Eurovision 2018: Kvalitet kontra kitsch – vad lönar sig bäst?

 

Det är dags. Att tycka något och försöka förutse. Något. Vårens svenska melodifestivalkavalkad lämnade mig ljummare än vanligt. Men jag har blivit mer välvilligt inställd till gossen Ingrosso efter successiv hjärntvätt – typ. Det är tillräckligt sofistikerat för att hamna på övre halvan i kväll. Men troligen för slick för att vinna. 

Semifinalerna var som redan påpekats av andra, i princip uppdelade i två avdelningar: kvalitet och kitsch. Det mesta mer långtidshållbara tävlade i tisdags, men torsdagen hade högre procentandel ’kul mot sin vilja’-kandidater. Nu har det mesta av det sistnämnda rensats ut innan finalen, på gott och ont. Och startfältet i stort är ganska starkt efter de omständigheter som brukar råda. När det gäller att verkligen på allvar tippa en vinnare är jag tveksam, främst på grund av min egen uppenbarligen konservativt kalibrerade kompass. Jag har fortfarande svårt att se Cypern och Israel som allvarliga aspiranter till att arrangera nästa år. Ihållande rykten hävdar motsatsen. Så OK – we’ll wait and see…

Avdelningen kul men knappast vinnare: Norges fiolfunk med tidigare segraren Alexander Rybak är enklast uttryckt småtrevlig. Moldaviens spring i dörrar-sketch på scen är mer minnesvärd än deras låt, men visuellt släpper det in välbehövligt vinddrag i salongen. Danmarks järnåldersopus konkurrerar med åtminstone en handfull andra djungeltrummande bombasmer (om jag inte räknar fel och glömmer bort hur många sådana nummer som redan eliminerats) men de där skäggen går i alla fall genom rutan. 

Avdelningen tunggung: Ungern drar in metallverkstaden bland glittret och tjänar några stilpoäng på det, men vad fastnar? Mest får det mig att minnas ”Echo” med Outtrigger från den svenska uttagningen häromåret. Visst var den bättre? 

Avdelningen kul… Eller kanske inte: Tjeckiens klämkäcke misstänkte mormonmissionär (klädkoden stämmer i alla fall) på utflykt i Europa. Den ukrainske vampyren med brinnande klaver som sällskap. Hm.

Avdelningen ’värd en bättre låt’: Australiska Jessica Mauboy har energi nog att kunna sälja överskott till mer behövande konkurrenter. Kunde hon inte ha fått några fler ackord och brötiga basgångar som backup? Storbritannien lider delvis samma sjuka med staplade klyschor på varandra. Verkligen inte värst i klassen, men diskvalificerar sig ånyo fullt frivilligt från alla seriösa segerspekulationer. Skyll er själva…

Avdelningen ’vad ska spanjorerna hitta på i år då’: Jo, en uppryckning efter fjolårshaveriet. Min frus flitiga konsumtion av spanska talangjakten ”Operación Triunfo” har exponerat mig tidigt för årets bidrag, en romantisk duett som inte får taket att ramla ner men är ganska behaglig i största allmänhet, om än långt från dynamiken i deras mest dramatiska schlagerballader – som jag brukar gilla mer än genomsnittet av den europeiska publiken. 

Avdelningen finstämda ballader: Flera har redan fallit för bilan i kamp med mer iögonenfallande nummer med örongodisaspirationer som i sin desperation ibland slår helt slint, men lyckas tränga genom bruset på något sätt. De mer stillsamma stunderna som återstår (förutom nämnda Spanien) levereras av Litauen, Irland och hemmalaget Portugal, som samtliga lär få kämpa för att inte krossas av omgivande audiokaskader.

Avdelningen BÄST: Österrike. Ja, ni läste rätt. Landet som pendlar mellan kalkon och kanon i det här sammanhanget slår till med en elektrogospelballad (à la Nano i svenska fjolårsuttagningen) med driv och definitivt en av de bästa sångarna på scen i form av Cesár Sampson. Tyvärr har de glömt klämma in någon form av kitschfaktor som krävs för att vinna, om det var det de siktade på. Estland med sitt orgiastiska operanummer, apropå potenta röstresurser. Vad heter damen? Elina Nechayeva. Lägg namnet på minnet. Italienarna, som showade till det med ett av fjolårets bästa nummer, tar allting på stort allvar och sjunger tydligen om rädslan för terrorism. Det låter väldigt italienskt och elegant melankoliskt. Nämnde jag Tyskland? Rätt elegant ballad (eller serenad?), med lite mer punch än balladkamraterna jag dömde ut förut. 

Avdelningen övriga eller ’de jag råkade glömma’: Serbien, Frankrike, Albanien, Finland, Slovenien och Bulgarien. Och Nederländerna! Vet inte vad jag tror om någon av dem. Jo, de bulgariska bombasmerna kanske drar in en del växelmynt. 

Om några timmar kommer jag att få äta upp det mesta av ovanstående och nedanstående, samt lova att aldrig mera profetera om något i detta illustra sammanhang (vilket jag i så fall inte kommer att hålla). Men det är vad bloggar är till för. Att ha fel av rätt orsaker. Så, Cypern kanske vinner. Eller Israel (som verkar ha ett fint och viktigt budskap serverat i ett korus jag helt enkelt inte kan välsigna). Men det kommer inte att vara mitt fel. Av mina personliga favoriter har troligen Estland störst chans att hamna högst. Sverige blir sjua. Arrangörslandet Portugal riskerar att landa längst ner. Inte på grund av pur uselhet utan av slätstrukenhet. Kom ihåg att jag varnade er.

Annonser

Bland polariserande profeter och religiösa rebeller i poddjungeln

Pastor Billy Graham (1918-2018) var troligen en av det senaste seklets mest kända evangelikaler. Känd för sina massmöten och goda relationer till i princip alla amerikanska presidenter som valdes under hans livstid. Här är det Ronald Reagan som delar ut en medalj 1983. By White House/ Ronald Reagan Presidential Library [Public domain], via Wikimedia Commons
Evangelical. Ordet kanske låter bekant? Det är alltså den engelskspråkiga benämningen på något som på svenska ibland kallas evangelikal. Och som ytterst få egentligen kan definiera. Det har i alla fall med religion att göra – mer specifikt kristendom. Och en form av kristendom som lägger stor vikt vid att läsa Bibeln och tolka den, nej kanske inte bokstavligt, men i alla fall som en bok direkt inspirerad av Gud och därmed med viss betydelse för just du lever ditt liv. Om du betraktar dig själv som troende. På allvar. Tja, var det här den definitiva definitionen av vad ordet står för? Nej. Troligen inte. Du kan få serverat något hundratal andra versioner av vad evangelical, evangelikal eller evangeliskt kristen innebär. 

Vad många kanske även i Sverige uppfattat på senare år är nog ändå att det kan ha betydelse i politiken. Amerikansk politik framförallt. Och att många amerikaner i den aningen svävande kategorin ’white evangelicals’ helst röstar på republikanerna och att de i nuläget utgör en av regerande presidenten Donald Trumps stadigaste stödtrupper. Vilket i sig är ytterst motsägelsefullt, med tanke på hans ganska väl dokumenterade moraliska tillkortakommanden och hur viktigt just sådana personliga egenskaper traditionellt har ansetts vara av just den här väljargruppen. Själv är jag uppväxt (och fortfarande medlem) i ett svenskt samfund, en så kallad frikyrka som oftast inte brukar sätta den här etiketten på sig själv (snarare som reformert-kongregationalistisk, vilket vi kan analysera en annan gång) men där många aktiva nog ändå känner viss samhörighet med amerikanska evangelicals i flera avseenden. Inte i huvudsak i frågan om Trumps kvalifikationer men vad gäller världsåskådning i allmänhet. OK, allt det här kan diskuteras och ventileras. Och – var hittar man enklast exempel på hur den här diskussionen ser ut från amerikansk horisont? Som så mycket annat: podcaster. 

Och man råkar ha fått för sig att alla där borta på andra sidan Atlanten ser allting i svartvitt och oreflekterat delar in sig i två fientligt inställda fraktioner vad gäller religion kontra sekularism, liberalism kontra konservatism, millennialister mot baby boomers… et al – så, think again. Under de senaste månaderna har jag plöjt igenom och åtminstone ytligt utforskat utbudet av podcaster som i någon form utgår från evangelikal kristendom och sedan försöker ta reda på vad det i grunden är, och om det är något att hålla fast vid. Åsikterna går isär. Å andra sidan kommer inte många av de här följande tipsen att handla om definitiva slutsatser skrivna i sten. Det här är pågående diskussioner där programledarna själva har ganska olika utgångspunkter, eller regelbundet konfererar med gäster som bidrar med nya perspektiv. What’s not to like about that? 

Nåja, som jag sade, än så länge har jag inte hunnit lyssna av mer än ett par avsnitt av varje exempel här, men några favoriter har utkristalliserat sig, medan andra kanske kommer att bli det så småningom. Så många poddar, så lite tid… Noterbart är också att det försiggår en del korsbefruktning och flera programmakare jobbar intensivt på att bygga upp nätverk som bland annat gör att de kan poppa upp i flera poddar som programledare eller gästspelare. 

The Liturgists. Programförklaringen är så öppen det bara går. Här ska alla känna sig välkomna. Om man får tro deras egen presentation är det snarast frågan om att starta en ny folkrörelse med dialoger om livet, universum och allting. Community är ett nyckelord. Och det slår igenom även i podcasten som genomsyras av en samtalston som faktiskt låter genuint öppen och nyfiken, civiliserad och samtidigt potentiellt provocerande för vissa. Pröva själv, för all del!

Hillsong United – ett av flaggskeppen för nutida evangelikal popkultur. Typ. CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2828526

Exvangelical. Han ger ett allvarligt intryck, Mr Blake Chastain som utan omsvep deklarerat att han lämnat vad han kallat ”the messed up subculture of evangelicalism” bakom sig för att utforska allt spännande som finns utanför. Ett avsnitt bjuder på en längre intervju med sångaren Derek Webb som tycks ha gjort en liknande resa. I övrigt finns nog fler djup att ösa ur som jag inte hunnit med än…

Drunk Ex-Pastors. Exakt hur alkoholpåverkade de är vid inspelningstillfällena, de två före detta pastorerna, är jag inte riktigt klar över. Men de blandar friskt och emellanåt lite lagom sarkastiskt observationer om sina förflutna karriärer, samtidskulturen och pågående processer i samhället. Som så många andra caster kunde korta ner uppvärmningssträckan och de mer lösryckta ’ i förbigående’-kommentarerna, men något finns här. Absolut. 

BadChristian Podcast. Hur bad är de, på en skala? Trion Toby, Matt och Joey vill i alla fall gärna poängtera sin frispråkighet och att de inte går i någons ledband. Och de har en bredd. Ställer bra frågor om livet. Också det här ett program med lite flytande, på gränsen till konturlös karaktär men som ändå lyckas hitta en riktning i regel. Som intervjun med ”The Shack”-författaren Paul Young eller sångaren Kevin Max. 

Homebrewed CultureCast. Fler exempel på ett poddkoncept som presenteras som en del av ett större paket, ett träd med olika grenar. Och kräver lite mer ingående bekantskap innan jag kan definiera precis vad de i första hand vill åstadkomma. Teologi, frågan om vad Bibeln i grunden ska vara bra för, är dock ett tydligt löpande tema, manifesterat i deviser som hashtaggen #SurvivingTheBible. 

Depolarize! Sade någon att USA var en smula splittrat? I så fall, hur ska man ändra på det? Och har den här podden några svar? Av det jag hört verkar det intressant för fler än jänkare i alla fall, till exempel samtalen med just de omtalade vita evangelikaler som befinner sig på olika sidor i den politiska debatten där. Producerat av delvis samma gäng som gör ovan nämnda BadChristian Podcast. 

En fri fågel, händelsevis flygande i havsbrisen över södra Texas en soldränkt sommarafton. Bara för att. Foto: J. Lindahl

Good Christian Fun. Visst! Jag medger. Det kan bli för mycket allvar av allt det här… Låt oss ha lite kul när vi ändå kan. För den superkristna subkulturen med dess populärkulturella utskott har genom åren gett upphov till en hel del minnesvärt stoff. Antingen för att det skulle förtjäna mer uppmärksamhet – eller för att vi kunde önska att det inte trängt igenom i bruset så mycket som det gjort. Duon Kevin T. Porter och Caroline Ely  betonar att detta verkligen är en show för vem som än vill höra på, oavsett världsbild och grad av exponering för kristen popkultur, representerad av filmer som ”God’s Not Dead” (som de dissekerar lustfyllt obarmhärtigt) eller artister som Carman. Samma sak här; jag har verkligen bara börjat utforska deras utbud efter att ha snubblat över dess existens häromveckan. Men de har producerat sig flitigt sedan starten i höstas. 

Fortsättning följer, kanske…

Påskfilmtips für de passionerade!

Christ Pantocrator mosaic in the dome above the Catholicon of the Church of the Holy Sepulchre. By Andrew Shiva / Wikipedia, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=48659808

Passion. Ett av de ord som förknippas med påsken, om än inte i riktigt samma betydelse som ordet oftast använts vardagligt. Filmer som på olika sätt skildrar den bibliska bakgrunden till påskfirande finns det en uppsjö av. Ett antal av dem har vi hunnit recensera på russin.nu genom åren. Som ”Jesus Christ Superstar”, den aningen kontroversiella musikalen från tidigt 1970-tal, vars filmversion plägar dyka upp i SVT under påskhelgen – så även i år. På söndag eftermiddag den förste april och förhoppningsvis inte bara utannonserad i tablån som ett aprilskämt. På tal om kontroverser pockar även Mel Gibsons opus ”The Passion of the Christ” på uppmärksamhet i sammanhanget, även om den sällan visas i någon svensk TV-kanal. Själv såg jag den på bio i Ecuador för vad som nu måste vara 14 år sedan och värderade filmen en smula högre än kritikergenomsnittet. Inte lika känd, men värd en bläng är ”Risen” som släpptes häromåret och följer Joseph Fiennes som en romersk officer på jakt efter sanningen om försvinnandet av den judiske uppviglaren Yeshuas korsfästa kropp. I fjol visade SVT miniserien ”Killing Jesus”, som knappast kan kallas obligatorisk i sammanhanget. Den vet inte riktigt vad den vill, kort sagt. Ett indirekt bibelrelaterat epos som ”Ben-Hur” kan också vara värt att påminna om. Jovisst, det finns två versioner, av vilka den äldre från 1959 brukar skattas högre än den senare från 2016. Och det finns orsaker till det…

Moses rescued from The Nile. Nicolas Poussin [Public domain], via Wikimedia Commons
För dig som dras åt det gammaltestamentliga i tider som dessa, sök upp exempelvis ”Exodus: Gods and Kings” i regi av Ridley Scott. Också det en film jag värderar högre än majoriteten i kritikerkåren. Eller ”Noah”, Darren Aronofskys kontroversiella (ja, där kom det ordet igen) version av berättelsen om den stora översvämningen och arken. En del skönhetsfel hindrar inte att även den väcker viss fascination.

Den Stora Apokalypsen på film – tips medan tid finns!

”The Last Judgement”. By Gustave Doré [Public domain], via Wikimedia Commons
En liten distraktion känd som Vinter-OS genomfördes nyligen på den koreanska halvön. Kortvarig med kanske välbehövlig respit från allsköns terrorbalans och tuppfäktning som annars pågår på vår illustra planet. Sedan tog de slut, de olympiska lekarna i skidbackar, ishallar och vindpinade vinterlandskap. Vilket bland annat betydde att de högsta eminenserna för Nordamerika och Nordkorea kunde återgå till sitt privata prestigeprojekt att planera för skottväxlingen som ska avsluta alla andra skottväxlingar. Och i förbifarten sätta punkt för det vi stundtals definierar som Projekt Civilisation i världsomspännande betydelse överhuvudtaget. Såvitt ingen lyckas övertyga dem om en alternativ plan, något som det ryktas om mellan varven. Samtal och sådant. Alltnog, i tider som dessa är det naturligtvis på sin plats  att närstudera hur slutet på allting, eller ett akut överhängande hot om total termination, kan ta sig ut. På film, exempelvis.

”La virgen del Apocalipsis” / ”The Virgin of the Apocalypse”. Miguel Cabrera [Public domain], via Wikimedia Commons
Veckan som  gått har vi gjort just detta på russin.nu. Synat en handfull filmer som behandlar en global katastrof av något slag och hur människor reagerar inför den. Det är kanske inte de mest kända i sitt slag som vi betat av nu, men filmer som australiska ”These Final Hours”, nyzealändska ”Den tysta jorden” eller spanska ”The Last Days” kan vara värda mer uppmärksamhet. Sedan tidigare huserar vi även ett övergripande tema med titeln ”Laglös värld efter katastrof”, där ytterligare ett antal recensioner av relaterade filmer av varierad kaliber och genretillhörighet samlats. Sett ”Waterworld”, ”Mad Max 2” eller ”Snowpiercer” nyligen? Hälsa gärna på i vårt lilla apokalypsbibliotek medan det – och vi alla – fortfarande existerar i fysisk form…

Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal

Finaldags. För ett par veckor sedan började jag spåna på följande inledning:

”Som ni kanske märkt har den börjat. Melodifestivalen. I den form av följetong vi nu sett i ett femtontal år. Och för att gå rakt på sak: Det artar sig obevekligt till en av de svagaste finalerna sedan det här upplägget inleddes. Jag hoppas att jag har fel. Att jag kanske omvärderar ett eller annat bidrag och att den sista deltävlingen och Andra chansen kan skaka om i kortleken.”

Sedan dess har det ljusnat en smula. Det är kanske ingen katastrofal uppställning vi ser i afton. Men det är knappast klackarna i taket heller. Det är mig just nu ganska likgiltigt vem som vinner. Eller… Det här är första gången jag på allvar fruktar att Samir & Viktor skulle kunna jubla högst även efter den svenska finalen. Men, nej – riktigt så lågt har vi väl inte sjunkit än, eller?

Återigen kommer de unga manliga förmenta hjärtekrossarna att dominera numerärt i finalen. Och jag måste medge att jag blev överraskad när det var just Jessica Andersson och hennes inte fullt så överväldigande disconostalgia som blev första kvinnan att direktkvalificera sig. Men innovationer verkar inte vara välkomna i år. Nu är det inte många som har försökt med det. I min enfald trodde jag att Dotter i tredje deltävlingen faktiskt kunde ha en chans genom att sticka ut med sin avighet, udda taktbyten och något som faktiskt såg ut som ett personligt uttryck. Men nej, sådant verkar inte belönas. Snarare bestraffas.

En påtaglig tendens anno 2018 har varit betoningen på en egen berättelse som ska refereras på halvannan minut innan bidraget framförs. Har det varit så länge eller är det mer framhävt än förut? Svåra erfarenheter, kriser och sjukdom i familjen. Eller engagemang för utsatta. Visst kan det vara sympatiskt och behjärtansvärt, men bidrar det till att stärka själva sångernas budskap? Kan inte de stå för sig själva och uttrycka något i egen kraft? Jag noterar det här draget eftersom det, rätt eller fel, förefaller mer utbrett i år än någonsin tidigare.

Ballader i klassisk stil är en bristvara. Undantaget här är den rutinerade låtskrivaren John Lundvik och om han kan hävda sig i finalen skulle det bryta av mot mönstret, inte bara i svensk schlagerhistoria utan med tanke på hur fältet faktiskt ser ut i år. Det ska vara dansvänligt. Kul. Koreografin ska sitta där. Och helst inte avvika allt för mycket från ett väl beprövat mönster. Ja, ni ni hör hur jag låter. Men under ett bra år i svensk 2000-talsmelodifestivalshistoria brukar jag hitta fyra eller fem låtar under TV-turnén runt Sverige som jag faktiskt gillar. Även i finalen brukar utslagningsprocesserna ha resulterat i ett någotsånär anständigt fält. I år känns det alltså tunt. Inte mycket har verkligen fångat min uppmärksamhet.

Nu bör noteras att min egen instinkt för vad som fungerar blir mer och mer avslagen och daterad. Till slut har jag insett vad man i det fallet förlorar på att i princip bojkotta ett program som ”Idol” i TV4. Det är tydligen därifrån många av de blivande stjärnorna hämtas. När de verkar nykläckta för mig, har de i själva verket redan en uppbyggd fanbase. Så, min spontana reaktion häromveckan, ‘Martin Almgren vem då?’ framstår uppenbarligen som ‘goddag yxskaft’ för några tusen andra medborgare.

Att de flesta artister av äldre snitt, alltså över 35, är med som (snällt uttryckt) kuriosa och (kanske mer konkret) kanonmat, det vet vi nu. Enstaka gånger kan någon av dem skrälla. Av alla medvetet kitschiga bidrag som egentligen inte bjudits in för att ha en chans var ändå Edward Bloms hyllning till köket ett av de roligare. Svårt att verkligen tycka illa om, eller hur? Trots allt överdåd och dess totala brist på behärskning. Men ska man tycka synd om Kicki Danielsson som på allvar trodde att hon hade en chans i dagens tävlingsklimat? Och hade Kalle Moraeus kvalificerat sig till finalen om han varit med, säg, förra året? Ungdomsdyrkan är som vi redan vet inte ny, men kanske ännu mer accentuerad i år.

Melodifestivalen är som regel mer intressant som ett socialt fenomen än ett musikaliskt och något att verkligen beröras av. Men jag hade ändå velat se något bidrag som verkligen bränner till i finalen.  I fjol hade vi Nano som gick mest genom rutan och Wiktorias bidrag som var den bästa kompositionen, rakt av. Juryn valde Dressmann. Men är det någon som i nuläget kan se en blivande Eurovisionvinnare här?

Över en lördagslunchbuffé på en lokal restaurang där loungeversioner i Kenny G-stil av ikoniska 1980- och 90-talsdängor fyllde luftrummet, spekulerade jag och min fru en stund över resultatet i kväll. Hon hoppas mest på Felix Sandman eller Mendez. Och visst, åtminstone den sistnämnde har personlighet, även om han osade mer energi och vinnarinstinkt med ”Adrenaline” från millenniets embryofas. Mariette har närvaron och karisman, men knappast Låten med stort L. Benjamin Ingrosso har professionaliteten och favorittipsen på sin sida, men finns det några mätbara spår av mänskligt liv i ”Dance You Off”? Så till den verkliga avvikaren från mönstret; årets pensionärspaket med dispens att mingla med millenniegenerationen; Rolandz. Robert Gustafssons persona lyfter några minuters buskis till något med kapacitet att störa den hierarkiska ordningen överst på höstacken. Om inte de internationella jurygrupperna får krupp och kräver iltransport till Karolinska. Om inte annat ser vi i alla fall ett band på scenen. Kommer ni ihåg att det faktiskt fanns en tid när sådana var mer vanligt förekommande, såväl i melodifestivalsammanhang som på de brett belysta scenerna överhuvudtaget?

Vem vinner vad? Några mindre välbetänkta och vagt underbyggda Oscar-profetior

I natt smäller det igen. Som det gör en gång om året. Direkt från Los Angeles, tyvärr inte under en tid av dygnet som är helt idealisk för oss på skandinaviska breddgrader. Ibland har jag hållit mig uppe för att se vad som händer, men i år kanske jag tvingas vika mig för verkligheten. Arbetsdag i morgon. Dessutom, en större svensk dagstidning har nu lagt beslag på visningsrättigheterna och passat på att sätta upp en betalvägg. Värt att investera i om man inte tror sig vara helt säker på att ta vara på tillfället den här gången?

I alla händelser: några av de nominerade filmerna i olika kategorier har jag faktiskt hunnit se, även om vi ser det vanliga prestigefilmsyndromet i aktion. Det vill säga, de ’fina’ och ambitiöst Oscar-aspirerande filmerna från USA tenderar att släppas där under senhösten och dyka upp häröver först efter nyår, antingen strax före eller efter galans genomförande.

Dock, i all outsäglig dumhet ska jag försöka mig på några förutsägelser. I avdelningen bästa film (som egentligen borde sparas till sist i texten, men nu har jag inte tid med sådana dramaturgiska petitesser) har jag hittills sett och recenserat tre av de nio nominerade filmerna: ”Get Out”, ”The Post” och ”The Shape of Water”. Den sistnämnda har överösts med nomineringar överhuvudtaget och kanske bara av den orsaken chansar jag vilt på att den vinner även det här mest åtråvärda priset. Med starka reservationer för kritikerfavoriter som ”Lady Bird”, ”Phantom Thread”, ”Call Me By Your Name” med flera – som jag ännu inte sett. Och ”Get Out” har överraskat omvärlden så många gånger redan, så…

Skådespelarpriser? Daniel Day-Lewis och Gary Oldman kanske logiskt sett slåss om den manliga huvudrollsstatyetten. Day-Lewis tar hem den för att han sagt sig gå i pension efteråt. Men visst vore det kul om Daniel Kaluuya från ”Get Out” stack upp och störde ordningen. Frances McDormand har redan kammat hem en del belöningar för den kontroversiella filmen med det otympliga namnet ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”. Önskar jag hade sett den, men misstänker att hon säkert gjort rätt för sig. Dock, jag gillade verkligen Sally Hawkins i ”Shape of Water” och garderar med henne. Meryl Streep i ”The Post”. Oklanderlig insats, men hon har redan så många priser. Det här går henne förbi.

Willem Dafoe påstås vara väldigt, väldigt bra i ”The Florida Project”. Säg att han får en birollsbelöning för det, medan allt ska vara så fantastiskt i ”Lady Bird” att Laurie Metcalf  landar med en motsvarighet för kvinnor. Notera nomineringen för soulfantomen Mary J. Blige i ”Mudbound” som jag verkligen borde ha sett i sin helhet på Netflix, där den distribuerades direkt. De drygt fem minuter jag hittills har betat av verkar imponerande, men knappast hundraprocentigt inbjudande i sin lerindränkta landsbygdsmisär.

Ruben Östlund och Sverige har chans på en ’bästa utländska film’ för ”The Square”, som jag också missat så här långt. Brorsan har dock hunnit med att se och höja den till skyarna. Är det dags igen för en svensk seger i den kategorin? Vi hoppas på det.

Roligt skulle det vara om ”The Big Sick” fick priset för bästa originalmanus. Jag såg den häromveckan men har inte hunnit publicera min skriftliga sammanfattning än. Men den är bra. Troligen dock akterseglad här av, säg, ”Lady Bird”. Eller?

En av mina favoritfilmer från förra året var ”Blade Runner 2049” som syns i några tekniska kategorier och verkligen förtjänar åtminstone en Oscar för någon av dessa. Som foto eller ljudmixning. I klippkategorierna stöter vi också på ”Baby Driver” som var en annan av mina personliga favoriter från AD 2017. Den ska rimligtvis ha något erkännande för något av detta också. Men här slåss de tekniska titanerna med varandra, som exempelvis ”Dunkirk”. Varför jag fortfarande inte satt i mig Christopher Nolans krigsskildring finns det ingen godtagbar ursäkt för, men det är på gång. Snart…

Bästa originalsång brukar vara en svårbegriplig svag avdelning, men här finns åtminstone ett par ganska minnesvärda nummer jag kan uttala mig om, ”Remember Me” och ”This Is Me” från ”Coco” respektive ”The Greatest Showman”. ”Coco” kanske kammar hem kategorin bästa animerade långfilm i förbifarten i konkurrens med fyra förhoppningsvis fängslande filmer jag inte kan uttala mig om. Och nu har jag väl nått vägs ände vad gäller det jag vågar profetera om överhuvudtaget. Jo, sedan hoppas jag givetvis att Jimmy Kimmel gör ett bra jobb som värd även i år. Just det, även i år. Det var ju knappast hans fel att den anlitade advokatbyrån delade ut fel kuvert till Warren Beatty och Faye Dunaway inför den klimaktiska finalen för ett år sedan. Men någonstans kommer sannolikt någon att skämt om just den infamösa kollapsen i natt. Vare sig jag själv orkar vara vaken och skaffat mig tillgång till berörd kanal eller inte.

Au revoir…

 

Relaterat: Samtliga nominerade filmer samlade på Internet Movie Database.

Tronspel, tabun och trädgårdar av brons – Årets TV-serier 2017

Till slut så… Det här skulle ju ha blivit klart för i alla fall en månad sedan, men livet bjuder andra plikter också. Och varje årsskifte kräver en sådan här sammanställning, om inte annat bara för min egen personliga dokumentation. Med information om via vilken distributionskanal jag själv sett serien ifråga, samt länkningar till i förekommande fall publicerade recensioner eller blogginlägg på russin.nu. Förra årets lista finns för övrigt också tillgänglig för den som så önskar. 

The Väry Bäst of the Bunch:

Max Minghella och Elisabeth Moss kontemplerar sakernas tillstånd i ”The Handmaid’s Tale”. Credit: hbonordic.com

1. The Handmaid’s Tale (HBO). Framtiden är mörk, om man får tro detta. Men nutiden fortsätter vara ljus, i alla fall om man ser till TV-dramatik.

2. Taboo (HBO). Det borde inte ha varit möjligt. Bygga något så spännande om en så skum figur. Men det fyllde en del av tomrummet efter ”Penny Dreadful”, trots att det finns avgörande skillnader dem emellan, såväl i stilistik som storytellingteknik.

3. The Garden of Bronze (HBO). Jaså, har ni missat den? Argentinsk thriller om försvunnen flicka i ett fall som bara blir mer och mer motsägelsefullt.

4. Billions (HBO). Pengar och makt. En smula sex. Och så smart, så lustfyllt listigt levererat, även under andra säsongen.

5. Big Little Lies (HBO). Miniserie som kanske, möjligen har en fortsättning på lut. Vem vet. Ett antal kvinnor och Alexander Skarsgård intrigerar i välmående villasamhälle vid kusten. Inte fullt så välmående på alla plan, visar det sig.

Syskon som håller ihop och vått och torrt – eller inte? Cersei och Jaime Lannister (Lena Headey respektive Nikolaj Coster-Waldau konspirerar i ”Game of Thrones”. Credit: hbonordic.com

6. Game of Thrones (HBO). Alltjämt störst och ståtligast, kanske inte i nuläget allra bäst, men ändå oumbärligt. Vem vinner? Vem dör? Hur slutar slaget mellan isdraken och dess hetare syskon? Frågorna är många inför den sista säsongen som ingen verkar veta exakt när den kommer.

7. Black Sails (HBO). Här är det slut. Och de (host) seglade i hamn med värdigheten i behåll, TV-historiens kanske mest ambitiösa (men inte mest lättnavigerade) piratepos någonsin.

8. The Americans (Netflix). Så stabilt spännande. Det senaste vi sett i Sverige var kanske inte den absolut starkaste säsongen så här långt, men det fortsätter vara en av de där följetongerna som jag inte klarar mig utan.

9. Homeland (SVT). De balanserar alltid på en skör tråd. Ska det bli djupt fascinerande eller för tillspetsat och trovärdighetsutmanande för sitt eget bästa? Ibland både och. Men jag fastnar där ändå, om och om igen för varje ny runda. Och kan tydligen inte få nog.

10. Narcos (Netflix). Lyckades starta om på nästan ny kula utan Pablo Escobar och den amerikanske agent vi lärt känna som ledsagare genom spaningarna efter den förstnämnde.

11. Fargo (HBO). Tillbaka till 2000-talet igen efter den vidunderliga andra 1970-talsvändan häromåret. Inte samma aha-effekt som då, men skruvat så det räcker med Ewan McGregor som högst oeniga tvillingbröder.

12. Orphan Black (Netflix). Ännu en snygg målgång efter en vindlande resa.

13. The Expanse (Netflix). Den har virvlat runt i universum två säsonger nu, men hur ska jag sammanfatta dess storhet såsom snärtigast? Jag får nöja mig med att få rymdoperor sedan ”Battlestar Galactica” har hållit mig på halster som den här.

14. Jane the Virgin (Netflix). Genremedveten om än oklar över vilken genre den egentligen tillhör. En såpa? Väldigt självreflekterande sådan, och ofta väldigt kul. Och allvarlig. Och kanske nödvändig i destruktiva tidevarv såsom de innevarande.

15. Mindhunter (Netflix). Småtrevliga samtal får vi leta efter någon annanstans, men den här möjligen halvt verklighetsbaserade studien i hur FBI utvecklade sina tekniker för att komma åt de där mördarna som inte passade in i några tidigare kända mönster, är dels inte det man skulle kunna tro att det är. Åtminstone betydligt mycket mer lågmält rafflande än konceptet kan ge sken av.

 

Bubblare & hedersomnämnanden:

Oregerlig (Netflix). Mexikansk politisk thriller som skruvar upp temperaturen till kokpunkten, på gott och ont, men mest på gott.

Ozark (Netflix). Ska man bry sig om hur det går för den här familjen som flyr ut på vischan för att tvätta pengar? Ja, när man väl börjat är det svårt att sluta undra.

Godless (Netflix). Lite långsam men absolut intresseväckande inledning. Återkommer när jag sett hela miniserien med sin postmoderna blick på vilda västern.

Club de Cuervos (Netflix). Intriger, allmänt kaos och svajig syskonkärlek i denna mexikanska fotbollssåpa som gått ett par säsonger nu.

Santa Clarita Diet (Netflix). Kannibalkomedi i den välansade villaförorten. Ojämn? Antagligen, men ofta rått men hjärtligt underhållande.

Bloodline (Netflix). Nej, att knyta ihop den här dystra familjesagan blev aldrig riktigt så lyckat som att dra igång förvecklingarna för tre år sedan. Manus tycktes tappa målinriktning, men väldigt välspelat var det ända in i väggen.

 

Storebror ser dig. Men vem spanar mest på vem egentligen? Richard Armitage har en ledande roll i ”Berlin Station”. Credit: hbonordic.com

Berlin Station (HBO). Förtjänar mer än att avfärdas som fattigmans-”Homeland”. Spionintriger på tysk mark med tvehågsna amerikanska agenter i centrum.

La casa de papel (Netflix). Spanskt gisslandrama som jag och min fru följt ungefär halvvägs hittills. Kan de hålla den här spänningsnivån till slut, så vore det väldigt imponerande.

Bosch (HBO). Pålitlig old school-polisdramathriller som pendlar mellan stordåd och lite mer ordinär spänning, men hittat ett vinnande recept.

Snowfall (HBO). Kräver en del koncentration för att komma in i myllret av människoöden, men skildringen av 1980-talets narkotiska bransch är lovande så långt jag sett fram till nu.

Better Call Saul (Netflix). Oh. Här ligger jag verkligen långt efter, inser jag. Men någon gång ska jag väl komma ikapp. Den är ju bra. Men ibland påfrestande på grund av protagonistens problematiska personlighet.

The Path (HBO). Gillade verkligen första säsongen. Andra vändan av sektdramat har jag inte hunnit se lika mycket av, men förhoppningsvis fortsätter den fördjupa sig i existentiella bryderier, gruppdynamiska processer och oförutsägbara händelser.

American Gods (BluRay). Visuellt nästan oanständigt spektakulärt, av det lilla jag sett. Jag måste verkligen ta tag i resten av sagan snart…

Vikings (HBO). Då och då får jag ett ryck och hugger in på några avsnitt av detta lilla kvasihistoriska ‘guilty pleasure’. Men jag är inte riktigt framme vid senaste säsongen ännu.

Star Trek Discovery (Netflix). Har aldrig varit en äkta ‘trekkie’ men attraheras ändå av det mer nydanande upplägget här. Om det nu är nydanande. Mitt perspektiv är begränsat när det gäller detta av många så omhuldade universum.

The Deuce (HBO). Visst är den full av personligheter som väcker intresse och visst är miljöteckningen av ett neddekat New York à la tidigt 1970-tal nästan perverst intagande. Och visst är den lite långsammare än den skulle kunna vara. Men det är ju David Simons baby. Tålmodighet kan vara en dygd…

 

”The Leftovers” – är det i själva verket 2000-talets hittills viktigaste TV-drama alla kategorier? Fråga inte mig – än. Återkommer i ärendet. Credit: hbonordic.com

…och så ett sista speciellt omnämnande till ”The Leftovers”. Ingen lättsmält historia och själv har jag bara betat av en hel säsong samt inledningen av den andra. Nu ska projektet vara avslutat i och med den tredje och sista rundan under året som gick. Vad de återkommande hyllningskörerna från extremt entusiastiska följare beror på, det börjar jag i alla fall få ett grepp om nu. Den goda nyheten: jag har troligen mer monumentalt mästerstycklig TV att se fram mot.