På det här kontoret har vi kul nästan jämt… Foto: Apple TV+.
Att dela sina minnen. Alltså, inte dela dem med andra, eller ens med sig själv fullt ut. Snarare tvärtom – du har två olika sorters tillvaro på arbetstid och utanför densamma. För att vara extra tydlig: två olika medvetanden. Däremellan finns en osynlig vägg. Du vet om att du har ett annat liv, men vet ingenting om innehållet i det, beroende på var du vistas. Ungefär. Låter det som en bra idé? Konceptet utforskas i serien ”Severance”, producerad för streamingtjänsten Apple TV+ och tillgänglig i tio avsnitt hittills. Denna första säsong har jag nu skrivit några rader om på russin.nu. Flera avsnitt är regisserade av Ben Stiller, fortfarande kanske mest känd som skådespelare men ganska flitig även bakom kameran. I ledande roller syns bland andra Adam Scott, Britt Lower, John Turturro och Patricia Arquette. Mer basfakta kan hittas på Internet Movie Databasemedan min egen recension alltså publicerats på russin. Domen i sammandrag? Jo, den är bra. Serien alltså. Och tankeväckande.
Begreppet har jag kanske brukat en eller annan gång förut. Men definitionerna kan variera. I det här korsordet fokuserar jag ganska envetet på Sverige (med några undantag) och med tydlig tonvikt på grupper och solister som florerade i frikyrkans kulturdomäner under 1980- och 1990-talen. Vissa av dem har hållit karriären igång sedan dess, men det är en fördel om man odlat bekantskap med den perioden och musikaliska scenen förut. Du märker om det här är för dig eller inte. Någon gång ska jag ta tag i projektet att publicera en artikelserie med arbetsnamnet ”Frikyrkopop för dummies”, men inte just i dag… Facit? Följer inte med, men följdfrågor kan formuleras i fältet för kommentarer nedan.
Just det, korsordet är framställt med hjälp av arbetsverktyget Teacher’s Cornersom jag fuskat med främst på arbetet ibland de senaste åren. Och levereras i två alternativa format; pdf och png. Lycka till…
Dags igen. Mycken musik och liten tid. Men det var ett produktivt år för flera av mina gamla husgudar. Dubbelarbetande i vissa fall. Gitarrlegendaren Hackett släppte ifrån sig två album som båda letade sig in på min lista. Som den ser ut just nu i alla fall och därmed får bli min officiella sanning om musikåret 2021. Radarparet Neal Morse och Mike Portnoy samarbetade inte bara i The Neal Morse Band utan även det oregelbundet producerande Transatlantic. Men främst av alla var kanske Frost*. Tufft och jämnt att avgöra. Överlag, en synlig slagsida åt ambitiös artrock med omnejd även i år. Men här letar sig även souldoftande saker in, 80-talsinspirerad elektronpop, latinamerikanska rytmer i högre eller lägre doser, liksom musik på gränsen mellan olika genrer som inte riktigt behöver definieras, men kanske kan sammanfattas med singer-songwriters som inte drar sig för att experimentera och söka nya utmaningar. Och visst måste ABBA allra minst ha ett hedersomnämnande, oavsett ojämnheten i den bitvis briljanta men ibland kantigt komponerade comebackplattan? Många av alstren har den senaste tiden fått flytta runt i rangordningen – för en sådan bör man trots allt göra om sammanställningen på allvar ska ha någon inneboende spänning och kunna generera genuina reaktioner, eller?
Om några månader kanske jag skulle vilja stuva om alltihop och framhäva sådant som inte fick tillräcklig uppmärksamhet här. Sådant är livet och listmakandet… Den här gången blir det här just en koncentrerad lista, med enbart kortfattade motiveringar för de högst placerade men i avsaknad av närmare beskrivningar för varje album som hamnat här. Sorry. Album, förresten… Hur definiera? Här ryms såväl LP- som EP-format, med speltider som varierar från cirka halvtimmen till det tredubbla. Ibland är koncentration och kapningskonst en välsignelse, medan annat tjänar på att få svälla ut som motsvarigheten till en episk film.
Oh, another Millennial Times Thing: i princip allt ska vara strömningsbart från en eller annan av de ledande plattformarna.
Frost* ”Day and Age” Elektriskt. Energiskt. Enastående. Som vanligt alltså.
Steve Hackett ”Under a Mediterranean Sky” Akustisk och orkestral utflykt med uppslukande effekt.
The Neal Morse Band (NMB) ”Innocence & Danger” De lyckas igen – framförallt med de längre sviterna i slutet.
Steve Hackett ”Surrender of Silence” Nu mer taggat och en aning aggressivt. Han hade ett produktivt år, gamle Genesis-gitarristen.
A.C.T. ”Heatwave” EP-format och begränsat omfång, men här finns heller inga döda sekunder någonstans. Tror jag.
The Anchoress ”The Art of Losing” Kan verka introvert och lagom depressivt, men Catherine Anne Davies är och har en dynamisk närvaro i nästan allt hon släpper ifrån sig.
Transatlantic ”The Absolute Universe” Superkvartetten Stolt, Morse, Portnoy och Trewavas skapar oftast epos som kräver viss inlyssningsperiod. Men sedan…
Cobalt Chapel ”Orange Synthetic” Medeltiden och nutiden och allmänt svårbeskrivligt stämningsbygge.
Loney Dear ”A Lantern and a Bell” Eeeemil! Förgrömmade onge! Vad är det han gör, exakt? Ingen vet. Men det liknar inte riktigt någonting annat i sitt sparsmakade sentimentskapande.
Big Big Train ”Common Ground” Startar med årets låt, jo – så är det väl. ”Strangest Times” fångar in senaste årens pandemieffekter på det personliga planet som få andra. Osedvanligt catchy för att vara BBT. Som i slutet av året förlorade sin sångare David Longdon hastigt och tragiskt.
Dream Theater ”A View from the Top of the World”
Tim Finn & Phil Manzanera ”Caught by the Heart”
Sparks ”Annette” (soundtrack)’
Silk Sonic ”An Evening with Silk Sonic”
Bent Knee ”Frosting”
Natalia Lafourcade ”Un Canto por México, Vol II”
Steven Wilson ”The Future Bites”
Pond ”9”
Lazuli ”Dénudé”
Premiata Forneria Marconi ”I Dreamed of Electric Sheep”
Vidare hedersomnämnanden och album som pockat på uppmärksamhet under året: Isildurs Bane & Peter Hammill ”In Disequilibrium”; Laura Mvula ”Pink Noise”; Adele ”30”; Dikajee ”Forget-Me-Nots”; Tori Amos ”Ocean to Ocean”; Jungle ”Loving in Stereo”; Lisa Gerrard ”Burn”; Anna Phoebe ”Sea Souls”; Gleb Kolyadin ”Water Movements”; Nad Sylvan ”Spiritus Mundi”; Thank You Scientist ”Plague Accommodations”; A. A. Williams ”Songs from Isolation”; Fatima Al Qadiri ”Medieval Femme”; The Choir ”Deep Cuts”; ABBA ”Voyage”; Public Service Broadcasting ”Bright Magic”; Angelique Kidjo ”Mother Nature”; Dennis DeYoung ”26 East, vol. 2”; Jon Batiste ”We Are”; Ray Wilson ”The Weight of Man”; Sufjan Stevens & Angelo De Augustine ”A Beginner’s Mind”; Marjana Semkina ”Disillusioned”; Rodrigo y Gabriela ”The Jazz EP”; Isata Kanneh-Mason ”Summertime”; Anneke van Giersbergen ”The Darkest Skies Are the Brightest”; Lana Del Rey ”Blue Banisters”; St Vincent ”Daddy’s Home”; Georgia Anne Muldrow ”VWETO III”; Matt Bellamy ”Cryosleep”; Tony Kaye ”End of Innocence”; Manic Street Preachers ”The Ultra Vivid Lament”; Alicia Keys ”Keys”; The Alarm ”War”; Charlie Peacock ”Skin and Wind”, Gaspard Augé & Justice ”Escapades”…
Vem sade att det skulle vara enkelt att knyta ihop ännu ett år i det här avseendet?
Man ska väl göra det när alla andra redan gjort det, eller? December brukar vara bokföringstider även i kulturbedömningsvärlden och nu är vi redan en bit in i januari. Kring årsskiftet släppte vi från redaktionen på russin.nu vår sammanfattning av filmåret som gick, med personliga favoriter från medarbetarna. Inklusive de vanliga reservationerna rörande allt som vi inte sett av av allt som går att se – och så vidare. Är James Bond omnämnd i sammanhanget? Ja. Nyversionen av ”Dune” likaså? Jo. Liksom en del andra verk i olika genrer från det nyligen avslutade året 2021. Höjdpunkter som lanserast på bioduken eller via strömningsplattformar, med flera forum. Själv försöker jag också på lediga stunder sammanställa något personligt om musikåret 2021. Vilket har tagit sin tid, inte på grund av bristande stoff att välja bland, utan snarare tvärtom. Fortsättning följer…
’Nu har – lägg in namn på valfri strömningsplattform – inte bara alla dina favoritlåtar. Nu har de även våra fantastiska podcaster.’
Har ni hört den? Bara en i raden av självreklamslogans från olika innehållsproducenter i det härliga nya strömningslandskapet. Och visst är det härligt på många sätt med all denna tillgänglighet. Egentligen är vi bortskämda med så mycket, så nära till hands. Någonting som inte fanns på kartan under min egen uppväxttid. Samtidigt: vi som tillhör en generation fostrad under något annorlunda förutsättningar, är det bara självbedrägeri att intala sig att vi verkligen uppskattade det vi hade – mer? Det du betalade för. Det som måste inhandlas i någon fysisk form om man inte skulle nöja sig med att… host, spela in från radion, låna skivor av varandra eller andra tilltag som inte direkt uppmuntrades av musikbranschen men… Det är väl preskriberat nu, eller?
Så till den akuta poängen. Allting finns faktiskt inte på strömningssajterna. Själv har jag mina favoritexempel, om det nu är rätt ord. Sådant som jag och säkert flera andra noterat som lysande i sin frånvaro. Det här är ett sådant exempel. Eller var. Bourgeois Tagg var en amerikansk duo som kamperade ihop under en relativt kort tid och då framför allt släppte ifrån sig det här albumet 1987. Händelsevis i den där vevan när jag själv lämnade gymnasiet för en del mer eller mindre tillfälliga jobb och prövade på vårdsektorn och diverse serviceknäck, ja – där möjligheten fanns att vikariera och testa arbetslivet för att sedan välja väg i utbildningsdjungeln. Man hade helt enkelt lite mera pengar än tidigare…
Från den tiden har jag kvar LP:n. En vinyl som jag vårdat relativt ömt (hoppas jag). Dess innehåll har nämligen varit påfallande svårt att hitta någonstans i någon form numera. Varför? Visst finns olika förklaringar. Rättigheter, givetvis. Vem som nu har dem. Vilket skivbolag som först gav ut materialet och vem som nu har kontrollen över detsamma. För ska det digitaliseras och publiceras igen måste någon ha tillgång till originalen, någon som dessutom har mandat att ge ut dessa igen eller göra dem tillgängliga via våra nuvarande distributionssystem. Men så, plötsligt – just när jag beslutat göra en offentlig efterlysning: Nu finns ”Yoyo” utlagd åtminstone via två sådana medier. Bland annat det som startades av en svensk, ni vet.
Vad är det nu som folk hitintills gått miste om? Ja, i det här fallet en eklektisk samling sånger med influenser från Beatles och diverse singer-songwriters från 1960-talet och fram till det lätt personlighetskluvna decennium då albumet såg dagens ljus. Lätt psykedeliska anslag, en överhuvudtaget påfallande popkänsla. Ofta klatschigt och lätt att ta till sig, och samtidigt en aning… Vågar jag säga intellektuellt? Om det nu inte fungerar avskräckande snarare än intresseväckande. Stilfull stämsång. Spår som regelbundet spelades i svenska P3 vid den tiden och passade perfekt in inte minst i nattradions utbud eller i princip alla tider på dygnet. De hade aldrig egentligen några gigantiska globala hits, vad jag vet. Men de noterades. Och kan fortfarande framkalla vällustiga vibrationer från förr. Inte bara för mig – tror jag.
Men, jag nämnde ju det. De blev inte så långlivade. Exakt vad som gjorde att de bröt upp har jag inte detaljkoll på. Men ena halvan Brent Bourgeois dök senare upp på solokvist och har även hållit igång som producent och låtskrivare åt andra. Ett visst samröre har skett med en av mina andra gamla favoriter, Charlie Peacock men det blev ett långt uppehåll mellan ett småtrevligt soloalbum från mitten av 1990-talet till nästa som släpptes för några år sedan. Larry Tagg å sin sida har enligt utsago sysslat med låtskriveri, undervisning och historiestudier. Jo, de hade några stadiga medmusikanter, så begreppet duo är nog flytande – men det är väl med band som med advokatbyråer; de som fått med namnen överst har högst status och mest inflytande, eller?
Men den här produktionen med en konstellation som bara gjorde två gemensamma album ihop, har ändå gjort avtryck. Perfekt platta? Troligen inte. Hur många sådana finns det? Men ett slående jämt och innehållsrikt, överhuvudtaget rikt album. Som jag varit på väg att tillägna en pamflett för att göras mer åtkomligt för alla. Nu behövs inte det. Desto bättre.
Efter många om och men, förseningar på grund av en viss pandemi med mera… I höst har äntligen den senaste (och för stjärnan Daniel Craig den sista) James Bond-filmen ”No Time to Die” haft sin världspremiär. Till slut har jag själv sett – och recenserat den. Kontentan: cirkeln sluts i vissa avseenden i ett äventyr som är både typiskt för konceptet – och inte. Sevärt? Givetvis, om genren och just James Bond intresserar dig överhuvudtaget. Fler detaljer och synpunkter, men inga alltför spektakulära spoilers finns i recensionen på russin.nu.
I dag har alltså två decennier passerat sedan dagen då fyra trafikflygplan medvetet kraschades in i skyskrapor i New York, amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon samt en åker, efter att passagerarna på ett av planen ingripit mot kaparna. Sedan dess har ett flertal filmer producerats om händelsen i sig och inte minst vad som hänt i kölvattnet av terrorattackerna. Många är bra – andra inte. På russin.nu har vi samlat ett antal recensioner av filmer och TV-serier, dramatiseringar såväl som dokumentärer, under ett gemensamt tematiskt tak; ”11:e september och därefter”. Där ryms allt från Paul Greengrass”United 93” om planet som troligen inte träffade det tänkta målet, över Michael Moores dokumentär ”Fahrenheit 9/11” som kritiserar regeringen Bush och dess agerande i anslutning till attackerna; nyligen släppta ”The Mauritanian” om terrormisstänka fångar på Guantánamo-basen, miniserien ”The Looming Tower” om underrättelsetjänsternas oförmåga att samarbeta före dåden, till standupshowen ”The Axis of Avil Comedy Tour”. Med mycket mera…
11 september innebär för övrigt även 48 år sedan militärkuppen i Chile. Även där finns några relaterade filmer recenserade, som svenska ”Svarta nejlikan” och chilenska ”No” om folkomröstningen som i princip avslutade militärdiktaturen general Pinochet byggt upp i det landet efter sagda statskupp 1973. En historia som i dag hamnat i skuggan av den händelse datumet främst förknippas med, men ändå kan vara värd att utforska mer för den som är intresserad. Den kanske bästa internationella filmen om 1973-kuppen hittills, Costa-Gavras”Försvunnen” har vi tyvärr ännu inte russinserat…
…och just det: apropå terrordåden och dess efterdyningar, har ett par spännande podcastserier producerats senaste året om vad som ledde fram till amerikanska invasionen av Irak 2003 och vad som blev resultatet av det. Dit hör femte säsongen av amerikanska Slow Burnliksom fjolårets The Fault Line, gjort av en brittisk journalist och tidigare förärad några rader på den här bloggen. Historien rör sig ständigt framåt, men lär vi oss något av den?
Hur länge kan man komma undan med dödligt allvarliga brott? Och hur påverkar det en person att helt fixeras av att försöka lösa en kriminalgåta som alla andra tycks ignorera? Själv hade jag inte många förkunskaper om verklighetsbakgrunden till miniserien ”The Serpent” som funnits ute på Netflix ett tag. Och den okunskapen kanske är en fördel om man vill få ut så mycket spänning som möjligt. Ryggsäcksresenärer i Asien försvinner under 1970-talet och en ung ambassadtjänsteman börjar nysta i fallen. Om det nu är några fall. Alla myndigheter och andra instanser med inflytande verkar inte så intresserade. Men det kanske ligger något i misstankarna… Mer om ”The Serpent” och mina egna synpunkter på serien kan hittas på russin.nu. I korta drag: Jag ångrar inte att jag såg den…
Straffsparkar har varit en grundbult i fotbollen sedan samlarstenåldern, i princip. Här är det Polen som bränner en mot Argentina under fotbolls-VM 1978. Unknown author, Public domain, via Wikimedia Commons. https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Fillol_penal_deyna.jpg
Målvakten, signore Donnarumma, turneringens mest hyllade, är lurad åt fel håll. Straffen placeras i motsatt hörn – tyvärr i stolpen och ut. Två decimeter längre åt höger och finalen kunde ha varit nära ett avgörande, åtminstone med ett starkt psykologiskt övertag för laget som aldrig vinner några titlar, men denna sommar kom närmare än på ett halvsekel. Marcus Rashford brukar vara säkerheten själv vid straffpunkten, åtminstone i klubblaget där han i regel har flitigt med speltid. Ja, jag utgår från att alla vet vilket legendariskt klubblag det handlar om (Man U, OK?). Jag har alltid varit skeptisk mot taktiken att slänga in så kallade straffspecialister alldeles i dödsryckningarna av en förlängning. Det är som att säga: ‘Det här är ditt jobb idag, grabben (eller tjejen) – ditt enda jobb. Se till att göra det, OK?’ Ibland lyckas tilltaget och engelske förbundskaptenen Gareth Southgate har väl i efterhand erkänt att det var en gambling att sätta in tre så unga spelare med begränsad speltid just där och då i det pressade läge som ett straffavgörande innebär. Även om de sett mest övertygande ut på träningarna från elva meter. Träning är träning – en final är en final. Southgate har gjort mer för Englands vitskrudade gossar än någon företrädare på flera decennier, men tyvärr brast något i den akuta analysen här, tror jag. Att straffsumpare sedan attackeras bortom all reson av osaliga element på nätet har blivit en baksida av kommunikationsrevolutionen som tycks oundviklig. Till att börja med: Straffläggningar går ut på att någon måste misslyckas. Annars tar de aldrig slut. Det är liksom en integral del av den (åtminstone i teorin) softare socialdarwinism som sport på elitnivå innebär. Ska det vara så svårt att förstå, eh?
Kanske det sjukaste och mest oansvariga EM-slutspelet någonsin. Det mest osannolika, ett som inte liknar något annat av flera orsaker som ni alla redan känner till. Samtidigt slående händelserikt och hälsofrämjande. I varje fall för själen. Hur det kommer att påverka folkhälsan i Europa under de kommande månaderna är något som säkert kommer att analyseras och redan till viss del görs, specifikt i förhållande till hur det påverkat pandemin och eventuellt ökat fallen av en liten åkomma kallad covid-19.
Några har noterat att samtliga fyra semifinallag har haft fördelar av flera hemmamatcher från gruppspelet och framåt. Jo, det vore kanske onaturligt om inte det hade spelat in. Inte minst England har säkert tjänat på det. Deras avgörande straffspark i förlängningen mot Danmark var givetvis väldigt tveksamt dömd. Väldigt. Ändå, med tanke på deras sammantagna insatser och dominansen även mot danskarna kan du inte kalla det oförtjänt att de tog finalplatsen.
Chocköppning i finalen mot italienarna med tusentals fans på hemmaplan i ryggen. Luke Shaw slår till – av alla människor. Jo, som Manchester United-supporter har jag inget emot att han gör det. Om det sker mot något annat lag än Sverige. Före finalen hade jag annars, för ovanlighetens skull, lutat mer åt Italien som personliga favoriter. Inte minst för att de överraskat med sin positiva inställning och kreativa form av det vackra spelet. Semifinalen mot Spanien kändes någonstans då som en moralisk final. Men även efter en sådan ska finalen överlevas också. Inget lag har kunnat glida igenom turneringen. Så är det sällan heller. Alla har sina formsvackor på vägen och det gäller att ha dem på rätt ställe. Säg, en eventuellt betydelselös sista match i gruppspelet (vilket få lag kan kosta på sig). Eller att kämpa sig igenom en åttondelsfinal när man har sin dittills sämsta dag som italienarna gjorde. England saggade kanske som mest under semifinalen. Italienarna hämtar sig efter engelsmännens inledande chocktaktik och uppvisar efterhand ett generellt bollinnehav på närmast spansk nivå utan att få till de riktiga dunderchanserna. Men visst är det snyggt. När gli azzurri-kvitteringen till slut kommer i 67:e minuten efter en tilltrasslad situation kan väl ingen (utom engelsmän) hävda att det är orättvist. Markant övertag på alla fronter, men de tappar rytmen sista tio minuterna efter skadan på Chiesa. Ändå, hemmalaget bör vara mest tacksam för att det gick till förlängning ännu en gång i detta mästerskap.
Scenförändring igen efter ordinarie tid. Hemmanationen verkar mer intresserad av att spela och försöka avgöra än än senaste timmen innan dess. Och det är väl så vi vill ha en final? Två lag med sällsynt spelskickliga deltagare där båda lagen dessutom spelar på gränsen för det tillåtna i en match där domaren släpper igenom mycket som i tidigare matcher skulle ha renderat frisparkar. Ändå en bunt gula kort utdelade. Med andra ord: ganska tufft på plan.
Straffar är ett rafflande sätt att avgöra på, men kanske inte det jag helst ser just i en final. Och för just den här utskjutningen måste man ställa några frågor (som jag och flera andra redan varit inne på). Exemspelvis; var det rätt att skicka fram 19-åring på den sista straffen? Några av de mer rutinerade spelarna borde nog ha klivit fram och varit beredda att ta smällen. Inte för att italienarnas utvalda skarprättare var klockrena heller – det blev en knapp straffseger. Jo, det hade väl varit välkommet för England att äntligen vinna något. Men sett över 120 minuter (och turneringen som helhet) var Italien aningen bättre. Sorry.
Marginalnotering: David Beckham i publiken hälsar på Tom Cruise. Eller Tom Hanks, som TV4:s expertvittne Hasse Backe kallar honom.
För övrigt: ett annat fotbollsmästerskap har parallellt pågått i Sydamerika med Argentina som slutsegrare. Har tyvärr inte haft möjlighet att se mycket av det. Mer obegripligt är väl att det finns folk som orkar engagera sig i ett NHL-slutspel mitt i sommaren. Jo, den transatlantiska hockeyligan avslutades också nyligen, ryktas det. Hockey? I juli? Oavsett omständigheterna, ett mindre helgerån.
Som min fru konstaterar: just nu regerar italienare allting. De tog Eurovision Song Contest, de tog EM. Och något halvt dygn tidigare hade Argentina alltså tagit hem sydamerikanska mästerskapet. Ni vet väl hur det är med argentinare? De är egentligen italienare som flyttat till Sydamerika.
Existentiella bonusfrågor: Vilka är det mest synd om? Välbekanta skådespelare som förekommer så frekvent i reklam för spelbolag att de riskerar bli mer förknippade med detta än något annat de gjort? Eller före detta profilerade programledare som tillåts dyka upp någon minut mellan varven från en studio som tycks tillhöra ett annat spelbolag med avtal hos berörd kanal? Jo, alla behöver vi betala räkningarna på något sätt.
Över. För svensk del. Som för många andra svenskar har det krävt återhämtning ett par dagar…
Offensiv inställning. Rätt medicin? Det var upp till bevis. Verkligen. Sverige mot Ukraina i åttondelen i en match utan solklar förhandsfavorit. Sverige med dåliga minnen från förr. Men Forsberg klev fram igen och såg till att Sverige höll jämna steg efter en längre press mot ett Ukraina som aldrig kan räknas bort. Psykologiskt viktigt kvitteringsmål i slutet av första halvlek.
Nerver som vanligt. Dilemmat med att balansera mellan överoptimism och överdriven försiktighet. Tidiga andra halvlek i matchen stod och vägde, som det brukar heta. Lagen turades om med varsitt stolpskott. Ribban träffad av Forsberg. Sverige med en period av kraftig dominans innan båda lagen tröttnade och slutet såg otäckt chansartat ut. Danielssons aktion som ledde till utvisning i förlängningen såg mer ut som en olyckshändelse men var väl för vårdslös – som det kan bli i stridens hetta, särskilt i slutskedet av matcher.
Det vore synd att kalla den här utslagsmatchen för en särskilt brutal tillställning, eller att det kunde skönjas någon direkt aggressiv stämning på plan. Men visst, ju längre förlängningen fortskred såg planen alltmer ut som ett slagfält med trötta, slitna och skadade spelare i mängd.
Hårdare än så här kan det väl inte sluta? Ett skadeskjutet och numerärt reducerat svenskt landslag försvarar sig med näbbar och klor fram till tilläggstid i förlängningen. En match som tappat större delen av sin rytm efter att Sverige styrt och ställt under stor del av ordinarie tid. Utvisning. Små marginaler. Visst, några centimeter åt ena hållet så kunde avgörande målet ha dömts bort för offside. Grymt, sade grisen.
Och: nej, jag har väl nämt att jag oftast inte är en beundrare av TV4 i allmänhet eller deras uppbrutna EM-bevakning, till stor del styrt av kommersiella hänsyn som journalisterna själva inte kan göra mycket åt. Det är inte de enda problemen. Men, hyllas de som hyllas bör. Kim Källström i studion. En tillgång. Nykter analys även när det är som tyngst.
ÖVRIGA FRÅGOR:
Vem var gladast efter åttondelsfinalerna? Álvaro Morata, den tidigare utskällde, spanske tänkte målmaskinen som slog till när det som bäst behövdes? Eller kanske Ricardo Rodriguez, som för Schweiz räkning missade en straffspark under ordinarie matchtid i en match som sedan såg ut att gå dem ur händerna, innan en osannolik comeback.
Flashback: En spansk sommar för snart 40 år sedan. Jag var inte där. Men det sändes. Fotbolls-VM i ett land som ganska nyligen lämnat diktaturen bakom sig och trätt in i demokratiernas värld. För deras egen del blev mästerskapet en besvikelse. Landslaget, alltså det spanska, var inte det vi brukar se från iberiska halvön idag. Men det spelades matcher att minnas av olika orsaker.
Sverige var inte med, nej. Det var så under 1980-talet. Inga stora mästerskap för oss. Men ett VM med en serie kufiska inslag, en och annan skandal och däremellan lysande tillställningar. Brasilien imponerade mest tills de gick in i väggen mot Italien. I semifinalen konfronterades Frankrike med dåvarande Västtyskland. Tyskarna tog ledningen, fransmännen kvitterade och i förlängningen gick man fram till 3-1. Då hade tyske målvakten Schumacher under ordinarie tid i princip klubbat ner en fransk spelare och gjort sig allmänt impopulär på stadion och omvärlden. De envisa västtyskarna kom dock tillbaka till 3-3 och så väntade straffläggning. Där blev den impopuläre västtyske målvakten hjälte.
Från 1982 till 2021 går det alltså en tråd. En som fransmännen säkert skulle vilja glömma. Igen! I en överhuvudtaget märklig matchdag 28 juni tappar först spanjorerna 3-1 till 3-3 mot Kroatien i slutminuterna. De kommer ändå igen välförtjänt och vinner i förlängningen, även om kroaterna ryckt upp sig betydligt sedan sin håglösa inledning på gruppspelet.
Men detta Frankrike, anno 2021. Vad händer? Borde de ha bytt ut några av sina älsklingar innan matchen? De såsade omkring i en timme för att sedan rycka upp sig och se ut som Europamästare i ungefär en kvart. Tre mål och saken var väl klar? Varpå de slumrade till igen, tappade 3-1 ledning och vi såg ännu en överraskning i detta mästerskap. En överraskning som Schweiz, trots en del näradödenupplevelser trots allt förtjänade. Normalt sett skulle jag haft hjärtat hos Frankrike i en sådan match, men det är svårt att komma över hur oinspirerade och fantasilösa de såg ut under stora delar av den så viktiga kampen. Ibland räcker inte att rycka upp sig under en begränsad tid, inte i det här mästerskapet i alla fall.
Straffar. Och den här gången hette nemesis inte Schumacher utan Sommer. Som lyckades plocka en straff och det räckte. Intressant kamerainställning förresten. Har vi sett en så frekvent användning av kameravinkeln från straffläggare perspektiv som nu? Någonsin?
Ibland får man äta upp sina spekulationer. Vad skrev jag nu om de tre klassiska storbolagen i ”dödens grupp”? Tyskland, Frankrike och Portugal som alla till lyckades ta sig vidare. ’Då kan de gå hur långt som helst’. Just det. Samtliga utslagna i åttondelen. Portugiserna kommer nog att saknas mest efter sin insats mot ett Belgien, som inte direkt glänste i åttondelen trots sin magnifika reservarsenal med i princip två uppställningar som skulle kunna vara i nivå med Sveriges förstaelva, åtminstone på papperet.
Konungadömet England, det vill säga rent politiskt en del av ett större rike som tillåts dela upp sig i fotbollssammanhang, har inte precis presenterat propagandafotboll i den mening ordet brukar betyda. Men de har spelat stabilt, som Dr Alban skulle ha sagt. Och när Thomas Müller inte träffar mål i friläge, då har man nog som motståndare en lyckodag. Medan sagan Joachim Löw som styrman för det ibland oövervinnerliga och ibland underpresterande stortyska mannschaftet är över.
Nederländerna, Frankrike, Portugal och Tyskland samtliga eliminerade före kvartsfinalerna. Och, om jag räknar rätt, två lag som enbart skramlat ihop tre poäng var i gruppspelet, kvalificerade för kvartsfinalerna.Så är det.
Litet mysterium: hur kunde schweizarna vara så precisa straffläggare mot Frankrike och så taffliga i kvartsfinalen mot Spanien? Pur utmattning kanske. De hade trots allt spelat över en halvtimme med en man kort efter en utvisning. Men ändå.
Festival occurring 6 times a year that showcases the best of short films under 5 minutes from around the world. Films get showcased at the FEEDBACK Film Festival. NEW: Now showcasing Smartphone movies!
“Everyone who is seriously involved in the pursuit of science becomes convinced that some spirit is manifest in the laws of the universe, one that is vastly superior to that of man.” - Albert Einstein
La necesidad de mantener canales de comunicación que nos permita compartir nuestras experiencias de trabajo nos lleva a iniciar una vez más un nuevo espacio en un blog. En un mundo lleno de información necesitamos buscar espacios para ser escuchados, para compartir experiencias y vivencias, para aprender y reflexionar. Espero que este espacio pueda cubrir todas estas expectativas. Mi nombre es Aníbal Nicolalde, trabajo con la Iglesia del Pacto Evangélico del Ecuador y en la Federación de Iglesias Evangélicas Independientes de España entre el pueblo inmigrante latinoamericano. Y este es mi nuevo espacio de compartir….