Billions, Barry, Bodyguard och resten av det bästa på TV 2018

Du hinner inte se allt. Försök inte ens. Även under ett år utan ”Game of Thrones”… Det gäller de där som sysslar med TV-kritik på heltid och i än högre grad resten av oss, entusiaster eller normalkonsumenter. Men, till slut, här är mina personliga seriefavoriter från året som kallades 2018 inklusive information om var jag sett dem. Fjolårslistan finns här. De flesta citaten är från mina recensioner eller blogginlägg på russin.nu, dit också förekommande länkar leder. 

Spända möten. En specialitet i ”Billions”. Credit: hbonordic.com

1. Billions (HBO). ”…Och så får jag inte glömma att halva nöjet (eller åtminstone 37 procent), är att se hur jordens till synes klipskaste och mest framgångsrika filurer samtidigt kan vara så barnsliga, omogna och impulsiva intill självdestruktionens gräns. Det svänger fort om de flesta här. Och hela serien svänger. Nu mer än någonsin.”

2. La casa de papel (Netflix). ”Serieskaparna satsar hårt på att väcka nya frågor hela tiden och att testa gränserna både för trovärdigheten och hur vi som tittare kan tänkas reagera på oväntade vändningar. Och engagerande är det hela vägen fram till slutet. Eller delslutet. Eller…”

3. The Handmaid’s Tale (HBO). ”Livet i diktaturen fortsätter vara fullt av bedrövelse men fortfarande motsägelsefullt. Människorna i den liksom relationen mellan dem förändras ständigt. ”The Handmaid’s Tale” räknas väl allmänt som en av de allvarligaste och mest tungsinta serierna på marknaden just nu, samtidigt som den bjuder på återkommande inslag av absurd humor mitt i allt”

4. Killing Eve (HBO). ”Det samlade persongalleriet i ”Killing Eve” har överhuvudtaget en tendens att överraska hela tiden. Liksom handlingen i stort. Snart står det klart att lite vad som helst verkligen kan hända. Och att tonläget kommer att fortsätta skifta mellan svart komedi, över potentiell parodi på polisiär dramatik till ren och skär rysare.”

5. Barry (HBO). ”På något sätt lyckas man balansera den galghumoristiska grundtonen med ett underliggande lager av allvar. Det är motsägelsefullt men kanske symtomatiskt för mänsklighetens tillstånd att ha så roligt åt en serie där vi så regelbundet luras att skratta på fel ställen. Och där även den tjetjenska maffian tillåts vara skojfriska på sina egna villkor. Är det en aning spännande också? Jo.”

Spända möten. En specialitet i ”Westworld”. Credit: hbonordic.com

6. Westworld (HBO). ”Visuellt, arkitektoniskt, ljudläggningsmässigt och allt det där andra runtomkring – där ligger ”Westworld” i bräschen. Estetiskt fantasifullt, ibland medvetet kliniskt men samtidigt ständigt ögonfägnande och livfullt. Ett allkonstverk i sig självt. När det gäller berättandet är det visst tillåtet att ställa sig frågan om de skruvar allting ett eller några varv för mycket. Men det är aldrig mindre än intrigerande och tankeväckande.”

7. Bodyguard (Netflix). Isande spänning, kallhamrad korruption och en stad där ingen litar på någon annan. Helheten håller. Alla idéer är inte nya. Allt kanske inte håller streck rent logiskt heller om man börjar skärskåda det alltför noggrant. Men verkligheten ska ju överträffa dikten. Och ”Bodyguard” pressar det mesta de kan ur sina bekanta beståndsdelar. 

8. Jane the Virgin (Netflix). Den är rätt charmerande. Enklast uttryckt en pastisch på såpagenren men väldigt självmedveten och full av små gimmicks. Helt enkelt underhållande och ofta upplyftande i all sin skruvade leklusta.

9. The Alienist (Netflix). ”En deckargåta i gotisk anda med ett snabbt och effektivt stämningsskapande. En smula teatraliskt och dramaturgiskt tillrättalagt, jo. Men något fångar mig ganska omgående och får intresset att uppehålla sig. Serien är lagom pretentiös och har en påfallande precision i det den vill uppnå. Makaber utan att vara sjukligt exploaterande, med tanke på vad den skildrar.”

Ett avslappnat leende vid lägerelden. Fullständigt otypisk scen från ”Trust”. TRUST©2018 FX Productions, LLC. All rights reserved. Credit: hbonordic.com

10. Trust (HBO) ”Helheten är stark och inte minst avslutningen kombinerar förtätad spänning med tankeväckande reflektioner kring vad som får världens hjul att snurra.”

11. The Americans (Netflix). Femte säsongen lyfte inte högst hittills, men sviten om sovjetiska superspioner i USA under 1980-talet har hållit oförskämt hög standard i flera år – och den sista vändan som förhoppningsvis dyker upp i Sverige snart, ryktas vara i stort sett fantastisk. 

12. Bosch (HBO). ”Serien kan vara väldigt subtil – och brutal. Men den är väldigt sällan utstofferande våldsam. Berättelsen är det viktiga.” 

 

Bubblare & hedersomnämnanden: Mayans MC (HBO), Berlin Station (HBO), La casa de las flores (Netflix), One Day at a Time (Netflix), Collateral (Netflix), Oregerlig (Netflix), Britannia (HBO), Homeland (SVT), Altered Carbon (Netflix), The Deuce (HBO), The Last Post (SVT).

Avdelningen ’sett alldeles för lite hittills, men hoppas ändra på det snart’: Maniac (Netflix), Haunting of Hill House (Netflix), Sharp Objects (HBO), Narcos Mexico (Netflix).

Annonser

Rysk ekvilibristik, rymdoperor och råa riff – Årets bästa album 2018

 

En smal sak. Javisst. Inga problem. Rangordning kan verka överambitiöst, men ärligt talat, rangordning gör det också roligare. Mer rafflande. Eller hur? Här finns album som släppts under vidden av ett helt år, vuxit i styrka eller krympt, stångat sig blodiga mot varandra och i slutändan hotats underifrån av ambitiösa nysläpp alldeles i årets sista skälvande andningar. Det kan aldrig bli färdigt i strikt mening. Det kan aldrig omformuleras till en evigt bestående sanning. Men så här det just nu, 2018 års mästerligaste musikalbum enligt moi. Och ja, det allra mesta går att strömma från en plattform eller annan. Eller möjligen flera. 

1. Gleb Kolyadin ”Gleb Kolyadin”. Ena halvan av ryska duon iamthemorning sticker iväg på en soloutflykt med vissa inbjudna gästarbetare (inte minst gäströster) men ändå med Kolyadins egna ekvilibristiska klaviatureskapader i centrum. Sofistikerat sväng. Och en smula sakralt. I sanning intagande stoff. Varför allra högst upp? Kanske för att jag helt enkelt har spelat den mer än något annat under 2018. Tror jag. Tralala.

2. Gazpacho ”Soyuz”. Nej, de är inte spanjorer utan från vårt västra grannland. Och vet hur man spacear till det. En liten rymdrockopera med atmosfär och suggestionskraft en masse. 

3. North Atlantic Oscillation ”Grind Show”. Episkt och eteriskt från Edinburgh. De viskar och pumpar på om vartannat i en ström av till synes spontana infall som ändå skapar ett sammanhang och ständigt pockar på uppmärksamhet. 

4. David Byrne ”American Utopia”. Hur gammal är han egentligen? Hur länge sedan släpptes exempelvis ”Remain in Light” (som Angelique Kidjo under året släppte en egen tolkning av)? Det låter i alla fall inte som om så fruktansvärt många år har gått sedan Talking Heads storhetstid, och verkligen inte som om han själv vore beredd att kasta in handduken än. 

5. Father John Misty ”God’s Favorite Customer”. Vilka historier, vilka småmysiga sarkasmer och ändå denna allmänt ofta upplyftande effekt. Han har skapat sin egen lilla värld och den kan vara oväntat inbjudande trots alla iakttagelser som kunde uppfattas som motsatsen. 

6. Julia Holter ”Aviary”. För några år sedan våldsamt hyllad för albumet ”Have You in my Wilderness”, som nu i jämförelse framstår som mer lättlyssnat och publiktillvänt. Här drar det iväg på experimentella utflykter som kanske kan ställas vid sidan av svenska Anna von Hausswolff. OK, det här är ett långt album, och allt passar inte för alla väderlekar eller humör, men wow… Ännu en egen värld värd en visit. Eller flera. 

7. Natalia Lafourcade ”Musas” (Vol 2). Hon gjorde i ganska rask takt två album med egna tagningar av gamla latino-örhängen. Jag syftar här framför allt på det andra, som släpptes i början av året. Men lyssna gärna av båda i en följd. Soft, en smula – eller mer än en smula – melankoliskt och inte minst bedrägligt behagligt bitterljuvt oftare än vad som borde vara helt hälsosamt. 

8. Anna von Hausswolff ”Dead Magic”. Ja, nej, kanske inte för alla och för samtliga sinnestillstånd. Men hon följer upp sina sinnesvidgande strapatser från häromårets ”Miraculous” med fler fördjupningar i själens dunkla vrår och inre universa på ett sätt som bör upplevas och aldrig riktigt lånar sig till rättvisande beskrivningar. I alla fall inte av mig. 

9. Natalie Prass ”The Future and the Past”. Smooth soul. För några år sedan gjorde hon en trevlig platta och den här är, enkelt uttryckt, ännu trevligare. Det verkar inte så komplicerat, ändå sofistikerat och svalt men inte alls likgiltigt. Svårt att säga exakt vad det är som är så magnetiskt, men det har dragningskraft. 

10. Elvis Costello ”Look Now”. Kom sent under året och gubben kan konsten att kräma fram något djupt personligt ur det som först ser slitet och konventionellt ut. Melodikänsla, poesikänsla, känsla för feeeling 

11. Angelique Kidjo ”Remain in Light”. Nyinspelning av en låt? Eller flera av ens gamla favoriter? Varför inte ett helt album av en och samma artist, typ 38 år senare? Kidjo kastar sig vällustigt över Talking Heads redan nämnda ”Remain in Light” och ger det redan från början afrikanskinspirerade legendariska albumet en twist. 

12. Spock’s Beard ”Noise Floor”. Medlemsbytena har varit flera för de amerikanska artrockveteranerna, som ändå fortsätter leverera både utsvävande epos och tjusiga Beatles-pastischer. Smakprov för nytillkomna lyssnare? Varför inte ”Bulletproof”?  

13. Southern Empire ”Civilisation”. Enkelt uttryckt ett storslaget band från Australien, uppstått ur spillrorna efter Unitopia, om det säger något. Nej, jag förstår. Men dock. Långa sviter, stora gester, svällande arrangemang och motsatsen. För vissa av oss…Very nice indeed. 

14. Perfect Beings ”Vier”. Stämsång, episka ambitioner, en grupp jag haft ögonen på några år och som fortsätter karva ut en egen identitet med vissa pretentioner. Bra pretentioner. 

15. Esperanza Spalding ”12 Little Spells”. Som vanligt inte inställd på att stoppas i något fack, med sin hybrid av jazz, fusion, musikalinfluenser, funk… Kräver som vanligt också viss tillvänjning. Som ger belöning. 

16. Lauren Daigle ”Look Up Child”. Några självklara hits – ”Still Rolling Stones”, ”Losing My Religion” – som jag snurrat om och om igen, och i övrigt en stabil insats av ny stjärna. Eller inte så ny egentligen, men börjar få bredare genomslag. 

17. Lenny Kravitz ”Raise Vibration”. Det vibrerar. På ett världstillvänt sätt när veteranen Kravitz är tillbaka och bekymrar sig över det globala tillståndet till envetna, råa riff och tunggung. 

18. Kamasi Washington ”Heaven and Earth”. Har inte hört mycket av denne man förut, men han är väldigt flitigt förekommande på årsbästalistorna som släppts nu kring årsskiftet. En brygd av influenser från flera årtionden med, ja, det är väl enklast uttryckt jazz i botten, med flera adderade lager av latinorytmer, soul, orkestrala inslag och… mer. 

19. Haken ”Vector”. Rytmik, behärskad stingslighet och tematisk karaktär från ett band som skaffat sig just – karaktär. 

20. Janelle Monáe ”Dirty Computer”. På ganska många håll ansedd som årets album alla kategorier. Mångsysslaren Monáe satsar på scifi-tema (möjligen en biverkning av rollen i ”Dolda tillgångar” häromåret) och eklektisk inramning i en anrättning vars innanmäte jag fortfarande utforskar med spänning. Någon svacka här och där. Men vilken stark startsträcka – och vilket slut i den förrädiskt klämkäcka Prince-pastischen ”Americans”. 

Hetaste bubblare: Kino ”Radio Voltaire”, Magos Herrera ”Dreamers”, Manu Delago ”Parasol Peak”, Neneh Cherry ”Broken Politics”, Paul McCartney ”Egypt Station”, Riverside ”Wasteland”, Jungle ”For Ever”, Spiritualized ”And Nothing Hurt”, Florence & the Machine ”High as Hope”, Aterciopelados ”Claroscura”.

Hedersomnämnanden: Min mångårige favoritmaestro Neal Morse satsade på ett avskalat singer/songwriter-album med ”Life & Times”, kanske det mest lättlyssnade han någonsin satt sitt namn på. Helt OK, med den gravallvarliga ”He Died at Home” om traumatiserade krigsveteraner som höjdpunkt. Dock, snart är det dags för en ny svit med mer äventyrlig agenda igen, enligt uppgift. Ser fram emot det. 

Några gamla favoriter som jag för tillfället inte vet riktigt var de står: Muse ”Simulation Theory”, Roine Stolt’s The Flower King ”Manifesto of an Alchemist” och Michael W. Smith ”A Million Lights”. Kanske kräver de fler chanser för att svälla ut och komma till sin rätt. Kanske förtjänar de inte det. Juryn är ute. Men jag har inte helt gett upp hoppet om att se något större här än jag hittills gjort. 

Fjolårslistan finns här.

Tips på lektyr och annat där jag själv emellanåt hittat inspiration: tidskrifterna Mojo, Uncut och Prog Magazine. Liksom AllMusic, Prog Report, Rolling StoneNPR Alt. Latino

Mina mest strömmade sånger 2018

 

Nytt och gammalt om vartannat… Eller en smula sorterat. Genremässigt en lagom grönskande djungel av blomster från Vår Herres globala hagar. Några favoriter härrör från 2017 medan andra inslag kanske kommer att återspeglas i den albumlista för 2018 som är på gång. Men hur mycket? Det här är i alla fall vad, just det, Spotify har räknat ut att jag spisat flitigast det senaste året. 

Så, nyare spår (från 2017 0ch 2018) som jag nu statistiskt snurrat flera varv är bland andra följande 20: 

Lauren Daigle ”Still Rolling Stones”

Natalia Lafourcade ”Danza de gardenias”

Ibeyi ”Deathless”

Angelique Kidjo ”Born Under Punches”

Father John Misty ”Hangout at the Gallows”

Gleb Kolyadin ”Insight”

Algiers ”Walk Like a Panther”

Benjamin Bratt ”Remember Me” (från filmen ”Coco”)

Mandisa ”Good News”

Danay Suárez & Idan Raichel ”Closer Now”

The Killers ”Rut”

Luiza Lian ”Tucum”

Florence & the Machine ”Hunger”

Lenny Kravitz ”Who Really Are the Monsters?”

Camila Cabello ”Havana”

Belle & Sebastian ”Poor Boy”

Café Tacuba ”1-2-3”

David Byrne ”I Dance Like This”

Natalie Prass ”Oh My”

Jungle ”Heavy, California”

Nostalgifaktorn, då? I år bevisligen påverkad av planeringen för en fest. Jag fyllde jämnt. Och behövde cover-material för en del av aftonens underhållning, att framföras i opretentiöst sammanhang av ett till stora delar familjerelaterat sammansatt band. Bara för att. Flera inslag i nostalgitrippen nedan kan hänföras till detta (dock inte allt). Och inte blev alla dessa gamla juveler framförda vid det aktuella tillfället heller. Livet handlar som bekant om att sålla… 

FFH ”You Found Me”

The Call ”Let the Day Begin”

Howard Jones ”New Song”

MA Numminen ”Slå mig med din rytmenpinne”

Depeche Mode ”People Are People”

Kool & the Gang ”Celebration”

Soul II Soul ”Back to Life”

Diana Ross ”Upside Down”

Chaka Khan ”Love of a Lifetime”

Quincy Jones ”Ai No Corrida”

Flash & the Pan ”Midnight Man”

Steve Kekana ”Raising my Family”

Al Jarreau ”L Is for Lover”

After The Fire ”Laser Love”

Motsvarande lista från förra året finns här

Kalifat, Kristna kuligheter och kulturhistorik – Årets bästa podcaster på engelska 2018

Orson Welles och Jeanette Nolan i 1948 års filmatisering av ”Macbeth”. Vad betyder William Shakespeares pjäser för oss i dag, flera sekler senare? Populärt ämne för bland annat podcastare! Orson Welles [Public domain], via Wikimedia Commons
Det börjar bli tufft att sålla. Värre än någonsin. Och att inte tappa tråden. Det är så många som pockar på uppmärksamheten att en del gamla favoriter helt enkelt får flytta på sig, åtminstone tillfälligt. Och ska man premiera underhållningsvärde före allmänbildning, tyngd och prestige? Så här blev det, till slut. Med den vanliga reservationen; markeringen ”ny” betyder bara att podcasten ifråga är ny på den här listan. De behöver inte vara helt nystartade i sig. Men ibland är de det också…

1. Intercepted (3). Världen är ur led, ledare än någonsin. Eller? Jeremy Scahill med medbrottslingar från nätblaskan The Intercept och inbjudna gäster analyserar och ger perspektiv man inte alltid får överallt. Ständigt på hugget, ifrågasättande och bulldogsaktigt tvivlande på det egna landets (USA:s) förmåga att tänka och handla rätt inom och utom sina gränser. Det kan bli mastigt i mängd, kräver en del och tjänar på att kompletteras med mer intag av amerikanska medier för att förstå deras inre organ och system, men fortsätter vara en av världens mest engagerande och ögonöppnande podcaster. 

2. Good Christian Fun (ny). Jo, som kanske inte alla vet; det finns en värld där kristna sångare, filmmakare, ståuppkomiker och andra kulturutövare rör sig, främst i USA, en gång mer utvecklat även i Sverige genom begrepp som frikyrkopop, till exempel. En viss kännedom om den nischen kan vara av godo, men den gladlynta duon Kevin T. Porter och Caroline Ely siktar in sig på vem som helst som ids lyssna på deras utläggningar (med benägen hjälp från inbjudna gäster) om företeelser som Amy Grant, Lauren Daigle, ”Left Behind”-franchisen, Bob Dylans kristna period, mer mera… Följt av juryns utslag; ska detta skickas till himlen, helvetet eller någonstans däremellan (vad katolikerna kallar skärselden)? Gott humor, mycket självdistans men även de stora livsfrågorna insprängda mellan raderna. 

3. In Our Time (ny). Oh dear, oh dear. Those brits… Melvyn Bragg, mest känd för dess inhemska publik genom en låååååång TV-karriär, men även författare, bitvis parlamentariker och  plockar in diverse akademiker för att reda ut historia, litterära klassiker, etc. Småmysigt och snabbildande kring exempelvis Shakespeares förhållande till historisk autenticitet, tyske rebellprästen Dietrich Bonhoeffer, mexikansk-amerikanska kriget på 1800-talet, Iliaden och så vidare. Brett spektrum, bildade besökare och allmänt bra. Att Bragg enligt Wikipedia ska vara Arsenal-supporter får väl förlåtas i förbifarten. 

4. We Came to Win (ny). En amerikansk podcast – om fotbolls-VM! Mer exakt om ett antal intriger och fenomen som passerat revy i VM-historien. Inte alltid de man skulle ha gissat. Dåvarande Zaires missförstådda mästerskapsdebut 1974, Byron Moreno – en av historiens mest kontroversiella domare, David Beckhams röda kort 1998… Drivet, spänstigt, ofta överraskande och underhållande. 

Häxprocesserna i kolonin Salem på amerikanska östkusten har fascinerat eftervärlden, men hur väl förstår vi vad som egentligen hände? By Tompkins Harrison Matteson (1813–1884) – Unknown, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2752306

5. Unobscured (ny). Häxprocesserna i Salem, Massachusetts i slutet av 1600-talet, visst vet vi allt om dem redan? Kanske inte. Aaron Mahnke fyller i luckorna och tecknar ett porträtt av dåtidens amerikanska östkustkolonier och de sociologiska sammanhang som spelade in i det kollektiva sammanbrottet som fått många att undra, även om just häxprocesser var något som försiggick i stora delar av Europa under samma era. 

6. Lend Me Your Ears (ny). Just det, den där Shakespeare – vad säger han egentligen i sina pjäser? Förutsatt att vi tror att han verkligen existerade och inte var en pseudonym eller front för någon annans agenda. Allehanda ihärdiga konspirationsteorier i all ära, de kanske inte spelar så stor roll. Här är det tolkningarna kring vad pjäserna säger om sin samtid och vad de kan säga oss 500 år senare som är det verkligt värdefulla. 

7. Behind the Bastards (ny). Ni vet vilka de är. De värsta personerna (och företagen) i historien och samtiden, eller hur? Om inte annat, här kommer en synnerligen subjektiv odyssé genom bastard-historien, utifrån olika kriterier. Vissa kandidater kanske de flesta av oss kan vara eniga om medan andra val möjligen är mer kontroversiella. Det kan handla om Kung Leopolds kolonisation av Kongo, koncernbröderna Kochs framfart, Brasiliens nyvalde president Jair Bolsonaro eller Blackwater-grundaren Erik Prince. Bland andra. Kunde redigerats hårdare och snyggats till med lite mer påkostad inramning, men överåklagaren i sammanhanget, reportern Robert Evans går an med stor frenesi och flitigt bruk av ironi. 

8. Caliphate (ny). Lättlyssnat, javisst! New York Times-reportern Rukmini Callimachi kuskar runt och letar upp gamla ISIS-rekryter för att skaffa sig en inblick i vad som drog dem dit, vad de gjorde där och varför, samt eftereffekterna. Dessutom möter hon drabbade av sektens framfart i en serie som både blir vanebildande och kräver återhämtningspauser mellan avsnitten. 

9. Pop Culture Happy Hour (5). De är rätt roliga. Och vet att begränsa sig. Inte alltid så insiktsfulla om världen utanför USA, kanske. Men annars många välformulerade iakttagelser om kulturfenomen, popkultur främst som titeln antyder. Från amerikanska NPR, om jag inte nämnt det förut. 

10. Daniel and Jorge Explain the Universe (ny). Egentligen vet vi väl redan allt? Annars kommer två figurer vid namn Daniel och Jorge och reder ut var världsalltet börjar och slutar, när det föddes och när det ska dö, var vattnet kom ifrån, hur troligt det är att du blir träffad av en asteroid och annat matnyttigt. Fullständigt facit. Eller, så långt jag lyssnat hittills, en hel del tankeväckande teorier och entusiastisk framställning av svindlande spörsmål. 

11. Late Night Live (4). Jodå. Även om det poppar upp nya magasin överallt så ska detta naturligtvis med. Phillip Adams och hans aftonmagasin från Down Under har hängt på den här listan i flera år nu. Jag har på grund av ökande alternativ inte lyssnat av allting i samma takt som för några år sedan, men de känns alltjämt oumbärliga i bruset, trots att våra träffar blivit mer sporadiska. 

12. You Must Remember This (2). Karina Longworth har varit flitig i år, inte minst med att reda ut skandaler i början av Hollywood-historien och vad som egentligen hände med och kring dåtidens stigande och fallande stjärnor som ”Fatty” Arbuckle, Mabel Normand och andra. Här har jag en del att beta av och placeringen kanske hade varit högre under andra omständigheter. Sade jag att konkurrensen hårdnat?

13. The Sectarian Review (ny). Alternativa tagningar på teologiska och kulturella frågor, intersektionellt kallar vi väl sådant numera? Med en Danny Anderson i spetsen avhandlades i år ämnen som Stephen Kings existentiella aspekter, Fritz Langs ”Metropolis”, latinamerikansk befrielseteologi, amerikanska kyrkors varierande attityd till president Trump ur olika vinklar… Och jag ligger absolut efter med avlyssningen. Kunde korta ner sig ibland som så många andra. Men de hittar ingångar som är egna och välkomna.

14. Ask Science Mike (ny). Forskare är han inte, vilket Mike McHargue medger öppet, men har ändå skaffat sig en following och etablerat en egen röst genom att gå igenom lyssnarfrågor och filosofera kring livet och allt det innebär. 

15. The Film Programme (11). Yes oh yes, en av de riktiga långkörarna på listan. BBC:s halvtimmesshow med intervjuer och annat i anslutning till filmfronten. De rullar på utan att förändra så mycket i sitt koncept, men framförallt intervjuerna är bra. 

16. Maltin on Movies (ny). Leonard Maltin (mannen med Maltin-guiden) och dotter Jessie intervjuar filmpersonligheter med stor förtjusning, möjligen lite överdrivet uppsluppen kompismentalitet men trevligt. 

17. WTF with Marc Maron (ny). Komiker som intervjuar andra i showbusiness kan frestas bli för interna – och det blir han ibland, men när han väl värmt upp och kommit gästen in på livet brukar det bli spännande. John Cleese, Jay Leno och Rachel Bloom är några exempel från 2018. Vissa av intervjuerna tycks numera ha lagts bakom en betalvägg, bara som en konsumentupplysning. 

18. The Empire Podcast (ny). De kan hålla på lite för länge, de också… Redaktionen för en av världens ledande filmtidskrifter passar på att släppa en del intervjuer och pladdra på om sitt favoritämne. De har kul själva och det hörs, även om redigering ibland kunde öka underhållningsvärdet ännu mer. 

Hur ska allting sluta? En fråga som uppdragit människans bryderier i alla tider – så även nu. Apokalypsens fyra ryttare, enligt 1800-talsmålaren von Steinle. By Eduard Jakob von Steinle – web, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=67170240

19. Latino USA (bubblare). Reportageprogram med inriktning på latinofrågor i USA och i resten av den amerikanska kontinenten har presenterat ett och annat riktigt bra, upplysande reportage med konkret kunskapsbyggande under året, om kartellfruar, krisen i Nicaragua, Alfonso Cuarón etc… 

20. The End of the World with Josh Clark (ny). Ja, det finns risker att vi gör slut på oss själva. Och vad väntar på andra sidan floden? Eller universum? Hittills har jag inte hunnit (eller vågat) höra alla avsnitt, men här skärskådas både just otrevliga möjligheter, sannolikheter och en del hopp, trots allt. Slutet på allting kanske blir början på något annat, eller så har vi större potential att hitta utvägar än som hittills framkommit. Facit kanske kommer i slutet av följetongen?

 

Bubblare: The Bugle, BadChristian Podcast, The Big Picture, The Cracked Podcast, This Day in History Class, The Relevant Podcast, Deconstructed with Mehdi Hasan, Death in Ice Valley… Med flera. Men någonstans får man dra en gräns. 

 

Speciellt hedersomnämnande: 

The British History Podcast dök upp som rekommendation när jag testade applikationen Overcast (som jag sedan dess använder regelbundet vid sidan av iPhones inbyggda poddspelare) och jag började lyssna… Den har funnits i några år och går kronologiskt fram. Vilket gör att jag inte kommit fram till årets skörd utan snarare till tidig medeltid (notera att serien startade kring år noll), men någon gång ska jag komma ikapp… 

Förra årets lista finns här. Vad blir det av nästa år? Som det ser ut nu kommer jag att fortsätta pendla till jobbet även under 2019 så tid finns att upptäcka nya lagom pretentiösa pratkvarnar eller fördjupa relationen med de redan funna…

Historia är det nya nuet – Årets bästa podcaster på svenska 2018

Allvarligt talat, visst händer det saker. Nu. Men av olika anledningar har de mer historiskt inriktade poddkastarna övertygat mig mer det senaste året ur det svenska utbudet. Om inte annat ger det perspektiv. Och eventuella uppslag till mitt civila kneg i utbildningssektorn. Jämnt blev det i alla fall. Och inom parenteserna skymtas förra årets placering på denna alltjämt så prestigefyllda personliga lista… Som i år kändes väldigt jämn. Ett antal personliga favoriter har successivt utkristalliserat sig, men att gradera dem inbördes är svårare och svårare. 

1. Bildningspodden (ny). Från Stockholms universitet sprider man lärdom om fenomen som läkaren och förmente framtidsförutsägaren Nostradamus, väckelsehistorien i Sverige på 1800-talet, romanen Onkel Toms stuga, Heliga Birgitta och kompositören Richard Wagner. Kanske inte riktigt så regelbundet som man kunde önska, men spännande samtal med insatta individer när de väl producerar nya inslag. 

2. USApodden (4). Det finns flera sätt att hålla sig à jour med politiska utvecklingen (om det är rätt ord) på andra sidan pölen. På svenska är detta nog fortfarande det mest regelbundna och koncentrerade i klassen.

3. P3 Historia (ny). Cecilia Düringer med anhang lägger upp lätt dramatiserade och lagom iscensatta versioner av berömdheter från historien, i första hand synnerligen omtalade namn som Alexander den Store, Djingis Khan, Katarina den stora, drottning Elisabeth I  av England men även senare spekulanter på vår uppmärksamhet. Medvetet tillspetsat och lagom förenklat men väldigt sällan trist och ofta pedagogiskt med återkommande ’aha’-effekter. 

4. Bildningsbyrån (5). Fortsätter framhålla personligheter som format historien, av vilka en del blivit välbekanta namn men kanske missförståtts medan andra inte alltid fått samma varaktiga erkännande. Vad har de egentligen bidragit med på gott och ont? I år bland annat spanske 1500-talsprästen Bartolomé de las Casas, sägenomsusade skriftställaren Niccoló Macchiavelli, franske revolutionären Robespierre, inflytelserika författarinnan Ayn Rand, järnladyn Margaret Thatcher, biologen Rachel Carson 

5. Vetenskapsradion Historia (3). ”Muslimska sexhandböcker och nazizombies”. Allvarligt talat, är det årets svenska radiorubrik eller? P1:s trotjänare vevar vidare och förstår detaljer som lagom längd, struktur och balans, liksom professionell ljudläggning (vilket man i och för sig förväntar sig av alla i branschen men inte alltid får). Intrigerande frågor som vad historisk rättvisa egentligen betyder i praktiken, vad Djävulsön är för en plats och vem Maria Magdalena var har dryftats i år. Bland mycket annat.

6. Snedtänkt med Kalle Lind (2). Fortsätter nörda ner sig med den äran, men i år har jag inte hunnit beta av de nya avsnitten lika flitigt som i fjol. Förmågan att hitta lagom smala ämnen för de småpretentiösa är dock intakt. 

7. Spanarna i P1 (6). Jodå. De lever och går an. Opretentiöst och oftast lättsamt men inte utan udd. De behövs och de vet att de gör det. Kul. 

8. Myter & mysterier (ny). Per Johansson och Eric Schüldt gräver sig vidare ner i filosofins och existensens grundvalar, nu med särskilt intresse för Nya Testamentet, vad det säger oss, hur det kommit till och vad det kan ha för betydelse i dag. Sällan spikrak väg framåt och slutsatserna kan landa lite var som helst, vilket bidrar till spänningen. 

9. Historia.nu (ny). En varierad uppsjö av händelser, personligheter och platser skärskådas med hjälp av förhoppningsvis pålästa personer. Ur innehållet: Stockholms blodbad, fotbollens våldsamma historia, kriget i forna Jugoslavien, kurdernas historia…

10. Medierna i P1 (8). De matar på och levererar sina långa lagom långa veckosammanfattningar av mediesverige i en rörig tid. 

Bubblare: Virtanen och Roland PM (ny), Filosofiska rummet (bubblare även i fjol), Människor och tro (9), Teologiska rummet (ny), Allt du velat veta på fem minuter med Fritte Fritzson (ny). 

Kommer snart: bästa engelskspråkiga podcaster 2018 – enligt mig. Spoiler alert: där var kampen ännu hårdare och omvälvningarna mer omfattande. Och visst finns fjolårets lista över svenska podcaster att tillgå nu och så länge civilisationen håller samman. Typ. 

Bland polariserande profeter och religiösa rebeller i poddjungeln

Pastor Billy Graham (1918-2018) var troligen en av det senaste seklets mest kända evangelikaler. Känd för sina massmöten och goda relationer till i princip alla amerikanska presidenter som valdes under hans livstid. Här är det Ronald Reagan som delar ut en medalj 1983. By White House/ Ronald Reagan Presidential Library [Public domain], via Wikimedia Commons
Evangelical. Ordet kanske låter bekant? Det är alltså den engelskspråkiga benämningen på något som på svenska ibland kallas evangelikal. Och som ytterst få egentligen kan definiera. Det har i alla fall med religion att göra – mer specifikt kristendom. Och en form av kristendom som lägger stor vikt vid att läsa Bibeln och tolka den, nej kanske inte bokstavligt, men i alla fall som en bok direkt inspirerad av Gud och därmed med viss betydelse för just du lever ditt liv. Om du betraktar dig själv som troende. På allvar. Tja, var det här den definitiva definitionen av vad ordet står för? Nej. Troligen inte. Du kan få serverat något hundratal andra versioner av vad evangelical, evangelikal eller evangeliskt kristen innebär. 

Vad många kanske även i Sverige uppfattat på senare år är nog ändå att det kan ha betydelse i politiken. Amerikansk politik framförallt. Och att många amerikaner i den aningen svävande kategorin ’white evangelicals’ helst röstar på republikanerna och att de i nuläget utgör en av regerande presidenten Donald Trumps stadigaste stödtrupper. Vilket i sig är ytterst motsägelsefullt, med tanke på hans ganska väl dokumenterade moraliska tillkortakommanden och hur viktigt just sådana personliga egenskaper traditionellt har ansetts vara av just den här väljargruppen. Själv är jag uppväxt (och fortfarande medlem) i ett svenskt samfund, en så kallad frikyrka som oftast inte brukar sätta den här etiketten på sig själv (snarare som reformert-kongregationalistisk, vilket vi kan analysera en annan gång) men där många aktiva nog ändå känner viss samhörighet med amerikanska evangelicals i flera avseenden. Inte i huvudsak i frågan om Trumps kvalifikationer men vad gäller världsåskådning i allmänhet. OK, allt det här kan diskuteras och ventileras. Och – var hittar man enklast exempel på hur den här diskussionen ser ut från amerikansk horisont? Som så mycket annat: podcaster. 

Och man råkar ha fått för sig att alla där borta på andra sidan Atlanten ser allting i svartvitt och oreflekterat delar in sig i två fientligt inställda fraktioner vad gäller religion kontra sekularism, liberalism kontra konservatism, millennialister mot baby boomers… et al – så, think again. Under de senaste månaderna har jag plöjt igenom och åtminstone ytligt utforskat utbudet av podcaster som i någon form utgår från evangelikal kristendom och sedan försöker ta reda på vad det i grunden är, och om det är något att hålla fast vid. Åsikterna går isär. Å andra sidan kommer inte många av de här följande tipsen att handla om definitiva slutsatser skrivna i sten. Det här är pågående diskussioner där programledarna själva har ganska olika utgångspunkter, eller regelbundet konfererar med gäster som bidrar med nya perspektiv. What’s not to like about that? 

Nåja, som jag sade, än så länge har jag inte hunnit lyssna av mer än ett par avsnitt av varje exempel här, men några favoriter har utkristalliserat sig, medan andra kanske kommer att bli det så småningom. Så många poddar, så lite tid… Noterbart är också att det försiggår en del korsbefruktning och flera programmakare jobbar intensivt på att bygga upp nätverk som bland annat gör att de kan poppa upp i flera poddar som programledare eller gästspelare. 

The Liturgists. Programförklaringen är så öppen det bara går. Här ska alla känna sig välkomna. Om man får tro deras egen presentation är det snarast frågan om att starta en ny folkrörelse med dialoger om livet, universum och allting. Community är ett nyckelord. Och det slår igenom även i podcasten som genomsyras av en samtalston som faktiskt låter genuint öppen och nyfiken, civiliserad och samtidigt potentiellt provocerande för vissa. Pröva själv, för all del!

Hillsong United – ett av flaggskeppen för nutida evangelikal popkultur. Typ. CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2828526

Exvangelical. Han ger ett allvarligt intryck, Mr Blake Chastain som utan omsvep deklarerat att han lämnat vad han kallat ”the messed up subculture of evangelicalism” bakom sig för att utforska allt spännande som finns utanför. Ett avsnitt bjuder på en längre intervju med sångaren Derek Webb som tycks ha gjort en liknande resa. I övrigt finns nog fler djup att ösa ur som jag inte hunnit med än…

Drunk Ex-Pastors. Exakt hur alkoholpåverkade de är vid inspelningstillfällena, de två före detta pastorerna, är jag inte riktigt klar över. Men de blandar friskt och emellanåt lite lagom sarkastiskt observationer om sina förflutna karriärer, samtidskulturen och pågående processer i samhället. Som så många andra caster kunde korta ner uppvärmningssträckan och de mer lösryckta ’ i förbigående’-kommentarerna, men något finns här. Absolut. 

BadChristian Podcast. Hur bad är de, på en skala? Trion Toby, Matt och Joey vill i alla fall gärna poängtera sin frispråkighet och att de inte går i någons ledband. Och de har en bredd. Ställer bra frågor om livet. Också det här ett program med lite flytande, på gränsen till konturlös karaktär men som ändå lyckas hitta en riktning i regel. Som intervjun med ”The Shack”-författaren Paul Young eller sångaren Kevin Max. 

Homebrewed CultureCast. Fler exempel på ett poddkoncept som presenteras som en del av ett större paket, ett träd med olika grenar. Och kräver lite mer ingående bekantskap innan jag kan definiera precis vad de i första hand vill åstadkomma. Teologi, frågan om vad Bibeln i grunden ska vara bra för, är dock ett tydligt löpande tema, manifesterat i deviser som hashtaggen #SurvivingTheBible. 

Depolarize! Sade någon att USA var en smula splittrat? I så fall, hur ska man ändra på det? Och har den här podden några svar? Av det jag hört verkar det intressant för fler än jänkare i alla fall, till exempel samtalen med just de omtalade vita evangelikaler som befinner sig på olika sidor i den politiska debatten där. Producerat av delvis samma gäng som gör ovan nämnda BadChristian Podcast. 

En fri fågel, händelsevis flygande i havsbrisen över södra Texas en soldränkt sommarafton. Bara för att. Foto: J. Lindahl

Good Christian Fun. Visst! Jag medger. Det kan bli för mycket allvar av allt det här… Låt oss ha lite kul när vi ändå kan. För den superkristna subkulturen med dess populärkulturella utskott har genom åren gett upphov till en hel del minnesvärt stoff. Antingen för att det skulle förtjäna mer uppmärksamhet – eller för att vi kunde önska att det inte trängt igenom i bruset så mycket som det gjort. Duon Kevin T. Porter och Caroline Ely  betonar att detta verkligen är en show för vem som än vill höra på, oavsett världsbild och grad av exponering för kristen popkultur, representerad av filmer som ”God’s Not Dead” (som de dissekerar lustfyllt obarmhärtigt) eller artister som Carman. Samma sak här; jag har verkligen bara börjat utforska deras utbud efter att ha snubblat över dess existens häromveckan. Men de har producerat sig flitigt sedan starten i höstas. 

Fortsättning följer, kanske…

Tronspel, tabun och trädgårdar av brons – Årets TV-serier 2017

Till slut så… Det här skulle ju ha blivit klart för i alla fall en månad sedan, men livet bjuder andra plikter också. Och varje årsskifte kräver en sådan här sammanställning, om inte annat bara för min egen personliga dokumentation. Med information om via vilken distributionskanal jag själv sett serien ifråga, samt länkningar till i förekommande fall publicerade recensioner eller blogginlägg på russin.nu. Förra årets lista finns för övrigt också tillgänglig för den som så önskar. 

The Väry Bäst of the Bunch:

Max Minghella och Elisabeth Moss kontemplerar sakernas tillstånd i ”The Handmaid’s Tale”. Credit: hbonordic.com

1. The Handmaid’s Tale (HBO). Framtiden är mörk, om man får tro detta. Men nutiden fortsätter vara ljus, i alla fall om man ser till TV-dramatik.

2. Taboo (HBO). Det borde inte ha varit möjligt. Bygga något så spännande om en så skum figur. Men det fyllde en del av tomrummet efter ”Penny Dreadful”, trots att det finns avgörande skillnader dem emellan, såväl i stilistik som storytellingteknik.

3. The Garden of Bronze (HBO). Jaså, har ni missat den? Argentinsk thriller om försvunnen flicka i ett fall som bara blir mer och mer motsägelsefullt.

4. Billions (HBO). Pengar och makt. En smula sex. Och så smart, så lustfyllt listigt levererat, även under andra säsongen.

5. Big Little Lies (HBO). Miniserie som kanske, möjligen har en fortsättning på lut. Vem vet. Ett antal kvinnor och Alexander Skarsgård intrigerar i välmående villasamhälle vid kusten. Inte fullt så välmående på alla plan, visar det sig.

Syskon som håller ihop och vått och torrt – eller inte? Cersei och Jaime Lannister (Lena Headey respektive Nikolaj Coster-Waldau konspirerar i ”Game of Thrones”. Credit: hbonordic.com

6. Game of Thrones (HBO). Alltjämt störst och ståtligast, kanske inte i nuläget allra bäst, men ändå oumbärligt. Vem vinner? Vem dör? Hur slutar slaget mellan isdraken och dess hetare syskon? Frågorna är många inför den sista säsongen som ingen verkar veta exakt när den kommer.

7. Black Sails (HBO). Här är det slut. Och de (host) seglade i hamn med värdigheten i behåll, TV-historiens kanske mest ambitiösa (men inte mest lättnavigerade) piratepos någonsin.

8. The Americans (Netflix). Så stabilt spännande. Det senaste vi sett i Sverige var kanske inte den absolut starkaste säsongen så här långt, men det fortsätter vara en av de där följetongerna som jag inte klarar mig utan.

9. Homeland (SVT). De balanserar alltid på en skör tråd. Ska det bli djupt fascinerande eller för tillspetsat och trovärdighetsutmanande för sitt eget bästa? Ibland både och. Men jag fastnar där ändå, om och om igen för varje ny runda. Och kan tydligen inte få nog.

10. Narcos (Netflix). Lyckades starta om på nästan ny kula utan Pablo Escobar och den amerikanske agent vi lärt känna som ledsagare genom spaningarna efter den förstnämnde.

11. Fargo (HBO). Tillbaka till 2000-talet igen efter den vidunderliga andra 1970-talsvändan häromåret. Inte samma aha-effekt som då, men skruvat så det räcker med Ewan McGregor som högst oeniga tvillingbröder.

12. Orphan Black (Netflix). Ännu en snygg målgång efter en vindlande resa.

13. The Expanse (Netflix). Den har virvlat runt i universum två säsonger nu, men hur ska jag sammanfatta dess storhet såsom snärtigast? Jag får nöja mig med att få rymdoperor sedan ”Battlestar Galactica” har hållit mig på halster som den här.

14. Jane the Virgin (Netflix). Genremedveten om än oklar över vilken genre den egentligen tillhör. En såpa? Väldigt självreflekterande sådan, och ofta väldigt kul. Och allvarlig. Och kanske nödvändig i destruktiva tidevarv såsom de innevarande.

15. Mindhunter (Netflix). Småtrevliga samtal får vi leta efter någon annanstans, men den här möjligen halvt verklighetsbaserade studien i hur FBI utvecklade sina tekniker för att komma åt de där mördarna som inte passade in i några tidigare kända mönster, är dels inte det man skulle kunna tro att det är. Åtminstone betydligt mycket mer lågmält rafflande än konceptet kan ge sken av.

 

Bubblare & hedersomnämnanden:

Oregerlig (Netflix). Mexikansk politisk thriller som skruvar upp temperaturen till kokpunkten, på gott och ont, men mest på gott.

Ozark (Netflix). Ska man bry sig om hur det går för den här familjen som flyr ut på vischan för att tvätta pengar? Ja, när man väl börjat är det svårt att sluta undra.

Godless (Netflix). Lite långsam men absolut intresseväckande inledning. Återkommer när jag sett hela miniserien med sin postmoderna blick på vilda västern.

Club de Cuervos (Netflix). Intriger, allmänt kaos och svajig syskonkärlek i denna mexikanska fotbollssåpa som gått ett par säsonger nu.

Santa Clarita Diet (Netflix). Kannibalkomedi i den välansade villaförorten. Ojämn? Antagligen, men ofta rått men hjärtligt underhållande.

Bloodline (Netflix). Nej, att knyta ihop den här dystra familjesagan blev aldrig riktigt så lyckat som att dra igång förvecklingarna för tre år sedan. Manus tycktes tappa målinriktning, men väldigt välspelat var det ända in i väggen.

 

Storebror ser dig. Men vem spanar mest på vem egentligen? Richard Armitage har en ledande roll i ”Berlin Station”. Credit: hbonordic.com

Berlin Station (HBO). Förtjänar mer än att avfärdas som fattigmans-”Homeland”. Spionintriger på tysk mark med tvehågsna amerikanska agenter i centrum.

La casa de papel (Netflix). Spanskt gisslandrama som jag och min fru följt ungefär halvvägs hittills. Kan de hålla den här spänningsnivån till slut, så vore det väldigt imponerande.

Bosch (HBO). Pålitlig old school-polisdramathriller som pendlar mellan stordåd och lite mer ordinär spänning, men hittat ett vinnande recept.

Snowfall (HBO). Kräver en del koncentration för att komma in i myllret av människoöden, men skildringen av 1980-talets narkotiska bransch är lovande så långt jag sett fram till nu.

Better Call Saul (Netflix). Oh. Här ligger jag verkligen långt efter, inser jag. Men någon gång ska jag väl komma ikapp. Den är ju bra. Men ibland påfrestande på grund av protagonistens problematiska personlighet.

The Path (HBO). Gillade verkligen första säsongen. Andra vändan av sektdramat har jag inte hunnit se lika mycket av, men förhoppningsvis fortsätter den fördjupa sig i existentiella bryderier, gruppdynamiska processer och oförutsägbara händelser.

American Gods (BluRay). Visuellt nästan oanständigt spektakulärt, av det lilla jag sett. Jag måste verkligen ta tag i resten av sagan snart…

Vikings (HBO). Då och då får jag ett ryck och hugger in på några avsnitt av detta lilla kvasihistoriska ‘guilty pleasure’. Men jag är inte riktigt framme vid senaste säsongen ännu.

Star Trek Discovery (Netflix). Har aldrig varit en äkta ‘trekkie’ men attraheras ändå av det mer nydanande upplägget här. Om det nu är nydanande. Mitt perspektiv är begränsat när det gäller detta av många så omhuldade universum.

The Deuce (HBO). Visst är den full av personligheter som väcker intresse och visst är miljöteckningen av ett neddekat New York à la tidigt 1970-tal nästan perverst intagande. Och visst är den lite långsammare än den skulle kunna vara. Men det är ju David Simons baby. Tålmodighet kan vara en dygd…

 

”The Leftovers” – är det i själva verket 2000-talets hittills viktigaste TV-drama alla kategorier? Fråga inte mig – än. Återkommer i ärendet. Credit: hbonordic.com

…och så ett sista speciellt omnämnande till ”The Leftovers”. Ingen lättsmält historia och själv har jag bara betat av en hel säsong samt inledningen av den andra. Nu ska projektet vara avslutat i och med den tredje och sista rundan under året som gick. Vad de återkommande hyllningskörerna från extremt entusiastiska följare beror på, det börjar jag i alla fall få ett grepp om nu. Den goda nyheten: jag har troligen mer monumentalt mästerstycklig TV att se fram mot.