Pop och politik

Pop och politik fortsätter förenas

yemenity2010 reflektion , , , , ,

Världsmedborgaren Keys träder fram på den senaste singeln. Keys, alltså hon med Alicia i förnamn och en dryg handfull hyllade album i bagaget. Ja, jag kallar det fortfarande för album. Något ska det ju heta…

Bagdad, Gaza, Nigeria, Harlem… Konfliktområden som vi borde prata om. För alla är här för varandra, poängterar artisten. Just det. Och med hjälp av sina oförändrat flexibla röstresurser och ett till synes löjligt enkelt men likafullt effektivt pianoriff ovanpå lagom bombastiska trumvirvlar vill hon övertyga alla som vill höra om att det är dags att engagera sig för en bättre värld. Budskapspop finns fortfarande – tro inget annat.

Just nu håller jag på och plöjer igenom en bok i det ämnet, av Sveriges radio-profilen Anna Charlotta Gunnarsson, vars programserie ”Pop och politik” avhandlat hur artister i olika epoker tagit ställning mer eller mindre explicit i varierande samhällsfrågor. Nationellt och internationellt. Den relativt nyutkomna boken heter ”Popmusik rimmar på politik – Kamp och protester” (bokförlaget Atlas 2014). Recension? Kan bli en när jag tagit mig igenom de sista kapitlen. Hittills har epoker, fenomen och levande eller avsomnade legendarer  av högst varierande art som James Brown, 80-talistisk naziestetik, 60-talets Vietnamrörelses inverkan på det kulturella klimatet, Kraftwerk, diverse rättighets- och royaltystölder, U2, M. I. A, Nenas 99 luftballonger och en hel del annat betats av, liksom en del betydligt mindre kända men fascinerande människoöden i musikbranschen. Språket växlar mellan snillrikt och i svagare stunder lite slappt, men i det stora hela är det spännande. Underhållande. Och med flera nya insikter jag inte hade förut. Liksom påminnelser om att exempelvis 1980-talets musikvärld ofta var mycket mer politisk än många idag vill minnas. Eller så var dessa många inte tillräckligt uppmärksamma när det begav sig…

Just det, Keys nya kampanj för en bättre värld, kallad We Are Here, har en egen hemsida med programförklaringar och uppmaningar att delta aktivt. Låten med samma namn finns (som så mycket annat) ute på YouTube och Spotify.

Relaterat: Jag brukar lägga de flesta rena bokrecensioner på den här sidan, men nyligen publicerade jag en sådan på parallellbloggen Yemenity2010, främst för den berörda bokens tydliga koppling till Jemen (där just den bloggen föddes). Det handlar om ”The Woman Who Fell From the Sky” av Jennifer Steil.

Attack of the eighties?

yemenity2010 reflektion , , , , , , ,

Tre minuter av zlatanisk eufori, följt av sju minuters Shevchenko-chock. Nej, Sveriges EM-öppning mot värdnationen Ukraina blev ingen succé för oss i alla fall. Nu får vi istället hoppas på att övermodiga britter och fransoser kallt räknar med Sverige som just uträknade och lätta offer, varefter ett elakt markeringsspel och någon enstaka snabb kontring resulterar i ett oväntat ledningsmål som sedan bevakas med näbbar och klor och mot all sannolikhet håller i 90 minuter. Som för danskarna. Visst är det kul med knallar, även om Holland är ett uppenbart bättre lag än Danmark – egentligen. Men egentligen behöver inte betyda så mycket när det väl gäller. Och visst var Portugal värda minst en poäng mot Tyskland, i en match där två bra lag tog ut varandra alltför länge, innan det till slut tände till. Polen och Grekland är väl å andra sidan inte värda några poäng utom just mot varandra, av premiären att döma. Men polackerna gör i skrivande stund en tapper insats mot ryssarna, så jag kan ha fel… Italienarna har ryckt upp sig igen och ser ut att lyckas bättre än de senaste mästerskapen, att döma av den taggade insatsen och oavgjort mot Spanien.

För Sveriges del kan det här tråkigt nog bli en repris av EM 2000, då vi började med en förlust med just 2-1 mot just en av värdnationerna, Belgien, som verkligen inte var någon av de mer skräckinjagande motståndarna på papperet. Eller i verkligheten heller. Det stannade vid en poäng och utslagning efter gruppspelet. Men för att få ännu mer perspektiv kan vi ju gå tillbaka till 1980-talet, då Sverige aldrig kvalificerade sig till ett enda mästerskap. Vilket leder osökt in på…

….”The Eighties”. Den nya serien i SVT om 1980-talets musikaliska klimat verkar lovande, även om första avsnittet kunde tyckas lite begränsat i sitt fokuserande på Depeche Mode som representant för hela syntgenren, kontra hårdrocken – men visst fanns det roliga iakttagelser och inte minst att genrerna som först var som olja och vatten och skapade vi-eller-dem-känsla på framförallt skolgårdar runtom i landet, senare löpte samman i vissa fall. Decenniets musikaliska palett blev efterhand mer flexibel, spännande och eklektisk. Men pionjärerna som skapade konfrontationerna bidrog själva med nya grepp som sedan kunde mynna ut i andra intressanta kombinationer när klimatet så tillät. Vi som växte upp då kommer ihåg… och program som det här väcker även en del glömda minnen, eventuellt förträngda, till liv. En viss sociopolitisk kontextualisering förekommer också i programmet. Ronald Reagans intåg som president, Björn Borgs femte Wimbledon-titel och mordet på John Lennon fladdrade förbi i introduktionen som logiskt nog började med året 1980.

Depeche Mode var aldrig mina största favoriter i de årens populärmusikaliska utbud, som i radion framförallt filtrerades genom Kaj Kindvalls ”Poporama”-försorg (senare ”Tracks”). Ett tag hatade jag dem nästan, men jag kan se storheten i främst deras senare produktioner, sent 1980- och tidigt 1990-tal, lättare nu. Den utpräglat syntetiserade idiotpop som inledde programmet i fredags och innebar deras genombrott, den har åldrats betänkligt. Men tekniken var inte var den är nu, bör betänkas. Persondatorer? En del av de synthesizers som brukades av pionjärerna för 30 år sedan var väl inte ens polyfona. När man verkat i grundskolebranschen som jag gjort det senaste året, och möter svenska tonåringar varje vecka inser man om inte förr att dessa aldrig varit med om en verklighet utan datorer, utan internet. De orkar inte ens reagera nämnvärt chockerat över sakernas tillstånd i forntiden, när de blir upplysta om det.

– Vi använde datorer under en enskild lektion under hela min gymnasietid. Gul text på svart botten. Väldigt avancerat då. Nästan science fiction för oss.

– Oh. OK.

Och varför skulle de det? Det är ju helt enkelt för osannolikt. ”Try telling the kids today about these things and they won’t believe you” som slutrepliken lyder i Monty Python-sketchen ”Four Yorkshiremen”.

Min egen internetdebut tilldrog sig på en kortkurs för journalister när jag var 28 år. Om man inte räknar med den där gången under journalistutbildningen, någon gång våren 1992, då vi hade ämnet ‘databassökning’ och leddes in i en helt ny värld, som skulle dröja några år med att fullt manifestera sig… Men så dags hade i alla fall persondatorerna kommit in som ett element i tidningsbranschen. Däremot tror jag att vår kull på Södra Vätterbygdens folkhögskola (alltså tidigt 1990-tal) kan ha varit några av de sista i sitt slag att spela in radiointervjuer med kassetter (eller gigantiska Nagra-bandspelare) ute på fältet för att sedan redigera resultatet på rullband.

Ja, som Proust noterade kan enstaka syn-, hörsel- eller doftintryck leda tankarna långt tillbaka och öppna stängda dörrar där du minst anade det. Låt se vilka andra portar till det dunkla förflutna som kan slås upp på vid gavel om jag fortsätter följa ”The Eighties”. Man kan utan nämnvärd profetisk gåva förutsäga att namn som Twisted Sister, Prince, Duran Duran, Little Steven, Bob Geldof, Madonna och givetvis Michael Jackson lär vädras under de väntande veckorna. One down, nine to go…

Programmen kommer att finnas ute på SVT Play under en begränsad tid.

För övrigt… har en ny säsong av ”Pop och politik” inletts i P4. Jag får påminna mig själv om det, eftersom jag närmast slaviskt är inställd på P1 i princip året runt numera.

Citatet: ”Våra fans byts ut hela tiden. Den enda gruppen vi inte når är tonåringar, för tonåren är den enda tiden i livet då man tror att man är vuxen”. Leif Walter, drivande kraft i barnunderhållningsbandet Mora Träsk, intervjuad i tidskriften Filter /juni 2012 av Christopher Friman.

Och har ni sett den här samlingen klassiska fotografier från konflikter och andra världsomvälvande händelser?

Musik och manipulation – en lång historia

yemenity2010 reflektion , , , ,

Nu är vi där igen. Känner mig ohjälpligt kallad att skriva några rader om ännu ett avsnitt från Utbildningsradions Pop och politik, det här med rubriken Manipulation (ursprungligen sänt 27 augusti och tillgängligt på nätet till och med 26 februari 2012). Musikern Peter Bryngelsson ger exempel på hur musik använts som tortyrmedel i Mellanöstern, Sydamerika och lite varstans, av diktaturer eller ockupationsmakter. Syftet kan vara att håna fångarna eller på ett infernaliskt sätt visa vem som har kontrollen, liksom att skapa helt nya associationsbanor i hjärnan i förhållande till utvalda musikstycken. Det kan handla om allt från heavy metal till trallvänliga toner från barnprogram eller dansgolvsplågor från olika kulturer. Detta ofta i kombination med andra metoder som är till för att bryta ner personer och förstöra deras uppfattning och tid och rum: avsaknad av mat och dryck, liksom sinnesintryck, även känt som sensorisk deprivation. (Det sistnämnda beskrivs även i ett kapitel av Naomi Kleins bok Chockdoktrinen som jag tidigare refererat till och som jag fortsätter ta mig igenom bit för bit…).

Beatles ”Yellow Submarine” har bland annat brukats av sydamerikanska förhörsledare i samband med så kallad waterboarding, enligt Bryngelsson. Annat absurt exempel; en amerikansk tortyrspecialist som ville ta knäcken på irakiska fångar efter invasionen av landet 2003 har berättat att han misslyckades med sitt uppsåt när han utsatte dem för Metallica och Eminem. Men countrymusik, det avskydde de alla…

I övrigt behandlar programmet bland annat fenomenet med baklängestexter (myt eller verklighet?) liksom låtar som använts i reklamsammanhang och för evigt skapat givna associationer det kan vara svårt att frigöra sig från. Även om det är idag är mer accepterat och allestädes närvarande i samhället. Kommer ni ihåg tiden när vi bara hade två TV-kanaler, båda reklamfria? OK, jag uppskattar trots allt mer valfrihet, men inte reklampauser i samma utsträckning…

Religiös populism och extremism i musikvärlden – evangelium enligt Utbildningsradion

yemenity2010 reflektion , , , , , ,

Bit för bit… Jag har nu lyssnat av ännu ett timslångt program i serien Pop och politik från Utbildningsradion, det här med temat religion och ursprungligen sänt den 3 augusti i P2. Jag kan – med ganska omfattande egen erfarenhet av inte minst frikyrkan och permanent fascination för kopplingarna mellan religion och populärkultur – tänka mig ett otal olika artister att analysera och personer att intervjua. Det här är ett anständigt urval, med Gladys del Pilar som beskriver sin kärlek till gospel och kyrkohistoriske doktoranden Joel Halldorf som kommenterar framgångsteologins framväxt och attraktionskraft under främst 1980-talet, en period som jag väldigt väl kommer ihåg med alla sina konflikter och kontroverser kring inte minst Livets Ord och dess ledare Ulf Ekman.

Gospelns betydelse för medborgarrättsrörelsen i USA under 1950-talet och framåt, klargörs i korta men kärnfulla drag i programmets inledning. Ett montage sammanfattar dessutom den uppsjö av covers som gjorts på Leonard Cohens bitterljuva ballad ”Hallelujah”. Alla som kände sig kallade borde nog inte ha gjort det, om man säger så. Och för något år sedan läste jag ett inlägg på en filmsajt där artikelförfattaren ondgjorde sig över alla filmmakare som tyckte att låten borde sprängas in någonstans i handlingen i just deras berättelser. Det är en hymn som man måste förtjäna att använda, menade Brandon Kim på IFC.com. Jag är böjd att hålla med; bekvämlighet och klichétänkande är alldeles för vanligt när filmproducenter ska befolka sina ljudrälsar med utvalda sånger som ska förstärka stämningen eller i värsta fall bara fungera som en form av produktplacering för enskilda artister. Men det är egentligen helt annan fråga, som jag kanske återkommer till vid ett senare tillfälle.

”Pop och politik” med religionstema envisas också med att plocka fram en inspelning av Åsa Waldau, of Knutby’s very own Kristi brud fame, mer för kitschfaktorn antar jag. Hur många människor är ärligt talat intresserade av hennes försök till sångkarriär och hur stort inflytande har den haft i samhället? Mer intressant är Halldorfs analys av det provocerande i hennes tolkning av just begreppet Kristi brud. Kitsch kan man möjligen också kalla Stonefunkers version av ”Ovan där” till förmån för Frälsningsarmén, men den låter i alla fall bättre. Carola Häggkvist är naturligtvis nästan omöjlig att undvika i sammanhanget, som sångerska och under en tid representant för Livets Ord. Och hur påverkar det samtiden att stilbildare som Prince eller Madonna bekänner sig till speciella trosriktningar som Jehovas vittnen eller kabbalah? Kan skapa nyfikenhet, men även ses som ”Hollywoodkändisars vilja att vara unika, mer som ett exotiskt attribut” enligt Halldorf.

Motsatsen till framgångsteologi manifesteras i princip i ”One of us” med Joan Osborne från 1995, vars lyrik inte nagelfars närmare i programmet. Däremot synas fenomenet med satanistrockare från exempelvis Norge. Burzum med Varg ”Greven” Vikenes i spetsen hade en boom under 1990-talet, innan ”Greven” gjorde sig känd inte bara för musik utan även – mord. Rivalitet med kollegan Öysten Årset (stavningen kan fallera) i bandet Mayhem ledde till den senares död 1993. Med 23 knivhugg. Händelserna gav rubriker på sin tid, vilket jag har vissa minnen av, även om den musikaliska genren inte precis legat överst på min prioriteringslista vare sig då eller senare. Överhuvudtaget verkar den typ av tungmetall som utger sig för att leva ut mesta möjliga mörker mest leva på sitt kuriosavärde som extremitet i kulturkroppen. Även om en del av utövarna kanske är hängivna sina övertygelser på fullt allvar, vad vet jag? Under tidigt 1980-tal var det vanligt (inte minst bland korstågande pastorer) att peka ut flera etablerade artister som ockultister eller rena satanister med baklängesbudskap invävda i sina låtar (vilket inte skärskådas i det här programmet). Allt från ELO, Earth, Wind & Fire, Kiss, Beatles, Jethro Tull, Alice Cooper och givetvis Black Sabbath betraktades som suspekt i kretsar där jag rörde mig. Hur mycket låg det i de anklagelserna, som ibland men inte alltid utgick från gruppernas självvalda image och marknadsföringsmetoder? Diskussionen brukar vara lite mer nyanserad numera. Tror till och med att jag läst en krönika i tidningen Dagen där Black Sabbath snarast omkategoriseras till ett kristet band, men är inte helt säker på mina ögons vittnesbörd i det fallet.

Nu går jag vidare med ”Pop och politik”-avsnittet på temat manipulation, inlett av min gamla favorit Kate Bush med ”Experiment IV”, med en text om att få uppdraget att döda med sin musik. Hur har musik använts för att få folk dit man vill i exempelvis krigstider? Spännande tema. Och begreppet baklängesbudskap granskas faktiskt i det här programmet i stället…

Musiknostalgi med allvarlig botten i Utbildningsradion

yemenity2010 reflektion , , , ,

Jag tillbringar i stort sett all radiokonsumtionstid med P1 numera, vilket var ett stadium som inleddes kanske ett decennium tillbaka. Det betyder att jag säkert har gått miste om mycket i övriga kanaler som jag kunde haft behållning av. Jag växte trots allt upp med P3 och slog sällan över till någon annan kanal under 1980-talet. Numera antar jag att P3 främst riktar sig till dem som är i den ålder jag själv var…då. P4 har jag själv uppfattat som alltför regionalt riktat och musikaliskt lyser den avskräckande dansbandsvarningslampan.

Sista tiden har jag dock blivit varse att en serie med namnet Pop och politik sänts framförallt i P4 under juli och augusti. Programmen finns för närvarande och för en tids framåt tillgängliga via Utbildningsradions hemsida, närmare bestämt UR Play och jag har börjat ta skadan igen genom att välja ett program ur högen; rubriken är ”Frihet” och innehållet innefattar omgående en nostalgikick – om man nu kan säga det när ämnet är så allvarligt som apartheid och omvärldens reaktioner på det systemet, däribland musikbranschen, inräknad den svenska dåvarande artisteliten som samlade ihop sig till singeln ”Berg är till för att flyttas” och en större gala till stöd för ANC. Att Mikael Wiehe, Tomas Ledin, Tommy Körberg, Py Bäckman med flera satte sig i samma studio och sedan ställde sig på samma scen samtidigt var ingen självklarhet, av såväl ideologiska som musikaliska skäl, men 1985 hände det.

I samma veva drog Little Steven van Zandt ihop ännu fler av sina kolleger i USA och spelade in ”Sun City” som tog avstånd från lukrativa konserter i den sydafrikanska turistfällan, något som just det här ”Pop och politik”-avsnittet inte fördjupar sig i. Det fortsätter i stället med Mikis Theodorakis som satt i grekiskt fängelse men sedan släpptes och gjorde karriär i samarbete med bland andra Arja Saijonmaa. Hur mycket pop det ligger i hans skapelser är kanske en knäckfråga. Däremot är Kate Bush alltid välkommen i vilket radiosammanhang som helst, här representerad av ”Army Dreamers” från 1980.

Vad har diplomaten Jan Eliasson för relation till musiken och dess eventuella makt? Mannen som medlat i många konflikter världen över hänvisar begreppet frihet till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Han minns både framgångar och frustrerande misslyckanden från fältet; Sydafrika, Sudan, Somalia – ”det närmaste jag varit helvetet på jorden” med mera. Musikaliskt passerar allt från Stevie Wonder, Black Eyed Peas och Dixie Chicks till Fred Åkerström revy, den sistnämnda inte oväntat med ”I natt jag drömde” som säkert var obligatorisk på skolans musiktimmar för fler klasser än de där jag gick, men som kan kännas ganska grånad och gråtmild idag. Eliasson kopplar dock omedelbart ihop den med rörelsen mot Vietnamkriget, så den har troligen haft viss effekt på en generation svenskar i alla fall. Den största frihetssången enligt diplomaten är dock ”We Shall Overcome”. Att artister använder sitt namn och ‘varumärke’ för en god sak har han i princip heller ingenting emot, framkommer i samtalet med programledaren Anna Charlotta Gunnarsson.

– Nuförtiden är de inte så många, de där dunderhittarna om krig, konstaterar hon och påminner om vad som låg på 1980-talets ”Tracks”-lista: Sting, Frankie Goes to Hollywood, Dire Straits med flera slog stort med låtar som direkt syftade på storkonflikter.

Varför dök de låtarna upp då? Kanske för att många stora krig avslutats och en viss distans uppstått till dem, svarar Gunnarsson själv. Ja, paradoxalt nog kanske det var så. Det var ju annars väldigt mycket kallt krig som påverkade samhällsdebatten och kulturen under den perioden, vill jag minnas.

Det kan vara bra att påminna sig om vad människor i exempelvis Kambodja och Vietnam gått igenom för att sätta värde på sin egen frihet, avrundar programledaren. Ja och amen, kan jag väl bara tillägga till det. Och anstränga mig att ta tid för fler program i serien, så länge de ligger ute på nätet. De verkar inte vara möjliga att ladda ner som poddradio.