Änglar och demoner, kraschlandningar och crazy kitsch – strödda iakttagelser från två Eurovision-semifinaler i halvdistansens era

Änglar och demoner två nummer i rad. En liten iakttagelse i flödet. Cypern och Norge följde på varandra med liknande teman både textmässigt och väl synligt på scen. Framgångsrecept? Själv är jag fortfarande kallsinnig inför båda bidragen – men båda är i final, så det finns helt uppenbart andra åsikter. 

Fältet i första semifinalen innehöll faktiskt inslag med viss personlighet. Inte minst Ryssland, med sin kvinnliga kampsång, stilbruten och eklektisk i alla avseenden. Om det är karaktär som efterlyses så har Ukraina det också. Elektropop med harmonier som jag själv på autopilot kopplar ihop med de bulgariska damkörerna som var i ropet för sådär 30 år sedan. Men som sagt, karaktär.

Som svensk kunde man tycka att det varit ett brott mot all god ton om Sverige inte skulle ha gått vidare till final. Tusse har Star Power, refräng som slår i taket och det mesta andra man kan begära. Eller hur? Nu är den där. Men konkurrensen är, jodå, tuff.

Den typen av pop som presenterades av Irland kanske inte existerar i det här sammanhanget längre, men kändes ändå rätt uppfriskande, trots en del halvtoner som slog fel. Den fantasifulla inredningen kunde föra tankarna till Oscar-nominerade animerade filmen ”Wolfwalkers”. Men… Nej, irländarna har hamnat i en dry schlagerframgång-spell ett bra tag nu. Och det är lite synd.

Coolaste gruppnamn?  Troligen belgiska Hooverphonic vars bastanta powerpop har en kaliber jag brukar gilla, även om inte själva exemplaret det är sensationellt. Tillräckligt starkt för att ändå stå ut i sällskapet just för sin naturliga auktoritet och sofistikerade stilkänsla.

Israel verkar inne på de lätt sjuttiotalsinspererade discopopvibrationerna som annars mest fransmän ägnar sig åt allmänt numera. Ganska groovy, trots allt. Och några tydligen rekordhöga toner, som räckte till final.

Koreografin och illustrerande effekter kring någon som eventuellt lider av alkoholproblem och omges av vänner som försöker intervenera (eller motsatsen), gjorde Rumänien åtminstone visuellt spännande. Tyvärr var låten mer konturlös och hade en tendens att flyta ut i marginalerna. 

Mata Hari” – kan det bli mer kitsch? Azerbajdzjan flirtar med förstavärldskrigshistorien och levererar lagom exotisk ekivok dansuppvisning. Kanske årets mest barnförbjudna bidrag, med viss konkurrens från cyprioterna och kanske serbiska trion. 

Hitkänsla, om inte annat. Stark röst och karisma, entusiasm på scenen om än knappast originellt i arrangemang eller budskap. Sade jag att det handlar om Malta, som tydligen alla förebådat som finalist? Kan bli svårslagen där. Trots eller tack vare ett envist återkommande saxofonriff. Kan vi vara överens om att den detaljen är 2017?

Slovenien gjorde något liknande gospel. Kompetent, rätt snyggt men kanske inte det som slår mest här och nu. Och Litauens discokarikatyr det är säkert rolig innerst inne. Kanske.

Men Polen måste väl ändå ha varit kanonmat från scratch? Liksom Lettlands science fiction-inspererade epos utan riktigt definierad tonart. Danskarna flirtade med åttiotalet på helt skamlöst sätt och sjöng dessutom på danska. Djärvt men, som det visade sig, dumdristigt. Islands sjuttiotalsdisco med kärleksbudskap och lite allmänt antipretentiös hållning blev mer omhuldat. 

Snyggt svartvitt intro på Portugals Beatles-pastisch med bluesinfluenser och storslagen orkesterpop återuppväckt. Som kontrast till en trio serbiska brudar med överdos glitter och glam, som hämtade ur ”Helt hysteriskt”. Serien alltså.

Visst är den där unga bulgariskan med sin både bräckliga och till slut klimaktiskt svällande ballad en liten pärla? Stilbrotten är flitiga, som när just hon följs av ett gäng finska metallarbetare från yttre urskogen.

Flitig falsettsång men imponerande vokalt balansnummer och dynamiskt arrangemang av den där unge schweizaren som verkligen inte försöker vara anonym.

San Marino, stadsstaten med en befolkning i paritet med den svenska småstad där jag själv håller till, brukar låna in utomstående krafter, som nu i form av en hyfsat känd amerikansk rappare. Det kanske funkar. Hur långt?

Av de direktkvalificerade länderna lär Storbritannien vara chanslösa. Igen. Frankrike kan få stilpoäng för sin demonstrativt fanatiska franskhet. Och spanjorerna för sin spanskhet. Italien satsar på tungmetall! Lät lite lovande av utdraget som presenterades. Diametralt annan stil från Deutschland som tycker att alla ska vara trevliga mot varandra, medelst glada färger och barnprogramskaraktär. Men i princip som vanligt verkar ingen av de stolta resursstarka nationerna som går direkt till final automatiskt ha så mycket med slutstriden att göra. Det har funnits undantag vissa år, men det är nog inte ett av de åren. Dock, som ordstävet lyder: för all del – jag kan ha fel.

Är det för övrigt svårare än någonsin att försöka avgöra vad som är en komplett kraschlandning och vad som är tillräckligt crazy kitsch för att gå hem? Ska bidragen hålla sig på mattan och vara mainstream eller slå i taket så mycket som möjligt? Det går inte att helt räkna bort någon eller något längre. Eller att försöka likställa sina egna spontana bedömningar med vad majoriteten av européer tycker.  Samt jurygrupperna som på senare år brukat vara Sveriges bästa vän – i synlig kontrast mot folkdjupen runtom på kontinenten, enligt kalla hårda redovisade siffror på skärmen.

För ännu mer övrigt: är det senaste årets misär som gjort att de holländska arrangörerna tycks lägga så stort allvar bakom sina pausinslag? Akvatiska, akrobatiska mellanaktsnummer från landet som delvis ligger under vatten (eller skulle göra om de inte satt upp skyddsvallar). Storskaliga dansnummer med mängder av förhoppningsvis vaccinerade eller på annat sätt immuniserade dansare på scen och kopplingar till jord, luft, eld och vatten parat med en underströmmande halvapokalyptisk atmosfär. Rätt häftigt i det stora hela. Jag klagar inte. 

I ETT NÖTSKAL: 

Personliga favoriter just nu: Bulgarien, Portugal, Ryssland, Schweiz, Ukraina, Sverige, Belgien (ni vet att sju är ett bibliskt och allmänt respekterat antal att hålla sig till , eller hur?). Reservation för att jag inte närstuderat  alla de direktkvalificerade finalbidragen. 

Troligast sju högst placerade i afton: 1) Malta, 2) Schweiz, 3) Ryssland, 4) Cypern, 5) Grekland, 6) Bulgarien, 7) Sverige (optimistiskt, men ändå). 

Kortkort Melodifestivalrapport: Ja, rätt låt vann.

Egentligen behövs kanske inte så mycket mer än rubriken den här gången. Men… OK. Några korta reflektioner:

  • Kompositionskvaliteten överlag i gårdagens melodifestivalfinal var – helt OK. Det känns som om det här årets deltävlingar i stora drag sållat ut de mer fertila från det mindre fruktbara, med vissa obligatoriska undantag. Och vad som hamnade överst till slut motsvarar ganska bra gradskillnaderna i fältet. Det var en handfull bidrag det handlade om på allvar.
  • ‘Ska man betala bussbiljetten själv?’. Har den frågan ställts förut av en svensk schlagervinnare? Tusse i närmast chockat tillstånd efter sin till slut ganska överlägsna viktoria, verkade tveksam om hur transporten för en svensk representant till en Eurovision-final fungerar. Och den bristen på bortskämdhet bidrar på något sätt till intrycket av en nykläckt stjärna som inte slipat till sin mediepersona ännu.
  • Och ja, jag sade väl det: ”Voices” med Tusse låter mer som en sådan där raketmotorschlager att kasta ut i Europa än resten. The Mamas hade överlag starkast röstresurser, men någonstans saknade jag en riktig refräng som kröning på moussen. Dotter hade nog näst bäst helhetspaket, men fick nöja sig med fjärdeplats, som av en händelse exakt en poäng just efter The Mamas – för andra året i följd. Jag ser ingen total slagkraft i Eric Saades nummer, men det är snyggt iscensatt. Professionellt paketerat, som jag kan ha nämnt förut.
  • Danny Saucedo har aldrig riktigt övertygat mig om sin storhet, men jag gillar fortfarande den opretentiösa 70-talsfunky-karaktären i hans bidrag i år. Och Charlotte Perrelli hade om inte annat en bastant refräng, men kanske för mycket startsträcka fram till den.

 

 

Melodifestivalen del 3-4: Potent popschlager framgångsrecept i medelmåttig konkurrens

I afton dags – för Andra Chansen. Vad har vi lärt oss av deltävling tre och fyra?

  • Vad man saknar i humor får man ta igen i de musikaliska pausinslagen. Kanske ledstjärnan för årets tredje omgång. För just de tänkta komiska inslagen föll tämligen platt. Liksom introduktionerna där artisterna satt och högläste om sina liv i vad som förmodligen inte varade mer än två minuter men kändes som tio. Undantaget artist nummer 7 – Tusse – som faktiskt hade någonting att berätta om under de minuterna.
  • Timbuktu är en etablerad artist som kanske inte ska lämna sitt vanliga civila jobb. Han gjorde ett… anständigt jobb utan något lysande manus till stöd. Att styra ut sig som fransk aristokrat och göra en cover på Mikael Wiehes moderna klassiker ”Flickan och kråkan” är, jag vet inte riktigt. Något var det – men vad? Mer hemtam när han fick chansen att hålla sig till sin vanliga genre. Liksom när han plockade fram Sabina Ddumba som pausartist. Jo, där fanns det klass.
  • I jämförelse med veckan närmast före höll de tävlande bidragen hyfsad klass den kvällen. Hyfsad. Det var inte katastrofvarning. Utan, ska vi använda ordet igen? Anständigt. Fullt anständigt. Standardiserat och storslaget, utan alltför intrikata ackordvändningar någonstans, men ett par prydligt packade paket att skicka vidare. Som veteranen Charlotte Perrelli. Vidare till final med något som närmast kan kallas helgardering. Inga nya idéer någonstans, men potent popschlager i princip. Och Tusse, som gjorde mesta möjliga av sitt välproducerade världsförbättrarepos.
  • Humorn, ja… Inbrytningen av de två efterhängsna buskiskaraktärerna från en av alla bondkomiska följetonger i svensk television tillförde, försiktigt uttryckt, inte riktigt så mycket som avsett. 
  • Fjärde omgången: Per Andersson är på något sätt alltid ett säkert kort. Ihop med Pernilla Wahlgren blir det småtrevligt. Inte radikalt i något avseende, men idén att låta Anna Hedenmo göra behärskad parodi på sin stapelvara ”Min sanning” i det här sammanhanget var trots allt bättre än de redan kulturbrottsrubricerade högläsningarna veckan före.
  • Och det misärspäckade mellanaktsnumret med eldfängda olyckor och smockor på scen är väl säsongens höjdpunkt. Hittills. Eller hur?
  • Annars: säsongens mest otidsenliga bidrag i form av ännu ett dansband: Sannex. Nästan chockerande brist på kontakt med nutiden. Eller också alldeles för mycket kontakt med en nära dåtid som många skulle önska åter i form av soliga semesterresor som fått ställas in senaste året. Men allvarligt… Ska vi ha en seriös diskussion om verkshöjd och versmått från visthusboden? Nej, glöm och gå vidare.
  • Det är en fördel att kunna sjunga generellt. Som The Mamas. Deras schwungkapacitet skjutsar ett habilt bidrag högre per automatik än för de flesta konkurrenterna.
  • Eric Saade har däremot inte rösten som sin starkaste resurs. Men han har uppnått en viss nivå av professionalism som andra saknar och satt ihop ett nummer med förhållandevis spartansk karaktär, avsaknad av riktig hook, men ändå någonstans igenkännbart som övergenomsnittligt i det aktuella utbudet.
  • Kanske något överraskande att Tess Merkel med meriter från Alcazar åkte ut. Hyfsat discotryck där men samtidigt ingen överdos av personligt uttryck, dock.

Dotter och de andra i en devalverad deltävling

Mönstret går igen? Visst brukar det vara så och det kanske är en naturlag: av fyra deltävlingar varje år kommer några att ha en… aningen högre genomsnittlig klass än andra. Helgens utslagning serverade ett svagt slagfält, förlåt startfält, för något direkt slag var det aldrig. Det hade varit ett motbjudande mirakel om till exempel Dotter inte hade gått vidare härifrån. Det var väl också ganska självklart att Anton Ewald skulle göra det, hur lite entusiasm jag än kan visa upp för hans nummer. En liten lyrisk detalj innan jag glömmer det: visst vad det ungefär exakt samma rim som användes av honom och Frida Green? ”Silence… and guidance”?

Två pensionärer får också en andra chans: Eva och Eva. Inte i betydelsen Attling och Dahlgren. Jag protesterar inte, även om jag givetvis inte kan arbeta upp någon extrem entusiasm för dem heller. Det är bara lite kul. Och det skulle jag faktiskt säga även om ett av inslagen som åkte ut först. Den gladlynta duon som hyllade 1990-talet levde kanske i en annan dimension om de trodde att numret skulle fungera i dag. Men – det var färgglatt och påminde om ett decennium då vissa av oss till och med var unga.

Det allmänna upplägget för varje deltävling tycks variera kraftigt beroende på vilka programledare som håller i trådarna. Hur mycket de nu håller i sina egna trådar. Men karaktären var definitivt väsensskild från föregående vecka. Och Christer Björkman gjorde sig själv närmast minimal i rutan. Har någon pratat med honom eller har han själv insett sina begränsningar? 

Finns något mer livsnödvändigt att tillägga i det här läget? Nej, troligen inte. På återseende.

Melodifestivalen 2021: Deltävling 1 – Publiken vill ha party

Publiken poängterar partyfaktorn. Det är en slutsats man kan dra av den första deltävlingen i årets, av omständigheterna framtvingat något annorlunda paketerade festivalföljetong anno 2021. Och till finalen direkt gick två bidrag som representerar olika generationer av dansgolvsdängor. Eller förresten, gör de? Jo, visserligen har vi ett glasklart utslag av dansbandsnostalgi representerat av en kvartett gubbar ungefär i min ålder. Alltså Arvingarna. Som bedyrade sin ambition att stanna ute hela natten och inte gå hem. Ett sista skrik ut i natten innan man går i pension kanske. Nej, nej, nej… Så gamla är ju varken de eller jag. Men. Jag skulle personligen inte ha röstat fram dem. Nostalgifaktor eller inte. Danny Saucedo motsvarar, säger jag på ren autopilot, ett yngre publiksegment. Men låten den här gången, nästan demonstrativt antiambitiös och med en text så tunn att den tycks uppgå i intet, är rytmiskt och i alla andra avseenden en släkting i rakt nedstigande led till Chic med sin pionjärdiscofunk från sent 1970-tal och några år framåt. Nile Rodgers borde väl ha kunnat uppskatta tendenserna här, eller?

Annars kan man redan nu ana fruktan som väller fram över att kvinnorna ska diskrimineras bort, som ibland varit fallet i tidigare års utslagningar. Den här gången blev det nästan löjligt. Både Jessica Andersson, som den här gången begåvats med en kort sagt riktig låt, och den för mig tidigare helt okända Nathalie Brydolf hade väl mer i åtminstone Andra chansen att göra än garagerockarna och den ganska anonyma pojkpopserenaden som hamnade där.

En oroande nyhet inför den här publiklösa säsongen har varit att festivalgeneral Björkman själv tänkte anta rollen som programledare. De godare nyheterna är att han inte gör hela det jobbet själv. Tack och lov. Organisationsförmåga har han säkert gott om, men karisman och ledigheten framför kameran är inte lika  framträdande. Hur lediga och levande kommer de här veckorna nu att bli utan publik? Tja, karaktären kanske blir mer klinisk men det är upp till artister och andras professionalitet att rensa ut eventuellt negativa vibrationer i processen. Och starten var i alla fall inte katastrofal, men till den allmänna sammanbindningen bidrog Lena Philipssons upparbetade rutin och självdistans mer än Björkmans pliktskyldiga presentationer. Startfältet i dej här andra omgången som startar om en stund ser spontant svagare ut. Musikaliskt alltså. Men för all del, jag kan ha fel.

Vilket virus vinner i kväll?

Det talas om damernas år. Och borde vara det. En handfull grabbar i rad har skickats ut i Europa från Sverige i sammanhanget de senaste åren. Det borde bli annorlunda i år. Om inget slår slint i huvudet på internationella jurygrupper eller en betydande andel svenska hemmaröstare. Eller ett visst världsomspännande virus vänder trenden och slår ut hela startfältet. Eller ser till att allt ställs in. Vi kan inte säkert veta att det verkligen blir en melodifestivalfinal i afton förrän det är dags. Antar jag. 

Så, vad har hänt under halvannan månad hittills – och vem vinner?

Visst. Jag trodde väl också att de båda relativt unga men rutinerade schlagerpojkarna skulle gå direkt till final från första deltävlingen. Robin och Felix. Hälften slog in. Och Felix, alltså han med efternamnet Sandman visade professionell entusiasm över att ’bara’ ha nått andra chansen. Inte överraskande krånglade han sig vidare till Globen den vägen men jag trodde inte att The Mamas skulle slå an så väl som de gjorde. Beklagar det inte på något sätt. Deras låt ”Move”  är formstöpt, men de har envisats med att lägga in små identitetsmarkörer kopplade till gamla skolans gospel och till och med smugglat in en eller annan halvnot i slutet. Och framförandet? Högt över genomsnittet. Tyvärr kan deras medverkan med John Lundvik i fjol ligga dem i fatet. Vore det som att skicka hälften av samma bidrag igen? Ingen kan väl heller klaga på röstresurserna hos veteranen Sonja Aldén, men hon representerar numera en schvungen schlagervärld som har väldigt schvårt att schlå sig fram i schammanhanget. Ingen märkvärdig ballad, rätt snygg ändå men inte tillräckligt distinkt. Ett av många sedvanliga offer längs vägen mot Friends Arena. 

För övrigt: hiphop var tydligen inte framgångsreceptet i Linköping 1 februari 2020, första dagen efter Brexit. Vad det nu har med saken att göra – ville bara flika in det. En överdos drama men lägre dos idérikedom. Nu tänker jag på ballerinabidraget från Malou Prytz. Det var väl hon som slog igenom förra året som yngsta finalist, eller minns jag helt fel? Nu var det främst kompositionen som plattats till mer än nödvändigt. Tanken var väl att det skulle väcka mer storslagna känslor än vad det finns täckning för i struktur och komposition överhuvudtaget. Alltså, någon borde ha ansträngt sig lite mer. Och då framförallt låtskrivarna, som i år tycktes stå i centrum på ett annat sätt än tidigare. De korta förfilmerna innan framförandet av bidragen fokuserade främst på dem, vilket trots allt var en ny spännande strategi. Har låtskrivare, som långtifrån alltid är desamma som framförande artister, något vettigt att säga om sina alster? I vissa fall, ja. Inte alla. Många musiker har förvånansvärt svårt att prata om musik överhuvudtaget och förklara hur de tänkt på ett begripligt sätt, vilket inte är någon ny uppenbarelse. Andra skulle kunna hålla låda hur länge som helst, vilket inte krävs i det här fallet. Men när en av de amerikanska grabbarna i ensemblen som knåpat ihop Felix Sandmans låt om känslomässiga pojkar, förklarade att han älskar melodin, måste man ändå ställa motfrågan: var det inte just bristen på melodi som hindrade dem från att flyga iväg till finalen omgående? Spekulerade siaren från stenåldern, som i det här fallet bara uttrycker sin egen förvåning över att ett så påkostat nummer inte grundades i något mer, just det, melodiskt. Monotont är snarare det mest adekvata adjektivet. En reaktion som troligen skvallrar om begynnande, om inte fullt manifesterade ålderstecken. Robin Bengtsson har lämnat Dressman-kompisarna hemma i år och installerat koreografiska hologram i bakgrunden. En allmän stelhet genomsyrar helheten, men där fanns i alla fall en melodi med hyfsad hook. Ibland har sådana detaljer betydelse. 

En aning beige, kanske? Andra deltävlingen i Göteborg var inte direkt överstimulerande. Min fru var i alla fall bättre på att förutsäga resultaten. Men att Anna Bergendahl borde och skulle gå till final vad vi ganska överens om. En lagom majestätisk historia med koreografi och klädkod jag inte fullt ut inser storheten i, men då talar jag alltså om det visuella. Musikaliskt stod det ut i mängden. Att Jan Johansen inte har samma dramatiska känsla som den på ett sent stadium diskvalificerade Thorsten Flinck och inte kunde bära upp det bidrag han tilldelats i all hast var knappast en överraskning. Och Linda Bengtzings artistiska vision har jag aldrig lyckats dechiffrera.  Dotter har varit med tidigare och jag vill minnas att jag uppskattade det bidraget mycket mer än majoriteten av folket gjorde. Nu var jag först överraskad att hon gick direkt till final, trots sina stolta referenser till Florence + the Machine och annat lovande. Men hon har talang. Hon har röst. Och låten kan lyfta i längden.

Tredje deltävlingen från Luleå: Någon som kommer ha något därifrån? Det kanske var de minst lättglömda kandidaterna som klarade sig till final. Men vilka var det? Uppenbarligen var jag inte tillräckligt koncentrerad för att göra några minnesanteckningar den kvällen. Ett litet gott råd till låtskrivare: organisk är inte samma sak som att planka valfri produkt ur Avicii-katalogen. Det är dig jag menar, Victor Crone. Även om det nog inte var just du utan någon av dina kompanjoner som beskrev bidraget just med ordet organisk. Men direkt till final från Malmö bar det.  Däremot hörde jag en ganska tjusig och lagom spänstig elektroballad med den oväntade duon Ellen Benediktson och Simon Peyron, som tog sig till andra chansen men tyvärr inte längre. När det gäller professionalitet och ett paket som har något slags vinnande karaktär över sig så var ändå det allra sista bidraget av de 28 kombattanterna, ”Brave” med Hanna Ferm något som utmärkte sig. Hur organiskt är det? Oklart. Men klart klatschigt och melodiskt över genomsnittet.

Är det här alltså verkligen damernas år? Även om en parad av pojkar skickades till final från Andra chansen, kvarstår intrycket att det inte borde vara någon av deras tur i år. Även om vi utvecklat en tradition att på något sätt hitta en manlig vinnare även när det inte borde ha gått. Alla våra senaste representanter har inte varit en Måns eller John. Personligen hade jag också velat se duon Ellen och Simon med sin powerballad i finalen, men fruktade med rätta att de skulle möta övermäktigt motstånd från den talträngde herr Anis. 

Annars utgjordes höjdpunkterna i den förlängda sändningen från Andra chansen av pausinslagen med Loreen, och kombinationen Tomas Ledin och Björn Skifs. Samt givetvis, Björn Gustafssons oförlikneliga comeback. Den oändliga raden av föregångare på väg in i den nyöppnade Hall of Fame var nästan definitionen av ’tårta på tårta’ med sitt överdrivet dignande bord av sekundsnabba nostalgitrippar med diabetesframkallande potential. Det är inte svårt att hitta nominerade eller redan invalda kandidater som rimligtvis inte riktigt gjort rätt för sig där. Vilka är kriterierna egentligen? Men det här har framför allt varit ett oförargligheternas melodifestivalår, så att förarga sig är egentligen inget jag är motiverad att bli. Bara en aning disträ och likgiltig mellan varven.

Programledarna är ännu en nykomponerad combo. När det gäller naturlig talang är det främst nykomlingen Linnea Henriksson som överraskat mest positivt. Skratta inte nu, men jag har väldigt vaga uppfattningar om vem hon är sedan tidigare. Men hon verkar spontan, avslappnad och omtyckbar. Där har de gjort ett fynd. Manus har pendlat upp och ner, men har åtminstone uppfyllt en acceptabel trevlighetspotential denna extra intensiva virusvarningsvinter. Om vi ens ska kalla det vinter. 

  • Förresten, är det någon idé att fortsätta med den gamla folksporten ‘räkna tonartshöjningar’? Numera räknar man kallt med att de inte kommer, så jag har glömt att försöka hålla något slags koll.
  • Och när lanseras Melodifestivalens egen Hall of Shame? Kan tänka mig ett antal lämpliga aspiranter som antingen försvunnit i förlåtande förgätlighet,  eller fastnat i minnet av fel orsaker. 
  • Borde jag tippa en vinnare av allt? Jag tvekar, men gör det enkelt för mig; någon av kvinnorna i fältet. En annan utgång vore faktiskt förargelseväckande nästan på allvar. 

Startfältet från SVT, bara för att. 

Sverige snubblade på mållinjen i årets ”Game of Tunes”. Eller?

Hit men inte längre. Eller, ’så nära men ändå så långt ifrån’. Välj själva. Ända in i sista momentet fanns det hopp, men om vi som medborgare överlag varit mer matematiskt begåvade och förstått precis hur fördelningen av publikpoängen egentligen fungerar – vilket ingen verkar göra utom möjligen den där norrmannen från europeiska kringkastningsunionen som alltid är på plats vid röstningsceremonin – borde vi väl förstått vartåt det barkade hän. 

Allt är relativt. En aning mer kärlek ur folkdjupen fick han, John Lundvik. I alla fall jämfört med fjolårets unge herr Ingrosso som närmast demonstrativt diskriminerats när de rösterna räknades in efter att ha gjort succé hos jurygrupperna runtom i Europa. Så, historien upprepar sig delvis men resultatet var ändå ett steg upp. Ett litet. Sverige slutade, ja vadå, sexa? Norge – Norge! – tog tydligen hem mest publikröster av alla – alla! – bidrag. Catchy kitsch är inte att förakta. Även Islands åtminstone ytligt provokativa ‘piska mig hårt’-pamflett kammade hem högre poäng av ‘vanligt folk’. Verklighetens folk, som någon tidigare svensk partiledare skulle ha sagt. Det är kanske så här det har varit hela tiden när vi haft en kombination av inringda och inskickade röster samt jurygrupper. Men tendensen har inte synts lika tydligt förrän med det här sättet att redovisa resultatet. Holland som vinnare, eller Nederländerna om vi nu ska vara noggranna, är väl inte så upprörande i sig. Hyggligt modern ballad och ett land som inte vunnit sedan det fortfarande fanns diktaturer på iberiska halvön och Lasse Berghagen var ung och het i branschen. De får gärna arrangera nästa år. Jag gillade Italien och Nordmakedonien också. Och kanske framförallt Australiens bindgalna barocknummer som uppgavs handla om förlossningsdepression men snarast signalerade att någon fått en överdos morfin eller lustgas före framträdandet. Vad fanns att inte gilla där?

Själv hade jag faktiskt tippat Ryssland som segrare före Nederländerna och Azerbajdzjan i en liten intern pool vi hade med de fyra personer som såg tävlingen ihop. Jag lyckades nog inte bäst men var ganska nära att få till tipsen om de tre sämst placerade länderna. San Marino fick sedan obegripligt många folkröster och förstörde delvis den prognosen. De där så kallade Fem Stora länderna fortsätter ha svårt att hävda sig; alltså Frankrike, Spanien, Tyskland, Storbritannien och… Italien är undantaget som förmodligen alltid är besvikna när de inte är absolut mest älskade och högst uppburna av alla länder i alla avseenden. Men de har haft en genomgående stark period efter sin återkomst till tävlingen och hängde med i toppstriden i år igen.

Under semifinalerna hade flera deltagare problem med tonträffen och jag började faktiskt undra om det hade något med akustiken i lokalen att göra eller bara handlade om nerver. I finalen var det få sådana uppenbara obalansakter. Med undantag tag för, just det, inbjudna gästen Madonna. Höga toner bekommer henne inte riktigt längre, möjligen med ålderns rätt samtidigt som hennes register egentligen alltid varit mer begränsat än hos flertalet av de superstjärnekonkurrenter hon tävlade om uppmärksamheten med under genombrottet på 1980-talet. Flera av vilka nu är döda. Död kan man ändå inte säga om hennes show i sig, som levde på koreografi och starkt symbolladdade begrepp. Sånginsatserna svajade alltså, men hon fortsätter ändå att försöka provocera på något sätt.

Så. Alltså. Ska vi acceptera faktum, att omvärlden eller i alla fall resten av Europa kanske tröttnat en smula på Sverige i det här sammanhanget? Med undantag för de mer i branschen invigda och som vi naturligtvis i det här sammanhanget måste framhålla har hyfsat god smak. Det kan vi faktiskt, helt objektivt, inte säga om alla andra européer med tillgång till telefon. Som jag sade, helt objektivt och sakligt… Ett intressant experiment vore att låta amerikaner ringa in och rösta i nästa års final. Hur skulle resultatet bli då? Alternativt kineser, eller den samlade afrikanska kontinenten. Möjligheterna är många. Kontentan av det här är väl att Sverige vid en punkt i tävlingen som sagt var synbart mycket nära men sedan visade sig vara ganska långt ifrån. ’Verka men inte synas så mycket’ ser ut att vara en mer gångbar strategi. Svenskar var ju inblandade i sådär hälften av alla bidrag i går som kompositörer eller koreografer, bensprättare eller barnvakter. Som vanligt, med andra ord. 

Vi kan i alla fall stoltsera med ett bidrag som var i stort sett perfekt framfört i sin genre, hade vissa egna idéer insydda i en invand gospelpopkostym – och just egna idéer i berörda genrer är en betydande bristvara. Kan snillena bakom årets bidrag från, säg Cypern eller Schweiz med stadig stämma och blicken fäst framåt hävda att de haft några personliga visioner i åtanke överhuvudtaget?

Politiska protester verkar ha inskränkt sig till att islänningarna vecklade ut en banderoll med Palestina-flaggan när de fick det slutliga röstningsresultatet. Inte förvånande hördes burop i lokalen efter det som kan gå till historien som ‘tygmanifestationen i Tel Aviv’. Jo förresten, dessförinnan hade redan nämnda Madonna tydligen låtit samma flagga flasha förbi bredvid en israelisk men jag medger att jag inte hann notera det själv. Hela debatten om tävlingens vara eller icke vara i just Israel just nu är en större diskussion med flera dimensioner som vi kan gå in längre på någon annan gång. Som arrangör gjorde de i alla fall rent professionellt och showmässigt ett, enkelt uttryckt, ganska bra jobb. Särskilt jämfört med hur det brukar se ut när östeuropeiska länder fått äran att husera festivalen. 

Men rent statistiskt, var det den längsta Eurovisionfinalen någonsin? Till slut översteg den fyra timmar. Någon har väl koll på det där. Liksom att någon nervös nöjesmurvel under söndagen kommer att ha koll på att de rimligtvis måste ringa Bert Karlsson för en kommentar, av för mig helt obegripliga anledningar, lika obegripligt som att Leif Mannerström regelbundet blir uppringd om allting annat. Eller har det ofoget upphört nu?

Tillbaka till verkligheten. Eller till att börja med, finalavsnittet av ’ni vet vad’. Den aningen polariserande händelseutvecklingen förra veckan har i varje fall definitivt lagt grunden för genuin ovisshet kring utgången… Go Gendry!

Relaterat: Om någon vill grotta ner sig i exakt hur röstandet fungerat i Eurovision-historien finns det bland annat en Wikipedia-sida för sådant. Det har inte direkt varit en spikrak väg framåt sedan starten. 

Ståtliga serenader segerrecept i årets Melodifestivalfinal?

Vi är av med de värsta. Nu återstår ett ganska anständigt startfält, definitivt mer spännande än fjolårets final som jag – ärligt talat – har väldigt vaga minnen av. Tydligen skrev jag något inför den under rubriken ”Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal”. Den formuleringen behöver jag inte använda i år. Finns det någon självklar vinnare? Nej, vilket är en del av charmen. Personligen vill jag verkligen undvika att skicka iväg några missriktade föraningar. Experttips, gallups ur folkdjupen, bookmakers, Spotify-spelningar et al – nej, ingen vidare koll där.

Men… Wiktoria är tillbaka, inte lika akut charmoffensiverande som i tidigare försök men med en ståtlig stark serenad som kan vinna. Ett av hoten finns i en annan stram historia med 70-talistisk profil, framförd av en 16-åring som knappt stått på en scen förut, men har en oväntat stark scennärvaro och gör något personligt av det han fått sig tilldelat. Det handlar alltså om Bishara. Lisa Ajax känsla för dramatik blev mer uppenbar i Andra chansen och är en outsider som inte helt ska räknas bort. Jon Henrik Fjällgren – han står för något eget om inte annat. Hur genuint är det? Hur etnoretro på gott och ont? 

På tal om retro. Dit får man väl räkna ”Victorious” med Lina Hedlund, vidare från en av de två svagare deltävlingarna. Hon skruvar upp tempot utan att tillföra så mycket till sin genre och själv undrar jag mest om hon ska snubbla i trappan. Vilket hon tydligen gjort under repetitionerna, eller hur var det? Mycket vilja och intensiv publikflirt ryms i duetten ”Hold You” med Hanna Ferm & Liamoo. Som inte heller bringar mycket nytt blod i sig och rimligen borde landa på nedre halvan. Men de ser rätt förälskade ut, gör de inte? Ungdomlig energi och entusiasm kan rädda mycket, som för Malou Prytz. Hon är svår att ogilla, men vinner knappast heller. ”Hello”, då? Här handlar det om en veteran, som jag själv knappt hade hört talas om förut. Internationell karriär bakom sig och grafisk inramning på scen som han knappast kan hävda inte hämtat någon inspiration alls från Mr Zelmerlöws ”Heroes”. Men professionellt är det och med en hook som min fru gnolar i köket med jämna mellanrum. Och på tal om hookar… Arvingarna borde vara en parentes i sammanhanget som representant för det gamla gubbagardet, men refrängen är mordiskt melodisk och ger dem troligen märkbart stöd från samma segment i Svea Rike som fixade Robert Gustafssons dansbandspastisch till final förra året. Dock, de internationella jurygrupperna lär vara ljummare. 

Vilka har jag glömt – eller sparat till sist? Nano gör det bästa han kan av en suggestiv kampsång som inte kan komma över det faktum att den är en blekare version av ”Hold On”. Bästa låten rakt av är ”Ashes to Ashes” med Anna Bergendahl på promenad i en virtuell vildmark. Omvägen via Andra chansen har nog inte kortslutit chanserna för gott, men det kanske trots allt är för…traditionellt och 1960-talsdoftande för att älskas av alla i den dag som i dag är. Fördomsfullt räknar jag även här med att internationaljuryn kräver högre hipfaktor. Men vad tycker de om John Lundviks moderna Motown-soul av ett slag som kunnat låta helt rätt i ett par decennier? Kompositionen i sig är inte perfekt eller banbrytande, men framförandet är närapå klockrent, med inglidande gospelkvartett som kompletterande vitamininjektion.

 

Eget önskeresultat:

1. John Lundvik ”Too Late for Love”

2. Anna Bergendahl ”Ashes to Ashes”

3. Wiktoria ”Not With Me”

4. Bishara ”On My Own”

5. Lisa Ajax ”Torn”

6. Mohombi ”Hello”

7. Malou Prytz ”I Do Me”

8. Nano ”Chasing Rivers”

9. Arvingarna ”I Do”

10. Jon Henrik Fjällgren ”Norrsken”

11. Hanna Ferm & Liamoo ”Hold You”

12. Lina Hedlund ”Victorious”

 

OK, efter att ha råkat nosa lite på andra förhandsprofetior så kommer här mina egna, mot bättre vetande: 

1. Bishara ”On My Own”

2. John Lundvik ”Too Late for Love”

3. Wiktoria ”Not With Me”

4. Mohombi ”Hello”

5. Arvingarna ”I Do”

6. Anna Bergendahl ”Ashes to Ashes”

7. Jon Henrik Fjällgren ”Norrsken”

8. Lisa Ajax ”Torn”

9. Malou Prytz ”I Do Me”

10. Nano ”Chasing Rivers”

11. Hanna Ferm & Liamoo ”Hold You”

12. Lina Hedlund ”Victorious”

 

Så. Gjort är gjort. Syns på andra sidan floden…

Eurovision 2018: Kvalitet kontra kitsch – vad lönar sig bäst?

 

Det är dags. Att tycka något och försöka förutse. Något. Vårens svenska melodifestivalkavalkad lämnade mig ljummare än vanligt. Men jag har blivit mer välvilligt inställd till gossen Ingrosso efter successiv hjärntvätt – typ. Det är tillräckligt sofistikerat för att hamna på övre halvan i kväll. Men troligen för slick för att vinna. 

Semifinalerna var som redan påpekats av andra, i princip uppdelade i två avdelningar: kvalitet och kitsch. Det mesta mer långtidshållbara tävlade i tisdags, men torsdagen hade högre procentandel ’kul mot sin vilja’-kandidater. Nu har det mesta av det sistnämnda rensats ut innan finalen, på gott och ont. Och startfältet i stort är ganska starkt efter de omständigheter som brukar råda. När det gäller att verkligen på allvar tippa en vinnare är jag tveksam, främst på grund av min egen uppenbarligen konservativt kalibrerade kompass. Jag har fortfarande svårt att se Cypern och Israel som allvarliga aspiranter till att arrangera nästa år. Ihållande rykten hävdar motsatsen. Så OK – we’ll wait and see…

Avdelningen kul men knappast vinnare: Norges fiolfunk med tidigare segraren Alexander Rybak är enklast uttryckt småtrevlig. Moldaviens spring i dörrar-sketch på scen är mer minnesvärd än deras låt, men visuellt släpper det in välbehövligt vinddrag i salongen. Danmarks järnåldersopus konkurrerar med åtminstone en handfull andra djungeltrummande bombasmer (om jag inte räknar fel och glömmer bort hur många sådana nummer som redan eliminerats) men de där skäggen går i alla fall genom rutan. 

Avdelningen tunggung: Ungern drar in metallverkstaden bland glittret och tjänar några stilpoäng på det, men vad fastnar? Mest får det mig att minnas ”Echo” med Outtrigger från den svenska uttagningen häromåret. Visst var den bättre? 

Avdelningen kul… Eller kanske inte: Tjeckiens klämkäcke misstänkte mormonmissionär (klädkoden stämmer i alla fall) på utflykt i Europa. Den ukrainske vampyren med brinnande klaver som sällskap. Hm.

Avdelningen ’värd en bättre låt’: Australiska Jessica Mauboy har energi nog att kunna sälja överskott till mer behövande konkurrenter. Kunde hon inte ha fått några fler ackord och brötiga basgångar som backup? Storbritannien lider delvis samma sjuka med staplade klyschor på varandra. Verkligen inte värst i klassen, men diskvalificerar sig ånyo fullt frivilligt från alla seriösa segerspekulationer. Skyll er själva…

Avdelningen ’vad ska spanjorerna hitta på i år då’: Jo, en uppryckning efter fjolårshaveriet. Min frus flitiga konsumtion av spanska talangjakten ”Operación Triunfo” har exponerat mig tidigt för årets bidrag, en romantisk duett som inte får taket att ramla ner men är ganska behaglig i största allmänhet, om än långt från dynamiken i deras mest dramatiska schlagerballader – som jag brukar gilla mer än genomsnittet av den europeiska publiken. 

Avdelningen finstämda ballader: Flera har redan fallit för bilan i kamp med mer iögonenfallande nummer med örongodisaspirationer som i sin desperation ibland slår helt slint, men lyckas tränga genom bruset på något sätt. De mer stillsamma stunderna som återstår (förutom nämnda Spanien) levereras av Litauen, Irland och hemmalaget Portugal, som samtliga lär få kämpa för att inte krossas av omgivande audiokaskader.

Avdelningen BÄST: Österrike. Ja, ni läste rätt. Landet som pendlar mellan kalkon och kanon i det här sammanhanget slår till med en elektrogospelballad (à la Nano i svenska fjolårsuttagningen) med driv och definitivt en av de bästa sångarna på scen i form av Cesár Sampson. Tyvärr har de glömt klämma in någon form av kitschfaktor som krävs för att vinna, om det var det de siktade på. Estland med sitt orgiastiska operanummer, apropå potenta röstresurser. Vad heter damen? Elina Nechayeva. Lägg namnet på minnet. Italienarna, som showade till det med ett av fjolårets bästa nummer, tar allting på stort allvar och sjunger tydligen om rädslan för terrorism. Det låter väldigt italienskt och elegant melankoliskt. Nämnde jag Tyskland? Rätt elegant ballad (eller serenad?), med lite mer punch än balladkamraterna jag dömde ut förut. 

Avdelningen övriga eller ’de jag råkade glömma’: Serbien, Frankrike, Albanien, Finland, Slovenien och Bulgarien. Och Nederländerna! Vet inte vad jag tror om någon av dem. Jo, de bulgariska bombasmerna kanske drar in en del växelmynt. 

Om några timmar kommer jag att få äta upp det mesta av ovanstående och nedanstående, samt lova att aldrig mera profetera om något i detta illustra sammanhang (vilket jag i så fall inte kommer att hålla). Men det är vad bloggar är till för. Att ha fel av rätt orsaker. Så, Cypern kanske vinner. Eller Israel (som verkar ha ett fint och viktigt budskap serverat i ett korus jag helt enkelt inte kan välsigna). Men det kommer inte att vara mitt fel. Av mina personliga favoriter har troligen Estland störst chans att hamna högst. Sverige blir sjua. Arrangörslandet Portugal riskerar att landa längst ner. Inte på grund av pur uselhet utan av slätstrukenhet. Kom ihåg att jag varnade er.

Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal

Finaldags. För ett par veckor sedan började jag spåna på följande inledning:

”Som ni kanske märkt har den börjat. Melodifestivalen. I den form av följetong vi nu sett i ett femtontal år. Och för att gå rakt på sak: Det artar sig obevekligt till en av de svagaste finalerna sedan det här upplägget inleddes. Jag hoppas att jag har fel. Att jag kanske omvärderar ett eller annat bidrag och att den sista deltävlingen och Andra chansen kan skaka om i kortleken.”

Sedan dess har det ljusnat en smula. Det är kanske ingen katastrofal uppställning vi ser i afton. Men det är knappast klackarna i taket heller. Det är mig just nu ganska likgiltigt vem som vinner. Eller… Det här är första gången jag på allvar fruktar att Samir & Viktor skulle kunna jubla högst även efter den svenska finalen. Men, nej – riktigt så lågt har vi väl inte sjunkit än, eller?

Återigen kommer de unga manliga förmenta hjärtekrossarna att dominera numerärt i finalen. Och jag måste medge att jag blev överraskad när det var just Jessica Andersson och hennes inte fullt så överväldigande disconostalgia som blev första kvinnan att direktkvalificera sig. Men innovationer verkar inte vara välkomna i år. Nu är det inte många som har försökt med det. I min enfald trodde jag att Dotter i tredje deltävlingen faktiskt kunde ha en chans genom att sticka ut med sin avighet, udda taktbyten och något som faktiskt såg ut som ett personligt uttryck. Men nej, sådant verkar inte belönas. Snarare bestraffas.

En påtaglig tendens anno 2018 har varit betoningen på en egen berättelse som ska refereras på halvannan minut innan bidraget framförs. Har det varit så länge eller är det mer framhävt än förut? Svåra erfarenheter, kriser och sjukdom i familjen. Eller engagemang för utsatta. Visst kan det vara sympatiskt och behjärtansvärt, men bidrar det till att stärka själva sångernas budskap? Kan inte de stå för sig själva och uttrycka något i egen kraft? Jag noterar det här draget eftersom det, rätt eller fel, förefaller mer utbrett i år än någonsin tidigare.

Ballader i klassisk stil är en bristvara. Undantaget här är den rutinerade låtskrivaren John Lundvik och om han kan hävda sig i finalen skulle det bryta av mot mönstret, inte bara i svensk schlagerhistoria utan med tanke på hur fältet faktiskt ser ut i år. Det ska vara dansvänligt. Kul. Koreografin ska sitta där. Och helst inte avvika allt för mycket från ett väl beprövat mönster. Ja, ni ni hör hur jag låter. Men under ett bra år i svensk 2000-talsmelodifestivalshistoria brukar jag hitta fyra eller fem låtar under TV-turnén runt Sverige som jag faktiskt gillar. Även i finalen brukar utslagningsprocesserna ha resulterat i ett någotsånär anständigt fält. I år känns det alltså tunt. Inte mycket har verkligen fångat min uppmärksamhet.

Nu bör noteras att min egen instinkt för vad som fungerar blir mer och mer avslagen och daterad. Till slut har jag insett vad man i det fallet förlorar på att i princip bojkotta ett program som ”Idol” i TV4. Det är tydligen därifrån många av de blivande stjärnorna hämtas. När de verkar nykläckta för mig, har de i själva verket redan en uppbyggd fanbase. Så, min spontana reaktion häromveckan, ‘Martin Almgren vem då?’ framstår uppenbarligen som ‘goddag yxskaft’ för några tusen andra medborgare.

Att de flesta artister av äldre snitt, alltså över 35, är med som (snällt uttryckt) kuriosa och (kanske mer konkret) kanonmat, det vet vi nu. Enstaka gånger kan någon av dem skrälla. Av alla medvetet kitschiga bidrag som egentligen inte bjudits in för att ha en chans var ändå Edward Bloms hyllning till köket ett av de roligare. Svårt att verkligen tycka illa om, eller hur? Trots allt överdåd och dess totala brist på behärskning. Men ska man tycka synd om Kicki Danielsson som på allvar trodde att hon hade en chans i dagens tävlingsklimat? Och hade Kalle Moraeus kvalificerat sig till finalen om han varit med, säg, förra året? Ungdomsdyrkan är som vi redan vet inte ny, men kanske ännu mer accentuerad i år.

Melodifestivalen är som regel mer intressant som ett socialt fenomen än ett musikaliskt och något att verkligen beröras av. Men jag hade ändå velat se något bidrag som verkligen bränner till i finalen.  I fjol hade vi Nano som gick mest genom rutan och Wiktorias bidrag som var den bästa kompositionen, rakt av. Juryn valde Dressmann. Men är det någon som i nuläget kan se en blivande Eurovisionvinnare här?

Över en lördagslunchbuffé på en lokal restaurang där loungeversioner i Kenny G-stil av ikoniska 1980- och 90-talsdängor fyllde luftrummet, spekulerade jag och min fru en stund över resultatet i kväll. Hon hoppas mest på Felix Sandman eller Mendez. Och visst, åtminstone den sistnämnde har personlighet, även om han osade mer energi och vinnarinstinkt med ”Adrenaline” från millenniets embryofas. Mariette har närvaron och karisman, men knappast Låten med stort L. Benjamin Ingrosso har professionaliteten och favorittipsen på sin sida, men finns det några mätbara spår av mänskligt liv i ”Dance You Off”? Så till den verkliga avvikaren från mönstret; årets pensionärspaket med dispens att mingla med millenniegenerationen; Rolandz. Robert Gustafssons persona lyfter några minuters buskis till något med kapacitet att störa den hierarkiska ordningen överst på höstacken. Om inte de internationella jurygrupperna får krupp och kräver iltransport till Karolinska. Om inte annat ser vi i alla fall ett band på scenen. Kommer ni ihåg att det faktiskt fanns en tid när sådana var mer vanligt förekommande, såväl i melodifestivalsammanhang som på de brett belysta scenerna överhuvudtaget?