En sång en gång: ”Little Lives, Big Love” – Adele Bertei (1988)

Tiderna är hårda. Sverige står inför ett stålbad. Och givetvis, givetvis inte bara vi. Vad behöver vi mest? Mer än bara nyheter och ständiga uppdateringar om exakt hur hårt ansatta vi är av den där osynliga fienden som fått kontinenter att stänga ner, införa undantagstillstånd och starka sociala förhållningsregler i varierande grad. Det är tufft. Musik har en erfarenhetsbaserat osviklig terapeutisk funktion för människor (vare sig man verkligen kan visa det vetenskapligt eller inte) och den här våren är inget undantag. Ska vi grotta ner oss i undergångsstämningar, tungt melankoliska tongångar eller den totala motsatsen? Varför inte lite av varje…

Adele Bertei. Ej att förväxla med sin framgångsrika namne utan officiellt efternamn. Finns hon fortfarande? Ja, men inte särskilt påtagligt på strömningssidan, åtminstone inte Spotify. Däremot härbärgerar hon en egen hemsida och en översikt av karriären är tillgänglig på engelskspråkiga Wikipedia. Där framgår bland annat hennes bakgrund som pionjär på punk- och new wave-scenen under sena 1970-talets New York, följt av samröre med prominenta personer i branschen som Thomas Dolby, Brian Eno, Scritti Politti och Tears For Fears under inte minst ett hyperaktivt 1980-tal, men på senare år även skrivande och filmmakande i olika format. Jag har inte hängt med helt under de senaste decennierna, verkligen inte. Och ”Little Lives, Big Love” kanske inte är särskilt representativ. Men den är catchy. Klatschig. En riktig schlager, nästan. Hämtad från albumet ”Little Lives” som jag har någonstans här i hyllan, men inte hittar för tillfället. Ja, LP-sortimentet hemmavid borde organiseras bättre. Kanske enkelt alfabetiskt som det en gång var…

Alltnog. Låten ifråga. Lyriskt refereras uppenbart till situationen i Sydafrika under apartheid, som fortfarande var ett verksamt oppressivt system då. Som det skulle visa sig, inte så många år till. Tonen är optimistisk – ”…even the longest night-time ends in brand new day…” – vilket förstärks av en tämligen okomplicerad men opretentiöst inspirerande video. Musikaliskt är det starkt pianobaserat, med fylliga körer som sväller upp i korus. Kort sagt passade det perfekt in i särskilt radiolandskapet under sent 1980-tal. Jag är säker på att jag måste ha hört singeln ett flertal gånger i svenska P3 innan jag plockade upp hela plattan själv, vilket antagligen inträffade under någon skivrea, gissningsvis i Linköping eftersom jag bodde i de krokarna under större delen av uppväxten. Helt säker är jag inte vad gäller alla sådana simpla detaljer. Men låten har levt kvar i minnet. Tursamt nog finns den åtminstone uppladdad av någon vänlig själ på YouTube sedan ett antal år tillbaka och stannar väl i alla fall där till dess någon tar ner den igen. Resten av LP:n? Jo, den var också helt helt OK. Dock tydligen inte tillräckligt storsäljande för att Berteis egen solokarriär skulle ta fart på allvar. Hon tycks ha hittat sin väg ändå, men just det här ögonblicket känns som en av de där bortblåsta ljuspunkterna från en era som innehöll försvarliga delar av både vin och vatten, men inte minst musikulturellt satt djupa spår i många av oss som växte upp då.

 

”No matter the cost or sorrow, I’m putting the odds on you. Little lives and big love will always see it through…” (ur refrängen)

”Contagion” – passande filmval under pågående pandemi?

 

Det har gått fort. Var det bara en vecka sedan den svenska melodifestivalfinalen genomfördes i en av allt att döma fullpackad Friends Arena? Allsvenska premiären planerades, Premier League och La Liga körde på som vanligt, kulturevenemang utannonserades i samma takt som de brukar samtidigt som vi fruktade att italienarnas och den kinesiska Wuhan-provinsens öde kunde bli vårt? Nu är det reseförbud, stängda gränser, inställda konserter och allmän lockdown som gäller i Sverige och större delen av Europa. Inte ens sjukvårdsrådgivningen klarar av att ta emot alla frågor. Och kyrkkaffet jag och min fru skulle ha hjälpt till med just denna söndag bortrationaliserades. Bara en sådan sak.

Än så länge har vi dock fungerande elektricitet. Och streamingtjänster. En del av oss envisas även med att ha fysiska DVD-skivor hemma i hyllan. Och böcker. Men om jag nu för ett ögonblick fokuserar på film och TV-drama; vad passar bäst in i samhällssituationen just nu? Förutsatt att det inte är total verklighetsflykt man egentligen skulle vilja grotta ner sig i (vilket är frestande och fullt förståeligt – jag och frun tillbringade två timmar med superhjältekomedin ”Shazam!” via Netflix under lördagkvällen). Spontant är det en film som mer än någon annan fångar världsläget den här veckan, åtminstone enligt mina minnesbilder. Vill jag verkligen se om den precis nu? Den ligger här framför mig på bordet. ”Contagion” (2011), regisserad av den synnerligen produktive Steven Soderbergh med filmer som ”Traffic”, ”Sex, lögner och videoband” liksom ”The Laundromat” på sin långa och mestadels mäktiga meritlista. 

För knappt åtta år sedan recenserade jag i alla fall ”Contagion” på russin.nu och beskrev premissen så här:  ”Myndigheter världen över våndas över frågan om exakt vad som sprids. Och hur. Och vilket är värst; att överreagera och riskera kaos eller att göra för lite och se situationen förvärras ytterligare? Hur informeras allmänheten bäst? Det rör sig om ett nytt virus som expanderar sitt territorium fort, väldigt fort. Och är dödligt. Miljoner drabbas.” Allt börjar med att Gwyneth Paltrow hostar till under en affärsresa eller dylikt. Hon mår inte alls bra. Matt Damon är däremot helt immun. Och det var här jag första gången fick veta hur ofta människor genomsnittligt rör sitt eget ansikte under en vanlig dag… Soderbergh är känd som en stilistisk realist snarare än vildsint eskapist och just därför är ”Contagion” som jag minns det en kraftfull och trovärdig skildring av ett scenario som… ja, som nu. Även om covid-19 inte är Digerdöden och förhoppningsvis inte får fullt lika fasaväckande följder som den så kallade Spanska sjukan för drygt 100 år sedan. Det nya coronaviruset har redan påverkat folkhälsan, samhällsfunktioner och världsekonomin på ett sätt som sannolikt kommer att ha ihållande konsekvenser. 

Naturligtvis har inte bara jag kommit att tänka på den här filmen just nu. Kolla in artikeln i The Verge där ”Contagion” rapporteras ha blivit populärt nedladdningsobjekt först i Sydkorea, sedan i Australien och flera andra länder. Jag har ett bestämt minne av att den fanns ute på Netflix i Sverige nyligen, men troligen är den inte kvar där nu. 

Annars? Jovisst kan man låsa in sig med ”Kärlek i kolerans tid” eller miniserien ”Pestens tid” (och varför inte läsa böckerna de bygger på). Liksom diverse apokalyptiska visioner à la ”Bird Box”, ”Day After Tomorrow”, ”These Final Hours”, ”Waterworld” eller ”Us”. Om man nu inte vill söka sig till något annat mer lättsamt, som sagt. Undergångsvisioner på film kan vara mer eller mindre trösterika och hoppingivande. 

Relaterat: Mer om coronaviruset från Krisinformation.se och Folkhälsomyndigheten. 

Medan jag skriver det här ljuder min egenkomponerade spellista med Procol HarumSpotify via en liten men kaxig bärbar högtalare på hyllan. Fråga mig inte varför det blev just Harum. Men de har något slags osedvanligt välbalanserad pompös melankoli och tilltalande ödesmättnad över mycket av sin oeuvre, främst från sent 1960- och tidigt 1970-tal. Låter det lockande eller löjeväckande?

Steve Taylor! Aktuell intervju i podcasten True Tunes. 

 

Musiker, satiriker, producent och filmregissör. Numera även lärare på ett college i Nashville. Det sistnämnda var nytt för mig. Men det är mycket man kan lära sig i podcasten True Tunes. Den här gången handlar det om Steve Taylor, en herre som susade in i CCM-världen, eller vad vi kan kan kalla den amerikanska kristna musikbranschen för ett par decennier sedan, händelsevis under mina mest påverkbara ungdomsår. En välsignelse. Även om han inte varit särskilt regelbunden musikmakare det senaste decenniet så har han visat livstecken mellan varven, som med bandet Steve Taylor & the Perfect Foil vars album ”Goliath” jag tror mig ha recenserat häromåret. Jovisst gjorde jag väl det. Liksom han landade på tredje plats i min egen ranking av 1990-talsalbum med ”Squint”, tillika avseende 1980-talsalbum med ”I Predict 1990” i början av 10-talet när den här bloggen var relativt ung och färsk. 

Och med ojämna mellanrum intervjuas han av andra övervintrade fans i podcaster som det kan krävas ett uppammat specialintresse för att hitta. Podcasten  ”True Tunes” startade under förra året men har tydligen en lång förhistoria av tidskriftsproducerande och kontaktskapande i den amerikanska kristna musikbranschen som både rosas och risas frekvent. Värdena John J. Thompson reder ut en hel del sådant i olika intervjuer och inte minst har han nu alltså kommit fram till Steve Taylor. Som berättar om det förflutna, nuet och framtiden. 

   

Ja, det aktuella avsnittet finns där podcaster brukar finnas. Leta under The True Tunes Podcast, Episode Seven (Steve Taylor, Lost Dogs, The Innocence Mission). 

Film och fascism – en komplicerad historia

Leni Riefenstahl regisserar, anno 1940. Källa: Wikimedia Commons. https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/7/74/Leni_Riefenstahl%2C_1940_%281%29.jpg

Ett antal nya podcaster har dykt upp i mitt blickfång under första halvåret 2019. Som det ska vara. Flera som handlar om film, inte minst. Förresten, helt nya är inte alla. Film Comment är ett magasin i skrift med vissa anor, tror jag, även om jag sällan läst det. Naturligtvis har de även en egen podcast nu, visar det sig. Ett avsnitt från ett halvår tillbaka, som jag själv hittade häromsistens, behandlar det känsliga ämnet konst och fascism. Utgångspunkt är bland annat Leni Riefenstahls berömda (och med ett uttryck i tiden, ’djupt problematiska’) propagandafilmer för Tyskland under nazitiden, som ”Viljans triumf” med mera. Livlig diskussion och analys i flera lager av skribenten J. Hoberman och filmmakaren Zoe Beloff. Riefenstahl har fortfarande sina fans och frågan är i det här fallet inte bara om man kan skilja på konstnär och konstverk utan även om man kan ta avstånd från ett budskap och samtidigt beundra formen det framställs i. I diskussionen nämns även den korta men effektiva dokumentären ”A Night at the Garden” som egentligen bara består i sju minuters bevarade scener från ett nazistiskt möte i New York 1939. Just det, i USA. Den finns enkelt tillgängligt på nätet för alla och envar via anightatthegarden.com. Om någon händelsevis gissar att studiogästerna i Film Comment gör jämförelser med dagens politiska klimat och kanske råkar nämna exempelvis massmöten med Donald Trump på scen, så… Grattis! Det gör de också.

Relaterat: Fler till stor del filmfokuserade podcaster, nya eller inte så nya, som jag upptäckt under det senaste dryga halvåret är The Next Picture Show, Pop Culturally Deprived, Scriptnotes, Think Christian och Filmspotting. Sinsemellan ganska olika, men gemensamt är att de är gjorda av personer som är intresserade av sitt ämne och har en förmåga att göra det intressant även för oss andra.

Rappt berättad modern historia i podcasten ”Fatwa”

Salman Rushdie på en tillställning i New York 2008. By David Shankbone – Own work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=4854655

En del av oss kommer ihåg det, även om det nu är 30 år sedan det hände. Ledaren för den islamiska republiken i Iran, ayatolla Ruhollah Mousavi Khomeini, gav sig in i bokrecensionsbranschen. Han var missnöjd. Till den grad att det i princip handlade om uppmaning till dödsstraff. Eller lynchning. I en så kallad fatwa. Författaren Salman Rushdie fick därmed publicitet som aldrig förr och blev ett världsnamn, men kanske inte riktigt på det sätt som önskades. Han fick leva med personskydd flera år framöver efter det. Några avsnitt i romanen ”Satansverserna”, som jag erkänner att jag fortfarande inte har läst, provocerade fram processen. Men hur startade kampanjen mot honom egentligen? I podcasten med det kärnfulla namnet Fatwa från BBC reder man ut historien om hur invandrare med muslimsk bakgrund i Storbritannien som kände sig undanskymda i samhället, i vissa fall blev militanta aktivister på grund av ett litterärt verk och faktiskt uppmanade iranska ayatollan till att uttala sin dom. Något som annars kanske inte skulle ha inträffat.

Den här berättelsen rymmer flera lager; om identitet, nationalitet och religion liksom hur människor påverkar och påverkas av drastiska beslut på ett individuellt och kollektivt plan. Spännande rakt över. Tio avsnitt med en snittlängd på ungefär en kvart gör att tiden går undan. Här finns inte många döda punkter. Men en rejäl dos modern historia i rask takt.

(Finns där poddar brukar finnas, ni vet)

Håller VAR på att förstöra fotbollen som vi känner den?

Jakten efter millimeterrättvisa. Hur mycket är den värd egentligen? Den nya tekniken med videogranskning som introducerades i stor skala under förra årets fotbolls-VM för herrar är definitivt i sin linda och kanske kan utvecklas till något mer konstruktivt än vad det är idag. Allvarligt talat, just nu är den i praktiken mest irriterande. Och den synpunkten luftas väl med jämna mellanrum av fotbollsfans världen över. Visserligen har en del rättmätiga straffar och andra viktiga beslut fattats den vägen, men var det värt processen? Ser vi ens domare på plan med något slags egen auktoritet längre? Vågar linjedomarna tänka själva överhuvudtaget eller ska de vänta i vad som tycks flera minuter för att våga flagga för offside?

Exemplen har haglat under innevarande fotbolls-VM för damer (som annars innehållit många underhållande element). Är det inte farligt nära parodi på fotboll när Frankrikes damlandslag på hemmaplan först får en straff, hårt men i princip korrekt dömd, missar densamma och sedan tillåts slå om den efter att målvakten varnas för att ha rört sig för tidigt med några centimeters marginal och ett högst avgörande mål blir resultatet efter flera minuters förfluten tid? Den som inte tyckte synd om Nigeria i det läget är antingen fanatisk frankofil eller har någon form av tvångssyndrom vad gäller just mikrometerrättvisa som inte ens är riktig rättvisa. Alla väntetider gör att matcherna förlängs mer och mer, men tydligen inte så mycket som de borde göra med tanke på tiden som försvinner. I princip har väl de flesta matcher på så hög nivå att tekniken används, effektivt sett blivit kortare. Eftersom, åtminstone enligt någon undersökning under förra sommarens VM, domarna nästan aldrig lade till så mycket extra tid som de egentligen borde ha gjort. Frågan aktualiserades under den tveksamma bedömningen av USA:s andra mål mot Sverige. Som godkändes, trots att det rimligen borde ha bedömts som offside på en anfallare som kanske inte konkret rörde bollen men definitivt påverkade spelet. Vad ska man med långrandiga utvärderingar och kameror till när det ändå handlar om subjektiva beslut som definitivt kan ifrågasättas?

Målkameror och att målvakter inte får plocka upp bollen efter bakåtpassningar, de var definitivt konstruktiva förändringar som skett vid olika tidpunkter. Bedömningen av straff verkar däremot alltmer löjeväckande. Särskilt vad gäller hands. Ska alla försvarare springa med händerna bakom ryggen för att undvika att träffas av en projektil, ibland avlossad några få meter ifrån dem? En högst ofrivillig armkontakt med bollen som aerodynamiskt knappt går att undvika har i flera fall lett till avgörande straffar i viktiga matcher. Ska så jämna, spännande uppgörelser få avgöras på det här sättet egentligen? Det har blivit en sjuka som också bidrar till att förstöra tjusningen med sporten både på herr- och damsidan. Den knappt märkbara förseelsen som ledde till USA:s avgörande straff mot Spanien är en variant; inte hands men mycket svårbedömd möjlig fällning. Hollands mycket billiga straff mot Japan i slutminuterna av åttondelsfinalen. Allvarligt talat. Världens i praktiken mest globalt spridda och inflytelserika idrott är på vissa områden i bättre skick än någonsin. Men det här är illavarslande tecken. Det känns antiklimaktiskt. Ingen verkar tycka om det egentligen. Hur många gånger har vi hört kommentatorer sucka och rycka på axlarna med ett ’ja, det är så här regeln ser ut’. Är det rimligt?

Ja, det här handlar om mycket pengar. I världens finaste sport. Som, det vet vi alla, i princip drivs av en global maffia. Korruptionen är legio, här som överallt annars. Men det är ändå ett storslaget skådespel vi tar del av varje gång det är världsmästerskap eller någon annan internationell turnering. Hur långt ska de detaljerade datoriserade lösningarna drivas innan upplevelsen blir lidande? Just nu är den ju det. Lidande. När vänder det?

Relaterat: Så nu har TV4 lagt något slags monopol på alla internationella fotbollslandskamper och mästerskap, eller? Frågan är, är det en bra idé? Ja jag vet, även det handlar inte så mycket om idéer utan om pengar. Den som lägger upp det mest lockande anbudet. Men om de nu ska ha total täckning behöver de investera i aningen fler skönjbart karismatiska eller åtminstone något som liknar genuint engagerade kommentatorer och bisittare. Förutom Lasse Granqvist, hur intressanta är de flesta av de röster kanalen erbjuder i sammanhanget? Flegmatiska snarare än fängslande, hävdar jag. Men de kanske börjar piggna till nu i slutet av dam-VM när de mest prestigefyllda matcherna väntar…

”Rocketman” har landat – värd att se? Svar ja.

Musikfilmer är hett stoff nu. I betydelsen filmer om musiker med mycket musik i sig. Nu senast har ”Rocketman” haft premiär även i Sverige, en skildring av Elton Johns tidiga karriärbana med berg och dalar och en hel del personlig turbulens. I veckan recenserade jag den själv för russin.nu. Där finns sedan tidigare även recensioner av relaterade cineastiska skapelser som ”Bohemian Rhapsody”, ”A Star Is Born” och ”Almost Famous” (som är snart 20 år gammal nu men bra ändå). Allvarligt talat, snart är det väl dags att sammanställa en lista över de bästa musikfilmerna i historien, hur dessa nu ska definieras… I vilket fall skulle det bli väldigt subjektivt, med tanke på vilka vitt skilda reaktioner filmer som de här brukar väcka. ”Rocketman” verkar dock generellt ha mottagits välvilligt, inte minst av kritiker. Och jag är inne på samma linje. En förutsättning är kanske att du faktiskt uppskattar Eltons komponerande i sig, men även filmer som prioriterar show och poetiskt berättande snarare än ren realism.

För övrigt: min mångårige favoritprogressiverockare Neal Morse har ett produktivt år. I vintras kom dubbelalbumet ”The Great Adventure”, en fläskig historia som även uppfördes live under våren. Tror jag i alla fall. Konserten i Göteborg i slutet av mars var inskriven i min kalender, biljetten klar och… så lyckades jag bli sjuk just den helgen. Skivan är absolut en hörvärd historia – troligen högt placerad på kommande personliga årslista, bara som en förvarning. Nu är rockoperan ”Jesus Christ the Exorcist” ute också. Ja, andas lugnt, så heter den. Något slags morseisk variant av ”Jesus Christ Superstar”-konceptet, dessutom för ovanlighetens skull tillgänglig på Spotify. Vilket inte är standard med Neal Morse. Egentligen borde jag skriva ett par rejäla recensioner av båda, men… Vi får väl se vad tiden räcker till. Här är om inte annat en utvärdering av den färska rockoperan från The Prog Report.