Kortkort Melodifestivalrapport: Ja, rätt låt vann.

Egentligen behövs kanske inte så mycket mer än rubriken den här gången. Men… OK. Några korta reflektioner:

  • Kompositionskvaliteten överlag i gårdagens melodifestivalfinal var – helt OK. Det känns som om det här årets deltävlingar i stora drag sållat ut de mer fertila från det mindre fruktbara, med vissa obligatoriska undantag. Och vad som hamnade överst till slut motsvarar ganska bra gradskillnaderna i fältet. Det var en handfull bidrag det handlade om på allvar.
  • ‘Ska man betala bussbiljetten själv?’. Har den frågan ställts förut av en svensk schlagervinnare? Tusse i närmast chockat tillstånd efter sin till slut ganska överlägsna viktoria, verkade tveksam om hur transporten för en svensk representant till en Eurovision-final fungerar. Och den bristen på bortskämdhet bidrar på något sätt till intrycket av en nykläckt stjärna som inte slipat till sin mediepersona ännu.
  • Och ja, jag sade väl det: ”Voices” med Tusse låter mer som en sådan där raketmotorschlager att kasta ut i Europa än resten. The Mamas hade överlag starkast röstresurser, men någonstans saknade jag en riktig refräng som kröning på moussen. Dotter hade nog näst bäst helhetspaket, men fick nöja sig med fjärdeplats, som av en händelse exakt en poäng just efter The Mamas – för andra året i följd. Jag ser ingen total slagkraft i Eric Saades nummer, men det är snyggt iscensatt. Professionellt paketerat, som jag kan ha nämnt förut.
  • Danny Saucedo har aldrig riktigt övertygat mig om sin storhet, men jag gillar fortfarande den opretentiösa 70-talsfunky-karaktären i hans bidrag i år. Och Charlotte Perrelli hade om inte annat en bastant refräng, men kanske för mycket startsträcka fram till den.

 

 

Melodifestivalen del 3-4: Potent popschlager framgångsrecept i medelmåttig konkurrens

I afton dags – för Andra Chansen. Vad har vi lärt oss av deltävling tre och fyra?

  • Vad man saknar i humor får man ta igen i de musikaliska pausinslagen. Kanske ledstjärnan för årets tredje omgång. För just de tänkta komiska inslagen föll tämligen platt. Liksom introduktionerna där artisterna satt och högläste om sina liv i vad som förmodligen inte varade mer än två minuter men kändes som tio. Undantaget artist nummer 7 – Tusse – som faktiskt hade någonting att berätta om under de minuterna.
  • Timbuktu är en etablerad artist som kanske inte ska lämna sitt vanliga civila jobb. Han gjorde ett… anständigt jobb utan något lysande manus till stöd. Att styra ut sig som fransk aristokrat och göra en cover på Mikael Wiehes moderna klassiker ”Flickan och kråkan” är, jag vet inte riktigt. Något var det – men vad? Mer hemtam när han fick chansen att hålla sig till sin vanliga genre. Liksom när han plockade fram Sabina Ddumba som pausartist. Jo, där fanns det klass.
  • I jämförelse med veckan närmast före höll de tävlande bidragen hyfsad klass den kvällen. Hyfsad. Det var inte katastrofvarning. Utan, ska vi använda ordet igen? Anständigt. Fullt anständigt. Standardiserat och storslaget, utan alltför intrikata ackordvändningar någonstans, men ett par prydligt packade paket att skicka vidare. Som veteranen Charlotte Perrelli. Vidare till final med något som närmast kan kallas helgardering. Inga nya idéer någonstans, men potent popschlager i princip. Och Tusse, som gjorde mesta möjliga av sitt välproducerade världsförbättrarepos.
  • Humorn, ja… Inbrytningen av de två efterhängsna buskiskaraktärerna från en av alla bondkomiska följetonger i svensk television tillförde, försiktigt uttryckt, inte riktigt så mycket som avsett. 
  • Fjärde omgången: Per Andersson är på något sätt alltid ett säkert kort. Ihop med Pernilla Wahlgren blir det småtrevligt. Inte radikalt i något avseende, men idén att låta Anna Hedenmo göra behärskad parodi på sin stapelvara ”Min sanning” i det här sammanhanget var trots allt bättre än de redan kulturbrottsrubricerade högläsningarna veckan före.
  • Och det misärspäckade mellanaktsnumret med eldfängda olyckor och smockor på scen är väl säsongens höjdpunkt. Hittills. Eller hur?
  • Annars: säsongens mest otidsenliga bidrag i form av ännu ett dansband: Sannex. Nästan chockerande brist på kontakt med nutiden. Eller också alldeles för mycket kontakt med en nära dåtid som många skulle önska åter i form av soliga semesterresor som fått ställas in senaste året. Men allvarligt… Ska vi ha en seriös diskussion om verkshöjd och versmått från visthusboden? Nej, glöm och gå vidare.
  • Det är en fördel att kunna sjunga generellt. Som The Mamas. Deras schwungkapacitet skjutsar ett habilt bidrag högre per automatik än för de flesta konkurrenterna.
  • Eric Saade har däremot inte rösten som sin starkaste resurs. Men han har uppnått en viss nivå av professionalism som andra saknar och satt ihop ett nummer med förhållandevis spartansk karaktär, avsaknad av riktig hook, men ändå någonstans igenkännbart som övergenomsnittligt i det aktuella utbudet.
  • Kanske något överraskande att Tess Merkel med meriter från Alcazar åkte ut. Hyfsat discotryck där men samtidigt ingen överdos av personligt uttryck, dock.

Dotter och de andra i en devalverad deltävling

Mönstret går igen? Visst brukar det vara så och det kanske är en naturlag: av fyra deltävlingar varje år kommer några att ha en… aningen högre genomsnittlig klass än andra. Helgens utslagning serverade ett svagt slagfält, förlåt startfält, för något direkt slag var det aldrig. Det hade varit ett motbjudande mirakel om till exempel Dotter inte hade gått vidare härifrån. Det var väl också ganska självklart att Anton Ewald skulle göra det, hur lite entusiasm jag än kan visa upp för hans nummer. En liten lyrisk detalj innan jag glömmer det: visst vad det ungefär exakt samma rim som användes av honom och Frida Green? ”Silence… and guidance”?

Två pensionärer får också en andra chans: Eva och Eva. Inte i betydelsen Attling och Dahlgren. Jag protesterar inte, även om jag givetvis inte kan arbeta upp någon extrem entusiasm för dem heller. Det är bara lite kul. Och det skulle jag faktiskt säga även om ett av inslagen som åkte ut först. Den gladlynta duon som hyllade 1990-talet levde kanske i en annan dimension om de trodde att numret skulle fungera i dag. Men – det var färgglatt och påminde om ett decennium då vissa av oss till och med var unga.

Det allmänna upplägget för varje deltävling tycks variera kraftigt beroende på vilka programledare som håller i trådarna. Hur mycket de nu håller i sina egna trådar. Men karaktären var definitivt väsensskild från föregående vecka. Och Christer Björkman gjorde sig själv närmast minimal i rutan. Har någon pratat med honom eller har han själv insett sina begränsningar? 

Finns något mer livsnödvändigt att tillägga i det här läget? Nej, troligen inte. På återseende.

Maktspelare, falskspelare och schackspelare – Bäst på TV 2020

Varför så dyster? Elle Fanning leder ensemblen (och revolutionen) i ”The Great” – en av 2020 års grejtaste serier. Foto: Nick Wall/Hulu. Credit: hbonordic.com

Förvånansvärt nog fortsatte de komma under hela året. Nya TV-serier. Och nya säsonger av redan existerande, trots att så mycket i världen verkade ställas in. Jo, det mesta av scenerier och samspel framför kameran fanns förmodligen redan graverat och väntade på redigering… Men ändå. 2020 var inte bara ett normalt år när det gäller publiceringstakt i sammanhanget, utan verkade i perioder snarast hyperaktivt. Kommer vi att se en backlash under 2021? I vilket fall, det var svårt att hinna med allt. Och
kanske prioriterade jag själv (eller jag och min fru, i de fall vi sammanstrålade i soffan) serier som betonade underhållningsvärde framför de mest inträngande, betungande och konstnärligt högtstående verken.
Om någon skulle väcka sådana invändningar mot den här sammanställningen, är jag kanske inte kapabel att argumentera emot alltför högljutet.

Just nu, i slutet av januari 2021 ser min personliga rangordning av dramatiserade TV-serier under 2020 ut så här, med ett flertal citat ur och länkar till relevanta recensioner eller blogginlägg på russin insprängda. Samt referenser till aktuell TV-plattform. Here we go… 

1. Falsk identitet (SVT). ”Falsk identitet” har den konsekventa, eftertraktade förmågan att vara både rafflande och samtidigt nästan rogivande. All den där noggrannheten och dialogerna som förklarar komplicerade sammanhang, men där du aldrig har riktigt hela bilden, bygger frekvent upp mot olidligt spännande sekvenser. ” (ur min recension av femte säsongen på russin.nu, 2020-10-31)

2. The Great (HBO Nordic). ”Passion och perversion. Inte nödvändigtvis bokstavligt sanna händelser kan innehålla en hel del sanning. Och lärdomar, samtidigt som det är ruskigt underhållande. Svartsynt men inte komplett cyniskt, obehagligt och oförutsägbart men med något slags hopp om förändring.” (ur recension på russin 2020-07-02) 

3. Perry Mason (HBO). ”Genomgående tendenser som blir tydligare och tydligare är jakten på respekt. Att få den, förtjäna den och att kunna respektera sig själv. Att hitta sitt kall. Att sanningen på något sätt ska göra dig fri.” (russin, 2020-09-05)

Anya Taylor-Joy äger brädet (och bildrutan) i succésagan ”The Queen’s Gambit”. © Phil Bray/NETFLIX 2020.

4. The Queen’s Gambit (Netflix). ”Har det någonsin producerats en TV-serie så här fokuserad och fixerad vid schackets mysterier förut? Här är det givetvis vanskligt som total amatör att förstå precis vad de sysslar med. Och nästan lika svårt att svara på om vi verkligen lär oss någonting om schackspelets principer och strategier eller bara tror att vi gör det. Men likafullt är det fascinerande.” (2020-12-23)

5. Narcos: Mexico (Netflix). ”Modern historia, alltså. Och ödesdrama. Serien har haft den karaktären sedan starten. Och det blir inte mindre nu av det personliga, hur karaktärer konfronterar varandra och man lockas sympatisera med framträdande personligheter på båda sidor lagen. Åtminstone kan vi förstå deras motivationer och dras in i de interna konflikterna både inom lagväsendet och drogkartellerna.” (säsong 2, recenserad 2020-03-15)

6. Killing Eve (HBO). ”Killing Eve” må ha haft svängdörrar i produktionen och de huvudansvariga för inriktning och manus tycks skifta från säsong till säsong, men tonen har hittills hållit sig förvånansvärt konstant. Och det första avsnittet av tredje säsongen slår an samma tangenter som tidigare. Blandningen av det groteska, det vardagliga och sarkastiska. Livets våldsamma skola i en skrattspegel (eller något liknande ett småleende) men där många bär på synlig sorg.” (säsong 3 recenserades 2020-06-14)

Nej, så här glad och uppsluppen är inte alltid stämningen i ”Stateless”. © Ben King/NETFLIX 2020

7. Stateless (Netflix). ”Desperata människor som gör desperata saker i desperation. Utsliten stressad personal med otacksamma uppgifter och som börjar tappa greppet. Interna stridigheter mellan departement och skuldbeläggande när något går snett. Karriären kontra familjen. Familjer som splittras, inte bara bokstavligen under flykten utan av andra orsaker drivs isär. Psykologiska trauman som kommer upp till ytan. De förhärdade kontra de som har svårt att klara av sina uppgifter. Det är mycket som ska med här. Och ”Stateless” lättar sällan på trycket. Den kräver sin tribut.” (miniserien recenserades 2020-10-04)

8. The Boys (Amazon Prime Video). ”Det finns mycket mer man skulle kunna diskutera i detalj. Men i korta drag: om du gillade den första säsongen och vill ha mer av samma vara – ibland mer i kubik av detsamma – så borde du inte bli besviken när den här uppföljande vändan når sin explosiva, men inte helt världsavgörande final. Det ser ut som om de skulle kunna ha mer att berätta. Med tanke på omständigheterna detta pandemiår kanske det företaget dröjer. Den som lever och har alla nödvändiga lemmar i behåll efter det här får se.” (blogginlägg om andra säsongen, 2020-11-27)

Civiliserat samtal i köket. Inte den mest representativa scenen från ”Lovecraft Country”, men den är åtminstone förhållandevis familjevänlig. Credit: hbonordic.com

9. Lovecraft Country (HBO). ”Men efter den första timmen vet även resten av oss att den här kistan kan innehålla nästan vad som helst. Modern historia, mänskliga motsättningar, psykologi och ren terror. Snyggt och stämningsfullt iscensatt, med ett visst inbyggt behov av tålamod för att tränga in i huvudkaraktärernas personligheter och allmänna känslotillstånd. Och så alltså högoktanig horror i halsbrytande tempo och tappning ovanpå allt. När väl regelboken skrivits om och nya världar öppnat sig fortsätter det med mer i samma stil. Efter mörkrets inbrott kan vad som helst hända. De berörda trakterna är både högst ogästvänliga och samtidigt ibland oväntat inbjudande. Och varför drabbas några i den äventyrliga trion av minnesförlust efter de mest fasaväckande händelserna? Mardrömmen och mysterievandringen har bara börjat.” (recension 2020-12-19)

10. Devs (HBO). ”Devs” har flera nästan motstridiga kvaliteter. Skrämmande, inspirerande, överraskande och ibland paradoxalt rogivande. Intrigen kan tyckas röra sig i snigelfart långa sträckor för att sedan explodera i något. Oftast otrevligt. Den formulerar hisnande tankegångar och fixerar sig sedan vid väldigt vardagliga företeelser, sedan tillbaka ut i det outgrundliga och svävar hela tiden på målet kring vad som är ont och gott och om de som till synes gör ont här gör det av en god anledning eller inte. Man kan även skönja den bekanta känslan av att en eller annan rollfigur lite i utkanten rimligtvis måste vara viktigare än han eller hon till synes verkar vara. Och till slut måste det antingen bekräftas eller avfärdas.” (recension av miniserien 2020-05-09)

Inte perfekt, men ändå intressant. Natalie Dormer spelade fler än en roll i ”Penny Dreadful: City of Angels”. Foto: Justin Lubin/SHOWTIME. Credit: hbonordic.com

Bubblare och annat nämnvärt: Fargo (HBO, fjärde säsongen), Billions (HBO, halva (?) femte säsongen sänd hittills), Homeland (sista säsongen på SVT), The Good Fight (HBO, fjärde säsongen) La casa de papel (Netflix, säsong 4…typ), Hunters (Amazon), Messiah (Netflix), Penny Dreadful: City of Angels (HBO), Upload (Amazon), Avenue 5 (HBO), Bosch (säsong 6 – Amazon/HBO) – samt ytterligare några serier jag bara hunnit påbörja hittills men visar viss potential… 

…och här är fjolårets ranking. Förresten, då hade jag inte hunnit se ”Unbelievable” (Netflix) och ”The Morning Show” (Apple TV+) som båda kunde ha kvalat in på den listan. Särskilt ”Unbelievable”. 

 

RELATERAT: En engelskspråkig variant av artikeln finns redan ute på Cast Against Hype.

‘Klart de blir sjuka när de äter fladdermöss…’ Eller?

Stämmer det verkligen? Äter de… Ja, ett av de första ihållande ryktena som spreds angående utbrottet av coronaviruset covid-19 i Kina var det där om fladdermöss på menyn. Det är klart att folk blir sjuka av det. Men gör de? Tja, riktigt så utbredd är väl inte konsumtionen av de flygfäna, om man får tro en trio mer insatta personer som diskuterade kulinariska frågor och Kina i studion hos Johan Ripås i ”Utrikesbyrån” på SVT förra veckan. En professor, en kock samt en reporter med förflutet som Kina-korre nyanserar bilden och granskar det kinesiska kökets för- och nackdelar. Perspektiv är bra. Och diskussionen är akut engagerande. Beror pandemin snarare på något liknande scenariot i filmen ”Contagion” som jag puffade för nyligen; ”the wrong pig met the wrong bat…”? Programmet finns ute på SVT Play i ett drygt halvår till enligt informationen på sidan. Köket rekommenderar!

Frikyrklig musikhistoria – aktuell odyssé på SVT Play

– En själslig katalysator!

Lisa Nilsson om Samuel Ljungblahd i dokumentären ”Frikyrkans musikunder”.

Det var ett tag sedan jag började spåna i tankarna. Visst borde jag sätta igång med en artikelserie på temat ”Frikyrkopop für beginners”? Tills vidare kan jag i alla fall kasta iväg ett tips. Den timslånga dokumentären ”Frikyrkans musikunder” som finns ute någon månad till på SVT Play.

Det är mycket de har klämt in på den där timmen. En rapsodisk resumé av 1900-talets kyrkliga musikaliska utveckling i Sverige och sedan mer ingående om 1970-talet, som jag själv har vissa minnen av och representerar en form av förstadium till det jag själv skulle kalla frikyrkopop. Alltså, Bröderna Samuelsson, Jan Sparring, Nils-Börge Gårdh och den generationen. Tja, det var väl egentligen ett par olika generationer där – men ändå. För mig är det framför allt 1980-talet och det tidiga 90-talet som var en formativ era. Och den representeras emfatiskt i programmet genom intervjuer som förklarar band som Jerusalems betydelse, liksom bland andra Edin-Ådahl, Salt, pianofantomen Per-Erik Hallin och Charlotte Höglund. Så ock Fredá, rebellerna från Gnosjö som bröt sig ut ur bubblan och under en period rankades som ett av Sveriges största rockband överhuvudtaget. Sångaren och sedermera soloartisten Uno Svenningsson förklarar varför Fredá inte ville stämplas som ett ‘kristet band’ med de associationer det förde med sig.

Flera av de stilbildarna ser själva tillbaka på den mest hektiska perioden och ger perspektiv. Det är kul för en del av oss i alla fall. Några av Sveriges mer tongivande musikjournalister bidrar med analyser av hur frikyrkan fostrat fram så många musiker och påverkat musiklivet i allmänhet. Och som avslutning kryddas med några av de få som lyckats tvinga sig igenom bruset efter den period när just ‘kristna band’ som begrepp försvunnit från rampljuset. Gospelsångaren Samuel Ljungblahd och experimentalisten Loney dear (även känd som Emil Svanängen) har liknande bakgrund men påtagligt olika personliga uttryck. Så även det relativt nytända stjärnskottet Blenda som jag erkänner att jag aldrig hade hört talas om förut. Allt som allt, en provkarta på en för många kanske okänd svensk musikhistoria. Med alla de skavanker, kontroverser och i vissa fall kampen för att få använda det uttryck man föredrog som analyserades här, så andades väl hela programmet ändå ett slags kärleksförklaring till genren. Om det nu kan kallas en sammanhållen genre. På vilket svaret egentligen är nej. Vilket jag kommer att utveckla vidare i den här artikelserien som absolut ska sjösättas någon gång i framtiden. Jag lovar, eller lovar att jag har målsättningen…

…och om det inte framgått förut; nej, djävulen har tydligen inte lagt beslag på all bra musik. Eller alla bra musiker. 

Dokumentären ”Frikyrkans musikunder” finns på SVT Play till och med den 11 maj. 

Vilket virus vinner i kväll?

Det talas om damernas år. Och borde vara det. En handfull grabbar i rad har skickats ut i Europa från Sverige i sammanhanget de senaste åren. Det borde bli annorlunda i år. Om inget slår slint i huvudet på internationella jurygrupper eller en betydande andel svenska hemmaröstare. Eller ett visst världsomspännande virus vänder trenden och slår ut hela startfältet. Eller ser till att allt ställs in. Vi kan inte säkert veta att det verkligen blir en melodifestivalfinal i afton förrän det är dags. Antar jag. 

Så, vad har hänt under halvannan månad hittills – och vem vinner?

Visst. Jag trodde väl också att de båda relativt unga men rutinerade schlagerpojkarna skulle gå direkt till final från första deltävlingen. Robin och Felix. Hälften slog in. Och Felix, alltså han med efternamnet Sandman visade professionell entusiasm över att ’bara’ ha nått andra chansen. Inte överraskande krånglade han sig vidare till Globen den vägen men jag trodde inte att The Mamas skulle slå an så väl som de gjorde. Beklagar det inte på något sätt. Deras låt ”Move”  är formstöpt, men de har envisats med att lägga in små identitetsmarkörer kopplade till gamla skolans gospel och till och med smugglat in en eller annan halvnot i slutet. Och framförandet? Högt över genomsnittet. Tyvärr kan deras medverkan med John Lundvik i fjol ligga dem i fatet. Vore det som att skicka hälften av samma bidrag igen? Ingen kan väl heller klaga på röstresurserna hos veteranen Sonja Aldén, men hon representerar numera en schvungen schlagervärld som har väldigt schvårt att schlå sig fram i schammanhanget. Ingen märkvärdig ballad, rätt snygg ändå men inte tillräckligt distinkt. Ett av många sedvanliga offer längs vägen mot Friends Arena. 

För övrigt: hiphop var tydligen inte framgångsreceptet i Linköping 1 februari 2020, första dagen efter Brexit. Vad det nu har med saken att göra – ville bara flika in det. En överdos drama men lägre dos idérikedom. Nu tänker jag på ballerinabidraget från Malou Prytz. Det var väl hon som slog igenom förra året som yngsta finalist, eller minns jag helt fel? Nu var det främst kompositionen som plattats till mer än nödvändigt. Tanken var väl att det skulle väcka mer storslagna känslor än vad det finns täckning för i struktur och komposition överhuvudtaget. Alltså, någon borde ha ansträngt sig lite mer. Och då framförallt låtskrivarna, som i år tycktes stå i centrum på ett annat sätt än tidigare. De korta förfilmerna innan framförandet av bidragen fokuserade främst på dem, vilket trots allt var en ny spännande strategi. Har låtskrivare, som långtifrån alltid är desamma som framförande artister, något vettigt att säga om sina alster? I vissa fall, ja. Inte alla. Många musiker har förvånansvärt svårt att prata om musik överhuvudtaget och förklara hur de tänkt på ett begripligt sätt, vilket inte är någon ny uppenbarelse. Andra skulle kunna hålla låda hur länge som helst, vilket inte krävs i det här fallet. Men när en av de amerikanska grabbarna i ensemblen som knåpat ihop Felix Sandmans låt om känslomässiga pojkar, förklarade att han älskar melodin, måste man ändå ställa motfrågan: var det inte just bristen på melodi som hindrade dem från att flyga iväg till finalen omgående? Spekulerade siaren från stenåldern, som i det här fallet bara uttrycker sin egen förvåning över att ett så påkostat nummer inte grundades i något mer, just det, melodiskt. Monotont är snarare det mest adekvata adjektivet. En reaktion som troligen skvallrar om begynnande, om inte fullt manifesterade ålderstecken. Robin Bengtsson har lämnat Dressman-kompisarna hemma i år och installerat koreografiska hologram i bakgrunden. En allmän stelhet genomsyrar helheten, men där fanns i alla fall en melodi med hyfsad hook. Ibland har sådana detaljer betydelse. 

En aning beige, kanske? Andra deltävlingen i Göteborg var inte direkt överstimulerande. Min fru var i alla fall bättre på att förutsäga resultaten. Men att Anna Bergendahl borde och skulle gå till final vad vi ganska överens om. En lagom majestätisk historia med koreografi och klädkod jag inte fullt ut inser storheten i, men då talar jag alltså om det visuella. Musikaliskt stod det ut i mängden. Att Jan Johansen inte har samma dramatiska känsla som den på ett sent stadium diskvalificerade Thorsten Flinck och inte kunde bära upp det bidrag han tilldelats i all hast var knappast en överraskning. Och Linda Bengtzings artistiska vision har jag aldrig lyckats dechiffrera.  Dotter har varit med tidigare och jag vill minnas att jag uppskattade det bidraget mycket mer än majoriteten av folket gjorde. Nu var jag först överraskad att hon gick direkt till final, trots sina stolta referenser till Florence + the Machine och annat lovande. Men hon har talang. Hon har röst. Och låten kan lyfta i längden.

Tredje deltävlingen från Luleå: Någon som kommer ha något därifrån? Det kanske var de minst lättglömda kandidaterna som klarade sig till final. Men vilka var det? Uppenbarligen var jag inte tillräckligt koncentrerad för att göra några minnesanteckningar den kvällen. Ett litet gott råd till låtskrivare: organisk är inte samma sak som att planka valfri produkt ur Avicii-katalogen. Det är dig jag menar, Victor Crone. Även om det nog inte var just du utan någon av dina kompanjoner som beskrev bidraget just med ordet organisk. Men direkt till final från Malmö bar det.  Däremot hörde jag en ganska tjusig och lagom spänstig elektroballad med den oväntade duon Ellen Benediktson och Simon Peyron, som tog sig till andra chansen men tyvärr inte längre. När det gäller professionalitet och ett paket som har något slags vinnande karaktär över sig så var ändå det allra sista bidraget av de 28 kombattanterna, ”Brave” med Hanna Ferm något som utmärkte sig. Hur organiskt är det? Oklart. Men klart klatschigt och melodiskt över genomsnittet.

Är det här alltså verkligen damernas år? Även om en parad av pojkar skickades till final från Andra chansen, kvarstår intrycket att det inte borde vara någon av deras tur i år. Även om vi utvecklat en tradition att på något sätt hitta en manlig vinnare även när det inte borde ha gått. Alla våra senaste representanter har inte varit en Måns eller John. Personligen hade jag också velat se duon Ellen och Simon med sin powerballad i finalen, men fruktade med rätta att de skulle möta övermäktigt motstånd från den talträngde herr Anis. 

Annars utgjordes höjdpunkterna i den förlängda sändningen från Andra chansen av pausinslagen med Loreen, och kombinationen Tomas Ledin och Björn Skifs. Samt givetvis, Björn Gustafssons oförlikneliga comeback. Den oändliga raden av föregångare på väg in i den nyöppnade Hall of Fame var nästan definitionen av ’tårta på tårta’ med sitt överdrivet dignande bord av sekundsnabba nostalgitrippar med diabetesframkallande potential. Det är inte svårt att hitta nominerade eller redan invalda kandidater som rimligtvis inte riktigt gjort rätt för sig där. Vilka är kriterierna egentligen? Men det här har framför allt varit ett oförargligheternas melodifestivalår, så att förarga sig är egentligen inget jag är motiverad att bli. Bara en aning disträ och likgiltig mellan varven.

Programledarna är ännu en nykomponerad combo. När det gäller naturlig talang är det främst nykomlingen Linnea Henriksson som överraskat mest positivt. Skratta inte nu, men jag har väldigt vaga uppfattningar om vem hon är sedan tidigare. Men hon verkar spontan, avslappnad och omtyckbar. Där har de gjort ett fynd. Manus har pendlat upp och ner, men har åtminstone uppfyllt en acceptabel trevlighetspotential denna extra intensiva virusvarningsvinter. Om vi ens ska kalla det vinter. 

  • Förresten, är det någon idé att fortsätta med den gamla folksporten ‘räkna tonartshöjningar’? Numera räknar man kallt med att de inte kommer, så jag har glömt att försöka hålla något slags koll.
  • Och när lanseras Melodifestivalens egen Hall of Shame? Kan tänka mig ett antal lämpliga aspiranter som antingen försvunnit i förlåtande förgätlighet,  eller fastnat i minnet av fel orsaker. 
  • Borde jag tippa en vinnare av allt? Jag tvekar, men gör det enkelt för mig; någon av kvinnorna i fältet. En annan utgång vore faktiskt förargelseväckande nästan på allvar. 

Startfältet från SVT, bara för att. 

Motvilliga mördare, kaotiska kupper och fängslande finalsträckor – bäst på TV 2019

Fortfarande pågår försöken att sammanfatta ett helt decennium kulturellt. Sådant har jag själv varit inblandad i, men det är trots allt även ett vanligt år som ska föras till annalerna också. Och när det gäller TV-drama så innebar 2019 slutet på flera långkörare, men samtidigt starten på nykomlingar som kanske kommer att dominera luftrummet i några år. Eller miniserier som under sin begränsade speltid skapat avtryck av det svårutplånligare slaget. En del av det som har bäst potential dök upp i slutet av året och listan som den ser ut nu kanske inte är den slutliga för all framtid. Men just nu ser den ut så här, inklusive länkar till relevanta recensioner eller blogginlägg på russin.nu samt hänvisningar till aktuella distributionskanaler i Sverige, det vill säga där jag själv sett serien ifråga. Förra årets lista finns också tillgänglig – utan någon som helst betalvägg.

Barry är bekymrad som vanligt. Men han är i alla fall huvudpersonen i en av världens bästa TV-serier just nu. Alltid något. Credit: hbonordic.com

1. Barry (HBO Nordic). Nej, det är väl inte bara jag som fastnat för det där avsnittet. Det där avsnittet. När den mer och mer motvillige professionelle mördaren som bara vill bort från sin gamla bransch, tvingas utföra ett uppdrag som han verkligen verkligen anstränger sig för att slippa utföra. Ingenting går som han tänkt sig och hoten fortsätter uppenbara sig där han minst anar. Andra säsongen av ”Barry” innehåller troligen fjolårets enskilt bästa avsnitt av en serie överhuvudtaget (eftersom ni frågade: ”ronny/lily”, säsong 2, episod 5). Resten är inte heller direkt undergenomsnittligt, för att uttrycka det försiktigt. Kanske helt enkelt bäst.

2. Chernobyl (HBO Nordic). Gråmulen misär och en total katastrof på det. Miljöskildringen och stämningslägena pendlar inte mellan de mest lustfyllda, men visst är det här en berättelse som var tvungen att berättas och levandegöras på ett seriöst sätt. Inte, naturliga skäl, det mest upplyftande som sändes i fjol, men vilka ambitioner och vilken detaljrikedom! Borde vara trollbindande även för dem som inte kommer ihåg stämningen i Sverige när den förödande kärnkraftsolyckan i Ukraina inträffade 1986 och sanningen om vad som hänt så sakteliga slapp ut ur det sovjetiska informationsministeriet, ytterst motvilligt och inte direkt heltäckande inledningsvis…

3. The Americans (Netflix). Så var den sagan slut också. I alla fall på svensk mark där distributionen har dröjt lite. Hur skulle det fusk-amerikanska paret som varit djupt inbäddade spioner i USA i flera år ta sig ur sin onda cirkel? Och vilken bild gav det här av av spänningen mellan supermakterna i mitten av 1980-talet? Nästan allt, framför allt det som handlade om personliga relationer och komplikationer, fick en värdig och tillfredsställande avslutning. Och förmodligen en början på något annat, men vad?

Vem vinner? Vem är vän och vem är fiende? Ingen går säker för någon i ”Billions”. Credit: hbonordic.com

4. Billions (HBO Nordic). Marknaden är inte direkt stabil men den här serien har varit förvånansvärt stadig i sin kurs. Konstant engagerande och kanske ögonöppnande, beroende på hur mycket man tar den på allvar, men jag tror ändå att man i grunden kan göra det. Även om det är en show. En riktig show är det. Stabilt som sagt, inte minst ur underhållningssynpunkt och har så varit i fyra säsonger. OK, höjdpunkten hittills var det tredje året. Men den fjärde var inte direkt någon djupdykning eller utan höll maskineriet igång med nya intriger, skiftande lojaliteter och ständiga överraskningar på lut.

5. Good Omens (Amazon Prime). Varför kan inte alla bara vara vänner? Om en ängel och en demon klarar av att ha en civiliserad relation och hitta gemensamma beröringspunkter, så, ja varför inte? Världens hotande undergång har sällan varit så färgstark och fantasifull. Och rolig.

6. Mindhunter (Netflix). De är så metodiska. Och samtidigt börjar de personliga problemen torna upp sig på hemmafronten för utredarna som systematiserar jakten på seriemördare och etablerar en ny vetenskaplig genre för 40-talet år sedan. Inte det mest behagliga eller akut upplyftande, men en av de bäst genomförda serialiserade berättelserna på senare år. Andra säsongen fördjupade teman från den första.

7. The Boys (Amazon Prime). Nej, man kan tydligen inte ens lita på superhjältar längre. Frågan är om de som kämpar mot korrumperade superhjältar själva är helt pålitliga? Komplicerat, verkligen. Och oförskämt underhållande.

8. The Bronze Garden (HBO Nordic). Jo, det är inte lätt för en argentinsk thriller att överhuvudtaget märkas i flödet. Men även den andra säsongen av berättelsen om sökandet efter försvunna anhöriga var något att beundra och beröras av. Vill vi verkligen veta det vi tror oss vilja veta? Det är en genomgående röd tråd i båda säsongerna.

Jakten på Europas mest eftersökta hitwoman fortsätter i ”Killing Eve”. Photo Credit: Aimee Spinks/BBC America. Credit: hbonordic.com

9. Killing Eve (HBO Nordic). Behöver man vara i något slags särskilt sinnesstämning för att gilla det här? Vill minnas att någon frågat mig. Själv tycker jag inte det. Den har något att erbjuda i alla väder med sin kaxiga korsbefruktning av galghumor och ond bråd död.

10. La casa de papel (Netflix). Gick det att fortsätta med en ny omgång och ny kupp? Tydligen. Insatsen skruvades upp ännu mer när den eklektiska spanska rånarligan hittade ett nytt mål och dessutom gjorde det för att rädda en av sina egna. Hur ska man egentligen moraliskt bedöma deras handlingar? Och vad säger den här skildringen om synen på staten? Personligheterna och den bryska balansgången mellan stämningslägena gör det här i alla fall till en av de senaste årens mest svåruthärdligt spännande serier.

11. The Loudest Voice (HBO Nordic). Russell Crowe med extra lager av smink och späck startar framgångsrik kabel-TV-kanal och vill omvända åtminstone hela USA till sin konservativa världsbild. Det handlar om Roger Ailes, grundaren av Fox News. Både som medieprofil och möjlig missdådare, anklagad för en serie sexuella trakasserier. Livligt, spännande tidsdokument som väcker många frågor.

12. Mayans MC (HBO Nordic). Vad är hemligheten? Jag har hittills inte blivit någon stor fan av ”Sons of Anarchy” utan gav upp någonstans under de tidigaste rundorna. Men spinoff-serien som utspelas kring mexikansk-amerikanska gränsen kring motorcykelgäng och dess invecklade relationer med karteller, poliser och rebeller på politiska, personliga och affärsmässiga plan fungerar förvånansvärt väl som något slags nutida ödesdrama. Andra säsongen var minst lika bra som den första och utvecklade flera karaktärer i ofta oväntade riktningar.

Tyrion. The One and Only. Photo Credit: Helen Sloan/HBO.

13. Game of Thrones (HBO Nordic). Nej, alla gillade verkligen inte slutet. Helt perfekt genomfört var det inte heller. Men det var en sådan mastodontserie, ett sådant myller av människor och öden som skulle knytas ihop på ett sätt som inte kunde tillfredsställa alla. Och jag uppskattar även finalsträckan för det som den gjorde bra; komplikationerna, insikterna om att det är svårt att vara fullkomlig, att vi inte kan lita på övernaturliga förmågor och massförstörelsevapen för att skapa ett perfekt samhälle. Och själva den uppslitande intensiteten i avsnitt som det näst sista, ”The Bells”. Tyrion Lannister (Peter Dinklage) tronar i slutändan som den sammanhållande kraften i detta universum. Och som decenniets definierande dramatiserade rollfigur på TV överhuvudtaget.

14. Jane the Virgin (Netflix). Till slut gick den i mål efter några underhållande, vitala och idérika år. Den identifierar sig själv som en såpa, men har lite större syfte än så. Både formmässigt och i vad den berättar om livet för en möjligen osannolikt otursförföljd men ändå väldigt vardagsrelaterad familjekonstellation i Florida.

15. Bosch (Amazon / HBO). Så nästan oförskämt pålitlig. Den ständigt rynkade pannan hos er den egensinnige Bosch som ständigt har problem med sina överordnade i polismaktens Los Angeles. Den gamla skolan. Lätt noir-stämning. Cool

16. True Detective (HBO Nordic). Ni vet hur man ska inleda varje referens till den här serien, eller hur? Första säsongen fantastisk, den andra en besvikelse och den tredje en uppryckning. Nu råkar jag tillhör en minoritet som gillade även den andra, men troligen är den tredje vändan med Mahershala Ali som mordutredare i tre tidsplan mer i linje med vad vi såg från början. Och visst var det rafflande den här gången också.

 

Hedersomnämnanden, exempelvis om serier där jag ligger efter i schemat, men som förtjänar en puff. Eller som har sina brister men ändå är speciella i någon mening:

The Looming Tower (Amazon Prime). Strängt taget släpptes väl den här miniserien 2018, så den får husera här bland hederspriserna. Jakten på terrorister är intensiv i slutet av 1990-talet, men det vore lättare om underrättelseorganen vågade dela information med varandra. Det gjorde de inte alltid och resultatet är redan känt. Skildringen av misslyckandet är mer spännande än vad man kanske kunde förledas tro.

 

Tillsammans i den goda kampen? Och vad är det goda? ”The Good Fight” ger inte enkla svar på alla sådana frågor. Credit: hbonordic.com

The Good Fight (HBO). Ganska rappt betade jag av de två första säsongerna om livet på en advokatbyrå i Chicago. Just det, advokater. Är de fortfarande intressanta och relevanta? Ja, i det här fallet. Tredje och senaste rundan är nyss påbörjad.

Falsk identitet (SVT Play). Upptäckte den här franska sofistikerade spionserien sent och är inte helt uppdaterad, men Mon Dieu eller vad? Den ska ses.

The Good Place (Netflix). Och vi har väl hunnit av de två säsonger som hittills blivit tillgängliga på Netflix i Sverige. Och det är sant, skildringen av livet efter detta med sådan spänstig kombination av filosofi och flärd och tvära kast mellan komedi och existentialism kan rekommenderas.

Big Little Lies (HBO). Något i den andra säsongen kändes mer abrupt och ofärdigt än nödvändigt, men Meryl Streep…Alltså, svärmodern från gehenna. Kanske den mest, utan att vara bevisbart kliniskt ondskefull, skrämmande karaktären på TV överhuvudtaget under 2019.

Jett (HBO). Carla Gugino utför delikata och inte särskilt lagliga uppdrag åt ljusskygga klienter, samtidigt som vi lär oss mer och mer om varför hon är som hon är och varför hon gör det hon gör. Vanskligt, vildvuxet och kan väcka ett otal invändningar på flera plan – men farligt vanebildande.

What We Do in the Shadows (HBO). Serieversionen av en rolig vampyrkomedi från Nya Zeeland. Avig men lämpad för vissa humör om inte annat. 

Los Espookys (HBO). Kanske borde jag repetera motiveringen från ovan. Och definitivt se fler avsnitt. Någon gång.

Scandal. Det har blivit en vana att jag klämmer någon säsong av den här såpan på steroider när vi är på semester i Mexiko. Där finns den på Netflix, inte här. Är den bra? Oklart. Men kan vara väldigt vanebildande i perioder.

Jack Ryan (Amazon). Terror. Visst är det härligt? Rätt habil första säsong från 2018. Inte hunnit med den andra än. 

Watchmen (HBO). Hyllad av många. Återkommer när jag sett fler än ett par avsnitt. Finns klar potential.

Succession (HBO). Jo, jag börjar förstå att det är det här som händer nu. Det nya familjedramat som man ska följa. Och till slut har jag börjat, men hittills inte kommit längre än en bit in i första säsongen. Vi får se vart det leder.

The Handmaid’s Tale (HBO). Två synnerligen starka säsonger följdes av en tredje, där jag fastnat någonstans i mitten och inte riktigt vet vad jag ska tycka. Kanske kränger de fram en sinnesvidgande säsong även ur detta. Eller har de dragit ut konceptet längre än det höll för?

Britannia (HBO). Galenskaperna är igång igen. Det jag sett av andra säsongen hittills ser ut att fortsätta på den tidigare inslagna linjen, som kanske bäst sammanfattas med en guilty pleasure-stämpel.

City on a Hill (HBO). Vad hände? Det började bra och det är mycket möjligt att det fortsätter så också. Själv lade jag den åt sidan för ett tag, men känner mig nödgad att fortsätta någon gång igen inom en snar framtid.

Ståtliga serenader segerrecept i årets Melodifestivalfinal?

Vi är av med de värsta. Nu återstår ett ganska anständigt startfält, definitivt mer spännande än fjolårets final som jag – ärligt talat – har väldigt vaga minnen av. Tydligen skrev jag något inför den under rubriken ”Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal”. Den formuleringen behöver jag inte använda i år. Finns det någon självklar vinnare? Nej, vilket är en del av charmen. Personligen vill jag verkligen undvika att skicka iväg några missriktade föraningar. Experttips, gallups ur folkdjupen, bookmakers, Spotify-spelningar et al – nej, ingen vidare koll där.

Men… Wiktoria är tillbaka, inte lika akut charmoffensiverande som i tidigare försök men med en ståtlig stark serenad som kan vinna. Ett av hoten finns i en annan stram historia med 70-talistisk profil, framförd av en 16-åring som knappt stått på en scen förut, men har en oväntat stark scennärvaro och gör något personligt av det han fått sig tilldelat. Det handlar alltså om Bishara. Lisa Ajax känsla för dramatik blev mer uppenbar i Andra chansen och är en outsider som inte helt ska räknas bort. Jon Henrik Fjällgren – han står för något eget om inte annat. Hur genuint är det? Hur etnoretro på gott och ont? 

På tal om retro. Dit får man väl räkna ”Victorious” med Lina Hedlund, vidare från en av de två svagare deltävlingarna. Hon skruvar upp tempot utan att tillföra så mycket till sin genre och själv undrar jag mest om hon ska snubbla i trappan. Vilket hon tydligen gjort under repetitionerna, eller hur var det? Mycket vilja och intensiv publikflirt ryms i duetten ”Hold You” med Hanna Ferm & Liamoo. Som inte heller bringar mycket nytt blod i sig och rimligen borde landa på nedre halvan. Men de ser rätt förälskade ut, gör de inte? Ungdomlig energi och entusiasm kan rädda mycket, som för Malou Prytz. Hon är svår att ogilla, men vinner knappast heller. ”Hello”, då? Här handlar det om en veteran, som jag själv knappt hade hört talas om förut. Internationell karriär bakom sig och grafisk inramning på scen som han knappast kan hävda inte hämtat någon inspiration alls från Mr Zelmerlöws ”Heroes”. Men professionellt är det och med en hook som min fru gnolar i köket med jämna mellanrum. Och på tal om hookar… Arvingarna borde vara en parentes i sammanhanget som representant för det gamla gubbagardet, men refrängen är mordiskt melodisk och ger dem troligen märkbart stöd från samma segment i Svea Rike som fixade Robert Gustafssons dansbandspastisch till final förra året. Dock, de internationella jurygrupperna lär vara ljummare. 

Vilka har jag glömt – eller sparat till sist? Nano gör det bästa han kan av en suggestiv kampsång som inte kan komma över det faktum att den är en blekare version av ”Hold On”. Bästa låten rakt av är ”Ashes to Ashes” med Anna Bergendahl på promenad i en virtuell vildmark. Omvägen via Andra chansen har nog inte kortslutit chanserna för gott, men det kanske trots allt är för…traditionellt och 1960-talsdoftande för att älskas av alla i den dag som i dag är. Fördomsfullt räknar jag även här med att internationaljuryn kräver högre hipfaktor. Men vad tycker de om John Lundviks moderna Motown-soul av ett slag som kunnat låta helt rätt i ett par decennier? Kompositionen i sig är inte perfekt eller banbrytande, men framförandet är närapå klockrent, med inglidande gospelkvartett som kompletterande vitamininjektion.

 

Eget önskeresultat:

1. John Lundvik ”Too Late for Love”

2. Anna Bergendahl ”Ashes to Ashes”

3. Wiktoria ”Not With Me”

4. Bishara ”On My Own”

5. Lisa Ajax ”Torn”

6. Mohombi ”Hello”

7. Malou Prytz ”I Do Me”

8. Nano ”Chasing Rivers”

9. Arvingarna ”I Do”

10. Jon Henrik Fjällgren ”Norrsken”

11. Hanna Ferm & Liamoo ”Hold You”

12. Lina Hedlund ”Victorious”

 

OK, efter att ha råkat nosa lite på andra förhandsprofetior så kommer här mina egna, mot bättre vetande: 

1. Bishara ”On My Own”

2. John Lundvik ”Too Late for Love”

3. Wiktoria ”Not With Me”

4. Mohombi ”Hello”

5. Arvingarna ”I Do”

6. Anna Bergendahl ”Ashes to Ashes”

7. Jon Henrik Fjällgren ”Norrsken”

8. Lisa Ajax ”Torn”

9. Malou Prytz ”I Do Me”

10. Nano ”Chasing Rivers”

11. Hanna Ferm & Liamoo ”Hold You”

12. Lina Hedlund ”Victorious”

 

Så. Gjort är gjort. Syns på andra sidan floden…

Melodifestivalen 2019 del 1-4 – en rungande resumé…

Det har svängt. Enklast uttryckt. Kort sagt har två av deltävlingarna i årets melodifestivalturné varit uppenbart överlägsna de två andra, rent musikaliskt. Mer exakt den första och den sista, Göteborg respektive min nuvarande hemstad Lidköping. Där var det verkligen någon form av konkurrens. I de andra två fallen fick vi snarare leta efter något att hålla i handen i stormen. Men oavsett utslaget i aftonens kommande ’Andra chansen’ finns ändå en hel del anständigt framme i finalen. För faktiskt, det mesta av det som stått ut och höjt sig över mängden är på väg dit.

Gamlingarna har trillat av pinn längs vägen, inte helt oväntat. Några av dem visade ändå mer värdighet, som Arja Saijonmaa och Ann-Louise Hanson. De gjorde sina klassiska schlagerdivor med den äran men föll hedersamt överbord i hårda vindar. Däremot, under andra deltävlingen kunde jag själv spontant konstatera redan innan omröstningen att Jan Malmsjö borde vara chanslös trots ett av de sämsta startfälten i en deltävling på flera år.

Den allmänna tendensen går upp och ner år från år. Själv uppfattade jag fjolåret som en beige, oengagerande historia större delen av vägen. Med de kvaliteter som etablerats i just den första och sista deltävlingen i år verkar bli en mer spännande slutuppgörelse nu. Tack för det. Gamla favoriter som Wiktoria och John Lundvik vid sidan av raketartade stjärnskott som två 16-åringar, vilka imponerat och faktiskt förtjänar sina finalplatser. Det vore roligt om de får sällskap av Nano och Anna Bergendahl, trots att den förstnämnde knappast har samma distinkta bidrag som senast han var med – och då borde ha vunnit.

Programlederiet har också fått ett lyft.  Visserligen är en kvartett på scen samtidigt en risk för överkill, något man kanske tidigt insåg och därför turas om att stå över olika stationer. Det är ganska uppenbart att två av dem har mer erfarenhet av just att leda sändningar, vilket gör att främst Sarah Dawn Finer nu tycks ha en lite allmänt outtalad uppgift att hålla de övriga i handen och styra upp eventuella urspårningar. Men visst fungerar allt bättre än vad det gjort under ett par år och även om manuset har sina ihåligheter så är helhetsupplevelsen hittills betydligt bättre än, ja… spontant är det väl just fjolåret jag främst vill jämföra med. Men den formkurvan har också pendlat upp och ner som ett feberdiagram under hela 2000-talet.

Och nej, själva var vi (jag och min fru) inte närvarande på den lokala arenan här i bandymetropolen förra helgen. Och så mycket schlagerstämning i stan märktes väl inte av, men möjligen befann vi oss på fel platser vid fel tidpunkter. Båda var dock nöjda med att särskilt John Lundvik knep en en finalplats. Exakt hur rösterna egentligen räknas numera, hur de samlas in och sorteras och viktas är det väl ingen som längre förstår. Låt oss hoppas att den bristande transparensen eller åtminstone begripligheten ändå mynnar ut i ett rättvist resultat så småningom. De internationella jurygrupperna? Är de fortfarande kvar i finalen? Det är trots allt en smula suspekt fascinerande att försöka förutse hur de egentligen värderar varmrätterna från Vikingaland…