reflektion

Mexico City 2026: Museo Soumaya – supermodernitet och nostalgitripp?

yemenity2010 krönika, reflektion , , , , , , , ,

Vad gör du när du dragit in hur mycket pengar som helst och kanske inte får plats med allt du samlat på dig hemmavid? Jag har inte gjort någon detaljerad research kring det här, men Carlos Slim (vars namn av turistguider och andra spansktalande tenderar att uttalas med ett E framför S i efternamnet, helt enkelt för att man inte gillar att uttala ord som startar med S följt av en konsonant, utan vokalen E framför) räknas väl fortfarande som en av världens absolut förmögnaste personer. Troligen går det att googla exakt hur mycket han är god för. Han har – som flera andra framgångsrika entreprenörer i Latinamerika – en bakgrund i Mellanöstern. Museet är uppkallat efter hans avlidna hustru Soumaya Domit. Så om ni undrar över ett så uppenbart arabiskt namn mitt i allt finns förklaringen där.

Till Museo Soumaya kan man ta sig exempelvis med Turibus som jag nu återigen är nödgad att nämna. För just oss turister är det kanske ändå det enklaste sättet att hamna rätt. Eller det färdmedel som mest hjälper dig att orientera sig i vimlet och förstå var du är, vad som finns här och vad det har för betydelse. Det är den Gula Linjen som gäller i det här fallet. Vilken bland annat passerar genom en del av det stora park- och skogsområdet Chapultepec och vidare genom stadsdelen Polanco, ett område vars speciella karaktär betonas av den förinspelade guidande rösten i bussen. Här har etablerats ett tillhåll för de mer förmögna, för olika kolonier av migranter och folk som vill något särskilt med sina liv – ungefär. Området här härbärgerar flera av de mer fashionabla butikerna liksom ett par glassiga köpcentra. Och så den här minst sagt iögonenfallande byggnaden invigd 2011 i en arkitektonisk skepnad som jag inte vet om det finns ett namn för. Bedöm själva på bilden ovan.

Replika av renässansverk föreställande profeten Mose. Givetvis gjord i marmor från Toscana- vad annars?

Naturligtvis inleds allt med noggranna säkerhetskontroller och den här måndagen är det långa köer in i det futuristiska byggnadskomplexet. Kanske för att nästan alla andra liknande inrättningar är stängda på måndagar. Kanske för att det är fritt inträde. Möjligtvis även för att antalet kontrollstationer innanför entrén är begränsade. Museet verkar inte riktigt anpassat för en anstormning av alltför många människor samtidigt. Men inuti finns flera våningar, fyllda av såväl genuina artefakter som en del påfallande påkostade kopior av kända konstverk och ståtliga statyer från olika epoker. Ja, så kan man också använda sina pengar.

Men du hittar även våningar med äldre teknik som kan representeras av gamla radioapparater och andra forna tekniska landvinningar i olika montrar. Ja, det har sin charm. Och beroende på humör kan det vara ett ställe att tillbringa några timmar i. Samtidigt har det något artificiellt över sig. Och lite av just känslan; ’varför har han samlat på sig allt det här?’ Var det för hans egen skull, som investering, prestigekapital eller just för att det skulle komma folket till del i det längre perspektivet?

Allt som allt, ett fascinerande fenomen och en plats som, om du tycker dig ha tillräckligt med tid över, ändå kan vara värd att ta sig till. Kanske inte högst upp på listan över det som utmärker Mexico City – men ändå.

En gång i tiden var de alla banbrytande tekniska innovationer eller åtminstone fullt fungerande kommunikationsenheter i sin samtid. Vilken modell väcker mest nostalgiska vibrationer hos dig? Foto: PJ Lindahl

TIDIGARE PUBLICERAT PÅ YEMENITY2010 OCH DEL AV EN PÅGÅENDE ARTIKELSERIE

Meximal utdelning i VM-premiären?

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion, sportreferat , , , , , , , , , , , , , ,
Bollen är rund, brukar det heta. Just den här kungligt kolorerade kulan pryder en park i mexikanska miljonstaden Monterrey, där Sverige går in i VM tidigt måndag morgon svensk tid. Foto: PJ Lindahl.

Dubbla känslor. Många av oss som har dem. Ska det här bli en propagandaseger för en president som, ja ni vet. De senaste världsmästerskapen i fotboll har spelats på platser man kan säga en hel del om. Politiskt, etiskt, mänskligarättighetermässigt. Det har ofta varit återkommande dilemman. Nu är det tre länder det handlar om. Tre länder där ett av dem har utvecklat högst ansträngda relationer med de två andra under det senaste dryga året, samtidigt som öppna krigshandlingar pågår mellan ett av arrangörsländerna och ett annat land som deltar i turneringen. Ni vet allt det där. Men till att börja med landar vi på mexikansk mark. Med en av de tre arrangerande nationerna som aktör, mot en tidigare arrangör av turneringen. Samtidigt som min fru bokstavligen är i luften på väg åt det hållet. Meningen är att vi ska mötas upp om några veckor, men vi återkommer till det vid senare tillfälle.

Hur är statusen för Mexikos landslag nu? De har haft en ganska jämn formkurva under VM-historien. Det vill säga, i stort alltid där och kvalificerade för turneringen, antingen den vanliga vägen eller genom att just arrangera. Att de sedan sällan tar sig längre än till åttondelsfinal är nog ett irritationsmoment för många mexikaner. Jo, en och annan kvartsfinal har det blivit men inte mer. Är det något ofrånkomligt som osynliga krafter konspirerar för att vidmakthålla? Jag minns för tolv år sedan när jag och min hustru besökte hennes födelseland och det blev ett dramatiskt uttåg efter tappad ledning mot Holland – ursäkta, Nederländerna – som tilldelades en tveksam straff alldeles i slutskedet. Arjen Robben blev inte mexikansk hedersmedborgare i efterdyningarna, kan sägas. Fyra år senare hade jag precis landat i landet och såg mexikanerna möta Sverige i den avslutande gruppspelsmatchen i Ryssland på TV. Sverige var tvunget att vinna – och så blev det, medan Mexiko ändå klarade sig vidare tack vare att Sydkorea samtidigt slog Tyskland. Men även där stannade tåget vid nästa station.

Nu hoppas jag verkligen att de skulle kunna lyckas bättre. Helst inte på bekostnad av vårt eget landslag, som på något mirakulöst sätt kvalificerat sig via de mest vindlande av vägar. Förutom de här två landslagen är det Ecuador jag hyser mest sympatier för, på grundval av tre år i det andinska landet under 00-talet under den period när de verkligen började etablera sig på den globala scenen i hård konkurrens med sina sydamerikanska grannar.

Lätt epilepsialstrande bildkollage innan den verkliga matchen kommer igång. Salma Hayek, som jag trots allt alltid uppskattat, får det tvivelaktiga nöjet att vifta med pokalen aptitretande för alla pretendenter tillsammans med en av de minst förtroendeingivande internationella förbundsledarna i dagsläget: FIFAs ordförande Gianni Infantino. Mexikos manskap tågar in till tonerna av ”Sirius” med Alan Parsons Project, inte sant? Ni vet perfektionisterna som en gång gjorde ett temaalbum om arkitekten Antoni Gaudí, vilket man helt osökt kan komma att tänka på sedan hans ofullbordade mästerverk i Barcelona välsignades av påven några dagar innan, ett jämnt sekel efter hans död. Sydafrikas nationalsång är också väldigt vacker. Den fick jag faktiskt lära mig i samband med ett scoutläger för sådär 40 år sedan. Eller rättare sagt, den version som då användes för Zimbabwe om jag minns rätt. Det var väl fortfarande inte Sydafrikas officiella nationalsång under apartheideran? Den mexikanska nationalhymnen har jag givetvis stött på vid ett antal tillfällen, på temat stridsrop kopplade till självständighetskampen cirka två sekler tillbaka i tiden.

Värdarna öppnar med vildsint offensiv och slagläge för Jiménez efter fyra minuter. Den här typen av utpräglad attackfotboll kan öppna för kontringslägen, men ger utdelning redan i nionde minuten efter slarv i sydafrikanska försvarslinjen som hänsynslöst utnyttjas av motståndarna. Halvleken fortsätter i högt tempo, med mexarna som spelförare och pådrivare. Tufft spel bör också tilläggas. Inklusive regelbundna feltajmade fällningar och tacklingar som en kanske naturlig följd av just den uppskruvade takten. Spelet jämnas ut, Sydafrika får låna bollen lite mer men utan spets framåt. Mer explosivt och rappt kortpassningsspel från Mexiko, stolpskott strax före paus. Det svänger.

Omgående gratischans för Mexiko som de lyckas försumma efter pausvilan. Ny chans efter frispelning och frilägesutvisning för en försvarare som TV4s experter tycker borde ha bytts ut redan i halvtid. Efterföljande frispark tyvärr helt misslyckad. En bit in i andra halvlek tycks mexikanerna ha tappat rytmen och pressas högre av de decimerade gästerna. Hemmapubliken börjar visa sitt missnöje, men då byts deras tonårige talang Mora in och ökar entusiasmen. Strax efter det kommer även andra målet och lättar synbart på trycket. Parallellt hårdnar konfrontationerna och de synliga irritationerna kontrahenterna emellan.

Vilket manifesteras i ännu ett rött kort för Sydafrika, efter en handpåläggning i offensiv zon. Tveksamt beslut, enligt TV4 – och mig – men sanktionerat av VAR. Som grädde på moset en utvisning även för Mexiko på tilläggstid. Där är det sydafrikanernas tur att hafsa bort ett utmärkt frisparksläge. Överhuvudtaget blir slutsträckan av matchen rörig, slarvig och sönderryckt. Men inte bortkastad för hemmalaget som tar med sig tre poäng från en tydligen fullsatt Aztekastadion. Får man tro förhandsrapporterna kring de i vissa fall hårresande höga biljettpriserna är inte alla matcher i mästerskapets slutsålda så här långt.

Fredag morgon svensk tid har min fru slutligen kommit fram till sitt resmål. På vägen har hon tillbringat ett antal timmar på flygplatsen i Dallas med långa köer i passkontrollen (som det ofta är, men nu kanske ännu längre än vanligt). I vimlet syntes av någon anledning flera fotbollssupportrar klädda i blågult. Vem kunde ana?

Kommer det att firas i fontäner även den här fotbollssommaren – och i så fall vilket lands i första hand? Just den här råkar också befinna sig i Monterrey. Foto: PJ Lindahl.

Senkomna synpunkter på en eklektisk schlagerfinal i ofridens tider

yemenity2010 krönika, nyhetskommentar, reflektion , , , , , , , , , ,

Så, var det verkligen exakt rätt låt som vann? Förmodligen inte. Är det ett stort problem? Nej. Var det överhuvudtaget en ganska bra och underhållande final på årets svenska melodifestivalsäsong? Jo.

Det mesta dödköttet var utrensat innan. I stort sett så var de flesta förtjänta av en finalplats här – med vissa givna undantag. Två inslag av glittercountry, en genre som tydligen fått ett uppsving, med blandat resultat. Dolly Style har sin kärnpublik i de ensiffriga åldersgrupperna, men kom förvånansvärt långt även här. Överhuvudtaget var årets internationella jurygrupper en eklektisk och svårförutsägbar samling som gav och tog och röstade i alla tänkbara riktningar. Det var kanske först efter deras avgivna poäng som jag på allvar insåg att den finlandssvenska komikertrion KAJ faktiskt var en utmanare på allvar. Även om de tydligen gjort succé på strömningsplattformar och andra sammanhang veckan före finalen.

Det har noterats att Sverige uppfattas som alltför seriöst och kliniskt, perfektionistiskt på ett sätt som kan irritera resten av Europa och de tendenserna har vi haft under lång tid. Är det här en reaktion? En seger för Måns Zelmerlöw hade befäst den trenden med all önskvärd tydlighet och visst är det ett otroligt professionellt nummer och en utmärkt modern schlager (om vi ska kalla det schlager) i sammanhanget. Handlar den om något speciellt? Har flera frågat sig. Nej, kanske inte. Men hade den handlat om någonting specifikt, en mer definierad form av revolution skulle den förmodligen blivit diskvalificerad. Alla vill ha något slags revolution, men den omvälvning som skedde här var av en annan sort.

Det var väl länge sedan Sverige fick bannor av EBU eller någon annan inblandad instans för att inte ha tagit tävlingen tillräckligt seriöst, men jag tror det hände 1986. Jo, ni kommer väl ihåg? Eller antagligen inte. Lasse Holm, den gamle schlagerräven, i kombination med den ofta melankoliskt inriktade Monica Törnell rev av en rökare, relativt sett, vid namn ”Är det det här du kallar kärlek?”. Det var kanske inte låten så mycket som scenshowen som väckte uppseende i den då mer strikta miljön med inslag som ingen hade höjt på ögonbrynen för i dag. Troligen.

Men nu kanske det är behovet av något opretentiöst och festglatt, som andra redan noterat, som reaktion på förhöjda säkerhetslägen och allmänt spända nerver jorden runt, kanske inte minst i Europa. Så, är det här sättet att få uppnå en nyvunnen respekt för att vi kan visa mer självdistans och inte minst fortsätter betona det nordiska samarbetet offentligt? Oavsett, det blir spännande att se hur resten av kontinenten reagerar på detta.

Själv hade jag framför allt fastnat för Dracula, ursäkta, Greczula. Ett uppenbarligen starkt sjuttiotalsinfluerat nummer med drag av exempelvis Queens ”Don’t stop me now”, Elton John, diverse glamrockikoner från tiden det begav sig och inte minst starkt, melodiskapande samt någonting liknande personligt uttryck. Faktiskt. jag kan också medge att jag lätt fick ”Hush Hush” med Meira Omar ringande i öronen ganska regelbundet, med sin lightversion av estetisk orientalism och ett allvarligt talat väldigt tjusigt koreograferat nummer. Snygga harmonier även i Erik Segerstedts bidrag, som är allmänt behagligt med bastanta basgångar och allsångskänsla. Avgjort ingen vinnare i dagens klimat, men tilltalande. Maja Ivarsson är helt klart en rutinerad räv på scenen men hennes Kim Wilde-osande bidrag saknade riktig självhäftande refräng av det slag som, just det, Kim Wilde brukade ha. Ni har väl förresten hört senaste albumet från just Wilde? Riktigt bra faktiskt. Inte att förglömma Annika Wickihalder som debuterade förra året och verkligen kan sjunga. Ingen riktig chans att hamna högst den här gången, det saknas något i själva låten för det, men också tilltalande tilltal. Scarlet med sitt skräckinspirerade performance bidrog också till bredden och jag gillar något i dramaturgin och det bastant operatiska koruspartiet.

Programledandet under den här säsongen har haft en mer generation Z-prägel än någonsin tidigare. Men de har också haft ett fungerande och drivet manus att hålla sig i. Det har inte varit tråkigt. Kort sagt.

Relaterat: en annan större gala tilldrog sig nyligen. Ja, Oscarsutdelningen. Den här gången valde jag att inte se den direkt under natten till måndag utan i efterhand via Disney+ där det numera landat. Det var också en fullt fungerande show. Ibland brukar jag ge mig på att gissa i förväg vilka som kommer att vinna årets statyetter. Den här gången lät jag bli. Det är helt enkelt en besvärande omständighet hur få av de nominerade, tunga kandidaterna jag hittills har sett. Kanske för att det varit ett startfält med filmer som inte stannat så länge på biograferna i vår lilla minimetropol vid Vänern. Och därefter väntat på att finnas tillgängliga i andra sammanhang. Men jag planerar att ta skadan igen under våren efter bästa förmåga vad gäller sådant som ”Anora”, ”Brutalisten”, ”Emilia, Pérez”, ”A Complete Unknown” med flera…

P300 och sanningen om sånger eller problemet med den perfekta poplistan

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , , , , , , , , , , , ,
”Like a Prayer” från 1989 – världens sjätte bästa låt de senaste 60 åren enligt P3-juryn.

Är det ens någon mening att diskutera? Jo! Visst är det. I själva verket är det ju själva poängen med alla sådana här tilltag. När någon eller några eller flera bestämmer sig för att göra en lista över någonting. Inte minst något som sträcker sig över en längre tid. Som att försöka definiera vilka som är de 300 bästa låtarna/sångerna/kompositionerna som framförts under de senaste 60 åren, det vill säga sedan Sveriges Radios tredje kanal P3 föddes 1964.

Och det är inte bara en liten utvald kommitté på en handfull personer ansvariga för det som kallas P300. Utan över ett hundratal, om jag räknar rätt. Experter, musiker, kritiker och lite vanligt folk – hur det nu ska definieras. Med ett visst åldersspann, bör tilläggas. Frågan är vilka värderingar som slagit igenom mest här? Om vi föreställer oss att majoriteten motsvarar kanalens nuvarande demografi i första hand medan några av de inblandade kritikerna bevisligen är ungefär lika gamla som kanalen själv.

Själv är jag uppväxt med P3. Under 1980-talet och en bit in på kommande decennium var det väl den enda kanal jag överhuvudtaget rattade in. Vad annat behövdes? Och vad annat fanns att tillgå på den tiden? Någon gång i trettioårsåldern styrdes intresset alltmer åt P1 när jag insåg att tåget nog hade gått vad gällde de dominerande tongångarna rent musikaliskt. Nästa generation hade tagit över, vilket förmodligen är en helt naturlig process. Musik kommer alltid i nya former och uppenbarelser. Bestäm själv var du ska leta efter den och var de bästa källorna finns utifrån ett eget perspektiv. För mig betyder detta numera alltså inte P3. Men vad reflekteras i den här listan? Det handlar alltså om över ett halvsekel av hits, parallellt med möjligen missförstådda mästerverk.

”Running Up that Hill” hittade in på tionde plats i P300. Hade serien ”Stranger Things” något med saken att göra?

Ofrånkomligt kommer alla intresserade att ha synpunkter och här följer några av mina. Bevisligen har även undertecknad ett musikaliska minutvalser som kantat livets stig och tillfört avgörande intryck, somliga av dem alltför obskyra eller nischade för att vara i närheten av diskussionen på en sådan här lista. Andra favoriter är förvånande underrepresenterade på P300. Och jag är väl inte den första som noterat hur anglofilt urvalet är. Att musikkulturen det senaste drygt halva seklet tydligen består av Skandinavien plus Storbritannien och inte minst USA. Och ändå, ändå saknar jag en hel del som är just brittiskt och amerikanskt. Kanske inte så mycket svenskt.

Men hur är det nu, finns det något på spanska överhuvudtaget här? Eller franska? Italienska? Tyska? Arabiska? Bara i väldigt begränsad omfattning.

Och vill man vara motvalls (och ibland vill man det) slås jag av att ibland vilja ha en helt annan låt på de höga positionerna av några artister som hamnat där uppe. Ärligt talat upplever jag inte att ”Purple Rain” (tvåa på listan) är det bästa Prince någonsin gjorde. Och ”Dancing Queen” (sjunde plats) har aldrig varit min personligaste juvel från Abbas kartotek av klassisk pop.

Jo, kanske ska jag vara lite mer systematisk och gå igenom vad som blivit rätt och fel här, helt objektivt. Facit alltså. Felstegen som bara är så uppenbara. Peter Gabriel är inte med förrän på, vänta… Jag läser igenom listan igen. Och igen. Jag kommer att kontrolläsa igen efter att ha skrivit de här raderna: han är inte med överhuvudtaget. Ingen ”Sledgehammer”, ”Don’t Give Up”, ”Biko” eller ”Solsbury Hill”. Eller något av det dussintal andra förslag jag kunde ha kommit med. Hur har det gått till?

Sting och Steve Winwood syns inte heller till. Ja, jag vet att ingen längre gillar Sting överhuvudtaget, åtminstone inte öppet. Utom jag. Men Steve Winwood? Han har ändå jobbat ihop viss respekt och har en lång illuster karriär bakom sig. Nej, ingenting. Starka sångerskor på soulfronten som Chaka Khan och Alicia Keys är representerade med om jag räknar rätt, en låt var. Kanske inte precis de jag skulle ha valt – där har vi det igen, favorit i repris. Vilka verk du verkligen bygger upp ett förhållande till varierar. Kriterierna, kraven som egentligen ställts på sångerna här är till synes inte mer utvecklade än att de gjort som det heter, ‘avtryck på lyssnarna’. Det vill säga de kritiker, producenter, programledare och utvalda P3-lyssnare som medverkat.

Att svenska Robyn hamnat allra högst upp med sin ”Dancing On My Own” är inget jag kan skriva under på. Och det har redan väckt ont blod hos flera kolumnister. Fullständigt överrumplad är jag dock inte eftersom den tog sig in på en liknande lista som långlivade amerikanska kulturtidskriften Rolling Stone satte ihop här häromåret. Plats 20 närmare bestämt, inklämd mellan Billie Holiday och John Lennon. Nej, hon är inte bara en svensk angelägenhet. Själv är jag nog mer förtjust i vissa av hennes tidigare inspelningar, innan det blev utpräglad dansmusik av alltihop. Apropå Rolling Stone: visst var det Aretha Franklin och ”Respect” som rankades högst av dem? Här hamnar den på plats 87. Franklin förekommer på ytterligare ett par ställen och det är helt i sin ordning.

Överhuvudtaget förekommer några väldigt mystiska hemmablinda val med artister som jag egentligen aldrig intresserat mig för. Men jag skulle direkt rensa ut allt med Veronica Maggio och Håkan Hellström här också. Jo. Och Broder Daniel? Nej, jag ska inte ens börja argumentera där…

11 februari 1991 släpptes ”Unfinished Sympathy”. Shara Nelson stod för sånginsatserna. Plats 59 på P300.

Inslag här som jag definitivt skulle rösta på själv men kanske flytta ett antal steg upp eller ner, är exempelvis Talking Heads med ”Once in a Lifetime”. ”Like a Prayer” med Madonna, visst! Kanske inte bland de tio översta men ändå. ”Bohemian Rhapsody” med Queen på elfte plats är en odiskutabelt banbrytande minimusikal som inte kan ignoreras. ”Bridge over Troubled Waters” med Simon & Garfunkel landar också i det högre skiktet och det kan jag inte protestera mot, inte heller mot Massive Attack och ”Unfinished Sympathy” som är svårbegripligt suggestiv och speciell. ”A Day in the Life” med Beatles! Hypnotiskt himlastormande historia. Och ja, jag skulle också tagit med Phil Collins ”In the Air Tonight”, Waterboys ”The Whole of the Moon” liksom ”Take On Me” med A-Ha.

Liksom, givetvis: Kate Bush. Hon är representerad ett par gånger om med tio i topp-placering för ”Running up that Hill”. Det motsätter jag mig verkligen inte, med eller utan misstanken att dess oväntade och organiska inkorporering i serien ”Stranger Things” häromåret kan ha lyft den ett antal placeringar. Naturligtvis borde även hennes ”This Woman’s Work” varit med också, men ”Wuthering Heights” kom de ihåg.

Flera artister här är banbrytande pionjärer, där jag själv dock skulle valt andra av deras ibland helt oförglömliga bidrag till historien. Som i fallen Marvin Gaye, Procol Harum och Dire Straits.

Jag kan ge fler exempel. Och får kanske följa upp det här spontana reaktionen med något mer utvecklat. Exempelvis med en lista på låtar jag själv skulle ha övervägt och rimligtvis borde ha varit med i diskussionen på grund av sin genomslagskraft mer generellt och inte bara tillhör kategorin ‘mina högst personliga favoriter men i stort sett okända för den stora massan’ – för den senare varan finns det många av. Men jag tycker ändå det var kul att P3-folket gjorde det här. Hur många personliga invändningar jag än kan ha mot slutresultatet…

Plats 29 som högst för Aretha Franklin. Redaktionen för Rolling Stone har säkert synpunkter på slutresultatet i det här fallet…

Relaterat: Har jag någon någon gång tipsat om podcasten The Album Years där de två brittiska visionära musikprofilerna Steven Wilson och Tim Bowness entusiastiskt river igenom olika år ur musikhistorien och vad som influerat dem själva från olika genrer? Inte? Då gör jag det nu.

Texmex Times 2024 kapitel 1: Sharknado Vacation?

yemenity2010 reflektion , , , , , , ,

NOT: Först publicerat på parallellbloggen yemenity2010.

This image has an empty alt attribute; its file name is graciasvisita-juli2024.jpg
Vid en sydlig utfart från Matamoros, i riktning mot Victoria. Foto: PJ Lindahl

– It’s going to feel like we are on the barbecue cooking…
Sagt i en amerikansk nyhetssändning från CBS lördag 6 juli. Då handlar det om de områden i USA som drabbats av extrem hetta, bland annat skogsbränder i Kalifornien, parallellt med upprepade varningar för orkanen Beryl som plöjt igenom Karibien och vid den här tidpunkten förutspås träffa en bit upp längst kusten i Texas, om halvannan dag eller så. Vilket betyder att den i så fall skulle passera en bit norröver från där vi själva vistas för tillfället.

Ibland får man improvisera. En dryg månad i Mexiko och USA är en kombination vi gjort förut, med tonvikt på Mexiko. På senare år har vi ofta tagit rutten med flyg från Göteborg via London till Dallas och Brownsville vid gränsen mot Mexiko i sydöstligaste Texas. Så även den här gången. Väl framme lördag kväll 29 juni råder som vanligt viss osäkerhet och det gäller att hålla koll på yttre faktorer som man inte själv kan påverka direkt. Men är de faktorerna fler än vanligt i år?

This image has an empty alt attribute; its file name is huracanberyltv1.jpg
Mexikansk väderrapport 3 juli 2024.

Beryl. Hon är inte den första, men i början av juli 2024 den mest aktuella vindpusten i en orkansäsong som tycks ha startat ovanligt tidigt. Efter att ha orsakat varierande grad av förödelse i Västindien, inte minst Barbados och Jamaica, har myndigheterna i Mexiko från Yucatán till Tamaulipas (vilka alltså är namn på delstater) levererat ständiga uppdateringar kring stormens utveckling: när, var och hur kraftfullt den kommer att slå till och påverka samhället.

En tur med i princip tre stopp under en vecka är planerade för att besöka släktingar till min fru, vars mamma avled i våras. 2 juli går åker vi söderut med min svägerska Lucy i förarsätet från Matamoros ner mot Victoria. Så långt fungerar det mesta enligt planen. Efterhand tvingas vi justera den utifrån bedömningar av väderläget och rapporter om inte bara stormen, utan även med hänsyn till lantbrukare som protesterar för förbättrade arbetsvillkor och emellanåt blockerar olika vältrafikerade vägar i området för att sätta press på sina motparter.

This image has an empty alt attribute; its file name is milycontacos-240704.jpg
Tacos till frukost på vägen mellan Victoria och Monterrey.

Vi hinner tillbringa ett par dagar i Victoria, delstaten Tamaulipas residensstad, och hinner bland annat besöka ett barnkalas i släkten, med inbjuden magiker som trollar fram och bort fåglar, andra husdjur och till slut en orm. En ytterligare utflykt nedåt i delstaten där vi brukar göra nedslag nödgas vi hoppa över på grund av osäkerheten kring hur och när vädret eventuellt kommer att radikalt förändras. Somliga genomfartsleder är tydligen redan översvämmade. För när regnet faller i rikliga mängder är det lätt hänt att vägar, broar och tunnlar snabbt blir vattenfyllda och inte lika snabbt torkar ut. Detta i kombination med de vanligt förekommande groparna i vägarna kan göra det vanskligt att ta sig fram där man inte är lika bevandrad i var de värsta håligheterna för närvarande finns.

Så vi vänder inåt landet, några timmar västerut mot miljonstaden Monterrey där vi tyvärr bara hinner med ett dygn hos ett par av min frus släktingar. I en stad där jag sedan tidigare vet att det finns en hel del att se och göra, samtidigt som avstånden är betydande mellan olika partier av det kluster som utgör ett av Mexikos största urbana områden. Det verkar säkrare att återvända till Matamoros igen innan ovädret närmar sig på allvar, vilket vi utgår från att det kommer att göra, även om prognoserna fortsätter vara osäkra och ibland motstridiga.

This image has an empty alt attribute; its file name is tiburon-spadre-tv240705.jpg
Hajattacker vid kusten utanför södra Texas var heta nyheter kring gränsen i början av juli.

Är det något med naturen i stort numera? Tja, vi hör alla talas om klimatförändringar. Hör den till synes ökande frekvensen av orkaner ihop med dessa? Och har orkanerna och eventuella skiftningar i hur luft- och vattenmassor rör sig ett samband med ett annat ovanligt fenomen: hajar? Utanför södra Texas. Just de här dagarna kommer oväntade rapporter om hajattacker på South Padre Island som vi tidigare besökt flera gånger och är något av ett amerikanskt Öland i kubik. Ett hyperexploaterat men på något vis charmigt stycke arkipelag med smala öar i en remsa längs med kusten, ett geologiskt mönster som ska ha skapats av naturen så sent som för kanske 4000 år sedan. Jo, vi hade tänkt ta en sväng dit också under den här månaden, men tveksamheter uppstår. Flera personer ska ha skadats av någon variant av hajar vid den populära stranden. Och det tror jag jag mig aldrig ha hört talas om tidigare just där. Det här är en plats som sommartid och andra semesterperioder lever upp och lever på turismen mer än något annat. Så det här kan inte vara goda nyheter där.

This image has an empty alt attribute; its file name is rastplatsmexico-240705.jpg
Populär rastplats med restaurang och säljande sötsaker mellan Monterrey och Matamoros. Och se; solen sken den dagen!

5 juli tar vi oss tillbaka från Monterrey till Matamoros, faktiskt helt utan störande stormbyar eller blockeringar på vägen. Men smakar det så kostar det. Totalt betalar vi väl motsvarande några hundra svenska kronor i vägtullar för motorvägen mellan Monterrey förbi Reynosa. Ett par olika alternativa leder finns, men det här är troligen den bästa och jämnaste vägen, väl underhållen jämfört med vissa andra huvudleder här. Ryktesvis kan det vara så att den alternativa rutten är blockerad med räfsor och rasande rivjärn, eller åtminstone av protesterande jordbruksproducenter under tiden, men ibland är även sådana rapporter osäkra.

Väl tillbaka i Matamoros den aktuella helgen visar det sig att vår kära nya bekantskap Beryl väljer att vika sig i en båge längre norrut mot Texas kustlinje efter att den vållat vissa bryderier under något dygn på Yucatánhalvön. I det nordöstliga hörnet av Mexiko passerar den relativt obemärkt förbi, även om vissa kraftiga regnskurar avbryter solen och de genomsnittliga temperaturerna på mellan 30 och 35 °C under dagarna efteråt. Frågan är dock: kommer den här tidigt påbörjade säsongen för stormigheter att fortsätta? Och när kommer nästa våg in över regionen?

Postscript: en liten uppföljare på det här orkanspåret får vi lite oväntat kanske två veckor senare när vi är på väg tillbaka från en tur till Colorado. Vi lyfter med ett tidigt flyg från Colorado Springs med mellanlandning i Dallas och vidare till Harlingen i Texas. Medan vi väntar på omlastning och annat, vi fåtal passagerare som inte behöver byta plan, hamnar vi i samspråk med en ung och social flygvärdinna som berättar att hon själv bor i Houston och kan visa en filmsekvens på sin mobiltelefon från en påtagligt blåsig natt i hemstaden; mer exakt hur det såg ut utanför hennes eget hus när stormen drog fram där. Vi är tacksamma för att ha kommit undan den kulan, kan man säga.

This image has an empty alt attribute; its file name is beryl-tv-240705.jpg

To Be Continued…

Hur bra är de Oscar-nominerade filmerna i år?

yemenity2010 krönika, reflektion , , , , , , , ,
Blir det några statyetter på söndag för ”Killers of the Flower Moon”? Foto: Apple TV+. Copyright © 2023 Apple Inc. All Rights Reserved.

Nu är det dags igen. I morgon söndag, eller svensk tid natten mot måndag. TV4 ska ta hand om sändningen här och tydligen börjar det tidigare än vanligt. Det varierar år från år om jag själv stannar uppe för att se galan direkt, men den här gången planerar jag att göra det. Inte minst för att utbudet faktiskt är, enkelt uttryckt, ganska lovande. Många tippar ”Oppenheimer” som vinnare i flera kategorier, bland annat som bästa film överhuvudtaget. Och jag lutar kanske åt det hållet också, med alla parametrar i åtanke. Men konkurrensen är hyfsad. På senare tid har jag själv recenserat ”Killers of the Flower Moon”, ”Poor Things”, ”The Holdovers” och nu senast ”American Fiction” på russin.nu. Samtliga är nominerade i just kategorin bästa film, även i varierande grad i skådespelarklasserna och andra avseenden. Mina största kunskapsluckor gäller tre filmer som har chansen på några av de mest prestigefyllda priserna; ”Past Lives”, ”The Zone of Interest” och franska ”Fritt fall”. Dessa har jag än så länge inte sett. En svensk sägs ha distinkt pokalpotential: Ludwig Göransson för musiken till ”Oppenheimer”. Kommer Christopher Nolans senaste storverk att ta storslam? Och betyder det i så fall att färgstarka fyrverkerier som ”Poor Things” och ”Barbie” eller en smygande satirsuccé som ”American Fiction” lämnar lokalen tomhänta? Och vad väntar den ambitiösa men lite ansträngda musikgenibiografin ”Maestro” som många menar verkligen ber om att belönas på alla sätt, men kanske riskerar att rasa ner mellan stolarna i orkesterdiket? Jag såg den sistnämnda på Netflix kring nyår, men har inte lyckats samla ihop mig till en sammanhängande recension. Detsamma gäller spanska ”Snöns brödraskap” om rugbylaget som kraschade i Anderna för cirka ett halvsekel sedan. Det är dock en rejält fängslande film som förtjänar erkännande och möjligen kan prisas som bästa internationella film. Faktiskt kan det bli spännande i flera avdelningar natten mot måndag. Eventuellt orkar jag leverera en uppföljning efter det…

Samtliga nominerade i årets Oscar-race kan kartläggas bland annat via SVT.

Bra. Bättre. Braugher.

yemenity2010 nyhetskommentar, puff, reflektion , , , , , , , ,

Hastigt avliden, som en blixt från klar himmel tycktes det. En av, just det, världens bästa och förmodligen mest underskattade skådespelare: Andre Braugher som lämnade jordelivet 11 december 2023 efter en tids sjukdom.

För min del började allt med ”Uppdrag mord”, eller som den hette i original: ”Homicide – Life on the Street”. En snutserie som helt enkelt var bättre än i stort sett allt annat i samma genre. Den hade ett eget språk, en egen stil och mer komplicerade karaktärer än allt jämförbart. Och mest komplicerad, mest fascinerande var Frank Pembleton. Han spelades mycket riktigt av Andre Braugher. Skicklig på att lösa fall, mindre framgångsrik i det sociala spelet, något han inte verkade bry sig så mycket om. Att ställa sig in och försöka vara populär verkade i stort sett helt ointressant för Pembleton. Men gradvis mjuknade han (en aning) och efter en stroke mitt under en förhörsscen några säsonger in, mötte rollfiguren fler prövningar än någonsin och fördjupades. Vilket följdriktigt skapade fler utmaningar för skådespelaren ifråga, alltså Braugher. Serien ifråga fyller faktiskt 30 år just i år och om mina minnesbilder stämmer, så började den sändas även i Sverige i slutet av 1993. Men det kan ha varit något senare.

Efter det så kunde man tycka att vägen framåt vore glasklar. Men efter vad som framkommit i anslutning till bortgången så prioriterade han ibland familjen framför karriären. Och en potentiell filmstjärna förekom företrädesvis i TV-rutan. Där är han numera för de flesta mest känd för en annan poliskaraktär av lite annat snitt: stationsöverhuvudet Raymond Holt i komediserien ”Brooklyn Nine-Nine” som jag själv sett mer sporadiskt. Men visst passar hans behärskade deadpan-spelstil bra som balans i en miljö där de flesta andra är allt annat än behärskade.

På senare år gjorde han också avtryck i den sista säsongen av advokat serien ”The Good Fight” med en nästan utstuderat utsvävande roll; en färgstark och självsäker, marknadsföringsmässigt medveten ny delägare på den advokatbyrå i Chicago handlingen kretsar kring där. Liksom i filmen ”She Said”, där han hade en biroll som redaktör på New York Times, en kortfattad och ytterst fåordig men respektingivande karaktär. Det var väl just hans sätt att säga saker som skilde sig från mängden. En del har det där. Gåvan med en påtaglig basröst skadar inte. Men kapaciteten och förståelsen för hur man ska utnyttja den, den hade definitivt Braugher. Kanske på grund av sin teaterskolning. Det var väl inte så att han var direkt sysslolös mellan de mer uppmärksammade uppdragen, men ändå är det svårt att komma ifrån känslan av han kunde ha blivit ett ännu större namn, definitivt igenkänd av en större massa. Men det kanske inte bekom honom. Vad som är sorgligt uppenbart är att avskedet kom alldeles för snart. Han borde haft så mycket mer att ge.

Själv har jag recenserat första, andra och fjärde säsongen av just ”Uppdrag mord” sedan de började släppas på DVD och även skrivit några rader om sista säsongen av ”The Good Fight” på russin.nu. Apropå den förstnämnda serien – nej, den är svåråtkomlig via strömning, så långt jag känner till. Än så länge. Synd. ”Helheten kan rent av vara den bästa enskilda säsongen av något kriminaldrama från 1990-talet, om jag ska våga vara så spontant översvallande” noterade jag tydligen i recensionen av säsong 4 med ett antal års perspektiv. Med ännu längre perspektiv; se ”Uppdrag mord” om du får chansen. Någonstans, någon gång, någon dag…

BILDER: Andre Braugher 2011 (PHOTO CREDIT: ANDERS KRUSBERG / PEABODY AWARDS. Peabody Awards, CC BY 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by/2.0, via Wikimedia Commons). Skylt i Baltimore (Reading Tom from Reading, UK, CC BY 2.0 https://creativecommons.org/licenses/by/2.0, via Wikimedia Commons)

Slutanförande om fotbolls-EM 2021. Till slut.

yemenity2010 reflektion, sportreferat , , , , , , ,
Straffsparkar har varit en grundbult i fotbollen sedan samlarstenåldern, i princip. Här är det Polen som bränner en mot Argentina under fotbolls-VM 1978. Unknown author, Public domain, via Wikimedia Commons. https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Fillol_penal_deyna.jpg

Målvakten, signore Donnarumma, turneringens mest hyllade,  är lurad åt fel håll. Straffen placeras i motsatt hörn – tyvärr i stolpen och ut. Två decimeter längre åt höger och finalen kunde ha varit nära ett avgörande, åtminstone med ett starkt psykologiskt övertag för laget som aldrig vinner några titlar, men denna sommar kom närmare än på ett halvsekel. Marcus Rashford brukar vara säkerheten själv vid straffpunkten, åtminstone i klubblaget där han i regel har flitigt med speltid. Ja, jag utgår från att alla vet vilket legendariskt klubblag det handlar om (Man U, OK?). Jag har alltid varit skeptisk mot taktiken att slänga in så kallade straffspecialister alldeles i dödsryckningarna av en förlängning. Det är som att säga: ‘Det här är ditt jobb idag, grabben (eller tjejen) – ditt enda jobb. Se till att göra det, OK?’ Ibland lyckas tilltaget och engelske förbundskaptenen Gareth Southgate har väl i efterhand erkänt att det var en gambling att sätta in tre så unga spelare med begränsad speltid just där och då i det pressade läge som ett straffavgörande innebär. Även om de sett mest övertygande ut på träningarna från elva meter. Träning är träning – en final är en final. Southgate har gjort mer för Englands vitskrudade gossar än någon företrädare på flera decennier, men tyvärr brast något i den akuta analysen här, tror jag. Att straffsumpare sedan attackeras bortom all reson av osaliga element på nätet har blivit en baksida av kommunikationsrevolutionen som tycks oundviklig. Till att börja med: Straffläggningar går ut på att någon måste misslyckas. Annars tar de aldrig slut. Det är liksom en integral del av den (åtminstone i teorin) softare socialdarwinism som sport på elitnivå innebär. Ska det vara så svårt att förstå, eh? 

Kanske det sjukaste och mest oansvariga EM-slutspelet någonsin. Det mest osannolika, ett som inte liknar något annat av flera orsaker som ni alla redan känner till. Samtidigt slående händelserikt och hälsofrämjande. I varje fall för själen. Hur det kommer att påverka folkhälsan i Europa under de kommande månaderna är något som säkert kommer att analyseras och redan till viss del görs, specifikt i förhållande till hur det påverkat pandemin och eventuellt ökat fallen av en liten åkomma kallad covid-19. 

Några har noterat att samtliga fyra semifinallag har haft fördelar av flera hemmamatcher från gruppspelet och framåt. Jo, det vore kanske onaturligt om inte det hade spelat in. Inte minst England har säkert tjänat på det. Deras avgörande straffspark i förlängningen mot Danmark var givetvis väldigt tveksamt dömd. Väldigt. Ändå, med tanke på deras sammantagna insatser och dominansen även mot danskarna kan du inte kalla det oförtjänt att de tog finalplatsen.

Chocköppning i finalen mot italienarna med tusentals fans på hemmaplan i ryggen. Luke Shaw slår till – av alla människor. Jo, som Manchester United-supporter har jag inget emot att han gör det. Om det sker mot något annat lag än Sverige. Före finalen hade jag annars, för ovanlighetens skull, lutat mer åt Italien som personliga favoriter. Inte minst för att de överraskat med sin positiva inställning och kreativa form av det vackra spelet. Semifinalen mot Spanien kändes någonstans då som en moralisk final. Men även efter en sådan ska finalen överlevas också. Inget lag har kunnat glida igenom turneringen. Så är det sällan heller. Alla har sina formsvackor på vägen och det gäller att ha dem på rätt ställe. Säg, en eventuellt betydelselös sista match i gruppspelet (vilket få lag kan kosta på sig). Eller att kämpa sig igenom en åttondelsfinal när man har sin dittills sämsta dag som italienarna gjorde. England saggade kanske som mest under semifinalen. Italienarna hämtar sig efter engelsmännens inledande chocktaktik och uppvisar efterhand ett generellt bollinnehav på närmast spansk nivå utan att få till de riktiga dunderchanserna. Men visst är det snyggt. När gli azzurri-kvitteringen till slut kommer i 67:e minuten efter en tilltrasslad situation kan väl ingen (utom engelsmän) hävda att det är orättvist. Markant övertag på alla fronter, men de tappar rytmen sista tio minuterna efter skadan på Chiesa. Ändå, hemmalaget bör vara mest tacksam för att det gick till förlängning ännu en gång i detta mästerskap.

Scenförändring igen efter ordinarie tid. Hemmanationen verkar mer intresserad av att spela och försöka avgöra än än senaste timmen innan dess. Och det är väl så vi vill ha en final? Två lag med sällsynt spelskickliga deltagare där båda lagen dessutom spelar på gränsen för det tillåtna i en match där domaren släpper igenom mycket som i tidigare matcher skulle ha renderat frisparkar. Ändå en bunt gula kort utdelade. Med andra ord: ganska tufft på plan.

Straffar är ett rafflande sätt att avgöra på, men kanske inte det jag helst ser just i en final. Och för just den här utskjutningen måste man ställa några frågor (som jag och flera andra redan varit inne på). Exemspelvis; var det rätt att skicka fram 19-åring på den sista straffen? Några av de mer rutinerade spelarna borde nog ha klivit fram och varit beredda att ta smällen. Inte för att italienarnas utvalda skarprättare var klockrena heller – det blev en knapp straffseger. Jo, det hade väl varit välkommet för England att äntligen vinna något. Men sett över 120 minuter (och turneringen som helhet) var Italien aningen bättre. Sorry. 

Marginalnotering: David Beckham i publiken hälsar på Tom Cruise. Eller Tom Hanks, som TV4:s expertvittne Hasse Backe kallar honom.

För övrigt: ett annat fotbollsmästerskap har parallellt pågått i Sydamerika med Argentina som slutsegrare. Har tyvärr inte haft möjlighet att se mycket av det. Mer obegripligt är väl att det finns folk som orkar engagera sig i ett NHL-slutspel mitt i sommaren. Jo, den transatlantiska hockeyligan avslutades också nyligen, ryktas det. Hockey? I juli? Oavsett omständigheterna, ett mindre helgerån.

Som min fru konstaterar: just nu regerar italienare allting. De tog Eurovision Song Contest, de tog EM. Och något halvt dygn tidigare hade Argentina alltså tagit hem sydamerikanska mästerskapet. Ni vet väl hur det är med argentinare? De är egentligen italienare som flyttat till Sydamerika.

Existentiella bonusfrågor: Vilka är det mest synd om? Välbekanta skådespelare som förekommer så frekvent i reklam för spelbolag att de riskerar bli mer förknippade med detta än något annat de gjort? Eller före detta profilerade programledare som tillåts dyka upp någon minut mellan varven från en studio som tycks tillhöra ett annat spelbolag med avtal hos berörd kanal? Jo, alla behöver vi betala räkningarna på något sätt.

Fler noteringar från EM i fotboll 2021. Jo.

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion, sportreferat , , ,

Över. För svensk del. Som för många andra svenskar har det krävt återhämtning ett par dagar…

Offensiv inställning. Rätt medicin? Det var upp till bevis. Verkligen. Sverige mot Ukraina i åttondelen i en match utan solklar förhandsfavorit. Sverige med dåliga minnen från förr. Men Forsberg klev fram igen och såg till att Sverige höll jämna steg efter en längre press mot ett Ukraina som aldrig kan räknas bort. Psykologiskt viktigt kvitteringsmål i slutet av första halvlek. 

Nerver som vanligt. Dilemmat med att balansera mellan överoptimism och överdriven försiktighet. Tidiga andra halvlek i matchen stod och vägde, som det brukar heta. Lagen turades om med varsitt stolpskott. Ribban träffad av Forsberg. Sverige med en period av kraftig dominans innan båda lagen tröttnade och slutet såg otäckt chansartat ut. Danielssons aktion som ledde till utvisning i förlängningen såg mer ut som en olyckshändelse men var väl för vårdslös – som det kan bli i stridens hetta, särskilt i slutskedet av matcher. 

Det vore synd att kalla den här utslagsmatchen för en särskilt brutal tillställning, eller att det kunde skönjas någon direkt aggressiv stämning på plan. Men visst, ju längre förlängningen fortskred såg planen alltmer ut som ett slagfält med trötta, slitna och skadade spelare i mängd.

Hårdare än så här kan det väl inte sluta? Ett skadeskjutet och numerärt reducerat svenskt landslag försvarar sig med näbbar och klor fram till tilläggstid i förlängningen. En match som tappat större delen av sin rytm efter att Sverige styrt och ställt under stor del av ordinarie tid. Utvisning. Små marginaler. Visst, några centimeter åt ena hållet så kunde avgörande målet ha dömts bort för offside. Grymt, sade grisen.

Och: nej, jag har väl nämt att jag oftast inte är en beundrare av TV4 i allmänhet eller deras uppbrutna EM-bevakning, till stor del styrt av kommersiella hänsyn som journalisterna själva inte kan göra mycket åt. Det är inte de enda problemen. Men, hyllas de som hyllas bör. Kim Källström i studion. En tillgång. Nykter analys även när det är som tyngst.

ÖVRIGA FRÅGOR: 

  • Vem var gladast efter åttondelsfinalerna? Álvaro Morata, den tidigare utskällde, spanske tänkte målmaskinen som slog till när det som bäst behövdes? Eller kanske Ricardo Rodriguez, som för Schweiz räkning missade en straffspark under ordinarie matchtid i en match som sedan såg ut att gå dem ur händerna, innan en osannolik comeback.
  • Flashback: En spansk sommar för snart 40 år sedan. Jag var inte där. Men det sändes. Fotbolls-VM i ett land som ganska nyligen lämnat diktaturen bakom sig och trätt in i demokratiernas värld. För deras egen del blev mästerskapet en besvikelse. Landslaget, alltså det spanska, var inte det vi brukar se från iberiska halvön idag. Men det spelades matcher att minnas av olika orsaker.
  • Sverige var inte med, nej. Det var så under 1980-talet. Inga stora mästerskap för oss. Men ett VM med en serie kufiska inslag, en och annan skandal och däremellan lysande tillställningar. Brasilien imponerade mest tills de gick in i väggen mot Italien. I semifinalen konfronterades Frankrike med dåvarande Västtyskland. Tyskarna tog ledningen, fransmännen kvitterade och i förlängningen gick man fram till 3-1. Då hade tyske målvakten Schumacher under ordinarie tid i princip klubbat ner en fransk spelare och gjort sig allmänt impopulär på stadion och omvärlden. De envisa västtyskarna kom dock tillbaka till 3-3 och så väntade straffläggning. Där blev den impopuläre västtyske målvakten hjälte.
  • Från 1982 till 2021 går det alltså en tråd. En som fransmännen säkert skulle vilja glömma. Igen! I en överhuvudtaget märklig matchdag 28 juni tappar först spanjorerna 3-1 till 3-3 mot Kroatien i slutminuterna. De kommer ändå igen välförtjänt och vinner i förlängningen, även om kroaterna ryckt upp sig betydligt sedan sin håglösa inledning på gruppspelet.
  • Men detta Frankrike, anno 2021. Vad händer? Borde de ha bytt ut några av sina älsklingar innan matchen? De såsade omkring i en timme för att sedan rycka upp sig och se ut som Europamästare i ungefär en kvart. Tre mål och saken var väl klar? Varpå de slumrade till igen, tappade 3-1 ledning och vi såg ännu en överraskning i detta mästerskap. En överraskning som Schweiz, trots en del näradödenupplevelser trots allt förtjänade. Normalt sett skulle jag haft hjärtat hos Frankrike i en sådan match, men det är svårt att komma över hur oinspirerade och fantasilösa de såg ut under stora delar av den så viktiga kampen. Ibland räcker inte att rycka upp sig under en begränsad tid, inte i det här mästerskapet i alla fall.
  • Straffar. Och den här gången hette nemesis inte Schumacher utan Sommer. Som lyckades plocka en straff och det räckte. Intressant kamerainställning förresten. Har vi sett en så frekvent användning av kameravinkeln från straffläggare perspektiv som nu? Någonsin?
  • Ibland får man äta upp sina spekulationer. Vad skrev jag nu om de tre klassiska storbolagen i ”dödens grupp”? Tyskland, Frankrike och Portugal som alla till lyckades ta sig vidare. ’Då kan de gå hur långt som helst’. Just det. Samtliga utslagna i åttondelen. Portugiserna kommer nog att saknas mest efter sin insats mot ett Belgien, som inte direkt glänste i åttondelen trots sin magnifika reservarsenal med i princip två uppställningar som skulle kunna vara i nivå med Sveriges förstaelva, åtminstone på papperet.
  • Konungadömet England, det vill säga rent politiskt en del av ett större rike som tillåts dela upp sig i fotbollssammanhang, har inte precis presenterat propagandafotboll i den mening ordet brukar betyda. Men de har spelat stabilt, som Dr Alban skulle ha sagt. Och när Thomas Müller inte träffar mål i friläge, då har man nog som motståndare en lyckodag. Medan sagan Joachim Löw som styrman för det ibland oövervinnerliga och ibland underpresterande stortyska mannschaftet är över.
  • Nederländerna, Frankrike, Portugal och Tyskland samtliga eliminerade före kvartsfinalerna. Och, om jag räknar rätt, två lag som enbart skramlat ihop tre poäng var i gruppspelet, kvalificerade för kvartsfinalerna.  Så är det. 
  • Litet mysterium: hur kunde schweizarna vara så precisa straffläggare mot Frankrike och så taffliga i kvartsfinalen mot Spanien? Pur utmattning kanske. De hade trots allt spelat över en halvtimme med en man kort efter en utvisning. Men ändå.

Akustisk trend i vårens skivsläpp?

yemenity2010 krönika, reflektion , , , , , , , , , , , , , , , ,

Ja, jag vet. Ingen säger skiva längre. Men dock. Och vi vet alla att det senaste året påverkats av en pandemi, då inte minst i kreativa sammanhang. Ändå har det släppts förvånansvärt mycket musik som visar både kraft, variation och och inte nödvändigtvis varit extra sparsmakad bara för att förutsättningarna förändrats.

Ändå kan man möjligen skönja en musikalisk tendens i strömningsfloden (välj passande plattform) på senare tid, där akustiska arrangemang är framträdande. Det lite mer avskalade, titlar och stämningar som anspelar på ett liv där inte allting är precis som vanligt. Vad som nu är vanligt. Eller också är det en tillfällighet. 

Det brukade kallas Unplugged. Aldrig en helt sanningsenlig programförklaring eller konsumentupplysning. Men under en period för några decennier sedan skulle alla band värda sitt vete göra någonting där man inte explicit använde elektriska instrument i speciella konsertupptagningar för att visa på sin egen virtuositet och versatilitet. Eller något.

Att en gitarrgigant som Steve Hackett emellanåt släpper något mer oelektroniskt är ingen sensation. I och för sig. På ”Under a Mediterranean Sky” har hans akustiska gitarrer definitivt hamnat i centrum men de omges av orkesterarrangemang, vare det stråkar eller annat fylligt som skulle kunna fungera som filmmusik. Eller överhuvudtaget fungerar till ganska mycket. Inte minst för reflektion och eftertanke. Det här är både storslaget och dynamiskt. Nästan sentimentalt ibland, men inte i någon nedsättande mening. Den känns levande och väcker känslor.

Lite mer oväntat går gamla kanadensiska neoproggarna Saga och river av en del av sina gamla örhängen, om det nu är rätt ord, i mer akustisk tappning på ”Symmetry”. När det gäller hantverksskicklighet oavsett instrumentpark har de egentligen ingenting mer att bevisa, men det här är ändå fullt acceptabla och ganska behagliga varianter av sådant som för deras långvariga följare låter bekant.

”Songs of Isolation”… Sångerskan AA Williams med sin lätt beslöjade och klagande stämma, söker sig tillbaka i en sångskatt som kanske framför allt har sin bas i 1990-talet. Flera av de här omkvädena låter förmodligen också väldigt bekanta för många, men inte riktigt i de här avskalade, ofta melankoliska men livfulla tolkningarna.

Steget till att bara hålla sig till flygeln och skapa atmosfär med tangenternas hjälp är väl inte så fruktansvärt långt för Gleb Kolyadin, ena halvan av ryska duon iamthemorning som skapat sig en profil just på området ’bygga bilder med hjälp av ljud’. Här ska tankarna föras till något av den naturligaste som finns, nämligen vatten. Titeln ”Water Movements” säger väl något. Något som Gleb snott ihop på lediga stunder i väntan på friare rörlighet över gränserna? Vad vet jag, men han kan sitt värv. Och det fungerar precis som ovanstående verk bra, något som kanske speglar både artistens egen sinnesstämning och en stor del av publikens.

I samma andetag kan vi kanske också sortera in Anneke van Giersbergen som förmodligen är fullständigt okänd för den stora massan, men skapat sig en egen profil i sammanhang med större dramatiska gester, episka utflykter och flitigt utnyttjande av sina betydande röstresurser. ”The Darkest Skies Are the Brightest” låter i alla fall uppmuntrande, eller hur? Och somliga artister är mogna att hantera mer återhållna infrastrukturer där kraften verkligen måste komma inifrån. 

Om The Anchoress senaste släpp passar in i den här trenden? Tja, delvis. Hon har även i vanliga fall starkt fokus på rösten, de egna lätt snedsmilande texterna och pådrivande piano. Men aningen mer avskalat är det kanske ändå än sist på albumet ”The Art of Losing”. 

Det senaste med vår egen Emil Svanängen, mer känd som Loney Dear har väl också delvis koppling till trenden. Men för honom är det knappast en trend. Akustiskt är kanske inte rätta ordet, men att mycket kretsar kring en man med sina klaviaturer och säregna skapelser är ingen nyhet. ”A Lantern and a Bell” smyger sig på, men växer ganska fort. 

Och på tal om egensinne. Cobalt Chapel, duon som synbarligen vill kombinera medeltiden med 1970-talets ljudlandskap, är tillbaka. Som vanligt svår att beskriva och bör upplevas för att sedan fascineras av eller förkasta. Själv väljer jag det förstnämnda. ”Orange Synthetic” heter nya albumet.

Spartanskt och sparsmakat gäller knappast senaste EP:n från svenska ACT. ”Heatwave” har gott om de vanliga tvärvändningarna, taktbytena och temperamentet. Även om de inte är lika produktiva numera som en gång så låter de förvånansvärt unga och hungriga. Lastgamla är de kanske inte, men som band har de trots allt existerat i närmare ett kvartssekel.

Finns det fortfarande lite old school rhythm & blues som rycker tag? Jag gillar i alla fall Jon Batiste och ”We Are”. Han vet hur man lägger an ett grundläggande groove och pumpar på. En cool groovy ljudvägg, skulle man kunna sammanfatta ”VWETO III” från Georgia Anne Muldrow. Men det är ju att föredra framför en ocool ogroovy ljudvägg. 

Och något slags ambienta ljudväggsambitioner demonstrerar också sofistikerade Sufjan Stevens, nu i form av en handfull sångsamlingar släppta i snabb följd, med titlar som ”Convocations” och ”Lamentations”. 

Mexikanska gitarrduon Rodrigo y Gabriela fortsätter å sin sida satsa på EP-formatet och avskalade arrangemang med fett fokus på just gitarrerna, som senast den kärnfullt konsumentupplysningsbenämnda ”The Jazz EP”. 

För övrigt: jo, jag har inte missat att Steven Wilson, den levande legendaren, fortsätter utforska en riktning som en del av hans gamla beundrare inte riktigt klarar av. Och ”The Future Bites” kan väl vara riktigt provocerande för dem som vill hålla sig helt på den progressiva arenan. Men i stort sett gillar jag den. Sedan har jag varit lite trögare med att tränga in i det senaste från supergruppen Transatlantic. ”The Absolute Universe”, släppt i två olika versioner som delvis överlappar och delvis kompletterar varandra. Ungefär. Återkommer om det.

Men… Ett år med ett nytt album från Frost* brukar bli bättre än ett år utan ett album från Frost*. ”Day and Age” är varken särskilt akustisk eller avskalad, men bjuder i stort sett på samma styrkor och stänkare till sångbyggen som de brukar leverera. 

För övrigt: Block Editor. På den här plattformen. Nej, jag har fortfarande inte lärt mig tycka om den nymodigheten. Efter mer än tio år som användare av WordPress är plötsligt varje tidigare relativt enkelt moment… överflödigt invecklat. Varför?