Musiker pratar musik i mer eller mindre nya podcaster

Kan musiker prata? Vissa av dem i alla fall. Dessutom har några av de mer kompetenta instrumentalisterna/artisterna på kartan fått för sig att börja producera egna podcaster på senare år. Exempelvis för att – surprise – diskutera musik med andra musiker. Dit hör Steven Wilson och Tim Bowness (båda hemmahörande i artocksfären) som med start för kanske något år sedan hunnit släppa ifrån sig en serie till synes spontana, men engagerande konversationer om olika årtal i den moderna musikhistorien och vilka intressanta album (just det, album) som släpptes. Om deras urval av vad som verkligen var bra och eventuellt banbrytande stämmer överens med ditt eget, finns givetvis bara ett vettigt sätt att ta reda på. Gör det! ”The Album Years” finns där man brukar finna podcaster. Själv använder jag ofta Overcast numera, men det är bara en användbar applikation i sammanhanget.

Neal Morse! Visst, han kunde inte hålla sig borta. Under den lediga rubriken ”Musicians Having Coffee & Talking About Stuff” stämmer han träff per distans (standarden just nu, ni vet) med kolleger som Jon Anderson, Steve Hackett eller ständiga samarbetspartnern Mike Portnoy. Kan även sesYouTube via Morses kanal därstädes.

Level 42 på scen vid Kongsberg Jazzfestival 2017. Tore Sætre, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons

Det senaste i den här vägen jag själv råkat upptäcka är duon Gary Kemp och Guy Pratt, alltså en före detta Spandau Ballet-medlem och en basist som pumpat fram grundrytmer för bland andra Madonna, Tears For Fears, Pink Floyd och inte att förglömma, Bananarama. Hittills har jag bara lyssnat av konversationen med en annan frekvent anlitad basvirtuos; Mr Mark King, för vissa av oss framförallt bekant som centralfigur i popfunkfusionfenomenet Level 42. Men det finns mer där… Just det: ”The Rockonteurs” kallar de sig i rollen som programledare med populärkulturell profil. Förhoppningsvis har de envisheten och uthålligheten som krävs även för att hålla igång ett sådant här projekt en längre period.

Kortkort Melodifestivalrapport: Ja, rätt låt vann.

Egentligen behövs kanske inte så mycket mer än rubriken den här gången. Men… OK. Några korta reflektioner:

  • Kompositionskvaliteten överlag i gårdagens melodifestivalfinal var – helt OK. Det känns som om det här årets deltävlingar i stora drag sållat ut de mer fertila från det mindre fruktbara, med vissa obligatoriska undantag. Och vad som hamnade överst till slut motsvarar ganska bra gradskillnaderna i fältet. Det var en handfull bidrag det handlade om på allvar.
  • ‘Ska man betala bussbiljetten själv?’. Har den frågan ställts förut av en svensk schlagervinnare? Tusse i närmast chockat tillstånd efter sin till slut ganska överlägsna viktoria, verkade tveksam om hur transporten för en svensk representant till en Eurovision-final fungerar. Och den bristen på bortskämdhet bidrar på något sätt till intrycket av en nykläckt stjärna som inte slipat till sin mediepersona ännu.
  • Och ja, jag sade väl det: ”Voices” med Tusse låter mer som en sådan där raketmotorschlager att kasta ut i Europa än resten. The Mamas hade överlag starkast röstresurser, men någonstans saknade jag en riktig refräng som kröning på moussen. Dotter hade nog näst bäst helhetspaket, men fick nöja sig med fjärdeplats, som av en händelse exakt en poäng just efter The Mamas – för andra året i följd. Jag ser ingen total slagkraft i Eric Saades nummer, men det är snyggt iscensatt. Professionellt paketerat, som jag kan ha nämnt förut.
  • Danny Saucedo har aldrig riktigt övertygat mig om sin storhet, men jag gillar fortfarande den opretentiösa 70-talsfunky-karaktären i hans bidrag i år. Och Charlotte Perrelli hade om inte annat en bastant refräng, men kanske för mycket startsträcka fram till den.

 

 

Melodifestivalen del 3-4: Potent popschlager framgångsrecept i medelmåttig konkurrens

I afton dags – för Andra Chansen. Vad har vi lärt oss av deltävling tre och fyra?

  • Vad man saknar i humor får man ta igen i de musikaliska pausinslagen. Kanske ledstjärnan för årets tredje omgång. För just de tänkta komiska inslagen föll tämligen platt. Liksom introduktionerna där artisterna satt och högläste om sina liv i vad som förmodligen inte varade mer än två minuter men kändes som tio. Undantaget artist nummer 7 – Tusse – som faktiskt hade någonting att berätta om under de minuterna.
  • Timbuktu är en etablerad artist som kanske inte ska lämna sitt vanliga civila jobb. Han gjorde ett… anständigt jobb utan något lysande manus till stöd. Att styra ut sig som fransk aristokrat och göra en cover på Mikael Wiehes moderna klassiker ”Flickan och kråkan” är, jag vet inte riktigt. Något var det – men vad? Mer hemtam när han fick chansen att hålla sig till sin vanliga genre. Liksom när han plockade fram Sabina Ddumba som pausartist. Jo, där fanns det klass.
  • I jämförelse med veckan närmast före höll de tävlande bidragen hyfsad klass den kvällen. Hyfsad. Det var inte katastrofvarning. Utan, ska vi använda ordet igen? Anständigt. Fullt anständigt. Standardiserat och storslaget, utan alltför intrikata ackordvändningar någonstans, men ett par prydligt packade paket att skicka vidare. Som veteranen Charlotte Perrelli. Vidare till final med något som närmast kan kallas helgardering. Inga nya idéer någonstans, men potent popschlager i princip. Och Tusse, som gjorde mesta möjliga av sitt välproducerade världsförbättrarepos.
  • Humorn, ja… Inbrytningen av de två efterhängsna buskiskaraktärerna från en av alla bondkomiska följetonger i svensk television tillförde, försiktigt uttryckt, inte riktigt så mycket som avsett. 
  • Fjärde omgången: Per Andersson är på något sätt alltid ett säkert kort. Ihop med Pernilla Wahlgren blir det småtrevligt. Inte radikalt i något avseende, men idén att låta Anna Hedenmo göra behärskad parodi på sin stapelvara ”Min sanning” i det här sammanhanget var trots allt bättre än de redan kulturbrottsrubricerade högläsningarna veckan före.
  • Och det misärspäckade mellanaktsnumret med eldfängda olyckor och smockor på scen är väl säsongens höjdpunkt. Hittills. Eller hur?
  • Annars: säsongens mest otidsenliga bidrag i form av ännu ett dansband: Sannex. Nästan chockerande brist på kontakt med nutiden. Eller också alldeles för mycket kontakt med en nära dåtid som många skulle önska åter i form av soliga semesterresor som fått ställas in senaste året. Men allvarligt… Ska vi ha en seriös diskussion om verkshöjd och versmått från visthusboden? Nej, glöm och gå vidare.
  • Det är en fördel att kunna sjunga generellt. Som The Mamas. Deras schwungkapacitet skjutsar ett habilt bidrag högre per automatik än för de flesta konkurrenterna.
  • Eric Saade har däremot inte rösten som sin starkaste resurs. Men han har uppnått en viss nivå av professionalism som andra saknar och satt ihop ett nummer med förhållandevis spartansk karaktär, avsaknad av riktig hook, men ändå någonstans igenkännbart som övergenomsnittligt i det aktuella utbudet.
  • Kanske något överraskande att Tess Merkel med meriter från Alcazar åkte ut. Hyfsat discotryck där men samtidigt ingen överdos av personligt uttryck, dock.

Dotter och de andra i en devalverad deltävling

Mönstret går igen? Visst brukar det vara så och det kanske är en naturlag: av fyra deltävlingar varje år kommer några att ha en… aningen högre genomsnittlig klass än andra. Helgens utslagning serverade ett svagt slagfält, förlåt startfält, för något direkt slag var det aldrig. Det hade varit ett motbjudande mirakel om till exempel Dotter inte hade gått vidare härifrån. Det var väl också ganska självklart att Anton Ewald skulle göra det, hur lite entusiasm jag än kan visa upp för hans nummer. En liten lyrisk detalj innan jag glömmer det: visst vad det ungefär exakt samma rim som användes av honom och Frida Green? ”Silence… and guidance”?

Två pensionärer får också en andra chans: Eva och Eva. Inte i betydelsen Attling och Dahlgren. Jag protesterar inte, även om jag givetvis inte kan arbeta upp någon extrem entusiasm för dem heller. Det är bara lite kul. Och det skulle jag faktiskt säga även om ett av inslagen som åkte ut först. Den gladlynta duon som hyllade 1990-talet levde kanske i en annan dimension om de trodde att numret skulle fungera i dag. Men – det var färgglatt och påminde om ett decennium då vissa av oss till och med var unga.

Det allmänna upplägget för varje deltävling tycks variera kraftigt beroende på vilka programledare som håller i trådarna. Hur mycket de nu håller i sina egna trådar. Men karaktären var definitivt väsensskild från föregående vecka. Och Christer Björkman gjorde sig själv närmast minimal i rutan. Har någon pratat med honom eller har han själv insett sina begränsningar? 

Finns något mer livsnödvändigt att tillägga i det här läget? Nej, troligen inte. På återseende.

Melodifestivalen 2021: Deltävling 1 – Publiken vill ha party

Publiken poängterar partyfaktorn. Det är en slutsats man kan dra av den första deltävlingen i årets, av omständigheterna framtvingat något annorlunda paketerade festivalföljetong anno 2021. Och till finalen direkt gick två bidrag som representerar olika generationer av dansgolvsdängor. Eller förresten, gör de? Jo, visserligen har vi ett glasklart utslag av dansbandsnostalgi representerat av en kvartett gubbar ungefär i min ålder. Alltså Arvingarna. Som bedyrade sin ambition att stanna ute hela natten och inte gå hem. Ett sista skrik ut i natten innan man går i pension kanske. Nej, nej, nej… Så gamla är ju varken de eller jag. Men. Jag skulle personligen inte ha röstat fram dem. Nostalgifaktor eller inte. Danny Saucedo motsvarar, säger jag på ren autopilot, ett yngre publiksegment. Men låten den här gången, nästan demonstrativt antiambitiös och med en text så tunn att den tycks uppgå i intet, är rytmiskt och i alla andra avseenden en släkting i rakt nedstigande led till Chic med sin pionjärdiscofunk från sent 1970-tal och några år framåt. Nile Rodgers borde väl ha kunnat uppskatta tendenserna här, eller?

Annars kan man redan nu ana fruktan som väller fram över att kvinnorna ska diskrimineras bort, som ibland varit fallet i tidigare års utslagningar. Den här gången blev det nästan löjligt. Både Jessica Andersson, som den här gången begåvats med en kort sagt riktig låt, och den för mig tidigare helt okända Nathalie Brydolf hade väl mer i åtminstone Andra chansen att göra än garagerockarna och den ganska anonyma pojkpopserenaden som hamnade där.

En oroande nyhet inför den här publiklösa säsongen har varit att festivalgeneral Björkman själv tänkte anta rollen som programledare. De godare nyheterna är att han inte gör hela det jobbet själv. Tack och lov. Organisationsförmåga har han säkert gott om, men karisman och ledigheten framför kameran är inte lika  framträdande. Hur lediga och levande kommer de här veckorna nu att bli utan publik? Tja, karaktären kanske blir mer klinisk men det är upp till artister och andras professionalitet att rensa ut eventuellt negativa vibrationer i processen. Och starten var i alla fall inte katastrofal, men till den allmänna sammanbindningen bidrog Lena Philipssons upparbetade rutin och självdistans mer än Björkmans pliktskyldiga presentationer. Startfältet i dej här andra omgången som startar om en stund ser spontant svagare ut. Musikaliskt alltså. Men för all del, jag kan ha fel.

Fyrverkerier och pånyttfödelser – 2020 års bästa album. Just det.

 

Det flödade på, även ett år som 2020. Att rangordna är i princip alltid omöjligt och fåfängligt, men jag lever fortfarande i villfarelsen att det blir roligare när man gör det. Även om det var, ska understrykas, jämnt. Mycket jämnt. Så… Det här är den helt objektiva sammanställningen av 2020 års bästa album, gillat och åtminstone tillfälligt stadfäst i mitten av januari, 2021 AD. Några har jag hunnit recensera (även om det i vanlig ordning var ett kraftigt underskott på detta) – se länkar. Och ja, i princip allt ska vara strömningsbart via en eller flera existerande plattformar.

 

HETAST I HÖGEN:

1. Pattern-Seeking Animals ”Prehensile Tales”. Människan söker mening i allt och kan därmed definieras som ett ’mönstersökande kreatur’. Någon som invänder? Ännu ett epos från relativt nystartad, ja – supergrupp kanske passar här? Nästan bokstavligt talat en omstuvad version av Spock’s Beard under annat namn, med John Boegehold som huvudsaklig motor. Nu ännu bättre än på debuten året innan.

2. Gazpacho ”Fireworker”. Norska musikaliska alkemister som skapat sitt eget utrymme, sitt eget universum och fyller det med fängslande visioner.

3. Pure Reason Revolution ”Eupnea”. De är tillbaka efter tio år. Och låter som pånyttfödda. Eller snarare, väldigt mycket som de gjorde i början av karriären – vilket är precis vad vissa av oss längtat efter men i stort sett hade räknat bort.

 

4. Annie Barbazza ”Vive”. I avdelningen dramatiska damer (som var en stark kategori 2020) är Barbazza en av de mest fascinerande fyrbåkarna.

5. Marjana Semkina ”Sleepwalking”. Ena halvan av iamthemorning skapar sirliga stämningar och målar vackra världar på solokvist.

6. Anna von Hausswolff ”All Thoughts Fly”. Kyrkorgel! Vad mer behövs?

7. María José Llergo ”Sanación”. Modern flamenco med elektrifierande effekt.

8. Neal Morse ”Sola Gratia”. Ännu ett år. Ännu ett musikaliskt Morse-epos. Alltid värt en mässa för vissa av oss.

9. Natalia Lafourcade ”Un canto por México, Vol. 1”. Folkligt, festligt och finstämt om vartannat. Eller allt samtidigt.

 

10. Algiers ”There Is No Year”. Aggression och atmosfär. Fångar stämningen 2020 kanske för att de redan verkade förberedda på den.

11. Ms Amy Birks ”All That I Am and All That I Was”. Hon brukade vara en tredjedel av Beatrix Players. Nu levererar hon små berättelser på egen hand, oftast lika mycket vemod som undertryckt vrede.

12. Kansas ”The Absence of Presence”. Närvarande är de allt. Ett band som är mer av en legend och bytt medlemmar så ofta att – ja, finns det en kärna överhuvudtaget? De lyckas i alla fall låta otäckt mycket… Kansas. Ta det som ett hot eller ett löfte.

13. Nick D’Virgilio ”Invisible”. Ett personligt epos från en mångsysslare med meriter från Spock’s Beard med mera.

14. Sparks ”A Steady Drip, Drip, Drip”. De är som de är. Svåra att jämställa med några andra. Omöjliga att efterapa.

15. Nik Kershaw ”Oxymoron”. Mannen är melodiernas mästare. Och den förmågan har inte fallerat med åren.

16. Sufjan Stevens ”The Ascension”. Lite mer elektrisk. Lite aggressivare, kanske. Men fortfarande väldigt mycket Sufjan.

17. Jon Anderson ”1000 Hands”. Uppfinningsrik och infallsrik även på äldre dagar, den gamle Yes-frontmannen (för dem som till äventyrs inte känner igen namnet).

18. Clarice Jensen ”The Experience of Repetition as Death”. Konkurrerar med med von Hausswolffskan i kategorin ödesmättade ljudlandskap som bara suger in dig utan pardon.

19. Bob Dylan ”Rough and Rowdy Ways”. Gamle Zimmerman kan fortfarande varva det poetiska och det rent episka inom ramen för sin musikaliska gärning. Nästan hypnotiskt infångande i långa stycken.

20. Tame Impala ”The Slow Rush”. Hur beskriver man det här? Alltid någon form av meditation med transcendent karaktär. Ej att förväxla med transcendental meditation. Det här är mer groovy.

21. Rick Wakeman ”The Red Planet”. Rick. The one and only. En gigant vid tangenterna sedan ett drygt halvsekel. Ännu mer orgel, någon?

22. Louise Patricia Crane ”Deep Blue”. Rymd och djup. Och catchy tunes. Åtminstone bitvis.

23. Frost* ”This and That (B-Sides and Rarities)”. Just det. Överblivet material. Men även en sådan samling kan leta sig in bland hermelinerna ett år som 2020. Om man heter Frost*.

24. Ane Brun ”How Beauty Holds the Hands of Sorrow”. Ja, det låter ungefär som titeln antyder. Bräckligt och nästan på väg att brista.

25. Lazuli ”Le fantastique envol de Dieter Böhm”. Ni ser själva. Med den titeln kan det väl inte slå fel?

 

Bubblare och annat som stack ut i flödet på olika sätt:

iamthemorning ”Counting the Ghosts”, Lido Pimienta ”Miss Colombia”, Nubya Garcia ”Source”, Johnny Hates Jazz ”Wide Awake”, Bruce Hornsby ”Non-Secure Connection”, Susanna ”Baudelaire & Piano”, Fish On Friday ”Black Rain”, Thundercat ”It Is What It Is”, A. A. Williams ”Forever Blue”, The Flaming Lips ”American Head”, Gloria Estefan ”BRAZIL305”, Haken ”Virus”, The Killers ”Imploding the Mirage”, La Oreja de van Gogh ”Un susurro en la tormenta”, Ingemar Olsson ”Äntligen”, John Petrucci ”Terminal Velocity”, Oceans of Slumber ”Oceans of Slumber”, Rodrigo y Gabriela ”Mettal EP”, Tim Bowness ”Late Night Laments”, Alex Campos ”Soldados”, Jyoti ”Mama, You Can Bet”, Samuel Hällkvist ”Epik, didaktik, pastoral”, Ambrose Akinmusire ”on the tender spot of every calloused moment”, Anubis ”Homeless”, Blackfield ”For the Music”, Buscabulla ”Regresa”, Caligula’s Horse ”Rise Radiant”, Derek Webb ”Targets”, Eivør ”Segl”, Elvis Costello ”Hey Clockface”, The Flower Kings ”Islands”…

…och här är fjolårets rankning. Liksom listan över årtiondets artister 2010-2019. 

Nåden är allt för Neal Morse på ”Sola Gratia”

 

Från förföljare till efterföljare. Så kunde man beskriva huvudpersonen i den berättelse som Neal Morse byggt sitt senaste album kring. 

Eposen har haglat. Om de kan göra det. Den av mig mest regelbundet recenserade sångaren/kompositören/multiinstrumentalisten överhuvudtaget har i vanlig arbetsnarkomanisk ordning sett till att hålla sig sysselsatt under karantänen som var 2020. Och hittat en ny ingång i världshistorien. Eller en historia han själv inte berättat förut. Nu är det rakt av tillbaka till Nya Testamentet och den fascinerande, inte alltid lätthanterlige men definitivt inflytelserike aposteln Paulus. Tidigare har Morse, för att nämna några exempel, gjort ett album om skapelseberättelsen, ett om Martin Luther, två stycken med anknytning till romanen Kristens resa med mera. Om han de senaste åren framför allt arbetat med det mer tight sammanhållet band och en lite mer kollektivt skapandeprocesse tidigare, så handlar det nu (kanske delvis på grund av omständigheterna) mer om skapande och samarbete på distans. Det hörs nog också, kan man inbillar sig. Men proffsen vet ändå hur man gör. Morse har alltid någonting mer att berätta. Av allt han skapat och krängt fram under möjligen stora våndor, så är ”Sola Gratis” kanske inte kronan på verket i karriären. Men den fyller definitivt sin plats.

Lite förkunskaper om Nya Testamentet skadar inte. Eller överhuvudtaget att det här bör avlyssnas fler gånger än en för att lättare kunna följa storyn. Musikaliskt är det bekant. Inga radikala förändringar i Morses metodik att lägga grunden. Kanske lite mer elektroniskt inriktat i några spår. Men den dramatiska profilen, med en form av introduktion eller uvertyr, långsamt stegrande spänning, konflikter, proklamationer och en pampig final – där är det mesta som vanligt. Och inte mig emot. Det är heller ingen slump att många slingor och formuleringar direkt refererar till ett av hans tidigare album; 2007 års ”Sola Scriptura”. Släktskapet mellan de två sviterna är öppet redovisade och uppenbart, om inte annat, en uppskattande blinkning för många långvariga fans.

En nyhet rent tillgänglingsmässigt senaste året verkar vara Neal Morses öppnare inställning till att just göra sin musik mer åtkomlig. Själv brukar jag av princip ändå köpa albumen för att bidra till att han fortsätter,. Men de har ens tendens att bli mer förekommande på strömningssajter, samtidigt som han driver sin egen parallella webbsida och ständigt publicerar mer material tillgängligt för dem som verkligen vill ta del av allt. Ganska produktiv herre, fortfarande, något som inte tycks avstannat, trots eller tack vare de omvälvningar som drabbat inte minst musikbranschen under det senaste året på grund av pandemin.

För oss som har följt honom under flera år är det här naturligtvis obligatoriskt också. Och om det ska placeras någonstans på en karaktärsskala i hans katalog så är det nog en lite mörkare, dovare stil som helhet. Men budskapet är genomsyrat av samma trosvissa entusiasm som vanligt.

Genuin julstämning med iamthemorning

De har ägnat sig en del åt soloutflykter på senare år. Häromåret släppte Gleb Kolyadin ett eget utmärkt album, medan Marjana Semkina replikerade tidigare i år med det tilltalande soloprojektet ”Sleepwalking”. Strax före jul levererade de i alla fall gemensamt EP:n ”Counting the Ghosts” som inleds en uppvisning i stämsång och videokonst som kan kallas signifikativ för året som snart passerat. Det handlar alltså om iamthemorning. Karantänskänsla eller ej, nästan kusligt kristallklart och atmosfäriskt svävande låter det. Och skapar mer akut julstämning än något annat nyproducerat jag kan tänka ut i hastigheten. Koralt, sakralt, klangrikt och ett välkommet livstecken från en duo som – bevisligen – hållit sig i form var för sig, men gärna får fortsätta förena sina krafter även i framtiden.

Ganska nytt och ganska ljumt: Alicia Keys ”Alicia”

 

Borde jag vänta med att skriva något? Hittills har jag helt enkelt inte lyssnat genom albumet ”Alicia” mer än ett par gånger. Kanske för att besvikelsens mindre behagliga vindpust var det dominerande intrycket av att möta det som helhet första gången. Då måste jag sätta det här i perspektiv: Alicia Keys är en av 2000-talets mest betydande artister överhuvudtaget, alla kategorier. Hon är på den där nivån där man inte kan undvika att mötas av kritik från alla håll för att man för sval, kanske för sofistikerad, inte tillräckligt radikal, inte tillräckligt banbrytande och inte alltid tillräckligt mesig heller. Välj själv. Men jag har sällan eller aldrig själv tyckt att hennes tidigare album misslyckats. Och ja, jag har hört alla.

Nu är jag mer tveksam. För mycket fluff? Är problemet att hon samarbetar med så många andra artister att hon själv anpassar sig mer efter dem än efter sina egna visioner? Är det helt enkelt så att det här är en mer tidstypisk form av soul med – i generös mening – meditativ karaktär och många upprepningar, ett inbjudande välljudande landskap där inte så mycket händer, som råkar vara det nya normala? Jag kan villigt erkänna; mycket av modern popmusik framstår för mig just som allt ovanstående. Det är bara så att jag brukar hoppas att de artister som ändå har en påtaglig profil med brett genomslag, och inte förlorat sin egen röst, ska fortsätta att behålla de karaktärsdragen. Jag har aldrig tvekat så mycket kring ett nytt album med Alicia som nu och här. Jag kanske kan komma att omvärdera det. Och det har trots allt föregåtts av åtminstone en suverän singel, i form av ”Perfect Way to Die”, men den bitterljuva balladen med aktuella referenser till ett våldsamt samhälle och dess konsekvenser, är inte så representativ för resten som jag skulle vilja.

Kanske vore det förmätet att kalla det här i nuläget för en rättvisande recension. Mer i form av en reservation och nedskrivna farhågor om att just den här överbegåvade kompositören och sångerskan just den här gången inte kommer att landa bland det mest överväldigande i musikväg när året är slut. Även om andra halvan generellt är mer engagerande än den första.

Temperament. Framförallt är det nog det jag saknar. Det här är till övervägande delen en behaglig ljudvägg utan en del distinkta drag som brukar göra artisten ifråga mer spännande än så.

Flamenco on Fire – María José Llergo: ”Sanación”

Är det flamenco? Modern experimentell world music utan direkta gränsdragningar? Är det överhuvudtaget så viktigt exakt vad det borde kallas? Med den här María från spanska Córdoba är det helt upp till lyssnaren själv att bedöma vad det borde kallas – och om kategoriseringen är intressant eller inte. Men men här följer mitt facit: musikaliskt är det väldigt intressant och väldigt bra. Någon form av traditionellt stöpt sydeuropeisk musik tvinnas ihop med nutiden i en tråd som löper där under ytan, eller för många kanske är helt uppenbart synlig. Hon är inte ensam om att göra något liknande. Men den här EP:n (eller vad sångsamlingen ”Sanación” nu bör kategoriseras som) med någon knapp halvtimmes provkarta på hennes kapacitet, är mycket av det där som gör världen aningen bättre just nu. Suggestivt. Stämningsfullt. Sparsamt instrumenterat och orkestrerat men sällan stillastående. Här finns en permanent stillsam dramatik och en dynamik. Många av de där adjektiven som helt enkelt kan beskriva musik i vilken form det vara må och förhoppningsvis väcka positiva associationer. 

– Du tittar på mig men ser mig inte, mässar hon andäktigt (och förmodligen en smula förebrående) i ett av spåren. 

Och fler borde ta chansen att upptäcka det här, som annars lätt flyger under radarn. Själv misstänker jag att jag först fick tipset från någon podcast med inriktning på spanskspråkiga artister och liknande. Eller om det var musikavdelningen på amerikanska NPR. I vilket fall, leta upp det på någon tillgänglig strömningsplattform och testa själv. Det är det mest konstruktiva förslag jag kan ge i det här fallet.

 

Officiell hemsida för María José Llergo finns här.