Hysteriskt halvgalet, men upplyftande. Och tungt. Orphaned Land erbjuder både orkaner och olivkvistar på ”All Is One” (2013). 

Spotify. Ja, den här upptäckten är deras förtjänst. Sedan jag återupplivade mitt sovande konto där har faktiskt en hel del matnyttiga tips landat framför ögonen på mig enligt den välbekanta mallen ”gillade du det här, så kanske du även gillar…”. Ni vet. Ofta mest irriterande men ibland skrämmande sant.

Israel. De kommer därifrån. Och har trots detta lyckats skaffa sig en ansenlig following i arabvärlden. Bara det är anmärkningsvärt nog att väcka nyfikenheten. Bandet har tydligen funnits i varierande konstellationer i drygt två decennier, men själv hade jag ingen aning om deras existens förrän härommånaden.

Hur låter de då? Metalliskt, till att börja. Med starka inslag av progressive rock, taktbyten och så en betydande dos mellanöstern-harmonier som utnyttjas väldigt effektivt för att förhöja atmosfären och bygga upp en egen identitet. Kombinationen är helt enkelt inte så vanlig, inte så här utpräglat i alla fall. Säg, Dream Theater har ju för vana att länka samman en del av den här typen av harmonik här och där, men av naturliga skäl inte i samma utsträckning som här.

Growling hör till genren och har i grunden aldrig vunnit mitt hjärta, men förekommer förhållandevis sparsamt med tanke på den allmänna tunga karaktären och det i vissa fall högt uppskruvade tempot. Men överhuvudtaget visar bandet på en behaglig balans mitt i tunggunget med återhållna ballader, änglakörer och skickligt skapad stämning i olika genrer som samsas sida vid sida. Den softare sidan kommer fram inte minst i sånger som ”Shama’im” med sin starkt melodiska, närmast allsångsvänliga karaktär, plockande gitarrer och ibland rent schlagerdoftande helhetsuppenbarelse. Den avrundande balladen ”Children” är också en pampig, storslagen historia med slingor som gärna fastnar i hjärnbarken.

Det är ofta lite hysteriskt halvgalet, som i inledande titellåten med sina operatiska körer, orientaliska slingor, growling och centralstimulerande karaktär överhuvudtaget. Det är mycket av allting, men effekten är upplyftande. Landet lagom existerar inte i deras värld. Den synkretistiska symboliken på inte minst skivomslaget kan föra tankarna till de avslutande scenerna i TV-succén ”Lost” häromåret, en visuell manifestation av religions- och idésammanstrålning som i och för sig väckte blandade reaktioner då. Bandet ämnar att överväldiga, erövra sin publik och samtidigt erbjuda olivkvistar åt alla håll, för att skapa en bättre värld. Eller i varje fall inte sämre, om jag tolkar dem rätt. Och jag är djärv nog att tro att jag gör det.

Bonus: En liten biografi om bandet på All Music Guide. Mer fakta och synpunkter på senaste skivan har samlats hos ProgArchives. Den färgstarka videon till ”All Is One” är en av de som finns tillgängliga på YouTube. Inte oväntat finns det några rader om bandet på Wikipedia. Jo, sedan har de en helt egen hemsida. Också.