Level 42

Musiker pratar musik i mer eller mindre nya podcaster

yemenity2010 musiknotis , , , , , , , , , , , , , ,

Kan musiker prata? Vissa av dem i alla fall. Dessutom har några av de mer kompetenta instrumentalisterna/artisterna på kartan fått för sig att börja producera egna podcaster på senare år. Exempelvis för att – surprise – diskutera musik med andra musiker. Dit hör Steven Wilson och Tim Bowness (båda hemmahörande i artocksfären) som med start för kanske något år sedan hunnit släppa ifrån sig en serie till synes spontana, men engagerande konversationer om olika årtal i den moderna musikhistorien och vilka intressanta album (just det, album) som släpptes. Om deras urval av vad som verkligen var bra och eventuellt banbrytande stämmer överens med ditt eget, finns givetvis bara ett vettigt sätt att ta reda på. Gör det! ”The Album Years” finns där man brukar finna podcaster. Själv använder jag ofta Overcast numera, men det är bara en användbar applikation i sammanhanget.

Neal Morse! Visst, han kunde inte hålla sig borta. Under den lediga rubriken ”Musicians Having Coffee & Talking About Stuff” stämmer han träff per distans (standarden just nu, ni vet) med kolleger som Jon Anderson, Steve Hackett eller ständiga samarbetspartnern Mike Portnoy. Kan även ses på YouTube via Morses kanal därstädes.

Level 42 på scen vid Kongsberg Jazzfestival 2017. Tore Sætre, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons

Det senaste i den här vägen jag själv råkat upptäcka är duon Gary Kemp och Guy Pratt, alltså en före detta Spandau Ballet-medlem och en basist som pumpat fram grundrytmer för bland andra Madonna, Tears For Fears, Pink Floyd och inte att förglömma, Bananarama. Hittills har jag bara lyssnat av konversationen med en annan frekvent anlitad basvirtuos; Mr Mark King, för vissa av oss framförallt bekant som centralfigur i popfunkfusionfenomenet Level 42. Men det finns mer där… Just det: ”The Rockonteurs” kallar de sig i rollen som programledare med populärkulturell profil. Förhoppningsvis har de envisheten och uthålligheten som krävs även för att hålla igång ett sådant här projekt en längre period.

Nittiotalsnästet Del 1: Hedersomnämnanden utanför hetluften

yemenity2010 lista , , , , , , , , , ,

Musik. 1990-tal. Vad var bäst i mina öron? Följetongen börjar här – med några hedersomnämnanden av kandidater som inte nådde ända fram på upploppet. 

Ta CDn dit du kommer… Om 1980-talets musikintag obevekligt ger mig associationer till vinyl, grammofoner (eller förresten, det ordet var väl gammalmodigt redan då) men i alla fall nålar som roterade runt i den svarta plasten, liksom mer behändiga överföringar till kassetter, så innebar 1990-talet övergången till CD-teknik. Jag skaffade väl mina första egna bärbara CD-spelare i slutet av 1991 och i det formatet finns det mesta av det jag minns mest musikaliskt graverat fortfarande. Då var det framtiden, som snart övergick i det självklara nuet utan synligt slut. Nu är detta i mångas ögon gårdagen (även om liket ruskar på sig och lär så göra ett tag till) medan LP-skivan fått en oväntad renässans mitt i de trådlösa digitala och närmast okroppsliga överföringarnas tidevarv.

Som uppföljning till förra årets djupdykning i 1980-talets skivskörd i de här spalterna kommer nu 1990-talsmotsvarigheten. I processen återvände jag till ett otal album som väckt mitt intresse under olika perioder. Den reella listan består av 30 album – någonstans måste man sätta gränsen – men det finns fler kandidater som förtjänar ett omnämnande. Om inte annat, så för lång och trogen tjänst. Uno Svenningsson, Sixpence None The Richer, Edin-Ådahl och Michael W. Smith gjorde exempelvis avtryck med enskilda låtar och styckevis lyckade album, men hamnade vid sidan av hetluften. Här är några av dem som motiverade mig att börja skriva motiveringar men kanske inte befann sig på höjden av den kreativa kurvan eller i varje fall inte framkallade fullkomlig eufori:

Saga ”Generation 13” (1995)saga-generation13

Kanadas kultskapande neoproggare gick ärligt talat igenom en ökenvandring och var stundtals nästan oigenkännliga under 1990-talet, men hittade emellanåt en oas och fyllde på förråden med näringsämnen för att exempelvis göra en – rockopera? Eller ett temaalbum, sammanhängande svit eller… Kanske det mest ambitiösa de försökt med. Inte heltigenom attraktivt, men det känns som om de vill något, som om de finner det mödan värt att spänna musklerna och sätta atomer i rörelse i stället för att söva dem och sin publik (som tyvärr var fallet ganska ofta under de här åren). Problemet med ‘G13’ är bristen på långsiktigt minnesvärda melodislingor och en story som verkar vilja säga mer än den egentligen klarar att kommunicera fram.

Level 42 ”Guaranteed” (1991)level42-guaranteed

Diverse skivbolagsproblem och medlemsbyten hade skapat instabilitet i den brittiska funkpopkvartetten, som i det här skedet nästan var kommersiellt uträknade efter ett par feta år med ”Running in the Family” och genombrott i bredare folklager. Ändå är det här nog den jämnaste och som helhet mest tillfredsställande skivan sedan, säg, 1984 om jag ska vara mer personligt precis. Och jag får erkänna att det är en väldigt subjektiv bedömning, där ”If You Were Mine” är den främsta vitamininjektionen ihop med likaledes dynamiskt svängiga ”Overtime” och den högst atypiska countryflirten ”My Father’s Shoes”.

Ingmar Johansson ”Mysterium” (1995)ingmar-johansson-mysterium

Sakral – ja, det ordet får jag plocka fram med jämna mellanrum och här är kanske det mest lyckade exemplet på svensk mark under den berörda perioden – eller de senaste decennierna överhuvudtaget. Slog igenom som frikyrkopop-ikon för drygt 30 år sedan, för att sedan glida över mer in i en mystisk och meditativ mylla som kröntes med den här mässan (och några efterföljare i samma anda). Men det är inte heller svårgripbart eller introvert in extremis, utan ofta med ett direkt personligt tilltal som driver sånger som ”Så enkelt är det” och ”Om du nu finns”. En skiva som jag nästan höll på att glömma bort i processen, men inser att den förtjänar att påminnas om.

Sting ”Mercury Falling” (1996),  ”Brand New Day” (1999)41S2G1BRV6L

Den där första entusiasmen hade klingat av för min del. Stings 80-talare tog mig med storm under gymnasieåren. Sedan följde en mer normaliserad, följsam och behaglig tur genom ett decennium där ex-Police-ledaren Gordon Sumner var trygg, pålitlig och allmänt välkommet sällskap när han med ganska jämna mellanrum fortsatte publicera genomarbetade, fylligt ljudande album. Det låter väl… häftigt och översvallande? Likaväl som det faktum att jag skulle berömma och i viss mån kritisera alla hans 90-talsalbum på ungefär samma sätt. Ibland är han för ljum, för stadig och rotad i sitt grundläggande koncept med influenser från soul, rock, jazz och diverse andra internationella trådar. Men det är ändå en period för bra för att helt förbises. Signifikativt är kanske att de starkaste avtrycken lämnas av spåren med högst andel dysterhet och ödsliga brittiska hedar, som i ”The Hounds of Winter” eller den något mer upplyftande ”I Was Brought to My Senses”. Några år senare har han sugit upp fler österländska influenser som ger ”Brand New Day” en extra lyster – då och då i alla fall. Stilfullt, småhumoristiskt mellan varven men bäst när han kombinerar flera olika influenser och skruvar upp engagemanget.

Aretha Franklin ”A Rose Is Still a Rose” (1997)aretha-a-rose

Världens bästa röst, åtminstone en gång i tiden. En mer ojämn karriärkurva, men med magnifikt höga toppar mellan dalarna. Rådgivare, medarbetare och därmed inramning har varierat genom åren. En titellåt skriven och producerad av Lauryn Hill var 1997 värd sin vikt i guld, vill jag minnas. Hennes karriär har inte heller gått spikrakt sedan dess. Arethas äventyr  på den här skivan fortsätter i alla fall med en del ofrånkomliga svackor och mindre angelägna light-soul-övningar, men när det verkligen bränner till så är det fantastiskt, som i den förebrående ”In Case You Forgot” och de – jag försöker hitta ett passande alternativ till ‘bitterljuva’ – svidande sötsura soulserenaderna ”Every Little Bit Hurts” och ”How Many Times”.

Kate Bush ”The Red Shoes” (1993)kate bush-red shoes

Kate är alltid magnifik innerst inne. Det här är bara ett tillfälle då magin inte når fram lika starkt utåt. Delvis, jo. Vifta inte bort storheten där den väl visar sig som i pianomeditationen ”Moments of Pleasure”, men det här är för hennes del en mellanplatta, den enda hon släppte under 1990-talet och följdes av ett tolv år långt uppehåll. Men det var tack och lov inte det definitiva slutet.

RELATERAT:  SVT:s egen 90-talsnoja finns fortfarande tillgänglig på SVT Play. Men troligen inte för all framtid…  Jag har i sammanhanget också roat mig med att leta fram diverse ärevördiga publikationers åsikter i frågan. Paste Magazine listar sina 90 favoriter. Rolling Stone drar till med 100 stycken. Slant Magazine likaså. Hur väl sammanfaller deras domar med varandra – och med min? Fortsättning följer…

Värstingar ur vaxkabinettet: 1980-talets bästa album – del 1

yemenity2010 lista , , , , , , , , , , , , , , , ,

Vilka var de egentligen? De bästa skivorna, som vi brukade kalla dem en gång i tiden, eller LP. I det vi kan kalla moderna musikgenrer, från det 1980-tal vars dominerande musikaliska trender i sommar högtidlighålls av Sveriges Television. Oavsett om de nu finns tillgängliga på CD eller nedladdningsbara från nätbutiker så handlar det här om sammanhållna album i sin helhet. (Varje era innehåller givetvis också en mängd enskilda sånger, låtar, stycken som definierar tiden för folk i allmänhet – eller mest för en mindre grupp. Men det är ett projekt i sig, som kanske presenteras senare…)

Resultatet bygger givetvis på ett moget övervägande av kvalitet och beständighet, med tonvikt på det som faktiskt influerade mig på allvar under den eran i viss kombination med sådant som jag upptäckt eller snarare uppskattat mer senare i livet. Och redan under decenniet ifråga hann mina preferenser ändras en del, så sammanställningen blev mer komplex än jag föreställde mig när minnenas karusell vevades igång häromveckan. Kontentan är dock att det här är de album från åren 1980-89 som betytt mest för mig själv fram till dags dato.

Reservation för vissa avgränsningar: Inga samlingsalbum med flera artister, eller så kallade Greatest Hits med enskilda artister har räknats med. Dessutom har utpräglade filmsoundtrack också valts bort i den här genomgången.

Aptitretare – här är några kandidater som aspirerade på en plats men inte klarade sig ända fram i gallringen: Talk Talk, Was (Not Was), Chris Rea, Don Henley, Ultravox, Kajagoogoo, Steps Ahead, Madonna, Jackson Browne, Eurythmics och Daniel Lanois. Den sistnämnde är dock direkt inblandad i några alster som faktiskt landade på listan, bara som en liten ledtråd.

NOT: Länkarna från skivtitlarna leder till AllMusic eller liknande informationskällor med mer kött på benen om de aktuella verken. Nedräkningen kan börja, i omvänd rangordning fram till den absoluta toppen. Här är nummer 30-21:

30. Gil Scott-Heron & Brian Jackson ”1980” (1980). Scott-Heron (1949-2011) har av en del historieskrivare fått äran för att ha uppfunnit rap-tekniken. Det var väl 1973 i så fall. På gymnasiet hörde jag honom själv för första gången på ett så kallat blandband (be äldre anhöriga förklara fenomenet om du född senare än cirka 1989) från en klasskompis. Mannen släppte ifrån sig en serie sånger med sociala kommentarer som främst igenkännliga faktor under sin mest aktiva period. Hela ”1980” har jag egentligen inte lyssnat på förrän de senaste åren och här finns några av hans fullträffar i en allmänt angelägen kavalkad från ”Shut ‘um Down” (i efterskalven från Harrisburg-haveriet), över den hoppfulla ”Willing” till ”Corners” med sin sofistikerat subtila basfigur och betraktelser över tidens gång, in i en ny era kännetecknad av många saker som fick varningslamporna att blinka för den evige rebellen. Det var varken första eller sista gången. Men nu har han tyvärr lämnat oss för gott.

29. Phil Collins ”Face Value” (1981). Sakta men säkert har det mesta han skapat på solokvist blivit allt mindre spännande. Men det visste ni redan. De första egna eskapaderna, och allra mest den allra första, de erbjuder en anslående amalgamation av suggestiva saker som supermegafonsuccén ”In the Air Tonight” och soulinfluerade stänkare. Och så socialrealistiska sorgliga visor som ”The Roof Is Leaking”. Denna solodebut, tillbliven i en skarv mellan ett par Genesis-album och avrundad med en dos Beatles-psykedelia i form av covern ”Tomorrow Never Knows” har åldrats med mer behag än det mesta han släppt ifrån sig på egen hand de senaste 15 åren.

28. Stevie Wonder ”Hotter than July” (1980). Underbarnets mest pionjäriska period var redan avklarad (förstod jag så småningom) men han var kapabel att glimtvis knåpa ihop ett album med nästan idel slagkraftiga sånger, som den hitorienterade men även socialt medvetna och långtifrån uddlösa ”Hotter than July” med den ironiska ”Cash In Your Face”, klatschiga ”Did I Hear You Say You Love Me” och hyllningen till Martin Luther King i ”Happy Birthday”.

27. Fish ”Vigil in a Wilderness of Mirrors” (1989). Efter uppbrottet från Marillion samlade den profilstarke sångaren ihop sina samhälleliga frustrationer liksom ett gäng instrumenttrakterande bekanta, höjde rösten ett steg till i ett solostycke med återkommande poetiskt bildspråk och kraftfulla arrangemang. Dov dramatik, en buk sprängfylld av indignation som  får utlopp i exempelvis ”The Company”, men även finstämd romantik som i ”Gentleman’s Excuse Me” och starkt manifesterade skuldkänslor som i ”Family Business”, en bekännelse från någon som inser vad som pågår i sin omgivning men inte agerar och ser sig som medskyldig till misären.

26. ABBA ”The Visitors” (1981). Björn & Benny utvecklades under en cirka tioårsperiod till några av världens pålitligaste leverantörer av smart, snyggt arrangerad och ibland rent genialisk pop. Att hålla den nivån under ett helt album var som för så många år, oftast en oöverstiglig utmaning. Närmast kom de troligen med sin sista ‘riktiga’ LP, där inledande titellåten är en riktig thriller (som Ulvaeus på senare år avslöjat vara en förtäckt hyllning till dåvarande demokratirörelser i östeuropa). Skilsmässoskildringen ”When All Is Said and Done” är musikaliskt så exakt och elegant strukturerad att det blir ett skolexempel på det ultimata utnyttjandet av det traditionstyngda treminuterspopformatet. Över hela skivan vilar något melankoliskt men samtidigt upplyftande som gör det till ett nästan idealiskt testamente för kvartetten som gled isär snarare än sprängdes kort efteråt.

25. Level 42 ”True Colours” (1984). Hånade på många håll, slagpåse för ett flertal oförstående kritiker när de var som störst. Brittiska funkambassadörerna med fingerfärdige basisten Mark King i spetsen, som efterhand drog över mer och mer in i konventionell pop men behöll sin instrumentella pondus och intrikata idéer, hade ofta svårt att hålla sig fokuserade över ett helt cirka-40-minuters-sjok som krävs i albumform. Men 1984 kom de ändå nära den eftersträvade ihållande spänningsnivån med höjdpunkter som kampsången ”The Chant Has Begun”, ”Kouyaté” med sina orientaliska harmonier och ”Hot Water” med ett av de vräkigaste brassriff som hörts på den här sidan världskriget.

24. Steve Winwood ”Talking Back to the Night” (1982). Han gjorde mycket bra under 1980-talet, underbarnet som växt upp sedan debuten i Spencer Davis Group som tonåring ett 20-tal år tidigare. Allra vassast och mest genomsyrad av hans speciella snille är nog, i strid på målsnöret med både ”Arc of a Diver” och ”Back in the High Life”, tredje soloutflykten med oförglömliga ”Valerie”, kontemplativt gungande titellåten och en uppsjö minnesvärda melodier överlag. Han spelade i stort sett alla instrument själv på gott och ont och alla klarar inte av klaviaturljuden á la -82 idag, men gör du det är det omöjligt att inte beröras av andäktigheten och allvaret.

23. Nik Kershaw ”Radio Musicola” (1986). Han slog igenom samtidigt som flera andra engelska popsnören och fastnade väl i folkdjupen (om han fastnade alls) i det facket, men Kershaw hade en speciell melodikänsla och ett snett leende som fick honom att stå ut från mängden om man var mer uppmärksam. Artistiskt strålade hans starkaste sidor samman i den eklektiska men också direkt älskvärda kavalkaden med fylliga, färgstarka arrangemang från den inledande titellåten till avslutande melankoliska balladen ”Violet to Blue” med kraftfull gospelkör i korus.

22. Anita Baker ”Rapture” (1986). Soul. Hon har det. Eller hade då i alla fall. Hon har en väldigt bestämd blick riktad mot betraktaren från omslagets baksida, något som i sig fick en del kritiker att vakna till och vara extra uppmärksamma enligt egen utsago. Med låtar som ”Same Ole Love” och ”Watch Your Step” var det inte svårt att hålla koncentrationen när man väl fångats in av honungsrösten och de snitsiga storslagna musikaliska scenlösningarna i det drama som kallas passion på platta.

21. Saga ”Worlds Apart” (1981). Jämnhet har aldrig varit de kanadensiska neoprog-fantomernas främsta signum. Det har gått upp och ner med kraftiga kantringar under 30 år. Med ”Worlds Apart” hamnade de på världskartan, brukar åtminstone annalerna ange i efterhand. På min egen personliga radar fastnade de väl tre-fyra år senare efter ihärdigt argumenterande från vänner och bekanta först på högstadiet och sedan gymnasiet. Och det här är definitivt ett av deras absolut jämnaste och vägvinnande album, med både rymd och djup, attack och andäktighet. Nyckelspår: ”On the Loose”, ”Framed” och ”Wind Him Up”.

COMING UP: NUMMER 20-11… Snart!

BONUS: Här är en av skivorna som hamnade strax utanför listan. Men vem handlar det om? Ur motiveringen som inte riktigt räckte ända fram:  ”Var han inte lite väl smörig? Med ett förflutet i någon pensionsfärdig stämsångscombo kallad The Imperials. Väldigt amerikansk, väldigt from, väldigt… väldigt bra röst faktiskt. Det märktes när materialet matchade den naturliga förmågan, och en viss livskris hade passerat om jag minns rätt från någon intervju way back when. Plötsligt hade både en reflekterande ton smugit sig in, ihop med en tidigare oanad råhet, om än i en produktion som i grunden inte avvek så mycket från den då dominerande västkustrockiga stilmarkören i frikyrkopopgenren med omnejd.”