligatorisk, utan genom handräckning anmäler sig de som verkligen är intresserade – och det är några stycken. Själv är jag inte en av dem, för jag har aldrig hört talas om Edin-Ådahl tidigare och ser framför mig en afton i dragspelets och ostämda fiolers tecken. Hur kan det vara något annat – med det namnet?

Ett drygt år senare vet jag mycket väl vilka de är. De har blivit nästan lika stora i frikyrkovärlden som giganterna Jerusalem och deras andra LP recenseras i premiärnumret av Svenska Journalens musikbilaga Puls, utgiven januari 1983. Deras tidiga alster (förutom den första, som jag faktiskt inte hört i sin helhet förrän nu) kommer jag över genom att välvilliga vänner kopierar över dem från kassett till kassett. Lite brus i maskineriet får man räkna med.

Liksom i fallet Jerusalen är det så här i efterhand mer den musikaliska skickligheten, för att inte säga brådmognaden, som imponerar mer än det poetiska sinnelaget. Edin-Ådahl hade som budskapsband säkert mer sofistikerat språkbruk än de flesta jämförbara svenska grupper och artister från det tidiga 1980-talet, men det omdömet säger inte så mycket som det borde…

På debuten från 1980 är soundet relativt öppet och sången framhävs. Det är välspelad och väluppfostrad funk med höjdpunkter som inledande ”På väg”. På uppföljaren ”Alibi” dominerar de syntar som var så heta under några år, men inte lika up-to-date idag. Sången är nermixad och ofta svårare att urskilja. Å ena sidan är det ändå den här perioden då de låter mest ”egna”, samtidigt som materialet åldrats mest med åren. Den mer mainstreamade soulpopen som tog över är mer tidlös till sin karaktär – men ibland alltför slätstruken.

Gruppen gjorde aldrig en helt igenom jämn och bra LP eller CD och det blir nästan obarmhärtigt uppenbart nu när allt, absolut allt vad det verkar, har samlats ihop. Men varje album innehöll ett eller ett par märkesspår med stilbildande drag som andra frikyrkopopare säkert försökte imitera. I början av 1980-talet framgick det i intervjuer att de fyra ofta jobbade var för sig i studion, som sångare och multiinstrumentalister. Sedan kom mer av grupptänkande in och Frank Ådahl ställdes i fören. Han var trots allt den bästa sångaren, medan låtskrivandet fortsatte fördelas på alla fyra.

1983 släpptes ”Maktfaktor” med sitt för tiden ganska vågade omslag – som visade sig för vågat i USA, där den anpassade utgåvan fick en annan visuell presentation. Ögat i en triangel kunde tydligen ge associationer åt både New age och eventuellt även ren satanism… Men musikaliskt inleddes den rappt med den första riktiga soulflirten ”Bättre och bättre” som andas både The Supremes och bröderna Jackson. Kom ihåg att Michael Jackson fick sitt stora personliga genombrott i den här vevan. Det här var ett vitamintillskott de skulle komma att spinna vidare på. En låt som ”Man i tiden” känns dock som en representant för ett alltför typiskt tonläge i frikyrkopopen så dags; släpig, ansträngt sofistikerad historia som försöker säga något om det moderna samhället med en lyrik som helt enkelt är platt och allt annat än inspirerande.

När jag lyssnar igenom bunten i boxen systematiskt slår det mig mer och mer hur mycket Simon Ådahls bidrag måste ha betytt för det som gjorde kvartetten speciell. Det som mest liknar britpop är förmodligen hans förtjänst och flera av de snärtigaste, mest långlivade låtarna i samlingen bär hans signatur. Då är jag ändå inte överförtjust i hans titellåt på ”Maktfaktor” som var ett slags pep-song för marginaliserade troende i det sekulariserade samhället, utan riktigt driv i arrangemanget (men med en fräck tonartshöjning á la Yes ”Owner of a Lonely Heart”).

1986 hade de efter en paus återvänt med en sensationellt stark singel i den soulstinna ”Heaven”. Stilbyte på gång? Nej, inte riktigt än. Snarare visade sig ”Tecken” vara deras mest inkonsekventa och splittrade album där de engelskspråkiga spåren sticker ut som fyrar i en grå massa. Här hörs också en given kandidat till Edin-Ådahls värsta låt någonsin: Bertil Edins ”Lurad igen” – hur kom den med överhuvudtaget? Jag tror att jag någon gång i den här vevan, i den gamla pappersupplagan av Folket Jublar, kallade en del av deras låtar för ”kvalificerad kaffeved” och en av dem måste ha varit…den.

1989 kom i alla fall en klar strategi att ta form; alltså med Frank Ådahl som ledsångare, sång på engelska rakt över och ett sound som var mer enhetligt. ”Big Talk” innebar ändå en mixad bag, ibland oändligt segdragen soul utan stuns som i ”Missing you” – men vilka höjdpunkter: ”Write it on the wall” och ”Wider than the ocean” (båda skrivna av Simon) och avslutande balladen ”Lonely without you” (Bertils bästa bidrag under bandets hela bana).

1990 var Eurovision song contest-året; seger i svenska uttagningen men ingen större succé i finalen. På skivan ”Into my soul” sticker schlagerbidraget ut som ett främmande organ på gränsen till att stötas bort av den förenade kroppen i övrigt. Ingen usel schlager alls, men arrangemanget går på tvärs mot helheten, som de själva kallade för blue eyed soul. Jag var inte övereentusiastisk då – men skivan låter idag oväntat fräsch även soundmässigt. Det förvånar mig lite att just detta faktiskt står sig så bra med 18 års perspektiv. Framförallt jämnheten slår mig, även om den aldrig är fullständig överväldigande. Balladen ”Time of peace” är kanske bäst enskilt.

Två album kom sedan i ganska rask takt, nu med devisen Back to Swedish. De börjar låta som riktiga hitmaskiner med hjälp av producenten Paul Rein. På 1991 års ”Reser till kärlek” lider de ändå av den ständiga akilleshälen att dröna ner sig i kreativa konstpauser. Men stänkaren ”Jag lever (genom dig)” är en treminuters adrenalinkick de kanske skulle skickat till schlagerjuryn och ”Jag längtar (till den dagen)” var ett bevis för att även Lasse Edin fortfarande kunde få ur sig något matnyttigt, även om hans komponerande blev mer och mer sparsamt med åren.

Paul Rein destillerade nog fram deras starkaste sidor, mest tydligt på deras sista gemensamma CD ”Kosmonaut Gagarins rapport” hösten 1992. Så konsekventa och klatschiga hade de aldrig låtit förut, även om en del spår inte ska skärskådas alltför noggrant. Ibland alltför lättglömt stoff, men lättflytande när det pågår. Frankie Boy hade utvecklats till en tillgång de lärt sig utnyttja, såväl i trallvänlig funkpop som klerikala powerballader.

Helheten då? Vem ska framförallt ha den här samlingen? De som har det mesta sedan tidigare, men ”bara” på LP – ja, det kan vara ett skäl. De som verkligen vill ha allt gruppen spelade in och såg skäl att släppa? Ja, de får även ett par liveinspelningar från Scandinavium-galan 1982 på köpet. De som aldrig hört bandet förut bör nog leta upp och lyssna in sig på något enskilt album först innan de investerar i ”Komplett”. Här varvas verkligen vatten med vin.

Recenserat: Edin-Ådahl ”Komplett” (Mediapoint 2008). Testen publicerades först på numera nedlagda Folket Jublar 19 september 2008.

Från frysboxen: Amy Grant i psalmskogen. Eller på klippan.

”Tankfull och tilltalande tillbakablick” hade jag som recensionsrubrik när den här texten första gången publicerades på framlidna folketjublar.se. Det var 7 februari 2006 och handlar om Amy Grants ”Rock of Ages – Hymns & Faith” (Word/Curb/Warner Bros, 2005). Så här gick resten av mina resonemang:

franfrysbox-blogotyp1Hon har gått igenom flera faser i karriären, alla inte lika populära hos kärntrupperna i fancluben, inbillar jag mig. Själv håller jag fortfarande fast vid att hon skapade sin mest värdefulla helhetsinsats på LP:n (som det hette då) ”Lead me on” anno 1988. Men jag bör väl tillägga att jag inte hört mycket av det hon släppt ifrån sig de senaste tio åren, så vem är jag att döma. På omslaget ser hon alltjämt oförskämt ung ut, men det finns ju något som kallas retuschering… Vad vet jag? Med eller utan fusk är det ett ett både stiloch tankfullt foto av en svartklädd Amy strandad uppe på en klippa med blicken Mona Lisa-mystiskt spejande mot framtiden – eller bakåt, mot det arv hon förvaltar här?

Psalmer/hymner är temat, alltså inte modern lovsång om någon förleddes i de tankebanorna av titeln. Amy vittjar sångskatten, ”basic, foundational tools of faith” som hon förklarar själv i texthäftet. Det mesta här skrevs på 1800-talet och håller uppenbarligen, med rätt inramning, än. Efter en något alldaglig, lite väl glättig och sval, inledning med ”Anywhere with Jesus” hittar hon det grundläggande tonläget omgående och stannar där nästan hela distansen ut. Melodierna gör halva jobbet, ungefär. Det är fördelen med att välja med omsorg.

”Rock of ages” har faktiskt en kvalitet som inte är tidsbunden. Den kunde ha kommit ut för tio år sedan och låtit fräsch – eller kanske om tio år, eller längre fram – med liknande arrangemang och varit angelägen. Däremot var det nog rätt tid för just Amy Grant att göra det här nu. Om jag fattat det rätt så slog hon in på den här (tillfälliga?) trafikleden för några år sedan, mellan några mer ”normala” vuxenpop-produktioner. Soundet har en klädsam kapell-på-prärien-prägel med piano, akustiska gitarrer, mandolin och wurlitzerorglar i förgrunden. Däremot inget överdåd av de oftast alldeles för inställsamt söta stråklager som CCM*-akademin i Nashville brukar vilja smaksätta alldeles för många produktioner med. Här finns några medleys, varav ett där hon bygger in sin egen hit ”Helping hand” som dök upp första gången på ett av hennes album för drygt tio år sedan.

Helt egenkomponerad är balladen ”Carry you” som är, enkelt uttryckt, en liten diamant i samlingen. Maken Vince Gill får vara med några gånger, till exempel på titelsången där jag dock fascineras mer av de djupa basrösterna i bakgrunden. Enligt informationen i häftet borde det vara The Fairfield Four som bidrar med dem. En annan evergreen-melodi är ”O Master, let me walk with thee” som författades av Washington Gladden och H. Percy Smith på 1870-talet. Jo, det mesta här är tilltalande och värt att gravera en gång till. Men, men, men… för att komma till det oundvikliga klagomur-partiet: var det verkligen nödvändigt med ännu en version av Michael Cards och John Thompsons överskattade moderna hymn ”El Shaddai”? Där tillåter jag mig tvivla.

*CCM = Christian Contemporary Music. Tror att jag förklarat det i någon annan recension, men för säkerhets skull…

Från frysboxen: Jeffrey Overstreet ser närmare på film…

Böcker om film. Det har skrivits några stycken genom åren. För ungefär närmare sju och ett halvt år sedan recenserade jag en av de bättre och mer existentiellt djuplodande (utan att vara generande självupptagen och överpretentiös) jag själv läst i genren: Through a Screen Darkly av Jeffrey Overstreet:

franfrysbox-blogotyp1Filmer väcker starka känslor, men alla känner inte likadant för exakt samma filmer… Tvärtom kan biobesökare hamna i rena konflikter med varann; för och emot, ”oavbrutet fängslande” eller ”sövande”, ”skräp” eller ”årets film alla kategorier”. Jeffrey Overstreet, som rent fysiskt håller till i Seattle, vet. Han gav sig ut på en resa med filmens hjälp på ett tidigt stadium i sitt liv, har skrivit om det i tiotalet år och lärt sig att man aldrig kan vara alla till lags. Och varför skulle man vara det? På internet kan man hitta hans synpunkter på egna sidan Looking Closer och Christianity Todays filmdepartement. En till synes enkel devis han lärde sig av en vis lärare en gång, har satt spår i skrivarbanan för all framtid: ”saker betyder saker”. Overstreet är aldrig nöjd. Det finns alltid något mer att ta reda på, sanningar att söka i konsten.

Att kalla sig filmkritiker och kristen i USA är att be om stryk, verkar det. Hur man än vänder sig kommer framförallt andra troende att ifrågasätta dina åsikter, inte bara om enskilda filmer, utan även dina motivationer och principer. Det lyser igenom med all önskvärd tydlighet i författarens resonemang kring egna erfarenheter. Inte bara underhållningsvärde och konstnärlig kvalitet kommer in i bilden, utan även moraliska aspekter; bör man till exempel skriva om barnförbjudna filmer överhuvudtaget? Alla som surfat in på någon amerikansk websajt där kulturfrågor ventileras och folkets röst kommer fram i öppna forum vet hur känslig den frågan kan vara, hur stor spännvidden är i åsikter och med vilken hetta argumenten framförs. Generellt gäller också att medan svenskar framförallt diskuterar filmvåldets dåliga inflytande, så är sex en än större stötesten i USA. Och särskilt bland ”evangelicals”, en kategori man nog får räkna Overstreet till.

Kieslowski, Wim Wenders, Indiana Jones-trilogin… han hittar favoriter i alla genrer och poängterar hur individuellt man kan reagera på film, och hur det går att hitta guldkorn även i högst mediokra verk. Van som han är att argumentera och möta mothugg, beskriver han ingående varför han sett om Terrence Malicks ”The New World” flera gånger, medan många bekanta bara skakat på huvudet och undrat hur han höll sig vaken. Under uppväxten matades han med en hel budskapsorienterad kristen film; i allmänhet enkla moraliteter med svartvit personteckning och förutsägbara slutsatser. Även kristen musik har en tendens att fastna i en mall och i ett stickspår får vi veta hur artisten Leslie Phillips (numera Sam i förnamn) inspirerade honom genom att bryta sig ur fållan. Andra gränsöverskridande artister som intresserar Overstreet är Over The Rhine, Bruce Cockburn, U2 och 16 Horsepower. Och den inställningen, att fångas av det som inte vill låta sig placeras i ett fack, färgar av sig på filmanalyserna.

Våld – som underhållning eller katharsis eller vad det nu fyller för för funktion – ägnas ett kapitel. Hur förenar man fascinationen för James Bond, ”Die Hard” och Indiana Jones med budet att älska sin nästa och be för sina fiender? Även om det handlar om en rättskaffens man som slåss ur underläge mot en ondskefull Goliat-gestalt? Overstreet lägger märke till en ström av revanschteman i amerikansk film i samband med invasionerna av Afghanistan och Irak efter 9/11 och tar som exempel ”Man on fire” med Denzel Washington i huvudrollen som en bibelläsande hämnare. Det är en film som jag själv inte kunde låta bli att ryckas med av, samtidigt som den gav en viss besk eftersmak. ”Braveheart” och ”Gladiator” är äventyr som av många upplevts som inspirerande, men Overstreet är mindre imponerad av fokuseringen på att förgöra sina fiender och lanserar uttrycket ”porn for justice junkies”. Återigen har han en poäng, samtidigt som jag själv är rätt förtjust i bägge de filmerna. Däremot upplever jag ”Top gun” som mer problematisk än vad han gör, kanske inte minst för vad den INTE visar eller berättar om bakgrunden till de käcka flygargossarnas bravader.

Av barn och dårar får man höra sanningen, lyder ett gammalt… sägesätt/ordstäv/välj själv. Författaren jämför bland andra ”Forrest Gump” och ”The Fisher King” och inser – oh yes! – att den sistnämnda är den mer insiktsfulla och intressanta av de två. ”Forrest Gump” är lätt att charmas av, men den kan också lura oss att tro att allting i livet är så mycket enklare än det egentligen är. Humor har däremot betydligt fler dimensioner än att bara roa. Och den mest lyckade komiken är ofta den som får oss att skratta åt oss själva. Det gäller även religion. Det är helt OK att driva med religiösa uttryck eller föreställningar, som i Monty Pythons karikatyrer (inte minst Terry Gilliams animationer) tycker Jeffrey Overstreet, som också uppskattar mycket av satiren i ”Saved!” som kom för några år sedan. Den filmen har förmodligen mer relevans i USA och har garanterat inte setts av lika många svenskar, men när jag själv skaffade DVDn ganska nyligen kände jag igen ganska många mönster från frikyrkan även här.

Komedi går ut på att någonting gått fel. Om det inte fanns något ”rätt” att utgå ifrån skulle den komiska effekten inte uppnås, resonerar Overstreet. Situationer som spårar ut i slapstick-sammanhang eller absurda slutsatser i mörka satirer som ”Dr Strangelove” pekar på att det finns en motsats, en ordning i universum. Egentligen. Men vi äro ofullkomliga…

”Använt på rätt sätt är humor och satir återuppbyggande, inte vapen för personliga angrepp. Om de påminner oss om våra tendenser till oaktsamhet och dumhet, borde vi ta smällarna med värdighet och erkänna att vi inte når upp till att vara Guds avbilder” (sidan 236, fritt översatt av mig).

Boken avslutas med en lista, eller rättare sagt två, med sammanlagt 200 filmer som lämpar sig för diskussionsgrupper och några anvisningar för hur man kan lägga upp sådana aktiviteter. Ytterligare en positiv sak med en skrift vars svenska motsvarighet jag inte riktigt hittat hittills, i varje fall inte med samma ambitionsnivå.

(Fotnot: en del av de omnämnda filmerna finns recenserade på russin, av mig eller någon annan medarbetare där. Dit hör ”Saved!”, ”The fisher king” och ”Man on fire”.)

Recenserat: Through a Screen Darkly  av Jeffrey Overstreet (Regal Books 2007). ISBN 0-8307-4315-4. Texten publicerades första gången på nu saligen insomnade sidan Folket Jublar 18 oktober 2007. Några små justeringar har skett, som att länkar uppdaterats för att leda till rätt nuvarande adress och dylikt. Textinnehållet i sig har inte ändrats. 

Från frysboxen: Goda kristna ut ur garderoben

För snart tio år sedan kom en storfilm byggd på C. S. Lewis ”Häxan och lejonet”. I samma veva släpptes bland annat ett album inspirerat av filmprojektet och Lewis böcker. Själv publicerade jag en recension av skivan i mars 2006 med rubriken ”Goda kristna ut ur garderoben”. Så här lät det: 

franfrysbox-blogotyp1Kanske börjar det gå inflation i samlingsalbum högaktningsfullt ”inspirerade av” storfilmer eller andra populärkulturella fenomen. Häromåret dök det upp åtminstone ett par stycken i anslutning till ”The Passion of the Christ”. Jag äger ett av dem och där varierar kvaliteten från krampaktigt till riktigt…inspirerande (framförallt Scott Stapp, före detta leading man i Creed, verkade ha förstått kärnan i filmen och gjort något personligt av sin tid i studion). Något längre tillbaka i tiden hände något liknande efter den tecknade långfilmen om Moses, om jag minns rätt. Och till och med romansviten ”Left Behind” har genererat musikaliska efterdyningar, av någon anledning.

Avynglingen till ”Narnia” överraskar inte. Oftast. De artister jag i förväg förväntar mig mest av, är det tyngst vägande skälet att skaffa CDn. Och lite trist är det väl att en sådan här satsning innehåller ungefär precis samma gäng som deltar på valfri utgåva av WOW Hits – en stapelvara i den ‘kristna skivbranschen’. Ibland liknar sagda bransch otäckt mycket en klubb för inbördes beundran, men den har sina ljusa stunder trots allt. Många kallade och kompetenta medlemmar, men få genier. Lyckligtvis är några av de mer begåvade med här.

Jars Of Clay inleder allt med en lätt apokalyptisk ton i ”Waiting for the world to fall” och är, utan att agera på höjden av sin förmåga, ändå en klippa i sådana här sammanhang. Brittiska Delirious? bidrar med den distinkta balladen ”Stronger”. TobyMac, Rebecca St James och Nichole Nordeman har jag bara lyssnat sparsamt på, men de har hyfsat väl utvecklade personliga tilltal i skiftande stilar och sviker inte här heller. Stephen Curtis Chapman är en gigantiskt pålitlig figur – i amerikanska kristna skivkonsumenters ögon. Och visst är han pålitlig på så vis att han sällan går utanför givna ramar utan oftast rör sig på mitten av vägen där han hittat formeln för sitt levebröd. Han har gjort en och annan låt i sin karriär som lyfter högre än så, men ”Remembering you” är inte en av dem. Ännu mindre förmåga att chockera har kvartetten Jeremy Camp, Bethany Dillon, Kutless och Chris Tomlin som gör ett spår i snön var. Ingen av dem gör bort sig. Ingen vågar testa gränser. Och när Narnia tinat upp efter den långa vintern kommer spåren efter dem inte att synas länge till.

Men det finns faktiskt en överraskning. David Crowder Band tror jag mig ha hört en eller två gånger förr utan att minnas mycket av det. Här tar de hela konceptet med en klackspark och levererar en läcker pastisch på, ska vi säga Jamiroquai, i lagom tunggungande funkflirten ”Turkish delight”. Om titeln verkar mystisk så är det nog dags att se filmen och sedan ta itu med CS Lewis originaltext. Crowder är den som verkar haft mest genuint roligt i studion och får det att lysa igenom.

Filmen? Väl värd att se, även om jag själv förmodligen idealiskt skulle ha varit omkring tolv år gammal för maximal utdelning. Men Aslan är en sagolikt snygg CGI*-skapelse och Tilda Swinton är härligt infernalisk som den elaka häxan. Georgie Henley som den den yngsta systern Lucy, hon som hittar garderoben, är förresten också en uppenbarelse. Nu väntar säkert fler filmer efter Lewis böcker i serien. Och fler hyllningsalbum? Jag vet inte om det är hot eller ett löfte. Den här bedömningen stannar på en positiv not, men jag skulle vilja se mer risktagande framöver om det här fenomenet ska fortsätta vara en följetong.

Recenserat: ”Songs Inspired by Chronicles of Narnia: The Lion, The Witch and The Wardrobe” (EMI/Walden Media 2005). Texten publicerades ursprungligen på nu avsomnade sidan Folket Jublar 2006-03-06.

Från Frysboxen: Kamp och kärlekskramp med Keys

Alicia Keys är fortfarande ung, men har redan en lång karriär bakom sig. För snart fem år sedan recenserade jag hennes femte album ”The Element of Freedom” på annan plats. Så här blev det:

franfrysbox-blogotyp1Först: ett litet intro – som vanligt, med Alicia. Annars har hon de senaste åren tagit vissa mått och steg mot en rakare, mer omedelbar och ogenerat emotionell inriktning. Både känslomässigt hetare och samtidigt mer framåt och distinkt, rentav konfronterande i sina texter i samklang med en likvärdig musikalisk inramning. Skillnaderna är inte chockerande, men märkbara. Nu är hon inne i något slags relationsreflektions-läge, inte alls olikt India Arie på hennes ”Testimony: Vol 1” från 2006. Många skulle säkert också vilja stämpla henne som en ofarligare och mer förutsägbar kollega till Mary J. Blige, men jag tycker att hon utvecklas hela tiden – och var intressant redan från början.

Jag är fårskalligt förtjust i 80-talsklaveren (och resten av paketet) i den självklart hitgraverade ”Try sleeping with a broken heart” och nästan lika mycket i den efterföljande ”Wait till you see my smile”. Pianodrillarna som repeteras regelbundet vittnar väl om en klassisk skolning, ett signum som alltid funnits där, liksom den till synes tematiska strukturen på albumet. Är det så genomtänkt som det verkar, eller bara skickligt designat för att ge det intrycket?

Stämningsläget är stadigt balanserat mellan vemod, viljestyrka och vrede i behärskad form. ”That’s how strong my love is” har en änglalik melodislinga och lyckad kombination av pianofigurer och följsamma, inte överarbetade eller alltför sliriga stråkar. ”Love is my disease” är en klagovisa med talande titel och reggae-influenser, möjligen påverkad av Lauryn Hills hyllade album ”The miseducation of…” för några år sedan – är budskapet representativt eller inte för artistens grundläggande sinnestillstånd just nu? Annars är hon påfallande positivt inställd till livet i New York-odet ”Empire state of mind, part 2” som framfördes i The Colbert Report för några månader sedan, med den illustre programledaren Stephen Colbert själv som rappare! Redan legendariskt…på sitt sätt.

Duetten med Beyoncé i ”Put it in a love song” är nog det mest äppelkäcka inslaget, en kampsång och samtidigt ytligt sett barnsligt enkel. Och på tal om 80-talsvibrationer så, visst för ”This bed” tankarna till äkta paret Womack & Womack och framförallt kioskvältaren ”Teardrops” från 1988 (då Keys var sju år gammal). Den ångar på med samma oförtrutna budskapshybrid av sviken kärlek och livet-går-vidare-attityd som genomsyrar stora delar av skivan. Balladen ”Distance and time” tillägnas alla älskande par som ”inte kan vara tillsammans, åtskilda av tid och rum” och ger oss ännu fler återkopplingar till nämnda decennium; typ, genomsnittligt filmljudspår av Giorgio Moroder cirka 1983 – i en syntetiskt inramad men tidlöst stram och behärskad ballad som låter bekant från många förebilder, men så fungerar det ju i R&B-världen (som i så många andra).

Tarvar det hela något mer? Det skulle vara eventuellt fler taggigare och mer oborstade soulstänkare eller ambitiösa anthems i Stevie Wonders på sin tid banbrytande 70- talsspår. De är inte så väl uppkörda här. Hon kunde till och med få göra sin egen cover av, säg, ”Superstition”, ”Higher ground” eller ”As”, för hon skulle säkert vara uppgiften vuxen – nu om inte förr. Och det är det långtifrån alla som är… CD:n finns i två versioner (minst), av vilka den så kallade Deluxe-upplagan bjuder på två extraspår. Av dessa är avslutande hymnliknande historien ”Pray for forgiveness” huvudargumentet för att lägga några extra kronor på ett av 2009 års mer existensberättigade epos.

Recenserat: Alicia Keys ”The Element of Freedom” (RCA/Sony Music 2009). Tidigare publicerat på nu avsomnade sidan Folket Jublar 19 februari 2010.

Relaterat: Alicia Keys diskografi på AllMusic

Från frysboxen: Moon Safari ”Blomljud” (2008)

moonsafari-alingsas-47Sex år sedan, ungefär. Jag hade nyligen upptäckt de västerbottniska musikaliska ekvilibristerna och skrev min första – men inte sista – text om dem. Senaste återuppvärmda artikeln att serveras här handlar om Moon Safari och albumet ”Blomljud” från 2008:

Någonstans i Norrland, tror jag, finns en kvintett grabbar som vet hur man stämmer sina instrument och…sina stämmor. De har högst troligt lyssnat på både Genesis och The Real Group och de satsar både på synkoper och symfoniska utsvävningar. Gruppnamnet antyder intresse för science fiction – skivtiteln snarare något naturromantiskt drag. Och det är väl det senare som slår igenom mest på den här, andra albumofferten. För tre år sedan kom ”A doorway to summer”, men jag hade aldrig hört talas om dem förrän i våras. Men det är aldrig för sent att upptäcka nya saker, som Anthony Hopkins säger till en medpassagerare på flyget i thrillern ”Hannibal”.

Stämsång, stämsång… det är nästan löjligt mycket av den varan på ”Blomljud”. Och löjligt bra. Emfasen på vokal koordination är det som mer än allt annat utmärker dem från till exempelvis de svenska kollegerna The Flower Kings och Kaipa. De skulle nog klara av en anständig coverversion av Yes gamla paradnummer som ”Leave it”. Gitarrer förekommer även i akustisk form och överhuvudtaget visar de indicier på mer än baskurser i harmonilära. Men det blir inga stilpoäng på kvällspressens nöjessidor av sådant.

Det är ofta både skenbart enkelt och lättillgängligt, men samtidigt storslaget, spänstigt och intrikat. Det är organisk musik och ytterst lite av skickligheten landar i någon uppvisningsmentalitet. Moon Safari vill ha en dramatisk effekt och lyckas ofta nå dit i sina längre låtar. Där kan de – som så många andra musikaliska sinnesfränder – lägga sig farligt nära Genesis cirka 1972, som i eposet ”The other half of the sky”, men det är helt OK som hyllningar. Har man skaffat sig en egen identitet behöver man inte skämmas för att lyfta på hatten åt ”de som gått före” (som katolikerna brukar säga om sina helgon).

franfrysbox-blogotyp1När Moon Safari tydligt återspeglar andra möjliga och troliga förebilder för en stund, är de egentligen bara på väg att ta ytterligare ett steg ut i grönskan och följa floden till dess mynning. Ja, det blir lite mycket blomstersrpåk här, men det känns som om stämningen kräver det…*

Från 70-talsretroprog till något slags avancerad frikyrkopop och en hel del däremellan. Ibland lite för polerat och väluppfostrat, men variationsrikedomen är såsom nästan våldsamt uppiggande när vi når crescendot i sviter som ”Methuselah´s children” eller ”The ghost of flowers past”. Kort sagt: kul! En injektion inte bara för svensk progressive rock utan för svensk musik överlag. Hur många svenskar som kommer att upptäcka det är en helt annan sak, men bandet är i alla fall inbokade på Slottsskogen goes progressive-festivalen i Göteborg i slutet av augusti. Det är också – som vi välformulerade nätmurvlar uttrycker det – kul.

* courtesy of Tyko Jonsson

Recenserat: ”Blomljud” med Moon Safari (Blomljud Records 2008). Ursprungligen publicerad på numera nedlagda sidan Folket Jublar, 31 maj 2008. Konsertbilden ovan är som synes från ett senare tillfälle.