Från frysboxen: Bekännelser från en ekonomisk yrkesmördare

bro-shell-april2005

Ännu ett nedslag i arkiven: ”Confessions of an Economic Hit Man” av John Perkins, en recension ursprungligen publicerad för sju år sedan på annan plats.

franfrysbox-blogotyp1Vad gör en ekonomisk ”hit man”? John Perkins brukade vara en sådan, säger han. Deras uppdrag är, kort och brutalt uttryckt, att styra flödet av kapital från de bäst behövande till de som ‘redan har’, det vill säga främst multinationella företag. Internationellt bistånd innebär vissa villkor som skapar beroende hos mottagarna, på ett slugt sätt, mer subtilt än öppet imperiebyggande men minst lika effektivt. Är det här en skräckhistoria? Överdriver karln? Det är omöjligt att skriva en sådan här berättelse utan att ifrågasättas, men Perkins har turnerat världen runt flitigt de senaste åren och fått försvara sig utan att någon, såvitt jag vet, har omkullkastat hans teser totalt.

Själv kan jag bara säga att det mesta verkar trovärdigt och tyvärr inte så chockerande. Bilden av världsekonomin är ungefär densamma som genomsyrar filmen ”Syriana”. Någonting är ruttet i kungahus och presidentpalats världen över. Det tog John Perkins sådär 20 år att verkligen bli klar med sin bikt som slutligen kom ut i sin första upplaga 2004. Det hade sina risker att publicera materialet, insåg han själv, innan han ändå bestämde sig. De första tänkta utgivare han kontaktade smålog och föreslog en fiktionalisering, i stil med något av John Le Carré eller Graham Greene.

HouseontheRock2 (kopia)När EHMs (den förkortning Perkins använder och som jag också kommer att hålla mig till för enkelhetens skull) misslyckas med att övertyga eller övertala exempelvis presidenter för mindre stater i tredje världen att lyda påbud från storkapitalet händer det att ”the jackals” – schakalerna – kliver in och ordnar en olycka. Perkins tvivlar inte på att män han mött råkat ut för just det. Två latinamerikanska presidenter förolyckades i flygkrascher i början av 1980-talet, i samma veva som författaren verkligen började reflektera över vad han sysslade med. Omar Torrijos i Panama och Jaime Roldós i Ecuador var alltför självständiga själar och fick betala för det. Teorierna om Roldós död har jag hört flera gånger under åren i Ecuador, ett land som spelar en nyckelroll i Perkins liv. Ingen kan egentligen bevisa något, men det finns för många sammanträffanden kring hans krasch för att spekulationerna om CIAs eventuella inblandning ska slockna. Författaren förklarar att han drivs av en hängivelse åt de ideal som låg bakom grundandet av hans nation, världens idag mäktigaste. Och han är en optimist, som tror att tillräckligt många medvetna människor kan förändra sakernas tillstånd till slut. Boken är verkligen värd att läsa, även om man inte delar alla hans antaganden eller slutsatser.

Hans bild av missionsverksamhet är ofta kritisk. Har han fog för de specifika anklagelser han riktar mot inte minst sina landsmän från Summer Institute of Linguistics i Ecuador? Jag kan faktiskt inte avgöra det. Den enda konkreta punkt i boken där jag omgående tycker att han har fel i sak finns i beskrivningen av samhället Shell i centrala Ecuador. Att det bildades som en utpost för flygtrafik ut i djungeln och bas för oljeletande stämmer, men att de flesta invånare idag skulle vara militärer, oljebolagsanställda samt deras prostituerade och slavarbetare… Nej, så kanske det såg ut för 30-talet år sedan när Perkins kom dit första gången, men här menar jag att han far med onyanserade klichéer som färgats av hans generella erfarenheter genom åren. Jag har varit där flera gånger, senast för några månader sedan och måste bara invända. Oljebolagen har letat sig till andra mer fertila områden i samma djungel och här finns även ett sjukhus, till stor del finansierat med svenska Sida-medel. Till att börja med.

quito-protester10-april05Resan rör sig över flera kontinenter och Perkins hävdar att privata koncerner som MAIN, där han själv var anställd som något slags konsult, är ett slags bulvaner för att se till att amerikanska statens intressen tillgodoses runtom i världen. Han verkar ha varit vagt medveten om och kluven till sin roll som EHM under en lång tid innan han slutligen hoppade av tåget. Vem bestämmer spelreglerna i den globala ekonomin och vilka vinner – respektive förlorar på dem? Svaren kanske inte kommer som en chock, men det här ger intryck av att komma från just ‘insidan’. Exemplen är hämtade från uppdrag i länder som Indonesien, Saudiarabien, Colombia, Ecuador… med flera. Kapitelrubriker som ”Selling my soul”, ”Civilization on trial” och ”Pimping, and financing Osama bin Ladin” skvallrar om vad som väntar. Och John Perkins berättar på ett medryckande, personligt och drivet sätt – som om han skrev just den av vissa förläggare beställda thrillern. Men det här ska alltså inte vara uppdiktat eller omskrivet, även om många individuella människoöden har bearbetats och anonymiserats av säkerhetsskäl. Han kommer (givetvis, höll jag på att säga) in på samröret mellan familjerna Bush och bin Ladin. Han berättar om en oväntad frukost med författaren Graham Greene i Panama och om sina intryck av det då shah-styrda Iran bakom fasaden av samförstånd mellan väst och islamvärlden. Han sammanfattar de återkommande mönstren i relationerna mellan USA och latinamerikanska länder; de går konsekvent ut på att skapa ett beroende. Colombia har länge varit ett strategiskt viktigt land i USA:s ögon och var ett av de länder där Perkins genom personliga möten fick veta mer än vad han egentligen ville och tvingades ompröva sitt karriärval i en värld som han framställer som ett slags global maffia.

– När du väl är inne, är det på livstid, fick han veta efter sin inskolning av en mystisk kvinna vars verkliga namn han fortfarande inte känner till.

Det kan låta lite väl mycket spionroman, ”cloak and dagger”, när man beskriver innehållet, för att verka realistiskt. Men just spionromanförfattare kanske skriver som de gör av en orsak… ”Confessions…” är oavlåtligt spännande och full av skarpa, distinkt formulerade analyser. Jimmy Carter kanske var en ineffektiv och orimligt naiv president enligt Perkins, men hans visioner stämde överens med dem som kännetecknade USA:s frihetsförklaring 200 år tillbaka. Ronald Reagan å andra sidan monterade snabbt ner Carters solenergipaneler från Vita Huset och gick hand i hand med ”the corporatocracy”, alltså samlingsepitetet för de transnationella företagsimperier där den verkliga makten finns. Och korporatokratin (om man kan försvenska det så) ser till att sätta svagare nationalstater i ett skruvstäd genom stora lån som leder till lönsamma kontrakt för amerikanska bolag och storslagna projekt som gynnar ett fåtal, eliten eller oligarkin, i det land det rör sig om. Ecuador ser han som ett klassiskt exempel på detta. Det flesta som är med och upprätthåller systemet vet inte om det själva, menar författaren, som ändå tror att förändring är möjlig.

Och i slutet av boken ger han konkreta förslag på hur. Felet ligger inte i banker, företag eller regeringar i sig, utan hur de kommit att interagera. Och att förvandla världsomspännande företag till symboler för ansvarstagande i stället för girighet borde inte vara mer mirakulöst än att sätta en man på månen, resonerar John Perkins. Dra ner på den personliga energiförbrukningen är en bra början. Lokala aktionsgrupper, protester, studiegrupper, e-postlistor…medlen är många om man bara tänker efter. Var och en behöver inte engagera sig i alla problem som existerar, utan välja ut några och inse sin roll i en mycket större helhet. Det finns passager i boken som jag reagerar på med vissa tvivel, där jag inte hundraprocentigt håller med och jag kan naturligtvis inte med säkerhet veta att alla intrikata incidenter han återger verkligen inträffat. Men det finns en grund här som ändå verkar solid – och konstruktiv. ”Confessions of an economic hit man” borde nog införas på litteraturlistan för studenter inte bara på handelshögskolor. Och för VD:ar världen över, om de har tid med sådana simpla, världsliga tidsfördriv som läsning.

sjukhus-shell1

Recenserat: ”Confessions of an Economic Hit Man” av John Perkins (Plume/Penguin Group 2006, ISBN: 0-452-28708-1). Texten publicerades första gången 28 februari 2007 på numera nedlagda sidan Folket Jublar.

Annonser

Från frysboxen: Latinamerikas historia på ett levande sätt

dans-raftingVM-ecuador1

Recension: Latinamerikas historia av John Charles Chasteen (Historiska Media 2003, ISBN: 91-89442-69-5). Tidigare publicerad på numera nedlagda sidan Folket Jublar 18 januari 2007

franfrysbox-blogotyp1Har Latinamerika verkligen en enda gemensam historia? Naturligtvis inte, erkänner författaren ganska omedelbart. Men han försöker ändå sammanfatta de stora dragen på ett lättfattligt sätt – och lyckas förvånansvärt bra, om inte annat med att väcka intresse och lust att forska vidare kring det finstilta.

Originaltiteln är mer levande: ”Born in Blood and Fire. A Concise History of Latin America”. Den kom ut år 2001. John Charles Chasteen är docent i historia vid ett universitet i North Carolina och säger sig vilja förklara framförallt för sina studenter och andra nordamerikaner vad som gör kontinenten söder om speciell och varför. Men jag vill påstå att han skriver så att det blir angeläget för européer också. Blod och eld är inte bara en slogan för Frälsningsarmén, utan ur dessa element föddes det vi kallar Latinamerika, förklarar Chasteen. Erövring och slaveri var avgörande för utvecklingen. Fortfarande ryms enorma kontraster inom det 20-tal nationer som kan räknas in under paraplyet (lite beroende på hur man definierar vad som tillhör Latinamerika och inte). Varför har liberalism och marknadsekonomi till största delen fört välstånd till norra Amerika det senaste seklet medan de flesta latinamerikaner kan kallas fattiga? Det är en fråga som engagerar docenten.

”Vinnare och förlorare. Rika och fattiga. Erövrare och erövrade. Herrar och slavar. Detta är den uråldriga konflikten som den latinamerikanska historien utgår från” förklarar han lite lagom dialektiskt som en del av introduktionen (sidan 19). Det var verkligen inte bara kolonierna i USA som hämtade arbetskraft med våld från Afrika. Brasilien ensamt svarade för sju gånger fler slavar än USA under de drygt 300 år det tilläts.

Chasteen väljer att ta avstamp i mötet mellan de första conquistadorerna och den inhemska befolkningen i slutet av 1400-talet och fortsätter fram till våra dagar. Och bidrar med en del små, men viktiga klargöranden längs vägen. Namnet azteker syftar på ett rike och inte ett folkslag, till exempel. Riket styrdes av mexica-folket, som sedan gett namn åt staten…ja, ni förstår vilken. Här beskrivs kortfattat deras och inka-rikets öde längre söderut när de konfronterades med spanjorerna, medan maya-civilisationen redan ”var på fallrepet när européerna dök upp på scenen” (sidan 33). Erövrarna från Iberiska halvön (det vill säga spanjorer och portugiser) hade också formats av sin egen historia, där de nordafrikanska morernas inflytande bidragit med vetenskapliga upptäckter, kulturmöten och en stor del av ordförrådet.

Utvecklingen i det område som kontrollerades av portugiserna, så småningom Brasilien, brukar ofta beskrivas som mindre brutal och blodig än spanskamerikas, men det är en sanning med modifikation. Även de exploaterade mark och kuvade ursprungsbefolkning. Däremot blev självständighetskampen inte alls lika dramatisk där medan de spanska kolonierna förde krig mot överhögheten på 1800-talet. Boken redogör för de stora omvälvningarna överlag, vad som är gemensamt och vad som var speciellt i de större, mest betydelsefulla nationerna framöver. Mexiko, Brasilien och Argentina får successivt alltmer utrymme här.

kyrka-sanmiguel-mexikoEtt intressant återkommande grepp efter kapitlen om de generella dragen genom århundradena är rubriken ”Motströmningar”. Dit hör dominikanermunken Bartolomé de las Casas som tidigt protesterade mot sina landsmäns giriga framfart och övergreppen mot indianerna i Anderna. Så även de revolutionära teologerna som dök upp i katolska kyrkan på 1960-talet. Frigörelseteologin fick dock i sin tur påven Johannes Paulus II emot sig. Hur kommer det sig att de politiska strukturerna ser ut som de gör och varför har förtryck alltid förefallit vara en ‘naturlig’ del av samhället på den här kontinenten? Chasteen är givetvis inne och analyserar det här förhållandet också, genom att hänvisa till begreppet hegemoni, ”…. en sorts styrelseform som förutsätter ett visst mått av medgivande från dem längst ner på stegen. Hegemoni skiljer sig alltså från kontroll med hjälp av våld. Den utgår från en oavlåtlig övermakt snarare än järnhård diktatur” (sidan 72). Nu är ju området fullt av paradoxer och bevisligen har här etablerats flera just ”järnhårda diktaturer”, men något av av det här invanda tänkesättet tycker jag mig själv (och många andra) ha noterat i Ecuador. De som under flera generationer vant sig vid att se sig som underlägsna, de, som Chasteen uttrycker det, ”deltar aktivt i förtrycket av sig själva”.

Hierarkier är fortfarande starka i Latinamerika, även om det många gånger kommit till konfrontationer mellan konservativa krafter och mer revolutionära. En klassisk konflikt som beskrivs i boken är den mellan konservativa och liberaler, särskilt under 1800-talet med Colombia som typexempel. Senare kom socialismen in som en kraft att räkna med. Vad patriarkatet har betytt är en annan punkt, alltså principen att män har mest att säga till om, något som säkert fanns i de inhemska kulturerna före den europeiska erövringen, men definitivt förstärktes under den koloniala eran. Geografiskt fanns det stora skillnader i utvecklingen i Sydamerika. De territorier som exploaterades först och mest målmedvetet var nuvarande Colombia, Peru och Ecuador för spanjorernas del, medan Chile och Argentina länge låg i utkanten av imperiet. För att inte tala om det mystiska Paraguay, där jesuiterna tidigt anlade missionsstationer, men annars inte var en prioriterad provins ur strategisk synpunkt. På 1800-talet efter självständigheten styrdes landet av diktatorn Solano som olyckligtvis provocerade fram(eller provocerades till) ett krig med de tre grannarna Argentina, Uruguay och Brasilien 1865-70. Det slutade med att större delen av landets manliga befolkning föll offer på slagfälten i ”det värsta blodbad som någonsin hade utkämpats i Sydamerika” (sidan 186).

Naturresurserna har varit nyckeln till varför Latinamerika varit attraktivt för lycksökare, kungahus och konkurrerande stormakter fram till idag. Här finns det mesta som är värt att exploatera och exportera. Sydeuropéerna kom först och behöll kontrollen fram till att kolonierna började slå sig lösa i början av 1800-talet. Och då var det i första hand vita människor födda i ”den nya världen” – kreolerna – som tröttnat på kontrollen från andra sidan Atlanten och ville sköta sina egna affärer. Sedan blev marknaden friare – eller huggsexa med ett annat ord. Britter, fransmän och den växande stormakten USA ville ha mer än ett ord med i laget. Kommers kombinerades med kanonbåtar och expeditionsstyrkor vid behov. På 1900-talet har kampen mellan ideologier och olika intressegrupper knappast minskat.

John Charles Chasteen ger även en överskådlig genomgång av det som hänt i modern tid, inklusive nationalistiska idéer, neoliberalism, militärdiktaturer och Världsbankens inflytande – bland mycket annat. Figurer som Juan Perón, Che Guevara, Augusto Pinochet och Franklin D. Roosevelt är bara några av dem som påverkat utvecklingen. Här nämns även en del kvinnor som inte fått lika stora rubriker, men ändå haft betydelse. Inte bara Evita. Läsarna uppmanas att intressera sig för den aktuella utvecklingen och följa nyheter, samtidigt som man bör vara beredd på överraskningar. Det är alltid svårt att förutsäga vad som kommer att inträffa här. Och en bra början för att kunna tolka nyheter från Latinamerika utifrån det som hänt förut – det är att läsa den här boken. Den utger sig inte för att täcka allt, men den väver smidigt och med ett levande språk (åtminstone i den svenska översättning jag läst) ihop de stora vyerna med iakttagelser i marginalen på cirka 350 sidor. Det flyter – och fängslar.

Stadion-Quito-fans2005

 Not: På min systerblog Yemenity2010 finns mer återuppvärmt material med latinamerikansk anknytning, exempelvis gamla nyhetsbrev från Ecuador. Det senast publicerade handlar om händelser under hösten 2003, bland annat helgonförklaringsmöten…

Fler fruar, farliga förbindelser och fin final på fascinerande familjesaga

Fyra säsonger avklarade och regimen är över för Henry VIII. Ursäkta spoilern, men ingen lever för evigt. Inte ens denne färgstarke och ibland farligt svartsjuke engelske troninnehavare under 1500-talet vars hovliv varit föremålet för den välgjorda dramaserien ”The Tudors”, skapad av Michael Hirst och producerad år 2007-2010 med en dynamisk Jonathan Rhys Meyers i huvudrollen. Min recension av fjärde och sista omgången finns på russin.nu, liksom även en tidigare nagelfaring av den första.  ”The Tudors” är inte det absolut färskaste som finns i denna snabbt föränderliga TV-värld, men en av de mest sevärda serierna under den senaste tioårsperioden – hävdar jag. Henry VIII är kanske framförallt känd för sina sammanlagt sex fruar, men hade även stor inverkan på det politiska och religiösa klimatet i Europa under en turbulent era. Dessutom är det inte otroligt att författaren George R. R. Martin hämtat en del av inspirationen till sin romansvit ”A Song of Ice and Fire” som i sin tur förvandlats till inte helt okänd TV-serie…

Fantastisk fantasy som häftig historielektion

256px-Thomas_Cromwell,_Earl_of_Essex_by_Hans_Holbein_the_Younger

Thomas Cromwell – förebild för fiktiva figurer idag?

(By After Hans Holbein the Younger [Public domain], via Wikimedia Commons

Sakta, sakta men säkert säkert har även jag hamnat där. I Westeros. I fantasins förgyllda landskap bland tomtar och troll, vättar och ädla kungar som behärskar ohöljd ondska med sin egen integritet intakt. If only. Det handlar ju om fantasy för fullvuxna. Kan vi inbilla oss själva i alla fall – eller är det bara självbedrägeri? Det kanske egentligen bara är en moraliskt nedbrytande upplevelse som talar till våra lägsta instinkter. Men jag intalar mig envist att man blir visare och mer upplyst av ”Game of Thrones”, precis som av annat högkvalitets-TV-drama à la ”The Wire”, ”The Shield” eller, jodå, ”Lost”.

I grunden handlar ju det mesta av dramatik här i världen om tre saker som vi alla på något sätt är ute efter och kan uttryckas som pengar, sex och makt. Eller fortuna, fama y faldas (förmögenhet, berömmelse och kjolar) som det ibland myntas av spansktalande. Våldet kommer in där i smeten som en naturlig ingrediens.

Nu har jag precis avslutat en alltför intensiv sejour med digital-TVns programbibliotek som jag nu lyckats lära mig nyttan av (sedan vi lade till HBO i utbudet) och klarat av tredje säsongen. Den första såg jag igenom under lite oordnade förhållanden och utspritt under en längre tid, vilket gjorde att jag inte riktigt ingick det heliga förbund med serien som de verkliga fansen omedelbart gjorde. Men det är klart att jag såg tjusningen. Även så i den andra vändan via SVT. Jag håller dock med majoriteten av publiken om att den inte nådde samma höjder hela vägen.

Parallellt har jag lyssnat i varierande grad på ett par av alla podcaster som producerats av entusiaster om seriens utveckling. Framförallt A Cast of Kings som leds av duon David Chen och Joanna Robinson, som inleder varje sändning med ett ”jag har inte läst någon av böckerna i George R. R. Martins serie” respektive ”jag har läst alla böckerna”. Jag har det senaste året kommit in mer i podcastvärlden och uppskattar dem som inte faller i de vanligaste fällorna, som att föra diskussioner via Skype, vilket oftast hörs alldeles för väl ljudkvalitetsmässigt. Eller vara alltför okritiska eller ‘grabbiga’, vilket lätt blir följden av exempelvis tre eller fyra stadiga medlemmar, samtliga manliga. Därav kommer ofta också en viss oförmåga att sålla i bråten och hålla sig till ämnet. Chen & Robinson har lyckats med dynamiken och oftast även koncentrationen, utan att utesluta humor och spontanitet. Och deras olika utgångspunkter bäddar för sakliga konfrontationer och skiftande perspektiv som gör innehållet mer spänstigt och spännande än genomsnittet av det jag hört i denna speciella genre av entusiaster som i princip skapar sina egna program och varumärken, eventuellt med hjälp av spridda sponsorer och mikrolånsmentalitet.

Jag har i perioder fångats av historiska serier som ”The Tudors” och där har vi en självklar referenspunkt till ”Game of Thrones”. Historia som dokumenterats och sedan fiktionaliserats, förmodligen med avsevärt tilltagen konstnärlig frihet, äger stora likheter med den typ av fantasy för fullvuxna som Martins värld representerar. I det avseendet finns en intressant essä av historikern Tom Holland som lägger ut texten i engelska The Guardian. Att följa en dramatisering av ett historiskt skeende kan vara spännande, trots att vi vet hur det slutar, konstaterar Holland. Men att inte veta vad som kommer att hända bär med sig en extra tjusning. Och karaktärer som den sluge maktspelaren Lord Baelish (Aidan Gillen) är på många sätt jämförbar med Henry VIII:s rådgivare Thomas Cromwell (skildrad i just ”The Tudors”). Överhuvudtaget ser Holland många beröringspunkter med 1400-talets England i ”Game of Thrones”. Men det är inte allt. Författaren George R.R. Martin plockar uppenbarligen inspiration från alla möjliga epoker och miljöer; vikingatiden, romarimperiet, mongolerna under Djingis Khan…

Det kunde ha blivit en riktig röra, men i stället får vi ”a perfect cocktail” tycker Tom Holland. Och den verkliga storheten ligger inte i att världen är så fantastisk eller övernaturlig utan relaterbart realistisk. Som i brutalt realistisk. Inte minst vad gäller konsekvenserna för undersåtarna i riken som styrs av rivaliserande regentpretendenter.

En delvis annan slutsats drar författaren Jonathan Ryan i en krönika för Christianity Today. Martin har skickligt byggt upp sin egen värld, men är alltför mörk och obarmhärtig i sin syn på mänskligheten i sin bokserie, där hjältar av typen vi ser i ”Sagan om ringen” saknas. Martin ser inte ljus i mörkret på samma sätt som J. R. R. Tolkien. Det gör honom alltför enögd och förhärdad i sin grundläggande filosofi enligt Ryan. Tja, det är en fullt giltig synpunkt, eller hur? Frågan är hur jag själv kommer att se på slutresultatet, om det nu finns ett sant slut bortom horisonten för ”Game of Thrones”. Alla böckerna (av vilka jag hittills inte läst någon) är ju inte ens skrivna, säger de som är mer insatta i den litterära förlageprocessen. För tillfället är jag i alla fall djupt fascinerad.

Kompletterande information: Joanna Robinson publicerar sig för övrigt regelbundet på Pajiba.com medan David Chen bland annat ståtar med egen hemsida och ett par andra filmrelaterade forum. Hur tar man sig förresten in i den här fantasivärlden som så många spontant sökt sig till? Learnist tillhandahåller en av flera guider.

Bono-bonus! En inspelad intervju med U2-sångaren/aktivisten Bono på temat religion. Jag ska erkänna att jag inte hunnit se hela själv än, men den verkar… intressant.

Och när vi ändå är inne på allsköns konflikter, komplikationer och paradoxer, visst älskar vi alla undergången innerst inne? I alla fall på film. Läs mer i Alissa Wilkinsons inlägg ”It’s the End of the World (At Least at the Movies” för redan nämnda Christianity Today.

Not: Den här texten finns även i en aningen kortare version på russin.nu. Där kan även blogförfattarens brors bedömningar i recensionsform av säsong ett och tre av serien hittas.