Ståtliga serenader segerrecept i årets Melodifestivalfinal?

Vi är av med de värsta. Nu återstår ett ganska anständigt startfält, definitivt mer spännande än fjolårets final som jag – ärligt talat – har väldigt vaga minnen av. Tydligen skrev jag något inför den under rubriken ”Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal”. Den formuleringen behöver jag inte använda i år. Finns det någon självklar vinnare? Nej, vilket är en del av charmen. Personligen vill jag verkligen undvika att skicka iväg några missriktade föraningar. Experttips, gallups ur folkdjupen, bookmakers, Spotify-spelningar et al – nej, ingen vidare koll där.

Men… Wiktoria är tillbaka, inte lika akut charmoffensiverande som i tidigare försök men med en ståtlig stark serenad som kan vinna. Ett av hoten finns i en annan stram historia med 70-talistisk profil, framförd av en 16-åring som knappt stått på en scen förut, men har en oväntat stark scennärvaro och gör något personligt av det han fått sig tilldelat. Det handlar alltså om Bishara. Lisa Ajax känsla för dramatik blev mer uppenbar i Andra chansen och är en outsider som inte helt ska räknas bort. Jon Henrik Fjällgren – han står för något eget om inte annat. Hur genuint är det? Hur etnoretro på gott och ont? 

På tal om retro. Dit får man väl räkna ”Victorious” med Lina Hedlund, vidare från en av de två svagare deltävlingarna. Hon skruvar upp tempot utan att tillföra så mycket till sin genre och själv undrar jag mest om hon ska snubbla i trappan. Vilket hon tydligen gjort under repetitionerna, eller hur var det? Mycket vilja och intensiv publikflirt ryms i duetten ”Hold You” med Hanna Ferm & Liamoo. Som inte heller bringar mycket nytt blod i sig och rimligen borde landa på nedre halvan. Men de ser rätt förälskade ut, gör de inte? Ungdomlig energi och entusiasm kan rädda mycket, som för Malou Prytz. Hon är svår att ogilla, men vinner knappast heller. ”Hello”, då? Här handlar det om en veteran, som jag själv knappt hade hört talas om förut. Internationell karriär bakom sig och grafisk inramning på scen som han knappast kan hävda inte hämtat någon inspiration alls från Mr Zelmerlöws ”Heroes”. Men professionellt är det och med en hook som min fru gnolar i köket med jämna mellanrum. Och på tal om hookar… Arvingarna borde vara en parentes i sammanhanget som representant för det gamla gubbagardet, men refrängen är mordiskt melodisk och ger dem troligen märkbart stöd från samma segment i Svea Rike som fixade Robert Gustafssons dansbandspastisch till final förra året. Dock, de internationella jurygrupperna lär vara ljummare. 

Vilka har jag glömt – eller sparat till sist? Nano gör det bästa han kan av en suggestiv kampsång som inte kan komma över det faktum att den är en blekare version av ”Hold On”. Bästa låten rakt av är ”Ashes to Ashes” med Anna Bergendahl på promenad i en virtuell vildmark. Omvägen via Andra chansen har nog inte kortslutit chanserna för gott, men det kanske trots allt är för…traditionellt och 1960-talsdoftande för att älskas av alla i den dag som i dag är. Fördomsfullt räknar jag även här med att internationaljuryn kräver högre hipfaktor. Men vad tycker de om John Lundviks moderna Motown-soul av ett slag som kunnat låta helt rätt i ett par decennier? Kompositionen i sig är inte perfekt eller banbrytande, men framförandet är närapå klockrent, med inglidande gospelkvartett som kompletterande vitamininjektion.

 

Eget önskeresultat:

1. John Lundvik ”Too Late for Love”

2. Anna Bergendahl ”Ashes to Ashes”

3. Wiktoria ”Not With Me”

4. Bishara ”On My Own”

5. Lisa Ajax ”Torn”

6. Mohombi ”Hello”

7. Malou Prytz ”I Do Me”

8. Nano ”Chasing Rivers”

9. Arvingarna ”I Do”

10. Jon Henrik Fjällgren ”Norrsken”

11. Hanna Ferm & Liamoo ”Hold You”

12. Lina Hedlund ”Victorious”

 

OK, efter att ha råkat nosa lite på andra förhandsprofetior så kommer här mina egna, mot bättre vetande: 

1. Bishara ”On My Own”

2. John Lundvik ”Too Late for Love”

3. Wiktoria ”Not With Me”

4. Mohombi ”Hello”

5. Arvingarna ”I Do”

6. Anna Bergendahl ”Ashes to Ashes”

7. Jon Henrik Fjällgren ”Norrsken”

8. Lisa Ajax ”Torn”

9. Malou Prytz ”I Do Me”

10. Nano ”Chasing Rivers”

11. Hanna Ferm & Liamoo ”Hold You”

12. Lina Hedlund ”Victorious”

 

Så. Gjort är gjort. Syns på andra sidan floden…

Melodifestivalen 2019 del 1-4 – en rungande resumé…

Det har svängt. Enklast uttryckt. Kort sagt har två av deltävlingarna i årets melodifestivalturné varit uppenbart överlägsna de två andra, rent musikaliskt. Mer exakt den första och den sista, Göteborg respektive min nuvarande hemstad Lidköping. Där var det verkligen någon form av konkurrens. I de andra två fallen fick vi snarare leta efter något att hålla i handen i stormen. Men oavsett utslaget i aftonens kommande ’Andra chansen’ finns ändå en hel del anständigt framme i finalen. För faktiskt, det mesta av det som stått ut och höjt sig över mängden är på väg dit.

Gamlingarna har trillat av pinn längs vägen, inte helt oväntat. Några av dem visade ändå mer värdighet, som Arja Saijonmaa och Ann-Louise Hanson. De gjorde sina klassiska schlagerdivor med den äran men föll hedersamt överbord i hårda vindar. Däremot, under andra deltävlingen kunde jag själv spontant konstatera redan innan omröstningen att Jan Malmsjö borde vara chanslös trots ett av de sämsta startfälten i en deltävling på flera år.

Den allmänna tendensen går upp och ner år från år. Själv uppfattade jag fjolåret som en beige, oengagerande historia större delen av vägen. Med de kvaliteter som etablerats i just den första och sista deltävlingen i år verkar bli en mer spännande slutuppgörelse nu. Tack för det. Gamla favoriter som Wiktoria och John Lundvik vid sidan av raketartade stjärnskott som två 16-åringar, vilka imponerat och faktiskt förtjänar sina finalplatser. Det vore roligt om de får sällskap av Nano och Anna Bergendahl, trots att den förstnämnde knappast har samma distinkta bidrag som senast han var med – och då borde ha vunnit.

Programlederiet har också fått ett lyft.  Visserligen är en kvartett på scen samtidigt en risk för överkill, något man kanske tidigt insåg och därför turas om att stå över olika stationer. Det är ganska uppenbart att två av dem har mer erfarenhet av just att leda sändningar, vilket gör att främst Sarah Dawn Finer nu tycks ha en lite allmänt outtalad uppgift att hålla de övriga i handen och styra upp eventuella urspårningar. Men visst fungerar allt bättre än vad det gjort under ett par år och även om manuset har sina ihåligheter så är helhetsupplevelsen hittills betydligt bättre än, ja… spontant är det väl just fjolåret jag främst vill jämföra med. Men den formkurvan har också pendlat upp och ner som ett feberdiagram under hela 2000-talet.

Och nej, själva var vi (jag och min fru) inte närvarande på den lokala arenan här i bandymetropolen förra helgen. Och så mycket schlagerstämning i stan märktes väl inte av, men möjligen befann vi oss på fel platser vid fel tidpunkter. Båda var dock nöjda med att särskilt John Lundvik knep en en finalplats. Exakt hur rösterna egentligen räknas numera, hur de samlas in och sorteras och viktas är det väl ingen som längre förstår. Låt oss hoppas att den bristande transparensen eller åtminstone begripligheten ändå mynnar ut i ett rättvist resultat så småningom. De internationella jurygrupperna? Är de fortfarande kvar i finalen? Det är trots allt en smula suspekt fascinerande att försöka förutse hur de egentligen värderar varmrätterna från Vikingaland…

Revisited: VM-krönika 1986

Lyckligare än någonsin, vare sig förr eller senare? Diego Maradona lyfter bucklan efter Argentinas finaltriumf på mexikansk mark 1986. UnknownUnknown author [Public domain], via Wikimedia Commons
Just det. Tiden börjar rinna ut. En dryg vecka till finns de kvar på SVT Play; VM-krönikorna. Så innan allt är försent kommer här ännu en återblick – nu på vad som hände 1986 i Mexiko.

Här är de igen. Firma Hegerfors & Hansson. De regerade rutan på sin tid. Fotbolls-VM 1986 skulle ursprungligen ha spelats i Colombia innan de insåg att de inte var mogna för uppgiften. Istället fick Mexiko träda in igen, från ett latinamerikanskt land till ett annat. Därmed fullbordades ändå trilogin där tre världsmästerskap i följd utspelades i spanskspråkiga länder.

Det här kommer jag ihåg som ett av de bästa VM jag själv följde medan det hände. Sådana minnesbilder på näthinnan kan vara förrädiska, men samtidigt har de väl förstärkts av andras omdömen. Ta kvartsfinalen mellan Frankrike och Brasilien som inte var särskilt målrik, men slutade i en dramatisk straffläggning som bevisade att även de stora stjärnorna kan bränna under press. Den drabbningen omnämns här som turneringens absoluta höjdpunkt. Och jag vill minnas att det kan ha varit så också.

Kronologin och strukturen på just den här krönikan är lite eljest och känns faktiskt mindre ambitiös och analytisk än de två närmast föregående. Man följer en del av storlagen, ett i taget. Och samtidigt gör upplägget det lätt att konstatera att västtyskarna än en gång tog sig till final utan att vara särskilt bra. Den här gången om möjligt ännu vekare än fyra år tidigare. På något vis brukar de harva sig fram ändå. För dem som inte insett det, så är det senaste decenniets tyska lagmaskin (som i år hackat betänkligt, men dock) ett under av underhållningsvärde och närmast propagandafotboll i jämförelse med hur de spelade för 30 år sedan.

Danskarna däremot, de dyrkades som aldrig förr – eller senare. De gjorde succédebut i VM-land. Åtminstone i gruppspelet med bland annat en legendarisk mangling av Uruguay, som slutade med tennissiffrorna 6-1. Sedan klappade de själva ihop mot Spanien. Men Laudrup, Lerby et al lekte sig i alla fall in i många hjärtan, inte minst svenska. Just det, Sverige var ju inte själva med den här gången heller. Och vi antog istället danskarna som ett slags substitut. Dejligt. Medan det varade.

Västtyskarna stormar fram mot värdnationen Mexiko, såsom skildrat på ett frimärke från förr. uploaded by Eintracht4ever [Public domain], via Wikimedia Commons
Men framför allt var det här sommaren som Diego Armando Maradona dominerade. Han var på toppen, nästan en gudomlighet. Oavsett om han sedan skyllde på Guds hand när han tog knytnäven till hjälp mot England. Något som faktiskt var svårt att se i direktsändning. Den bedriften ingick i samma holmgång som hans osannolika avhyvling av i princip hela det engelska laget. Från mittlinjen plöjde han sig igenom med bollen på ett sätt som inte riktigt överträffats på samma höga nivå och samma typ av motstånd, även om en och annan kommit i närheten. Notera repriserna av målet, där bara halva prestationen registreras. Överhuvudtaget är tekniken och vad som fastnar på bild inte lika utvecklad då som nu.

En helt annan sak: logistiken. Om man läser av kommentarerna kring var matcher spelas i de här fotbollskrönikorna från way back when framgår att olika grupper höll sig inom ett ganska begränsat geografiskt område och inte skyfflades omkring tvärs över hela länder och kontinenter. Till skillnad från idag, när det verkar gå allt mer prestige i att flytta runt lagen så mycket som möjligt, av ekonomiska skäl antar jag. Knappast miljömässiga.

Vi lärde oss namnet Butragueño. Spanjoren som spräckte den danska drömmen med fyra mål i åttondelsfinalen. Och namnet Gary Lineker kanske låter bekant. Tack vare honom klarade sig England längre än vad de annars skulle ha gjort. Tydligen stod han för nästan alla deras mål i turneringen. Det hade jag glömt. Sovjetunionen firade en del triumfer inledningsvis, med ett lag som tydligen bestod till mycket stor del av spelare från Dynamo Kiev. Med andra ord, var det ukrainarna som stod för det mesta av kvaliteterna?

Argentina hade en lång period när de var mer framgångsrika än grannen Brasilien. Och segern 1986 berodde inte bara på Maradona. I finalen spelade han en mer undanskymd roll medan andra lagkamrater klev fram och klämde till tyskarna. Det blev dramatiskt avgörande i slutminuterna. Men pokalen hamnade på rätt ställe. Efter en av de bästa VM-finaler jag tror mig ha sett. Inte det antiklimax som drabbat flera andra turneringar.

Och förresten, ett namn till att repetera: Georgios Karageorgiou. Bildproducenten som var inblandad i det mesta på TV-sporten på den här tiden och klipparen som (om jag läste rätt) satt ihop flera av just de här VM-krönikorna.

Revisited: VM-krönika 1982

Västtyske burväktaren Sepp Maier i frimärksformat. Uploaded byR-E-AL (talk | contribs | Gallery)  (German Wikipedia) [Public domain], via Wikimedia Commons
Ännu en liten tid finns de kvar på SVT Play: VM-krönikorna från 1978 och framåt. Tid att tipsa vidare om deras illustra innehåll innan det är för sent, med andra ord…

Spanien 1982: Nu är det Arne Hegerfors tur att leda ihop med Bo Hansson. Som det brukade vara en gång i tiden. De två var högsta höns i rutan på TV-sporten. Vad de rivaler? Eller såta vänner? Det där har jag aldrig utforskat. Vad pågick bakom kulisserna egentligen? Fattades alla beslut om mest framskjuten plats i fullt samförstånd? Spännande eller hur? Och nu får det vara slut med frågetecken för en stund. Eller hur?

Maradona. Ung och redan upphöjd. Det var här han skulle slå igenom. Så blev det nu inte riktigt. Han utsattes för hård behandling av motståndarna och gav till slut igen, vilket ledde till en personlig final på de utvisades bänk.

Däremot slog Afrika igenom som fotbollskontinent. Kamerun och Algeriet ställde till det för storlagen men eliminerades ändå – under delvis tvivelaktiga former. Centralamerika representerades bland annat av El Salvador och Honduras, de bittra grannarna som en gång gav upphov till begreppet Fotbollskriget. Honduras lyckades bäst av dessa, men åkte också ut efter gruppspelet trots inspirerade insatser. Jodå, här kommer de tillbaka, minnena från en turnering där Sverige saknades. Men där en hel del annat fanns kvar.

Regerande världsmästarna Argentina tågar ut ur turneringen efter att ha besegrats av ärkerivalen Brasilien. Unknown author [Public domain], via Wikimedia Commons
Som jag kommer ihåg det innebar den här sommaren en ombyggnad av huset i Askeby utanför Linköping där vi bodde. Var det både in- och utvändigt samtidigt eller blandar jag ihop det? Låg högar av eternitplattor i trädgården för att ersättas av den träliknande gula aluminiumpanel som sedan dess prytt dessa husväggar? Om de nu fortfarande gör det. Det var många år sedan vi bodde där men vid ett återbesök häromåret har jag för mig att det var sig ganska likt. Jag bör vid tiden ha varit på väg att fylla 14 år. TV:n var fortfarande svartvit. Ett faktum som skulle ändras året efter när den gamla trogna lådan bröt ihop och en begagnad ersättare med kulörer kom in i hushållet. Vaga minnesbilder gör också gällande att mottagning och bildkvalitet varierade väldigt, beroende på var TV:n placerats i hemmet. Och om det var TV1 eller TV2 som sände.

Arga västtyskar vädrar sin vrede efter premiärförlusten mot Algeriet. Det slutade ändå med final för deras lag, som dock aldrig blev särskilt älskat, beundrat eller knappt ens respekterat under den här turneringen. En av orsakerna var den skandalösa matchen mot Österrike, som jag själv faktiskt aldrig såg i sin helhet. Den där båda lagen spelade på resultatet mellan Algeriet och Chile och visste att båda lagen kunde ta sig vidare med rätt resultat inbördes. Efter den här turneringen infördes nya regler om att de två sista matcherna i respektive grupp skulle genomföras samtidigt – vilket här föreslås i studion av trion Hansson, Hegerfors och Ove Kindvall. Domarkvaliteten dryftas också. Med all rätt, när man nu får de minnena återupplivade. Särskilt hemmalaget Spanien gynnades.

Och vad sägs om en kuwaitisk schejk som resolut kliver ner från läktaren och kräver att ett franskt mål ska dömas bort om hans landslag överhuvudtaget ska stanna kvar på planen. Och han får igenom sin vilja! Kuwaitierna hade hört en signal från läktaren, uppfattat den som domarens och slutat spela. Tillfällig respit mot alla regelverk. De förlorade ändå klart.

Gli Azzurri! Campeones! Italien tog över tronen efter en fenomenal formtoppning som ingen kunde ana efter första gruppspelet. El Gráfico [Public domain], via Wikimedia Commons
Tjusiga frisparkar var däremot en ljuspunkt. Profiler fanns det gott om. Brasilien hade en hel bunt, vilket till slut ändå inte räckte till final efter att ha utmanövrerats av ett pånyttfött Italien. Fram till dess hade den här generationen brassar grundlagt ett blivande bestående rykte som ett av VM-historiens mest underhållande lag. Zico, Eder, Junior, Falcao… Och så farbror Socrates, den långe gänglige skäggprydde filosofliknande centralfiguren som verkade kunna gå av på mitten vid minsta beröring, men var ett sällsynt spelgeni.

Första turneringen med 24 lag. Det första gruppspelet gick över i ett andra där tolv lag delades in i fyra grupper med tre lag i varje. En modell som aldrig prövats varken förr eller senare. En av de tre grupperna i andra rundan bestod av Argentina, Brasilien och Italien. Smaka på det. Då hade italienarna inte alls imponerat inledningsvis utan snarare snubblat sig fram. Men så gick det som det gick. De blåklädda, intelligenta och ibland arroganta romarättlingarna eliminerade båda de sydamerikanska giganterna. List slog lust i den klassiska matchen mot Brasilien som svängde flera gånger om. Brassarna behövde bara oavgjort, men Italien hade Paolo Rossi.

Var Brasilien moraliska världsmästare? En av de viktiga existentiella frågor som luftas i studiodebatten. Brukar vi använda såna begrepp längre numera? Vinnaren vinner. Men här var alltså ett av VM-historiens mest hyllade lag utslaget före semifinalerna, delvis på grund av otur med lottningen. Kanske även eget övermod, som orakel Kindvall föreslår. 

Världens genom tiderna bästa laguppställning som inte vann VM? Många menar det om Brasilien anno 1982. Uploaded byR-E-AL (talk | contribs | Gallery)  (German Wikipedia) [Public domain], via Wikimedia Commons
Moraliska världsmästare skulle ingen komma på tanken att säga om Västtyskland 1982. De nådde finalen men på vägar som skapade både förakt och reda fördömanden. En av orsakerna var den nämnda läggmatchen mot Österrike. En annan var incidenten i den högdramatiska semifinalen mot Frankrike. Fortfarande en av de bästa och mest frustrerande fotbollsmatcher jag någonsin sett. Och innan jag nu rackar ner fullständigt på Die Deutsche är jag ändå skyldig att framhålla deras bästa, mest konstruktiva och kreativa spelare: Pierre Littbarski. Dessutom till synes den mest fairplay-orienterade spelaren i laget. Det är svårare att säga om den skicklige men möjligen empatiskt hämmade målvakten Harald Schumacher. Han mejade ner en fransman som skickades till sjukhus medan Schumacher skämtade bort saken. Sedan blev han matchhjälte som straffräddare i den avgörande straffläggningen. Detta efter en förlängning där fyra mål gjordes. Frankrike ledde ett tag med 3-1 och många av oss världen runt var nog ganska nöjda med det. Men nej. Tyskarna kom tillbaka. Igen.

Platini, Giresse, Tresor med flera franska profiler slutade fyra. Tyvärr hade de kanske sin svagaste länk längst bak i målvakten Ettori. Polen blev trea, om någon minns. De hade en bra period här under ett par VM i följd.

Värmen på spelplanen kommenteras flitigt i krönikan. En följetong i VM-sammanhang. Det är liksom alltid för varmt. Men helhetsrecensionen från studiotrion är ändå att det var ett positivt spelat mästerskap, vilket jag också minns det som. Även om jag minns 1986 som ännu roligare. Förresten, hockeyfrillor, finns de kvar? Jodå, inte minst i Frankrike. Studiodekoren, ska man säga något om den orangea väggen i bakgrunden eller förbigå den med tystnad? Budgeten för att sätta sprätt på det estetiska i det fallet verkar ha varit begränsad.

Italienarna imponerade i slutet. Som svenskar kan vi trösta oss med vad som hände året efter, när samma lite för mätta italienska landslag mötte Sverige i ett par EM-kvalmatcher och Sverige vann båda. 3-0 på bortaplan i en match där Italienproffset Glenn Strömberg hade huvudrollen. Jag nämner det bara för att. Blågult hade annars inget lysande åttiotal och lyckades alltid missa de stora mästerskapen, vilket gett mig ett ibland välbehövligt perspektiv på senare år…

 

Tidigare publicerat: Revisited: VM-krönikan 1978

Några nedslag i TV-landskapet just nu. Bara för att.

TV-serier. De är många. Vid sidan av allt annat som ska hinnas med i livet, försöker jag recensera en del av dem med mer eller mindre jämna mellanrum. Eller åtminstone riva av några rader i bloggformat, i regel på russin.nu. Senaste tiden har tyvärr inte varit den mest produktiva perioden i det avseendet, men dock: Thrillerserien ”The Alienist” (Netflix) finns nu recenserad, medan kolonialdramat ”The Last Post” (nyligen visad på SVT) fick en utvärdering i bloggform. Dessutom några puffar för den andra säsongen av mexikanska politiska mordmysteriet ”Oregerlig” (Netflix) och pilotavsnittet av motorcykelmarodörföljetongen ”Mayans MC”HBO. Nu är det bara frågan när jag lyckas krysta fram en för sammanhanget värdig och ändamålsenlig sammanfattning av mina synpunkter på andra vändan av ”Westworld” (HBO). Projektet pågår. För övrigt; vad ska man egentligen säga om Sacha Baron Cohens nya eskapader i ”Who Is America?” (också det på HBO) där han under förklädnad lockar fram en del osannolika reaktioner från politiker och andra inflytelserika individer? Något. Alltså, något borde finnas att säga. Återkommer om det när jag smält intrycken från de avsnitt jag hittills hunnit se och kan formulera fram en sammanhängande och begriplig analys…

Revisited: VM-krönika 1978

Italienaren Giancarlo Antognoni krutar på mot Frankrike i turneringens ‘Dödens grupp’. Till höger i det franska försvaret skymtas en ung Michel Platini. By Organizing committee of Argentina 1978 World Cup – Argentine Football Association and FIFA [Public domain], via Wikimedia Commons
Kulturgärning! Jo visst. SVT Play har inför årets fotbolls-VM på rysk mark lagt upp samtliga i arkivet existerande krönikor över de fotbolls-VM som utspelats under de senaste 40 åren. Här verkar de finnas, sedan 1978 och framåt, för en tid. Varför inte börja från början?

Om jag hinner beta av samtliga sammanfattningar innan årets tänkta idrottsliga höjdpunkt öppnar portarna är en annan sak. Men VM-78 är speciellt för mig av flera orsaker. Först och främst var det första gången som jag följde ett världsmästerskap i fotboll på TV medan det pågick. Mestadels via vår svartvita lilla fyrkantiga apparat i då regerande 4:3-format hemmavid. Såg jag något i färg måste det ha varit hemma hos grannar eller släktingar. Men jag minns det mest i gråskala. Den nu repriserade krönikan från Sveriges Television bör jag ha sett någon gång i fordom dagar, men mina intryck från turneringen har också påverkats av en bok jag antagligen fick i julklapp, med emellanåt spirituella texter av Lars-Gunnar Björklund. Var har jag gjort av den förresten?

Mycket finns att notera kring hur sporten och TV-mediet utvecklats. Här har vi chansen att se Snillen Spekulerar i studion med yngre upplagor av Bo Hansson, Tommy Engstrand och före detta proffsspelaren Ove Kindvall. Dekor och design i TV-studion är försiktigt uttryckt något mer spartansk än i våra dagar. Men det är klart och koncist på något sätt. De experter som intervjuas i efterdyningarna av turneringen som försiggick något halvår innan programmet, är inte oväntat en kavalkad av grånade gubbar med då legendarisk status i sammanhanget. Intressant så här i efterhand är hur mycket de upprepar det faktum att fotbollen ’går så mycket fortare’ än en gång gjorde. Och med den generösa flora av klipp från turneringen som visas är det märkbart att bollen faktiskt fraktades runt ganska fort redan då. Och att det VM som fruktades bli defensivt ändå blev förhållandevis offensivt. Dessutom med ett flertal imponerande projektiler susande in i nätmaskorna från distans. Inte minst från holländarna.

Argentinske burväktaren Fillol lyfter högt och kniper bolluslingen i finalen mot Holland. By El Gráfico (here) [Public domain], via Wikimedia Commons
Sverige slogs ut redan i gruppspelet, vilket av naturliga skäl analyseras. Det var ett mer försvarsstarkt än framåtsatsande lag som eliminerades men fiaskostämpeln verkar inte ha varit lika kraftig som tolv år senare efter det snöpliga svenska uttåget ut Italien-VM. Det uttrycks ingen okontrollerad ilska över försmådda förhoppningar på samma sätt som 1990, snarare slås det fast att laget helt enkelt inte hängde med  i den nya moderna och snabbare fotbollen.

Två timmar långt. Lite längre och i sig inte lika tempostarkt som senare tiders motsvarigheter i krönikesammanhang. Med vissa upprepningar inkluderade. Men vi möter personligheter på planen, alltifrån den excentriske peruanske målvakten Quiroga som vid ett tillfälle ses bära en skadad motspelare av planen och vid ett annat leka mittfältare med offensiva ambitioner. Eller den italienske måltjuven Paolo Rossi som (om jag minns rätt) senare blev avstängd under en nationell mutskandal men kom tillbaka och – spoiler alert – gjorde ännu större succé i Spanien fyra år senare. Men profilen framför andra blev till slut arrangörslandets anfallare Mario Kempes, inte minst för att han avgjorde VM-finalen mot Holland som till denna dag aldrig lyckas vinna VM-guld trots tre finaler. Som svenskar drömde vi mardrömmar om österrikaren Krankl som starkt bidrog till tidiga avsked och ledde ett lag som började starkt men tröttnade på slutet. Lite oproportioneligt mycket speltid i programmet ägnas åt Skottland som tydligen skulle ha varit större favoriter än vad jag kan komma ihåg, men knallade hem efter gruppspelet. Här finns ett reportage gjort efter själva turneringen från just Skottland. Riktigt varför är jag inte riktigt klar över. Vi var visserligen rätt anglofila på den tiden med Tipsextra och allt. Men ändå.

De politiska förutsättningarna för slutspelet ignoreras inte heller. Arrangörslandet Argentina var vid den här tiden en diktatur, vilket påpekas flera gånger om i programmet. Oh – en liten detalj till: all denna konfetti på planen i några viktiga matcher! Det skulle väl ändå inte vara lagligt i dag? Samma fråga kan ställas om den flitiga förekomsten av fotbollsstjärnor med hockeyfrisyr. Hippieeran hade fortfarande satt sina spår i samtiden.

Stolta och målmedvetna. Till slut också världsmästare på hemmaplan; Argentina anno 1978. [Public domain], via Wikimedia Commons
Ris och ros. Tiden har verkligen gått. Men 40 år senare framstår den svenska licensfinansierade post mortem av den här turneringen ändå som mer sevärd jag vågade hoppas. 

Fler kulturgärningar i tiden: Monty Python har plötsligt blivit väldigt mycket mer närvarande på Netflix. Inte minst genom de fyra säsongerna av den snart halvsekelgamla TV-showen ”Flying Circus”. Och ett par filmer på det. Men det visste ni väl redan. Flera goda nyheter för oss som nyttjar streamingtjänsten Spotify och råkar gilla Peter Gabriel. Nu är samtliga studioalbum där. Vilket föranlett del återbesök i hans audiotek för egen del även om jag har samma skivor hemma främst i CD-format. Ni vet. De där lite mindre kompakta skivorna som gradvis efterträdde LP:n under den sena järnåldern. 

Och så tar vi en tyst minut för mitt eget favoritlag Åtvidabergs FF, för närvarande i fritt fall genom svenska seriesystemet, OK? För några år sedan var de uppe i Allsvenskan. Nu är det bottenskiktet i Division 1 södra som gäller, en förskönande omskrivning för vad som ju egentligen är Division III. Det måste vara frustrerande att bygga ett nytt lag i princip varje säsong. Men må det vända snart…

Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal

Finaldags. För ett par veckor sedan började jag spåna på följande inledning:

”Som ni kanske märkt har den börjat. Melodifestivalen. I den form av följetong vi nu sett i ett femtontal år. Och för att gå rakt på sak: Det artar sig obevekligt till en av de svagaste finalerna sedan det här upplägget inleddes. Jag hoppas att jag har fel. Att jag kanske omvärderar ett eller annat bidrag och att den sista deltävlingen och Andra chansen kan skaka om i kortleken.”

Sedan dess har det ljusnat en smula. Det är kanske ingen katastrofal uppställning vi ser i afton. Men det är knappast klackarna i taket heller. Det är mig just nu ganska likgiltigt vem som vinner. Eller… Det här är första gången jag på allvar fruktar att Samir & Viktor skulle kunna jubla högst även efter den svenska finalen. Men, nej – riktigt så lågt har vi väl inte sjunkit än, eller?

Återigen kommer de unga manliga förmenta hjärtekrossarna att dominera numerärt i finalen. Och jag måste medge att jag blev överraskad när det var just Jessica Andersson och hennes inte fullt så överväldigande disconostalgia som blev första kvinnan att direktkvalificera sig. Men innovationer verkar inte vara välkomna i år. Nu är det inte många som har försökt med det. I min enfald trodde jag att Dotter i tredje deltävlingen faktiskt kunde ha en chans genom att sticka ut med sin avighet, udda taktbyten och något som faktiskt såg ut som ett personligt uttryck. Men nej, sådant verkar inte belönas. Snarare bestraffas.

En påtaglig tendens anno 2018 har varit betoningen på en egen berättelse som ska refereras på halvannan minut innan bidraget framförs. Har det varit så länge eller är det mer framhävt än förut? Svåra erfarenheter, kriser och sjukdom i familjen. Eller engagemang för utsatta. Visst kan det vara sympatiskt och behjärtansvärt, men bidrar det till att stärka själva sångernas budskap? Kan inte de stå för sig själva och uttrycka något i egen kraft? Jag noterar det här draget eftersom det, rätt eller fel, förefaller mer utbrett i år än någonsin tidigare.

Ballader i klassisk stil är en bristvara. Undantaget här är den rutinerade låtskrivaren John Lundvik och om han kan hävda sig i finalen skulle det bryta av mot mönstret, inte bara i svensk schlagerhistoria utan med tanke på hur fältet faktiskt ser ut i år. Det ska vara dansvänligt. Kul. Koreografin ska sitta där. Och helst inte avvika allt för mycket från ett väl beprövat mönster. Ja, ni ni hör hur jag låter. Men under ett bra år i svensk 2000-talsmelodifestivalshistoria brukar jag hitta fyra eller fem låtar under TV-turnén runt Sverige som jag faktiskt gillar. Även i finalen brukar utslagningsprocesserna ha resulterat i ett någotsånär anständigt fält. I år känns det alltså tunt. Inte mycket har verkligen fångat min uppmärksamhet.

Nu bör noteras att min egen instinkt för vad som fungerar blir mer och mer avslagen och daterad. Till slut har jag insett vad man i det fallet förlorar på att i princip bojkotta ett program som ”Idol” i TV4. Det är tydligen därifrån många av de blivande stjärnorna hämtas. När de verkar nykläckta för mig, har de i själva verket redan en uppbyggd fanbase. Så, min spontana reaktion häromveckan, ‘Martin Almgren vem då?’ framstår uppenbarligen som ‘goddag yxskaft’ för några tusen andra medborgare.

Att de flesta artister av äldre snitt, alltså över 35, är med som (snällt uttryckt) kuriosa och (kanske mer konkret) kanonmat, det vet vi nu. Enstaka gånger kan någon av dem skrälla. Av alla medvetet kitschiga bidrag som egentligen inte bjudits in för att ha en chans var ändå Edward Bloms hyllning till köket ett av de roligare. Svårt att verkligen tycka illa om, eller hur? Trots allt överdåd och dess totala brist på behärskning. Men ska man tycka synd om Kicki Danielsson som på allvar trodde att hon hade en chans i dagens tävlingsklimat? Och hade Kalle Moraeus kvalificerat sig till finalen om han varit med, säg, förra året? Ungdomsdyrkan är som vi redan vet inte ny, men kanske ännu mer accentuerad i år.

Melodifestivalen är som regel mer intressant som ett socialt fenomen än ett musikaliskt och något att verkligen beröras av. Men jag hade ändå velat se något bidrag som verkligen bränner till i finalen.  I fjol hade vi Nano som gick mest genom rutan och Wiktorias bidrag som var den bästa kompositionen, rakt av. Juryn valde Dressmann. Men är det någon som i nuläget kan se en blivande Eurovisionvinnare här?

Över en lördagslunchbuffé på en lokal restaurang där loungeversioner i Kenny G-stil av ikoniska 1980- och 90-talsdängor fyllde luftrummet, spekulerade jag och min fru en stund över resultatet i kväll. Hon hoppas mest på Felix Sandman eller Mendez. Och visst, åtminstone den sistnämnde har personlighet, även om han osade mer energi och vinnarinstinkt med ”Adrenaline” från millenniets embryofas. Mariette har närvaron och karisman, men knappast Låten med stort L. Benjamin Ingrosso har professionaliteten och favorittipsen på sin sida, men finns det några mätbara spår av mänskligt liv i ”Dance You Off”? Så till den verkliga avvikaren från mönstret; årets pensionärspaket med dispens att mingla med millenniegenerationen; Rolandz. Robert Gustafssons persona lyfter några minuters buskis till något med kapacitet att störa den hierarkiska ordningen överst på höstacken. Om inte de internationella jurygrupperna får krupp och kräver iltransport till Karolinska. Om inte annat ser vi i alla fall ett band på scenen. Kommer ni ihåg att det faktiskt fanns en tid när sådana var mer vanligt förekommande, såväl i melodifestivalsammanhang som på de brett belysta scenerna överhuvudtaget?