Thomas Cromwell – förebild för fiktiva figurer idag?
(By After Hans Holbein the Younger [Public domain], via Wikimedia Commons)
Sakta, sakta men säkert säkert har även jag hamnat där. I Westeros. I fantasins förgyllda landskap bland tomtar och troll, vättar och ädla kungar som behärskar ohöljd ondska med sin egen integritet intakt. If only. Det handlar ju om fantasy för fullvuxna. Kan vi inbilla oss själva i alla fall – eller är det bara självbedrägeri? Det kanske egentligen bara är en moraliskt nedbrytande upplevelse som talar till våra lägsta instinkter. Men jag intalar mig envist att man blir visare och mer upplyst av ”Game of Thrones”, precis som av annat högkvalitets-TV-drama à la ”The Wire”, ”The Shield” eller, jodå, ”Lost”.
I grunden handlar ju det mesta av dramatik här i världen om tre saker som vi alla på något sätt är ute efter och kan uttryckas som pengar, sex och makt. Eller fortuna, fama y faldas (förmögenhet, berömmelse och kjolar) som det ibland myntas av spansktalande. Våldet kommer in där i smeten som en naturlig ingrediens.
Nu har jag precis avslutat en alltför intensiv sejour med digital-TVns programbibliotek som jag nu lyckats lära mig nyttan av (sedan vi lade till HBO i utbudet) och klarat av tredje säsongen. Den första såg jag igenom under lite oordnade förhållanden och utspritt under en längre tid, vilket gjorde att jag inte riktigt ingick det heliga förbund med serien som de verkliga fansen omedelbart gjorde. Men det är klart att jag såg tjusningen. Även så i den andra vändan via SVT. Jag håller dock med majoriteten av publiken om att den inte nådde samma höjder hela vägen.
Parallellt har jag lyssnat i varierande grad på ett par av alla podcaster som producerats av entusiaster om seriens utveckling. Framförallt A Cast of Kings som leds av duon David Chen och Joanna Robinson, som inleder varje sändning med ett ”jag har inte läst någon av böckerna i George R. R. Martins serie” respektive ”jag har läst alla böckerna”. Jag har det senaste året kommit in mer i podcastvärlden och uppskattar dem som inte faller i de vanligaste fällorna, som att föra diskussioner via Skype, vilket oftast hörs alldeles för väl ljudkvalitetsmässigt. Eller vara alltför okritiska eller ‘grabbiga’, vilket lätt blir följden av exempelvis tre eller fyra stadiga medlemmar, samtliga manliga. Därav kommer ofta också en viss oförmåga att sålla i bråten och hålla sig till ämnet. Chen & Robinson har lyckats med dynamiken och oftast även koncentrationen, utan att utesluta humor och spontanitet. Och deras olika utgångspunkter bäddar för sakliga konfrontationer och skiftande perspektiv som gör innehållet mer spänstigt och spännande än genomsnittet av det jag hört i denna speciella genre av entusiaster som i princip skapar sina egna program och varumärken, eventuellt med hjälp av spridda sponsorer och mikrolånsmentalitet.
Jag har i perioder fångats av historiska serier som ”The Tudors” och där har vi en självklar referenspunkt till ”Game of Thrones”. Historia som dokumenterats och sedan fiktionaliserats, förmodligen med avsevärt tilltagen konstnärlig frihet, äger stora likheter med den typ av fantasy för fullvuxna som Martins värld representerar. I det avseendet finns en intressant essä av historikern Tom Holland som lägger ut texten i engelska The Guardian. Att följa en dramatisering av ett historiskt skeende kan vara spännande, trots att vi vet hur det slutar, konstaterar Holland. Men att inte veta vad som kommer att hända bär med sig en extra tjusning. Och karaktärer som den sluge maktspelaren Lord Baelish (Aidan Gillen) är på många sätt jämförbar med Henry VIII:s rådgivare Thomas Cromwell (skildrad i just ”The Tudors”). Överhuvudtaget ser Holland många beröringspunkter med 1400-talets England i ”Game of Thrones”. Men det är inte allt. Författaren George R.R. Martin plockar uppenbarligen inspiration från alla möjliga epoker och miljöer; vikingatiden, romarimperiet, mongolerna under Djingis Khan…
Det kunde ha blivit en riktig röra, men i stället får vi ”a perfect cocktail” tycker Tom Holland. Och den verkliga storheten ligger inte i att världen är så fantastisk eller övernaturlig utan relaterbart realistisk. Som i brutalt realistisk. Inte minst vad gäller konsekvenserna för undersåtarna i riken som styrs av rivaliserande regentpretendenter.
En delvis annan slutsats drar författaren Jonathan Ryan i en krönika för Christianity Today. Martin har skickligt byggt upp sin egen värld, men är alltför mörk och obarmhärtig i sin syn på mänskligheten i sin bokserie, där hjältar av typen vi ser i ”Sagan om ringen” saknas. Martin ser inte ljus i mörkret på samma sätt som J. R. R. Tolkien. Det gör honom alltför enögd och förhärdad i sin grundläggande filosofi enligt Ryan. Tja, det är en fullt giltig synpunkt, eller hur? Frågan är hur jag själv kommer att se på slutresultatet, om det nu finns ett sant slut bortom horisonten för ”Game of Thrones”. Alla böckerna (av vilka jag hittills inte läst någon) är ju inte ens skrivna, säger de som är mer insatta i den litterära förlageprocessen. För tillfället är jag i alla fall djupt fascinerad.
Kompletterande information: Joanna Robinson publicerar sig för övrigt regelbundet på Pajiba.com medan David Chen bland annat ståtar med egen hemsida och ett par andra filmrelaterade forum. Hur tar man sig förresten in i den här fantasivärlden som så många spontant sökt sig till? Learnist tillhandahåller en av flera guider.
Bono-bonus! En inspelad intervju med U2-sångaren/aktivisten Bono på temat religion. Jag ska erkänna att jag inte hunnit se hela själv än, men den verkar… intressant.
Och när vi ändå är inne på allsköns konflikter, komplikationer och paradoxer, visst älskar vi alla undergången innerst inne? I alla fall på film. Läs mer i Alissa Wilkinsons inlägg ”It’s the End of the World (At Least at the Movies” för redan nämnda Christianity Today.
Not: Den här texten finns även i en aningen kortare version på russin.nu. Där kan även blogförfattarens brors bedömningar i recensionsform av säsong ett och tre av serien hittas.
[…] There is also a version in Swedish available at Fair Slave Trade. […]
[…] sådan. Några halvanalytiska reflektioner om serien i stort har tidigare publicerats på den här bloggen. Brorsans recension av den tredje säsongen finns på […]