På det här kontoret har vi kul nästan jämt… Foto: Apple TV+.
Att dela sina minnen. Alltså, inte dela dem med andra, eller ens med sig själv fullt ut. Snarare tvärtom – du har två olika sorters tillvaro på arbetstid och utanför densamma. För att vara extra tydlig: två olika medvetanden. Däremellan finns en osynlig vägg. Du vet om att du har ett annat liv, men vet ingenting om innehållet i det, beroende på var du vistas. Ungefär. Låter det som en bra idé? Konceptet utforskas i serien ”Severance”, producerad för streamingtjänsten Apple TV+ och tillgänglig i tio avsnitt hittills. Denna första säsong har jag nu skrivit några rader om på russin.nu. Flera avsnitt är regisserade av Ben Stiller, fortfarande kanske mest känd som skådespelare men ganska flitig även bakom kameran. I ledande roller syns bland andra Adam Scott, Britt Lower, John Turturro och Patricia Arquette. Mer basfakta kan hittas på Internet Movie Databasemedan min egen recension alltså publicerats på russin. Domen i sammandrag? Jo, den är bra. Serien alltså. Och tankeväckande.
Efter många om och men, förseningar på grund av en viss pandemi med mera… I höst har äntligen den senaste (och för stjärnan Daniel Craig den sista) James Bond-filmen ”No Time to Die” haft sin världspremiär. Till slut har jag själv sett – och recenserat den. Kontentan: cirkeln sluts i vissa avseenden i ett äventyr som är både typiskt för konceptet – och inte. Sevärt? Givetvis, om genren och just James Bond intresserar dig överhuvudtaget. Fler detaljer och synpunkter, men inga alltför spektakulära spoilers finns i recensionen på russin.nu.
Hur länge kan man komma undan med dödligt allvarliga brott? Och hur påverkar det en person att helt fixeras av att försöka lösa en kriminalgåta som alla andra tycks ignorera? Själv hade jag inte många förkunskaper om verklighetsbakgrunden till miniserien ”The Serpent” som funnits ute på Netflix ett tag. Och den okunskapen kanske är en fördel om man vill få ut så mycket spänning som möjligt. Ryggsäcksresenärer i Asien försvinner under 1970-talet och en ung ambassadtjänsteman börjar nysta i fallen. Om det nu är några fall. Alla myndigheter och andra instanser med inflytande verkar inte så intresserade. Men det kanske ligger något i misstankarna… Mer om ”The Serpent” och mina egna synpunkter på serien kan hittas på russin.nu. I korta drag: Jag ångrar inte att jag såg den…
Varför så dyster? Elle Fanning leder ensemblen (och revolutionen) i ”The Great” – en av 2020 års grejtaste serier. Foto: Nick Wall/Hulu. Credit: hbonordic.com
Förvånansvärt nog fortsatte de komma under hela året. Nya TV-serier. Och nya säsonger av redan existerande, trots att så mycket i världen verkade ställas in. Jo, det mesta av scenerier och samspel framför kameran fanns förmodligen redan graverat och väntade på redigering… Men ändå. 2020 var inte bara ett normalt år när det gäller publiceringstakt i sammanhanget, utan verkade i perioder snarast hyperaktivt. Kommer vi att se en backlash under 2021? I vilket fall, det var svårt att hinna med allt. Och
kanske prioriterade jag själv (eller jag och min fru, i de fall vi sammanstrålade i soffan) serier som betonade underhållningsvärde framför de mest inträngande, betungande och konstnärligt högtstående verken. Om någon skulle väcka sådana invändningar mot den här sammanställningen, är jag kanske inte kapabel att argumentera emot alltför högljutet.
Just nu, i slutet av januari 2021 ser min personliga rangordning av dramatiserade TV-serier under 2020 ut så här, med ett flertal citat ur och länkar till relevanta recensioner eller blogginlägg på russin insprängda. Samt referenser till aktuell TV-plattform. Here we go…
1. Falsk identitet (SVT). ”Falsk identitet” har den konsekventa, eftertraktade förmågan att vara både rafflande och samtidigt nästan rogivande. All den där noggrannheten och dialogerna som förklarar komplicerade sammanhang, men där du aldrig har riktigt hela bilden, bygger frekvent upp mot olidligt spännande sekvenser. ” (ur min recension av femte säsongen på russin.nu, 2020-10-31)
2. The Great(HBO Nordic). ”Passion och perversion. Inte nödvändigtvis bokstavligt sanna händelser kan innehålla en hel del sanning. Och lärdomar, samtidigt som det är ruskigt underhållande. Svartsynt men inte komplett cyniskt, obehagligt och oförutsägbart men med något slags hopp om förändring.” (ur recension på russin 2020-07-02)
3. Perry Mason(HBO). ”Genomgående tendenser som blir tydligare och tydligare är jakten på respekt. Att få den, förtjäna den och att kunna respektera sig själv. Att hitta sitt kall. Att sanningen på något sätt ska göra dig fri.” (russin, 2020-09-05)
4. The Queen’s Gambit(Netflix). ”Har det någonsin producerats en TV-serie så här fokuserad och fixerad vid schackets mysterier förut? Här är det givetvis vanskligt som total amatör att förstå precis vad de sysslar med. Och nästan lika svårt att svara på om vi verkligen lär oss någonting om schackspelets principer och strategier eller bara tror att vi gör det. Men likafullt är det fascinerande.” (2020-12-23)
5. Narcos: Mexico(Netflix). ”Modern historia, alltså. Och ödesdrama. Serien har haft den karaktären sedan starten. Och det blir inte mindre nu av det personliga, hur karaktärer konfronterar varandra och man lockas sympatisera med framträdande personligheter på båda sidor lagen. Åtminstone kan vi förstå deras motivationer och dras in i de interna konflikterna både inom lagväsendet och drogkartellerna.” (säsong 2, recenserad 2020-03-15)
6. Killing Eve (HBO). ”Killing Eve” må ha haft svängdörrar i produktionen och de huvudansvariga för inriktning och manus tycks skifta från säsong till säsong, men tonen har hittills hållit sig förvånansvärt konstant. Och det första avsnittet av tredje säsongen slår an samma tangenter som tidigare. Blandningen av det groteska, det vardagliga och sarkastiska. Livets våldsamma skola i en skrattspegel (eller något liknande ett småleende) men där många bär på synlig sorg.” (säsong 3 recenserades 2020-06-14)
7. Stateless(Netflix). ”Desperata människor som gör desperata saker i desperation. Utsliten stressad personal med otacksamma uppgifter och som börjar tappa greppet. Interna stridigheter mellan departement och skuldbeläggande när något går snett. Karriären kontra familjen. Familjer som splittras, inte bara bokstavligen under flykten utan av andra orsaker drivs isär. Psykologiska trauman som kommer upp till ytan. De förhärdade kontra de som har svårt att klara av sina uppgifter. Det är mycket som ska med här. Och ”Stateless” lättar sällan på trycket. Den kräver sin tribut.” (miniserien recenserades 2020-10-04)
8. The Boys(Amazon Prime Video). ”Det finns mycket mer man skulle kunna diskutera i detalj. Men i korta drag: om du gillade den första säsongen och vill ha mer av samma vara – ibland mer i kubik av detsamma – så borde du inte bli besviken när den här uppföljande vändan når sin explosiva, men inte helt världsavgörande final. Det ser ut som om de skulle kunna ha mer att berätta. Med tanke på omständigheterna detta pandemiår kanske det företaget dröjer. Den som lever och har alla nödvändiga lemmar i behåll efter det här får se.” (blogginlägg om andra säsongen, 2020-11-27)
Civiliserat samtal i köket. Inte den mest representativa scenen från ”Lovecraft Country”, men den är åtminstone förhållandevis familjevänlig. Credit: hbonordic.com
9. Lovecraft Country(HBO). ”Men efter den första timmen vet även resten av oss att den här kistan kan innehålla nästan vad som helst. Modern historia, mänskliga motsättningar, psykologi och ren terror. Snyggt och stämningsfullt iscensatt, med ett visst inbyggt behov av tålamod för att tränga in i huvudkaraktärernas personligheter och allmänna känslotillstånd. Och så alltså högoktanig horror i halsbrytande tempo och tappning ovanpå allt. När väl regelboken skrivits om och nya världar öppnat sig fortsätter det med mer i samma stil. Efter mörkrets inbrott kan vad som helst hända. De berörda trakterna är både högst ogästvänliga och samtidigt ibland oväntat inbjudande. Och varför drabbas några i den äventyrliga trion av minnesförlust efter de mest fasaväckande händelserna? Mardrömmen och mysterievandringen har bara börjat.” (recension 2020-12-19)
10. Devs(HBO). ”Devs” har flera nästan motstridiga kvaliteter. Skrämmande, inspirerande, överraskande och ibland paradoxalt rogivande. Intrigen kan tyckas röra sig i snigelfart långa sträckor för att sedan explodera i något. Oftast otrevligt. Den formulerar hisnande tankegångar och fixerar sig sedan vid väldigt vardagliga företeelser, sedan tillbaka ut i det outgrundliga och svävar hela tiden på målet kring vad som är ont och gott och om de som till synes gör ont här gör det av en god anledning eller inte. Man kan även skönja den bekanta känslan av att en eller annan rollfigur lite i utkanten rimligtvis måste vara viktigare än han eller hon till synes verkar vara. Och till slut måste det antingen bekräftas eller avfärdas.” (recension av miniserien 2020-05-09)
Inte perfekt, men ändå intressant. Natalie Dormer spelade fler än en roll i ”Penny Dreadful: City of Angels”. Foto: Justin Lubin/SHOWTIME. Credit: hbonordic.com
Bubblare och annat nämnvärt: Fargo (HBO, fjärde säsongen), Billions (HBO, halva (?) femte säsongen sänd hittills), Homeland (sista säsongen på SVT), The Good Fight (HBO, fjärde säsongen) La casa de papel (Netflix, säsong 4…typ), Hunters (Amazon), Messiah (Netflix), Penny Dreadful: City of Angels (HBO), Upload (Amazon), Avenue 5 (HBO), Bosch (säsong 6 – Amazon/HBO) – samt ytterligare några serier jag bara hunnit påbörja hittills men visar viss potential…
…och här är fjolårets ranking. Förresten, då hade jag inte hunnit se ”Unbelievable” (Netflix) och ”The Morning Show” (Apple TV+) som båda kunde ha kvalat in på den listan. Särskilt ”Unbelievable”.
RELATERAT: En engelskspråkig variant av artikeln finns redan ute på Cast Against Hype.
Sverige är skrämmande. Själva har vi alltid vetat det. Ibland blir omvärlden uppmärksammad på detta obestridliga faktum också. Våra nordiska grannar är för närvarande högst ovilliga att släppa någon blågul medborgare över bron (eller annan form av gränspostering) av anledningar som naturligtvis är helt outgrundliga… Vi kan ju alltid intala oss att det beror på den här filmen, som släpptes i fjol och just denna dag passar extra bra. Särskilt som ditt midsommarfirande 2020 – erkänn! – inte kommer att bli så frifräsande förlustelsefullt som du skulle vilja. Ta det lugnt, undvik trängsel i trafiken och skärgården och se ”Midsommar” i stället, om du inte redan gjort det. Skräckfilm, antropologisk studie, Relationspsykologisk traumabearbetning, folkloristisk fars, visuell variant av de mest rysningsframkallande skrönorna ur Bengt af Klintbergs antologi ”Råttan i pizzan”, fasaväckande förolämpning av folkgrupp, förtäckt folklustspel eller allt ovanstående? Döm själv! För mer detaljer och möjligen även varningssignaler (som kan vara på sin plats) gå till min recension på russin.nu. Och trevlig helg, för övrigt!
Kan man besvara alla frågor om det förflutna och framtiden med hjälp av avancerade algoritmer i supersofistikerade system som människor själva skapat? Kärnan i ”Devs”, en miniserie skapad av Alex Garland som tidigare gett upphov till filmer som ”Ex Machina” och ”Annihilation”. Digitala drömmar och inte minst artificiell intelligens är uppenbarligen något som intresserar honom och här resulterar i en serie som lyckas sticka ut i mängden, hur svårt det än kan vara i dagens TV-landskap. Själv recenserade jag den nyligen på russin.nu och hoppas (åtminstone för ögonblicket) att storyn stannar där den gör. Det vill säga att ”Devs” får vara just en miniserie och inte lockar fram en direkt fortsättning. Poängen verkar vara att vi drar våra egna slutsatser om vad som skulle kunna hända i efterdyningarna av det som tilldragit sig på ett IT-komplex med ledare som kan kallas visionära men lika gärna lätt vansinniga. Visas i Sverige på HBO Nordic.
En fortsättning vore däremot välkommen för ”Messiah” som lanserades av Netflix alldeles i början av året. Nu verkar det inte vara aktuellt och den tvetydighet som genomsyrar skildringen av en plötsligt uppdykande frälsarfigur i något som liknar en snar framtid är på gott och ont. Serien lyckas väcka många stora frågor till liv och är särskilt i början visuellt spektakulär, men drabbas av krampkänningar mellan varven just för att den tycks vilja vara så mycket på en gång och inte lägga alla de bildliga korten på bordet. Dock – även den här har ett eget tilltal som utmärker sig och med sina tillkortakommanden (plus det faktum att den troligen aldrig kommer att knytas ihop fullständigt) skulle jag ändå rekommendera ”Messiah”. Recenserad även den på russin.
Kontroversiellt? Hur kan en färgstark och inte överdrivet finkänslig fiktionaliserad version av nazistjägare i New York på 1970-talet väcka motstridiga reaktioner? ”Hunters” från Amazon Prime Video blandar dokumenterade historiska fakta med egna infall och utövar konstnärlig frihet i en rykande revanschfantasi som inte alla uppskattar lika entusiastiskt. Men Al Pacino är med! Liksom Lena Olin, på den mörka sidan. Och om det är något man inte kan beskylla serien för så är det tristess. Se själv och bilda dig en egen uppfattning. Men, som jag hoppas att jag inte glömde nämna i min egen recension är den bitvis ganska brutal. Eller mer än ganska.
Bonus: apropå digitala drömmar – hur ser livet efter detta ut om IT-kreatörerna i framkant får bestämma? Det är temat för ”Upload” som dykt upp även den på Amazon Prime nu i veckan, tror jag. Hittills har jag sett ett avsnitt och är inte säker på om den är tänkt att vara en scifi-satir eller romcom i första hand, men blandningen av de elementen lovar en del. Fortsättning följer…
– Kom tillbaka. Allt förlåtet! Du har alltid en plats vid min sida – och inte minst på russins decennielista! Photo Credit: hbonordic.com
Det måste göras. Annars gör någon annan det. Ja, troligen har flera andra redan gjort det och kommer att göra det innan året är slut. Och decenniet. Nu är det ju på väg att avslutas och gå över i nästa. 10-talet. Åren 2010-2019 när så mycket hände i världen (som det brukar göra) på gott och ont. Tack och lov skapades samtidigt en mängd värdefull musik, film, litteratur och inte minst TV-serier. För första gången har nu redaktionen på russin.nu röstat fram sina favoriter bland de TV-serier som producerats under ett decennium.
Vem vann? Vilka kom med i övrigt? Svaren finns alltså på russin. Där finns även recensioner av”Game of Thrones”, ”The Americans”, ”The Walking Dead”, ”Penny Dreadful”, ”Narcos”, ”Breaking Bad” och flera andra skapelser som huserar på listan eller får ett hedersommämnande. Konkurrensen var nämligen hård. Och då har vi ändå inte hunnit se allt som borde ses. För ärligt talat, ingen kommer ens i närheten av det…
TV-serier. De är många. Vid sidan av allt annat som ska hinnas med i livet, försöker jag recensera en del av dem med mer eller mindre jämna mellanrum. Eller åtminstone riva av några rader i bloggformat, i regel på russin.nu. Senaste tiden har tyvärr inte varit den mest produktiva perioden i det avseendet, men dock: Thrillerserien ”The Alienist”(Netflix) finns nu recenserad, medan kolonialdramat ”The Last Post” (nyligen visad på SVT) fick en utvärdering i bloggform. Dessutom några puffar för den andra säsongen av mexikanska politiska mordmysteriet ”Oregerlig”(Netflix) och pilotavsnittet av motorcykelmarodörföljetongen ”Mayans MC” på HBO. Nu är det bara frågan när jag lyckas krysta fram en för sammanhanget värdig och ändamålsenlig sammanfattning av mina synpunkter på andra vändan av ”Westworld” (HBO). Projektet pågår. För övrigt; vad ska man egentligen säga om Sacha Baron Cohens nya eskapader i ”Who Is America?” (också det på HBO) där han under förklädnad lockar fram en del osannolika reaktioner från politiker och andra inflytelserika individer? Något. Alltså, något borde finnas att säga. Återkommer om det när jag smält intrycken från de avsnitt jag hittills hunnit se och kan formulera fram en sammanhängande och begriplig analys…
Dags igen: Här är mina personliga favoriter från det nyss flydda årets utbud av ny TV-seriedramatik (med vissa kronologiska gränsfall inkluderade). Inom parentes visas den kanal där jag själv sett den berörda serien, medan länkarna löper vidare till de recensioner jag i förekommande fall skrivit för russin.nu. För den som vill roa sig med jämförelser bakåt i tiden finns förra årets lista här. Överhuvudtaget släpptes så många serier med så jämförbara kvaliteter att de var svåra att skilja åt i rangordningen. Lösningen? Utöka platserna från tio till tolv, följt av ett antal bubblare, hedersomnämnanden och slikt…
1. The Americans (Netflix). Fyra säsonger har sänts i USA. Sverige ligger efter, men den tredje är den bästa hittills. Vilka ska vi egentligen sympatisera med, vilken sida ska vi välja i detta kalla kriget-drama? Alla! Ingen! Se bara till att de mest betydelsefulla personerna håller sig vid liv ett par säsonger till. De behövs.
2. Fargo (HBO). Lite dispens, kanske? Andra säsongen släpptes väl ut i frihet senhösten 2015 och jag började följa den förra vintern, efter att sent nog ha betat av den första. Om den första var utmärkt, så är den andra sensationellt sagolik till största delen. Om jag nu ändå kunde förklara exakt varför…
3. Penny Dreadful (HBO). Storslagen – och lite oväntad, eftersom den inte var utannonserad som en sådan – final krönte den gotiska ’släng in alla skräckfigurer i samma soppa och gör något mycket bättre än man kan förvänta sig av konceptet’-serien. Ett bryskt men ganska briljant avslut för en skapelse som kommer att saknas.
4. Game of Thrones (HBO). De senaste två rundorna har inte utgjort de definitivaste höjdpunkterna i storybågen så här långt, men även en strax-under-max-säsong av serievärldens största spektakel är bland det bästa man kan se just nu – och temat om maktkamp och vad som krävs för att nå toppen, tycks aldrig bli föråldrat.
5. The Knick (HBO). Hör möjligen strikt hemma under slutvarvet av 2015, alltså om vi talar om den andra säsongen – som kanske var den sista av Steven Soderberghs sjukhusepos. Hur som helst är det ett litet unikum, som förtjänar upprepade påminnelser om sin blotta existens. Och Clive Owen har haft en rent magnetisk närvaro genom hela skärseldsvandringen.
6. The Night Of(HBO). Oskyldig eller inte? Vad händer i processen med en person som tros ha begått ett allvarligt brott och ska malas genom rättvisans kvarnar? Och hur påverkas alla runtomkring? John Turturro var rent – vilket adjektiv ska jag ta till? – sinnesvrängande slug som ambulansjagande advokat med en uppsjö egna problem att brottas med men hjärtat på rätta stället.
7. Narcos (Netflix). Jakten på Pablo Escobar fortsatte fram till sin dramatiska final i denna verklighetsinspirerade narkotikaspanarföljetong främst förlagd till Colombia under tidigt 1990-tal. Frågan är hur de ska fortsätta, men något har de tydligen i sikte. Fler karteller fanns och finns bevisligen.
8. Westworld (HBO). Komplicerad historia som inte levde upp till allas förväntningar, men mestadels till mina (som var ohälsosamt högt ställda). Med förhoppningar om en fortsättning med ännu mer fördjupning så småningom. ‘Vem är du, vem är jag, levande char…?’ Några fina och viktiga nomineringar för Thandie Newton och Jeffrey Wright vore på sin plats.
9. Billions (HBO). Hur man blir rik och låter andra dö i processen, ibland bokstavligt. Hjärnornas krig mellan Damian Lewis och Paul Giamatti som kaxig klippare på Wall Street respektive tjurskallig åklagare var en tvekamp som vi förhoppningsvis inte sett det sista och bästa av ännu.
10. Black Sails(HBO). De seglar vidare. Utan att ändra något grundläggande i upplägget som skulle göra det mer lättsmält, lättföljt eller strömlinjeformat. Respektingivande och ofta slående kraftfullt om mer eller mindre mytologiserade pirater i Karibien några sekler tillbaka.
11. Bloodline (Netflix). Andra säsongen ansågs allmänt kanske snårigare än den första, men allvarligt talat; vilka närgångna personporträtt, vilken förtätad atmosfär, vilka betagande överblicksbilder, vilket ödesdrama…
12. The Path (HBO). En fiktiv sekt. Inre konflikter. Inget är självklart – vad står de för och är det något samhället ska frukta eller inte? Ständigt triangeldrama med nerverna utanpå tröjorna med Aaron Paul, Michelle Monaghan och Hugh Dancy.
Bubblare: ”Orphan Black” (Netflix) var kanske som bäst under första säsongen, men fortsätter vara underhållande och Tatiana Maslanys mångsidighet är magnifik. Scifi-serien ”The Expanse” (Netflix) är aningen svårgreppad, men har ett speciellt eget tilltal som är svårt att motstå. Kriminaldramat ”Quarry” (HBO) borde jag ha betat av i sin helhet nu, men kom i kläm mellan andra åtaganden. Här finns definitivt något eget och rafflande. Återkommer… ”Mr Robot” (SVT) krånglade till det för sig än mer under andra säsongen, kanske mer än nödvändigt, men är ändå svårt att slita blicken från när man väl slagit på ett avsnitt.
Hedersomnämnanden: Svensk-franska ”Midnattssol” (SVT) var definitivt ojämn, men ansatserna och intentionerna att placera ett makabert morddrama med internationella implikationer i ett majestätiskt lappländskt landskap och vrida upp alla tänkbara kreativa kranar till galenskapens gräns var helt rätt. En del slog slint, annat träffade klockrent men det blev aldrig ointressant. ”Banshee” (HBO) har alltid varit ett slags ’guilty pleasure’ för mig, balanserande på gränsen mellan udda fågel och överhettad slaktuppvisning i småstaden staten glömde. Vanebildande var det i alla fall ända in i mål. Brottsbekämparna i ”Bosch” (HBO) bryter ingen ny mark egentligen, men det är väldigt välspelat och nästan behagligt mitt bland all korruption och hårdkokt kriminalitet.
Reservationer: Jag ligger långt efter med ”The Walking Dead”, ”Orange Is the New Black”, ”Ray Donovan” och ”Outlander”. Har heller inte hunnit med andra säsongen av ”Better Call Saul”. Och ”Stranger Things”… Ett avsnitt så här långt. Är den verkligen så speciell som det sägs? Synpunkter? Av orsaker jag inte helt kan klargöra har ”House of Cards” känts mindre angelägen under de senaste två säsongerna än inledningsvis. Något verkar ha stannat i växten i och med Mr Underwoods uppstigande till det högsta ämbetet. För all del – jag kan ha fel. Och hur är det med Netflix megaproduktion ”Marco Polo” som fick utstå myckna bannor efter sin första säsong, men ändå levererade en del spektakel mellan belackarnas skrattsalvor? Hittills har jag bara sett ett avsnitt av den andra vändan. Värt att fortsätta?
BILDMATERIAL – UPPIFRÅN OCH NER: Kirsten Dunst bakom ratten i ”Fargo”. Riz Ahmed och John Turturro i cellen i ”The Night Of”. Hugh Dancy predikar i ”The Path”. Titus Welliver kniper ännu en kriminell odåga i ”Bosch” (Credit: hbonordic.com; gäller samtliga bilder).
Jaha. Är det slut nu alltså? Efter tre säsonger som jag själv följt på Netflix med blandade känslor, men trots allt mest positiva. I varje fall om man utgår från vad den här serien försökt åstadkomma, som jag uppfattar det. Lättsmält? Lättolkat? Ständigt smakfullt? Troligen inte, men stilfullt – ja, definitivt. Spontant har jag de senaste åren kommit att uppfatta ”Hannibal” som den tillsammans med ”Penny Dreadful” mest lyckade kombinationen av skönhet och chockerande groteskerier. Det finns ju ett gammalt franskt begrepp som med jämna mellanrum plockas fram för att beskriva översvallande blodbad och teatraliska våldsamheter: Grand Guignol, efter en teater med viss ryktbarhet något sekel tillbaka i tiden. Jag bara slänger in det här, om inte annat som ett slags kulturreferens att ståta med i brist på bättre.
De håller ju inte igen på något sätt. Det har varit en sällsynt explicit makaber odyssé, samtidigt en så medvetet uppvarvad estetisk explosion att det skapat en viss distanserad effekt. Men uppbygglighet har väl inte varit seriens främsta signum. Det är ju trots allt inte så uppskruvat parodiskt att man inte kan ta något av tankegodset på allvar. Hannibal har letat sig in i människans mörkaste skrymslen och vänt ut och in inte bara på inälvor utan även hjärnkontorets interna smutsiga byk. Det som rör sig där inne i tankarna, de ogina impulser som förflyttas med synapser genom olika regioner och vad det egentligen betyder. Ont och gott, är det relevant? Medan filmversionen av ”När lammen tystnar” ändå var grundad i en sådan klassisk uppdelning, en dualism och en kamp mellan det normala, icke svårt sjukliga psyket och det betydligt mera störda, vilket man även kan säga om ”Röd drake” (även känd som ”Manhunter” i Michael Manns åttiotalsversion) så är avslutande filmen ”Hannibal” betydligt mer tvetydig. Så ock upprinnelseskildringen ”Hannibal Rising”, där en ung Hannibal Lecter snarast förväntas få våra sympatier i sin kamp med korrupta individer och kannibaler som formar hans vidare vandring på denna jord. Min relation till de här rollfigurerna har stöpts dels av filmversionerna, men även de fyra böckerna av Thomas Harris som ligger till grund för franchisen om den nu allt mer ikoniska figuren Lecter och hans olycksaliga omgivning.
Det är också dessa skrifter som ligger till grund för serien. Men serieskaparen Bryan Fuller och hans medarbetare har tagit sig stora friheter med hur personerna i dem ska användas och vällustigt stuvat om radikalt i deras respektive utvecklingskurvor och slutliga öden. Jag insåg någon gång under den första säsongen att det var bäst att försöka frikoppla sig från tidigare uppfattningar om vem som egentligen är vem och vad de är kapabla till i den här tappningen av det som vi nästan kommit att se som en modern legend. Kronologin är helt omkastad och mycket av det som händer kan tyckas motsäga det vi sett i filmversionerna (eller läst i romanerna, då). Snarast har Fuller & Co skapat vad som i science fiction-sammanhang plägar kallas en alternativ tidslinje. Jag vet inte om det är så det var tänkt från början eller om det bara är den allmänna experimentlustan och viljan att kunna smeta ut den här berättelsen över en längre period och med större handlingsfrihet som lett till detta. Mörkret och den allmänna mångtydigheterna, svårigheten att veta vem som egentligen kan sägas ha ett samvete, har gjort att jag ibland måste ta en paus från hela paketet. Men ändå har det känts ofrånkomligt att avsluta det jag påbörjat.
Under första säsongen funderade jag på om inte serien borde hetat ”Will Graham” istället, eftersom den obekvämt insiktsfulle profileraren tycktes ha en minst lika framträdande roll som Hannibal själv. Och det är ju framförallt deras relation som fortsatt vara motorn under de här tre säsongerna. Hugh Dancy och Mads Mikkelsen har gått in i de här minst sagt komplicerade karaktärernas inre med liv och lust och snarast nitälskan. Deras uttalade svårigheter i att vara i närheten av varandra och samtidigt ifrån varandra ger tacksamma uppslag till hur mycket freudianism som som helst. Ett partnerskap är ju vad det är från början innan FBI insett vem den geniale psykiatrikern egentligen är. Men även när den sanningen står klar fortsätter Graham att ha en typ av hatkärleksrelation till Lecter.
Eftersom seriens producenter haft rättigheterna till samtliga böcker utom just ”När lammen tystnar” så har de flesta viktiga karaktärer från boksidorna passerat revy i någon form, med ett markant undantag: Clarice Starling, först odödliggjord av Jodie Foster på film för nu snart kvartssekel sedan. Inse det! Ett kvarts sekel, för bövelen. Men annars, här är de; Frederick Chilton, den arrogante kollegan till Lecter. Givetvis Jack Crawford som FBI-utredaren. Vulgärjournalisten Freddie Lounds, här transformerad till kvinna. Den högst osympatiske miljonärsarvingen Mason Verger. En annan psykiater har en framträdande roll i serien, här kallad Alana Bloom i en feminiserad version av en Alan Bloom – som jag själv knappt minns från böckerna. Med flera. Jo, jag måste ju i sammanhanget nämna Gillian Andersons efterhand allt större roll som en ytterligare psykiater i mängden, hon som får uppdraget att vara terapeut för den kollega vars verkliga jag hon efterhand blir varse men inte riktigt kan värja sig mot.
Så har det här i första hand varit en fascinerande eller frustrerande följetong? Som ett slags sedelärande skräcksaga, en följetong där vi kunnat vältra oss i människors misär och svårigheter att övervinna den de innerst inne är, har det ändå varit i stort sett lysande. Det känns som om serien har varit sin vision trogen, vare sig den har blivit en fullkomlig succé eller inte. Och framgången har väl bestått snarare i en hängiven mindre publik som också gjort att den aldrig kunnat bli riktigt så långlivad som en mer populärt anammad produktion hade kunnat. Om det blir något mer i någon annan form är oklart. Men de tre säsonger som nu finns är värda att se på sina egna villkor. Om du orkar utsätta dig för den slipade attacken mot sinnena.
Festival occurring 6 times a year that showcases the best of short films under 5 minutes from around the world. Films get showcased at the FEEDBACK Film Festival. NEW: Now showcasing Smartphone movies!
“Everyone who is seriously involved in the pursuit of science becomes convinced that some spirit is manifest in the laws of the universe, one that is vastly superior to that of man.” - Albert Einstein
La necesidad de mantener canales de comunicación que nos permita compartir nuestras experiencias de trabajo nos lleva a iniciar una vez más un nuevo espacio en un blog. En un mundo lleno de información necesitamos buscar espacios para ser escuchados, para compartir experiencias y vivencias, para aprender y reflexionar. Espero que este espacio pueda cubrir todas estas expectativas. Mi nombre es Aníbal Nicolalde, trabajo con la Iglesia del Pacto Evangélico del Ecuador y en la Federación de Iglesias Evangélicas Independientes de España entre el pueblo inmigrante latinoamericano. Y este es mi nuevo espacio de compartir….
Fair Slave Trade 