Eurovision 2018: Kvalitet kontra kitsch – vad lönar sig bäst?

 

Det är dags. Att tycka något och försöka förutse. Något. Vårens svenska melodifestivalkavalkad lämnade mig ljummare än vanligt. Men jag har blivit mer välvilligt inställd till gossen Ingrosso efter successiv hjärntvätt – typ. Det är tillräckligt sofistikerat för att hamna på övre halvan i kväll. Men troligen för slick för att vinna. 

Semifinalerna var som redan påpekats av andra, i princip uppdelade i två avdelningar: kvalitet och kitsch. Det mesta mer långtidshållbara tävlade i tisdags, men torsdagen hade högre procentandel ’kul mot sin vilja’-kandidater. Nu har det mesta av det sistnämnda rensats ut innan finalen, på gott och ont. Och startfältet i stort är ganska starkt efter de omständigheter som brukar råda. När det gäller att verkligen på allvar tippa en vinnare är jag tveksam, främst på grund av min egen uppenbarligen konservativt kalibrerade kompass. Jag har fortfarande svårt att se Cypern och Israel som allvarliga aspiranter till att arrangera nästa år. Ihållande rykten hävdar motsatsen. Så OK – we’ll wait and see…

Avdelningen kul men knappast vinnare: Norges fiolfunk med tidigare segraren Alexander Rybak är enklast uttryckt småtrevlig. Moldaviens spring i dörrar-sketch på scen är mer minnesvärd än deras låt, men visuellt släpper det in välbehövligt vinddrag i salongen. Danmarks järnåldersopus konkurrerar med åtminstone en handfull andra djungeltrummande bombasmer (om jag inte räknar fel och glömmer bort hur många sådana nummer som redan eliminerats) men de där skäggen går i alla fall genom rutan. 

Avdelningen tunggung: Ungern drar in metallverkstaden bland glittret och tjänar några stilpoäng på det, men vad fastnar? Mest får det mig att minnas ”Echo” med Outtrigger från den svenska uttagningen häromåret. Visst var den bättre? 

Avdelningen kul… Eller kanske inte: Tjeckiens klämkäcke misstänkte mormonmissionär (klädkoden stämmer i alla fall) på utflykt i Europa. Den ukrainske vampyren med brinnande klaver som sällskap. Hm.

Avdelningen ’värd en bättre låt’: Australiska Jessica Mauboy har energi nog att kunna sälja överskott till mer behövande konkurrenter. Kunde hon inte ha fått några fler ackord och brötiga basgångar som backup? Storbritannien lider delvis samma sjuka med staplade klyschor på varandra. Verkligen inte värst i klassen, men diskvalificerar sig ånyo fullt frivilligt från alla seriösa segerspekulationer. Skyll er själva…

Avdelningen ’vad ska spanjorerna hitta på i år då’: Jo, en uppryckning efter fjolårshaveriet. Min frus flitiga konsumtion av spanska talangjakten ”Operación Triunfo” har exponerat mig tidigt för årets bidrag, en romantisk duett som inte får taket att ramla ner men är ganska behaglig i största allmänhet, om än långt från dynamiken i deras mest dramatiska schlagerballader – som jag brukar gilla mer än genomsnittet av den europeiska publiken. 

Avdelningen finstämda ballader: Flera har redan fallit för bilan i kamp med mer iögonenfallande nummer med örongodisaspirationer som i sin desperation ibland slår helt slint, men lyckas tränga genom bruset på något sätt. De mer stillsamma stunderna som återstår (förutom nämnda Spanien) levereras av Litauen, Irland och hemmalaget Portugal, som samtliga lär få kämpa för att inte krossas av omgivande audiokaskader.

Avdelningen BÄST: Österrike. Ja, ni läste rätt. Landet som pendlar mellan kalkon och kanon i det här sammanhanget slår till med en elektrogospelballad (à la Nano i svenska fjolårsuttagningen) med driv och definitivt en av de bästa sångarna på scen i form av Cesár Sampson. Tyvärr har de glömt klämma in någon form av kitschfaktor som krävs för att vinna, om det var det de siktade på. Estland med sitt orgiastiska operanummer, apropå potenta röstresurser. Vad heter damen? Elina Nechayeva. Lägg namnet på minnet. Italienarna, som showade till det med ett av fjolårets bästa nummer, tar allting på stort allvar och sjunger tydligen om rädslan för terrorism. Det låter väldigt italienskt och elegant melankoliskt. Nämnde jag Tyskland? Rätt elegant ballad (eller serenad?), med lite mer punch än balladkamraterna jag dömde ut förut. 

Avdelningen övriga eller ’de jag råkade glömma’: Serbien, Frankrike, Albanien, Finland, Slovenien och Bulgarien. Och Nederländerna! Vet inte vad jag tror om någon av dem. Jo, de bulgariska bombasmerna kanske drar in en del växelmynt. 

Om några timmar kommer jag att få äta upp det mesta av ovanstående och nedanstående, samt lova att aldrig mera profetera om något i detta illustra sammanhang (vilket jag i så fall inte kommer att hålla). Men det är vad bloggar är till för. Att ha fel av rätt orsaker. Så, Cypern kanske vinner. Eller Israel (som verkar ha ett fint och viktigt budskap serverat i ett korus jag helt enkelt inte kan välsigna). Men det kommer inte att vara mitt fel. Av mina personliga favoriter har troligen Estland störst chans att hamna högst. Sverige blir sjua. Arrangörslandet Portugal riskerar att landa längst ner. Inte på grund av pur uselhet utan av slätstrukenhet. Kom ihåg att jag varnade er.

Annonser

Vem vinner vad? Några mindre välbetänkta och vagt underbyggda Oscar-profetior

I natt smäller det igen. Som det gör en gång om året. Direkt från Los Angeles, tyvärr inte under en tid av dygnet som är helt idealisk för oss på skandinaviska breddgrader. Ibland har jag hållit mig uppe för att se vad som händer, men i år kanske jag tvingas vika mig för verkligheten. Arbetsdag i morgon. Dessutom, en större svensk dagstidning har nu lagt beslag på visningsrättigheterna och passat på att sätta upp en betalvägg. Värt att investera i om man inte tror sig vara helt säker på att ta vara på tillfället den här gången?

I alla händelser: några av de nominerade filmerna i olika kategorier har jag faktiskt hunnit se, även om vi ser det vanliga prestigefilmsyndromet i aktion. Det vill säga, de ’fina’ och ambitiöst Oscar-aspirerande filmerna från USA tenderar att släppas där under senhösten och dyka upp häröver först efter nyår, antingen strax före eller efter galans genomförande.

Dock, i all outsäglig dumhet ska jag försöka mig på några förutsägelser. I avdelningen bästa film (som egentligen borde sparas till sist i texten, men nu har jag inte tid med sådana dramaturgiska petitesser) har jag hittills sett och recenserat tre av de nio nominerade filmerna: ”Get Out”, ”The Post” och ”The Shape of Water”. Den sistnämnda har överösts med nomineringar överhuvudtaget och kanske bara av den orsaken chansar jag vilt på att den vinner även det här mest åtråvärda priset. Med starka reservationer för kritikerfavoriter som ”Lady Bird”, ”Phantom Thread”, ”Call Me By Your Name” med flera – som jag ännu inte sett. Och ”Get Out” har överraskat omvärlden så många gånger redan, så…

Skådespelarpriser? Daniel Day-Lewis och Gary Oldman kanske logiskt sett slåss om den manliga huvudrollsstatyetten. Day-Lewis tar hem den för att han sagt sig gå i pension efteråt. Men visst vore det kul om Daniel Kaluuya från ”Get Out” stack upp och störde ordningen. Frances McDormand har redan kammat hem en del belöningar för den kontroversiella filmen med det otympliga namnet ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”. Önskar jag hade sett den, men misstänker att hon säkert gjort rätt för sig. Dock, jag gillade verkligen Sally Hawkins i ”Shape of Water” och garderar med henne. Meryl Streep i ”The Post”. Oklanderlig insats, men hon har redan så många priser. Det här går henne förbi.

Willem Dafoe påstås vara väldigt, väldigt bra i ”The Florida Project”. Säg att han får en birollsbelöning för det, medan allt ska vara så fantastiskt i ”Lady Bird” att Laurie Metcalf  landar med en motsvarighet för kvinnor. Notera nomineringen för soulfantomen Mary J. Blige i ”Mudbound” som jag verkligen borde ha sett i sin helhet på Netflix, där den distribuerades direkt. De drygt fem minuter jag hittills har betat av verkar imponerande, men knappast hundraprocentigt inbjudande i sin lerindränkta landsbygdsmisär.

Ruben Östlund och Sverige har chans på en ’bästa utländska film’ för ”The Square”, som jag också missat så här långt. Brorsan har dock hunnit med att se och höja den till skyarna. Är det dags igen för en svensk seger i den kategorin? Vi hoppas på det.

Roligt skulle det vara om ”The Big Sick” fick priset för bästa originalmanus. Jag såg den häromveckan men har inte hunnit publicera min skriftliga sammanfattning än. Men den är bra. Troligen dock akterseglad här av, säg, ”Lady Bird”. Eller?

En av mina favoritfilmer från förra året var ”Blade Runner 2049” som syns i några tekniska kategorier och verkligen förtjänar åtminstone en Oscar för någon av dessa. Som foto eller ljudmixning. I klippkategorierna stöter vi också på ”Baby Driver” som var en annan av mina personliga favoriter från AD 2017. Den ska rimligtvis ha något erkännande för något av detta också. Men här slåss de tekniska titanerna med varandra, som exempelvis ”Dunkirk”. Varför jag fortfarande inte satt i mig Christopher Nolans krigsskildring finns det ingen godtagbar ursäkt för, men det är på gång. Snart…

Bästa originalsång brukar vara en svårbegriplig svag avdelning, men här finns åtminstone ett par ganska minnesvärda nummer jag kan uttala mig om, ”Remember Me” och ”This Is Me” från ”Coco” respektive ”The Greatest Showman”. ”Coco” kanske kammar hem kategorin bästa animerade långfilm i förbifarten i konkurrens med fyra förhoppningsvis fängslande filmer jag inte kan uttala mig om. Och nu har jag väl nått vägs ände vad gäller det jag vågar profetera om överhuvudtaget. Jo, sedan hoppas jag givetvis att Jimmy Kimmel gör ett bra jobb som värd även i år. Just det, även i år. Det var ju knappast hans fel att den anlitade advokatbyrån delade ut fel kuvert till Warren Beatty och Faye Dunaway inför den klimaktiska finalen för ett år sedan. Men någonstans kommer sannolikt någon att skämt om just den infamösa kollapsen i natt. Vare sig jag själv orkar vara vaken och skaffat mig tillgång till berörd kanal eller inte.

Au revoir…

 

Relaterat: Samtliga nominerade filmer samlade på Internet Movie Database.

TexMex Times 2017: South Padre Island – ett blivande Atlantis?

Utsikt från en hotellbalkong på South Padre Island.

Osannolik? Inte riktigt riktig? En miniversion av Öland, men så mycket mer amerikansk. Eller hur sammanfattar man den här öns karaktär egentligen? Det handlar om Padre Island, eller kanske mer specifikt om South Padre Island.

Kolla kartan. Det här är en lång ö. Knappt så att man vill kalla det för en ö. Hur och när har den uppstått egentligen? Det återkommer vi till i ett senare inlägg. Nu handlar det här främst om det samtida livet på den södra delen, som sommartid utvecklas till ett turistnäste av nästan osannolikt slag. Just den här besökartätaste delen av den fantasieggande formationen längs med södra Texaskusten är så belamrad av bebyggelse att man kan undra om den riskerar att sjunka. Bokstavligen. Som ett Atlantis. Namnet kan sätta griller i huvudet på folk – folk som mig i alla fall. Men här är facit: ön är uppkallad efter den katolske prästen och farmaren José Nicolás Ballí (född i Reynosa i nordöstra Mexiko cirka 1770, död 1829 och begravd någonstans i närheten av Matamoros), känd som Padre Ballí (alltså Fader Ballí). Hans förfader hade några decennier tidigare tilldelats territoriet av dåvarande spanske regenten Carlos III.  Ballí fick de formella rättigheterna till ön, byggde en kyrka och grundade någon form av stad men tycks inte ha tillbringat så mycket tid själv där utan höll sig mer på fastlandet.

Uppbyggligt utbud i souvenirbutik på ön.

Att jämföra med just Öland är en frestelse svår att undvika, särskilt om man som jag tillbringat flera somrar på andra sidan Kalmarsund i yngre dagar (och dessutom återvände till brottsplatsen, som av en händelse någon vecka efter hemkomsten från utlandssemestern). Men South Padre måste nog helt enkelt ses och upplevas för att den komprimerade kakofonin ska framstå i all sin prakt. Det är helt enkelt späckat just i den här ganska begränsade änden av öformationen. Hotell? Check. Ett antal i varierande prisklasser. Vid de senaste två besöken här har jag och min fru stannat på ett av dessa ett par nätter, då som nu under den ofrånkomligt högtempererade julimånaden. Luftkonditioneringen inomhus är konstant. Ett antal restauranger hör naturligtvis till bilden på en plats som denna. De vanligaste kedjorna i snabbmatskategorins prisklass, samt lite mer specialiserade restauranger med exempelvis sushi på menyn. Företrädesvis stekt sushi.

Stranden i sig löper i princip längs med hela den här södra änden av ön. Tillgång dit har du också lättast just från de olika hotellen. Och är badvänlig åtminstone på den östra sidan som vätter ut mot öppet hav. Insidan västerut är lite mer vegetationsmässigt varierad och kan erbjuda träskmarker och annan växtlighet vid vattnet. Slående i stort är annars jämförelsen med strandsträckan på mexikanska sidan som inte alltid är lika välbefolkad. Inte heller lika turistanpassad och kommersialiserad.

Sandslott i rekordformat, åtminstone enligt marknadsföringen på plats.

Souvenirbutiker? Check. Här kan man hitta det mesta som framhåller öns status som turistnäste. Ett näste som kanske varit mer populärt ändå tidigare och ryktesvis även för sådana där sägenomsusade vårsemestrar – spring breaks – som studenter plägar ha i USA. Hajar är populära. I alla fall i och utanför just souvenirbutiker och andra inrättningar som symbol för, ja, vad det nu egentligen symboliserar.

Sandslottet som vi sett förut. Jodå, det är kvar. Landets största, enligt utsago på plats. Sant eller inte – det är en imponerande skapelse i sitt slag.

Varningsskyltar vid bron från Port Isabel varnar om pelikaner. Som man helst ska undvika att krocka med eller skada på något sätt, kan man anta. Redan här vid bron över sundet kommer de där associationerna till – Öland. Det är så mycket som är snarlikt helt enkelt. Förutom pelikanvarningar då kanske. Kreaturen, floran och faunan är inte riktigt densamma. Men den turistiska tillströmningen är jämförbar. Eller snarare en svensk sommarattraktion i kubik. Allting är större i Texas, ni vet…

Monument över den katolske präst/markägare som gett namn åt Padre Island.

 

Notera: Tidigare publicerad på yemenity2010, där jag under hösten portionerar ut en liten artikelserie om iakttagelser i nordöstra Mexiko och sydöstra Texas.

Delvis bojkottad men långtifrån nedmonterad: Nedslag i Bokmässan 2017 – del 1

Lost in the blåst? Nej, det fanns spår av mänskligt liv även i årets göteborgska bokmässa.

28 september anno 2017. Blåsig torsdagförmiddag vid Korsvägen. På ena sidan korsningen skymtas flera skolklasser på väg mot Universeum. På andra sidan ett i snitt något äldre klientel i riktning mot Bokmässan.

En polispatrull går förbi utanför entrén medan jag inväntar kolleger och kursdeltagare från min arbetsplats. Jag hade själv inte med mig någon entrébiljett när jag kom till staden tidigare på morgonen.

– Härlig göteborgsvind! Konstaterar en av dem högt och frejdigt. Ni vet hur de är, göteborgare…

Utanför står ett och annat reklammärkt fordon parkerat. Böcker delas ut gratis som ett led i en eller annan PR-kampanj. En färgglad bokbuss från Krokoms kommun konkurrerar med själva mässan. Eller tar snarare draghjälp därifrån. Men vad fick de betala i parkeringsavgift?

Inuti mässhallarna kan det åtminstone inledningsvis tyckas en aning tommare än vanligt. Eller är det en illusion? Det har varit en del debatt, som bekant, om vilka som egentligen borde få ställa ut här. Högerextremister eller extremnationalister, hur vi nu definierar dem exakt – hör de hemma i ett sammanhang som förväntas hålla fanan högt inte bara för det fria ordet, utan även för mänskliga rättigheter i allmänhet? Det kan diskuteras. Och har diskuterats. En del av den kontroversen syns i montrarna, men på varierande sätt. Ett allmänt intryck är att det finns fler och noggrannare säkerhetskontroller på plats. Frampå eftermiddagen börjar det i alla fall tätna med folktillströmningen. Och mycket är sig likt mot hur det brukar vara.

Uppgifter efteråt gör gällande att lördagens besökarantal låg långt under genomsnittet för en typisk bokmässlördag. Hur mycket av det som handlar om den rent konkreta nazistdemonstrationen i Göteborg den dagen kan väl också diskuteras. För egen del blir det ’bara’ en torsdagsvisit i år. Och här är några nedslag i vimlet från den dagens aktiviteter.

Hmmmm… Är det bara jag, eller är det någon liten detalj som saknas i den här texten? Särskilt med tanke på sammanhanget.
Nytt stort reportage om svenska nazister lanseras gemensamt av Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Chefredaktörerna Fredric Karén och Sofia Olsson Olsén förklarar varför, under överinseende av Anna Andersson i Aftonbladets monter.
Ja, vilket är DITT speciella favoritord på svenska? Tänk efter!
Groove på arabiska. Tyvärr hann jag inte skaffa mig fler detaljkunskaper om bandet, dess ursprung och vanliga hemvist.
Internationella scenen rymde i vanlig ordning hela världen. Åtminstone i princip. Här, en debatt om yttrandefrihet och hot mot civilsamhället i olika delar av världen. Representanter från Sida, Union to Union, Diakonia och Östgruppen ger sina synpunkter.

 

 

 

Fortsättning följer…

 

 

Meximal konstpaus

OLYMPUS DIGITAL CAMERAJa, det var ett tag sedan. Som någonting nytt publicerades just här. Den senaste tiden har fritidsförfattandet främst fokuserats på en serie semesterbetraktelser från nordöstra Mexiko och sydöstra Texas, publicerade på yemenity2010. Där finns bland annat inlägg om gränspasseringsbryderier, kulturlivet i gränstrakterna och hur det står till med strandlivet i den mexikanska golfen. De senaste veckorna har mycket medierapportering handlat om sensommarens och den tidiga höstens orkaner som dragit in över Karibien och delar av USA. Texas, inte minst Houston (som jag och min fru mellanlandade i ett par gånger i somras) har drabbats hårt, medan min frus gamla hemstad Matamoros precis vid amerikanska gränsen tycks ha klarat sig relativt väl i sammanhanget. Stormvindarna är förmodligen inte helt över och stora delar av regionen har upprensningsarbete och andra problem att lösa under lång tid framöver. Fler texter om TexMex-land ska släppas efterhand.

Här på Fair Slave Trade ska kulturbevakningen också komma igång igen. Snart…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

BILDER: Utsikt från ett plan på väg att landa i Houston; parkering i Matamoros, inklusive stenmur dekorerat med ett porträtt av staden stolthet, sångaren Rigo Tovar; varningsskylt från ett naturcenter på South Padre Island.

Relaterat tips i form av två podcaster jag upptäckt nyligen från amerikanska NPR: Latino USA och Alt.Latino, av vilka den sistnämnda framförallt siktar in sig på mindre känd musik med latinamerikansk prägel…

… och så några mer eller mindre aktuella skivtips i förbifarten, tillgängliga för strömning från, just det, Spotify (och möjligen andra jämförbara kanaler): Barock Project ”Detachment”, Bent Knee ”Land Animal”, Steven Wilson ”To the Bone”, Arcade Fire ”Everything Now”, Nad Sylvan ”The Bride Said No”, Beatrix Players ”Magnified”, Cobalt Chapel ”Cobalt Chapel”, Epica ”The Holographic Principle”… Ja, det får väl räcka för tillfället. Och har jag nämnt någon av dem förut, ber jag hundra gånger om tusen kronor. Ett löfte om att fabulera mer omfångsrikt om allt detta är naturligtvis inget annat än ett löfte om en målsättning att göra just det, men dock. Det är andemeningen som räknas, eller hur?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mindre golf, mer grönska åt folket – evangelium enligt Gladwell

‘Jag hatar golf. Förhoppningsvis kommer du också att göra det efter det här…’

Kan man annat än älska den inledningen på ett podcastavsnitt? Ja, jag är medveten om att det finns en ansenlig skara människor som spontant skulle svara med ett rungande och kanske rent aggressivt, koketterande kränkt ‘Nej!’. Men den senaste episoden av ”Revisionist History” riktar sig inte till dem, utan till resten av mänskligheten. Författaren Malcolm Gladwell är känd för sina skrifter om sociologi, psykologi, intuitiv intelligens och allmänt oväntade vinklingar av filosofiska frågor. Typ. Podcasten har precis inlett sin andra säsong och går alltså ut hårt i startgroparna. Med utgångspunkt från Los Angeles, där den brittisk-kanadensiske Gladwell hälsar på med jämna mellanrum, funderar han över varför det finns så få allmänna parker och friluftsområden i den metropolen, medan golfklubbarna tillåts ockupera enorma ytor som bara ett fåtal betalande medlemmar får beträda.

Gladwell granskar bland annat hur mycket tid som direktörer för flera framgångsrika företag faktiskt tillbringar på golfbanan, hur detta eventuellt påverkar de berörda företagens finansiella rapporter, liksom hur en ganska gammalmodig och svårbegriplig skattelagstiftning i staden i praktiken gör att övriga medborgare förmodligen ovetande och högst ofrivilligt subventionerar en handfull fashionabla golfklubbar runtom i Los Angeles. Hur det ser ut i resten av världen får väl någon annan reda ut…

Nyfiken? ”Revisionist History” finns att avlyssna via poddens egen hemsida, eller där poddar plägar finnas för prenumeration. Det aktuella avsnittet har rubriken ”A Good Walk Spoiled”. 

Progressive Rock – en envist överlevande elefant i musikdjungeln

Finns den fortfarande – och i så fall varför? Den av många omhuldade och av förmodligen ännu fler närmast avgrundsdjupt ogillade musikaliska genren Progressive Rock har en förmåga att framkalla… Ja, ni förstår: varierade reaktionsmönster. Nyligen publicerades en artikel i The New Yorker med rubriken ”The Persistence of Prog Rock” där artikelförfattaren Kelefa Sanneh återberättar en del av historien om stilens framväxt och analyserar en smula varför den inte är totalt stendöd och bortglömd, när så många inte minst inom kritikerkåren helst skulle vilja att det vore så. Intressant!

Notera att den är skriven från ett amerikanskt perspektiv, men framförallt riktar in sig på de brittiska pionjärerna på gott och ont (King Crimson, Yes, Pink Floyd et al). Sanneh refererar också till ett par relativt nyutgivna böcker i ämnet, vilket kanske kan vara ett boktips för de verkligt insyltade. För de inte alls invigda i genrens välsignelser, kanske artikeln i sig kan vara en ingång. Vem vet. Om den nuvarande scenen med efterföljare och nydanare, de som tagit idéerna vidare åt olika håll läggs tyvärr inte lika mycket krut i texten. Men två svenska band, Meshuggah och Opeth, hinner i alla fall namedroppas i de ett av de sista styckena. Sanneh konstaterar också att Progressive Rock i bred bemärkelse egentligen kan försvinna, eftersom det alltid ‘det alltid kommer att finnas musiker som vill experimentera med långa låtar, storstilade koncept, komplexa strukturer och fantasifulla texter’. Amen till det. 

Källa: ”The Persistence of Prog Rock” /Kelefa Sanneh, The New Yorker, 19 juni 2017

 

Förresten: Apropå gamla elefanter; visste ni att Blondie fortfarande gav sig på att spela in skivor? Inte jag, förrän till alldeles nyligen. Den sista tiden har jag med ojämna mellanrum lyssnat av albumet ”Pollinator” från Spotify. De känns igen, i sin patenterade blandning av idiotpop, rymdklangsdisco och Retro New Wave – eller hur de nu ska definieras. Annat jag på senare tid fyllt luftrummet med, men inte tyckt mig ha tid att skriva mer utförligt om: Beatrix Players (lätt koral kvinnotrio), North Sea Radio Orchestra, franska Justice, Kansas comeback med ”The Prelude Implicit”, folkprogmystikerduon Cobalt Chapel och Steve Hacketts senaste släpp ”The Night Siren”. Nej, de vistas inte alla på samma musikaliska planhalva. Men alla har förtjänster.