Änglar och demoner, kraschlandningar och crazy kitsch – strödda iakttagelser från två Eurovision-semifinaler i halvdistansens era

Änglar och demoner två nummer i rad. En liten iakttagelse i flödet. Cypern och Norge följde på varandra med liknande teman både textmässigt och väl synligt på scen. Framgångsrecept? Själv är jag fortfarande kallsinnig inför båda bidragen – men båda är i final, så det finns helt uppenbart andra åsikter. 

Fältet i första semifinalen innehöll faktiskt inslag med viss personlighet. Inte minst Ryssland, med sin kvinnliga kampsång, stilbruten och eklektisk i alla avseenden. Om det är karaktär som efterlyses så har Ukraina det också. Elektropop med harmonier som jag själv på autopilot kopplar ihop med de bulgariska damkörerna som var i ropet för sådär 30 år sedan. Men som sagt, karaktär.

Som svensk kunde man tycka att det varit ett brott mot all god ton om Sverige inte skulle ha gått vidare till final. Tusse har Star Power, refräng som slår i taket och det mesta andra man kan begära. Eller hur? Nu är den där. Men konkurrensen är, jodå, tuff.

Den typen av pop som presenterades av Irland kanske inte existerar i det här sammanhanget längre, men kändes ändå rätt uppfriskande, trots en del halvtoner som slog fel. Den fantasifulla inredningen kunde föra tankarna till Oscar-nominerade animerade filmen ”Wolfwalkers”. Men… Nej, irländarna har hamnat i en dry schlagerframgång-spell ett bra tag nu. Och det är lite synd.

Coolaste gruppnamn?  Troligen belgiska Hooverphonic vars bastanta powerpop har en kaliber jag brukar gilla, även om inte själva exemplaret det är sensationellt. Tillräckligt starkt för att ändå stå ut i sällskapet just för sin naturliga auktoritet och sofistikerade stilkänsla.

Israel verkar inne på de lätt sjuttiotalsinspererade discopopvibrationerna som annars mest fransmän ägnar sig åt allmänt numera. Ganska groovy, trots allt. Och några tydligen rekordhöga toner, som räckte till final.

Koreografin och illustrerande effekter kring någon som eventuellt lider av alkoholproblem och omges av vänner som försöker intervenera (eller motsatsen), gjorde Rumänien åtminstone visuellt spännande. Tyvärr var låten mer konturlös och hade en tendens att flyta ut i marginalerna. 

Mata Hari” – kan det bli mer kitsch? Azerbajdzjan flirtar med förstavärldskrigshistorien och levererar lagom exotisk ekivok dansuppvisning. Kanske årets mest barnförbjudna bidrag, med viss konkurrens från cyprioterna och kanske serbiska trion. 

Hitkänsla, om inte annat. Stark röst och karisma, entusiasm på scenen om än knappast originellt i arrangemang eller budskap. Sade jag att det handlar om Malta, som tydligen alla förebådat som finalist? Kan bli svårslagen där. Trots eller tack vare ett envist återkommande saxofonriff. Kan vi vara överens om att den detaljen är 2017?

Slovenien gjorde något liknande gospel. Kompetent, rätt snyggt men kanske inte det som slår mest här och nu. Och Litauens discokarikatyr det är säkert rolig innerst inne. Kanske.

Men Polen måste väl ändå ha varit kanonmat från scratch? Liksom Lettlands science fiction-inspererade epos utan riktigt definierad tonart. Danskarna flirtade med åttiotalet på helt skamlöst sätt och sjöng dessutom på danska. Djärvt men, som det visade sig, dumdristigt. Islands sjuttiotalsdisco med kärleksbudskap och lite allmänt antipretentiös hållning blev mer omhuldat. 

Snyggt svartvitt intro på Portugals Beatles-pastisch med bluesinfluenser och storslagen orkesterpop återuppväckt. Som kontrast till en trio serbiska brudar med överdos glitter och glam, som hämtade ur ”Helt hysteriskt”. Serien alltså.

Visst är den där unga bulgariskan med sin både bräckliga och till slut klimaktiskt svällande ballad en liten pärla? Stilbrotten är flitiga, som när just hon följs av ett gäng finska metallarbetare från yttre urskogen.

Flitig falsettsång men imponerande vokalt balansnummer och dynamiskt arrangemang av den där unge schweizaren som verkligen inte försöker vara anonym.

San Marino, stadsstaten med en befolkning i paritet med den svenska småstad där jag själv håller till, brukar låna in utomstående krafter, som nu i form av en hyfsat känd amerikansk rappare. Det kanske funkar. Hur långt?

Av de direktkvalificerade länderna lär Storbritannien vara chanslösa. Igen. Frankrike kan få stilpoäng för sin demonstrativt fanatiska franskhet. Och spanjorerna för sin spanskhet. Italien satsar på tungmetall! Lät lite lovande av utdraget som presenterades. Diametralt annan stil från Deutschland som tycker att alla ska vara trevliga mot varandra, medelst glada färger och barnprogramskaraktär. Men i princip som vanligt verkar ingen av de stolta resursstarka nationerna som går direkt till final automatiskt ha så mycket med slutstriden att göra. Det har funnits undantag vissa år, men det är nog inte ett av de åren. Dock, som ordstävet lyder: för all del – jag kan ha fel.

Är det för övrigt svårare än någonsin att försöka avgöra vad som är en komplett kraschlandning och vad som är tillräckligt crazy kitsch för att gå hem? Ska bidragen hålla sig på mattan och vara mainstream eller slå i taket så mycket som möjligt? Det går inte att helt räkna bort någon eller något längre. Eller att försöka likställa sina egna spontana bedömningar med vad majoriteten av européer tycker.  Samt jurygrupperna som på senare år brukat vara Sveriges bästa vän – i synlig kontrast mot folkdjupen runtom på kontinenten, enligt kalla hårda redovisade siffror på skärmen.

För ännu mer övrigt: är det senaste årets misär som gjort att de holländska arrangörerna tycks lägga så stort allvar bakom sina pausinslag? Akvatiska, akrobatiska mellanaktsnummer från landet som delvis ligger under vatten (eller skulle göra om de inte satt upp skyddsvallar). Storskaliga dansnummer med mängder av förhoppningsvis vaccinerade eller på annat sätt immuniserade dansare på scen och kopplingar till jord, luft, eld och vatten parat med en underströmmande halvapokalyptisk atmosfär. Rätt häftigt i det stora hela. Jag klagar inte. 

I ETT NÖTSKAL: 

Personliga favoriter just nu: Bulgarien, Portugal, Ryssland, Schweiz, Ukraina, Sverige, Belgien (ni vet att sju är ett bibliskt och allmänt respekterat antal att hålla sig till , eller hur?). Reservation för att jag inte närstuderat  alla de direktkvalificerade finalbidragen. 

Troligast sju högst placerade i afton: 1) Malta, 2) Schweiz, 3) Ryssland, 4) Cypern, 5) Grekland, 6) Bulgarien, 7) Sverige (optimistiskt, men ändå). 

Sverige snubblade på mållinjen i årets ”Game of Tunes”. Eller?

Hit men inte längre. Eller, ’så nära men ändå så långt ifrån’. Välj själva. Ända in i sista momentet fanns det hopp, men om vi som medborgare överlag varit mer matematiskt begåvade och förstått precis hur fördelningen av publikpoängen egentligen fungerar – vilket ingen verkar göra utom möjligen den där norrmannen från europeiska kringkastningsunionen som alltid är på plats vid röstningsceremonin – borde vi väl förstått vartåt det barkade hän. 

Allt är relativt. En aning mer kärlek ur folkdjupen fick han, John Lundvik. I alla fall jämfört med fjolårets unge herr Ingrosso som närmast demonstrativt diskriminerats när de rösterna räknades in efter att ha gjort succé hos jurygrupperna runtom i Europa. Så, historien upprepar sig delvis men resultatet var ändå ett steg upp. Ett litet. Sverige slutade, ja vadå, sexa? Norge – Norge! – tog tydligen hem mest publikröster av alla – alla! – bidrag. Catchy kitsch är inte att förakta. Även Islands åtminstone ytligt provokativa ‘piska mig hårt’-pamflett kammade hem högre poäng av ‘vanligt folk’. Verklighetens folk, som någon tidigare svensk partiledare skulle ha sagt. Det är kanske så här det har varit hela tiden när vi haft en kombination av inringda och inskickade röster samt jurygrupper. Men tendensen har inte synts lika tydligt förrän med det här sättet att redovisa resultatet. Holland som vinnare, eller Nederländerna om vi nu ska vara noggranna, är väl inte så upprörande i sig. Hyggligt modern ballad och ett land som inte vunnit sedan det fortfarande fanns diktaturer på iberiska halvön och Lasse Berghagen var ung och het i branschen. De får gärna arrangera nästa år. Jag gillade Italien och Nordmakedonien också. Och kanske framförallt Australiens bindgalna barocknummer som uppgavs handla om förlossningsdepression men snarast signalerade att någon fått en överdos morfin eller lustgas före framträdandet. Vad fanns att inte gilla där?

Själv hade jag faktiskt tippat Ryssland som segrare före Nederländerna och Azerbajdzjan i en liten intern pool vi hade med de fyra personer som såg tävlingen ihop. Jag lyckades nog inte bäst men var ganska nära att få till tipsen om de tre sämst placerade länderna. San Marino fick sedan obegripligt många folkröster och förstörde delvis den prognosen. De där så kallade Fem Stora länderna fortsätter ha svårt att hävda sig; alltså Frankrike, Spanien, Tyskland, Storbritannien och… Italien är undantaget som förmodligen alltid är besvikna när de inte är absolut mest älskade och högst uppburna av alla länder i alla avseenden. Men de har haft en genomgående stark period efter sin återkomst till tävlingen och hängde med i toppstriden i år igen.

Under semifinalerna hade flera deltagare problem med tonträffen och jag började faktiskt undra om det hade något med akustiken i lokalen att göra eller bara handlade om nerver. I finalen var det få sådana uppenbara obalansakter. Med undantag tag för, just det, inbjudna gästen Madonna. Höga toner bekommer henne inte riktigt längre, möjligen med ålderns rätt samtidigt som hennes register egentligen alltid varit mer begränsat än hos flertalet av de superstjärnekonkurrenter hon tävlade om uppmärksamheten med under genombrottet på 1980-talet. Flera av vilka nu är döda. Död kan man ändå inte säga om hennes show i sig, som levde på koreografi och starkt symbolladdade begrepp. Sånginsatserna svajade alltså, men hon fortsätter ändå att försöka provocera på något sätt.

Så. Alltså. Ska vi acceptera faktum, att omvärlden eller i alla fall resten av Europa kanske tröttnat en smula på Sverige i det här sammanhanget? Med undantag för de mer i branschen invigda och som vi naturligtvis i det här sammanhanget måste framhålla har hyfsat god smak. Det kan vi faktiskt, helt objektivt, inte säga om alla andra européer med tillgång till telefon. Som jag sade, helt objektivt och sakligt… Ett intressant experiment vore att låta amerikaner ringa in och rösta i nästa års final. Hur skulle resultatet bli då? Alternativt kineser, eller den samlade afrikanska kontinenten. Möjligheterna är många. Kontentan av det här är väl att Sverige vid en punkt i tävlingen som sagt var synbart mycket nära men sedan visade sig vara ganska långt ifrån. ’Verka men inte synas så mycket’ ser ut att vara en mer gångbar strategi. Svenskar var ju inblandade i sådär hälften av alla bidrag i går som kompositörer eller koreografer, bensprättare eller barnvakter. Som vanligt, med andra ord. 

Vi kan i alla fall stoltsera med ett bidrag som var i stort sett perfekt framfört i sin genre, hade vissa egna idéer insydda i en invand gospelpopkostym – och just egna idéer i berörda genrer är en betydande bristvara. Kan snillena bakom årets bidrag från, säg Cypern eller Schweiz med stadig stämma och blicken fäst framåt hävda att de haft några personliga visioner i åtanke överhuvudtaget?

Politiska protester verkar ha inskränkt sig till att islänningarna vecklade ut en banderoll med Palestina-flaggan när de fick det slutliga röstningsresultatet. Inte förvånande hördes burop i lokalen efter det som kan gå till historien som ‘tygmanifestationen i Tel Aviv’. Jo förresten, dessförinnan hade redan nämnda Madonna tydligen låtit samma flagga flasha förbi bredvid en israelisk men jag medger att jag inte hann notera det själv. Hela debatten om tävlingens vara eller icke vara i just Israel just nu är en större diskussion med flera dimensioner som vi kan gå in längre på någon annan gång. Som arrangör gjorde de i alla fall rent professionellt och showmässigt ett, enkelt uttryckt, ganska bra jobb. Särskilt jämfört med hur det brukar se ut när östeuropeiska länder fått äran att husera festivalen. 

Men rent statistiskt, var det den längsta Eurovisionfinalen någonsin? Till slut översteg den fyra timmar. Någon har väl koll på det där. Liksom att någon nervös nöjesmurvel under söndagen kommer att ha koll på att de rimligtvis måste ringa Bert Karlsson för en kommentar, av för mig helt obegripliga anledningar, lika obegripligt som att Leif Mannerström regelbundet blir uppringd om allting annat. Eller har det ofoget upphört nu?

Tillbaka till verkligheten. Eller till att börja med, finalavsnittet av ’ni vet vad’. Den aningen polariserande händelseutvecklingen förra veckan har i varje fall definitivt lagt grunden för genuin ovisshet kring utgången… Go Gendry!

Relaterat: Om någon vill grotta ner sig i exakt hur röstandet fungerat i Eurovision-historien finns det bland annat en Wikipedia-sida för sådant. Det har inte direkt varit en spikrak väg framåt sedan starten. 

Eurovision 2018: Kvalitet kontra kitsch – vad lönar sig bäst?

 

Det är dags. Att tycka något och försöka förutse. Något. Vårens svenska melodifestivalkavalkad lämnade mig ljummare än vanligt. Men jag har blivit mer välvilligt inställd till gossen Ingrosso efter successiv hjärntvätt – typ. Det är tillräckligt sofistikerat för att hamna på övre halvan i kväll. Men troligen för slick för att vinna. 

Semifinalerna var som redan påpekats av andra, i princip uppdelade i två avdelningar: kvalitet och kitsch. Det mesta mer långtidshållbara tävlade i tisdags, men torsdagen hade högre procentandel ’kul mot sin vilja’-kandidater. Nu har det mesta av det sistnämnda rensats ut innan finalen, på gott och ont. Och startfältet i stort är ganska starkt efter de omständigheter som brukar råda. När det gäller att verkligen på allvar tippa en vinnare är jag tveksam, främst på grund av min egen uppenbarligen konservativt kalibrerade kompass. Jag har fortfarande svårt att se Cypern och Israel som allvarliga aspiranter till att arrangera nästa år. Ihållande rykten hävdar motsatsen. Så OK – we’ll wait and see…

Avdelningen kul men knappast vinnare: Norges fiolfunk med tidigare segraren Alexander Rybak är enklast uttryckt småtrevlig. Moldaviens spring i dörrar-sketch på scen är mer minnesvärd än deras låt, men visuellt släpper det in välbehövligt vinddrag i salongen. Danmarks järnåldersopus konkurrerar med åtminstone en handfull andra djungeltrummande bombasmer (om jag inte räknar fel och glömmer bort hur många sådana nummer som redan eliminerats) men de där skäggen går i alla fall genom rutan. 

Avdelningen tunggung: Ungern drar in metallverkstaden bland glittret och tjänar några stilpoäng på det, men vad fastnar? Mest får det mig att minnas ”Echo” med Outtrigger från den svenska uttagningen häromåret. Visst var den bättre? 

Avdelningen kul… Eller kanske inte: Tjeckiens klämkäcke misstänkte mormonmissionär (klädkoden stämmer i alla fall) på utflykt i Europa. Den ukrainske vampyren med brinnande klaver som sällskap. Hm.

Avdelningen ’värd en bättre låt’: Australiska Jessica Mauboy har energi nog att kunna sälja överskott till mer behövande konkurrenter. Kunde hon inte ha fått några fler ackord och brötiga basgångar som backup? Storbritannien lider delvis samma sjuka med staplade klyschor på varandra. Verkligen inte värst i klassen, men diskvalificerar sig ånyo fullt frivilligt från alla seriösa segerspekulationer. Skyll er själva…

Avdelningen ’vad ska spanjorerna hitta på i år då’: Jo, en uppryckning efter fjolårshaveriet. Min frus flitiga konsumtion av spanska talangjakten ”Operación Triunfo” har exponerat mig tidigt för årets bidrag, en romantisk duett som inte får taket att ramla ner men är ganska behaglig i största allmänhet, om än långt från dynamiken i deras mest dramatiska schlagerballader – som jag brukar gilla mer än genomsnittet av den europeiska publiken. 

Avdelningen finstämda ballader: Flera har redan fallit för bilan i kamp med mer iögonenfallande nummer med örongodisaspirationer som i sin desperation ibland slår helt slint, men lyckas tränga genom bruset på något sätt. De mer stillsamma stunderna som återstår (förutom nämnda Spanien) levereras av Litauen, Irland och hemmalaget Portugal, som samtliga lär få kämpa för att inte krossas av omgivande audiokaskader.

Avdelningen BÄST: Österrike. Ja, ni läste rätt. Landet som pendlar mellan kalkon och kanon i det här sammanhanget slår till med en elektrogospelballad (à la Nano i svenska fjolårsuttagningen) med driv och definitivt en av de bästa sångarna på scen i form av Cesár Sampson. Tyvärr har de glömt klämma in någon form av kitschfaktor som krävs för att vinna, om det var det de siktade på. Estland med sitt orgiastiska operanummer, apropå potenta röstresurser. Vad heter damen? Elina Nechayeva. Lägg namnet på minnet. Italienarna, som showade till det med ett av fjolårets bästa nummer, tar allting på stort allvar och sjunger tydligen om rädslan för terrorism. Det låter väldigt italienskt och elegant melankoliskt. Nämnde jag Tyskland? Rätt elegant ballad (eller serenad?), med lite mer punch än balladkamraterna jag dömde ut förut. 

Avdelningen övriga eller ’de jag råkade glömma’: Serbien, Frankrike, Albanien, Finland, Slovenien och Bulgarien. Och Nederländerna! Vet inte vad jag tror om någon av dem. Jo, de bulgariska bombasmerna kanske drar in en del växelmynt. 

Om några timmar kommer jag att få äta upp det mesta av ovanstående och nedanstående, samt lova att aldrig mera profetera om något i detta illustra sammanhang (vilket jag i så fall inte kommer att hålla). Men det är vad bloggar är till för. Att ha fel av rätt orsaker. Så, Cypern kanske vinner. Eller Israel (som verkar ha ett fint och viktigt budskap serverat i ett korus jag helt enkelt inte kan välsigna). Men det kommer inte att vara mitt fel. Av mina personliga favoriter har troligen Estland störst chans att hamna högst. Sverige blir sjua. Arrangörslandet Portugal riskerar att landa längst ner. Inte på grund av pur uselhet utan av slätstrukenhet. Kom ihåg att jag varnade er.

Eurovision 2017: Sankt Salvador segrade – och sågade

Dagen efter. Dels en omfattande cyberattack mot i princip hela världen. Men även i förbigående, årets final i Eurovision. I går försökte jag mig på några tama förutsägelser och lyckades i alla fall nämna de flesta av de nummer som i slutändan hamnade högst upp. Tror jag. Inte för att jag på allvar tänkte att Moldavien skulle ta brons, men där såg vi folkets makt i aktion. Det kunde skönjas en viss diskrepans mellan juryrösterna från olika länder och de samlade inringda/in-sms:ade poängen från den berörda kontinenten med omnejd.

Först av allt: Portugal har jobbat ihop till det här. Trägen vinner – ett uttryck som sällan varit så passande. Och den lilla nästan bagatellartade balladen som gjorde det, är ju trevlig. En välkommen främmande fågel som väckte oväntat stark resonans i folkdjup såväl som hos branschmänniskorna i jurygrupperna. Om sångaren Salvador Sobral fick några nya kompisar i sällskapet efter sina segertalskommentarer om att ’musik är inte fyrverkerier – det är känslor’ och underförstått såga minst hälften av sina konkurrenter som ytliga posörer, ja…. Det är en annan fråga. Har han helt fel? Nej. Har han helt rätt? Var på skalan skulle han placera fjolårsvinnaren från Jamala, om han ser en skala i sammanhanget överhuvudtaget? Men det är OK. Musiker behöver inte ha en nyanserat genomtänkt synpunkter för att det de säger ska vara intressant, bara det känns som om det ligger något slags ideal eller allvarlig övertygelse bakom.

Sedan finns ju, som andra (exempelvis Markus LarssonAftonbladet) redan påpekat, en överhängande risk att nästa års final innebär en orgie i finstämda pianoballader. Eventuellt med fler personligt utformade småfågelinspirerade handrörelser i stället för påkostad koreografi och grafiska illustrationer. Lo-fi Lullabies in Lissabon, liksom. Den som lever får se. Jag hoppas att vi får fler framträdanden som Italiens energiska, inte särskilt originella eller nyskapande, men klatschigare form av musikaliserad civilisationskritik. Eller att fransoserna fortsätter skicka fler svalt sensuella vuxenpopsånger som årets. Den belgiska elektromelankolin belönades här, liksom till viss del Ungerns vibrerande framförande på romani. Däremot blev Armenien sorgligt förbisedda för sitt klart överpresterande nummer i en kategori som det kanske fanns för mycket av. Elektroetnopop. Men 18:e plats? Lägre än sådant som Kroatiens komedikollaps och Österrikes behagliga men nästan självförintande luftbubbla? Spanien kom i alla fall fullt välförtjänt sist. Det skär mig i hjärtat att de skickade något så komplett menlöst, men de lär sig förhoppningsvis av misstaget.

Sverige? Hedersam femteplats är väl precis lagom, eller hur – vad mer finns att säga?

Och den stolt flaggdraperade australiske moonaren, som nu ryktesvis inte alls är från Australien utan en ökänd ukrainsk skämtare, honom har det redan skrivits tillräckligt om. Ukrainsk humor kan överhuvudtaget utvecklas, att döma av insatserna från årets programledartrio. Annars landade ju showen som helhet utan att krascha. Alltid något, sade han som fick se Ödsmål.

Bara som avslutande konsumentupplysning och dokumentation före evigheten; samtliga bidrag betygsatta på den klassiska skalan från noll till fem poäng:

**** Armenien, Portugal, Italien, Frankrike, Ungern

*** Holland, Danmark, Azerbajdzjan, Norge, Rumänien, Belgien, Sverige, Bulgarien

** Polen, Vitryssland, Österrike, Moldavien, Australien, Storbritannien, Cypern, Tyskland, Ukraina

* Israel, Kroatien, Grekland, Spanien

 

Relaterat: En artikel från Politico om återkommande politiska dimensioner av tävlingen genom historien. Intervju med Salvador Sobral före finalen i spanska El País (just det, på spanska). 

Eurovision 2017: De goda, de mystiska och de menlösa

Rakt på sak. Inga krusiduller. Nu smäller det. Här är domen. Strängt taget kan årets bidrag delas in i fyra kategorier:

1) Pompösa ballader

2) Föregivet tidsenlig elektropop

3) Ren och skär Eurovision-galenskap

4) Sade jag fyra? Tja, något enstaka inslag kanske landar någon annanstans.

Men vad och vilka ur detta ofta alltför generiska utbud förtjänar några extra rader i min bok?

Ungern. Ungern? För den som försöker förstå sig på landets politiska utveckling på senare år, med alltmer tendenser till tryckfrihetsinskränkningar och hårdför nationalism är landet en källa till åtminstone en rynkad panna. Eller två. I ESC har de faktiskt skickat flera bra bidrag i olika genrer och i år slår till med ett artistiskt brandtal för minoriteters rättigheter. Wow. Som dessutom bryter av tillräckligt tydligt från den musikaliska malströmmen för att vara minnesvärd på mer än ett sätt. Welcome to The Hungary Games: Mockingjay – Part 3!

Tydligen är jag inte ensam om att hålla Armeniens bidrag från 2009. ”Jan-jan” med de illustra systrarna Inga & Anusch som en evergreen här. Själve Måns Z har kommit ut som en beundrare, om inte annat. Årets Armenian Candidate är inte riktigt lika uppseendeväckande, men i konkurrensen elektropop med vaga etnovibbar är detta definitivt ett exempel på omedelbart identifierbar klass. Borde hamna högt. Men vem vet, kanske avsaknaden av självklar hook är en nackdel.

Alltså. Ska inte Azerbajdzjan vara en, diplomatiskt uttryckt, aningen auktoritär stat? Får de verkligen göra så här? Vilka subversiva budskap döljer sig bland anteckningarna på svarta tavlan? Vad handlar hästhuvudet om? Frågorna är många, men kom inte och säg att det inte väcker intresse. Och är välgörande smyganarkistiskt eller åtminstone skapar illusionen av att göra uppror mot något. Och så den vanliga frågan: kommer de här två nu nämnda länderna som råkar angränsa varandra utan att vara överdrivet goda grannar, att ge varandra några röster i natt?

Spänningen är olidlig. Ska han orka stå upp på scenen tre hela minuter även i kväll? Ryktena talar om hälsoproblem och visst verkar han bräcklig, även om det delvis kan vara ett inslag i framförandet. Men sådana här sånger ur en svunnen era är inte övergödande vanliga i tävlingens aktuella utbud. Eller de senaste tio åren. Kan inte ignoreras. Är det möjligt att Portugal ska gå och vinna efter alla dessa år? Eller är det för sofistikerat för att landa högst upp?

I övrigt: Ja, de rumänska hiphopjoddlarna väcker i alla fall välbehövlig munterhet på samma sätt som Moldaviens totala brist på nyktert uttänkta uppslag. De båda grannländerna är ganska roliga, helt enkelt. Våra grannländer Norge och Danmark är väldigt svåra att sia om, där danskarna kör rakt in i mainstreamfåran med viss kvalitetsmedvetenhet, medan de maskerade norrmännen satsar på att sätta skräck i juryn. Jag bör väl nämna Bulgarien, som tror på ungdomlig kraft som segerrecept. Kan fungera.

Av de välbemedlade staterna som har fribiljett till finalen, så är italienarna inte helt hopplöst ute rent hitmässigt. Och bland all engelska är det uppfriskande att några envist håller fast vid det egna språket. Gorillan på scen? Något ska den väl tillföra. Frankrikes ”Requiem” låter inte oväntat påfallande franskt, vilket sällan ger utdelning här, men ändå är ganska tilltalande. Britterna siktar in sig på lite av samma svala elegans utan att avvika alltför dramatiskt från ”the mainstream of this evening’s symposium” (citat stulet från ett mellansnack i en konsertupptagning med den oförliknelige Tom Lehrer ett drygt halvsekel sedan). Tyskland – lättglömd luftrumsuppfyllnad i några minuter. Eller kan den växa? Jag tvivlar. Spanjorerna är också ovanligt menlösa och har synbart svårt att bestämma sig för vilket språk de ska hålla sig till.

Sverige då? Tidigare har jag markerat viss distans till Robin & hans kostymkillar, vilket inte betyder att jag tror på ett totalt sammanbrott. Numret är skickligt uppbyggt, men det är just det det är: ett nummer. Några dolda djup ska vi inte leta efter. Om vi nu överhuvudtaget är benägna att göra det en dag som denna.

Eurovision très bon: Nittiotalsnostalgi

I afton dans. Eller vad folk nu gör mest i samband med Eurovision-finaler numera. Återkommer om det aktuella fältet senare under dagen. Men som en liten uppföljare på inlägget om 1980-talsbidrag att minnas, följer här ett annat om… 1990-talet. Fem favoriter, lite halvövervägt plockade ur mängden av det jag faktiskt minns. Även om det ibland kan krävas korta men effektiva efterforskningar för att ta reda på exakt när de deltog. 

Frankrike 1991: Amina ”Le dernier qui a parlé”. Hon kämpade mot Carolas stormvindar in på upploppet, i en av jämnaste omröstningarna i tävlingens historia. Frågan är vilket av bidragen som överlevt tidens tands gnagande bäst? Det här är fortfarande starkt, utan att höja rösten. Diskret insvepande genom gardinerna… Fun fact: sångerskan Amina, med efternamnet Annabi, har även haft ett antal filmroller genom åren, bland annat i ökendramat (bokstavligen) ”Den skyddande himlen” mot John Malkovich och Debra Winger.

Holland 1993: Ruth Jacott ”Vrede”. Arg ung dam? Eller var det så att vrede betyder fred? Bra drag är det i alla fall. Och övergenomsnittlig sånginsats. Arrangemang och genreval borde inte ha varit nydanande 1993 i tävlingen, men jag har det bestämda efterhandsintrycket av att det var det ändå. En smula nydanande.

Ryssland 1994: Youddiph ”Vechni strahnik”. Alla kom ihåg den eldröda svepande klänningen, har jag för mig. Men – låten var också bättre än genomsnittet, när ryssarna debuterade i tävlingen. Det här var uppvärmningstider. Öst mötte väst. I det här fallet genom att de forna östblockstaterna släpptes in i en klubb som dittills varit en angelägenhet för oss på andra sidan det vi kallade järnridån. Alla skulle bara vara vänner igen, vilket manifesterades bland annat genom eurovisionen. Och alla politiska spänningar var för evigt upplösta… I wish.

Portugal 1994: Sara Tavares ”Chamar a musica”. Alltså. Det är något speciellt med portugiserna. De ber inte om ursäkt för sin existens, eller för sin kultur eller sitt språk. Det har varit ett extremt framgångsrikt recept i det här sammanhanget, där landet radat upp segrar ovanpå varandra i ett aldrig sinande flöde… Allvarligt talat. Har de någonsin vunnit? Här är i alla fall en av deras inbjudande charmoffensiver, i det här fallet en ballad i klassisk stil med en vinnande refräng. Inte så världsomstörtande, men vackert.

Spanien 1995: Anabel Conde ”Vuelve conmigo”Big drama! Få gör just den akten bättre än spanjorerna. Det orubbliga, otvetydiga budskapet: Kom tillbaka till mig, dammit! Ett vänligt men bestämt nej är troligen inte att rekommendera.

Eurovision très bon: Fem favoriter från forntiden

Det drar ihop sig. Denna vecka väntar semifinaler med sammanlagt cirka 476 deltagande nationer, följt av lördagens final i Kiev. Lämpligt tillfälle att se tillbaka på några bidrag som jag av någon anledning fastnat för i tävlingens historia, av ganska olika orsaker. Första gången jag såg tävlingen direkt bör ha varit 1978, men det var framförallt under 1980-talet som det blev en familjesammankomst när finalerna sändes från olika hörn av Europa. Och varför inte leta sig tillbaka ungefär till den eran först? Jo, en liten reservation: de klipp som existerar av de flesta berörda bidragen lämnar en del övrigt att önska både bild- och ljudkvalitetsmässigt. Så är det bara.

Allvarligt talat. Riktigt hur radikalt det här bidraget verkligen var på sin tid, kanske är svårt att greppa i dag. Belgarna har faktiskt en tradition av ett testa gränserna i tävlingen och har genom åren låtit fler udda fåglar flyga iväg till finalen än de flesta konkurrerande länder. 1980 års ”Euro-vision” är möjligen en ren gökunge i boet, en drift med hela evenemanget, men min skolfranska är för rostig för att helt avgöra frågan. Men – kolla kostymerna, den nonchalanta hållningen och inte minst, kom ihåg att det här var 1980. Syntpopvågen som skulle välla fram främst från brittiska öarna hade inte alls gjort så starka avtryck ännu. Något år senare hade många av oss lärt oss namn som Ultravox, Depeche Mode och Human League. Men i Eurovision Song Context måste trion Telex ha varit pionjärer på området.

Ingen förstod. I alla fall inte Europas samlade jurygrupper. Eller Ulf Elfving, som i en kvällstidning profetiskt förutsåg en nollpoängare för Spanien. Inga poäng, någonstans ifrån. Jag vågar nog hävda att jag gillade ”Quién maneja mi barca” med Remedios Amaya redan då och har inte haft någon anledning att göra avbön. Ett av de absolut groovigaste och mest passionerade inslagen i tävlingen under den eran, med en fascinerande syntes mellan funk och flamenco.

Italienarna. Man vet aldrig vad de hittar på. Mästerstycke? Maximal såsighet? Sårade känslor för uteblivna segerkransar och påföljande bojkott i flera år? Det här är i alla händelser ett exempel på deras excentriska inställning när den är som bäst. Stråkar, mystik och hemsökande melodislingor av en sort vi inte hör varje dag. Eller varje år. Inramningen är givetvis åldrad men kärnan är frisk. Och just det, studera damkören uppe i vänstra hörnet som får sjunga några takter strax innan slutsignalen.

Irland har förmodligen vunnit alldeles för många gånger. Men inte med den här, pianobaserade balladen vars inledning lånat ogenerat mycket från karaokefavoriten framför alla, ”Bohemian Rhapsody”. Det här är stämsångsnostalgi från en svunnen era, men helt enkelt rätt snyggt.

Turkarna slog till flera gånger om med fantasifulla och fartfyllda bidrag som hade en tendens att avvika från den breda vägen under det här årtiondet. Numera skulle de inte vara lika uppseendeväckande. Ett av även med ett kvartssekels perspektiv roligaste av deras bidrag är 1989 års ”Bana bana” som förmodligen landade någonstans på nedre halvan av resultatlistan, men åtminstone skaffade viss kultstatus när det begav sig.

Coming up… Åtminstone förhoppningsvis. Några nedslag i 1990-talets Eurovision-utbud, om tiden tillåter.

Och vinnaren blir…

Det är väl dags att försöka formulera några förutsägelser, eller? Bara för att man bör. I afton drabbar inte mindre 27 länder samman i kamp om titeln årets Eurovision Song Contest-segrare.

Sverige och Mr Måns tog sig alltså vidare till själva finalen och det hade varit en skräll om han inte gjort det. ”Heroes” har något som vinner i längden, även om den saknar tillspetsade överraskningsmoment. Förutom den redan sägenomsusade scenografin med streckgubbarna som är ett litet genidrag i sig. Vinner vi? Nej, men jag tror på en anständig placering på övre halvan. Konkurrenter? Azerbajdzjans ”Hour of the Wolf” ska, som många redan noterat, knappast underskattas. Tjusigt, välarrangerat, lagom dramatiskt. Estlands ”Goodbye to Yesterday” fångade min uppmärksamhet med den möjligen ”Gone Girl”-inspirerade videon med sina slipade knivar och spända relationer i inredningsmagasinsanpassade köksregioner, men fungerade bra på scen också, inte minst på grund av den utpräglade dialogprofilen och underliggande melankolin. Norges strama duett ”A Monster Like Me” är en slags kusin i sammanhanget och röstades välförtjänt vidare i torsdags, medan vi sagt adjö till de tre andra nordiska länderna (av inte helt obegripliga skäl) i veckan.

Det är annars överhuvudtaget gott om seriositet, allvarliga miner och aningen pompöst arrangerade euroballader i år. Det gör det extra vanskligt vilka som verkligen slår an en sträng och vilka som försvinner i oceanen av jämförbara ambitioner. I den andra semifinalen lyckades jag faktiskt gissa rätt på nio av tio blivande finalister. I den första försökte jag inte ens, men hade nog haft en sämre procentuell utdelning där. De riktiga praktkalkonerna lyser i princip med sin frånvaro, men det var en välgärning att Moldaviens felspekulation med ’sexiga’ snutar på scen skickades hem redan i tisdags. Om något bidrag är mer uttryckligt 10-talistiskt och utstuderat tidsenligt är det väl Lettlands omväxlande minimalistiska och massivistiska elektropop ”Love Injected”. Den har något visst, faktiskt. Belgiens ”Rhythm Inside” är inne på ett liknande spår, med svårbedömda konsekvenser. Någon form av budskap vill de åtminstone leverera. Israel vill också vara in the zeitgeist, liksom, med sin ”Golden Boy” som tog dem till final för första gången sedan internationella finanskrisen eller strax efter, men guldkandidat? Njae. Armenien verkar ingen begripa sig på, men så här långt har de ändå kommit med sitt sexhövdade släktforskningsprojekt. Storheten i stort kan diskuteras, men alla bidrag i den här tävlingen som på något vagt sätt ändå skvallrar om influenser från Progressive Rock ska ändå ha ett hedersomnämnande. Kombinationen av oregelbundna taktslag ihop med operainslag är de rätt ensamma om här. Rysslands charmoffensiv ”A Million Voices” kan givetvis inte räknas bort, även om det kanske inte räcker för att rensa bort alla negativa vibrationer från deras aggressiva utrikespolitik det senaste året. Men, sådana petitesser ska vi inte blanda in just idag, eller…?

Några stornationer glider som vanligt in på den proverbiala räksmörgåsen direkt till finalen av olika skäl (ekonomiska eller arrangörsmässiga). Av dem är nykomlingen Australien en frisk fläkt och möjlig vinnarkandidat med sin spänstiga soulpopdänga ”Tonight Again”. Hemmanationen Österrike letar sig tillbaka i arkiven till sent 1960-tal och Beatles i ”Hey Jude”-läge med viss framgång. Men inte så att det räcker för att övertyga hela kontinenten att de ska segra igen. Frankrike låter så patenterat franska och förutsägbara i all sin franska fransositet att de knappast lär parkera högre än, säg 17:e plats. Ungefär som vanligt. Tyskland är piggare, men lite opersonligt och kalkylerat representerade i ”Black Smoke”. Britterna har lekstuga med uppdaterad showtunes från deras gamla kabarékultur. Jag vågar inte ens antyda en gissning om hur attraktivt det kan vara för gemene europamedborgare 2015 AD. De har snarast tänkt i helgarderande banor, avdelningen ’blir det fiasko säger vi bara att det var ett skämt från början’. Italien, då? Italienska! Vilket kan innebära allt från innerlig intensitet till inferno. Och med en titel som ”Grande amore” ber man inte om ursäkt för sin existens eller stolta arv. Storslaget och stilfullt är det i alla fall. Dark horse. Spanien: muy, muy española esa chica. Hon som förvandlades till en tiger i promotionvideon. Går på kraft och dynamik, men saknar de distinka drag i refrängen som brukar känneteckna vinnare.

Vad mynnar allt det här ut i? Naturligtvis vinner en av dem jag inte ens nämnt hittills. Grekland! Eehhh… Nä. Litauen? Knappast. Montenegros balkaniska bombasmer? Jo, det kan hamna ganska högt. Cypern? Somnade jag? Rumäniens rörande hyllning till emigranter? Tja, inte helt chanslös. Men till slut tror jag att det handlar om Australien, Azerbajdzjan eller Ryssland i första hand. När det gäller Sverige är bristen på nationell objektivitet alltid ett problem, men på övre halvan borde det ändå sluta.

Au revoir, mes enfants… (Eller är det mis enfants? Pardon my rusty French).

Samtliga bidrag (även de utslagna) samlade på en YouTuberad spellista.

Tävlingsorganisationens egna officiell hemsida

Snygg show. Logisk utgång.

Skogsråstilen gick hem. En väntad vinnare håvade hem vandringspriset över bron från Malmö och återigen var Sverige en lämplig plats för våra grannar i Danmark att meloditävla på. 

Själva finalen följde jag främst via bilradio på väg från Örebro till Lidköping efter en aningen osannolik musikalisk reunion i mindre skala (men kul för oss inblandade i alla fall). Mer om den vid senare tillfälle. Efter att mer eller mindre koncentrerat ha synat semifinaler och reprisen av finalen på SVT dagen efter, lägger jag inte in några mer allvarligt menade protester mot resultatet i stort. En dos lagom kalibrerad nordisk etno (med oväntat gästspel av kapten Apollo från ”Battlestar Galactica” på piccolaflöjt) ledde till en trots allt rätt komfortabel seger för gladporrens och bröderna Laudrups fosterland. Jag gillade även Ukrainas ”Gravity” mer och mer efterhand, liksom den ryska världsförbättrarballaden med tävlingens kanske klockrenaste röstresurser. Dessutom holländska Anouk med sin strama disciplinerade 60-talsinspirerade ballad och Belgien för ungefär samma egenskaper i en annan genre, alltså stramhet och disciplin, på dansgolvet.

Jag kan respektera intentionerna med något så extremt excentriskt som Rumäniens operaskolade falsettekvilibrist, men blev inte direkt uppfylld av lyckorus av att lyssna på det. Däremot kunde Frankrike fått betydligt mer belöning för sin utpräglade franskhet och dramatiska utspel. Men just markerad franskhet har inte varit en tillgång på länge när det ska röstas i de här sammanhangen.

Sveriges 14:e-plats var följdriktig. Man kan inte leva bara på uppdaterad joddlingsteknik, två ackord och en glad uppsyn hur långt som helst. Inget fiasko eller fullständig förnedring efter en del sympatiröster från grannländerna. Ett trevligt men tandlöst bidrag landade lagom bekvämt mitt i fältet ungefär där det hörde hemma.

Av de länder som slogs ut i semifinalerna reagerade jag mest på Israels fall. Deras medverkan omgärdades (som vanligt, får man väl säga) av speciella säkerhetsåtgärder och politiska diskussioner, sådana som i någon mån alltid uppstår kring tävlingen även om det är meningen att den ska skapa förbrödring och europeisk enhet (med en bred definition av Europa). Rent musikaliskt, i det eleganta sobra balladfacket, var deras bidrag i alla fall värt ett bättre öde.

Avslutande kortkommentarer: Öppningsnumret av levande legendarerna Björn och Benny i samarbete med någon yngre förmåga som tydligen uppskattas högt på sina håll, var väldigt snyggt med bekanta harmonier som skapade en värdig inramning till inmarschen från de medverkande länderna. Och Petra Mede frossade i svensk självdistans och gjorde det oftast på ett underhållande sätt.

Mer detaljer här från arrangerande SVT.

För övrigt: I detta nu kontrade ett tillbakapressat Tre Kronor in 3-1 i VM-hockeyfinalen mot turneringens positiva överraskning Schweiz, en bit in i tredje perioden. Så kanske vinner vi också någonting den här helgen. Fortsättning följer…

Ja… det här gick ju bra. Allvarligt talat.

 – Yeah, that went well.

Det är väl i avsnittet ”Trash” han säger det, alldeles i inledningen. Kapten Mal har blivit strandsatt i en öde öken och verkar inte alltför… väl ute. Klockan vrids tillbaka ett par dygn och vi får reda på vad som egentligen hänt innan. Det handlar om science fiction/western/medmera-serien ”Firefly”. Citatet bara kom för mig spontant efter att Sverige, alltså Loreen, faktiskt infriat alla högt ställda förväntningar. Och vunnit. I en stor stil som vi aldrig sett maken till. Rent numerärt. Norge, Tyskland och några länder till har väl tidigare erfarenheter av att rent matematiskt krossa allt motstånd i Schlager-EM.

Själv hade jag i alla fall inga som helst föraningar om att det skulle rusa iväg som det gjorde upp till 372 poäng, mer än 100 före tvåan, de ryska tanterna och trean Serbien. Just dessa två nationer hade jag tippat i topp (förment vis av tidigare bistra erfarenheter av överdriven optimism från svensk sida) med Serbien som etta, Ryssland tvåa samt Spanien och Ungern som outsidertips. De sista två levererarde inte riktigt när juryerna sade sitt, om man säger så. Spanjorskan Soler slutade väl på någon hedersam plats i mittenskiktet efter ett – det måste sägas – fantastiskt framträdande. Ungrarna försvann helt i mängden. Storbritannien och Norge kraschlandade hårdare än resten, vilket föranledde en hel del syrliga kommentarer från britter på twitter när röstningen rundades av.

Men jag har ingenting emot att ha fel i det här fallet. Eurovision Song Contest må vara en pseudohändelse eller uppblåst jippo, men det är för ganska många av oss ändå en kul tradition att följa. Och ibland håller helheten ändå förvånansvärt hög klass musikaliskt. Jag vill hävda att årets upplaga var över genomsnittet. Och högst av alla höjde sig den svenska representanten med ett nummer som analyserats flitigt, men som framförallt har ‘det’. Enkelt uttryckt.

Några av rapporterna efteråt från internationella medier: Spanska El País noterar bland annat Loreens träffar med människorättsaktivister i Azerbajdzjan. Libanesiska Daily Star verkade inte alltför imponerade av samma artists koreografi. The Local som regelbundet rapporterar om Sverige på engelska sammanfattar händelserna. BBC tvingas bokföra Engelbert Humperdincks bristande poängskörd, medan AlJazeera English fokuserar mer på de negativa sidorna kring arrangemanget där värdlandet sägs ha vräkt boende i området där evenemangshallen byggdes. Bland annat. Det fanns kanske fler vinklar än vanligt för dem som bevakade årets tillställning på plats. Vad blir viktigast nästa år?

Dags att sova. Eller kanske fortsätta läsa några sidor ur Peter Fröberg Idlings rafflande reportagebok ”Pol Pots leende”, om folkmordet i Kambodja på 1970-talet och en grupp svenska besökares oförmåga att uppfatta vad som egentligen pågick i landet under röda khmerernas styre. Men boken ger också en hel del bakgrund till vad som hänt innan dess, och då inte minst den enorma mängd bomber som fälldes av USA även över Kambodja i samband med Vietnamkriget. Fortsättning följer förhoppningsvis…