Nyligen påmindes jag via diverse sociala medieuppdateringar med fokus på artrock med omnejd om att det är tio år sedan det släpptes. ”The Whirlwind” av och med supergruppen Transatlantic. Händelsevis hade jag lyssnat på just det albumet en del under den senaste månaden. I arkiven fanns min gamla recension från en numera nedlagd hemsida vid namn Folket Jublar. Så, vad skrev jag för snart tio år sedan?

 

Tillbaka. Tunga. Tilltalande.

De slog sig ihop kring millennieskiftet och lämnade efter sig två studioalbum, lika många liveinspelningar förevigade och en del annat samlarstoff – typ. Sedan splittrades gruppen, och det är svårt att klandra dem – tidsbrist skulle kunna vara en anledning. Till vardags var samtliga medlemmar aktiva i minst varsitt band som huvudsaklig födkrok, ibland fler än så. Sångaren, keyboardisten med mera Neal Morse, då i Spock’s Beard, gick vidare med egna soloprojekt men släppte inte det fruktbara samarbetet med trumekvilibristen Mike Portnoy från Transatlantic och Dream Theater. Basisten Pete Trewavas hade väl nog med sitt Marillion medan svenske gitarristen Roine Stolt fortsatte med Flower Kings… och en del annat.

Uppehållet för just den här kombinationen av multiaktiva musiker från båda sidor Atlanten varade i, om jag räknar rätt, åtta år. Sedan fick de för sig att gå in i studion tillsammans igen och resultatet blev ”The whirlwind”, ett sammanhängande stycke i flera akter med influenser från Genesis, Beatles, Yes och andra giganter – samt givetvis från de sammanhang där grabbarna (eller gubbarna) vanligtvis verkar. Om någon satt sin prägel på helheten mer än övriga så är det nog ändå Morse. Steget mellan hans egna soloalbum (som recenserats flitigt i de här spalterna) och den här kollektivt skapade virvelvinden är verkligen inte påfallande långt, för att uttrycka det milt. Men visst osar det av de övrigas hörbara inblandning också. Till att börja med gjorde sviten inte så fruktansvärt starka intryck på mig, eftersom jag helt enkelt kände igen många av idéerna, knepen och den dramatiska strukturen. Allt kändes tilltalande, bekant och dynamiskt men inte skrämmande nyskapande.

Tyngden och substansen börjar tränga in mer efterhand och nu kan jag väl säga att det här är den CD som snurrat flitigast i mina hushåll (jag har ju rört lite på mig) de senaste månaderna. Framförallt är starten och slutsträckan väldigt starka; inte minst då den sista skjutsen med ”Dancing with eternal grace/Whirlwind (reprise)” där lyriken är påtagligt spirituell och bär tydliga spår av Morses personliga utveckling under 2000-talets första decennium. På genre-forumet Progarchives (www.progarchives.com) har flera lyssnare ropat hurra och utsett albumet till alternativt årets bästa i sitt slag eller till och med ett tidlöst mästerverk. Nåja, det finns avvikande röster också. För egen del ser jag det här i dagsläget som ett av de bästa skivsläppen under 2009 i konkurrens med i första hand Dream Theater (jo, de fortsätter också parallellt), Jars Of Clay och Alicia Keys – se där en lite lagom eklektisk namndropparinbrytning, inte sant?

”The whirlwind” finns tillgänglig i tre versioner, av vilka jag valde mellanklassen med en bonus-CD (men utan DVD). Här levereras ytterligare fyra bandkompositioner, där balladen ”For such a time as this” är mest akut angelägen, trots eller tack vare sina uppenbara ekon från huvud-CDn:s avslutning men i en mer akustisk och avskalad tappning. De andra bonusbidragen börjar ta sig in i mitt medvetande så sakteliga och antar kanske monumentala dimensioner där om något halvår eller så. Den som lever och lyssnar får se. Vidare tolkar Transatlantic fyra gamla – mer eller mindre – godingar. Vill man hylla Genesis finns väl bättre coverval än ”The return of the giant hogweed” från det halvt misslyckade ”Nursery cryme”-albumet, anser jag spontant. Och Santanas ”Soul sacrifice” är mest en jazzfusionistisk jamsession på vinst och förlust. Men Procol Harums ”A salty dog” har jag ett nostalgiskt förhållande till på grund av en grannes LP-samling under min uppväxt i Askeby, där jag kunde indoktrinera mig i Harums åtminstone aningen legendariska epos från sent 1960- och tidigt 70-tal. Och ”I need you” är faktiskt två låtar i en, av America respektive Beatles. Extraskivan har således sitt existensberättigande, men kvartettens återuppståndelses framgång står och faller med huvudtemats hållbarhet. Och det håller ju – mer än väl.

(Tips: Transatlantic turnerar på europeisk mark under våren 2010, men Sverige står inte på schemat. Däremot olika platser i England och på kontinenten, för den som är entusiastisk nog och har resurser att röra sig med. Själv lär jag få svårt att se dem. Kul detalj: där medverkar ännu en svensk, Daniel Gildenlöw från den inte helt lättbeskrivliga artrockensemblen Pain of Salvation, ett band som i år även kvalificerat sig för – svenska melodifestivalen! Trodde ni att The Ark var en främmande fågel i det sammanhanget, så…)

 

Titel: ”The whirlwind”

Artist: Transatlantic

Skivbolag: Century Media/EMI

Utgivningsår: 2009

Recensent: Johan Lindahl

Datum: 2010-01-17