Flamenco on Fire – María José Llergo: ”Sanación”

Är det flamenco? Modern experimentell world music utan direkta gränsdragningar? Är det överhuvudtaget så viktigt exakt vad det borde kallas? Med den här María från spanska Córdoba är det helt upp till lyssnaren själv att bedöma vad det borde kallas – och om kategoriseringen är intressant eller inte. Men men här följer mitt facit: musikaliskt är det väldigt intressant och väldigt bra. Någon form av traditionellt stöpt sydeuropeisk musik tvinnas ihop med nutiden i en tråd som löper där under ytan, eller för många kanske är helt uppenbart synlig. Hon är inte ensam om att göra något liknande. Men den här EP:n (eller vad sångsamlingen ”Sanación” nu bör kategoriseras som) med någon knapp halvtimmes provkarta på hennes kapacitet, är mycket av det där som gör världen aningen bättre just nu. Suggestivt. Stämningsfullt. Sparsamt instrumenterat och orkestrerat men sällan stillastående. Här finns en permanent stillsam dramatik och en dynamik. Många av de där adjektiven som helt enkelt kan beskriva musik i vilken form det vara må och förhoppningsvis väcka positiva associationer. 

– Du tittar på mig men ser mig inte, mässar hon andäktigt (och förmodligen en smula förebrående) i ett av spåren. 

Och fler borde ta chansen att upptäcka det här, som annars lätt flyger under radarn. Själv misstänker jag att jag först fick tipset från någon podcast med inriktning på spanskspråkiga artister och liknande. Eller om det var musikavdelningen på amerikanska NPR. I vilket fall, leta upp det på någon tillgänglig strömningsplattform och testa själv. Det är det mest konstruktiva förslag jag kan ge i det här fallet.

 

Officiell hemsida för María José Llergo finns här. 

 

Ganska nytt och ganska hett: Gazpacho ”Fireworker”

De har fascinerat mig i några år nu och med jämna mellanrum släpper de något nytt. Gruppen har mutat in ett eget litet revir i världen impregnerat av mystik, suggestiva slingor, oförutsägbara infall och en allmänt atmosfärisk profil. Norska Gazpacho fortsätter på den inslagna vägen och att exakt beskriva hur de låter är inget som låter sig göras så enkelt. Samtidigt vill jag framhålla att jag inte upplever dem som extremt svårtillgängliga heller. De skapar en stämning. En del kan konsten att lyckas med det – och Gazpacho kan det. Någon form av tema utgör oftast grunden och det känns som om de berättar en historia, även om dess precisa innebörd och vart den leder är underordnat själva helhetsupplevelsen.

”Fireworker” är rimligtvis något som hör hemma i en avdelning där inte alla känner sig just lika hemma, men det är som så mycket annat i dag; det går att strömma och själv ta reda på hur du svarar på den här anstormningen av intryck och pikanta infall. Jag skulle kunna jämföra det med att vistas i en katedral ute på en hed någonstans i ett vindpinat landskap, men det finns flera andra metaforer och miljöbeskrivningar som skulle kunna fungera också. Framförallt anar jag att det här är något som kommer att landa någonstans på min egen sammanställning över årets mest minnesvärda musik när väl det här omtumlande, svårfångade och inte alltid behagliga året 2020 är över. Fortsättning följer…

 

Officiell hemsida för Gazpacho finns här. 

 

20 års filmrecenserande i backspegeln

Så här tyckte jag. Då. Håller jag med mig själv då – nu? Den frågan ställde vi oss var och en på redaktionen för russin.nu, där vi under två decennier skrivit om film. 20-årsjubileum kan vara en orsak (eller ursäkt) att blicka tillbaka och syna vad man en gång i tiden satt på pränt. Eller publicerat på nätet, som inte var lika späckat av svenska filmkritiksajter när vi startade. Överhuvudtaget har det vi kallar internet vuxit en smula sedan millenniet inleddes. Tro det eller ej.

Överdrivet generöst eller alltför snålt betyg? Formuleringar som kunde förfinats? Är ”Snuten i Hollywood” en av filmkomedihistoriens mest överskattade verk eller inte? Sådana existentiella frågor ställs till oss själva i artikeln ”Russin 20 år – den traditionsenliga tillbakablicken som vi gör varje decennium”. Det är mycket man inte kan vara helt säker på i livet, men numera är jag ganska övertygad om att ”Children of Men” borde haft ett ännu högre betyg än det jag delade ut för dussintalet år sedan. Vad? Inte sett den? Gör det nu, medan det ännu finns tid…

1970-talet: Ett filmdecennium att minnas.

En smula science fiction. En eller annan komedi och katastroffilm. Med mera. Förra veckan hade vi återigen en liten temavecka på russin.nu och satsade på sjuttiotalsfilm. Alltså filmer som gjordes under 1970-talet. Det var ett spännande decennium för filmen och förhoppningsvis var det inte sista gången vi hann syna det lite närmare. Några av de nyligen recenserade verken är ”Hotet” (eller ”The Andromeda Strain”), ”Den sista föreställningen” och blaxploitation-/actionfilmen ”Coffy”. Jovisst, redan tidigare finns ett antal filmer från den perioden recenserade på russin, som ”Kinasyndromet” och ”Network” – två av mina personliga favoriter genom tiderna. Och förhoppningsvis var det inte sista gången vi återvände till den perioden; tematiskt organiserat eller mer spontant och strövis.

Relativt refrängstark nostalgitripp med Ingemar Olsson på ”Äntligen”

En institution. I alla fall inom den frikyrkliga moderna sångtraditionen. Om det nu låter spännande nog. Ingemar Olsson har hållit på sedan kriget. Alltså, säg Vietnamkriget. Och måste räknas som en av pionjärerna inom det som enklast uttryckt kallas frikyrkopop, ett begrepp som kan locka vissa och skrämma bort ännu fler. Allvarligt talat trodde jag nog att han hade pensionerat sig. Det var ganska många år sedan han släppte ett helt album. Exakt hur många år har jag glömt bort. Hans höjdpunkter för mig ligger troligen mellan 1978 och 1983, från ”En liten bit i taget”  till ”I full frihet”. I det här fallet är det ingen överdrift att säga att någon har format generationer av yngre och aningen äldre inom åtminstone ett segment av den svenska befolkningen. För han har framför allt hållit sig till svenska, till ett enkelt språkbruk och ett överhuvudtaget ganska enkelt uttryck – även om han knappast undviker svåra frågor.

Enkelheten kan vara på gott och ont. Mycket av det som blir akut klatschigt och lättillgängligt kan åldras sämre, men förvånansvärt mycket har hållit tiden stången och upptäckts av senare generationer. För att vara lite elak: vi som vuxit upp i frikyrkligheten kan notera att vissa moderniserade trender först uppstår någonstans inom våra samfund för att sedan, kanske 20 år senare, ta fart i Svenska kyrkan. Sant eller inte, en sång som ”Du vet väl om att du är värdefull” var ett givet inslag på många scoutläger och i andra sammanhang när jag växte upp (det vill säga före internet, reklam-TV och fria skolval), för att senare dyka upp som stapelvara på konfirmationshögtider i svenskkyrkliga sammanhang jag ibland bevistade som exempelvis lokalreporter under en period. Det är lite samma bana som gospelmusiken i Sverige har tagit. Men nu börjar jag avvika från den breda vägen. Även om vi inom den här traditionen gärna talar om den smala. Vägen.

Med ålderns rätt så kanske man inte ska kräva av den gamle Olsson att han bryter ny mark, skapar nytt eller släpper ifrån sig någonting heltigenom originellt. Och det har inte direkt gjort heller. Det här är lättlyssnat. Samma enkla språk, nu kanske enklare än någonsin, refränger som i bästa fall är häftplåster och fastnar direkt men inte heller ger så mycket tuggmotstånd. Dansbandsvarning kan utfärdas vid några tillfällen. Men har man bekantat sig med mannen sedan tidigare så skönjer man ändå en genuin ådra, något som kommer inifrån och gör att även det som gränsar till det alltför smetiga oftast, jag säger oftast, är fullt godtagbart. Nostalgifaktorn här är högt uppskruvad. En låt heter rentav ”Nostalgi”. En annan hyllar söndagsskolan. En gränsar till gospel. Och ett spår innehåller i alla fall märkbara influenser av det Afrika som han länge haft ett närmare förhållande till och inspirerats av, inte minst Sydafrika.

Det går väl över gränsen ibland. Låten ”Avgörande tango” är någon form av charmoffensiv som jag inte riktigt köper. Enkla och rappa men banala rim.  Det sammanlagda antalet ackord på plattan är möjligen fler än på genomsnittlig Roxette-platta (för referens, uppsök Riksantikvariatets rullor) eller vad som kan förekomma i reklamradion i dag, men han håller sig även där inom ganska begränsade ramar. Till sin hjälp verkar den gode Ingemar ändå ha samlat ett gäng av den klassiska ‘studiomaffian’, alltså musiker som förekom på var och varannan produktion under det glada 1980-talet och som i många fall hämtades just från frikyrkomiljön som fostrade fram proportionellt fler professionella instrumentalister och vokalister än de flesta andra jämförbara grupper i samhället under den tiden. Per Lindvall, Frank Ådahl, Backa Hans Eriksson och Jörgen Ingeström är några av namnen som dyker upp här i understödjande funktion.

Det kunde ha varit lite djärvare. Men man får förlåta en ärrad veteran som hittat sin nisch och framför allt vill satsa på att uppmuntra lyssnarskaran under ett år som hittills, ja ni vet, varit ganska miserabelt.

Här hittar du Olssons officiella territorium nätledes:

ÄNTLIGEN

…och ja, hela skivan (som det brukade kallas) finns på Spotify. 

 

Annat strömningsvärt i tiden: The Killers ”Imploding the Mirage”, Nick D’Virigilio ”Invisible”, Kansas ”The Absence of Presence”, Lido Pimienta ”Miss Colombia”, Lazuli ”Le fantastique envol de Dieter Böhm”, Pattern-Seeking Animals ”Prehensile Tales”, María José Llergo ”Sanación”, Jon Anderson ”1000 Hands”, Bob Dylan ”Rough and Rowdy Ways”, Moses Boyd ”Dark Matter” – med flera…

En händelserik historia: Henrik VIII enligt Harrison

Konungen själv, såsom porträtterad av herr hovmålare Hans Holbein (1497-1543). By Hans Holbein – The Yorck Project (2002) 10.000 Meisterwerke der Malerei (DVD-ROM), distributed by DIRECTMEDIA Publishing GmbH. ISBN: 3936122202., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=152992

Han är populär. Och den inledande meningen kunde syfta på författaren som sannolikt är Sveriges mest exponerade historiker och författare i den genren. Liksom kungen det här handlar om. Av lite olika orsaker, kanske. Dick Harrison är som många vet en smula produktiv. Kanske överproduktiv. Hans myndiga stämma kan regelbundet höras i de flesta sammanhang där en populär historiker kan tänkas dyka upp i Sverige. Är det sedan TV, radio eller podcaster med historisk inriktning, så…. förr eller senare dyker han upp. Att han har lätt för att spontant, eller på ett sätt som låter spontant, hålla en miniföreläsning utan ansträngning kan säkert fler än jag intyga. För kanske dussintalet år sedan befann jag mig i egenskap av lokalreporter på en mindre presskonferens inför ett evenemang där han skulle tala. Någon av oss tre, fyra journalister från bygdens medier borde rimligtvis ställa en intelligent fråga. Som jag minns det började jag själv formulera något ogenomtänkt som till slut bara dignade under sin egen tyngd. I stället gjorde jag helt om och frågade rakt av: 

– Vad ska du prata om i dag?

 

Henriks dotter Maria tågar in i huvudstaden ackompanjerad av halvsystern Elisabet anno 1553, enligt en uttolkare. By Byam Shaw – File: http://www.historyofparliamentonline.org/schools/content/parliament/ks3-reformation-parliaments-mary-i-1stAttribution:Art UK, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=332742

Det var allt som krävdes. En dryg kvart senare fanns tillräckligt material i anteckningsblocket till en artikel om Dick Harrisons tolkning av någon historisk trend. Den gången tror jag det handlade om hur konflikter brukade vara mer lokala för att sedan bli mer och mer globala – väldigt enkelt sammanfattat. Det handlar till stor del om kommunikation, hur den har utvecklats och med den överhetens förmåga att föra ut sin budskap snabbare och effektivare. Att kommunicera klart och till synes utan att behöva tänka efter är ett bekant drag hos författaren ifråga. Har han alltid rätt? Vem vet. Böckerna i sig kan väl enklast delas upp i de långa och de korta. Nu har jag läst en av de korta, kanske en av de där som han snor ihop på en kafferast. Det rör ett ämne och en personlighet som troligen inte krävde så många nya djupstudier för en akademiskt skolad skribent av hans kaliber för att skriva cirka 150 sidor om. Kung Henrik VIII, i sitt hemland känd som Henry VIII, engelsk regent 1509-1547. Det här är populär historia: lättläst, underhållande, med koncentration på ett antal viktiga punkter och mycket av rundmålningen avskaffad. Det betyder inte att det helt saknas bakgrundsbeskrivningar, för Harrison väljer ut en del sådant också. Eftersom jag själv sedan ett antal år har utvecklat något slags ohälsosam fascination för just Henrik VIII så finns det naturligtvis detaljer och händelser jag gärna läst mer om. Men å andra sidan fyller boken trots sin relativa korthet ut flera kunskapsluckor. Det finns alltid något nytt att lära sig här. 

Anne Boleyn fängslad i det ökända tornet i London efter att ha fallit i onåd hos sin make Henrik. By Édouard Cibot – Musée Rolin, Autun, France, Public Domain. Källa: Wikimedia Commons.

History for Dummies? Kanske. Basfakta om den här kungen är i alla fall följande: hans regim tog plats under ett 1500-tal då England genomgick drastiska förändringar. Många av förändringarna berodde absolut på kungens eget agerande. Han är känd för att ha haft sex fruar sammanlagt, alltså inte samtidigt. Två av dem dömdes till döden och tre andra lämnade sina poster som drottningar av andra orsaker innan den allra sista överlevde kungen själv. Storyn om honom har alla de klassiska ingredienserna, inte minst den traditionellt betydelsefulla treenigheten pengar, sex och makt. Här är religion en viktig beståndsdel också. Kungen ser ett problem med bristen på en manlig arvinge och genomgår en längre process för att skilja sig från sin första fru i förhoppningen att en annan kvinna kan ge honom den son han automatiskt förstärker familjens legitimitet i tronspelet. De interna stridigheterna i England hade under framför allt århundradet före lett till rent inbördeskrig och klanfejder med en ständigt pågående maktkamp. Familjen Tudor kom till tronen på grund av förslagenhet, tillfälligheter och en del ren tur. Nu gäller det att stanna där. Henry tog över ämbetet efter sin far och var i början relativt populär, sedd som handlingskraftig, vilket han i många avseenden var. Men på grund av impulsiva beslut, mänskliga svagheter och en turbulent tid blev hans regim ändå en längre utförslöpa. Som samtidigt fick märkbara långsiktiga konsekvenser för landet och världsdelen, kanske inte bara skadliga sådana. Historien är komplicerad – den vetskapen och de insikter som den här kungens liv ger förstärker bara den bilden.

Jakten på en manlig arvinge framstår i efterhand som ironisk med tanke på vad som hände senare. Två av hans döttrar kom i turordning att efterträda honom som drottning i direkt styrande ställning, fastän med väldigt olika eftermälen. En av dem är känd som ”Bloody Mary” på grund av sin kamp för att återställa katolicismen i landet genom hårdför jakt på protestantiska ‘kättare’, följd av halvsystern Elisabet I som drogs i den andra riktningen och kom att styra landet i nästan ett halvsekel. De historierna får inte plats i den här lilla skriften heller, men de kräver i princip sina egna biografier.

 

Recenserat: Henrik VIII av Dick Harrison (Historiska Media 2020). Ingår i bokserien Världens dramatiska historia. ISBN:978-91-7789-172-7

 

Och vill man veta mer om den här tiden är det inte alltför svårt. Historiska podcaster på engelska tar gärna upp den och sådana finns det några av. Filmer och TV-serier saknas knappast heller. Det gäller både Henrik VIII och vad som hände närmast före och efter hans regim. Här är några exempel:

Första frun Katarina av Aragonien försvarar sin heder när Henrik vill annullera deras äktenskap. Pinterest , art.com,Tudor tidbits / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)

”The Tudors”: En serie som jag nyligen börjat se om med viss förtjusning. Även om titeln kan vara lite förledande handlar det om just Henrik VIII:s regeringstid. Fyra säsonger med sammanlagt 38 avsnitt om jag räknar rätt. Som ofta i fiktionen följer den inte slaviskt all korrekt kronologi eller de exakta förloppen. Men den är spännande, välspelad och överhuvudtaget det mesta man kan kräva av dramatiserad historia. Första och fjärde säsongen har jag recenserat på russin.nu. Det gäller även miniserien ”Henrik VIII” där hela historien dras igenom på ett par timmar. Den spelades in i början av 2000-talet med Ray Winstone i huvudrollen. Inte fullt lika fascinerande som ovanstående serie, men rekommenderas för den intresserade.

Häromåret släpptes även ”Wolf Hall” med fokus på rådgivaren Thomas Cromwell och skam till sägandes har jag inte sett hela ännu. Jag har den här på en Bluray-disc och ska ta itu med projektet snart. Kritiken kring serien var överlag positiv vad gäller det konstnärliga men även den möttes av invändningar kring sanningshalten och tolkningar av historien. Det är nog överhuvudtaget svårt att närma sig den här perioden och personligheterna helt objektivt…

Podcaster: ”The history of England” är just vad det låter som, där en entusiast vid namn David Crowther betar av hemlandets historia i kapitelform och ägnar ett försvarligt antal av dem till Tudor-tiden. P3 Historia har naturligtvis producerat ett avsnitt om Henry VIII och ett annat om drottning Elisabet I. Amerikanska podcasten Noble Blood fascineras av kungar och drottningar och har släppt ett avsnitt var om respektive hustru i ordningsföljd. 

Relaterade böcker finns i mängd; forskning och fiktion om vartannat. Själv har jag inte läst en mätbar bråkdel av dem. Någonstans har jag sett att det finns över 100 böcker skrivna bara om Anne Boleyn, kungens andra hustru som mötte ett tragiskt öde anklagad för förräderi, vilket i sådana fall bestod i, ja – vad exakt? Ingen är fortfarande riktigt säker. Kanske helt enkelt att inte heller hon lyckades föda fram en son. Däremot en dotter, den redan nämnda Elisabet…

…och även musiker har inspirerats av ämnet och epoken, som keyboardvirtuosen Rick Wakeman. 1972 släppte han temaplattan ”Six Wives of Henry VIII”. Som kan strömmas via exempelvis Spotify eller Apple Music. 

Gränser kommer och går. Så här drogs de officiellt i Europa i mitten av 1500-talet, när drottning Elisabet I efterträdde halvsystern Maria I som regent av England. William R. Shepherd (died 1934) [2] / Public domain. Källa: Wikimedia Commons.

Från frysboxen: Sports Bar – Saba Style

Ursprungligen publicerat på yemenity2010 22 juli 2010 från Taiz i Jemen.

VM är över… och sällan har jag sett så lite av det som den här gången. Men med de speciella förutsättningar som rådde var i alla fall en del av matchupplevelserna mer minnesvärda än vanligt. Företrädesvis inträffade de på speciella platser där såväl vattenpipor (eller shisha, som de plägar kallas här) och qat som ständigt återkommande satellitmottagarproblem och mixtrande med fjärrkontrollen mitt under match är standard. Det var främst kanaler ur Al Jazeera-nätverket som visade matcherna. Det bolaget är numera en institution och medial maktfaktor i den här delen av världen, och har expanderat sitt territorium vidare än så (vilket jag tänkte återkomma till i ett senare inlägg). Inför VM var situationen sådan att speciella betalkort krävdes och det hade inte jag; faktiskt inte ens TV i lägenheten förrän ganska nyligen när jag flyttade en kort sträcka till en lya där det redan fanns en sådan. Men i Taiz finns det kollektiva alternativ!

Kuddar, dynor och klassiska jemenitiska vardagsrumsvråer är integrala inredningsfundament i Fundoq al-Ochwa, eller Brothers Hotel. Servicenivån är ojämn, men karaktär har stället utan tvekan. En institution i stan? Tidigare under våren såg jag en del Champions League på samma ställe, främst Manchester United i vått och torrt. Strömavbrotten är också en detalj att räkna med i den här staden och de brummande dieseldrivna generatorerna kan snabbt komma till användning. Damer göre sig för övrigt icke besvär i TV-hörnen; ännu ett utslag av hur det offentliga sociala livet ser ut här i Jemen.

Matcherna då? Av de förväntade storheterna såg jag i stort sett ingenting alls av Argentina, Brasilien, Italien eller England. Representanter för stolta nationer som i vissa fall sades gå ut på banan med fruktan i lederna och följaktliga fiaskon som följd när det gällde som mest. Båda finallagen från förra VM utslagna redan efter gruppspelet, till att börja med. Även Italien rök alltså, och jag brukar inte sörja så mycket när de går på pumpen…  Vad fransoserna hade i kroppen är ett sant mysterium. Lugnande medel med muskelförtvinande funktioner? I förlustmatchen mot hemmanationen Sydafrika kunde de ha råkat ut för något betydligt värre än 1-2. USA punkterade Algeriet i sista minuten efter en orgie i målmissar – till besvikelse för de flesta närvarande på hotellet. Tyskland och Ghana var två spelande lag som båda ville vinna och gå vidare – och gjorde så, i den bästa matchen jag hade sett så långt. Men det skulle bli ännu bättre.

Såg Spanien slå Portugal i en mindre TV-bar en but uppåt vår gata Al-Moror, med liknande koncept, det vill säga mafrajer (madrasser och kuddar), vattenpipor och magiska löv i överflöd för dem som så önskade. Jag lät bli bonusutbudet, inte minst för att jag var där med en bekant som själv försöker skära ner på sitt qat-intag (och faktum är att jag själv fortfarande inte prövat, vilket förvånar en del andra utlänningar här i Taiz). Holland -Uruguay var en annan match jag råkade se i samma rökiga bar. Två lag som presterat över förväntan, i en spännande semifinal. Och publiken här verkade jubla lika mycket vilket lag som än gjorde mål.

En och annan match såg jag faktiskt i hemmiljöer, som Uruguay-Ghana, där sydamerikanerna lite oväntat visade sig vara världens ledande handbollsnation just nu. Och det räckte till semifinal… Vad skulle Maradona ha sagt – Guds hand? Och så, finalen: Då hade jag åkt på en kraftigare förkylning än jag vanligtvis råkar ut för och var tacksam för att Al Jazeera var på generöst humör och den avgörande uppgörelsen visades utan kortkrav. Holland är ett gammalt favoritlag för egen del, troligen sedan den första VM-turnering jag minns 1978, men även senare bravader såväl i VM som EM. Spontant sympatiserade jag med deras kämpaglöd mot spanjorerna som dock spelat upp sig till sin högsta nivå så dags i turneringen och trots allt var välförtjänta vinnare. Nu är frågan; var kommer jag att se nästa VM? Det är bara fyra år kvar och det är dags att börja planera…

Några relaterade länkar: Varför gick det så bra för de sydamerikanska lagen i VM (åtminstone fram till kvartsfinalerna)? BBC frågade bland annat en tidigare fixstjärna på planen, numera tränare: ”This is one of the toughest qualifiers in the world,” said Maradona. ”I think Ecuador [edged out in the last official match by Uruguay] deserved to be here. And it is definitely not the same to play against the likes of Ecuador than against, let’s say, the Faroe Islands”. Men analyserna hann svänga ett par gånger fram till slutet, när européerna tagit över dominansen igen. Ingen är profet på sin hemplanet, utom den tyska bläckfisken Paul…

Arrangemanget i stort analyseras av Al Jazeera: Sydafrika trotsade olyckskorparna och levererade vad de skulle. VM ”has been a great success and will leave a lasting legacy in our country” kommenterar landets president Jacob Zuma. Och visst har den här sporten alltid lämpat sig för uttömmande sociopolitiska analyser? Som här i The Nation, som bland annat citerar den kontroversielle amerikanske TV-demagogen Glenn Beck: ”We don’t like the World Cup. We don’t like soccer. We want nothing to do with it…. I hate it so much, probably because the rest of the world likes it so much, and they riot over it, and they continually try to jam it down our throat.” Artikelförfattaren har en sundare syn på sport, bör tilläggas.

En sång en gång: ”Ever So Lonely” – Monsoon (1982)

Indiepop är sedan lång tid ett begrepp. Exakt vad det egentligen står för är omtvistat. Vad som borde vara mindre omtvistat är att indisk-inspirerad pop, indipop, hindupop, Indian-Western Pop Fusion eller vilken term man föredrar, inte var en etablerad genre på europeisk mark förrän tidigt 1980-tal. Eller visst, Ravi Shankar hade influerat en del musiker under föregående decennier såsom George Harrison, vilket i sin tur bidrog till flera av Beatles mer egensinniga experiment i slutet av deras bana som band. Men Monsoon tog det ett steg till och gav mer eller mindre upphov till en ny subgenre under den relativt korta levnad de hade som sammanhållen konstellation. Och deras mest akut anslående låt var ganska tveklöst ”Ever So Lonely”. Under den formativa perioden efter att jag först pejlat in P3 ungefär precis i samband med decennieskiftet, då var den plötsligt där. Blev den någonsin en gigantisk hit även i Sverige? Nej, kanske inte. Men den pluggades definitivt fler än en gång på just den kanalen och lämnade bestående avtryck, som jag påmindes om senare; om inte annat så av sångerskan Sheila Chandras fortsatta soloutflykter på Peter Gabriels skivbolag RealWorld. Hon har en av de där rösterna som helt enkelt inte låter sig beskrivas utan måste upplevas. Eller hade. Tyvärr – tyvärr – tycks hon sedan ett tiotal år lida av en allvarlig halsåkomma som inte tillåter vare sig sång eller knappt ens tal. Numera ägnar sig hon sig därför mer åt att skriva självhjälpsböcker. Men de musikaliska bidragen till vår moderna kulturhistoria är för bra för att svepas bort i mängden. Så, om ni inte gjort det förut, studera de här drygt tre magiska minuterna och gräv gärna vidare i Chandras vidare äventyr på exempelvis Spotify. Dock – ett bandnamn som Monsoon var naturligtvis för attraktivt för att inte fler skulle använda sig av det. Slå in det som söknamn i ovan nämnda strömningsplattform och treva er fram i djungeln bäst ni kan… Eller kom ihåg att ange låttiteln ovan också om ni vill komma rätt snabbare. För det vill ni, även om ni inte vet om det än.

 

Mer om Sheila Chandra finns att läsa hos exempelvis AllMusic, RealWorld Records liksom en intervju publicerad av Chicago Music Guide för bara något år sedan. För alternativa tagningar av ”Ever So Lonely” finns ett par versioner på YouTube, från Engelska Top of the Pops och en senare liveupptagning med Chandra solo på scen.

Katarina den Stora som komedi – bra idé?

Ung och optimistisk blivande brud till en kejsare i öster. Men vem kunde ana vart det skulle leda? Foto: Nick Wall / Hulu. Copyright: Hulu. Credit: hbonordic.com

Konsten att berätta en historia betyder inte alltid att dela den absolut sannaste historien. I varje fall inte att döma av serien ”The Great” som tar sig betydande friheter när de skildrar Katarina den Stora som ung nybliven hustru till tsar Peter III i Ryssland. Hon kom inte själv från Ryssland, hette inte heller Katarina från början men tog sig hela vägen till toppen och stannade sedan där i flera decennier. Hela den historien får definitivt inte plats i den första säsongen av ”The Great” som i Sverige visats på HBO Nordic under våren. Serieskaparna presenterar den explicit som  ‘en bitvis sann berättelse’ och satsar sedan på att servera oss ett svagpresterande men underhållande hov, en sönderfallande stat i strid med både sig själv och hemska svenskar i väster liksom en begynnande maktkamp mellan två makar som har väldigt svårt att se någonting på samma sätt… Mer utförlig recension finns på russin.nu. Blir det någon fortsättning? Vet ej i nuläget. Men de tio avsnitten som redan finns rekommenderas – med möjliga reservationer för dem som inte uppskattar seriens kombination av dråpligt och drastiskt. För kompletterande historiekunskaper kan man exempelvis lyssna på P3 Historia som gjorde ett avsnitt om Katarina för ett par år sedan.

Relativt ny strömningar musik som också rekommenderas i förbifarten: ”All That I Am & All That I Was” från Ms Amy Birks (tidigare en tredjedel av Beatrix Players), ”These Little Things”, en EP med Nik Kershaw (ja, han lever och verkar fortfarande), ”Vive” med Annie Barbazza… Fortsättning följer. Snart.

Fantastiska filmtips för dagen: ”Midsommar” (2019)

Sverige är skrämmande. Själva har vi alltid vetat det. Ibland blir omvärlden uppmärksammad på detta obestridliga faktum också. Våra nordiska grannar är för närvarande högst ovilliga att släppa någon blågul medborgare över bron (eller annan form av gränspostering) av anledningar som naturligtvis är helt outgrundliga… Vi kan ju alltid intala oss att det beror på den här filmen, som släpptes i fjol och just denna dag passar extra bra. Särskilt som ditt midsommarfirande 2020 – erkänn! – inte kommer att bli så frifräsande förlustelsefullt som du skulle vilja. Ta det lugnt, undvik trängsel i trafiken och skärgården och se ”Midsommar” i stället, om du inte redan gjort det. Skräckfilm, antropologisk studie, Relationspsykologisk traumabearbetning, folkloristisk fars, visuell variant av de mest rysningsframkallande skrönorna ur Bengt af Klintbergs antologi ”Råttan i pizzan”, fasaväckande förolämpning av folkgrupp, förtäckt folklustspel eller allt ovanstående? Döm själv! För mer detaljer och möjligen även varningssignaler (som kan vara på sin plats) gå till min recension på russin.nu. Och trevlig helg, för övrigt!