En sång en gång: ”Under the Gun” – Sheila Walsh

 

’80-talet det ljuva – som ett majackord på en DX7a…”.

Nej, vänta, det där var väl Just D? Man kan ibland känna sig nödgad att påminna om att 1980-talet kunde vara både grällt, och extremt allvarsamt, samtidigt. Dead serious. Rosa plysch, överdimensionerade glasögon, nya och fräcka men i dag komiskt åldrade koreografiska kreationer föddes under molnet av nukleära hotbilder, som var eller i varje fall upplevdes mer påträngande nära då än nu. Kanske för att vi inte i lika hög grad diskuterade, eller trodde oss vara drabbade av det vi kallar terrorism. Den fanns, men såg inte ut på samma sätt och kändes i alla fall i Sverige avlägsen. Mycket kändes avlägset och osannolikt i vårt oskuldsfulla land. Åtminstone fram till en februarinatt 1986 då statsministern aldrig kom hem från biobesöket med hustrun.

Men kärnvapnen; de fanns alltid där i bakgrunden. Ordet terror användes flitigt och inte minst i sammansättningen terrorbalans. Supermakterna satt på sina förråd och vi hoppades slippa veta hur stor skada de kunde åsamka. Även om vi göddes med information och scenarier om hur mycket. Som i komplett global härdsmälta och civilisationens undergång. Filmer som ”War Games” kunde närma sig temat på ett lekfullt sätt – utan att banalisera den grundläggande fruktan som fanns.

Kristen pop, frikyrkopop, Christian Contemporary Music, vad vi nu än kallar det, konfronterade inte alltid det här ämnet så konkret, trots att det kunde vara ett populärt ämne för predikningar. Men ”Under the Gun” är ovanligt explicit. Brittiska chanteusen Sheila Walsh var ett stort namn i sin genre på den här tiden. En kristen motsvarighet till, säg, Sheena Easton eller Kim Wilde eller… Ja, referenserna kanske säger något för somliga av er; för andra absolut intet. Rösten var fyllig och spänstig, men matchades inte alltid av materialet. Albumet ”Don’t Hide your Heart” från 1985 kan sägas vara representativt för hennes dåvarande inriktning. Drama saknas inte. Ett påtagligt apokalyptiskt stråk löper genom framför allt sida två på LP:n, som hämtat inspiration från Uppenbarelseboken och andra profeterande texter i Bibeln, med vilka troende kämpat med sina tolkningar i ett par millennier. Sheilas uttryck blir också ofta överteatraliskt och definitivt inte lämpat för alla stämningslägen som lyssnare.

Men ”Under the Gun” var en omedelbar höjdpunkt då och framstår fortfarande som en av hennes karriärs finaste stunder. För att inte säga en av det decenniets milstolpar i sin genre, sitt speciella hörn av musikvärlden. Här håller sångerskan igen, ger inte allt bara för sakens skull, är nedtonad men innerlig och hittar precis rätt tonläge för att framhäva ordens paradoxalt lyckosamma äktenskap mellan hotfullhet och hoppfullhet. Kompositörerna anges på skivomslaget som Rushing/Martin. Det här är det enda de skrivit på skivan. Varför? Har de förnamn? Någon vet säkerligen bättre än jag.

Första textraderna ”Looking at a baby’s face, I saw the plight of the human race dying to survive…” slår an tonen. Det fortsätter med insikten om att vi lever som gisslan under enorma krafter vi inte skulle kunna kontrollera om de släpptes lösa, att varje ’dödlig människas öde vilar i någons dödliga hand’ (så rakt översatt som jag förmår) men knyts ihop med  trosbekännelsen ”there’s a finger on the button, but if it’s pressed we’re not forgotten”. Alltså, hopp. Om lyssnaren själv kan ansluta sig till den hoppingivande bilden varierar naturligtvis beroende på vem denne lyssnare råkar vara. Men budskapet är att allt inte är, som vi säger på svenska – kört – hur illa det än kan verka. Och när skivan släpptes framstod just det här akuta massförstörelsescenariot som mänsklighetens värsta mardröm och ibland det mest sannolika slutet på allting omkring oss. Klimatförändringar hade kanske börjat ventileras, men inte alls i samma utsträckning som i dag.

Men musik ska helst inte bara bäras fram av ord. I det här fallet frammanar Sheila Walsh sina syner över en mestadels minimalistisk matta av syntet, en som var tidstypisk då och kan väcka behagliga nostalgiska vibrationer i dag. Producenten och arrangören heter Craig Pruess och trakterar själv keyboards och det som anges som ’electronics’ på snart sagt hela plattan. Och just här, under de här cirka tre minuterna, verkar hans instinkter om inramning landat med gudomligt nedhämtad vishet i studion och kommit till publikens fromma. Vi har även bakgrundssånginstick av en bekant stämma (i fordom dagar om inte annat) och ja, det är Cliff Richard. Som definitiv temperaturhöjare dyker sedan den numera legendarstämplade gitarrhjälten Phil Manzanera upp med med psykedeliskt gitarrsolo, säkerligen stämplat om syndfullt och rent ogudaktigt dissonant av delar av den potentiella publiken när det begav sig.

Och så till de dåliga nyheterna: om man nu inte råkar ha en gammal LP stående i hyllan (som jag själv) eller möjligen en CD-version, så är det här svårfunnet i dag. Låten, eller lejonparten av sångerskans illustra (och just det, ojämna) oeuvre finns inte tillgänglig på alla streamingsajter. Sedan en längre existerar i alla händelser den här ovanstående, inofficiellt uppladdade versionen på YouTube, utan tillhörande originalvideo (om någon sådan ens existerat). Alltid något. Men den är värd bättre exponering än så. Texten är både tidstypisk och tidlös. Just det här möjliga hotet mot vår existens har ju faktiskt inte upphört. Och med tanke på alla andra alternativa domedagsoptioner som återvänt eller tillkommit eller alltid funnits där, är kombinationen av klarsynthet och krisbearbetning lika aktuell och inspirerande nu som då.

Frikyrkopopens historia – inte så snett tänkt…

Podden som pratar om det som andra poddar inte pratar om. Ungefär så brukar programledaren Kalle Lind presentera sitt lilla återkommande pratforum ”Snedtänkt”. Ibland sänds det i Sveriges Radios P1, men det går också att lyssna av och ladda ner från SR:s hemsida, eller iTunes eller, ja, ‘där poddar finns’ (vilket kanske också är en av Kalle Linds konsumentupplysande fraser). Det här är i alla händelser en av de podcaster jag haft mest flitigt umgänge med det senaste året, i deras jakt på allt smalare ämnesval, vilket åtminstone är den uttryckliga ambitionen. I genren subkulturer som inte alltför ofta behandlas i etern numera är också frikyrkopopen ett fält värt att forska i och kring. Tro mig. Det insåg också herr Lind häromveckan och ägnade en timme åt just detta illustra musiklandskap, vars höjdpunkt kanske var någon gång mellan 1975 och 1989. Drygt. Jag växte i alla fall upp med mycket av det som tas upp i diskussionen mellan Lind och Dagen-journalisten Urban Thoms, en av landets ledande auktoriteter på området.

Lite orolig blev jag över ingressen där referenser till främst Curt & Roland, Mia-Marianne och Ny-David fick mig att undra om programmet helt felriktat sitt fokus. Men, nej, förhistorien och de här lite mer dansbandsorienterade, lätt countryinfluerade eller modernt läsarsångsinriktade artisterna försvarar visst sin plats i den. Förhistorien alltså. Upprinnelsen. Det som kom före och kanske banade vägen för det som verkligen kan kallas pop (eller rentav rock, som i fallet Jerusalem med en uppsjö lärjungar i kölvattnet). Det jag själv framförallt förknippar med den här perioden, om vi håller oss till Sverige, är namn som Edin-Ådahl, Salt, Bileams Åsna, Charlotte Höglund, Sidewalk (där Ken Wennerholm huserade innan tiden i Triple & Touch) samt inte minst Fredá, som öppnade portarna för mer crossover-tänkande och uppmärksamhet i allmänmedia för en musikkultur som länge levde i sin egen bubbla och under något halvannat decennium kunde klara att hålla sig vid liv på sina egna villkor. Flera av de namnen luftas också lyckligtvis i det här avsnittet av ”Snedtänkt”. Som jag varmligen rekommenderar, om jag inte redan sagt det tydligt nog.

I sammanhanget hade jag också gärna puffat för ett gammalt sommarprogram med Tomas Andersson Wij, som berättar sin version av den här historien. Fakta om programmet finns bevarat, men sändningen i sig verkar svårare att hitta. Kanske letar jag vidare och blir varse ett kryphål…

Från frysboxen: Komplett Edin-Ådahl – på gott och ont

För sju år sedan släpptes en komplett samling sånger som spelats in av ett band med något liknande legendstatus i svenska frikyrkor, men som sällan uppnådde samma grad av igenkänning utanför den kretsen. Möjligen med undantag för uppmärksamheten kring deras framträdande som svenska representanter i Eurovision Song Contest för nu ett kvarts sekel sedan. Hösten 2008 recenserade jag boxen ”Komplett” av kvartetten Edin-Ådahl och tyckte så här:

franfrysbox-blogotyp1Box för redan begeistrade – eller?

Februari 1982. Jag är på sportlovsläger i värmlandsmetropolen Sunne, i regi av frikyrkorna på slätten öster om Linköping. Lägerledningen har bokat in ett konsertbesök bland veckans aktiviteter, men kommer på andra tankar när de får veta att en inträdesavgift krävs. Konserten blir därmed inte obligatorisk, utan genom handräckning anmäler sig de som verkligen är intresserade – och det är några stycken. Själv är jag inte en av dem, för jag har aldrig hört talas om Edin-Ådahl tidigare och ser framför mig en afton i dragspelets och ostämda fiolers tecken. Hur kan det vara något annat – med det namnet?

Ett drygt år senare vet jag mycket väl vilka de är. De har blivit nästan lika stora i frikyrkovärlden som giganterna Jerusalem och deras andra LP recenseras i premiärnumret av Svenska Journalens musikbilaga Puls, utgiven januari 1983. Deras tidiga alster (förutom den första, som jag faktiskt inte hört i sin helhet förrän nu) kommer jag över genom att välvilliga vänner kopierar över dem från kassett till kassett. Lite brus i maskineriet får man räkna med.

Liksom i fallet Jerusalen är det så här i efterhand mer den musikaliska skickligheten, för att inte säga brådmognaden, som imponerar mer än det poetiska sinnelaget. Edin-Ådahl hade som budskapsband säkert mer sofistikerat språkbruk än de flesta jämförbara svenska grupper och artister från det tidiga 1980-talet, men det omdömet säger inte så mycket som det borde…

På debuten från 1980 är soundet relativt öppet och sången framhävs. Det är välspelad och väluppfostrad funk med höjdpunkter som inledande ”På väg”. På uppföljaren ”Alibi” dominerar de syntar som var så heta under några år, men inte lika up-to-date idag. Sången är nermixad och ofta svårare att urskilja. Å ena sidan är det ändå den här perioden då de låter mest ”egna”, samtidigt som materialet åldrats mest med åren. Den mer mainstreamade soulpopen som tog över är mer tidlös till sin karaktär – men ibland alltför slätstruken.

Gruppen gjorde aldrig en helt igenom jämn och bra LP eller CD och det blir nästan obarmhärtigt uppenbart nu när allt, absolut allt vad det verkar, har samlats ihop. Men varje album innehöll ett eller ett par märkesspår med stilbildande drag som andra frikyrkopopare säkert försökte imitera. I början av 1980-talet framgick det i intervjuer att de fyra ofta jobbade var för sig i studion, som sångare och multiinstrumentalister. Sedan kom mer av grupptänkande in och Frank Ådahl ställdes i fören. Han var trots allt den bästa sångaren, medan låtskrivandet fortsatte fördelas på alla fyra.

1983 släpptes ”Maktfaktor” med sitt för tiden ganska vågade omslag – som visade sig för vågat i USA, där den anpassade utgåvan fick en annan visuell presentation. Ögat i en triangel kunde tydligen ge associationer åt både New age och eventuellt även ren satanism… Men musikaliskt inleddes den rappt med den första riktiga soulflirten ”Bättre och bättre” som andas både The Supremes och bröderna Jackson. Kom ihåg att Michael Jackson fick sitt stora personliga genombrott i den här vevan. Det här var ett vitamintillskott de skulle komma att spinna vidare på. En låt som ”Man i tiden” känns dock som en representant för ett alltför typiskt tonläge i frikyrkopopen så dags; släpig, ansträngt sofistikerad historia som försöker säga något om det moderna samhället med en lyrik som helt enkelt är platt och allt annat än inspirerande.

När jag lyssnar igenom bunten i boxen systematiskt slår det mig mer och mer hur mycket Simon Ådahls bidrag måste ha betytt för det som gjorde kvartetten speciell. Det som mest liknar britpop är förmodligen hans förtjänst och flera av de snärtigaste, mest långlivade låtarna i samlingen bär hans signatur. Då är jag ändå inte överförtjust i hans titellåt på ”Maktfaktor” som var ett slags pep-song för marginaliserade troende i det sekulariserade samhället, utan riktigt driv i arrangemanget (men med en fräck tonartshöjning á la Yes ”Owner of a Lonely Heart”).

1986 hade de efter en paus återvänt med en sensationellt stark singel i den soulstinna ”Heaven”. Stilbyte på gång? Nej, inte riktigt än. Snarare visade sig ”Tecken” vara deras mest inkonsekventa och splittrade album där de engelskspråkiga spåren sticker ut som fyrar i en grå massa. Här hörs också en given kandidat till Edin-Ådahls värsta låt någonsin: Bertil Edins ”Lurad igen” – hur kom den med överhuvudtaget? Jag tror att jag någon gång i den här vevan, i den gamla pappersupplagan av Folket Jublar, kallade en del av deras låtar för ”kvalificerad kaffeved” och en av dem måste ha varit…den.

1989 kom i alla fall en klar strategi att ta form; alltså med Frank Ådahl som ledsångare, sång på engelska rakt över och ett sound som var mer enhetligt. ”Big Talk” innebar ändå en mixad bag, ibland oändligt segdragen soul utan stuns som i ”Missing you” – men vilka höjdpunkter: ”Write it on the wall” och ”Wider than the ocean” (båda skrivna av Simon) och avslutande balladen ”Lonely without you” (Bertils bästa bidrag under bandets hela bana).

1990 var Eurovision song contest-året; seger i svenska uttagningen men ingen större succé i finalen. På skivan ”Into my soul” sticker schlagerbidraget ut som ett främmande organ på gränsen till att stötas bort av den förenade kroppen i övrigt. Ingen usel schlager alls, men arrangemanget går på tvärs mot helheten, som de själva kallade för blue eyed soul. Jag var inte övereentusiastisk då – men skivan låter idag oväntat fräsch även soundmässigt. Det förvånar mig lite att just detta faktiskt står sig så bra med 18 års perspektiv. Framförallt jämnheten slår mig, även om den aldrig är fullständig överväldigande. Balladen ”Time of peace” är kanske bäst enskilt.

Två album kom sedan i ganska rask takt, nu med devisen Back to Swedish. De börjar låta som riktiga hitmaskiner med hjälp av producenten Paul Rein. På 1991 års ”Reser till kärlek” lider de ändå av den ständiga akilleshälen att dröna ner sig i kreativa konstpauser. Men stänkaren ”Jag lever (genom dig)” är en treminuters adrenalinkick de kanske skulle skickat till schlagerjuryn och ”Jag längtar (till den dagen)” var ett bevis för att även Lasse Edin fortfarande kunde få ur sig något matnyttigt, även om hans komponerande blev mer och mer sparsamt med åren.

Paul Rein destillerade nog fram deras starkaste sidor, mest tydligt på deras sista gemensamma CD ”Kosmonaut Gagarins rapport” hösten 1992. Så konsekventa och klatschiga hade de aldrig låtit förut, även om en del spår inte ska skärskådas alltför noggrant. Ibland alltför lättglömt stoff, men lättflytande när det pågår. Frankie Boy hade utvecklats till en tillgång de lärt sig utnyttja, såväl i trallvänlig funkpop som klerikala powerballader.

Helheten då? Vem ska framförallt ha den här samlingen? De som har det mesta sedan tidigare, men ”bara” på LP – ja, det kan vara ett skäl. De som verkligen vill ha allt gruppen spelade in och såg skäl att släppa? Ja, de får även ett par liveinspelningar från Scandinavium-galan 1982 på köpet. De som aldrig hört bandet förut bör nog leta upp och lyssna in sig på något enskilt album först innan de investerar i ”Komplett”. Här varvas verkligen vatten med vin.

Recenserat: Edin-Ådahl ”Komplett” (Mediapoint 2008). Testen publicerades först på numera nedlagda Folket Jublar 19 september 2008.

Sensuella världar och smältande vax: 1980-talets bästa album – del 2

Saga, Steve Winwood och Anita Baker var några som kravlade sig in på topp 30. Indirekt provocerad av SVT:s nostalgiorgie ”Eighties” har jag dykt ner i det förflutna och destillerat fram vad jag anser vara de bästa populärmusikaliska album som släpptes mellan 1980 och 1989 (undantaget samlingsskivor och filmmusik). Nu fortsätter kavalkaden med placeringarna 20-11:

20. Amy Grant ”Lead Me On” (1988). Frikyrkopop. Snyggt och prydligt förpackad. En ung talang som gjorde en nischbransch bekväm  och harmonisk till sinnes. Sedan följde en liten revolt. Tillräckligt mycket för att skapa ett album som än idag bryter av mot majoriteten av den aktuella nischens utbud, så väl som hennes övriga katalog. Inte överdrivet spetsigt egentligen, men spänstigt, levande, personligt och transcendent. Minns framförallt den lånade ”What About the Love”, pianoballaden ”If These Walls Could Speak” och titellåten.

19. Fredá ”Tusen eldar” (1988). Gnosjö, Småland. Därifrån kom en av periodens mest uppmärksammade svenska grupper med sedermera soloflygande Uno Svenningsson i spetsen. I slutskedet av 80-talet hade de avverkat två album och några medlemsrockader innan solen stod i zenit på deras tredje LP. Här uppfyllde de sin potential och skapade nästan tidlös musikmagi i sånger som ”Jag vill se dig lycklig”, ”Det måste gå” och ”Dansar i natten”.

18. Prefab Sprout ”From Langley Park to Memphis” (1988). ”Hot dog, jumping frog, Albuquerque”. Meningslöst nonsens som allra meningsfullast i en sorgesam historia om popstjärna på fallrepet (”The King of Rock’n Roll”). Från en på sin tid lavinartat geniförklarad platta från ett brittiskt band med betoning på kristallklar, nästan korkat begåvad pop – ett band på toppen av sin formkurva. Och med titlar som ”The Venus of the Soup Kitchen” kan det aldrig slå helt fel i historiens granskande ljus heller.

17. Kate Bush ”The Sensual World” (1989). Till att börja med : slutet. En av de mest genomträngande, sagolikt osannolika sånger som någonsin skrivits: ”This Woman’s Work”. Innan dess har vi hört bulgariska damkörer sätta sin speciella prägel på ett par andra nummer. Kate själv är mognare och mindre excentrisk än under de tidiga åren men sällan eller aldrig stillastående och inställsam.

16. Dire Straits ”Love Over Gold” (1982). ”Brothers in Arms” var den kommersiella knallen, men tre år tidigare hade de avvikit som mest från sitt inbyggda koncept och släppt en LP med för dem osedvanligt långa och komplexa kompositioner. Chief among them: inledande ”Telegraph Road” som fortfarande, 30 år senare, är en gigant ur nästan vilken konstnärlig vinkel som helst. 14 minuters odyssé genom en liten stads historia, dess uppgång och neddykning i samma intighet den föddes ur. Humorn är inte det mest accentuerade med sångerna, utom undantagsvis i den satiriska ”Industrial Disease” med de odödliga raderna ”Two men say they’re Jesus / One of them must be wrong…”.

15. Steve Taylor ”Meltdown” (1984). Han hade presenterats som ett stjärnskott i Svenska Journalens musikbilaga Puls, en ära som förmodligen inte framstår så åtråvärd eller ens nämnvärd för dem som inte var med under dåtidens IT-begränsade medieklimat och inser hur information och nya insikter nådde fram, särskilt vad gällde smalare musikgenrer. Jag fick skivan i födelsedagspresent. En ny era hade inletts. Kristen rock med ett eget språk och egna idéer existerade! Framförallt var Taylor en vågad herre rent lyriskt. Ingenting tycktes tabu men det fanns alltid en tanke bakom. Han tacklade kristen kommersialism och rasism, sopade till Sovjetunionen för dess behandling av Polen och närmade sig diverse etiska dilemman utan skyddsnät. Eureka! Lyssna på: ”Over My Dead Body”, ”Baby Doe”, ”Guilty By Association” – och resten!

14. U2 ”The Joshua Tree” (1987). De är ju givna. Omöjliga att ignorera. Men vilket enskilt album var egentligen bäst från den här tiden? ”War” och ”The Unforgettable Fire” kan definitivt konkurrera. Men jag stannar ändå vid det mest ‘konventionella’, kritiker- och publiksanktionerade valet för att representera deras första decennium på den här listan. De grävde sig fram genom delvis nya gropar, behjälpta av den stigande producentstjärnan Daniel Lanois, sökte och fann en delvis ny publik både med kraft, sofistikation och diskretion. ”I Still Haven’t Found What I’m Looking For” symboliserar den lättillgängliga men långvariga karaktären, ”Bullet the Blue Sky” kraften och ”Mothers of the Disappeared” den finstilta poesin med glödande insida.

13. Robbie Robertson ”Robbie Robertson” (1987). Producenten Daniel Lanois satte som sagt sin prägel på mycket som var bra under sent 1980-tal, som Peter Gabriel och U2. Tillsammans med Robertson, en gång i tiden ledare för The Band (som jag nästan aldrig lyssnat på) skapades ännu en nervig, organisk ljudbild som grund för en räcka påträngande, ibland rent hemsökande sånger om inte minst amerikanska öden och äventyr i samhällets marginaler. ”Showdown at Big Sky” och ”Sonny Got Caught in the Moonlight” brinner fortfarande lika starkt.

12. It Bites ”Once Around the World” (1988). Halvgalna britter med katolsk internatskolefostran eller snarlikt, pompösa anspråk parade med skruvad humor och instuckna fraser på latin. Ekvilibristiska övningar och raka refränger alternerar och avlöser varandra som prelater på peptalkskonferens, liksom existentiella grubblerier och beskrivningar av vad som tilldrar sig i leksaksaffären när personalen gått hem för dagen. Bandet upplöstes några år senare, men återförenades i mitten av 00-talet minus gamle sångaren Francis Dunnery. Andra albumet, som det rör sig om här, är stundtals oförlikneligt, ofta oförutsägbart och når sitt klimax i avslutande 15-minuterssviten, tillika titellåten.

11. Peter Gabriel ”Peter Gabriel” (1980). När den släpptes hade jag knappt kommit förbi Boney M– och Baccara-stadiet (närmast obligatoriskt för den tidens mellanstadieelever) för att börja sondera mer solida saker. Gabriel upptäckte jag på allvar i samband med ”So” 1986 och en ny värld öppnade sig bakåt i historiken. ‘Trean’ med det där smältande ansiktet på omslaget (framställt med hjälp av ett fortfarande fuktigt polaroidfoto, har jag hört någonstans) är ofta dyster och disharmonisk, men nästan alltid angelägen in extremis. ”Family Snapshot”, ”I Don’t Remember”, ”Biko”… Klassiker.

CIRKELN SLUTS, SNART… MED TOPP TIO.

 

BONUS: Vilka handlar det här om? Ännu en aspirant på topp 30, som föll på målsnöret:  ”Aviga, avantgardistiska, avtändande till max för sina värsta belackare, men lika ofta höjda till skyarna för sina intelligenta spelvändningar såväl verbalt som harmoniskt och inte minst arrangemangsmässigt. Synthesizern var ytterst framträdande i ljudbilden, men i grunden hade GG (sångarens initialer, red anm.) et al mer gemensamt med amerikanska soul/R&B-akter än de flesta brittiska så kallade syntgrupper. Vilket kanske symtomatiseras tydligast av Miles Davis cover på…”. Ja, vilken låt var det? Och vad hette bandet?