Noteringar från några veckors Europamästerskap i fotboll. Just det.

– There is a good togetherness in this Swedish team.

Citat från livekommentarer på BBC Sport från en före detta irländsk landslagsman, Clinton Morrison, som noterar att Sveriges spelstil inte är så snygg men effektiv. Kanske en bra sammanfattning. Ungefär vad många experter sade om svenskarna under VM 2018 också. Inte den elegantaste fotbollen, men den ledde längre än på många, många år. Själv är jag formad av min ungdom under 1980-talet när Sverige aldrig nådde något större mästerskap. Allt utöver det är en bonus.

  • Vad händer? Vem vinner? Var i Europa är vi? Det är lätt att gå vilse, samtidigt som vi ännu en gång får ta del av ett stort fotbollsmästerskap. Ett internationellt. Omgett av många frågor. Efter allt som varit, alla undantag och all oförutsägbarhet i pandemins spår har ett försenat Europamästerskap i fotboll mellan nationer inletts. Utspritt över flera länder, vilket andra redan påtalat. Konstig idé redan från början och inte mer logisk nu. Men beslutat är väl beslutat…
  • Dramatik på fler sätt än de man förväntat sig. En sak att spelare måste isoleras på grund av coronavirus. Kanske inte att en spelare i toppform, mitt i karriären, plötsligt faller ihop på plan och väcker fruktan om fara för livet. Men det händer trots allt ibland att fotbollsspelare, till synes helt friska, rasar ihop med något tidigare odiagnostiserat hjärtfel eller relaterade orsaker. Att Danmark efter att deras stora stjärna just kollapsat och många fruktat det absolut värsta sedan hade svårigheter att göra sitt bästa mot Finland i en match som många förvånades över att den huvudtaget fortsatte, är begripligt. Nu ett par veckor senare ser samma danskar starkare ut än någonsin och är kvalificerade för kvartsfinal. 
  • Italienarna har allt att bevisa och vill demonstrera sitt nya oslagbara jag. Turkiet rakt av kördes över i öppningsmatchen. Jag har inte alltid älskat italienarnas inställning i stora mästerskap. Att de så ofta lyckas med extrem taktisk hållning, visserligen elegans men också ren skicklighet i att stänga matcher när det behövs. Jag erkänner att jag vid flera tillfällen historien varit en smula skadeglad när de har misslyckats i sina intentioner, hur mycket man än kan beundra de är bra på. Men det här var snyggt, roligt, envetet och ett lag som såg ut som blivande Europamästare. Nu till den eviga frågan: är det inte i grunden favorittippade lag som börjar svagast som i slutändan är starkast? Detta Italien är roliga att se, så offensiva och spelglada att man kan bli bekymrad för deras skull. De brukar väl ändå vinna sina titlar efter att ha inlett under all kritik och bara skrapat ihop tillräckligt för att gneta sig vidare från första omgången, eller? Med en sån här magnifik öppning kan bara besvikelser vänta. Men jag kan ha fel. I åttondelsfinalen kom i alla fall en svacka, innan  de blå blixtrade till och besegrade ett oväntat motståndskraftigt Österrike.
  • Belgien 2021: den bästa generationen från något land någonsin som fortfarande inte vunnit ett mästerskap? De har haft ett av de mest stjärnspäckade landslagen under ett drygt decennium. Varit nära i flera mästerskap, men traditionens makt kanske stör. Det finns länder som fått vänta länge på att verkligen vinna något. Spanien var trots allt ett sådant lag under många årtionden innan det lossnade. Frankrike också. 
  • Just det. Sverige. Personligt måste jag medge att jag sällan njuter så mycket av att se Sverige i stora mästerskap där stora nerver är inblandade. Visst vill jag att Sverige ska vara med, visst vill jag se matcherna. Men det är en pärs. Att uppskatta själva spelets skönhet är lättare när det handlar om andra lag utan lika höga insatser för egen del. Sverige startade turneringen resultatmässigt exakt likadant som VM 2006. Då med en mållös match mot Trinidad följt av en seger över Paraguay med mål i slutminuterna. Då tog det slut i åttondelsfinalen. 
  • Ständigt dessa spanjorer. Numera tycks vi alltid hamna i samma grupp som dem, vare det kval eller slutspel. Åtta gånger av tio vinner de. I bästa fall klarar vi remi i det fria fältets ajedrez eller vid ytterst sällsynta tillfällen en knapp seger. Och nu på spansk mark… Spanjorerna späkte ett svenskt lag som  knappt fick låna lädret. Ibland borde man som nation be om ursäkt. Ja, vi vet att vi borde. Spanien var bättre. Men den svenska extrema försvarstaktiken höll. Ett litet mirakel. Hårt arbete, envishet och bondröta räckte den här gången.
  • Första gången jag minns mig ha följt ett VM-slutspel startade Sverige relativt starkt med 1-1 mot Brasilien. Det var 1978. Sedan gick det sämre. Efter den långa mästerskapstorkan under 1980-talet och floppen i VM 1990 startade Sverige både EM 1992 och VM 1994 med oavgjorda matcher som sedan i bägge fallen följdes av brons, under en osannolikt framgångsrik period som följdes av en ännu en torka. Och sedan en serie mästerskap där Sverige fortsatte rada upp oavgjorda resultatet i premiärmatchen med några undantag. 
  • Att det alltid ska behöva bli så spännande på slutet. Ännu en riktig rysare i Ryssland. Alla nära hjärtattack, med undantag för Hasse Backe i TV4-båset. Precis – det handlar om Sverige-Polen. Det var trots allt skillnad på att vinna gruppen och att bli en av de bästa treorna, vilket svenskarna riskerade till slut om den polska kanonaden med levande legendaren Lewandowski spetsen hade lyckats vända på steken helt och hållet. Han hade väl då blivit helgonförklarad i hemlandet, men såg till att Sverige blev inblandade i en av de spelmässigt mest rafflande matcherna hittills. Samtidigt som spanjorerna äntligen fick fart på sitt målskytte mot de stackars slovakerna. 
  • Frankrike, Tyskland och Portugal i samma grupp. Ja, de stora kanonerna har väl inte alltid varit som bäst de senaste åren, framför allt inte Tyskland. Så det var väl därför en sån här dödens grupp kan uppstå igen. Frankrike och Tyskland var en hetlevrad holmgång med en mestadels rättvis seger för fransmännen men ändå, små marginaler. Die Deutsche Schtridsmaschinen, och inte minst den långvariga handledaren Joachim Löw, slingrar sig ur ännu en dödsfälla. Mannen som varit ansvarig för att både ha tappat 4-0 till 4-4 mot Sverige i en kvalmatch 2012 och sedan köra över Brasilien med 7-1 i VM-semifinalen 2014 blev utslagna i gruppspelet i senaste VM. Det har varit upp och ner. Och ingen direkt skräckinjagande uppvisning så här långt i stort. Men när de här tre lagen ändå tagit sig vidare kan de givetvis gå hur långt som helst. Vi vet hur det är.
  • Sen måste man fråga: är inte Ungern ett av Europas för närvarande värst drabbade länder när det gäller den där pandemin ni kanske har talas om? Har inte deras stadium varit fullständigt fullsatt under samtliga matcher som spelats där i sommar? Vän av ordning undrar. Och tvivlar på att jag är ensam om detta…

…och för övrigt anser jag fortfarande att WordPress gör sitt bästa för att krångla till arbetsverktyget för invanda användare. I alla fall mig. Just nu är jag inte säker på exakt vad jag skriver på grund av det där feta gråa bakgrundsblocket som täcker mer än halva inlägget. Exempelvis…

‘Klart de blir sjuka när de äter fladdermöss…’ Eller?

Stämmer det verkligen? Äter de… Ja, ett av de första ihållande ryktena som spreds angående utbrottet av coronaviruset covid-19 i Kina var det där om fladdermöss på menyn. Det är klart att folk blir sjuka av det. Men gör de? Tja, riktigt så utbredd är väl inte konsumtionen av de flygfäna, om man får tro en trio mer insatta personer som diskuterade kulinariska frågor och Kina i studion hos Johan Ripås i ”Utrikesbyrån” på SVT förra veckan. En professor, en kock samt en reporter med förflutet som Kina-korre nyanserar bilden och granskar det kinesiska kökets för- och nackdelar. Perspektiv är bra. Och diskussionen är akut engagerande. Beror pandemin snarare på något liknande scenariot i filmen ”Contagion” som jag puffade för nyligen; ”the wrong pig met the wrong bat…”? Programmet finns ute på SVT Play i ett drygt halvår till enligt informationen på sidan. Köket rekommenderar!

”Contagion” – passande filmval under pågående pandemi?

 

Det har gått fort. Var det bara en vecka sedan den svenska melodifestivalfinalen genomfördes i en av allt att döma fullpackad Friends Arena? Allsvenska premiären planerades, Premier League och La Liga körde på som vanligt, kulturevenemang utannonserades i samma takt som de brukar samtidigt som vi fruktade att italienarnas och den kinesiska Wuhan-provinsens öde kunde bli vårt? Nu är det reseförbud, stängda gränser, inställda konserter och allmän lockdown som gäller i Sverige och större delen av Europa. Inte ens sjukvårdsrådgivningen klarar av att ta emot alla frågor. Och kyrkkaffet jag och min fru skulle ha hjälpt till med just denna söndag bortrationaliserades. Bara en sådan sak.

Än så länge har vi dock fungerande elektricitet. Och streamingtjänster. En del av oss envisas även med att ha fysiska DVD-skivor hemma i hyllan. Och böcker. Men om jag nu för ett ögonblick fokuserar på film och TV-drama; vad passar bäst in i samhällssituationen just nu? Förutsatt att det inte är total verklighetsflykt man egentligen skulle vilja grotta ner sig i (vilket är frestande och fullt förståeligt – jag och frun tillbringade två timmar med superhjältekomedin ”Shazam!” via Netflix under lördagkvällen). Spontant är det en film som mer än någon annan fångar världsläget den här veckan, åtminstone enligt mina minnesbilder. Vill jag verkligen se om den precis nu? Den ligger här framför mig på bordet. ”Contagion” (2011), regisserad av den synnerligen produktive Steven Soderbergh med filmer som ”Traffic”, ”Sex, lögner och videoband” liksom ”The Laundromat” på sin långa och mestadels mäktiga meritlista. 

För knappt åtta år sedan recenserade jag i alla fall ”Contagion” på russin.nu och beskrev premissen så här:  ”Myndigheter världen över våndas över frågan om exakt vad som sprids. Och hur. Och vilket är värst; att överreagera och riskera kaos eller att göra för lite och se situationen förvärras ytterligare? Hur informeras allmänheten bäst? Det rör sig om ett nytt virus som expanderar sitt territorium fort, väldigt fort. Och är dödligt. Miljoner drabbas.” Allt börjar med att Gwyneth Paltrow hostar till under en affärsresa eller dylikt. Hon mår inte alls bra. Matt Damon är däremot helt immun. Och det var här jag första gången fick veta hur ofta människor genomsnittligt rör sitt eget ansikte under en vanlig dag… Soderbergh är känd som en stilistisk realist snarare än vildsint eskapist och just därför är ”Contagion” som jag minns det en kraftfull och trovärdig skildring av ett scenario som… ja, som nu. Även om covid-19 inte är Digerdöden och förhoppningsvis inte får fullt lika fasaväckande följder som den så kallade Spanska sjukan för drygt 100 år sedan. Det nya coronaviruset har redan påverkat folkhälsan, samhällsfunktioner och världsekonomin på ett sätt som sannolikt kommer att ha ihållande konsekvenser. 

Naturligtvis har inte bara jag kommit att tänka på den här filmen just nu. Kolla in artikeln i The Verge där ”Contagion” rapporteras ha blivit populärt nedladdningsobjekt först i Sydkorea, sedan i Australien och flera andra länder. Jag har ett bestämt minne av att den fanns ute på Netflix i Sverige nyligen, men troligen är den inte kvar där nu. 

Annars? Jovisst kan man låsa in sig med ”Kärlek i kolerans tid” eller miniserien ”Pestens tid” (och varför inte läsa böckerna de bygger på). Liksom diverse apokalyptiska visioner à la ”Bird Box”, ”Day After Tomorrow”, ”These Final Hours”, ”Waterworld” eller ”Us”. Om man nu inte vill söka sig till något annat mer lättsamt, som sagt. Undergångsvisioner på film kan vara mer eller mindre trösterika och hoppingivande. 

Relaterat: Mer om coronaviruset från Krisinformation.se och Folkhälsomyndigheten. 

Medan jag skriver det här ljuder min egenkomponerade spellista med Procol HarumSpotify via en liten men kaxig bärbar högtalare på hyllan. Fråga mig inte varför det blev just Harum. Men de har något slags osedvanligt välbalanserad pompös melankoli och tilltalande ödesmättnad över mycket av sin oeuvre, främst från sent 1960- och tidigt 1970-tal. Låter det lockande eller löjeväckande?