Nyskapande och konstruktivt med Native Construct

Galningar. Efter två minuter har de betat av fler genrer och taktarter än många kolleger i musikerfacket klarar av under en hel karriär.

Sångaren i trion från Boston anger i en Q & AReddit bland andra Mikael Åkerfeldt (Opeth) och framlidne Queen-legendaren Freddie Mercury som två av sina vokalistinfluenser. Native Constructs egen genrestämpel tenderar att vara Prog Metal. Är det hela sanningen?

Själv tycker jag mig höra ekon från svenska A.C.T. . Kanske ett kryddmått It Bites, liksom jazzinslag och musikalflirtar inbyggda i något slags metallskal. Som konstellation är de relativt nya och ”Quiet World” är deras debut i så kallat fullängdsformat. Svårt att tro, men…

En tyst värld? Knappast. Men dynamisk – ett favorituttryck för min del när jag har chansen att använda det utan att fara med falsk marknadsföring. Det här kan säkert framkalla huvudvärk hos de skeptikaste. Det är definitivt inte garanterat idealiskt för samtliga kända sinnesstämningar. Hyperaktivt, ibland hetlevrat och med harmonier som kastar sig mellan olika tonarter och tematiska figurer.

De väjer verkligen inte för det storvulna – eller å andra sidan inte heller för det synbart sentimentala. Tempoväxlingarna tilldrar sig i partitur och minut. Musiken har något omedelbart attraktivt och respektingivande över sig, samtidigt som det lika snabbt blir skriande uppenbart att den är designad för att öppna sig i etapper. Allt serveras inte på en silverservis i ett nafs.

En komposition som ”Your Familiar Face” med sina påstridiga musikal- och nostalgidrag överhuvudtaget, blir i sammanhanget nästan chockerande tillgänglig och trallvänlig. I princip inga taktbyten alls. Se där!

”Come Hell or High Water” är en märklig hybrid av melankolisk viskonst, tungmetall och allmän leklusta. Ylande fioler, ljudeffekter i marginalen á la Genesis 1974. Och growling. Inte allt samtidigt, men inom promenadavstånd från varandra, eller närmare än så.

Gentle Giant och andra gamla urtidsvarelser hemsöker den dissonanta mellanakten ”Chromatic Lights” som bildar övergång till den avslutande tolvminutersodyssén ”Chromatic Aberration” där allt är tillåtet.

Native Construct är alltså inte heltigenom originella och nyskapande – vilka band är det till 100 procent? De lånar friskt men snyggt och med snille och smak. Attityden är befriande ickekonformistisk. Pretentiöst är sannolikt inget skällsord i deras bekantskapskretsar. Men de tycks inte ta allting på blodigt allvar. Inte att döma av de rent klämkäcka sticken de stuvar in i smeten med ojämna mellanrum i alla fall.

Grunge grandiosa. Manifesto manodepressivo. Skönhetstörstande chockterapi. Det släpps trots allt inte en sådan här platta varje vecka.

Recenserat: Native Construct ”Quiet World” (Metal Blade Records 2015, avlyssnat via Spotify). 

För övrigt lyssnar jag i dessa dagar en hel del på ”The Astonishing”, den nya rockoperan med Dream Theater, liksom Anna von Hausswolffs album ”The Miraculous”, ”Have You in my Wilderness” med Julia Holter och ”Do Nothing till You Hear from Me” med The Mute Gods (samtliga tillgängliga på samma streamingtjänst som ovan). Förundrade försök till rättvisande recensioner av dem kan dyka upp i mån av tid så småningom…

Annonser

Orphaned Land: Upplyftande urkraftsrock från absolut-inte-landet-lagom

Hysteriskt halvgalet, men upplyftande. Och tungt. Orphaned Land erbjuder både orkaner och olivkvistar på ”All Is One” (2013). 

orphanedland2013coverSpotify. Ja, den här upptäckten är deras förtjänst. Sedan jag återupplivade mitt sovande konto där har faktiskt en hel del matnyttiga tips landat framför ögonen på mig enligt den välbekanta mallen ”gillade du det här, så kanske du även gillar…”. Ni vet. Ofta mest irriterande men ibland skrämmande sant.

Israel. De kommer därifrån. Och har trots detta lyckats skaffa sig en ansenlig following i arabvärlden. Bara det är anmärkningsvärt nog att väcka nyfikenheten. Bandet har tydligen funnits i varierande konstellationer i drygt två decennier, men själv hade jag ingen aning om deras existens förrän härommånaden.

Hur låter de då? Metalliskt, till att börja. Med starka inslag av progressive rock, taktbyten och så en betydande dos mellanöstern-harmonier som utnyttjas väldigt effektivt för att förhöja atmosfären och bygga upp en egen identitet. Kombinationen är helt enkelt inte så vanlig, inte så här utpräglat i alla fall. Säg, Dream Theater har ju för vana att länka samman en del av den här typen av harmonik här och där, men av naturliga skäl inte i samma utsträckning som här.

Growling hör till genren och har i grunden aldrig vunnit mitt hjärta, men förekommer förhållandevis sparsamt med tanke på den allmänna tunga karaktären och det i vissa fall högt uppskruvade tempot. Men överhuvudtaget visar bandet på en behaglig balans mitt i tunggunget med återhållna ballader, änglakörer och skickligt skapad stämning i olika genrer som samsas sida vid sida. Den softare sidan kommer fram inte minst i sånger som ”Shama’im” med sin starkt melodiska, närmast allsångsvänliga karaktär, plockande gitarrer och ibland rent schlagerdoftande helhetsuppenbarelse. Den avrundande balladen ”Children” är också en pampig, storslagen historia med slingor som gärna fastnar i hjärnbarken.

Det är ofta lite hysteriskt halvgalet, som i inledande titellåten med sina operatiska körer, orientaliska slingor, growling och centralstimulerande karaktär överhuvudtaget. Det är mycket av allting, men effekten är upplyftande. Landet lagom existerar inte i deras värld. Den synkretistiska symboliken på inte minst skivomslaget kan föra tankarna till de avslutande scenerna i TV-succén ”Lost” häromåret, en visuell manifestation av religions- och idésammanstrålning som i och för sig väckte blandade reaktioner då. Bandet ämnar att överväldiga, erövra sin publik och samtidigt erbjuda olivkvistar åt alla håll, för att skapa en bättre värld. Eller i varje fall inte sämre, om jag tolkar dem rätt. Och jag är djärv nog att tro att jag gör det.

Bonus: En liten biografi om bandet på All Music Guide. Mer fakta och synpunkter på senaste skivan har samlats hos ProgArchives. Den färgstarka videon till ”All Is One” är en av de som finns tillgängliga på YouTube. Inte oväntat finns det några rader om bandet på Wikipedia. Jo, sedan har de en helt egen hemsida. Också. 

Ny intagande installation av Dream Theater

Övertygande och ofta överväldigande. Dream Theater verkar ha fått något av, enkelt uttryckt, en nytändning de sista åren. Senast manifesterat på det självbetitlade albumet från i höstas. 

dreamtheater2013coverHar allt börjat från början? Drömteatern presenterar drömteatern. Ingen annan, intrikat invecklad titel som ”Six Degrees of Inner Turbulence” eller ”A Dramatic Turn of Events”. Musiken är dock som vanligt inte ihopskramlad i en handvändning. Vi hör den patenterade hantverksskickligheten och det episka sinnelaget. Men också en faktiskt påtaglig hitkänsla – relativt sett – och stycken som snabbt utkristalliserar sig som egna skapelser med egna identiteter. Det här är andra skivan med Mike Mangini vid stockarna i stället för Mike Portnoy efter ”A Dramatic…” som redan den verkade indikera något märkbart nytt i dynamiken. Inte för att det nödvändigtvis var ett steg upp i ekvilibristik, men det verkar ha funnits en spänning inom bandet som nu kanske har lösts upp i och med att respektive parter hittat ny harmoni i samband med omstruktureringarna. Jag vet givetvis inte, men det är lätt att spekulera utifrån all den publicitet som genererats av förändringarna i Dream Theater på senare år.

”Dream Theater” är i alla fall riktigt bra. Som i, en av de mest konkret sammanhängande, genomarbetade och attraktiva samlingar kompositioner DT har åstadkommit i karriären som nu sträcker sig ett drygt kvartssekel bakåt i tiden. Alla deras styrkor, framavlade egenart och allmänna kreativitet kommer fram. Alla som följt dem kan känna igen sig i miljön, men igenkännandet innebär inte trötta upprepningar. Det är bekant och identifierbart men uppfriskande och livsbejakande. Med en punch.

Allt som fungerar och ofta rentav överväldigar med DT kan sägas sammanstråla i den avslutande sviten ”Illumination Theory” som täcker in den obligatoriska taggade metallproggen, ett parti stråkensemble som kunde ha ackompanjerat nyckelscener i något  mastodontepos av Spielberg eller Scorsese, samt ett väntat men stegrande storslaget klimax. För dem som tillhör fancluben är det en ny intagande installation. Borde vara åtminstone, men jag kan ju inte uttala för mig alla… För helt nytillkomna är en introduktion så god som någon. Eller snarare, en utmärkt inledning. Kanske bästa möjliga till vad bandet är ‘all about’. Och som ännu fler skulle kunna upptäcka.

Recenserat: Dream Theater ”Dream Theater” (Roadrunner, 2013)

Mer: Bandets officiella hemsida. Fler synpunkter från mer eller mindre entusiastiska lyssnare på ProgArchives. En mer odelat positiv recension från AllMusic.

Moon Safari, Dream Theater med flera – årets album 2013

animamundi-singer-artrock2013Hösten 2013 beslutade jag mig till slut för att återuppliva mitt sovande konto på en viss, välkänd streamingtjänst som inte använts på ett par år av olika anledningar. Tack vare det har jag vid lediga stunder kunnat bredda min helhetsbild av vad som egentligen släppts i år, dels av det som jag vanligtvis brukar hålla utkik efter – samt en del annat, som jag inte hade räknat med att upptäcka. Detta faktum, en del albumnedladdningar från andra inte helt okända källor samt faktiskt även ett par mer stenåldersaktiga CD-upphandlingar, ligger till grund för en anspråkslös sammanställning av musiklivet i gammalmodig albumform anno 2013 A.D.

Som lista är detta att betrakta som en pågående process, eftersom jag fortfarande utforskar flera av de nedan nämnda skivorna/sångsamlingarna närmare och någon riktig rangordning är jag fortfarande inte kapabel till. Dessutom bör nämnas att en del av dem släpptes redan 2012, bara för ordningens skull. Några har jag redan recenserat – andra kanske jag hinner återkomma till mer i detalj senare:

moonsafari120930CMoon Safari ”Himlabacken Vol. 1”. Västerbottens musikaliskt progressiva profeter fortsätter övertyga. Kanske inte lika banbrytande som ”Blomljud” för några år sedan, men ändå storslaget och stilfullt. Tidigare recenserad här.

Dream Theater ”Dream Theater”. Andra skivan efter omstuvningen bakom trummorna. Om ”A Dramatic Turn of Events” visade på en viss nytändning trots eller tack vare inre turbulens, så förstärker den senaste självbetitlade skivan intrycket av att de fortfarande är svårslagna på sitt territorium – och överhuvudtaget, svårslagna.

Muse ”The 2nd Law” (2012). Jag borde väl ha hittat dem tidigare, men bättre sent än aldrig. Storslagen rock med pretentioner och känsla för dramatik, någonstans mellan Pink Floyd, Pure Reason Revolution och Coldplay.

Jars Of Clay ”Inland”. De har hängt med ett tag, överhuvudtaget och i mitt liv. Sällan blir jag sensationellt överraskad eller översvallad numera eftersom jag kan konceptet, som de ändå lyckas variera en aning varje gång. Folktonen är kanske något mer markerad här än på senare år, men kombinationen av amerikansk rotrock, brittisk indie, ett uns electronica och en grundläggande gospelartad andäktighet märkbar i bakgrunden i högre eller mindre utsträckning är fortfarande något som gör världen till en litet bättre plats att leva i.

Anima Mundi ”The Lamplighter”. Det kan bli väl högdraget och bitvis stapplande engelska sänker helhetsintrycket en aning, men Kubas symfonirockande veteraner blev ändå en ny positiv bekantskap för mig vid konsertbesöket i Lidköping och med senaste skivan – recenserad här.

Lilly Goodman ”Amor favor gracia”. Hon är pålitlig, trots ett uppehåll på några år. Rösten är fortfarande som stöpt i en vaxljuskammare och bär upp även de mer banala partierna i hennes traditionellt arrangerade vuxenpop med inslag av mer typiska latinamerikanska genrer (som dock är nedtonade den här gången). Recenserad här.

Kaipa ”Vittjar” (2012). Svenska veteraner som framgångsrikt (åtminstone artistiskt) fortsätter kombinera symfoniska ambitioner med folkmusikaliska element och ettriga gitarrdrivna rytmer.

flowerkings-gbg2012BThe Flower Kings ”Desolation Rose”. Mer målmedvetet tematiska än på mycket länge, och med ett uttalat syfte att kommentera världsläget med parallellt pompös och rastlös energi. Det låter som alltid bra. Men jag håller fortfarande på att komma in i plattan på allvar.

Panic Room ”Skin” (2012). Brittisk progressive rock med i sammanhanget lättillgänglig och utåtriktad profil, simultant framåtblickande och förankrade i folkmusikaliska fåror. Vackert melankoliskt och melodiskt, samtidigt respektingivande kraftfullt.

 

Ur högen med sådant som pockar på ännu mer uppmärksamhet:

Daft Punk ”Random Access Memories”; Comebacken som alla vill säga något vackert om. Med monsterhiten ”Get Lucky” i spetsen, ni vet. Fransk retrofunk/electronica/någotmersvårdefinierbart – men ganska tilltalande. Comeback gjorde också, än mer oväntat, Agnetha Fältskog med den ofta charmant ABBA-doftande men ibland lite för lättviktiga ”A”. It Bites ”Map of the Past” (2012) är ett tematiskt album med lätt melankolisk prägel, men också med gruppens tydliga karaktärstecken. Spock’s Beard känns igen de också, trots en del ommöbleringar i orkestern på ”Brief Nocturnes and Dreamless Sleep”. The Prog Collective – vilka är de egentligen? Jag måste bedriva lite mer djuplodande efterforskningar, men ”Epilogue” är åtminstone halvintressant. Steve Hackett söker sig bakåt med hjälp av en liten armada av gamla vänner i ”Genesis Revisited II” (2012).  India.Arie är alltid behaglig och en smula motsträvig samtidigt och ”Songversation” verkar fortsätta i den fina traditionen. Anoushka Shankar är dotter till Ravi och fortsätter en familjetradition med intrikata kompositioner framförda på sitar, senast på ”Traces of You”. Mavis Staples ”One True Vine” – här pratar vi om verkliga veteraner med verklig soul. Och Charlie Peacock, som jag tidigare hävdat låg bakom 1990-talets bästa album, lever upp igen med ”No Man’s Land”, lite äldre, laidback-are men fortfarande bra. Kommer någon ihåg Dan Reed Network, funkrockbaserad hitmaskin för 20-talet år sedan? Reed har en solokarriär mer i skymundan numera men har behållit sin personliga, raspiga röst och en bra melodikänsla nu ackompanjerad av en softare men absolut inte menlös inramning på ”Signal Fire”.

Och det var väl egentligen bara början på upptäcktsfärden. Jag kan blicka nostalgiskt tillbaka mot LP-skivans storhetstid ibland, men streaming har sina fördelar det också…

Nittiotalsnästet Del 5: Decenniets bästa album Nr 1-10

Nej, jag hörde inte allt som släpptes. Ja, jag kan ha glömt något viktigt. Men här är de: det som jag med mer än tio års perspektiv ser som 1990-talets mest värdefulla moderna musikaliska verk, alltså avdelningen album.

10. Genesis ”We Can’t Dance” (1991)genesis-wecant

Ja! Den är bra. Men jag inser att det krävs en del motiveringar för att rättfärdiga detta ställningstagande, inte minst inför den hårda kärnan 70-talsdyrkare som ser med förakt på allt som gruppen släppt efter Peter Gabriels och Steve Hacketts uttåg och reduceringen till en trio med Phil Collins som synbart självklar maestro vid taktpinnen. Så självklart är inte hans ledarskap om man lyssnar på medlemmarnas respektive soloutflykter från den berörda perioden. Man kan argumentera för att de forna banbrytarna här kommit långt från sina progressiva rötter och att Collins lurat kamraterna ut på kommersialismens kanaler in absurdum. Många hävdar i princip det. Och Collins själv såg sig häromåret föranlåten att i tidningen Prog deklarera ”jag är inte djävulen”. Men 1991 var de både relativt lättillgängliga, personliga och inte främmande för att sväva ut i tio-minuter-plus-kompositioner om exempelvis byggandet av rikstäckande järnvägsnät och dess mänskliga dimensioner för galärslavarna, det vill säga byggjobbarna. Vid sidan av hjärtekrossar-Motown-pastischer, Rolling Stones-riff med Python-humor (i det minst spännande spåret) och Tony Banks patenterat skruvade syntsolon. Personligen kopplar jag ihop skivan väldigt starkt med en period av intensiva studier i journalistik, en del resande även till andra kontinenter och en ganska turbulent tid överhuvudtaget när musik på gränsen till det patetiskt pretentiösa kunde ha rent medicinska effekter på allmäntillståndet.

u2-achtung9. U2 ”Achtung Baby” (1991)

Det var här de (enligt egen utsago, vill jag minnas) skulle riva ner Josuaträdet och ge sig själva en mer komplex framtoning. Och resultatet är kanske det mest genomgripande, omskakande de någonsin gjort. Snart sagt halva låtlistan har uppnått något liknande klassikerstatus och coverifierats av andra, ibland med bandets egen medverkan som i fallet ”One” tolkad av Mary J. Blige. Även om bandet alltid definierats utifrån sin status som rockmusiker – med betoning på rock, den riviga och rebelliska varianten – och det är en sådan attityd som genomsyrar ”Achtung” i högre grad än just den mer återhållna ”Joshua Tree”, så är det för min del balladerna som stiger allra högst och bränner sig mest obarmhärtigt fast. ”One” är redan nämnd. ”So Cruel” är ett sårat skri som samtidigt är väldigt vackert, liksom ”Love Is Blindness” (som för övrigt finns i en annan fantastisk version av Waldemar Bastos från hyllningsplattan ”In the Name of Love: Africa Celebrates U2”).

8. Mecano ”Aidalai” (1991)mecano-aidalai

Två spanska bröder och en kvinna att balansera mellan deras respektive egon. En märkligt eklektiskt skiva som nästan kunde ha passerat som helt profil- och formlös om det inte vore för att allt de gör ändå verkar ha en egen påfallande profilfullhet. Egentligen är det nästan löjligt hur mycket de försöker klämma in på en CD. Salsa, flamenco, syntpop med symfoniska ambitioner och andäktiga ballader. Solidaritet med aidsoffer och Dalai Lama manifesteras vid sidan av blomsterpoesi och metaforiska betraktelser över bondens roll i ett schackspel. Men det finns hela tiden en känsla för dramatik. Passion. Uppfinningsrikedom och upptäckaranda även i till synes enkla popstrukturer. Spaniens stolthet under en period, bröderna Cano och den svårefterhärmliga sångerskan Ana Torroja skapar magi med både små och ibland ganska yviga gester.

belcanto-musicbox7. Bel Canto ”Magic Box” (1996)

Det musikaliska mörkret låg ofta tätt över Nordaland, men ibland kunde ljuset uppenbara sig i väster. Om jag inte luras av mina minnesbilder medverkade norska Bel Canto en gång i samma familjeunderhållningsprogram i svensk TV som de under en tid folkkära wannabe-vikingarna Nordman. Jämförelsen kanske inte blir helt rättvis eftersom jag bestämt fått för mig att de sistnämndas sångare hade grava halsproblem vid tillfället, vilket gjorde klasskillnaden än mer uppenbar. På ”Magic Box” möts rytmiken och mystiken, stora delar av världen samlas i samma vardagsrum med Anneli Dreckers vibrerande stämma i centrum. Här samsas (och nu knycker jag några formuleringar från min egen recension i den ytterst sparsamt spridda tidskriften Folket Jublar i februari 1997) elastiskt och exotiskt tunggung med taggade technotakter, medan avslutande ”Kiss of Spring” får alla influenser att förenas i en astronomiskt stjärnklar fotosyntes på en fjälltopp mitt i universum. Själv bodde jag vid den här tiden i Norrbotten och om närheten till polcirkeln bidrog till skivans attraktionskraft är en bra fråga som jag tyvärr inte kan ge ett entydigt svar på. Men åren har faktiskt inte gett skivan några slitna sorgkanter, snarare en mognadens extra lyster.

6. Jars Of Clay ”Much Afraid” (1997)jarsofclay-much

Andra albumet, senare av bandet själva och en del beundrare betraktat som en avstickare, atypiskt och lite för ‘brittiskt’, elektroniskt och mindre jordnära än vad de både före och efter sysslade med. Men sångerna i sig håller än, produktionen är attraktiv och det skadar väl inte att vara influerad av britpop från 1980-talet som jag för att uppskatta helheten. Då är det svårt, om inte omöjligt, att motstå de akut inbjudande melodislingorna parade med distinkt elektrifierad rytmik i ”Overjoyed” och ”Fade to Grey” eller den stillsamma storheten i ”Hymn”.

spock-beware5. Spock’s Beard ”Beware of Darkness” (1996)

Pretentionerna var på väg tillbaka in i rocken… eller åtminstone höll den ett tag närmast utdöda Progressive Rock-genren på att få ett uppsving igen under mitten av 1990-talet. Om detta var jag nästan omedveten när det begav sig, men några år senare insåg jag en del av vad jag missat. Neal Morse med anhang skulle bli en av hörnpelarna, som ett av de ledande amerikanska banden i kategorin. Det här är fläskigt, kraftfullt och med ‘lagom’ episka ambitioner. Facinerande fasförskjutningar, tempoväxlingar och stämsång frodas i ”Thoughts” som osar både av Yes, Gentle Giant och en stark egen drivkraft.

4. Peter Gabriel ”Us” (1992)petergabriel-us

Han är inte musikaliskt överproduktiv numera och strängt taget gjorde han väl bara ett ‘riktigt’ album under hela 90-talet. Alltså detta. Allvarligt talat framstår ”Us” som mer genomgripande och påträngande nu för mig än när jag först stiftade bekantskap med den kring jul 1992 efter hemkomsten från några månader i Sydamerika. I en samling sånger osande av terapeutiska undertoner syns motpolerna kanske tydligast i den aggressionsluftande musikaliska roadmovien ”Digging in the Dirt” och å andra sidan hymnen ”Washing of the Water”; med ett mellanliggande spänningsfält där resten av bekännelserna ryms eller snarare trängs och slåss om uppmärksamheten. Än en gång samarbetar Gabriel med den genuint organiskt sinnade producenten Daniel Lanois och bjuder in gäströster som Sinead O’Connor liksom en varierad skara musiker som Brian Eno, Shankar och den i hans värld ständigt närvarande basfantomen Tony Levin. Förutom det psykologiska draget är Gabriels vid tiden tilltagande intresse för tonspråk från olika hörn av världen, inte minst mellanöstern och Afrika, alltmer påtagligt. Och verkar det för apart återstår alltid dansgolvsdängan ”Steam” för att lätta på trycket.

stevetaylor-squint3. Steve Taylor ”Squint” (1993)

Slutligen släppt efter flera års uppehåll och följd av ett evigt (?) sådant på skivmakarfronten… Om det här var det sista Taylor gjorde i fullformat som soloartist var det vad man brukar kalla en värdig sorti, även om jag knappast hoppades att det skulle sluta redan då. Senare visade han sig som väpnare åt Newsboys, producent och ett tag till och med skivbolagsdirektör. Numera är det främst som filmregissör Taylor sätter avtryck (senast med ”Blue Like Jazz”) men det har under en tid ryktats om opublicerade inspelningar på väg ut. Kanske… Ironin som vapen parat med ett grundläggande gravallvar var en kombination som troligen förvirrade och rentav skrämde bort många potentiella lyssnare under större delen av hans musikkarriär. På ”Squint” excellerar han i krockande temperament och dubbeltydigheter som flödar över bägarens rand. Minirockoperan ”Cash Cow” med sina metaforer kring Mose i öknen, ”Easy Listening” om svårigheten i att våga offra något för det man säger sig tro på och så inte minst ”Jesus Is for Losers” som inte är en hånfull satir utan snarare den mest bokstavliga bekännelse om bibehållen tro genom livets brottningskamp som Taylor satt på pränt. Annars är kopplingarna och blinkningarna till amerikansk populärkultur så intrikata att det för en utsocknes kan vara en mindre djungel att tränga in i. Men det har alltid varit värt att lyssna, lyssna om och följa med in i labyrinten.

2. Dream Theater ”Images and Words” (1992)dreamtheater-images

Den hårdaste kärnan av beundrare betraktar kanske inte detta som de newyorkska metallprogekvilibristernas ljusaste stund på jorden så här långt. Men det är en tidig provkarta på deras kvaliteter och för mindre metallorienterade lyssnare kanske den bästa introduktionen till bandets eget universum. Och allt är relativt; där det lyfter som högst är i de mer komplicerat strukturerade, episka styckena ”Take the Time”, ”Metropolis – Part 1” och ”Learning to Live”. Kontrasten mellan bandet i attack mode och de softare, ibland rent bitterljuva ‘lugna blå stunderna’ är bra tillfällen att studera sångaren James LaBries bredd, från primalskrien till de halvviskande meditativa passagerna i ”Surrounded”. Man kan också roa sig med att jämföra dåvarande keyboardisten Kevin Moores fingerfärdighet men relativa återhållsamhet med efterföljaren Jordan Rudess som utvecklat en mer utagerande profil i egen rätt. ”Images and Words” är en mäktig och mättad skapelse. Ofta rent magnifik, vilket jag själv blev varse på allvar drygt tio år senare under förberedelserna för en period av utlandsarbete.

1. Charlie Peacock ”Love Life” (1991)

Jag skaffade den i Chicago  i slutet av 1991, då jag praktiserade på en radiostation under mina studier som journalist på folkhögskola i Jönköping. Peacock stod verkligen för något fräschare, mer vidsynt och spännande både musikaliskt och lyriskt än majoriteten av sina kolleger i den genre där han verkade och var ett känt namn; CCM eller Contemporary Christian Music. Och fortfarande, cirka 20 år senare, framstår det här för mig som en milstolpe. En osedvanlig ‘range’ och dynamik manifesteras i både ord och ton. Dramatiskt stegrande gospel i ”Forgiveness”, Beatle-sk balladkonst med stråkar och stilfull livsbejakelse i ”There Was Love”. Latinosvänget med ekvilibristiska blåssektioner i ”I Would Go Crazy”. Och så den intensiva hyllningen till äktenskaplig intimitet i ”Kiss Me Like a Woman”. Relationer på flera plan är ett genomgående tema. Uppåt, sidledes, mellan vänner och inom familjen och så den inre renhållningsprocessen. Självrannsakan kablas ut explicit; mellan, under och över raderna hela vägen.

charliepeacock-lovelifePeacock släppte en handfull egna album under den berörda perioden och av dem är det här han som bäst åstadkommer musikens motsvarighet till totalfotboll. Artisteri och kreativ explosivitet i snart sagt varje sekund. Ingen skiva är någonsin fullkomlig; något är alltid överarrangerat eller för utdraget eller klichébefläckat i något avseende någonstans. Men här är allt sådant väldigt marginellt. Och för att hamra in det ännu en gång, här finns alltså originalet till ”In the Light”, senare plankad av DC Talk och tror jag, en del andra kolleger. Peacock är överhuvudtaget ett sant original. I varje fall var han det under den här eran.

Tidigare kapitel i artikelserien Nittiotalsnästet:

Decenniets bästa album Nr 11-20

Decenniets bästa album Nr 21-30

Fler album värda ett hedersomnämnande

Hedersomnämnanden utanför hetluften

Konstrock från Kuba huvudattraktion vid festival i Lidköping

Karibisk karisma och massiv metallprogfunk lyfte livsandarna när Lidköpings Artrocksällskap återigen släppte lös de progressiva musikandarna i Stadsträdgården.

animamundi-singer-artrock2013 

Vi hade i alla fall tur med vädret… Det har inte precis blivit ett mantra under de senaste årens Artrock-aftnar i Stadsträdgården. Musiken har i vissa fall ensam fått svara för välmåendet hos publiken, även om fjolårets festival inte ruinerades av rent ösregn om jag ska tro mina egna noteringar från tillställningen. Förutsättningarna igår var dock mätbart bättre från start och det behagliga klimatet höll i sig, medan fyra band avverkade sina respektive repertoarer. Affischnamnet framför andra den här gången kom från den karibiska övärlden – ett historiskt faktum i sig. Kubanska Anima Mundi avslutade kvällen inför en samling entusiaster som definitivt inte behövde trängas om utrymmet. Ja, det är så det brukar vara i sammanhanget. Sammantaget bör väl några hundra personer kommit och gått under programmets gång, men det är sällan mest späckat när de tyngsta elefanterna tar ton – tyvärr.

Men vad hände innan dess?

De kan sin progrockhistoria, men någonstans saknas en gnista och egenart. Nu ska jag villigt erkänna att jag själv missade mycket av framträdandet från lokala stoltheterna Arts, som för andra året i följde inledde övningarna. Det låter fortfarande ganska tilltalande i allmänhet, men efter omständigheterna också en aning för konventionellt.

Pymlico-artrock-Lidk2013Dynamiskt och skickligt framfört i stora stycken, men även här flackar mitt engagemang under en del av alla fåtöljprogpassager. Norska Pymlico representerar en relativt varierad kompott av fusion, folkton och fullfjädrad symfonirock som stundtals svänger och är hyfsat spännande. Vad de egentligen har för grundläggande vision och identitet är även här svårare att urskilja. Helt instrumentala band kräver mer specifika drag för att frigöra sig från mängden. Ljudet är ofta kristallklart men publikkontakten är starkt begränsad.

– Er det noen her som liker Genesis?

Ja, när de ger sig i kast med en sömlöst sammansatt kavalkad av pionjärernas klassiska kompositioner som ”Watcher of the Skies”, ”Behind the Lines”, ”Firth of Fifth” och ”Dance in a Volcano” då är det som mest tempostarkt och rakt av svåremotståndligt. Samtidigt avslöjar det kanske omedvetet gruppens egen största svaghet: låtskrivandet.

misth-maria-artrock2013Meriter från Melodifestivalen innebär inte automatiskt stående ovationer hos den här målgruppen, men Maria Rådsten har just det, som solist respektive medlem i One More Time under det glada 1990-talet. Hon har också uppenbarligen en röst som lika lätt lånar sig till något avsevärt mer explosivt och metallprogressivt när Stockholms-formationen Misth byggde upp ett mer konstant tryck än de tidigare akterna. Sedan skadar det inte att de också bjuder på mer skönjbar scenutstrålning och publikflirt. Musikaliskt handlar det om tvära kast, tuggande gitarriff och ibland rent operamässig vokalakrobatik som i den här kombinationen omväxlande kan föra tankarna till såväl Evanescence, After Forever och Within Temptation som svenska Akribi. Stenhuggeri möter suggestivt seansskapande som definitivt ger mersmak.

Så även de jämförelsevis mer städade symfonirockarna från Kuba; Anima Mundi. Trots att de startade i slutet av 1990-talet har jag faktiskt aldrig hört dem tidigare. Men städat behöver inte betyda platt och profillöst. Tvärtom är det här ett sofistikerat sällskap som omedelbart omsätter sitt kunnande i en speciell atmosfär. Tydliga trådar tillbaka i musikhistorien får en extra dimension av något som är svårare att sätta fingret på men kanske just har att göra med ursprunget i en annan miljö än de flesta kolleger i artrock-branschen fostrats fram i.misth-gitarrist-artrock2013

Långa sviter med avancerade strukturer och dramatisk uppbyggnad kompletteras med solon på säckpipa och klarinett förutom de Yes-doftande gitarrutflykterna. Tyvärr brister vid några tillfällen koordinationen mellan sången och resten av paketet, det låter inte hundraprocentigt klockrent hela vägen; men annars är det en märklig matta som vävs med svepande syntar, raffinerad rytmik, välbalanserad ljudbild och kompositioner som helt klart inte fuskats fram i all hast. När det är som bäst är det en mäktig, nästan andäktig upplevelse på gränsen till pur magi. De andra skönhetsfelen får väl ses som olycksfall i arbetet.

animamundi-diaz-artrock2013

Storslaget och stilfullt efter tid av turbulens för Dream Theater

En tongivande trummis tågade ut, men den teatraliska drömmen fortsätter utan märkbara tempoförluster. Dream Theater visar sig vara allt annat än på fallrepet med ”A Dramatic Turn of Events” (Roadrunner Records, 2011). 

Mike ut. Mike in. De senaste åren tycks ha varit en turbulent period för världens kanske mest etablerade progmetallare (eller metallproggare, var nu betoningen ska ligga egentligen). Efter en intern konflikt eller ackumulerat antiklimaktiskt arbetsklimat i ensemblen lämnade till synes evige trumslagaren Mike Portnoy bandet där han inte bara gjort just det – vevat stockarna i bakgrunden – utan haft en ledande och pådrivande position i drygt två decennier. Det var inte precis en högst ersättlig, halvanonym takthållare i stil med de ständigt mystiskt avlidna batteristerna i Spinal Tap som tog farväl. Exakt vad som hände och varför har jag bara ytliga uppfattningar om, byggt på diverse inlägg på sociala medier och enstaka intervjuer, så jag tänker inte fördjupa mig mer i det just nu. Dynamiken i långlivade grupper med starka personligheter har som bekant en tendens att förändras med tiden, precis som i andra sammanhang – inte minst kreativa. Jag menar, Yes har väl varit ett ständigt pågående ställningskrig eller dysfunktionellt men fruktbärande partnerskap mellan framförallt Chris Squire och Jon Anderson under närmare 40 år – med den senare numera avpolletterad under oklara former.

Portnoy har i flera år haft andra engagemang vid sidan av, inte minst samarbetet med Neal Morse, såväl på dennes soloskivor som i supergruppen Transatlantic. Resten av Dream Theater-medlemmarna har liknande egna projekt, men det är ju framförallt i den här kombinationen som de satt sig själva på kartan och stannat där. En gång i tiden såg jag mig själv nästan som rent fientligt inställd till hårdrock/heavy metal/med-flera-subgenrer i gemen av olika orsaker. DT blev under 1990-talet en starkt bidragande orsak till mina vidgade vyer och förklaringen ligger främst i just de vida vyer bandet själva demonstrerat. De är skickliga, rent otäckt ekvilibristiska i många avseenden, men knappast iskalla eller perfektionistiska på ett sätt som enbart skapar distanserad beundran. De har behållit en jämn formkurva under en lång tid, även om man visst kunnat spåra upprepningar och mindre inspirerade stunder även hos dem. Det tycker de tydligen själva också. Åtminstone att en märkbar stagnation smugit sig in under åren, om inte annat under turnéerna – det medger sångaren James LaBrie i tidskriften Classic Rock Presents Prog (september 2011). Nu ska energin ha återvänt mer påtagligt, enligt honom. Och gruppen lade sig, medvetna om att med det nya formationen skulle resultatet verkligen hamnade under luppen hos lyssnarna, vinn om att skapa ‘ett klassiskt Dream Theater-album’, vilket bland annat innebar en emfas på att verkligen få med både den respektingivande tyngden – och det ”progressiva elementet” som under en period kanske inte fått samma utrymme.

När ”A Dramatic Turn of Events” släpptes för ett knappt halvår sedan blev det i alla fall uppenbart att det finns ett liv efter Mike; med hjälp av hans ersättare Mike Mangini, som dock bidragit främst som instrumentell hantverkare och inte alls lika mycket i den skapande processen. Av nio spår kan i princip fem räknas in i skaran komplexa, klassiskt progressiva kreationer med episka ambitioner och flera faser under loppet av i snitt tio minuter var. Det brukar vara de som definierar DT och visar var de står styrkemässigt vid varje given tidpunkt. Och att döma av dessa går det ingen ko på isen än. De kan korsa något jag antar vara tibetanskt inspirerad strupsång med korala Agnus Dei-klanger med påföljande massiva manövrer från gitarristen John Petrucci, flankerad av inte minst Jordan Rudess klaviaturer som strävar upp mot himlavalven á la soundtracket till ”Titanic” lika ofta som de virvlar iväg i knäckande kastvindar. Orientaliska harmonier inkorporeras i ljudlandskapet till synes helt otvunget och försvinner lika fort som de uppenbarade sig. Var det nu ”Bridges in the Sky” jag beskrev eller blandade jag ihop intrycken? Den är i alla fall en av de där nämnda definierande sviterna, hörnpelarna. Och en av höjdpunkterna.

Så ock ”Outcry”. Jag vet inte exakt varifrån den lyriska grundplåten hämtats, men orden är slående tidstypiska för ett revolutionsår som 2011, när så mycket verkar ställas på ända runtom i världen: ”Far too many years of chaos and unrest, far too many voices brutally suppressed” kunde handla om Tunisien, såväl som Libyen eller Burma, eller något helt annat. ”Rise up, be counted – stand strong and unite / Wait for the outcry, resistance is calling tonight” är stridsropet i refrängen, kompletterat med väl tilltagna sjok av sagda instrumentella briljans som i värsta fall kan misstänkas för självupptagen show-off, men i slutändan väldigt sällan upplevs som störande sterilt utan stilfullt och stärkande.

Den mer tillbakadragne basisten John Myung bidrar lite i skymundan med fascinerande figurer i samspel med Petrucci, som i den intrikata inledningen på första korus i ”Breaking All Illusions”, som helhet ännu en av de där bärande balkarna bandet är beroende av rent musikaliskt. Riffet ifråga förekommer egentligen bara en gång och aldrig mer medan LaBrie skanderar ”Live every one night, breathing a new beginning” men lämnar av någon anledning ändå ett svårutplånligt intryck – i den mån jag klarar av att komma ihåg de små utvikningarna i bakgrunden av The Big Picture. Det är ju som vanligt ett storslaget bygge som visas upp, inte för alla, med ständig balansgång på gränsen till storhetsvansinne och allt sådant som belackare av genren per automatik stöts bort av. De kanske är mer förlåtande inför balladerna ”Far From Heaven” och ”Beneath the Surface” som i sammanhanget är nedtonade och sparsamt arrangerade, vilket man däremot inte kan säga om ”This Is the Life” med sina stigande crescendon i vad jag i reell bemärkelse skulle kalla en powerballad med uppmaningar att tänka över vilket arv man lämnar efter sig på jorden.

Finns det någon krasst kommersiellt barriärbräckande, möjlig hitkandidat här, i stil med ”I Walk Beside You” för några år sedan? Det skulle väl vara ”Build Me Up, Break Me Down” i så fall. Men det är som sagt inte där tonvikten ligger. Personligen skulle jag kalla det här deras mest angelägna album sedan ”Octavarium” 2005, en ståndpunkt som säkerligen inte delas av alla beundrare. Från vissa inledande tveksamheter och spontana reaktioner som att de förlitar sig mycket på beprövade knep och sin otvetydiga rutin har skivan blivit en stadig följeslagare under de senaste månaderna och troligen en av det gångna årets tre-fyra mest avlyssnade i mitt humbla hushåll. Drömteatern lever vidare – med eller utan drama på flera plan.

Fler recensioner av skivan har levererats av Allmusic, Progarchives, BBC, Kulturbloggen, Ultimate Guitar och Hallowed. En intervju med John Petrucci för skivbolaget Roadrunner finns här, och bandets egen officiella hemsida här.