Stolt och solid samling stycken från supergrupp – som kan ännu bättre

Snyggt arrangerade sviter, som dock kan kräva viss tillvänjning. Och ”Kaleidoscope” (InsideOut 2014) är överhuvudtaget ett album med tidlösa kvaliteter, om än inte Transatlantics definitiva höjdpunkt hittills. 

transatlantic-kaleidoscope2014De är ju redan legendarer. Var för sig, kanske främst genom sina respektive ‘vardagsband’ men även för vad de skapat tillsammans med ojämna mellanrum under drygt 15 år. Hur bra är de nu? En redan hyllad kreation (av instanser med inbyggd förförståelse för vad de försöker göra) som fortsätter på den inslagna vägen sedan tidigare. Det vill säga, vad som enligt genrebestämningen betyder framåt, utforskande, to boldly go where no one has… etc. Men även lika ofta leder bakåt till utgrävande, arkeologiskt inträngande i förflutna dagar. Även som öppet erkännande ‘fan’ av ProgRock-genren med dess många underavdelningar kan jag se ironin i att det för många utövare handlar överdrivet mycket om nostalgi.

Och grunden finns ju där lagd för några årtionden sedan. Frågan är vad man själv lägger till. Och Transatlantic brukar vara kapabla att addera en hel del. Inte minst på ”Bridge Across Forever” från 2001. Ett av 00-talets bästa album, kort sagt. Inramat av två utsvällande, sagolikt utsmyckade 20-plus-minutersepos och däremellan bland annat den minnesvärda, avskalade balladen (tillika titellåten) med sina hemsökande, mytiska, efter-livs-genomsyrade textrader som inte passerat sitt bäst före-datum än.

Som konstellation verkade de sedan ha splittrats för andra uppdrag. I första hand drummer boy Mike Portnoys stadiga gig i Dream Theater, basisten Pete Trewavas dito i Marillion, Roine Stolts nyckelposition som gitarrist och playmaker i Flower Kings och Agents Of Mercy. Samt sångaren, keyboardisten (med mera vid behov) Neal Morse som lämnat ledartröjan i Spock’s Beard för en solokarriär (vilket inneburit regelbundet samröre med Portnoy). Men för fem år sedan sammanstrålade de, slumpartat eller ej och spelade in ”The Whirlwind”, ett konceptuellt stycke med sammanvävd struktur och ännu en existentiell odyssé som klockade in kring 80-minutersstrecket. Musikaliskt kunde den möjligen ha platsat bekvämt i Morses egen katalog och om jag tolkat diverse intervjuer rätt så hade han lagt fundamentet själv först och sedan insett att gammal kärlek aldrig rostar. Ungefär.

Bra blev det i alla fall. Nya ”Kaleidoscope” ska mer vara frukten av en kollektiv session från scratch. Hörs det? Man kan inbilla sig det med facit i hand… Liksom på ”Bridge” börjar och slutar det på ett längre, omtumlande, organiskt stycke. En sådan där svit, ni vet. Och med de förutsättningarna är det efter deras respektive styrkor hela skivan blir bedömd. Och jag blir inte omedelbart hänförd. Övertygad. Imponerad. Ja. Men inte direkt akut helsåld och inlemmad i ett annat universum. Om man nu har rätt att förvänta sig det. ”Kaleidoscope” opererar mer med krav på tålmodighet. Den är bättre efter fjärde, femte genomlyssningen än den första.

Gruppen eftersträvar tidlös kvalitet, inte ‘instant gratification’. De två episka kompositionerna böljar fram och åter, har vissa grymt intagande, upplyftande partier flankerade av andra som kan tyckas tära på den där tålmodigheten jag talade om tidigare. Det kan ha ett samband med att jag kommit att uppfatta de flesta prog-combos ansatser till jazzflirt och jam session-liknande passager som transportsträckor. Nu inser jag efterhand att även dessa i det här fallet oftast leder fram till mer påflugna, klimaktiska musikaliska plot points och krävs för att bygga suggestionskraften. Oftast. Nu ser jag inte samma procentandel dribblande dödköttsmoment som jag inledningsvis gjorde.

De är givetvis hjältar fortfarande. Hur svulstigt det än kan låta. Morse är för övrigt fortfarande den dominerande rösten i helheten. Men han har fått mer sällskap. Stolt bryter in regelbundet som förr, men här finns ytterligare ett par gästspel av vokalister jag först inte kan identifiera, men på omslaget anges både Portnoy och Trewavas som sångare de också. På gott och ont, kanske bör tilläggas. Det finns anledningar till ingen av dem har just den detaljen som huvudsyssla.

Sedan finns här också en ny spartansk och existentiell serenad/ballad efter ”Bridge”-modell i ”Beyond the Sun” som är det närmaste en potentiell radioanpassad crossover-hit vi kan skönja i sällskapet. Men framförallt är det en mogen, vacker sång i sig själv. De versioner av ”Kaleidoscope” som innehåller extramaterial ger oss covers på bland annat Elton Johns ”Goodbye Yellow Brick Road” och Procol Harums ”Conquistador”, det mesta melodiskt och återblickande på ett ganska… ja, trevligt sätt. Varken mer eller mindre. Eller kanske lite mer. Men den lätt bisarra, monotona och mörkt sardoniska ”Indiscipline” (urspsrungligen av King Crimson) inser jag inte poängen med i samma utsträckning. Och jag brukar kunna attraheras av besk, eventuellt morbid humor.

Domslut: Ännu en solid samling stycken från mer än kompetenta kreatörer, men har du aldrig hört Transatlantic förut – starta med ”Bridge Across Forever”.

Relaterat: Bandets officiella hemsida. Fler synpunkter på ”Kaleidoscope” från forumet ProgArchives. Recension från AllMusic.

Annonser

2 reaktioner på ”Stolt och solid samling stycken från supergrupp – som kan ännu bättre

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s