Andäktighet och anekdoter med Loney Dear i Lidköping

En introvert spjuver. Som gillar att dela med sig av små anekdoter, inte alltid väl genomtänkta men ändå oftast underhållande. Om kungen och Emmylou Harris. Missöden och malörer, sådant som är roligt i efterhand även om det kan vara besvärande när det händer. Pedagogiska ambitioner i att förklara sin maskinpark och dess funktioner. För det är ju ändå musik det handlar om i första hand, även om herr Emil Svanängen håller låda en hel del under lite mer än halvannan timme i Lidköping en fredagkväll inför en liten men entusiastisk publik på biograf Röda kvarn.

Musikaliskt växlar det mellan sirliga serenader där synthesizern är inställd på någon variant av pianosound, till mer elektroniskt bubblande, skumpande digitalsväng med Old School-känsla. Visst nämnde han Kraftwerk i förbifarten någon gång i processen? Loney Dear som definitivt gjort sig förtjänt av en status som kultfigur i svensk musikliv och har haft det i, ja – jag vet faktiskt inte hur många år längre. Häromåret rev han av ett set här i stan men jag kan inte säga riktigt hur länge sedan det var – heller. 

Fjolårsplattan var en av det årets höjdpunkter (se sammanställningen över 2017 års finaste och viktigaste album) och under en period strömmade jag den regelbundet från en populär plattform. Att sammanfatta exakt vad det är han gör och storheten i det kanske är lönlöst, men det faktum att det finns en trogen publik för denna egensinniga syntes av drömsk, melankolisk melodikänsla och extrovert äventyrslusta är väl i sig ett tecken på att han lyckats. Tveksamt om han skulle ha kunnat lanseras i någon av alla talangjakter, men den här aftonen, som brukligt ensam med ett par keyboards och inkopplade processorer samt en akustisk gitarr som återkommande sällskap fångar han lyssnarna. Periodvis mer intensivt pockande, andra stunder sprött och bräckligt på gränsen till att självupplösas. Vissa låtar smyger sig långsamt på och slutar tvärt. Men den stämning som tidigt byggs upp håller i sig. Vare sig han vill presentera något nytt – samtidigt som han tvekar och undrar om det inte så att konsertpubliken egentligen alltid vill höra det de redan känner igen – eller kommer in på något stickspår om små eskapader i samband med turnéer eller andra evenemang. Det svänger, pulserar och rycker med instinktivt eller mer subtilt. Kanske idealiskt för just en mörk regnig novemberkväll i en svensk småstad på väg in i den verkliga vintern. Hur den nu kommer att arta sig just den här säsongen.

Annonser

Knappast fullsatt men fartfyllt och festligt med Moon Safari i Lidköping

Tillbaka till brottsplatsen. Eller är det första gången Moon Safari besöker Lidköping? Välkommet i vilket fall. Foto: J. Lindahl

Klassikern ”Credo” med Fish ljuder ur högtalarna när jag kommer in i en föga fullmatad aula någon kvart före utsatt starttid. Det är så här. Vi som av olika anledningar fastnat för den här genren, i fallet Moon Safari från Västerbotten en form av symfoniskt orienterad artrock med generösa doser stämsång, vet. Vi vet att just där vi är, sällan är det hetaste stället att vara på just då ur generellt medborgarperspektiv. 

Nu råkar Moon Safari vara ett av mina svenska favoritband överhuvudtaget och jag tror mig ha sett dem live två gånger förut – men nu var det alldeles för många år sedan sist. Att det förhållandevis ofta arrangeras den här typen av konserter i Lidköping beror främst på en mindre skara drivna entusiaster från den lokala artrockföreningen och ett eller annat välvilligt studieförbund. Högst hundra personer har hittat till en gymnasieaula med plats för 500. Men skaran som är på plats, är till största delen synligt (och hörbart) entusiastisk. Och apropå Fish, skelleftepojkarna turnerar för närvarande som förband till gamle Marillion-frontaren när de inte får chansen att svämma över i ett par timmar som här.

Så vad väljer de att fylla de timmarna med? Tidigt kommer ”A Kid Called Panic”, ett av deras mest dynamiska epos, följt av en fartfylld historia från det som utlovas vara en kommande platta. När den kommer visar sig vara lite vagare, avslöjas senare i samband med att ännu ett ”splitternytt spår” introduceras:

Någonting har hänt längs vägen. Lyckligtvis är det inte den musikaliska uppfinningsrikedomen som försvunnit i alla fall. Foto: J. Lindahl

– Den kommer inom 40 år…

Om man kan hitta en tendens i de nyare skapelserna är det möjligen en aningen tyngre, aggressivare atmosfär och karaktär än de gjort sig kända för i stort. Relativt sett. Fortfarande vore en genrebestämning i stil med Prog Metal ganska avlägsen. 

– Världens bästa låt! Utropar någon i publiken omedelbart när ”Heartland” påannonseras. Och det kanske kan vara värt att tillägga; mitt i alla episka ambitioner och frekventa farthållningsförändringar har det här bandet en hitkänsla som borde kunna slå an hos en större publik. De har som jag tidigare antydde, tuffat till sig med tiden. En smula. Och utspelet på scen är mer livfullt än jag minns att det var för tiotalet år sedan, när jag tror mig ha sett dem första gången i Slottsskogen i Göteborg. Mer påtaglig humor ryms i mellansnacket, à la ’Vi är glada att ni inte är ute och super. Men vi ska spela en låt som handlar om det…’ eller ’Nu blir det dans och lite naket…’. De säger sig ’damma av’ en del gamla dängor de inte spelat på ett tag, inte minst från dubbelalbumet ”Blomljud” som i min begreppsvärld kvalificerar sig bland de absolut bästa svenska skivorna sedan millennieskiftet, alla kategorier. Av någon anledning associerar jag många av kompositionerna från den tiden med… Dalsland. Vilket kan bero på en kortare period som vikarierande lokalmurvel i de krokarna något decennium tillbaka i tiden. 

”Ghost of Flowers Past” tillhör den eran. ”Mega Moon” är något senare men representerar en starkt kreativ period i gruppens historik. De hinner också med en hyllning till hemstaden Skellefteå och lite betraktelser kring svenska småstäders gemensamma nämnare överhuvudtaget. Orter där många växer upp, kanske träffar sin första kärlek, har sitt umgänge och sitt kneg på en fabrik som plötsligt kan läggas ner och flyttas någon helt annanstans. De vet var de hör hemma, även om karriären låtit dem fara omkring en del i världen. Och, undrar vän av ordning som eventuellt har ett eget förhållande till Moon Safari, hur blev det med ”Constant Bloom”? Jo, det korta men alltid lika välkomna a cappella-slagnumret får avsluta alltihop. 

”Constant Bloom”: en modern evergreen. Foto: J. Lindahl

Överlag finns styrkorna kvar där de alltid har funnits. Stämsången? Check. Rytmiken och det allmänt lediga svänget? Check. Melodiositeten (är det ett ord? Annars uppfinner jag det nu) och de rika, flödande harmonierna? Check. Sade jag stämsång? Publiken var som sagt inte den största möjliga, eftersom småstäder som den där jag numera hemmahör trots allt inte har maximal potential för att flockas till det som misstänks vara en ’smalare’ kategori i genredjungeln. Det var samma sak med italienska Ranestrane som gjorde en spännande spelning här i krokarna tidigare i år. Men ambitiösa band med den här lite mer svårfångade profilen fortsätter ändå att komma hit med ojämna mellanrum. Och det är kul.

Recenserat: Moon Safari / De la Gardieskolans aula, Lidköping 6 oktober 2018.

Tidigare inlägg om bandet i detta forum: ”Mognare och mäktigare Moon Safari mötte Alingsås” (konsert, oktober 2012), ”Mer musikalinfluenser och fortsatt stark melodikänsla för Moon Safari” (skrivrecension av ”Himlabacken”, oktober 2013) med flera…

Karriären lyfter för Lauren Daigle med ”Look Up Child”

 

Nej, det är inte Adele. Hon heter fortfarande inte Adele. Men inledande ”Still Rolling Stones” ger sken av att Lauren Daigle och hennes medbrottslingar mer än någonsin vill rida på vågen och dra fördel av de slående röstmässiga likheterna. Den medryckande old school-rhythm & blues som genomsyrar startspåret följs dock inte upp i den utsträckning man kunde befara. Eller, ärligt talat, hoppas. För den ger mersmak. Drivet, själfullheten och hur väl de sträva sambanden sammanstrålar med den musikaliska omgivningen. Refrängen kanske inte är den ultimata kioskvältaren, men samspelet mellan Lauren själv och de intensiva instickskörerna är ett av flera smarta drag på det här ganska nysläppta albumet. Som går att strömma på – just det – Spotify (och troligen fler jämförbara plattformar). Körinsatserna är något som däremot återkommer på en samling sånger som inte på något sätt kan skryta med att vara nyskapande eller pionjärandefyllda. Men det låter mestadels mycket bra. Och tjänar på att avlyssnas ett par gånger. 

Vad Lauren & Co har insett är hur man lyfter fram hennes övergenomsnittligt genomträngande röst, vare sig man satsar på mellanvägspop, vagt worship-doftande (OK, på svenska: lovsångsdito) material eller potenta powerballaderna. Melodierna behöver i första hand vara funktionella, orden upplyftande utan att vara klämkäcka och märkbart avisera Laurens andligt inspirerade intentioner utan att skrämma bort övrig publik med eventuell religionsfobi. Apropå det heter ett av spåren bokstavligen ”Losing My Religion” men har inte riktigt samma lyriska undertext som REM:s klassiker med samma namn. ”I’m losing my religion / and finding something new / cause I need something different / and different looks like you…”. Frikyrkligt så det förslår, med ett svenskt språkbruk som inte säger alla någonting, men ändå. Bra låt det också, för övrigt. Kompositionsnivån är alltså överlag en smula ojämn och knappast överambitiös men på ett sätt som kan låta väldigt beige – anpassad för ändamålet. Jag kan förstå att skivan på senare tid blivit en storsäljare i USA, i den mån man kan mäta musikförsäljning på ett meningsfullt sätt numera. Så mycket impact har ”Look Up Child” i alla fall haft på marknaden att det uppmärksammats av sekulära tidskriftsgiganten Rolling Stone (som kanske i och för sig fastnade för ovan nämnda inledningsspår bara för titeln också). De konstaterade häromveckan att 27-åriga Daigle i alla fall för ögonblicket utmanövrerade världsnamn som Drake, Ariana Grande och Nicki Minaj på listorna. I sammanhanget passade de på att analysera den, för många kanske överraskande, överlevnadsförmågan hos det som kallas kristen musik (ibland sammanfattad som CCM). Detta faktum uppmärksammades också nyligen av The New Yorker i en text som Rolling Stone själva refererar till. Från 1950-talet och framåt har det funnits en påtaglig koppling mellan inte minst amerikanska pingstkyrkor och populärmusik, ett samband som i och för sig ofta upplevts som obekvämt av representanter för båda sidor. Men band med uttalat kristna medlemmar har lyckats bli framgångsrika även på den vanliga, ’profana’ marknaden under lång tid och New Yorkers artikelförfattare kan rada upp exempel som Creed, P.O.D., The Fray och givetvis U2. 

Om vi går tillbaka till The Marvelous Miss Daigle så har det hänt en del sedan förra albumet ”How Can It Be” (som jag själv recenserat här). I fjol bidrog hon med balladen ”Almost Human” till eftertexterna på scifi-eposet ”Blade Runner 2049”. Hon har hunnit med att spela in en julskiva (ja, sådant hör ju till karriärstegen för många artister) och belönats med ett och annat pris på olika galor. Och det är högst osannolikt att hennes stigande stjärna skulle stanna av efter ”Look Up Child”. Även om jag själv kunde ha önskat mer av rivjärns-R&B, risktagande i allmänhet och fler sensationella slingor i harmonibygget, är det väl oförståndigt att ifrågasätta strategin när den verkar vara så fruktbar. Lauren Daigle lär ha en ljus framtid för sig. Om bara rösten håller och branschen inte äter upp henne levande. 

Relaterat: ”A Christian Singer Is Bigger Than Drake and Ariana Grande This Week” (Amy X. Wang, Rolling Stone 21 september 2018. ”The Unlikely Endurance of Christian Rock” (Kelefa Sanneh, The New Yorker, 24 september 2018). ”You Have to Hear Lauren Daigle’s New Song ‘Still Rolling Stones’” (Relevant Magazine, 21 augusti 2018). Lauren Daigle enligt Wikipedia. 

Annat jag strömmat på sistone: Jungle ”For Ever”, Natalie Prass ”The Future and the Past”, Florence + The Machine ”High as Hope”, Anna von Hausswolff ”Dead Magic”, Angelique Kidjo ”Remain in Light”, Lenny Kravitz ”Raise Vibration”, Spock’s Beard ”Noise Floor”, Paul McCartney ”Egypt Station”… Och mycket annat jag kanske hinner skriva mer om innan jul. Om Gud är god och en får leva.

När Aretha gjorde det för sig själv – med andra

De har säkert rätt. Alla som nu stilsäkert och med rätt känsla för historiska prioriteringar lyfter fram hennes tidiga år och legendariska pionjärinsatser för soul/ R&B och i princip hela den moderna musiken. 1960-talet! 1970-talet! Nu är hon borta, efter förvarningar om allvarligt sviktande hälsa och alla är överens – vi saknar henne redan. Aretha. Så mycket och så uttömmande om hennes karriär och liv hann publiceras redan under gårdagen att jag inte ens tänker försöka tillägga något substantiellt för egen maskin. Men, bara för att, här är en duett från det (åtminstone tidvis) glada 80-talet, där legendaren går loss ihop en av den erans superstars, Annie Lennox, eller mer exakt brittiska duon Eurythmics i en påstridig popdänga parad med en pamflett för kvinnors karriärmöjligheter. Visst kommer ni ihåg den om ni levde så dags.

Och när vi ändå är igång; varför inte ytterligare en duett, en som mötte visst förakt från främst soulpuritaner, men visst har den hook? Vad? Att den aningen äldre souldrottningen (född 1942) skulle överleva unge Mr Michael (1963-2016) var nog ingen populär profetia då, men så blev det. Har de hunnit med något gemensamt framträdande ovan molnen redan eller är det inplanerat? Den som lever får se. Eller, tvärtom, möjligen…

För fler hyllningar till fröken Franklin se bland annat Rolling Stone, NPR, The New Yorker, The Guardian… Bara för att ta några ur högen.

Eurovision 2018: Kvalitet kontra kitsch – vad lönar sig bäst?

 

Det är dags. Att tycka något och försöka förutse. Något. Vårens svenska melodifestivalkavalkad lämnade mig ljummare än vanligt. Men jag har blivit mer välvilligt inställd till gossen Ingrosso efter successiv hjärntvätt – typ. Det är tillräckligt sofistikerat för att hamna på övre halvan i kväll. Men troligen för slick för att vinna. 

Semifinalerna var som redan påpekats av andra, i princip uppdelade i två avdelningar: kvalitet och kitsch. Det mesta mer långtidshållbara tävlade i tisdags, men torsdagen hade högre procentandel ’kul mot sin vilja’-kandidater. Nu har det mesta av det sistnämnda rensats ut innan finalen, på gott och ont. Och startfältet i stort är ganska starkt efter de omständigheter som brukar råda. När det gäller att verkligen på allvar tippa en vinnare är jag tveksam, främst på grund av min egen uppenbarligen konservativt kalibrerade kompass. Jag har fortfarande svårt att se Cypern och Israel som allvarliga aspiranter till att arrangera nästa år. Ihållande rykten hävdar motsatsen. Så OK – we’ll wait and see…

Avdelningen kul men knappast vinnare: Norges fiolfunk med tidigare segraren Alexander Rybak är enklast uttryckt småtrevlig. Moldaviens spring i dörrar-sketch på scen är mer minnesvärd än deras låt, men visuellt släpper det in välbehövligt vinddrag i salongen. Danmarks järnåldersopus konkurrerar med åtminstone en handfull andra djungeltrummande bombasmer (om jag inte räknar fel och glömmer bort hur många sådana nummer som redan eliminerats) men de där skäggen går i alla fall genom rutan. 

Avdelningen tunggung: Ungern drar in metallverkstaden bland glittret och tjänar några stilpoäng på det, men vad fastnar? Mest får det mig att minnas ”Echo” med Outtrigger från den svenska uttagningen häromåret. Visst var den bättre? 

Avdelningen kul… Eller kanske inte: Tjeckiens klämkäcke misstänkte mormonmissionär (klädkoden stämmer i alla fall) på utflykt i Europa. Den ukrainske vampyren med brinnande klaver som sällskap. Hm.

Avdelningen ’värd en bättre låt’: Australiska Jessica Mauboy har energi nog att kunna sälja överskott till mer behövande konkurrenter. Kunde hon inte ha fått några fler ackord och brötiga basgångar som backup? Storbritannien lider delvis samma sjuka med staplade klyschor på varandra. Verkligen inte värst i klassen, men diskvalificerar sig ånyo fullt frivilligt från alla seriösa segerspekulationer. Skyll er själva…

Avdelningen ’vad ska spanjorerna hitta på i år då’: Jo, en uppryckning efter fjolårshaveriet. Min frus flitiga konsumtion av spanska talangjakten ”Operación Triunfo” har exponerat mig tidigt för årets bidrag, en romantisk duett som inte får taket att ramla ner men är ganska behaglig i största allmänhet, om än långt från dynamiken i deras mest dramatiska schlagerballader – som jag brukar gilla mer än genomsnittet av den europeiska publiken. 

Avdelningen finstämda ballader: Flera har redan fallit för bilan i kamp med mer iögonenfallande nummer med örongodisaspirationer som i sin desperation ibland slår helt slint, men lyckas tränga genom bruset på något sätt. De mer stillsamma stunderna som återstår (förutom nämnda Spanien) levereras av Litauen, Irland och hemmalaget Portugal, som samtliga lär få kämpa för att inte krossas av omgivande audiokaskader.

Avdelningen BÄST: Österrike. Ja, ni läste rätt. Landet som pendlar mellan kalkon och kanon i det här sammanhanget slår till med en elektrogospelballad (à la Nano i svenska fjolårsuttagningen) med driv och definitivt en av de bästa sångarna på scen i form av Cesár Sampson. Tyvärr har de glömt klämma in någon form av kitschfaktor som krävs för att vinna, om det var det de siktade på. Estland med sitt orgiastiska operanummer, apropå potenta röstresurser. Vad heter damen? Elina Nechayeva. Lägg namnet på minnet. Italienarna, som showade till det med ett av fjolårets bästa nummer, tar allting på stort allvar och sjunger tydligen om rädslan för terrorism. Det låter väldigt italienskt och elegant melankoliskt. Nämnde jag Tyskland? Rätt elegant ballad (eller serenad?), med lite mer punch än balladkamraterna jag dömde ut förut. 

Avdelningen övriga eller ’de jag råkade glömma’: Serbien, Frankrike, Albanien, Finland, Slovenien och Bulgarien. Och Nederländerna! Vet inte vad jag tror om någon av dem. Jo, de bulgariska bombasmerna kanske drar in en del växelmynt. 

Om några timmar kommer jag att få äta upp det mesta av ovanstående och nedanstående, samt lova att aldrig mera profetera om något i detta illustra sammanhang (vilket jag i så fall inte kommer att hålla). Men det är vad bloggar är till för. Att ha fel av rätt orsaker. Så, Cypern kanske vinner. Eller Israel (som verkar ha ett fint och viktigt budskap serverat i ett korus jag helt enkelt inte kan välsigna). Men det kommer inte att vara mitt fel. Av mina personliga favoriter har troligen Estland störst chans att hamna högst. Sverige blir sjua. Arrangörslandet Portugal riskerar att landa längst ner. Inte på grund av pur uselhet utan av slätstrukenhet. Kom ihåg att jag varnade er.

Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal

Finaldags. För ett par veckor sedan började jag spåna på följande inledning:

”Som ni kanske märkt har den börjat. Melodifestivalen. I den form av följetong vi nu sett i ett femtontal år. Och för att gå rakt på sak: Det artar sig obevekligt till en av de svagaste finalerna sedan det här upplägget inleddes. Jag hoppas att jag har fel. Att jag kanske omvärderar ett eller annat bidrag och att den sista deltävlingen och Andra chansen kan skaka om i kortleken.”

Sedan dess har det ljusnat en smula. Det är kanske ingen katastrofal uppställning vi ser i afton. Men det är knappast klackarna i taket heller. Det är mig just nu ganska likgiltigt vem som vinner. Eller… Det här är första gången jag på allvar fruktar att Samir & Viktor skulle kunna jubla högst även efter den svenska finalen. Men, nej – riktigt så lågt har vi väl inte sjunkit än, eller?

Återigen kommer de unga manliga förmenta hjärtekrossarna att dominera numerärt i finalen. Och jag måste medge att jag blev överraskad när det var just Jessica Andersson och hennes inte fullt så överväldigande disconostalgia som blev första kvinnan att direktkvalificera sig. Men innovationer verkar inte vara välkomna i år. Nu är det inte många som har försökt med det. I min enfald trodde jag att Dotter i tredje deltävlingen faktiskt kunde ha en chans genom att sticka ut med sin avighet, udda taktbyten och något som faktiskt såg ut som ett personligt uttryck. Men nej, sådant verkar inte belönas. Snarare bestraffas.

En påtaglig tendens anno 2018 har varit betoningen på en egen berättelse som ska refereras på halvannan minut innan bidraget framförs. Har det varit så länge eller är det mer framhävt än förut? Svåra erfarenheter, kriser och sjukdom i familjen. Eller engagemang för utsatta. Visst kan det vara sympatiskt och behjärtansvärt, men bidrar det till att stärka själva sångernas budskap? Kan inte de stå för sig själva och uttrycka något i egen kraft? Jag noterar det här draget eftersom det, rätt eller fel, förefaller mer utbrett i år än någonsin tidigare.

Ballader i klassisk stil är en bristvara. Undantaget här är den rutinerade låtskrivaren John Lundvik och om han kan hävda sig i finalen skulle det bryta av mot mönstret, inte bara i svensk schlagerhistoria utan med tanke på hur fältet faktiskt ser ut i år. Det ska vara dansvänligt. Kul. Koreografin ska sitta där. Och helst inte avvika allt för mycket från ett väl beprövat mönster. Ja, ni ni hör hur jag låter. Men under ett bra år i svensk 2000-talsmelodifestivalshistoria brukar jag hitta fyra eller fem låtar under TV-turnén runt Sverige som jag faktiskt gillar. Även i finalen brukar utslagningsprocesserna ha resulterat i ett någotsånär anständigt fält. I år känns det alltså tunt. Inte mycket har verkligen fångat min uppmärksamhet.

Nu bör noteras att min egen instinkt för vad som fungerar blir mer och mer avslagen och daterad. Till slut har jag insett vad man i det fallet förlorar på att i princip bojkotta ett program som ”Idol” i TV4. Det är tydligen därifrån många av de blivande stjärnorna hämtas. När de verkar nykläckta för mig, har de i själva verket redan en uppbyggd fanbase. Så, min spontana reaktion häromveckan, ‘Martin Almgren vem då?’ framstår uppenbarligen som ‘goddag yxskaft’ för några tusen andra medborgare.

Att de flesta artister av äldre snitt, alltså över 35, är med som (snällt uttryckt) kuriosa och (kanske mer konkret) kanonmat, det vet vi nu. Enstaka gånger kan någon av dem skrälla. Av alla medvetet kitschiga bidrag som egentligen inte bjudits in för att ha en chans var ändå Edward Bloms hyllning till köket ett av de roligare. Svårt att verkligen tycka illa om, eller hur? Trots allt överdåd och dess totala brist på behärskning. Men ska man tycka synd om Kicki Danielsson som på allvar trodde att hon hade en chans i dagens tävlingsklimat? Och hade Kalle Moraeus kvalificerat sig till finalen om han varit med, säg, förra året? Ungdomsdyrkan är som vi redan vet inte ny, men kanske ännu mer accentuerad i år.

Melodifestivalen är som regel mer intressant som ett socialt fenomen än ett musikaliskt och något att verkligen beröras av. Men jag hade ändå velat se något bidrag som verkligen bränner till i finalen.  I fjol hade vi Nano som gick mest genom rutan och Wiktorias bidrag som var den bästa kompositionen, rakt av. Juryn valde Dressmann. Men är det någon som i nuläget kan se en blivande Eurovisionvinnare här?

Över en lördagslunchbuffé på en lokal restaurang där loungeversioner i Kenny G-stil av ikoniska 1980- och 90-talsdängor fyllde luftrummet, spekulerade jag och min fru en stund över resultatet i kväll. Hon hoppas mest på Felix Sandman eller Mendez. Och visst, åtminstone den sistnämnde har personlighet, även om han osade mer energi och vinnarinstinkt med ”Adrenaline” från millenniets embryofas. Mariette har närvaron och karisman, men knappast Låten med stort L. Benjamin Ingrosso har professionaliteten och favorittipsen på sin sida, men finns det några mätbara spår av mänskligt liv i ”Dance You Off”? Så till den verkliga avvikaren från mönstret; årets pensionärspaket med dispens att mingla med millenniegenerationen; Rolandz. Robert Gustafssons persona lyfter några minuters buskis till något med kapacitet att störa den hierarkiska ordningen överst på höstacken. Om inte de internationella jurygrupperna får krupp och kräver iltransport till Karolinska. Om inte annat ser vi i alla fall ett band på scenen. Kommer ni ihåg att det faktiskt fanns en tid när sådana var mer vanligt förekommande, såväl i melodifestivalsammanhang som på de brett belysta scenerna överhuvudtaget?

Vem vinner vad? Några mindre välbetänkta och vagt underbyggda Oscar-profetior

I natt smäller det igen. Som det gör en gång om året. Direkt från Los Angeles, tyvärr inte under en tid av dygnet som är helt idealisk för oss på skandinaviska breddgrader. Ibland har jag hållit mig uppe för att se vad som händer, men i år kanske jag tvingas vika mig för verkligheten. Arbetsdag i morgon. Dessutom, en större svensk dagstidning har nu lagt beslag på visningsrättigheterna och passat på att sätta upp en betalvägg. Värt att investera i om man inte tror sig vara helt säker på att ta vara på tillfället den här gången?

I alla händelser: några av de nominerade filmerna i olika kategorier har jag faktiskt hunnit se, även om vi ser det vanliga prestigefilmsyndromet i aktion. Det vill säga, de ’fina’ och ambitiöst Oscar-aspirerande filmerna från USA tenderar att släppas där under senhösten och dyka upp häröver först efter nyår, antingen strax före eller efter galans genomförande.

Dock, i all outsäglig dumhet ska jag försöka mig på några förutsägelser. I avdelningen bästa film (som egentligen borde sparas till sist i texten, men nu har jag inte tid med sådana dramaturgiska petitesser) har jag hittills sett och recenserat tre av de nio nominerade filmerna: ”Get Out”, ”The Post” och ”The Shape of Water”. Den sistnämnda har överösts med nomineringar överhuvudtaget och kanske bara av den orsaken chansar jag vilt på att den vinner även det här mest åtråvärda priset. Med starka reservationer för kritikerfavoriter som ”Lady Bird”, ”Phantom Thread”, ”Call Me By Your Name” med flera – som jag ännu inte sett. Och ”Get Out” har överraskat omvärlden så många gånger redan, så…

Skådespelarpriser? Daniel Day-Lewis och Gary Oldman kanske logiskt sett slåss om den manliga huvudrollsstatyetten. Day-Lewis tar hem den för att han sagt sig gå i pension efteråt. Men visst vore det kul om Daniel Kaluuya från ”Get Out” stack upp och störde ordningen. Frances McDormand har redan kammat hem en del belöningar för den kontroversiella filmen med det otympliga namnet ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”. Önskar jag hade sett den, men misstänker att hon säkert gjort rätt för sig. Dock, jag gillade verkligen Sally Hawkins i ”Shape of Water” och garderar med henne. Meryl Streep i ”The Post”. Oklanderlig insats, men hon har redan så många priser. Det här går henne förbi.

Willem Dafoe påstås vara väldigt, väldigt bra i ”The Florida Project”. Säg att han får en birollsbelöning för det, medan allt ska vara så fantastiskt i ”Lady Bird” att Laurie Metcalf  landar med en motsvarighet för kvinnor. Notera nomineringen för soulfantomen Mary J. Blige i ”Mudbound” som jag verkligen borde ha sett i sin helhet på Netflix, där den distribuerades direkt. De drygt fem minuter jag hittills har betat av verkar imponerande, men knappast hundraprocentigt inbjudande i sin lerindränkta landsbygdsmisär.

Ruben Östlund och Sverige har chans på en ’bästa utländska film’ för ”The Square”, som jag också missat så här långt. Brorsan har dock hunnit med att se och höja den till skyarna. Är det dags igen för en svensk seger i den kategorin? Vi hoppas på det.

Roligt skulle det vara om ”The Big Sick” fick priset för bästa originalmanus. Jag såg den häromveckan men har inte hunnit publicera min skriftliga sammanfattning än. Men den är bra. Troligen dock akterseglad här av, säg, ”Lady Bird”. Eller?

En av mina favoritfilmer från förra året var ”Blade Runner 2049” som syns i några tekniska kategorier och verkligen förtjänar åtminstone en Oscar för någon av dessa. Som foto eller ljudmixning. I klippkategorierna stöter vi också på ”Baby Driver” som var en annan av mina personliga favoriter från AD 2017. Den ska rimligtvis ha något erkännande för något av detta också. Men här slåss de tekniska titanerna med varandra, som exempelvis ”Dunkirk”. Varför jag fortfarande inte satt i mig Christopher Nolans krigsskildring finns det ingen godtagbar ursäkt för, men det är på gång. Snart…

Bästa originalsång brukar vara en svårbegriplig svag avdelning, men här finns åtminstone ett par ganska minnesvärda nummer jag kan uttala mig om, ”Remember Me” och ”This Is Me” från ”Coco” respektive ”The Greatest Showman”. ”Coco” kanske kammar hem kategorin bästa animerade långfilm i förbifarten i konkurrens med fyra förhoppningsvis fängslande filmer jag inte kan uttala mig om. Och nu har jag väl nått vägs ände vad gäller det jag vågar profetera om överhuvudtaget. Jo, sedan hoppas jag givetvis att Jimmy Kimmel gör ett bra jobb som värd även i år. Just det, även i år. Det var ju knappast hans fel att den anlitade advokatbyrån delade ut fel kuvert till Warren Beatty och Faye Dunaway inför den klimaktiska finalen för ett år sedan. Men någonstans kommer sannolikt någon att skämt om just den infamösa kollapsen i natt. Vare sig jag själv orkar vara vaken och skaffat mig tillgång till berörd kanal eller inte.

Au revoir…

 

Relaterat: Samtliga nominerade filmer samlade på Internet Movie Database.