Från frysboxen: Anteckningar från en kokhet kulturstad vid Arabiska havet

Tidigare publicerat 4 maj 2010 på yemenity2010 under rubriken ”City by the Sea”

Kultur, kommers och kokheta sandstränder – Aden har mycket att erbjuda besökaren, vilket kan förklara varför dess namn har en speciell klang för många med intresse för den här delen av världen. Några timmars bilväg från Taiz ligger den, och visst är de timmarna värda att satsa för att kunna möta en mytomspunnen metropol vid havet, där Asien och Afrika bokstavligen flyter samman…

Solen håller på att slockna och ett välrustat rymdskepp ger sig iväg för att detonera en laddning som ska åstadkomma en livsviktig nytändning innan civilisationen sådan vi känner den, lämnar in för gott och evigt… Synopsis för ”Sunshine”, en science fiction-film (i regi av Danny ”Slumdog Millionaire” Boyle) som råkade visas på en av hotellrummets odubbade filmkanaler under en paus i den aktuella helgens aktiviteter. Eftersom jag sett den förr och till och med recenserat den här behöver vi inte diskutera den mer i detalj just nu. Men den är bra! Rent…eh…lysande i vissa partier, om än  inte solklart genial hela vägen.

I Aden syns inga tecken på en sol som håller på att ge upp andan – tvärtom. Nätterna efter resan hade jag svårt att sova på grund av rödbrända axlar med omnejd som gjorde sig påminda vid varje rörelse. Utflykter med förlustande syfte är sådant som faktiskt inte är vardag utan undantag här, men en helg i slutet av april företog vi en personalresa per bil, organiserad av vårt snart avgående föreståndarpar Ulf och Rigmor Edström. Det krävs förberedelser på flera plan. På sannolika grunder förväntade poliskontroller innebär exempelvis krav på tillstånd i förväg för alla utlänningar som reser markledes – av säkerhetsskäl. Vägen är i stort sett i bra skick, men med en del inslag av gropar och gupp. 17 personer, det vill säga majoriteten av personalen – några svenskar, mexikaner och en amerikan, men mest jemeniter – packade in sig i två landkryssare av ett känt japanskt märke (som haft en del bromsrelaterade imageproblem på senare tid) och for söderöver, torsdagmorgonen den 22 april.

Vi besökte stranden vid ett av de större hotellen i staden. En segregerad strand givetvis – herrar och damer var för sig. Hur skulle det annars se ut? Simkunnighet är förresten inte standard i Jemen, vilket förmodligen gäller i många länder som inte har obligatorisk simskola i klassisk svensk socialingenjöristisk ordning (och det där sista skulle väl ha varit ett skällsord om det kommit från exempelvis den framlidne Jan Stenbeck, som i hans pinsamma ”Sommar”-program något tiotal år tillbaka, men mycket av det som drillas igenom en masse i barndomen på svensk mark har vi ju faktiskt nytta av senare i livet).

Vid lunchtid på fredagen tog en del av oss en promenad upp till fästningen Seera Castle. De som bestämt sig för att trotsa värmen… mest damer, visade det sig. Ingen idealisk tidpunkt för den exkursionen, men väl uppe var det värt besväret. Utsikten var faktiskt mer än en aning bedårande. Troligen är det här från början ett brittiskt fort, nu i synligt behov av restauration. På väggarna har besökare lagt till sannolikt oantika budskap i stil med ”Muhammed was here” och mindre välmenande referenser till en tidigare transatlantisk makthavare med visst inflytande över utvecklingen i mellanöstern under det senaste decenniet.

Redan från medeltiden finns dokumenterat att Aden var en betydelsefull hamn och genomfartsled för omfattande internationell handel. Britterna lade beslag på den eftertraktade knutpunkten och skapade ett protektorat 1839. De lade i den vevan under sig delar av södra och östra Jemen, under ett århundrade när ottomanska riket (alltså de nuvarande turkarna) invaderade och kontrollerade norra delen av landet, inklusive Sana’a som blev deras huvudstad i området.  I början av 1900-talet lyckades de två resglada stormakterna  komma överens om och rita upp en gräns mellan sina intressesfärer genom den så kallade Anglo-Ottoman Boundary Commission. Britterna blev kvar ända till 1967 (medan turkarna började dra sig tillbaka från norra Jemen efter första världskriget och därmed lämnade över makten till imamen Yahya Muhammad). I samband med anglosaxarnas avsked växte en marxistisk rörelse fram i Aden och tog makten där. Under den eran fick dåvarande Sovjetunionen (om ni kommer ihåg den) ett större inflytande och 1977 flyttade de sin regionala flottbas från Somalia till Aden. Samhällsekonomin i Sydjemen var dock ett ständigt sorgebarn och den styrande klicken skakades kontinuerligt av interna stridigheter. En dramatisk uppgörelse i januari 1986 mellan olika fraktioner, kallad ”Adens blodiga måndag”, verkar ha varit droppen som definitivt urholkade detta för arabvärlden ovanliga samhällsexperiment. 1990 ingick de två jemenitiska staterna ett förbund och bildade republiken Jemen, med huvudstad i Sana’a (enligt uppgifter ur ”Yemen – Travels in Dictionary Land” av Tim Mackintosh-Smith, samt Wikipedia)

Aden är en utspridd stad längs bukten, den näst största i Jemen och troligen den kommersiella motorn. Aden Mall inrymmer ett förhållandevis imponerande galleri av butiker, av vilka den största heter Hypermarket Lulu. Just det  – hyper… Här räcker Super inte till. Livsmedel och andra hushållsvaror erbjuds i mängd, liksom hygienprodukter. Ja, storleksmässigt är väl köpcentret i klass med sådant vi vant oss se växa fram i de flesta medelstora svenska städer (eller utanför) men det slår i alla fall allt jag sett i den vägen hittills i landet i övrigt. Sana’a är styrets och administrationens högborg, men också en plats för synlig historia och gammal bebyggelse med kulturvärde, något som inte är lika tydligt i Aden men ändå alltså finns där i viss omfattning. Kustmetropolen sägs också vara en av landets mest dynamiska städer, eller rentav den mest flexibla och föränderliga, med en historia av växlande idéströmningar och intressanta omvälvningar. En höjdpunkt var båtutflykten; en tur i det hamnområde, som fortfarande är imponerande, men jämförelsevis mindre livaktigt än det sägs ha varit en gång i tiden. Vattnen söder om Jemen ingår också i det riskområde för somaliska pirater som ni kanske hört talas om, men så här nära land var det knappast någon överhängande risk för påhälsning, antar jag.

Längs vägen hem till Taiz stannade vi vid en het källa som tydligen inte är helt impopulärt som badställe, men jag påmindes oundvikligen om Ecuadors motsvarande stoltheter Papallacta och Baños med verkligt välutnyttjade vulkaniska källor och var inte särskilt imponerad av den här varianten. Ett par av våra anställda började också diskutera huruvida vattnet riskerade innehålla bilharsia eller inte. Det vill säga ovälkomna parasiter som kan orsaka dödliga sjukdomar om de inte behandlas i tid. En känd egyptisk artist ska tydligen ha gått hädan av den orsaken efter en simtur i Nilen. Om det fanns sådant i det här heta vattnet fanns det väldigt delade meningar om. Och ingen av oss prövade den teorin i praktiken. Det handlar naturligtvis inte om brist på mod, utan på att vi redan hade fått tillräckligt av vattnets välsignelser – för tillfället i alla fall…

* Apropå bildtexten”The Only Way is Up…” så förknippas titeln (i den mån den förknippas alls) nog främst med monsterhitversionen av Yazz and the Plastic Population från 1988. Men ursprungligen skrevs den av duon George Jackson och Johnny Henderson 1982 till soulsångaren Otis Clay. Det skulle jag inte heller ha kommit ihåg utan hjälp av Wikipedia (igen) som tillägger att en remix av låten faktiskt användes under parlamentsvalkampanjen på Malta (!) 2008. Man lär sig i sanning något nytt och förmodligen oerhört användbart varje dag.

För övrigt: Kaffets koppling till Jemen tror jag mig ha nämnt någon gång förut. Via en inte längre helt färsk länk (från februari) kan ni få lite mer…sump i substansen kring detta: ”It has become an intricate part of so many cultures – that cup of coffee – latte, cappuccino, espresso. It’s ”Kawha” – where it was first developed as a drink – in the Arabian Peninsula, in today’s Yemen. Professor Salim al Hassani of the University of Manchester explains the coffee beans were actually brought to Yemen, from Ethiopia. ”Well of course, coffee was invented in the very early years of Islam – a guy called Khaled in Ethiopia, a young man looking after his sheep,” he said. The sheep seemed to like the beans. So the young man took the beans to Yemen – the story goes — and the drink was developed” (ur ”1001 Inventions and Muslim Heritage”av Sonja Pace för VOA News).

Veckans aningen relaterade väder- och litteraturrapport: Hur är klimatet i Sverige just nu, fram på vårkanten? You tell me. Men ni vet ju hur vi är när det börjar tina upp, eftersom Sverige är världens mest naturälskande folk: ”There are endless forests in which families gather mushrooms and pick berries while fighting off swarms of native mosquitoes. Loners like to paddle their canoes along the 100, 000 pristine lakes sterilised by acid rain blown with the prevailing wind from Britain, and outdoorsy types go cross-country skiing in the mountains of Lapland where the silence is so complete that one can hear the innermost thoughts of one’s companion – a mitigating factor in many Swedish murder trials.” Just det, ännu ett målande utdrag från ”Xenophobe’s Guide to the Swedes” av Peter Berlin. Och det finns mer där det där kom från…

 

 

…och det finns fler drygt decenniegamla texter om Jemen på bloggen yemenity2010

Frikyrklig musikhistoria – aktuell odyssé på SVT Play

– En själslig katalysator!

Lisa Nilsson om Samuel Ljungblahd i dokumentären ”Frikyrkans musikunder”.

Det var ett tag sedan jag började spåna i tankarna. Visst borde jag sätta igång med en artikelserie på temat ”Frikyrkopop für beginners”? Tills vidare kan jag i alla fall kasta iväg ett tips. Den timslånga dokumentären ”Frikyrkans musikunder” som finns ute någon månad till på SVT Play.

Det är mycket de har klämt in på den där timmen. En rapsodisk resumé av 1900-talets kyrkliga musikaliska utveckling i Sverige och sedan mer ingående om 1970-talet, som jag själv har vissa minnen av och representerar en form av förstadium till det jag själv skulle kalla frikyrkopop. Alltså, Bröderna Samuelsson, Jan Sparring, Nils-Börge Gårdh och den generationen. Tja, det var väl egentligen ett par olika generationer där – men ändå. För mig är det framför allt 1980-talet och det tidiga 90-talet som var en formativ era. Och den representeras emfatiskt i programmet genom intervjuer som förklarar band som Jerusalems betydelse, liksom bland andra Edin-Ådahl, Salt, pianofantomen Per-Erik Hallin och Charlotte Höglund. Så ock Fredá, rebellerna från Gnosjö som bröt sig ut ur bubblan och under en period rankades som ett av Sveriges största rockband överhuvudtaget. Sångaren och sedermera soloartisten Uno Svenningsson förklarar varför Fredá inte ville stämplas som ett ‘kristet band’ med de associationer det förde med sig.

Flera av de stilbildarna ser själva tillbaka på den mest hektiska perioden och ger perspektiv. Det är kul för en del av oss i alla fall. Några av Sveriges mer tongivande musikjournalister bidrar med analyser av hur frikyrkan fostrat fram så många musiker och påverkat musiklivet i allmänhet. Och som avslutning kryddas med några av de få som lyckats tvinga sig igenom bruset efter den period när just ‘kristna band’ som begrepp försvunnit från rampljuset. Gospelsångaren Samuel Ljungblahd och experimentalisten Loney dear (även känd som Emil Svanängen) har liknande bakgrund men påtagligt olika personliga uttryck. Så även det relativt nytända stjärnskottet Blenda som jag erkänner att jag aldrig hade hört talas om förut. Allt som allt, en provkarta på en för många kanske okänd svensk musikhistoria. Med alla de skavanker, kontroverser och i vissa fall kampen för att få använda det uttryck man föredrog som analyserades här, så andades väl hela programmet ändå ett slags kärleksförklaring till genren. Om det nu kan kallas en sammanhållen genre. På vilket svaret egentligen är nej. Vilket jag kommer att utveckla vidare i den här artikelserien som absolut ska sjösättas någon gång i framtiden. Jag lovar, eller lovar att jag har målsättningen…

…och om det inte framgått förut; nej, djävulen har tydligen inte lagt beslag på all bra musik. Eller alla bra musiker. 

Dokumentären ”Frikyrkans musikunder” finns på SVT Play till och med den 11 maj. 

Mer eller mindre passionerade påskfilmer

 

Det är påsk. En annorlunda påsktid för många av oss världen över. Karantän eller som i Sverige, åtminstone delvis restriktioner kring rörelsefrihet och beteendemönster i samhället. Många söker sig till etermedierna och gärna fiktionens värld för sysselsättning, distraktion eller kanske till och med någonting tankeväckande. Filmer på påsktema i en eller annan form är närmast en stapelvara, gärna med episka ambitioner och storslagna scenerier. Allt är inte lika bra, och kanske framförallt råder en stark brist på konsensus kring vad som verkligen är bra. Här är några personliga rekommendationer (eller reservationer) med länkar till mer utförliga recension på russin.nu: ”Passion of the Christ”. Ja, just den. Älska eller hata eller inta valfri position på skalan däremellan… Min egen recension skrevs efter ett biobesök i Ecuador den aktuella våren när Mel Gibsons aningen kontroversiella Kristus-drama hade premiär och lockade miljontals besökare planeten runt, men samtidigt kritiserades lika kraftfullt på sina håll.

”Risen” är varken lika känd, ökänd eller omdebatterad men ganska genuin och kan dyka upp på någon TV-kanal nära dig i helgen med lite tur. Utgångspunkten är en romersk soldat av högre rang som ger sig ut på uppdraget att undertrycka och helst vederlägga ryktet om en judisk uppviglares uppståndelse från de döda. Konsekvenserna blir inte riktigt vad han tänkt sig.

 

Gamla testamentet saknar inte heller förmåga att inspirera filmskapare, som i Ridley Scotts tolkning av berättelsen om Mose och hans israelers uttåg ur Egypten, ”Exodus: Gods and Kings”. Avfärdad av många, ljummet upplevd  av andra och faktiskt mer gediget uppskattad av vissa av oss. Vad det nu berodde på. Den har något bastant, färgstarkt och vitalt över sig och Christian Bale i huvudrollen. Det räcker en bit. Musikalen ”Jesus Christ Superstar” snurrade ofta hemma när jag växte upp, den där originalinspelningen med Ian Gillan som Jesus. Filmversionen från 1973 såg jag först långt senare. Men den är spänstig och ska ses. Det ska den. ”Ben-Hur” är en klassiker som definitivt bör upplevas, men då talar vi alltså om Charlton Heston-versionen, medan nyinspelningen häromåret knappast är lika obligatorisk. Somliga spektakel kan nog helst lämnas orörda om man inte har en extremt egen vision som  kan tillföra storyn något nytt och övertygande. Så var inte riktigt fallet här.

Naturligtvis borde jag ha recenserat ”Kristi sista frestelse” av Martin Scorsese (även den en smula omdebatterad) och den på sin tid ofta TV-visade miniserien ”Jesus av Nasaret”, men det har hittills inte blivit av. För att inte tala om Pasolinis ”Matteusevangeliet” som står där i hyllan och väntar på att ses i sin helhet. Dåliga samveten har vi alla av olika orsaker. Och det där är några av mina källor till återkommande… skuld eller något liknande. Men om viruskrisen inte gör slut på allt levande redan i år så kan det finnas möjligheter att korrigera sådana tillkortakommanden. Om Gud vill…

En sång en gång: ”Little Lives, Big Love” – Adele Bertei (1988)

Tiderna är hårda. Sverige står inför ett stålbad. Och givetvis, givetvis inte bara vi. Vad behöver vi mest? Mer än bara nyheter och ständiga uppdateringar om exakt hur hårt ansatta vi är av den där osynliga fienden som fått kontinenter att stänga ner, införa undantagstillstånd och starka sociala förhållningsregler i varierande grad. Det är tufft. Musik har en erfarenhetsbaserat osviklig terapeutisk funktion för människor (vare sig man verkligen kan visa det vetenskapligt eller inte) och den här våren är inget undantag. Ska vi grotta ner oss i undergångsstämningar, tungt melankoliska tongångar eller den totala motsatsen? Varför inte lite av varje…

Adele Bertei. Ej att förväxla med sin framgångsrika namne utan officiellt efternamn. Finns hon fortfarande? Ja, men inte särskilt påtagligt på strömningssidan, åtminstone inte Spotify. Däremot härbärgerar hon en egen hemsida och en översikt av karriären är tillgänglig på engelskspråkiga Wikipedia. Där framgår bland annat hennes bakgrund som pionjär på punk- och new wave-scenen under sena 1970-talets New York, följt av samröre med prominenta personer i branschen som Thomas Dolby, Brian Eno, Scritti Politti och Tears For Fears under inte minst ett hyperaktivt 1980-tal, men på senare år även skrivande och filmmakande i olika format. Jag har inte hängt med helt under de senaste decennierna, verkligen inte. Och ”Little Lives, Big Love” kanske inte är särskilt representativ. Men den är catchy. Klatschig. En riktig schlager, nästan. Hämtad från albumet ”Little Lives” som jag har någonstans här i hyllan, men inte hittar för tillfället. Ja, LP-sortimentet hemmavid borde organiseras bättre. Kanske enkelt alfabetiskt som det en gång var…

Alltnog. Låten ifråga. Lyriskt refereras uppenbart till situationen i Sydafrika under apartheid, som fortfarande var ett verksamt oppressivt system då. Som det skulle visa sig, inte så många år till. Tonen är optimistisk – ”…even the longest night-time ends in brand new day…” – vilket förstärks av en tämligen okomplicerad men opretentiöst inspirerande video. Musikaliskt är det starkt pianobaserat, med fylliga körer som sväller upp i korus. Kort sagt passade det perfekt in i särskilt radiolandskapet under sent 1980-tal. Jag är säker på att jag måste ha hört singeln ett flertal gånger i svenska P3 innan jag plockade upp hela plattan själv, vilket antagligen inträffade under någon skivrea, gissningsvis i Linköping eftersom jag bodde i de krokarna under större delen av uppväxten. Helt säker är jag inte vad gäller alla sådana simpla detaljer. Men låten har levt kvar i minnet. Tursamt nog finns den åtminstone uppladdad av någon vänlig själ på YouTube sedan ett antal år tillbaka och stannar väl i alla fall där till dess någon tar ner den igen. Resten av LP:n? Jo, den var också helt helt OK. Dock tydligen inte tillräckligt storsäljande för att Berteis egen solokarriär skulle ta fart på allvar. Hon tycks ha hittat sin väg ändå, men just det här ögonblicket känns som en av de där bortblåsta ljuspunkterna från en era som innehöll försvarliga delar av både vin och vatten, men inte minst musikulturellt satt djupa spår i många av oss som växte upp då.

 

”No matter the cost or sorrow, I’m putting the odds on you. Little lives and big love will always see it through…” (ur refrängen)

”Contagion” – passande filmval under pågående pandemi?

 

Det har gått fort. Var det bara en vecka sedan den svenska melodifestivalfinalen genomfördes i en av allt att döma fullpackad Friends Arena? Allsvenska premiären planerades, Premier League och La Liga körde på som vanligt, kulturevenemang utannonserades i samma takt som de brukar samtidigt som vi fruktade att italienarnas och den kinesiska Wuhan-provinsens öde kunde bli vårt? Nu är det reseförbud, stängda gränser, inställda konserter och allmän lockdown som gäller i Sverige och större delen av Europa. Inte ens sjukvårdsrådgivningen klarar av att ta emot alla frågor. Och kyrkkaffet jag och min fru skulle ha hjälpt till med just denna söndag bortrationaliserades. Bara en sådan sak.

Än så länge har vi dock fungerande elektricitet. Och streamingtjänster. En del av oss envisas även med att ha fysiska DVD-skivor hemma i hyllan. Och böcker. Men om jag nu för ett ögonblick fokuserar på film och TV-drama; vad passar bäst in i samhällssituationen just nu? Förutsatt att det inte är total verklighetsflykt man egentligen skulle vilja grotta ner sig i (vilket är frestande och fullt förståeligt – jag och frun tillbringade två timmar med superhjältekomedin ”Shazam!” via Netflix under lördagkvällen). Spontant är det en film som mer än någon annan fångar världsläget den här veckan, åtminstone enligt mina minnesbilder. Vill jag verkligen se om den precis nu? Den ligger här framför mig på bordet. ”Contagion” (2011), regisserad av den synnerligen produktive Steven Soderbergh med filmer som ”Traffic”, ”Sex, lögner och videoband” liksom ”The Laundromat” på sin långa och mestadels mäktiga meritlista. 

För knappt åtta år sedan recenserade jag i alla fall ”Contagion” på russin.nu och beskrev premissen så här:  ”Myndigheter världen över våndas över frågan om exakt vad som sprids. Och hur. Och vilket är värst; att överreagera och riskera kaos eller att göra för lite och se situationen förvärras ytterligare? Hur informeras allmänheten bäst? Det rör sig om ett nytt virus som expanderar sitt territorium fort, väldigt fort. Och är dödligt. Miljoner drabbas.” Allt börjar med att Gwyneth Paltrow hostar till under en affärsresa eller dylikt. Hon mår inte alls bra. Matt Damon är däremot helt immun. Och det var här jag första gången fick veta hur ofta människor genomsnittligt rör sitt eget ansikte under en vanlig dag… Soderbergh är känd som en stilistisk realist snarare än vildsint eskapist och just därför är ”Contagion” som jag minns det en kraftfull och trovärdig skildring av ett scenario som… ja, som nu. Även om covid-19 inte är Digerdöden och förhoppningsvis inte får fullt lika fasaväckande följder som den så kallade Spanska sjukan för drygt 100 år sedan. Det nya coronaviruset har redan påverkat folkhälsan, samhällsfunktioner och världsekonomin på ett sätt som sannolikt kommer att ha ihållande konsekvenser. 

Naturligtvis har inte bara jag kommit att tänka på den här filmen just nu. Kolla in artikeln i The Verge där ”Contagion” rapporteras ha blivit populärt nedladdningsobjekt först i Sydkorea, sedan i Australien och flera andra länder. Jag har ett bestämt minne av att den fanns ute på Netflix i Sverige nyligen, men troligen är den inte kvar där nu. 

Annars? Jovisst kan man låsa in sig med ”Kärlek i kolerans tid” eller miniserien ”Pestens tid” (och varför inte läsa böckerna de bygger på). Liksom diverse apokalyptiska visioner à la ”Bird Box”, ”Day After Tomorrow”, ”These Final Hours”, ”Waterworld” eller ”Us”. Om man nu inte vill söka sig till något annat mer lättsamt, som sagt. Undergångsvisioner på film kan vara mer eller mindre trösterika och hoppingivande. 

Relaterat: Mer om coronaviruset från Krisinformation.se och Folkhälsomyndigheten. 

Medan jag skriver det här ljuder min egenkomponerade spellista med Procol HarumSpotify via en liten men kaxig bärbar högtalare på hyllan. Fråga mig inte varför det blev just Harum. Men de har något slags osedvanligt välbalanserad pompös melankoli och tilltalande ödesmättnad över mycket av sin oeuvre, främst från sent 1960- och tidigt 1970-tal. Låter det lockande eller löjeväckande?

Steve Taylor! Aktuell intervju i podcasten True Tunes. 

 

Musiker, satiriker, producent och filmregissör. Numera även lärare på ett college i Nashville. Det sistnämnda var nytt för mig. Men det är mycket man kan lära sig i podcasten True Tunes. Den här gången handlar det om Steve Taylor, en herre som susade in i CCM-världen, eller vad vi kan kan kalla den amerikanska kristna musikbranschen för ett par decennier sedan, händelsevis under mina mest påverkbara ungdomsår. En välsignelse. Även om han inte varit särskilt regelbunden musikmakare det senaste decenniet så har han visat livstecken mellan varven, som med bandet Steve Taylor & the Perfect Foil vars album ”Goliath” jag tror mig ha recenserat häromåret. Jovisst gjorde jag väl det. Liksom han landade på tredje plats i min egen ranking av 1990-talsalbum med ”Squint”, tillika avseende 1980-talsalbum med ”I Predict 1990” i början av 10-talet när den här bloggen var relativt ung och färsk. 

Och med ojämna mellanrum intervjuas han av andra övervintrade fans i podcaster som det kan krävas ett uppammat specialintresse för att hitta. Podcasten  ”True Tunes” startade under förra året men har tydligen en lång förhistoria av tidskriftsproducerande och kontaktskapande i den amerikanska kristna musikbranschen som både rosas och risas frekvent. Värdena John J. Thompson reder ut en hel del sådant i olika intervjuer och inte minst har han nu alltså kommit fram till Steve Taylor. Som berättar om det förflutna, nuet och framtiden. 

   

Ja, det aktuella avsnittet finns där podcaster brukar finnas. Leta under The True Tunes Podcast, Episode Seven (Steve Taylor, Lost Dogs, The Innocence Mission). 

Film och fascism – en komplicerad historia

Leni Riefenstahl regisserar, anno 1940. Källa: Wikimedia Commons. https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/7/74/Leni_Riefenstahl%2C_1940_%281%29.jpg

Ett antal nya podcaster har dykt upp i mitt blickfång under första halvåret 2019. Som det ska vara. Flera som handlar om film, inte minst. Förresten, helt nya är inte alla. Film Comment är ett magasin i skrift med vissa anor, tror jag, även om jag sällan läst det. Naturligtvis har de även en egen podcast nu, visar det sig. Ett avsnitt från ett halvår tillbaka, som jag själv hittade häromsistens, behandlar det känsliga ämnet konst och fascism. Utgångspunkt är bland annat Leni Riefenstahls berömda (och med ett uttryck i tiden, ’djupt problematiska’) propagandafilmer för Tyskland under nazitiden, som ”Viljans triumf” med mera. Livlig diskussion och analys i flera lager av skribenten J. Hoberman och filmmakaren Zoe Beloff. Riefenstahl har fortfarande sina fans och frågan är i det här fallet inte bara om man kan skilja på konstnär och konstverk utan även om man kan ta avstånd från ett budskap och samtidigt beundra formen det framställs i. I diskussionen nämns även den korta men effektiva dokumentären ”A Night at the Garden” som egentligen bara består i sju minuters bevarade scener från ett nazistiskt möte i New York 1939. Just det, i USA. Den finns enkelt tillgängligt på nätet för alla och envar via anightatthegarden.com. Om någon händelsevis gissar att studiogästerna i Film Comment gör jämförelser med dagens politiska klimat och kanske råkar nämna exempelvis massmöten med Donald Trump på scen, så… Grattis! Det gör de också.

Relaterat: Fler till stor del filmfokuserade podcaster, nya eller inte så nya, som jag upptäckt under det senaste dryga halvåret är The Next Picture Show, Pop Culturally Deprived, Scriptnotes, Think Christian och Filmspotting. Sinsemellan ganska olika, men gemensamt är att de är gjorda av personer som är intresserade av sitt ämne och har en förmåga att göra det intressant även för oss andra.

Rappt berättad modern historia i podcasten ”Fatwa”

Salman Rushdie på en tillställning i New York 2008. By David Shankbone – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4854655

En del av oss kommer ihåg det, även om det nu är 30 år sedan det hände. Ledaren för den islamiska republiken i Iran, ayatolla Ruhollah Mousavi Khomeini, gav sig in i bokrecensionsbranschen. Han var missnöjd. Till den grad att det i princip handlade om uppmaning till dödsstraff. Eller lynchning. I en så kallad fatwa. Författaren Salman Rushdie fick därmed publicitet som aldrig förr och blev ett världsnamn, men kanske inte riktigt på det sätt som önskades. Han fick leva med personskydd flera år framöver efter det. Några avsnitt i romanen ”Satansverserna”, som jag erkänner att jag fortfarande inte har läst, provocerade fram processen. Men hur startade kampanjen mot honom egentligen? I podcasten med det kärnfulla namnet Fatwa från BBC reder man ut historien om hur invandrare med muslimsk bakgrund i Storbritannien som kände sig undanskymda i samhället, i vissa fall blev militanta aktivister på grund av ett litterärt verk och faktiskt uppmanade iranska ayatollan till att uttala sin dom. Något som annars kanske inte skulle ha inträffat.

Den här berättelsen rymmer flera lager; om identitet, nationalitet och religion liksom hur människor påverkar och påverkas av drastiska beslut på ett individuellt och kollektivt plan. Spännande rakt över. Tio avsnitt med en snittlängd på ungefär en kvart gör att tiden går undan. Här finns inte många döda punkter. Men en rejäl dos modern historia i rask takt.

(Finns där poddar brukar finnas, ni vet)

Håller VAR på att förstöra fotbollen som vi känner den?

Jakten efter millimeterrättvisa. Hur mycket är den värd egentligen? Den nya tekniken med videogranskning som introducerades i stor skala under förra årets fotbolls-VM för herrar är definitivt i sin linda och kanske kan utvecklas till något mer konstruktivt än vad det är idag. Allvarligt talat, just nu är den i praktiken mest irriterande. Och den synpunkten luftas väl med jämna mellanrum av fotbollsfans världen över. Visserligen har en del rättmätiga straffar och andra viktiga beslut fattats den vägen, men var det värt processen? Ser vi ens domare på plan med något slags egen auktoritet längre? Vågar linjedomarna tänka själva överhuvudtaget eller ska de vänta i vad som tycks flera minuter för att våga flagga för offside?

Exemplen har haglat under innevarande fotbolls-VM för damer (som annars innehållit många underhållande element). Är det inte farligt nära parodi på fotboll när Frankrikes damlandslag på hemmaplan först får en straff, hårt men i princip korrekt dömd, missar densamma och sedan tillåts slå om den efter att målvakten varnas för att ha rört sig för tidigt med några centimeters marginal och ett högst avgörande mål blir resultatet efter flera minuters förfluten tid? Den som inte tyckte synd om Nigeria i det läget är antingen fanatisk frankofil eller har någon form av tvångssyndrom vad gäller just mikrometerrättvisa som inte ens är riktig rättvisa. Alla väntetider gör att matcherna förlängs mer och mer, men tydligen inte så mycket som de borde göra med tanke på tiden som försvinner. I princip har väl de flesta matcher på så hög nivå att tekniken används, effektivt sett blivit kortare. Eftersom, åtminstone enligt någon undersökning under förra sommarens VM, domarna nästan aldrig lade till så mycket extra tid som de egentligen borde ha gjort. Frågan aktualiserades under den tveksamma bedömningen av USA:s andra mål mot Sverige. Som godkändes, trots att det rimligen borde ha bedömts som offside på en anfallare som kanske inte konkret rörde bollen men definitivt påverkade spelet. Vad ska man med långrandiga utvärderingar och kameror till när det ändå handlar om subjektiva beslut som definitivt kan ifrågasättas?

Målkameror och att målvakter inte får plocka upp bollen efter bakåtpassningar, de var definitivt konstruktiva förändringar som skett vid olika tidpunkter. Bedömningen av straff verkar däremot alltmer löjeväckande. Särskilt vad gäller hands. Ska alla försvarare springa med händerna bakom ryggen för att undvika att träffas av en projektil, ibland avlossad några få meter ifrån dem? En högst ofrivillig armkontakt med bollen som aerodynamiskt knappt går att undvika har i flera fall lett till avgörande straffar i viktiga matcher. Ska så jämna, spännande uppgörelser få avgöras på det här sättet egentligen? Det har blivit en sjuka som också bidrar till att förstöra tjusningen med sporten både på herr- och damsidan. Den knappt märkbara förseelsen som ledde till USA:s avgörande straff mot Spanien är en variant; inte hands men mycket svårbedömd möjlig fällning. Hollands mycket billiga straff mot Japan i slutminuterna av åttondelsfinalen. Allvarligt talat. Världens i praktiken mest globalt spridda och inflytelserika idrott är på vissa områden i bättre skick än någonsin. Men det här är illavarslande tecken. Det känns antiklimaktiskt. Ingen verkar tycka om det egentligen. Hur många gånger har vi hört kommentatorer sucka och rycka på axlarna med ett ’ja, det är så här regeln ser ut’. Är det rimligt?

Ja, det här handlar om mycket pengar. I världens finaste sport. Som, det vet vi alla, i princip drivs av en global maffia. Korruptionen är legio, här som överallt annars. Men det är ändå ett storslaget skådespel vi tar del av varje gång det är världsmästerskap eller någon annan internationell turnering. Hur långt ska de detaljerade datoriserade lösningarna drivas innan upplevelsen blir lidande? Just nu är den ju det. Lidande. När vänder det?

Relaterat: Så nu har TV4 lagt något slags monopol på alla internationella fotbollslandskamper och mästerskap, eller? Frågan är, är det en bra idé? Ja jag vet, även det handlar inte så mycket om idéer utan om pengar. Den som lägger upp det mest lockande anbudet. Men om de nu ska ha total täckning behöver de investera i aningen fler skönjbart karismatiska eller åtminstone något som liknar genuint engagerade kommentatorer och bisittare. Förutom Lasse Granqvist, hur intressanta är de flesta av de röster kanalen erbjuder i sammanhanget? Flegmatiska snarare än fängslande, hävdar jag. Men de kanske börjar piggna till nu i slutet av dam-VM när de mest prestigefyllda matcherna väntar…

”Rocketman” har landat – värd att se? Svar ja.

Musikfilmer är hett stoff nu. I betydelsen filmer om musiker med mycket musik i sig. Nu senast har ”Rocketman” haft premiär även i Sverige, en skildring av Elton Johns tidiga karriärbana med berg och dalar och en hel del personlig turbulens. I veckan recenserade jag den själv för russin.nu. Där finns sedan tidigare även recensioner av relaterade cineastiska skapelser som ”Bohemian Rhapsody”, ”A Star Is Born” och ”Almost Famous” (som är snart 20 år gammal nu men bra ändå). Allvarligt talat, snart är det väl dags att sammanställa en lista över de bästa musikfilmerna i historien, hur dessa nu ska definieras… I vilket fall skulle det bli väldigt subjektivt, med tanke på vilka vitt skilda reaktioner filmer som de här brukar väcka. ”Rocketman” verkar dock generellt ha mottagits välvilligt, inte minst av kritiker. Och jag är inne på samma linje. En förutsättning är kanske att du faktiskt uppskattar Eltons komponerande i sig, men även filmer som prioriterar show och poetiskt berättande snarare än ren realism.

För övrigt: min mångårige favoritprogressiverockare Neal Morse har ett produktivt år. I vintras kom dubbelalbumet ”The Great Adventure”, en fläskig historia som även uppfördes live under våren. Tror jag i alla fall. Konserten i Göteborg i slutet av mars var inskriven i min kalender, biljetten klar och… så lyckades jag bli sjuk just den helgen. Skivan är absolut en hörvärd historia – troligen högt placerad på kommande personliga årslista, bara som en förvarning. Nu är rockoperan ”Jesus Christ the Exorcist” ute också. Ja, andas lugnt, så heter den. Något slags morseisk variant av ”Jesus Christ Superstar”-konceptet, dessutom för ovanlighetens skull tillgänglig på Spotify. Vilket inte är standard med Neal Morse. Egentligen borde jag skriva ett par rejäla recensioner av båda, men… Vi får väl se vad tiden räcker till. Här är om inte annat en utvärdering av den färska rockoperan från The Prog Report.