TexMex Times 2017: South Padre Island – ett blivande Atlantis?

Utsikt från en hotellbalkong på South Padre Island.

Osannolik? Inte riktigt riktig? En miniversion av Öland, men så mycket mer amerikansk. Eller hur sammanfattar man den här öns karaktär egentligen? Det handlar om Padre Island, eller kanske mer specifikt om South Padre Island.

Kolla kartan. Det här är en lång ö. Knappt så att man vill kalla det för en ö. Hur och när har den uppstått egentligen? Det återkommer vi till i ett senare inlägg. Nu handlar det här främst om det samtida livet på den södra delen, som sommartid utvecklas till ett turistnäste av nästan osannolikt slag. Just den här besökartätaste delen av den fantasieggande formationen längs med södra Texaskusten är så belamrad av bebyggelse att man kan undra om den riskerar att sjunka. Bokstavligen. Som ett Atlantis. Namnet kan sätta griller i huvudet på folk – folk som mig i alla fall. Men här är facit: ön är uppkallad efter den katolske prästen och farmaren José Nicolás Ballí (född i Reynosa i nordöstra Mexiko cirka 1770, död 1829 och begravd någonstans i närheten av Matamoros), känd som Padre Ballí (alltså Fader Ballí). Hans förfader hade några decennier tidigare tilldelats territoriet av dåvarande spanske regenten Carlos III.  Ballí fick de formella rättigheterna till ön, byggde en kyrka och grundade någon form av stad men tycks inte ha tillbringat så mycket tid själv där utan höll sig mer på fastlandet.

Uppbyggligt utbud i souvenirbutik på ön.

Att jämföra med just Öland är en frestelse svår att undvika, särskilt om man som jag tillbringat flera somrar på andra sidan Kalmarsund i yngre dagar (och dessutom återvände till brottsplatsen, som av en händelse någon vecka efter hemkomsten från utlandssemestern). Men South Padre måste nog helt enkelt ses och upplevas för att den komprimerade kakofonin ska framstå i all sin prakt. Det är helt enkelt späckat just i den här ganska begränsade änden av öformationen. Hotell? Check. Ett antal i varierande prisklasser. Vid de senaste två besöken här har jag och min fru stannat på ett av dessa ett par nätter, då som nu under den ofrånkomligt högtempererade julimånaden. Luftkonditioneringen inomhus är konstant. Ett antal restauranger hör naturligtvis till bilden på en plats som denna. De vanligaste kedjorna i snabbmatskategorins prisklass, samt lite mer specialiserade restauranger med exempelvis sushi på menyn. Företrädesvis stekt sushi.

Stranden i sig löper i princip längs med hela den här södra änden av ön. Tillgång dit har du också lättast just från de olika hotellen. Och är badvänlig åtminstone på den östra sidan som vätter ut mot öppet hav. Insidan västerut är lite mer vegetationsmässigt varierad och kan erbjuda träskmarker och annan växtlighet vid vattnet. Slående i stort är annars jämförelsen med strandsträckan på mexikanska sidan som inte alltid är lika välbefolkad. Inte heller lika turistanpassad och kommersialiserad.

Sandslott i rekordformat, åtminstone enligt marknadsföringen på plats.

Souvenirbutiker? Check. Här kan man hitta det mesta som framhåller öns status som turistnäste. Ett näste som kanske varit mer populärt ändå tidigare och ryktesvis även för sådana där sägenomsusade vårsemestrar – spring breaks – som studenter plägar ha i USA. Hajar är populära. I alla fall i och utanför just souvenirbutiker och andra inrättningar som symbol för, ja, vad det nu egentligen symboliserar.

Sandslottet som vi sett förut. Jodå, det är kvar. Landets största, enligt utsago på plats. Sant eller inte – det är en imponerande skapelse i sitt slag.

Varningsskyltar vid bron från Port Isabel varnar om pelikaner. Som man helst ska undvika att krocka med eller skada på något sätt, kan man anta. Redan här vid bron över sundet kommer de där associationerna till – Öland. Det är så mycket som är snarlikt helt enkelt. Förutom pelikanvarningar då kanske. Kreaturen, floran och faunan är inte riktigt densamma. Men den turistiska tillströmningen är jämförbar. Eller snarare en svensk sommarattraktion i kubik. Allting är större i Texas, ni vet…

Monument över den katolske präst/markägare som gett namn åt Padre Island.

 

Notera: Tidigare publicerad på yemenity2010, där jag under hösten portionerar ut en liten artikelserie om iakttagelser i nordöstra Mexiko och sydöstra Texas.

Annonser

Delvis bojkottad men långtifrån nedmonterad: Nedslag i Bokmässan 2017 – del 1

Lost in the blåst? Nej, det fanns spår av mänskligt liv även i årets göteborgska bokmässa.

28 september anno 2017. Blåsig torsdagförmiddag vid Korsvägen. På ena sidan korsningen skymtas flera skolklasser på väg mot Universeum. På andra sidan ett i snitt något äldre klientel i riktning mot Bokmässan.

En polispatrull går förbi utanför entrén medan jag inväntar kolleger och kursdeltagare från min arbetsplats. Jag hade själv inte med mig någon entrébiljett när jag kom till staden tidigare på morgonen.

– Härlig göteborgsvind! Konstaterar en av dem högt och frejdigt. Ni vet hur de är, göteborgare…

Utanför står ett och annat reklammärkt fordon parkerat. Böcker delas ut gratis som ett led i en eller annan PR-kampanj. En färgglad bokbuss från Krokoms kommun konkurrerar med själva mässan. Eller tar snarare draghjälp därifrån. Men vad fick de betala i parkeringsavgift?

Inuti mässhallarna kan det åtminstone inledningsvis tyckas en aning tommare än vanligt. Eller är det en illusion? Det har varit en del debatt, som bekant, om vilka som egentligen borde få ställa ut här. Högerextremister eller extremnationalister, hur vi nu definierar dem exakt – hör de hemma i ett sammanhang som förväntas hålla fanan högt inte bara för det fria ordet, utan även för mänskliga rättigheter i allmänhet? Det kan diskuteras. Och har diskuterats. En del av den kontroversen syns i montrarna, men på varierande sätt. Ett allmänt intryck är att det finns fler och noggrannare säkerhetskontroller på plats. Frampå eftermiddagen börjar det i alla fall tätna med folktillströmningen. Och mycket är sig likt mot hur det brukar vara.

Uppgifter efteråt gör gällande att lördagens besökarantal låg långt under genomsnittet för en typisk bokmässlördag. Hur mycket av det som handlar om den rent konkreta nazistdemonstrationen i Göteborg den dagen kan väl också diskuteras. För egen del blir det ’bara’ en torsdagsvisit i år. Och här är några nedslag i vimlet från den dagens aktiviteter.

Hmmmm… Är det bara jag, eller är det någon liten detalj som saknas i den här texten? Särskilt med tanke på sammanhanget.
Nytt stort reportage om svenska nazister lanseras gemensamt av Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Chefredaktörerna Fredric Karén och Sofia Olsson Olsén förklarar varför, under överinseende av Anna Andersson i Aftonbladets monter.
Ja, vilket är DITT speciella favoritord på svenska? Tänk efter!
Groove på arabiska. Tyvärr hann jag inte skaffa mig fler detaljkunskaper om bandet, dess ursprung och vanliga hemvist.
Internationella scenen rymde i vanlig ordning hela världen. Åtminstone i princip. Här, en debatt om yttrandefrihet och hot mot civilsamhället i olika delar av världen. Representanter från Sida, Union to Union, Diakonia och Östgruppen ger sina synpunkter.

 

 

 

Fortsättning följer…

 

 

Meximal konstpaus

OLYMPUS DIGITAL CAMERAJa, det var ett tag sedan. Som någonting nytt publicerades just här. Den senaste tiden har fritidsförfattandet främst fokuserats på en serie semesterbetraktelser från nordöstra Mexiko och sydöstra Texas, publicerade på yemenity2010. Där finns bland annat inlägg om gränspasseringsbryderier, kulturlivet i gränstrakterna och hur det står till med strandlivet i den mexikanska golfen. De senaste veckorna har mycket medierapportering handlat om sensommarens och den tidiga höstens orkaner som dragit in över Karibien och delar av USA. Texas, inte minst Houston (som jag och min fru mellanlandade i ett par gånger i somras) har drabbats hårt, medan min frus gamla hemstad Matamoros precis vid amerikanska gränsen tycks ha klarat sig relativt väl i sammanhanget. Stormvindarna är förmodligen inte helt över och stora delar av regionen har upprensningsarbete och andra problem att lösa under lång tid framöver. Fler texter om TexMex-land ska släppas efterhand.

Här på Fair Slave Trade ska kulturbevakningen också komma igång igen. Snart…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

BILDER: Utsikt från ett plan på väg att landa i Houston; parkering i Matamoros, inklusive stenmur dekorerat med ett porträtt av staden stolthet, sångaren Rigo Tovar; varningsskylt från ett naturcenter på South Padre Island.

Relaterat tips i form av två podcaster jag upptäckt nyligen från amerikanska NPR: Latino USA och Alt.Latino, av vilka den sistnämnda framförallt siktar in sig på mindre känd musik med latinamerikansk prägel…

… och så några mer eller mindre aktuella skivtips i förbifarten, tillgängliga för strömning från, just det, Spotify (och möjligen andra jämförbara kanaler): Barock Project ”Detachment”, Bent Knee ”Land Animal”, Steven Wilson ”To the Bone”, Arcade Fire ”Everything Now”, Nad Sylvan ”The Bride Said No”, Beatrix Players ”Magnified”, Cobalt Chapel ”Cobalt Chapel”, Epica ”The Holographic Principle”… Ja, det får väl räcka för tillfället. Och har jag nämnt någon av dem förut, ber jag hundra gånger om tusen kronor. Ett löfte om att fabulera mer omfångsrikt om allt detta är naturligtvis inget annat än ett löfte om en målsättning att göra just det, men dock. Det är andemeningen som räknas, eller hur?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mindre golf, mer grönska åt folket – evangelium enligt Gladwell

‘Jag hatar golf. Förhoppningsvis kommer du också att göra det efter det här…’

Kan man annat än älska den inledningen på ett podcastavsnitt? Ja, jag är medveten om att det finns en ansenlig skara människor som spontant skulle svara med ett rungande och kanske rent aggressivt, koketterande kränkt ‘Nej!’. Men den senaste episoden av ”Revisionist History” riktar sig inte till dem, utan till resten av mänskligheten. Författaren Malcolm Gladwell är känd för sina skrifter om sociologi, psykologi, intuitiv intelligens och allmänt oväntade vinklingar av filosofiska frågor. Typ. Podcasten har precis inlett sin andra säsong och går alltså ut hårt i startgroparna. Med utgångspunkt från Los Angeles, där den brittisk-kanadensiske Gladwell hälsar på med jämna mellanrum, funderar han över varför det finns så få allmänna parker och friluftsområden i den metropolen, medan golfklubbarna tillåts ockupera enorma ytor som bara ett fåtal betalande medlemmar får beträda.

Gladwell granskar bland annat hur mycket tid som direktörer för flera framgångsrika företag faktiskt tillbringar på golfbanan, hur detta eventuellt påverkar de berörda företagens finansiella rapporter, liksom hur en ganska gammalmodig och svårbegriplig skattelagstiftning i staden i praktiken gör att övriga medborgare förmodligen ovetande och högst ofrivilligt subventionerar en handfull fashionabla golfklubbar runtom i Los Angeles. Hur det ser ut i resten av världen får väl någon annan reda ut…

Nyfiken? ”Revisionist History” finns att avlyssna via poddens egen hemsida, eller där poddar plägar finnas för prenumeration. Det aktuella avsnittet har rubriken ”A Good Walk Spoiled”. 

Progressive Rock – en envist överlevande elefant i musikdjungeln

Finns den fortfarande – och i så fall varför? Den av många omhuldade och av förmodligen ännu fler närmast avgrundsdjupt ogillade musikaliska genren Progressive Rock har en förmåga att framkalla… Ja, ni förstår: varierade reaktionsmönster. Nyligen publicerades en artikel i The New Yorker med rubriken ”The Persistence of Prog Rock” där artikelförfattaren Kelefa Sanneh återberättar en del av historien om stilens framväxt och analyserar en smula varför den inte är totalt stendöd och bortglömd, när så många inte minst inom kritikerkåren helst skulle vilja att det vore så. Intressant!

Notera att den är skriven från ett amerikanskt perspektiv, men framförallt riktar in sig på de brittiska pionjärerna på gott och ont (King Crimson, Yes, Pink Floyd et al). Sanneh refererar också till ett par relativt nyutgivna böcker i ämnet, vilket kanske kan vara ett boktips för de verkligt insyltade. För de inte alls invigda i genrens välsignelser, kanske artikeln i sig kan vara en ingång. Vem vet. Om den nuvarande scenen med efterföljare och nydanare, de som tagit idéerna vidare åt olika håll läggs tyvärr inte lika mycket krut i texten. Men två svenska band, Meshuggah och Opeth, hinner i alla fall namedroppas i de ett av de sista styckena. Sanneh konstaterar också att Progressive Rock i bred bemärkelse egentligen kan försvinna, eftersom det alltid ‘det alltid kommer att finnas musiker som vill experimentera med långa låtar, storstilade koncept, komplexa strukturer och fantasifulla texter’. Amen till det. 

Källa: ”The Persistence of Prog Rock” /Kelefa Sanneh, The New Yorker, 19 juni 2017

 

Förresten: Apropå gamla elefanter; visste ni att Blondie fortfarande gav sig på att spela in skivor? Inte jag, förrän till alldeles nyligen. Den sista tiden har jag med ojämna mellanrum lyssnat av albumet ”Pollinator” från Spotify. De känns igen, i sin patenterade blandning av idiotpop, rymdklangsdisco och Retro New Wave – eller hur de nu ska definieras. Annat jag på senare tid fyllt luftrummet med, men inte tyckt mig ha tid att skriva mer utförligt om: Beatrix Players (lätt koral kvinnotrio), North Sea Radio Orchestra, franska Justice, Kansas comeback med ”The Prelude Implicit”, folkprogmystikerduon Cobalt Chapel och Steve Hacketts senaste släpp ”The Night Siren”. Nej, de vistas inte alla på samma musikaliska planhalva. Men alla har förtjänster.

En sång en gång: ”Under the Gun” – Sheila Walsh

 

’80-talet det ljuva – som ett majackord på en DX7a…”.

Nej, vänta, det där var väl Just D? Man kan ibland känna sig nödgad att påminna om att 1980-talet kunde vara både grällt, och extremt allvarsamt, samtidigt. Dead serious. Rosa plysch, överdimensionerade glasögon, nya och fräcka men i dag komiskt åldrade koreografiska kreationer föddes under molnet av nukleära hotbilder, som var eller i varje fall upplevdes mer påträngande nära då än nu. Kanske för att vi inte i lika hög grad diskuterade, eller trodde oss vara drabbade av det vi kallar terrorism. Den fanns, men såg inte ut på samma sätt och kändes i alla fall i Sverige avlägsen. Mycket kändes avlägset och osannolikt i vårt oskuldsfulla land. Åtminstone fram till en februarinatt 1986 då statsministern aldrig kom hem från biobesöket med hustrun.

Men kärnvapnen; de fanns alltid där i bakgrunden. Ordet terror användes flitigt och inte minst i sammansättningen terrorbalans. Supermakterna satt på sina förråd och vi hoppades slippa veta hur stor skada de kunde åsamka. Även om vi göddes med information och scenarier om hur mycket. Som i komplett global härdsmälta och civilisationens undergång. Filmer som ”War Games” kunde närma sig temat på ett lekfullt sätt – utan att banalisera den grundläggande fruktan som fanns.

Kristen pop, frikyrkopop, Christian Contemporary Music, vad vi nu än kallar det, konfronterade inte alltid det här ämnet så konkret, trots att det kunde vara ett populärt ämne för predikningar. Men ”Under the Gun” är ovanligt explicit. Brittiska chanteusen Sheila Walsh var ett stort namn i sin genre på den här tiden. En kristen motsvarighet till, säg, Sheena Easton eller Kim Wilde eller… Ja, referenserna kanske säger något för somliga av er; för andra absolut intet. Rösten var fyllig och spänstig, men matchades inte alltid av materialet. Albumet ”Don’t Hide your Heart” från 1985 kan sägas vara representativt för hennes dåvarande inriktning. Drama saknas inte. Ett påtagligt apokalyptiskt stråk löper genom framför allt sida två på LP:n, som hämtat inspiration från Uppenbarelseboken och andra profeterande texter i Bibeln, med vilka troende kämpat med sina tolkningar i ett par millennier. Sheilas uttryck blir också ofta överteatraliskt och definitivt inte lämpat för alla stämningslägen som lyssnare.

Men ”Under the Gun” var en omedelbar höjdpunkt då och framstår fortfarande som en av hennes karriärs finaste stunder. För att inte säga en av det decenniets milstolpar i sin genre, sitt speciella hörn av musikvärlden. Här håller sångerskan igen, ger inte allt bara för sakens skull, är nedtonad men innerlig och hittar precis rätt tonläge för att framhäva ordens paradoxalt lyckosamma äktenskap mellan hotfullhet och hoppfullhet. Kompositörerna anges på skivomslaget som Rushing/Martin. Det här är det enda de skrivit på skivan. Varför? Har de förnamn? Någon vet säkerligen bättre än jag.

Första textraderna ”Looking at a baby’s face, I saw the plight of the human race dying to survive…” slår an tonen. Det fortsätter med insikten om att vi lever som gisslan under enorma krafter vi inte skulle kunna kontrollera om de släpptes lösa, att varje ’dödlig människas öde vilar i någons dödliga hand’ (så rakt översatt som jag förmår) men knyts ihop med  trosbekännelsen ”there’s a finger on the button, but if it’s pressed we’re not forgotten”. Alltså, hopp. Om lyssnaren själv kan ansluta sig till den hoppingivande bilden varierar naturligtvis beroende på vem denne lyssnare råkar vara. Men budskapet är att allt inte är, som vi säger på svenska – kört – hur illa det än kan verka. Och när skivan släpptes framstod just det här akuta massförstörelsescenariot som mänsklighetens värsta mardröm och ibland det mest sannolika slutet på allting omkring oss. Klimatförändringar hade kanske börjat ventileras, men inte alls i samma utsträckning som i dag.

Men musik ska helst inte bara bäras fram av ord. I det här fallet frammanar Sheila Walsh sina syner över en mestadels minimalistisk matta av syntet, en som var tidstypisk då och kan väcka behagliga nostalgiska vibrationer i dag. Producenten och arrangören heter Craig Pruess och trakterar själv keyboards och det som anges som ’electronics’ på snart sagt hela plattan. Och just här, under de här cirka tre minuterna, verkar hans instinkter om inramning landat med gudomligt nedhämtad vishet i studion och kommit till publikens fromma. Vi har även bakgrundssånginstick av en bekant stämma (i fordom dagar om inte annat) och ja, det är Cliff Richard. Som definitiv temperaturhöjare dyker sedan den numera legendarstämplade gitarrhjälten Phil Manzanera upp med med psykedeliskt gitarrsolo, säkerligen stämplat om syndfullt och rent ogudaktigt dissonant av delar av den potentiella publiken när det begav sig.

Och så till de dåliga nyheterna: om man nu inte råkar ha en gammal LP stående i hyllan (som jag själv) eller möjligen en CD-version, så är det här svårfunnet i dag. Låten, eller lejonparten av sångerskans illustra (och just det, ojämna) oeuvre finns inte tillgänglig på alla streamingsajter. Sedan en längre existerar i alla händelser den här ovanstående, inofficiellt uppladdade versionen på YouTube, utan tillhörande originalvideo (om någon sådan ens existerat). Alltid något. Men den är värd bättre exponering än så. Texten är både tidstypisk och tidlös. Just det här möjliga hotet mot vår existens har ju faktiskt inte upphört. Och med tanke på alla andra alternativa domedagsoptioner som återvänt eller tillkommit eller alltid funnits där, är kombinationen av klarsynthet och krisbearbetning lika aktuell och inspirerande nu som då.

Eurovision 2017: De goda, de mystiska och de menlösa

Rakt på sak. Inga krusiduller. Nu smäller det. Här är domen. Strängt taget kan årets bidrag delas in i fyra kategorier:

1) Pompösa ballader

2) Föregivet tidsenlig elektropop

3) Ren och skär Eurovision-galenskap

4) Sade jag fyra? Tja, något enstaka inslag kanske landar någon annanstans.

Men vad och vilka ur detta ofta alltför generiska utbud förtjänar några extra rader i min bok?

Ungern. Ungern? För den som försöker förstå sig på landets politiska utveckling på senare år, med alltmer tendenser till tryckfrihetsinskränkningar och hårdför nationalism är landet en källa till åtminstone en rynkad panna. Eller två. I ESC har de faktiskt skickat flera bra bidrag i olika genrer och i år slår till med ett artistiskt brandtal för minoriteters rättigheter. Wow. Som dessutom bryter av tillräckligt tydligt från den musikaliska malströmmen för att vara minnesvärd på mer än ett sätt. Welcome to The Hungary Games: Mockingjay – Part 3!

Tydligen är jag inte ensam om att hålla Armeniens bidrag från 2009. ”Jan-jan” med de illustra systrarna Inga & Anusch som en evergreen här. Själve Måns Z har kommit ut som en beundrare, om inte annat. Årets Armenian Candidate är inte riktigt lika uppseendeväckande, men i konkurrensen elektropop med vaga etnovibbar är detta definitivt ett exempel på omedelbart identifierbar klass. Borde hamna högt. Men vem vet, kanske avsaknaden av självklar hook är en nackdel.

Alltså. Ska inte Azerbajdzjan vara en, diplomatiskt uttryckt, aningen auktoritär stat? Får de verkligen göra så här? Vilka subversiva budskap döljer sig bland anteckningarna på svarta tavlan? Vad handlar hästhuvudet om? Frågorna är många, men kom inte och säg att det inte väcker intresse. Och är välgörande smyganarkistiskt eller åtminstone skapar illusionen av att göra uppror mot något. Och så den vanliga frågan: kommer de här två nu nämnda länderna som råkar angränsa varandra utan att vara överdrivet goda grannar, att ge varandra några röster i natt?

Spänningen är olidlig. Ska han orka stå upp på scenen tre hela minuter även i kväll? Ryktena talar om hälsoproblem och visst verkar han bräcklig, även om det delvis kan vara ett inslag i framförandet. Men sådana här sånger ur en svunnen era är inte övergödande vanliga i tävlingens aktuella utbud. Eller de senaste tio åren. Kan inte ignoreras. Är det möjligt att Portugal ska gå och vinna efter alla dessa år? Eller är det för sofistikerat för att landa högst upp?

I övrigt: Ja, de rumänska hiphopjoddlarna väcker i alla fall välbehövlig munterhet på samma sätt som Moldaviens totala brist på nyktert uttänkta uppslag. De båda grannländerna är ganska roliga, helt enkelt. Våra grannländer Norge och Danmark är väldigt svåra att sia om, där danskarna kör rakt in i mainstreamfåran med viss kvalitetsmedvetenhet, medan de maskerade norrmännen satsar på att sätta skräck i juryn. Jag bör väl nämna Bulgarien, som tror på ungdomlig kraft som segerrecept. Kan fungera.

Av de välbemedlade staterna som har fribiljett till finalen, så är italienarna inte helt hopplöst ute rent hitmässigt. Och bland all engelska är det uppfriskande att några envist håller fast vid det egna språket. Gorillan på scen? Något ska den väl tillföra. Frankrikes ”Requiem” låter inte oväntat påfallande franskt, vilket sällan ger utdelning här, men ändå är ganska tilltalande. Britterna siktar in sig på lite av samma svala elegans utan att avvika alltför dramatiskt från ”the mainstream of this evening’s symposium” (citat stulet från ett mellansnack i en konsertupptagning med den oförliknelige Tom Lehrer ett drygt halvsekel sedan). Tyskland – lättglömd luftrumsuppfyllnad i några minuter. Eller kan den växa? Jag tvivlar. Spanjorerna är också ovanligt menlösa och har synbart svårt att bestämma sig för vilket språk de ska hålla sig till.

Sverige då? Tidigare har jag markerat viss distans till Robin & hans kostymkillar, vilket inte betyder att jag tror på ett totalt sammanbrott. Numret är skickligt uppbyggt, men det är just det det är: ett nummer. Några dolda djup ska vi inte leta efter. Om vi nu överhuvudtaget är benägna att göra det en dag som denna.