Meximal utdelning i VM-premiären?

Bollen är rund, brukar det heta. Just den här kungligt kolorerade kulan pryder en park i mexikanska miljonstaden Monterrey, där Sverige går in i VM tidigt måndag morgon svensk tid. Foto: PJ Lindahl.

Dubbla känslor. Många av oss som har dem. Ska det här bli en propagandaseger för en president som, ja ni vet. De senaste världsmästerskapen i fotboll har spelats på platser man kan säga en hel del om. Politiskt, etiskt, mänskligarättighetermässigt. Det har ofta varit återkommande dilemman. Nu är det tre länder det handlar om. Tre länder där ett av dem har utvecklat högst ansträngda relationer med de två andra under det senaste dryga året, samtidigt som öppna krigshandlingar pågår mellan ett av arrangörsländerna och ett annat land som deltar i turneringen. Ni vet allt det där. Men till att börja med landar vi på mexikansk mark. Med en av de tre arrangerande nationerna som aktör, mot en tidigare arrangör av turneringen. Samtidigt som min fru bokstavligen är i luften på väg åt det hållet. Meningen är att vi ska mötas upp om några veckor, men vi återkommer till det vid senare tillfälle.

Hur är statusen för Mexikos landslag nu? De har haft en ganska jämn formkurva under VM-historien. Det vill säga, i stort alltid där och kvalificerade för turneringen, antingen den vanliga vägen eller genom att just arrangera. Att de sedan sällan tar sig längre än till åttondelsfinal är nog ett irritationsmoment för många mexikaner. Jo, en och annan kvartsfinal har det blivit men inte mer. Är det något ofrånkomligt som osynliga krafter konspirerar för att vidmakthålla? Jag minns för tolv år sedan när jag och min hustru besökte hennes födelseland och det blev ett dramatiskt uttåg efter tappad ledning mot Holland – ursäkta, Nederländerna – som tilldelades en tveksam straff alldeles i slutskedet. Arjen Robben blev inte mexikansk hedersmedborgare i efterdyningarna, kan sägas. Fyra år senare hade jag precis landat i landet och såg mexikanerna möta Sverige i den avslutande gruppspelsmatchen i Ryssland på TV. Sverige var tvunget att vinna – och så blev det, medan Mexiko ändå klarade sig vidare tack vare att Sydkorea samtidigt slog Tyskland. Men även där stannade tåget vid nästa station.

Nu hoppas jag verkligen att de skulle kunna lyckas bättre. Helst inte på bekostnad av vårt eget landslag, som på något mirakulöst sätt kvalificerat sig via de mest vindlande av vägar. Förutom de här två landslagen är det Ecuador jag hyser mest sympatier för, på grundval av tre år i det andinska landet under 00-talet under den period när de verkligen började etablera sig på den globala scenen i hård konkurrens med sina sydamerikanska grannar.

Lätt epilepsialstrande bildkollage innan den verkliga matchen kommer igång. Salma Hayek, som jag trots allt alltid uppskattat, får det tvivelaktiga nöjet att vifta med pokalen aptitretande för alla pretendenter tillsammans med en av de minst förtroendeingivande internationella förbundsledarna i dagsläget: FIFAs ordförande Gianni Infantino. Mexikos manskap tågar in till tonerna av ”Sirius” med Alan Parsons Project, inte sant? Ni vet perfektionisterna som en gång gjorde ett temaalbum om arkitekten Antoni Gaudí, vilket man helt osökt kan komma att tänka på sedan hans ofullbordade mästerverk i Barcelona välsignades av påven några dagar innan, ett jämnt sekel efter hans död. Sydafrikas nationalsång är också väldigt vacker. Den fick jag faktiskt lära mig i samband med ett scoutläger för sådär 40 år sedan. Eller rättare sagt, den version som då användes för Zimbabwe om jag minns rätt. Det var väl fortfarande inte Sydafrikas officiella nationalsång under apartheideran? Den mexikanska nationalhymnen har jag givetvis stött på vid ett antal tillfällen, på temat stridsrop kopplade till självständighetskampen cirka två sekler tillbaka i tiden.

Värdarna öppnar med vildsint offensiv och slagläge för Jiménez efter fyra minuter. Den här typen av utpräglad attackfotboll kan öppna för kontringslägen, men ger utdelning redan i nionde minuten efter slarv i sydafrikanska försvarslinjen som hänsynslöst utnyttjas av motståndarna. Halvleken fortsätter i högt tempo, med mexarna som spelförare och pådrivare. Tufft spel bör också tilläggas. Inklusive regelbundna feltajmade fällningar och tacklingar som en kanske naturlig följd av just den uppskruvade takten. Spelet jämnas ut, Sydafrika får låna bollen lite mer men utan spets framåt. Mer explosivt och rappt kortpassningsspel från Mexiko, stolpskott strax före paus. Det svänger.

Omgående gratischans för Mexiko som de lyckas försumma efter pausvilan. Ny chans efter frispelning och frilägesutvisning för en försvarare som TV4s experter tycker borde ha bytts ut redan i halvtid. Efterföljande frispark tyvärr helt misslyckad. En bit in i andra halvlek tycks mexikanerna ha tappat rytmen och pressas högre av de decimerade gästerna. Hemmapubliken börjar visa sitt missnöje, men då byts deras tonårige talang Mora in och ökar entusiasmen. Strax efter det kommer även andra målet och lättar synbart på trycket. Parallellt hårdnar konfrontationerna och de synliga irritationerna kontrahenterna emellan.

Vilket manifesteras i ännu ett rött kort för Sydafrika, efter en handpåläggning i offensiv zon. Tveksamt beslut, enligt TV4 – och mig – men sanktionerat av VAR. Som grädde på moset en utvisning även för Mexiko på tilläggstid. Där är det sydafrikanernas tur att hafsa bort ett utmärkt frisparksläge. Överhuvudtaget blir slutsträckan av matchen rörig, slarvig och sönderryckt. Men inte bortkastad för hemmalaget som tar med sig tre poäng från en tydligen fullsatt Aztekastadion. Får man tro förhandsrapporterna kring de i vissa fall hårresande höga biljettpriserna är inte alla matcher i mästerskapets slutsålda så här långt.

Fredag morgon svensk tid har min fru slutligen kommit fram till sitt resmål. På vägen har hon tillbringat ett antal timmar på flygplatsen i Dallas med långa köer i passkontrollen (som det ofta är, men nu kanske ännu längre än vanligt). I vimlet syntes av någon anledning flera fotbollssupportrar klädda i blågult. Vem kunde ana?

Kommer det att firas i fontäner även den här fotbollssommaren – och i så fall vilket lands i första hand? Just den här råkar också befinna sig i Monterrey. Foto: PJ Lindahl.

En sång en gång: ”King For a Day” – Gino Vannelli (1987)

15 minuter i solskenet. Berömmelsen och vad den betyder och vad den kräver. Fenomenet kan berättas och beskrivas på många sätt och i olika fora. Varför inte en låt? Tja, Gino Vannelli (född 1952) är knappast ensam om den idén men inte många har gjort det bättre, skulle jag hävda. En nästan perfekt kombination av mörkt satirisk text och en ljudläggning, ett arrangemang som är så mycket sin tid. Ja, så mycket 1987. När 1987 var som bäst. Synthesizer-baserat, pulserande, dynamiskt och lagom explosivt. Faktiskt inte helt olikt Vannellis landsman, för de är väl båda kanadensare? Alltså Leonard Cohen när han var som mest 1980-tal i ”First We Take Manhattan” i ungefär samma veva.

Det måste väl ha varit någon som hade en kassett med sig, någon av de somrar, kanske rent av den första (som råkade inträffa just 1987) när jag sommarjobbade på Öland. Många musikaliska influenser delades mellan oss som delade rum i samma korridor på en sommargård med ett flertal aktiviteter pågående under de varmare månaderna. ”King For a Day” – vars titel gör den frestande att förväxla med Thompson Twins hit några år tidigare – avslutar ett album som troligen uppmärksammades mest för hiten ”Wild Horses”. Utmärkt platta i stort, men det är det här avslutande spåret som verkligen knyter ihop allt och stiger till en annan dimension.

Nu till den tråkiga nyheten, om det nu är en nyhet: försök att hitta det här på någon strömningsplattform i dag. Vare sig det handlar om artistens egna beslut, rättighetstvister mellan bolag, agenter eller vem som är högst ansvarig. Skivan ”Big Dreamers Never Sleep” finns inte tillgänglig på någon plattform jag känner till. Den är överhuvudtaget svår att få tag i numera. Själv har jag LP:n som jag antagligen plockade upp på någon rea – som så ofta under den perioden.

Men allt är inte hopplöst vad gäller ”King for a Day”. Åtminstone på Spotify finns ett livealbum från 2002 där Vannelli framför mästerstycket ihop med en orkester i en radikalt omstrukturerad och omarrangerad version som definitivt tillför något nytt till originalet. I en kort introduktion förklarar han också textens tema som ”…a little Warholish…” Originalet kan man, som så mycket annat, ibland hitta i någon uppladdad version på YouTube. Då och då är detta det minst dåliga alternativet. Och förresten, den nämnda orkestrala liveversionen kan man åtminstone tidvis också komma över där.

Vad gäller Gino Vannelli i stort så har både Apple Music och Spotify ett flertal av hans album utspridda under en nära halvsekel lång karriär (jo, faktiskt) tillgängliga. Tyvärr alltså inte just detta album. Efterlysning utfärdad med andra ord.