Nittiotalsnästet Del 1: Hedersomnämnanden utanför hetluften

Musik. 1990-tal. Vad var bäst i mina öron? Följetongen börjar här – med några hedersomnämnanden av kandidater som inte nådde ända fram på upploppet. 

Ta CDn dit du kommer… Om 1980-talets musikintag obevekligt ger mig associationer till vinyl, grammofoner (eller förresten, det ordet var väl gammalmodigt redan då) men i alla fall nålar som roterade runt i den svarta plasten, liksom mer behändiga överföringar till kassetter, så innebar 1990-talet övergången till CD-teknik. Jag skaffade väl mina första egna bärbara CD-spelare i slutet av 1991 och i det formatet finns det mesta av det jag minns mest musikaliskt graverat fortfarande. Då var det framtiden, som snart övergick i det självklara nuet utan synligt slut. Nu är detta i mångas ögon gårdagen (även om liket ruskar på sig och lär så göra ett tag till) medan LP-skivan fått en oväntad renässans mitt i de trådlösa digitala och närmast okroppsliga överföringarnas tidevarv.

Som uppföljning till förra årets djupdykning i 1980-talets skivskörd i de här spalterna kommer nu 1990-talsmotsvarigheten. I processen återvände jag till ett otal album som väckt mitt intresse under olika perioder. Den reella listan består av 30 album – någonstans måste man sätta gränsen – men det finns fler kandidater som förtjänar ett omnämnande. Om inte annat, så för lång och trogen tjänst. Uno Svenningsson, Sixpence None The Richer, Edin-Ådahl och Michael W. Smith gjorde exempelvis avtryck med enskilda låtar och styckevis lyckade album, men hamnade vid sidan av hetluften. Här är några av dem som motiverade mig att börja skriva motiveringar men kanske inte befann sig på höjden av den kreativa kurvan eller i varje fall inte framkallade fullkomlig eufori:

Saga ”Generation 13” (1995)saga-generation13

Kanadas kultskapande neoproggare gick ärligt talat igenom en ökenvandring och var stundtals nästan oigenkännliga under 1990-talet, men hittade emellanåt en oas och fyllde på förråden med näringsämnen för att exempelvis göra en – rockopera? Eller ett temaalbum, sammanhängande svit eller… Kanske det mest ambitiösa de försökt med. Inte heltigenom attraktivt, men det känns som om de vill något, som om de finner det mödan värt att spänna musklerna och sätta atomer i rörelse i stället för att söva dem och sin publik (som tyvärr var fallet ganska ofta under de här åren). Problemet med ‘G13’ är bristen på långsiktigt minnesvärda melodislingor och en story som verkar vilja säga mer än den egentligen klarar att kommunicera fram.

Level 42 ”Guaranteed” (1991)level42-guaranteed

Diverse skivbolagsproblem och medlemsbyten hade skapat instabilitet i den brittiska funkpopkvartetten, som i det här skedet nästan var kommersiellt uträknade efter ett par feta år med ”Running in the Family” och genombrott i bredare folklager. Ändå är det här nog den jämnaste och som helhet mest tillfredsställande skivan sedan, säg, 1984 om jag ska vara mer personligt precis. Och jag får erkänna att det är en väldigt subjektiv bedömning, där ”If You Were Mine” är den främsta vitamininjektionen ihop med likaledes dynamiskt svängiga ”Overtime” och den högst atypiska countryflirten ”My Father’s Shoes”.

Ingmar Johansson ”Mysterium” (1995)ingmar-johansson-mysterium

Sakral – ja, det ordet får jag plocka fram med jämna mellanrum och här är kanske det mest lyckade exemplet på svensk mark under den berörda perioden – eller de senaste decennierna överhuvudtaget. Slog igenom som frikyrkopop-ikon för drygt 30 år sedan, för att sedan glida över mer in i en mystisk och meditativ mylla som kröntes med den här mässan (och några efterföljare i samma anda). Men det är inte heller svårgripbart eller introvert in extremis, utan ofta med ett direkt personligt tilltal som driver sånger som ”Så enkelt är det” och ”Om du nu finns”. En skiva som jag nästan höll på att glömma bort i processen, men inser att den förtjänar att påminnas om.

Sting ”Mercury Falling” (1996),  ”Brand New Day” (1999)41S2G1BRV6L

Den där första entusiasmen hade klingat av för min del. Stings 80-talare tog mig med storm under gymnasieåren. Sedan följde en mer normaliserad, följsam och behaglig tur genom ett decennium där ex-Police-ledaren Gordon Sumner var trygg, pålitlig och allmänt välkommet sällskap när han med ganska jämna mellanrum fortsatte publicera genomarbetade, fylligt ljudande album. Det låter väl… häftigt och översvallande? Likaväl som det faktum att jag skulle berömma och i viss mån kritisera alla hans 90-talsalbum på ungefär samma sätt. Ibland är han för ljum, för stadig och rotad i sitt grundläggande koncept med influenser från soul, rock, jazz och diverse andra internationella trådar. Men det är ändå en period för bra för att helt förbises. Signifikativt är kanske att de starkaste avtrycken lämnas av spåren med högst andel dysterhet och ödsliga brittiska hedar, som i ”The Hounds of Winter” eller den något mer upplyftande ”I Was Brought to My Senses”. Några år senare har han sugit upp fler österländska influenser som ger ”Brand New Day” en extra lyster – då och då i alla fall. Stilfullt, småhumoristiskt mellan varven men bäst när han kombinerar flera olika influenser och skruvar upp engagemanget.

Aretha Franklin ”A Rose Is Still a Rose” (1997)aretha-a-rose

Världens bästa röst, åtminstone en gång i tiden. En mer ojämn karriärkurva, men med magnifikt höga toppar mellan dalarna. Rådgivare, medarbetare och därmed inramning har varierat genom åren. En titellåt skriven och producerad av Lauryn Hill var 1997 värd sin vikt i guld, vill jag minnas. Hennes karriär har inte heller gått spikrakt sedan dess. Arethas äventyr  på den här skivan fortsätter i alla fall med en del ofrånkomliga svackor och mindre angelägna light-soul-övningar, men när det verkligen bränner till så är det fantastiskt, som i den förebrående ”In Case You Forgot” och de – jag försöker hitta ett passande alternativ till ‘bitterljuva’ – svidande sötsura soulserenaderna ”Every Little Bit Hurts” och ”How Many Times”.

Kate Bush ”The Red Shoes” (1993)kate bush-red shoes

Kate är alltid magnifik innerst inne. Det här är bara ett tillfälle då magin inte når fram lika starkt utåt. Delvis, jo. Vifta inte bort storheten där den väl visar sig som i pianomeditationen ”Moments of Pleasure”, men det här är för hennes del en mellanplatta, den enda hon släppte under 1990-talet och följdes av ett tolv år långt uppehåll. Men det var tack och lov inte det definitiva slutet.

RELATERAT:  SVT:s egen 90-talsnoja finns fortfarande tillgänglig på SVT Play. Men troligen inte för all framtid…  Jag har i sammanhanget också roat mig med att leta fram diverse ärevördiga publikationers åsikter i frågan. Paste Magazine listar sina 90 favoriter. Rolling Stone drar till med 100 styckenSlant Magazine likaså. Hur väl sammanfaller deras domar med varandra – och med min? Fortsättning följer…

Annonser

2 reaktioner på ”Nittiotalsnästet Del 1: Hedersomnämnanden utanför hetluften

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s