Passioner, pretentioner och personliga reflektioner – Bästa band och artister 2010 till 2019

Det blev för svårt. Att bara bestämma vilka album som varit bäst under årtiondet som närmar sig slutet (med de berömda stormstegen). Det verkade mer logiskt att framhålla artisterna och banden som betytt mest för mig personligen under den aktuella perioden. Och i förbifarten rekommendera några av deras nyckelproduktioner under de gångna tio åren. Plats för pretentioner! Ja, det kanske blir en allmänt pretentiös och pompös prägel på sammanställningen i stort, men det tar vi inget extra för, som servitören sade. Är själva  rangordningen en prövning? Absolut, men jag lever troligen i den utbredda villfarelsen att just rangordnade listor är roligare att läsa, kanske just på grund av den lilla extra ansträngning som krävs. När det gäller nummer ett behövde jag dock inte grubbla särskilt länge i det här fallet…

1. Neal Morse. Strängt taget. Det har inte bara varit ett starkt decennium för den här mannen, i mina ögon och öron. Det gäller hela 2000-talet hittills, sedan han lämnade Spock’s Beard och lanserade sin solokarriär som han växt fram till att bli en gigant. En titan som tronar över resten i min bok. Om han under en period tycktes ha kommit in i en viss upprepningsfas, så tändes en ny gnista när han bildade The Neal Morse Band. Tematiska dubbelalbum inspirerade av gamla skrifter som ”Pilgrim’s Progress” är väl inte vad de flesta skulle få för sig att värka fram i studion. Men Morse är inte de flesta. Sverige har han hunnit besöka ett par gånger. I förbigående har mannen varit en vital ingrediens i supergrupperna (gammaldags uttryck men i alla fall) Transatlantic och Flying Colors. Som kronan på moset skrev han ihop en rockopera och släppte tidigare i år. Vad finns att inte gilla?

Viktiga album: ”The Great Adventure” (2019), ”The Similitude of a Dream” (2016), ”The Grand Experiment” (2015)

2. Steve Hackett. Av alla gamla ex-gladiatorer från Genesis är han den som håller fanan lyft högst och studion varmast. Hittills har han inte visat sig tappa energi utan fortsatt släppa en strid ström album med konstant hög kvalitet, eklektiska inslag, tunggung och känsla för dramatik. Levande legendar, sann gitarrhjälte och inspirerande karaktär överlag.

Album i urval: ”Wolflight” (2015), ”The Night Siren” (2017), ”At the Edge of Light” (2019)

(Not: av någon anledning föll stycket om Hackett bort i den första version jag publicerade och återinförs nu rätteligen, bättre sent än aldrig, lagom till jul. 21 december för att vara exakt.)

3. Steven Wilson. Börjar det bli obsolet att referera till honom som före detta ledaren för Porcupine Tree? Nu har han etablerat sig så stadigt i eget namn, trots att namnet i sig kunde verka anonymt. Anonymt är inte hans artisteri. Wilson har också vågat bredda sig, leka loss med olika genrer och även det lättsmälta, utifrån sin status som en av världens mest ogenerat pretentiösa progressivrockare.

Starta med: ”Hand. Cannot. Erase.” (2015), ”To the Bone” (2017)

4. Dream Theater. Storvulna. Lite lätt vansinniga. Ambitiösa och ibland övermättande. Även de har gått igenom sina perioder av repetitioner och återbruk av gamla idéer. Men under drygt tre decennier har de ändå alltid studsat tillbaka med nyvunnen energi. Efter en del inre turbulens innebar även det här senaste årtiondet en halv nystart och resulterade i ett par album som definitivt platsar i deras kanon. Det vill säga, bland det bästa de har gjort. Formkurvan går inte alltid spikrakt uppåt, men med sportspråk är även deras lägstanivå några tum över många andras högsta.

Höjdpunkter: ”Dream Theater” (2013), ”Distance over Time” (2019)

5. Alicia Keys. Hon verkar på något sätt så ung fortfarande. Och ändå har hon också nu haft en stadig karriär i snart 20 år. Alicia skulle också kunna passa in på bilden av en artist som börjar från lite slick, sofistikerad soul och rhythm & blues och sedan vidgat synfältet. Sakta men säkert och med små men märkbara skiftningar har hon visat sig vara expert på såväl klatschiga popdängor som ballader, 80-talsinspirerad elektropop, avskalad soul med nästan minimalistiska drag – snart sagt allt utom heavy metal. Ok, jag överdriver en aning. Men är ändå en universalbegåvning som liksom aldrig gör dig besviken. Inte mig i alla fall.

Rekommenderas: ”Here” (2016), ”Girl on Fire” (2012). Förresten måste jag ändå nämna ”The Element of Freedom” (2009). Fusk, men jag lyssnade på den ganska flitigt under 2010, så det är nästan OK…

6. Barock Project. Italienare! Kan något gott komma därifrån annat än renässanskonst, kulinariska kreationer och fotbollsspelare? Jo, det är värt att påminna om att landet faktiskt var ett av de ledande när konstrocken krängde sig fram i det forntida 70-talet. Traditionen hålls vid liv av band som Barock Project med ett par starkt tilltalande, melodiska album som demonstrerar både skicklighet och organiskt liv.

Leta upp: ”Detachment” (2017), ”Seven Seas” (2019)

7. Bent Knee. Unga, experimentella och spelglada musikskolestuderande med bas på USA:s östkust. Hittills har jag fallit pladask för de album som släppts, utom ett som är svårare att få tag i och inte lika strömningsbart. Det senaste som kom nu under senhösten håller jag fortfarande på att hitta in i, efter en del även för deras del djärva stilgreppsförändringar. Men de är ett band vars attityd måste respekteras, liksom deras spelskicklighet och ibland oerhörda intensitet.

Nyckelskivor: ”Shiny Eyed Babies” (2014), ”Land Animal” (2017)

8. iamthemorning. Ryssland! Kan något gott, därifrån, förutom tonsättare från 1800-talet, författare från samma sekel och klappklappspelet som förnedrade alla konkurrenter under en serie ishockey-VM under min egen uppväxt? Svar ja. Duon blandar det klassiskt skolade med innerliga, böljande ballader och kraftfulla röstresurser kontra virtuosa klaviaturfigurer.

Ordineras: ”Lighthouse” (2016), ”The Bell” (2019), Gleb Kolyadin ”Gleb Kolyadin” (2018, soloalbum)

9. Lila Downs. På tal om röster. En del har det där, omisskännliga och närmast unika. Hur är det förresten, är det ens teoretiskt möjligt att ha en helt unik röst? Lila har varit på kartan i många år och själv upptäckte jag henne början av millenniet när hon bidrog till soundtracket för filmen ”Frida”. Hon släpper regelbundet nytt material, antingen solo eller via diverse samarbeten. Den där närmast hjärtskärande starka och samtidigt spröda stämman med en dynamik och inneboende vulkanisk hetta kan ta sig an både traditionell mexikansk folkmusik och utveckla densamma, eller låta den korsbefruktas med andra kulturella uttryck och vibrera på ett kort sagt svåremotståndligt sätt.

Testa: ”Al Chile” (2019), ”Raiz” (med Niña Pastori och Soledad, 2014) 

 

10. The Flower Kings. Trotjänare finns det några på den här listan. Och det måste man givetvis säga även om den här svenska kvintetten, sextetten eller hur många medlemmar de för ögonblicket är. Senaste skivsläppet kom sent i höstas och då hade jag nästan räknat bort dem som en enhet i egen rätt. Var för sig gör medlemmarna alltid någonting. Roine Stolt inte minst genom sin inblandning i Transatlantic och andra projekt, medan andra medlemmar roar sig med band som Karmakanic – med flera. Det kan vara svårt att hålla isär dem och vilka som vänstrar med vilka för ögonblicket. Så mycket har inte förändrats sedan de slogs ihop första gången någon gång före millennieskiftet, men de är i stort sett alltid tilltalande, med en massiv musikalitet och energi. Så även på scen om man har chansen att se dem i den formen, vilket jag själv senast gjorde för någon handfull år sedan. Det börjar bli dags igen.

Sök upp: ”Desolation Rose” (2013), ”Waiting for Miracles” (2019)

11. Moon Safari. Jovisst hade en önskat att Västerbottenspojkarna varit ännu flitigare med sådant som vi gammalmodiga kalla skivsläpp under det här decenniet. Men vad de ändå har släppt var bra. Och inte minst hamnar de här på listan för de konserter i små, tajta lokaler eller ibland för rymliga med alldeles för lite publik, där de oavsett förutsättningar gjort kvällen oförglömlig.

Lyssna på: ”Lover’s End” (2010), ”Himlabacken Vol. 1” (2013)

12. Anna von Hausswolff. Kan inte beskrivas. Måste upplevas. Sällan har det epitetet passat så väl på en artist som Anna med sina experimentella kyrkorgelsmässor där lika delar Pink Floyd och 1700-talsvibrationer varvas med allmänt organiserat kaos. Anarkistisk andäktighet och kanske definitionen av kreativt kaos, som troligen inte alls är kaos.

Leta upp: ”The Miraculous” (2015), ”Dead Magic” (2018)

13. Father John Misty. Han berättar sina historier i form av ballader med syrlighet och melankoliskt betraktande blick. Han är sin egen genre. En kulturklenod som skriver sina egna regler och bygger sitt eget hus i vildmarken. Ändå skulle väl ingen kan säga att han är särskilt svår? Som i svårtillgänglig eller distanserad? Att sammanfatta tiotalet utan att nämna honom vore tjänstefel.

Hör upp: ”God’s Favorite Customer” (2018), ”I Love You, Honeybear” (2015)

14. Gazpacho. Norge! Ja. De fostrar fram fler spännande, eklektiska, experimentvilliga band än de flesta på vår sida kölen inser. Kanske allra bäst är det här (alltså inte spanska) gänget med sina ytterst svårbeskrivliga seanser över ryska rymdprojekt eller andra egensinniga teman. Att lyssna igenom en skiva är något slags gudstjänst eller meditationssession. Det svänger, suger tag, vibrerar och väcker alltid associationer som stimulerar fantasin.

Bra skivor ju: ”Soyuz” (2018), ”Molok” (2015)

15. Bat for Lashes. Eget tilltal. De där utvikningarna och uttrycken för originalitet som en del har och andra inte. Hon har det. Det elektroniska. Lätt suggestivt sensuella och alltid lätt pyrande. Det finns en kraft här som hela tiden pockar på uppmärksamhet, ibland med små medel och andra stunder mer påfallande.

Lyssna på: ”The Haunted Man” (2012), ”Lost Girls” (2019)

16. Spock’s Beard. Fler ärrade veteraner med pretentiösa drag, som efter en serie medlemsväxlingar och skinnömsningar ändå fortsätter låta sig ganska… lika. Och det är i det här fallet sagt som beröm. Kan även de sägas ha kommit över en mindre formsvacka för ett antal år sedan och lyft igen.

Lyssna på: ”Noise Floor” (2018), ”The Oblivion Particle” (2015)

17. Julia Holter. För några år sedan på flera renommerade musikmagasins årsbästalistor, rentav högst upp på några av dem. Hon är alltid lite lagom oförutsägbar men skapar sina egna världar, med mer eller mindre utsvävande resonans men alltid genomsyrat av denna uppenbara begåvning och, ja, rent ut: briljans.

Viktigt: ”Aviary” (2018), ”Have You in My Wilderness” (2015)

18. Kaipa. Gamla goa gubbar. Och en kvinna. De har hållit ihop i olika konstellationer, eller åtminstone funnits väldigt länge och producerat musik med ganska jämna mellanrum under imponerande lång tid. Kanske ibland uppenbart nostalgiska – men med ett eget identifierbara sound. Symfoniska ambitioner kombinerat med folkton som slår an strängar hos mig jag ibland inte visste fanns.

Några nyckelsläpp: ”Children of the Sounds” (2017), ”In the Wake of Evolution” (2010)

19. Kate Bush. Hon är modern tids största kvinnliga musikgeni, men har av möjligen godtagbara skäl dragit ner på takten sedan den mest produktiva perioden, cirka 1978-1993. Det hade varit roligt att kunna åka till London och bevista någon av de konserter hon faktiskt arrangerade efter flera decenniers uppehåll från scenframträdanden. Nu har hon i alla fall släppt några plattor under perioden och visat att hon fortfarande har det där. Nej, inte det absolut bästa hon gjort men tillräckligt bra för att ändå lysa i dagens musiklandskap.

Lyskraftiga livstecken: ”50 Words for Snow” (2011), ”Before the Dawn” (live, 2016)

20. Derek Webb. Kriser genomgår vi alla. För Webb har det handlat om att lämna en bransch där han byggt upp ett namn under lång tid, den amerikanska kristna musikbranschen i det här fallet. För att istället karva ut en ny karriär på andra sidan, i sitt sökande efter sanningen. En påträngande personlighet som kanske inte riktigt passar in någonstans. Men som definitivt hittat ett eget uttryck, oavsett vad det är han framförallt vill tala om för världen.

Bra album: ”I Was Wrong, I’m Sorry & I Love You” (2013), ”Fingers Crossed” (2017). Förresten, ”Stockholm Syndrome” släpptes väl redan 2009 men kolla den också, för bövelen!

21. India Arie. Hon har själ. Ideal och passion. Skivproduktionen har varit ganska stadig under snart 20 år och formkurvan kan variera. Men hon levererar alltid något med en egen vision väl synlig och hörbar. Vare sig fokus för ögonblicket ligger på politik, samhället i stort eller personliga relationer så har India alltid något att säga. Och ett eget språk för det.

Skivor: ”SongVersation” (2013), ”Worthy” (2019)

22. Adele. Alla älskar Adele. Alla. Visst gjorde Saturday Night Live en sketch för några år sedan om hur man överlever en Thanksgiving-fest där alla hyser besvärande olika politiska preferenser, men stämningen alltid kan räddas om någon börjar gnola på ”Hello”… Det är överhuvudtaget inte särskilt ofta som jag själv lyssnar på henne. Och inget av hennes album är fullkomligt perfekt rakt ut i fingerspetsarna. Men hon är ju alltid Adele. Och det räcker väldigt långt. Ett fenomen i egen rätt som ingen riktigt kan förklara.

Album: ”25” (2015), ”21” (2011)

23. Frost*. Om jag önskar att de vore lite mer produktiva när de väl samlas? Eller snarare samlades lite oftare? Jo. Det är ett litet sidoprojekt av brittiska professionella musikanter som ibland får för sig att skapa progressive rock med en pikant modern touch och inget övernostalgiskt tillbakablickande. Då och då gör de det alltså. Och det blir alltid spännande.

Senaste släpp: ”Falling Satellites” (2016)

24. Steve Taylor. Inte direkt överproduktiv musikaliskt på senare år, men efter att ha pausat musikmakandet i eget namn under många år för att i stället producera åt andra eller regissera filmer gjorde han ändå tillfällig (?) comeback med kvartetten Steve Taylor & The Perfect Foil som släppte albumet ”Goliath” 2014. Strödda livstecken från studiosessioner med ytterligare samarbetspartners motiverar ett omnämnande. För en gammal hjälte.

25. Lilly Goodman. Vad? Känner ni inte igen namnet? Själv stiftade jag bekantskap med henne första gången när hon agerade förband under ett par konserter i Quito, Ecuador i mitten av 00-talet. Bördig från Dominikanska republiken och ett hyfsat stort namn inom åtminstone ett segment: latinamerikansk pop med kristen profil. Hon är helt enkelt en väldigt duktig sångerska med en bokstavligen gudabenådad röst. Och det räcker ganska långt, åtminstone om man har kompetenta producenter, inte särskilt banbrytande profil men den osvikliga förmågan att lyfta även konventionellt material. Och ballader… Där kan hon belt out med de bästa. Skivproduktionen senaste årtiondet har varit sparsam men om inte annat resulterat i ”Amor favor gracia” (2013) som är riktigt bra och ”A viva voz” (2018) som är betydligt beigare. Men, whatever. Med den rösten kan hon få ett wild card för lång och trogen tjänst.

 

…och visst måste jag nämna Peter Gabriel, som trots allt släppte orkesterplattan ”New Blood” i decenniets gryning och i år samlat ihop ett gäng samlade filmmusikspår under titeln ”Rated PG”. Annars håller han sig mest aktiv utanför studion. Men, som sagt, gamla hjältar…

Ytterligare namn att icke förglömma från den berörda perioden: Brooke Fraser, Robert Plant, Flying Colors, Muse, Haken, Esperanza Spalding, Lauren Daigle, Perfect Beings, Natalie Prass, North Atlantic Oscillation, Angelique Kidjo, Natalia Lafourcade, Thank You Scientist, Beatrix Players, Arcade Fire, Temples, Jon Anderson, Karmakanic, Foals, Florence & the Machine, Native Construct, Big Big Train…

 

…och, ja, det allra mesta är strömningsbart från Spotify och säkert andra plattformar. Ett lysande undantag är stora delar av Neal Morses produktion. 

Från frysboxen: Transatlantic ”The Whirlwind” (2009)

Nyligen påmindes jag via diverse sociala medieuppdateringar med fokus på artrock med omnejd om att det är tio år sedan det släpptes. ”The Whirlwind” av och med supergruppen Transatlantic. Händelsevis hade jag lyssnat på just det albumet en del under den senaste månaden. I arkiven fanns min gamla recension från en numera nedlagd hemsida vid namn Folket Jublar. Så, vad skrev jag för snart tio år sedan?

 

Tillbaka. Tunga. Tilltalande.

De slog sig ihop kring millennieskiftet och lämnade efter sig två studioalbum, lika många liveinspelningar förevigade och en del annat samlarstoff – typ. Sedan splittrades gruppen, och det är svårt att klandra dem – tidsbrist skulle kunna vara en anledning. Till vardags var samtliga medlemmar aktiva i minst varsitt band som huvudsaklig födkrok, ibland fler än så. Sångaren, keyboardisten med mera Neal Morse, då i Spock’s Beard, gick vidare med egna soloprojekt men släppte inte det fruktbara samarbetet med trumekvilibristen Mike Portnoy från Transatlantic och Dream Theater. Basisten Pete Trewavas hade väl nog med sitt Marillion medan svenske gitarristen Roine Stolt fortsatte med Flower Kings… och en del annat.

Uppehållet för just den här kombinationen av multiaktiva musiker från båda sidor Atlanten varade i, om jag räknar rätt, åtta år. Sedan fick de för sig att gå in i studion tillsammans igen och resultatet blev ”The whirlwind”, ett sammanhängande stycke i flera akter med influenser från Genesis, Beatles, Yes och andra giganter – samt givetvis från de sammanhang där grabbarna (eller gubbarna) vanligtvis verkar. Om någon satt sin prägel på helheten mer än övriga så är det nog ändå Morse. Steget mellan hans egna soloalbum (som recenserats flitigt i de här spalterna) och den här kollektivt skapade virvelvinden är verkligen inte påfallande långt, för att uttrycka det milt. Men visst osar det av de övrigas hörbara inblandning också. Till att börja med gjorde sviten inte så fruktansvärt starka intryck på mig, eftersom jag helt enkelt kände igen många av idéerna, knepen och den dramatiska strukturen. Allt kändes tilltalande, bekant och dynamiskt men inte skrämmande nyskapande.

Tyngden och substansen börjar tränga in mer efterhand och nu kan jag väl säga att det här är den CD som snurrat flitigast i mina hushåll (jag har ju rört lite på mig) de senaste månaderna. Framförallt är starten och slutsträckan väldigt starka; inte minst då den sista skjutsen med ”Dancing with eternal grace/Whirlwind (reprise)” där lyriken är påtagligt spirituell och bär tydliga spår av Morses personliga utveckling under 2000-talets första decennium. På genre-forumet Progarchives (www.progarchives.com) har flera lyssnare ropat hurra och utsett albumet till alternativt årets bästa i sitt slag eller till och med ett tidlöst mästerverk. Nåja, det finns avvikande röster också. För egen del ser jag det här i dagsläget som ett av de bästa skivsläppen under 2009 i konkurrens med i första hand Dream Theater (jo, de fortsätter också parallellt), Jars Of Clay och Alicia Keys – se där en lite lagom eklektisk namndropparinbrytning, inte sant?

”The whirlwind” finns tillgänglig i tre versioner, av vilka jag valde mellanklassen med en bonus-CD (men utan DVD). Här levereras ytterligare fyra bandkompositioner, där balladen ”For such a time as this” är mest akut angelägen, trots eller tack vare sina uppenbara ekon från huvud-CDn:s avslutning men i en mer akustisk och avskalad tappning. De andra bonusbidragen börjar ta sig in i mitt medvetande så sakteliga och antar kanske monumentala dimensioner där om något halvår eller så. Den som lever och lyssnar får se. Vidare tolkar Transatlantic fyra gamla – mer eller mindre – godingar. Vill man hylla Genesis finns väl bättre coverval än ”The return of the giant hogweed” från det halvt misslyckade ”Nursery cryme”-albumet, anser jag spontant. Och Santanas ”Soul sacrifice” är mest en jazzfusionistisk jamsession på vinst och förlust. Men Procol Harums ”A salty dog” har jag ett nostalgiskt förhållande till på grund av en grannes LP-samling under min uppväxt i Askeby, där jag kunde indoktrinera mig i Harums åtminstone aningen legendariska epos från sent 1960- och tidigt 70-tal. Och ”I need you” är faktiskt två låtar i en, av America respektive Beatles. Extraskivan har således sitt existensberättigande, men kvartettens återuppståndelses framgång står och faller med huvudtemats hållbarhet. Och det håller ju – mer än väl.

(Tips: Transatlantic turnerar på europeisk mark under våren 2010, men Sverige står inte på schemat. Däremot olika platser i England och på kontinenten, för den som är entusiastisk nog och har resurser att röra sig med. Själv lär jag få svårt att se dem. Kul detalj: där medverkar ännu en svensk, Daniel Gildenlöw från den inte helt lättbeskrivliga artrockensemblen Pain of Salvation, ett band som i år även kvalificerat sig för – svenska melodifestivalen! Trodde ni att The Ark var en främmande fågel i det sammanhanget, så…)

 

Titel: ”The whirlwind”

Artist: Transatlantic

Skivbolag: Century Media/EMI

Utgivningsår: 2009

Recensent: Johan Lindahl

Datum: 2010-01-17

Är rockoperan död? Inte enligt Neal Morse

 

En renodlad rockopera. Det var väl bara det som saknades i repertoaren. Mitt bland alla pågående projekt har Neal Morse, en av de filurer som seriöst aspirerar på titeln ”hardest working middle-aged man in progressive rock show business”, hunnit med att komponera sin egen tagning av Jesu tid på jorden och inte minst hans andliga kamp, inklusive återkommande frestelser från djävulen. Och visst låter det här i långa stycken som en uppdaterad upplaga av klassikern ”Jesus Christ Superstar”, nu med en mer uttalad kristen profil, ett perspektiv från en kille som för ett antal år sedan sällade sig till skaran av så kallade ’born-again Christians’. Den livsresan har utgjort en given del av textinnehållet under hans påfallande produktiva period från tidigt 2000-tal och framåt. Tidigt i år släpptes dubbelalbumet ”The Great Adventure” med konstellationen The Neal Morse Band, ett tematiskt äventyr som byggde vidare på ”The Similitude of a Dream” häromåret, i sin tur inspirerat av romanen ”Kristens resa” (”Pilgrim’s Progress” i original) av John Bunyan. Han har i perioder även utgjort en betydande beståndsdel i supergrupperna (om den definitionen fortfarande används) Transatlantic och Flying Colors. 

Exakt när Morse mellan allt turnerande, komponerande och alternerande mellan olika band knåpade ihop det här vet jag inte, men det låter förväntat 1970-talsaktigt och med alla grepp vi känner igen, om vi nu är bekanta med hans föregående oeuvre. Hans inledande solokarriär efter avhoppet från Spock’s Beard sammanföll på något vis med att jag själv arbetade i Sydamerika under några år och regelbundet körde albumen ”Testimony” och ”One” i hemmet, vilket ibland hade en välbehövlig närmast terapeutisk effekt. Det är en underbar kontinent på många sätt, det där, men som i alla sammanhang där man ger sig på att arbeta i en annorlunda miljö möter man sina utmaningar efterhand… 

Utmaningar har även Morse mött ett antal gånger och tagit med dem som en del av narrativen i sina musikaliska epos. För episk har han varit, mer än de flesta i dagens musiklandskap. Ändå är detta något han inte riktigt gett sig på förut. Själv sjunger han förhållandevis lite på ”Jesus Christ the Exorcist” utan överlåter de uppgifterna på ett antal utvalda solister, några av dem hämtade från forna Spock’s-vapenbröderna och hans ersättare där. Jesus (en hyfsat central roll i sammanhanget) personifieras exempelvis av Ted Leonard, som gör sitt bästa – och lyckas ganska bra – med att frammana forntidsvibrationerna från en Ian Gillan eller Ted Neeley, huvudrollsinnehavare i den första LP-versionen respektive filmmusikalvarianten av ”Jesus Christ Superstar”. Judas görs av Nick d’Virgilio, även han en gammal ”Beard”-broder. Maria Magdalena spelas här av en Talon David, som jag inte kände till innan. Neal fyller i med några stickprov som demoner, lärjungar och ståthållaren Pilatus. Och sonen Wil Morse gör också några vokalinsatser i marginalen. Körinsatser, orkester och annat som hör till en musikal värd namnet? Ja, det förekommer absolut. 

Är det lite av en humörhistoria hur väl allt håller ihop ur lyssnarperspektiv? Kanske det, men min personliga reaktion är liknande nästan varje gång; att det tar en liten startsträcka innan allt verkligen tar fart och drar in dig i sin värld, sedan blir alltmer dynamiskt och bygger upp mot en pampig finalsträcka. Längs vägen har jag som vanligt noterat ett eller annat av Morses återkommande standardknep för att hålla grytan kokande och binda ihop ingredienserna. Det finns partier som kunde ha kortats ner eller justerats men helheten är häftig. Ensemblestycken som ”Jerusalem” eller den publikfriande duetten ”The Greatest Love of All” (nej, inte en Whitney Houston-cover) är bara några höjdpunkter. Karl’n kanske jobbar för mycket för sin egen hälsas skull, men som konsument kan jag inte klaga.

 

Artist: Neal Morse (med flera)

Titel: Jesus Christ the Exorcist

Utgiven på: Frontiers Music 2019

Strömningsbar på Spotify: Ja, faktiskt.

 

Lyssna även på: Sola Scriptura (2007), One (2005), The Grand Experiment (2015) med flera. 

Kort men klatschig återfödelse för A.C.T.

 

Bra men kort. Eller kort men bra. De kunde tyckas ha avslutat karriären för flera år sedan men återvände 2014 med ett tematiskt album som utspelades på en cirkus. Jomenvisst. Och visade att deras grundläggande koncept stod fast. Musikaliskt, med dessa svängningar mellan symfoniska influenser, schlager, ABBA, slickrock och pastischer på stämsångsfantomer ur alla tider. Välbekant och bra. Konceptet står starkt nu också, om än i mindre format. Tillgänglig för strömning finns EP:n ”Rebirth” med en handfull stycken att spisa. Och de har fortfarande inte ändrat särskilt mycket, som sagt. Tack och lov höll jag på att säga. Det är både fartfyllt och uppiggande parallellt med den där melankoliska bismaken som alltid funnits där i framkanten eller bakgrunden. Precis som i alla fall jag vill ha dem.

Det här är väl inte det mest banbrytande A.C.T. släppt ifrån sig, inga större överraskningar väntar men de har ett drabbande driv och en del hitmässiga hooks i refrängerna. Lekfullhet med ledsna ögon, men energiskt och svåremotståndligt. De 22 minuterna går i och för sig alldeles för fort. Men det kanske är meningen. Motsatsen brukar inte vara lika tilltalande.

Artist: A.C.T.

Titel: Rebirth

Utgiven: April 2019

Finns på Spotify? Ja. Andra strömningsplattformar? Kanske. 

Nyfiken på mer av samma grupp? Starta gärna med ”Imaginary Friends” (2001) eller ”Last Epic” (2003).

Officiell hemsida

Diskografi och dylikt från Progarchives

India Arie ångar på, men fastnar i myshörnan lite för ofta

 

Hon har hållit på i, är det snart 20 år nu? Balanserat mellan smooth soul, lätta jazzinfluenser och rhythm  blues-tongångar. Även budskapen varierar oftast redan inom ett och samma album. Det kan vara personligt, om kärleksbekymmer eller motsatsen, vardagsiakttagelser och sedan de större makroperspektiven. Hur man förändrar världen och sådana delikata frågor. Temperamentet växlar också. Personligen har jag väl en förkärlek för hennes mer ‘argsinta’, taggade och samhällsanalyserande sida. Men det varierar också, platta för platta. Och då var det framför allt i mitten av 00-talet jag på allvar började lyssna.

Här får vi en dos av alla sidor, i princip. Samhällskritiken, kärleken och de små detaljerna i vardagen.Som vanligt är en del spår mer uppeldande och för min del mer akut engagerande, några landar i den här sömniga zonen – lite för välmående och harmoniska, lättsamt gitarrplockande och osande av myshörnan. Inget fel i det. Jag går bara inte igång där på samma sätt som när hon höjer tonläget i exempelvis ”Rollercoaster”, eller den intagande andäktigheten i ”Prayer for Humanity”. Eller när hon inledningsvis åkallar kända namn från medborgarrättskampen i ”What If”. Som helhet betyder det här att skivans formkurva går från starkt, till lite mer mellow och undanglidande, tyvärr ibland alltför nedskruvat, för att sedan ladda upp till en mer mättad avslutning under albumets färd mot målet.

Och hur är det nu? Ska den där punkten i namnet vara kvar eller inte? India.Arie eller India Arie? Det verkar vara det sistnämnda som gäller officiellt numera. 

 

Artist: India Arie

Titel: Worthy

Utgiven: Februari 2019

Strömningsbar på Spotify? Ja. 

Nytt namn för dig? Starta förslagsvis med ”Testimony, Vol 1: Life & Relationship” (2006) och ”Testimony, Vol. 2: Love & Politics” (2009). 

Diskografi på AllMusic

Alan Parsons satsar på säkra kort efter 15 års tystnad

 

Finns han fortfarande? Frågan är motiverad. Många år sedan han gav ut något i eget namn. Forne samarbetspartnern Eric Woolfson (1945-2009) är ju däremot inte längre ibland oss, vilket gör det osannolikt med något nytt under namnet Alan Parsons Project. Men varje gång han gör något så är det i regel ett antal kollaboratörer inblandade. Så även nu, med visiter av vokalister som Jason Mraz och Lou Gramm, gitarrekvilibristen Steve Hackett och inte minst ukulelespelaren Jake Shimabukuro. Allvarligt talat, jag hade inte noterat ukululelen någonstans förrän jag skummade igenom personallistan via Wikipedia, men jag lovar att lyssna mer uppmärksamt efter den i fortsättningen. 

I mitten av 00-talet släppte han något nästan monstruöst som jag bara orkade lyssna på ett ytterst begränsat antal gånger. På ”A Valid Path” lät det som om han försökte ge sig in i electronica-genren utan att ha någon riktig aning om vad han skulle där att göra. Låter den lika illa som jag tyckte då? Jag har ärligt talat inte vågat återvända dit. Sedan har det varit tyst om den gamle mästeringenjören (han inledde sin karriärbana som 18-årig assisterande tekniker i studion där Beatles spelade in ”Abbey Road”) ett antal år. Åtminstone har jag upplevt det så. Men med ålderns rätt hade han väl egentligen kunnat fortsätta pensionärslivet. Möjligen vis av erfarenheten är han tillbaka på säkrare mark. Ballader i den gamla skolan, med en del dramatiska strukturer, andra gånger mer nedtonat, vissa orkestrala inslag och överlag  en behaglig, väldigt bekant känsla. Förutom kanske det där tematiska draget som en gång var hans signum. Det hörs inte mycket av den här gången.

Så frånsett en liten fanfar med filmmusikkaraktär, så dominerar de bitterljuva balladerna och diskret pulserande popdängorna. En smula lagomsymfoni smyger sig in, med den lätt ironiska titeln ”One Note Symphony”, men i stort sett är det en rätt riskfri formel han följer. Och som han bevisligen behärskar. Själv har jag bevisligen lyssnat på det här flera gånger nu, så något i det nostalgiska och igenkännbara fungerar uppenbarligen för vissa av oss.

 

Artist: Alan Parsons

Titel: The Secret

Utgiven: April 2019

Finns på Spotify? Ja. 

Även andra strömningsplattformar? Se den officiella hemsidan.

Annan recension av ”The Secret” från AllMusic.

Tipshörnan: Aldrig hört Alan Parsons Project? Starta med ”Tales of Mystery and Imagination” (1976), ”Eye in the Sky” (1982) och ”Stereotomy” (1985) som representerar olika faser i konstellationens karriärkurva.

Sverige snubblade på mållinjen i årets ”Game of Tunes”. Eller?

Hit men inte längre. Eller, ’så nära men ändå så långt ifrån’. Välj själva. Ända in i sista momentet fanns det hopp, men om vi som medborgare överlag varit mer matematiskt begåvade och förstått precis hur fördelningen av publikpoängen egentligen fungerar – vilket ingen verkar göra utom möjligen den där norrmannen från europeiska kringkastningsunionen som alltid är på plats vid röstningsceremonin – borde vi väl förstått vartåt det barkade hän. 

Allt är relativt. En aning mer kärlek ur folkdjupen fick han, John Lundvik. I alla fall jämfört med fjolårets unge herr Ingrosso som närmast demonstrativt diskriminerats när de rösterna räknades in efter att ha gjort succé hos jurygrupperna runtom i Europa. Så, historien upprepar sig delvis men resultatet var ändå ett steg upp. Ett litet. Sverige slutade, ja vadå, sexa? Norge – Norge! – tog tydligen hem mest publikröster av alla – alla! – bidrag. Catchy kitsch är inte att förakta. Även Islands åtminstone ytligt provokativa ‘piska mig hårt’-pamflett kammade hem högre poäng av ‘vanligt folk’. Verklighetens folk, som någon tidigare svensk partiledare skulle ha sagt. Det är kanske så här det har varit hela tiden när vi haft en kombination av inringda och inskickade röster samt jurygrupper. Men tendensen har inte synts lika tydligt förrän med det här sättet att redovisa resultatet. Holland som vinnare, eller Nederländerna om vi nu ska vara noggranna, är väl inte så upprörande i sig. Hyggligt modern ballad och ett land som inte vunnit sedan det fortfarande fanns diktaturer på iberiska halvön och Lasse Berghagen var ung och het i branschen. De får gärna arrangera nästa år. Jag gillade Italien och Nordmakedonien också. Och kanske framförallt Australiens bindgalna barocknummer som uppgavs handla om förlossningsdepression men snarast signalerade att någon fått en överdos morfin eller lustgas före framträdandet. Vad fanns att inte gilla där?

Själv hade jag faktiskt tippat Ryssland som segrare före Nederländerna och Azerbajdzjan i en liten intern pool vi hade med de fyra personer som såg tävlingen ihop. Jag lyckades nog inte bäst men var ganska nära att få till tipsen om de tre sämst placerade länderna. San Marino fick sedan obegripligt många folkröster och förstörde delvis den prognosen. De där så kallade Fem Stora länderna fortsätter ha svårt att hävda sig; alltså Frankrike, Spanien, Tyskland, Storbritannien och… Italien är undantaget som förmodligen alltid är besvikna när de inte är absolut mest älskade och högst uppburna av alla länder i alla avseenden. Men de har haft en genomgående stark period efter sin återkomst till tävlingen och hängde med i toppstriden i år igen.

Under semifinalerna hade flera deltagare problem med tonträffen och jag började faktiskt undra om det hade något med akustiken i lokalen att göra eller bara handlade om nerver. I finalen var det få sådana uppenbara obalansakter. Med undantag tag för, just det, inbjudna gästen Madonna. Höga toner bekommer henne inte riktigt längre, möjligen med ålderns rätt samtidigt som hennes register egentligen alltid varit mer begränsat än hos flertalet av de superstjärnekonkurrenter hon tävlade om uppmärksamheten med under genombrottet på 1980-talet. Flera av vilka nu är döda. Död kan man ändå inte säga om hennes show i sig, som levde på koreografi och starkt symbolladdade begrepp. Sånginsatserna svajade alltså, men hon fortsätter ändå att försöka provocera på något sätt.

Så. Alltså. Ska vi acceptera faktum, att omvärlden eller i alla fall resten av Europa kanske tröttnat en smula på Sverige i det här sammanhanget? Med undantag för de mer i branschen invigda och som vi naturligtvis i det här sammanhanget måste framhålla har hyfsat god smak. Det kan vi faktiskt, helt objektivt, inte säga om alla andra européer med tillgång till telefon. Som jag sade, helt objektivt och sakligt… Ett intressant experiment vore att låta amerikaner ringa in och rösta i nästa års final. Hur skulle resultatet bli då? Alternativt kineser, eller den samlade afrikanska kontinenten. Möjligheterna är många. Kontentan av det här är väl att Sverige vid en punkt i tävlingen som sagt var synbart mycket nära men sedan visade sig vara ganska långt ifrån. ’Verka men inte synas så mycket’ ser ut att vara en mer gångbar strategi. Svenskar var ju inblandade i sådär hälften av alla bidrag i går som kompositörer eller koreografer, bensprättare eller barnvakter. Som vanligt, med andra ord. 

Vi kan i alla fall stoltsera med ett bidrag som var i stort sett perfekt framfört i sin genre, hade vissa egna idéer insydda i en invand gospelpopkostym – och just egna idéer i berörda genrer är en betydande bristvara. Kan snillena bakom årets bidrag från, säg Cypern eller Schweiz med stadig stämma och blicken fäst framåt hävda att de haft några personliga visioner i åtanke överhuvudtaget?

Politiska protester verkar ha inskränkt sig till att islänningarna vecklade ut en banderoll med Palestina-flaggan när de fick det slutliga röstningsresultatet. Inte förvånande hördes burop i lokalen efter det som kan gå till historien som ‘tygmanifestationen i Tel Aviv’. Jo förresten, dessförinnan hade redan nämnda Madonna tydligen låtit samma flagga flasha förbi bredvid en israelisk men jag medger att jag inte hann notera det själv. Hela debatten om tävlingens vara eller icke vara i just Israel just nu är en större diskussion med flera dimensioner som vi kan gå in längre på någon annan gång. Som arrangör gjorde de i alla fall rent professionellt och showmässigt ett, enkelt uttryckt, ganska bra jobb. Särskilt jämfört med hur det brukar se ut när östeuropeiska länder fått äran att husera festivalen. 

Men rent statistiskt, var det den längsta Eurovisionfinalen någonsin? Till slut översteg den fyra timmar. Någon har väl koll på det där. Liksom att någon nervös nöjesmurvel under söndagen kommer att ha koll på att de rimligtvis måste ringa Bert Karlsson för en kommentar, av för mig helt obegripliga anledningar, lika obegripligt som att Leif Mannerström regelbundet blir uppringd om allting annat. Eller har det ofoget upphört nu?

Tillbaka till verkligheten. Eller till att börja med, finalavsnittet av ’ni vet vad’. Den aningen polariserande händelseutvecklingen förra veckan har i varje fall definitivt lagt grunden för genuin ovisshet kring utgången… Go Gendry!

Relaterat: Om någon vill grotta ner sig i exakt hur röstandet fungerat i Eurovision-historien finns det bland annat en Wikipedia-sida för sådant. Det har inte direkt varit en spikrak väg framåt sedan starten.