Sverige snubblade på mållinjen i årets ”Game of Tunes”. Eller?

Hit men inte längre. Eller, ’så nära men ändå så långt ifrån’. Välj själva. Ända in i sista momentet fanns det hopp, men om vi som medborgare överlag varit mer matematiskt begåvade och förstått precis hur fördelningen av publikpoängen egentligen fungerar – vilket ingen verkar göra utom möjligen den där norrmannen från europeiska kringkastningsunionen som alltid är på plats vid röstningsceremonin – borde vi väl förstått vartåt det barkade hän. 

Allt är relativt. En aning mer kärlek ur folkdjupen fick han, John Lundvik. I alla fall jämfört med fjolårets unge herr Ingrosso som närmast demonstrativt diskriminerats när de rösterna räknades in efter att ha gjort succé hos jurygrupperna runtom i Europa. Så, historien upprepar sig delvis men resultatet var ändå ett steg upp. Ett litet. Sverige slutade, ja vadå, sexa? Norge – Norge! – tog tydligen hem mest publikröster av alla – alla! – bidrag. Catchy kitsch är inte att förakta. Även Islands åtminstone ytligt provokativa ‘piska mig hårt’-pamflett kammade hem högre poäng av ‘vanligt folk’. Verklighetens folk, som någon tidigare svensk partiledare skulle ha sagt. Det är kanske så här det har varit hela tiden när vi haft en kombination av inringda och inskickade röster samt jurygrupper. Men tendensen har inte synts lika tydligt förrän med det här sättet att redovisa resultatet. Holland som vinnare, eller Nederländerna om vi nu ska vara noggranna, är väl inte så upprörande i sig. Hyggligt modern ballad och ett land som inte vunnit sedan det fortfarande fanns diktaturer på iberiska halvön och Lasse Berghagen var ung och het i branschen. De får gärna arrangera nästa år. Jag gillade Italien och Nordmakedonien också. Och kanske framförallt Australiens bindgalna barocknummer som uppgavs handla om förlossningsdepression men snarast signalerade att någon fått en överdos morfin eller lustgas före framträdandet. Vad fanns att inte gilla där?

Själv hade jag faktiskt tippat Ryssland som segrare före Nederländerna och Azerbajdzjan i en liten intern pool vi hade med de fyra personer som såg tävlingen ihop. Jag lyckades nog inte bäst men var ganska nära att få till tipsen om de tre sämst placerade länderna. San Marino fick sedan obegripligt många folkröster och förstörde delvis den prognosen. De där så kallade Fem Stora länderna fortsätter ha svårt att hävda sig; alltså Frankrike, Spanien, Tyskland, Storbritannien och… Italien är undantaget som förmodligen alltid är besvikna när de inte är absolut mest älskade och högst uppburna av alla länder i alla avseenden. Men de har haft en genomgående stark period efter sin återkomst till tävlingen och hängde med i toppstriden i år igen.

Under semifinalerna hade flera deltagare problem med tonträffen och jag började faktiskt undra om det hade något med akustiken i lokalen att göra eller bara handlade om nerver. I finalen var det få sådana uppenbara obalansakter. Med undantag tag för, just det, inbjudna gästen Madonna. Höga toner bekommer henne inte riktigt längre, möjligen med ålderns rätt samtidigt som hennes register egentligen alltid varit mer begränsat än hos flertalet av de superstjärnekonkurrenter hon tävlade om uppmärksamheten med under genombrottet på 1980-talet. Flera av vilka nu är döda. Död kan man ändå inte säga om hennes show i sig, som levde på koreografi och starkt symbolladdade begrepp. Sånginsatserna svajade alltså, men hon fortsätter ändå att försöka provocera på något sätt.

Så. Alltså. Ska vi acceptera faktum, att omvärlden eller i alla fall resten av Europa kanske tröttnat en smula på Sverige i det här sammanhanget? Med undantag för de mer i branschen invigda och som vi naturligtvis i det här sammanhanget måste framhålla har hyfsat god smak. Det kan vi faktiskt, helt objektivt, inte säga om alla andra européer med tillgång till telefon. Som jag sade, helt objektivt och sakligt… Ett intressant experiment vore att låta amerikaner ringa in och rösta i nästa års final. Hur skulle resultatet bli då? Alternativt kineser, eller den samlade afrikanska kontinenten. Möjligheterna är många. Kontentan av det här är väl att Sverige vid en punkt i tävlingen som sagt var synbart mycket nära men sedan visade sig vara ganska långt ifrån. ’Verka men inte synas så mycket’ ser ut att vara en mer gångbar strategi. Svenskar var ju inblandade i sådär hälften av alla bidrag i går som kompositörer eller koreografer, bensprättare eller barnvakter. Som vanligt, med andra ord. 

Vi kan i alla fall stoltsera med ett bidrag som var i stort sett perfekt framfört i sin genre, hade vissa egna idéer insydda i en invand gospelpopkostym – och just egna idéer i berörda genrer är en betydande bristvara. Kan snillena bakom årets bidrag från, säg Cypern eller Schweiz med stadig stämma och blicken fäst framåt hävda att de haft några personliga visioner i åtanke överhuvudtaget?

Politiska protester verkar ha inskränkt sig till att islänningarna vecklade ut en banderoll med Palestina-flaggan när de fick det slutliga röstningsresultatet. Inte förvånande hördes burop i lokalen efter det som kan gå till historien som ‘tygmanifestationen i Tel Aviv’. Jo förresten, dessförinnan hade redan nämnda Madonna tydligen låtit samma flagga flasha förbi bredvid en israelisk men jag medger att jag inte hann notera det själv. Hela debatten om tävlingens vara eller icke vara i just Israel just nu är en större diskussion med flera dimensioner som vi kan gå in längre på någon annan gång. Som arrangör gjorde de i alla fall rent professionellt och showmässigt ett, enkelt uttryckt, ganska bra jobb. Särskilt jämfört med hur det brukar se ut när östeuropeiska länder fått äran att husera festivalen. 

Men rent statistiskt, var det den längsta Eurovisionfinalen någonsin? Till slut översteg den fyra timmar. Någon har väl koll på det där. Liksom att någon nervös nöjesmurvel under söndagen kommer att ha koll på att de rimligtvis måste ringa Bert Karlsson för en kommentar, av för mig helt obegripliga anledningar, lika obegripligt som att Leif Mannerström regelbundet blir uppringd om allting annat. Eller har det ofoget upphört nu?

Tillbaka till verkligheten. Eller till att börja med, finalavsnittet av ’ni vet vad’. Den aningen polariserande händelseutvecklingen förra veckan har i varje fall definitivt lagt grunden för genuin ovisshet kring utgången… Go Gendry!

Relaterat: Om någon vill grotta ner sig i exakt hur röstandet fungerat i Eurovision-historien finns det bland annat en Wikipedia-sida för sådant. Det har inte direkt varit en spikrak väg framåt sedan starten. 

Ståtliga serenader segerrecept i årets Melodifestivalfinal?

Vi är av med de värsta. Nu återstår ett ganska anständigt startfält, definitivt mer spännande än fjolårets final som jag – ärligt talat – har väldigt vaga minnen av. Tydligen skrev jag något inför den under rubriken ”Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal”. Den formuleringen behöver jag inte använda i år. Finns det någon självklar vinnare? Nej, vilket är en del av charmen. Personligen vill jag verkligen undvika att skicka iväg några missriktade föraningar. Experttips, gallups ur folkdjupen, bookmakers, Spotify-spelningar et al – nej, ingen vidare koll där.

Men… Wiktoria är tillbaka, inte lika akut charmoffensiverande som i tidigare försök men med en ståtlig stark serenad som kan vinna. Ett av hoten finns i en annan stram historia med 70-talistisk profil, framförd av en 16-åring som knappt stått på en scen förut, men har en oväntat stark scennärvaro och gör något personligt av det han fått sig tilldelat. Det handlar alltså om Bishara. Lisa Ajax känsla för dramatik blev mer uppenbar i Andra chansen och är en outsider som inte helt ska räknas bort. Jon Henrik Fjällgren – han står för något eget om inte annat. Hur genuint är det? Hur etnoretro på gott och ont? 

På tal om retro. Dit får man väl räkna ”Victorious” med Lina Hedlund, vidare från en av de två svagare deltävlingarna. Hon skruvar upp tempot utan att tillföra så mycket till sin genre och själv undrar jag mest om hon ska snubbla i trappan. Vilket hon tydligen gjort under repetitionerna, eller hur var det? Mycket vilja och intensiv publikflirt ryms i duetten ”Hold You” med Hanna Ferm & Liamoo. Som inte heller bringar mycket nytt blod i sig och rimligen borde landa på nedre halvan. Men de ser rätt förälskade ut, gör de inte? Ungdomlig energi och entusiasm kan rädda mycket, som för Malou Prytz. Hon är svår att ogilla, men vinner knappast heller. ”Hello”, då? Här handlar det om en veteran, som jag själv knappt hade hört talas om förut. Internationell karriär bakom sig och grafisk inramning på scen som han knappast kan hävda inte hämtat någon inspiration alls från Mr Zelmerlöws ”Heroes”. Men professionellt är det och med en hook som min fru gnolar i köket med jämna mellanrum. Och på tal om hookar… Arvingarna borde vara en parentes i sammanhanget som representant för det gamla gubbagardet, men refrängen är mordiskt melodisk och ger dem troligen märkbart stöd från samma segment i Svea Rike som fixade Robert Gustafssons dansbandspastisch till final förra året. Dock, de internationella jurygrupperna lär vara ljummare. 

Vilka har jag glömt – eller sparat till sist? Nano gör det bästa han kan av en suggestiv kampsång som inte kan komma över det faktum att den är en blekare version av ”Hold On”. Bästa låten rakt av är ”Ashes to Ashes” med Anna Bergendahl på promenad i en virtuell vildmark. Omvägen via Andra chansen har nog inte kortslutit chanserna för gott, men det kanske trots allt är för…traditionellt och 1960-talsdoftande för att älskas av alla i den dag som i dag är. Fördomsfullt räknar jag även här med att internationaljuryn kräver högre hipfaktor. Men vad tycker de om John Lundviks moderna Motown-soul av ett slag som kunnat låta helt rätt i ett par decennier? Kompositionen i sig är inte perfekt eller banbrytande, men framförandet är närapå klockrent, med inglidande gospelkvartett som kompletterande vitamininjektion.

 

Eget önskeresultat:

1. John Lundvik ”Too Late for Love”

2. Anna Bergendahl ”Ashes to Ashes”

3. Wiktoria ”Not With Me”

4. Bishara ”On My Own”

5. Lisa Ajax ”Torn”

6. Mohombi ”Hello”

7. Malou Prytz ”I Do Me”

8. Nano ”Chasing Rivers”

9. Arvingarna ”I Do”

10. Jon Henrik Fjällgren ”Norrsken”

11. Hanna Ferm & Liamoo ”Hold You”

12. Lina Hedlund ”Victorious”

 

OK, efter att ha råkat nosa lite på andra förhandsprofetior så kommer här mina egna, mot bättre vetande: 

1. Bishara ”On My Own”

2. John Lundvik ”Too Late for Love”

3. Wiktoria ”Not With Me”

4. Mohombi ”Hello”

5. Arvingarna ”I Do”

6. Anna Bergendahl ”Ashes to Ashes”

7. Jon Henrik Fjällgren ”Norrsken”

8. Lisa Ajax ”Torn”

9. Malou Prytz ”I Do Me”

10. Nano ”Chasing Rivers”

11. Hanna Ferm & Liamoo ”Hold You”

12. Lina Hedlund ”Victorious”

 

Så. Gjort är gjort. Syns på andra sidan floden…

Eurovision 2018: Kvalitet kontra kitsch – vad lönar sig bäst?

 

Det är dags. Att tycka något och försöka förutse. Något. Vårens svenska melodifestivalkavalkad lämnade mig ljummare än vanligt. Men jag har blivit mer välvilligt inställd till gossen Ingrosso efter successiv hjärntvätt – typ. Det är tillräckligt sofistikerat för att hamna på övre halvan i kväll. Men troligen för slick för att vinna. 

Semifinalerna var som redan påpekats av andra, i princip uppdelade i två avdelningar: kvalitet och kitsch. Det mesta mer långtidshållbara tävlade i tisdags, men torsdagen hade högre procentandel ’kul mot sin vilja’-kandidater. Nu har det mesta av det sistnämnda rensats ut innan finalen, på gott och ont. Och startfältet i stort är ganska starkt efter de omständigheter som brukar råda. När det gäller att verkligen på allvar tippa en vinnare är jag tveksam, främst på grund av min egen uppenbarligen konservativt kalibrerade kompass. Jag har fortfarande svårt att se Cypern och Israel som allvarliga aspiranter till att arrangera nästa år. Ihållande rykten hävdar motsatsen. Så OK – we’ll wait and see…

Avdelningen kul men knappast vinnare: Norges fiolfunk med tidigare segraren Alexander Rybak är enklast uttryckt småtrevlig. Moldaviens spring i dörrar-sketch på scen är mer minnesvärd än deras låt, men visuellt släpper det in välbehövligt vinddrag i salongen. Danmarks järnåldersopus konkurrerar med åtminstone en handfull andra djungeltrummande bombasmer (om jag inte räknar fel och glömmer bort hur många sådana nummer som redan eliminerats) men de där skäggen går i alla fall genom rutan. 

Avdelningen tunggung: Ungern drar in metallverkstaden bland glittret och tjänar några stilpoäng på det, men vad fastnar? Mest får det mig att minnas ”Echo” med Outtrigger från den svenska uttagningen häromåret. Visst var den bättre? 

Avdelningen kul… Eller kanske inte: Tjeckiens klämkäcke misstänkte mormonmissionär (klädkoden stämmer i alla fall) på utflykt i Europa. Den ukrainske vampyren med brinnande klaver som sällskap. Hm.

Avdelningen ’värd en bättre låt’: Australiska Jessica Mauboy har energi nog att kunna sälja överskott till mer behövande konkurrenter. Kunde hon inte ha fått några fler ackord och brötiga basgångar som backup? Storbritannien lider delvis samma sjuka med staplade klyschor på varandra. Verkligen inte värst i klassen, men diskvalificerar sig ånyo fullt frivilligt från alla seriösa segerspekulationer. Skyll er själva…

Avdelningen ’vad ska spanjorerna hitta på i år då’: Jo, en uppryckning efter fjolårshaveriet. Min frus flitiga konsumtion av spanska talangjakten ”Operación Triunfo” har exponerat mig tidigt för årets bidrag, en romantisk duett som inte får taket att ramla ner men är ganska behaglig i största allmänhet, om än långt från dynamiken i deras mest dramatiska schlagerballader – som jag brukar gilla mer än genomsnittet av den europeiska publiken. 

Avdelningen finstämda ballader: Flera har redan fallit för bilan i kamp med mer iögonenfallande nummer med örongodisaspirationer som i sin desperation ibland slår helt slint, men lyckas tränga genom bruset på något sätt. De mer stillsamma stunderna som återstår (förutom nämnda Spanien) levereras av Litauen, Irland och hemmalaget Portugal, som samtliga lär få kämpa för att inte krossas av omgivande audiokaskader.

Avdelningen BÄST: Österrike. Ja, ni läste rätt. Landet som pendlar mellan kalkon och kanon i det här sammanhanget slår till med en elektrogospelballad (à la Nano i svenska fjolårsuttagningen) med driv och definitivt en av de bästa sångarna på scen i form av Cesár Sampson. Tyvärr har de glömt klämma in någon form av kitschfaktor som krävs för att vinna, om det var det de siktade på. Estland med sitt orgiastiska operanummer, apropå potenta röstresurser. Vad heter damen? Elina Nechayeva. Lägg namnet på minnet. Italienarna, som showade till det med ett av fjolårets bästa nummer, tar allting på stort allvar och sjunger tydligen om rädslan för terrorism. Det låter väldigt italienskt och elegant melankoliskt. Nämnde jag Tyskland? Rätt elegant ballad (eller serenad?), med lite mer punch än balladkamraterna jag dömde ut förut. 

Avdelningen övriga eller ’de jag råkade glömma’: Serbien, Frankrike, Albanien, Finland, Slovenien och Bulgarien. Och Nederländerna! Vet inte vad jag tror om någon av dem. Jo, de bulgariska bombasmerna kanske drar in en del växelmynt. 

Om några timmar kommer jag att få äta upp det mesta av ovanstående och nedanstående, samt lova att aldrig mera profetera om något i detta illustra sammanhang (vilket jag i så fall inte kommer att hålla). Men det är vad bloggar är till för. Att ha fel av rätt orsaker. Så, Cypern kanske vinner. Eller Israel (som verkar ha ett fint och viktigt budskap serverat i ett korus jag helt enkelt inte kan välsigna). Men det kommer inte att vara mitt fel. Av mina personliga favoriter har troligen Estland störst chans att hamna högst. Sverige blir sjua. Arrangörslandet Portugal riskerar att landa längst ner. Inte på grund av pur uselhet utan av slätstrukenhet. Kom ihåg att jag varnade er.

Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal

Finaldags. För ett par veckor sedan började jag spåna på följande inledning:

”Som ni kanske märkt har den börjat. Melodifestivalen. I den form av följetong vi nu sett i ett femtontal år. Och för att gå rakt på sak: Det artar sig obevekligt till en av de svagaste finalerna sedan det här upplägget inleddes. Jag hoppas att jag har fel. Att jag kanske omvärderar ett eller annat bidrag och att den sista deltävlingen och Andra chansen kan skaka om i kortleken.”

Sedan dess har det ljusnat en smula. Det är kanske ingen katastrofal uppställning vi ser i afton. Men det är knappast klackarna i taket heller. Det är mig just nu ganska likgiltigt vem som vinner. Eller… Det här är första gången jag på allvar fruktar att Samir & Viktor skulle kunna jubla högst även efter den svenska finalen. Men, nej – riktigt så lågt har vi väl inte sjunkit än, eller?

Återigen kommer de unga manliga förmenta hjärtekrossarna att dominera numerärt i finalen. Och jag måste medge att jag blev överraskad när det var just Jessica Andersson och hennes inte fullt så överväldigande disconostalgia som blev första kvinnan att direktkvalificera sig. Men innovationer verkar inte vara välkomna i år. Nu är det inte många som har försökt med det. I min enfald trodde jag att Dotter i tredje deltävlingen faktiskt kunde ha en chans genom att sticka ut med sin avighet, udda taktbyten och något som faktiskt såg ut som ett personligt uttryck. Men nej, sådant verkar inte belönas. Snarare bestraffas.

En påtaglig tendens anno 2018 har varit betoningen på en egen berättelse som ska refereras på halvannan minut innan bidraget framförs. Har det varit så länge eller är det mer framhävt än förut? Svåra erfarenheter, kriser och sjukdom i familjen. Eller engagemang för utsatta. Visst kan det vara sympatiskt och behjärtansvärt, men bidrar det till att stärka själva sångernas budskap? Kan inte de stå för sig själva och uttrycka något i egen kraft? Jag noterar det här draget eftersom det, rätt eller fel, förefaller mer utbrett i år än någonsin tidigare.

Ballader i klassisk stil är en bristvara. Undantaget här är den rutinerade låtskrivaren John Lundvik och om han kan hävda sig i finalen skulle det bryta av mot mönstret, inte bara i svensk schlagerhistoria utan med tanke på hur fältet faktiskt ser ut i år. Det ska vara dansvänligt. Kul. Koreografin ska sitta där. Och helst inte avvika allt för mycket från ett väl beprövat mönster. Ja, ni ni hör hur jag låter. Men under ett bra år i svensk 2000-talsmelodifestivalshistoria brukar jag hitta fyra eller fem låtar under TV-turnén runt Sverige som jag faktiskt gillar. Även i finalen brukar utslagningsprocesserna ha resulterat i ett någotsånär anständigt fält. I år känns det alltså tunt. Inte mycket har verkligen fångat min uppmärksamhet.

Nu bör noteras att min egen instinkt för vad som fungerar blir mer och mer avslagen och daterad. Till slut har jag insett vad man i det fallet förlorar på att i princip bojkotta ett program som ”Idol” i TV4. Det är tydligen därifrån många av de blivande stjärnorna hämtas. När de verkar nykläckta för mig, har de i själva verket redan en uppbyggd fanbase. Så, min spontana reaktion häromveckan, ‘Martin Almgren vem då?’ framstår uppenbarligen som ‘goddag yxskaft’ för några tusen andra medborgare.

Att de flesta artister av äldre snitt, alltså över 35, är med som (snällt uttryckt) kuriosa och (kanske mer konkret) kanonmat, det vet vi nu. Enstaka gånger kan någon av dem skrälla. Av alla medvetet kitschiga bidrag som egentligen inte bjudits in för att ha en chans var ändå Edward Bloms hyllning till köket ett av de roligare. Svårt att verkligen tycka illa om, eller hur? Trots allt överdåd och dess totala brist på behärskning. Men ska man tycka synd om Kicki Danielsson som på allvar trodde att hon hade en chans i dagens tävlingsklimat? Och hade Kalle Moraeus kvalificerat sig till finalen om han varit med, säg, förra året? Ungdomsdyrkan är som vi redan vet inte ny, men kanske ännu mer accentuerad i år.

Melodifestivalen är som regel mer intressant som ett socialt fenomen än ett musikaliskt och något att verkligen beröras av. Men jag hade ändå velat se något bidrag som verkligen bränner till i finalen.  I fjol hade vi Nano som gick mest genom rutan och Wiktorias bidrag som var den bästa kompositionen, rakt av. Juryn valde Dressmann. Men är det någon som i nuläget kan se en blivande Eurovisionvinnare här?

Över en lördagslunchbuffé på en lokal restaurang där loungeversioner i Kenny G-stil av ikoniska 1980- och 90-talsdängor fyllde luftrummet, spekulerade jag och min fru en stund över resultatet i kväll. Hon hoppas mest på Felix Sandman eller Mendez. Och visst, åtminstone den sistnämnde har personlighet, även om han osade mer energi och vinnarinstinkt med ”Adrenaline” från millenniets embryofas. Mariette har närvaron och karisman, men knappast Låten med stort L. Benjamin Ingrosso har professionaliteten och favorittipsen på sin sida, men finns det några mätbara spår av mänskligt liv i ”Dance You Off”? Så till den verkliga avvikaren från mönstret; årets pensionärspaket med dispens att mingla med millenniegenerationen; Rolandz. Robert Gustafssons persona lyfter några minuters buskis till något med kapacitet att störa den hierarkiska ordningen överst på höstacken. Om inte de internationella jurygrupperna får krupp och kräver iltransport till Karolinska. Om inte annat ser vi i alla fall ett band på scenen. Kommer ni ihåg att det faktiskt fanns en tid när sådana var mer vanligt förekommande, såväl i melodifestivalsammanhang som på de brett belysta scenerna överhuvudtaget?

Eurovision 2017: Sankt Salvador segrade – och sågade

Dagen efter. Dels en omfattande cyberattack mot i princip hela världen. Men även i förbigående, årets final i Eurovision. I går försökte jag mig på några tama förutsägelser och lyckades i alla fall nämna de flesta av de nummer som i slutändan hamnade högst upp. Tror jag. Inte för att jag på allvar tänkte att Moldavien skulle ta brons, men där såg vi folkets makt i aktion. Det kunde skönjas en viss diskrepans mellan juryrösterna från olika länder och de samlade inringda/in-sms:ade poängen från den berörda kontinenten med omnejd.

Först av allt: Portugal har jobbat ihop till det här. Trägen vinner – ett uttryck som sällan varit så passande. Och den lilla nästan bagatellartade balladen som gjorde det, är ju trevlig. En välkommen främmande fågel som väckte oväntat stark resonans i folkdjup såväl som hos branschmänniskorna i jurygrupperna. Om sångaren Salvador Sobral fick några nya kompisar i sällskapet efter sina segertalskommentarer om att ’musik är inte fyrverkerier – det är känslor’ och underförstått såga minst hälften av sina konkurrenter som ytliga posörer, ja…. Det är en annan fråga. Har han helt fel? Nej. Har han helt rätt? Var på skalan skulle han placera fjolårsvinnaren från Jamala, om han ser en skala i sammanhanget överhuvudtaget? Men det är OK. Musiker behöver inte ha en nyanserat genomtänkt synpunkter för att det de säger ska vara intressant, bara det känns som om det ligger något slags ideal eller allvarlig övertygelse bakom.

Sedan finns ju, som andra (exempelvis Markus LarssonAftonbladet) redan påpekat, en överhängande risk att nästa års final innebär en orgie i finstämda pianoballader. Eventuellt med fler personligt utformade småfågelinspirerade handrörelser i stället för påkostad koreografi och grafiska illustrationer. Lo-fi Lullabies in Lissabon, liksom. Den som lever får se. Jag hoppas att vi får fler framträdanden som Italiens energiska, inte särskilt originella eller nyskapande, men klatschigare form av musikaliserad civilisationskritik. Eller att fransoserna fortsätter skicka fler svalt sensuella vuxenpopsånger som årets. Den belgiska elektromelankolin belönades här, liksom till viss del Ungerns vibrerande framförande på romani. Däremot blev Armenien sorgligt förbisedda för sitt klart överpresterande nummer i en kategori som det kanske fanns för mycket av. Elektroetnopop. Men 18:e plats? Lägre än sådant som Kroatiens komedikollaps och Österrikes behagliga men nästan självförintande luftbubbla? Spanien kom i alla fall fullt välförtjänt sist. Det skär mig i hjärtat att de skickade något så komplett menlöst, men de lär sig förhoppningsvis av misstaget.

Sverige? Hedersam femteplats är väl precis lagom, eller hur – vad mer finns att säga?

Och den stolt flaggdraperade australiske moonaren, som nu ryktesvis inte alls är från Australien utan en ökänd ukrainsk skämtare, honom har det redan skrivits tillräckligt om. Ukrainsk humor kan överhuvudtaget utvecklas, att döma av insatserna från årets programledartrio. Annars landade ju showen som helhet utan att krascha. Alltid något, sade han som fick se Ödsmål.

Bara som avslutande konsumentupplysning och dokumentation före evigheten; samtliga bidrag betygsatta på den klassiska skalan från noll till fem poäng:

**** Armenien, Portugal, Italien, Frankrike, Ungern

*** Holland, Danmark, Azerbajdzjan, Norge, Rumänien, Belgien, Sverige, Bulgarien

** Polen, Vitryssland, Österrike, Moldavien, Australien, Storbritannien, Cypern, Tyskland, Ukraina

* Israel, Kroatien, Grekland, Spanien

 

Relaterat: En artikel från Politico om återkommande politiska dimensioner av tävlingen genom historien. Intervju med Salvador Sobral före finalen i spanska El País (just det, på spanska). 

Eurovision 2017: De goda, de mystiska och de menlösa

Rakt på sak. Inga krusiduller. Nu smäller det. Här är domen. Strängt taget kan årets bidrag delas in i fyra kategorier:

1) Pompösa ballader

2) Föregivet tidsenlig elektropop

3) Ren och skär Eurovision-galenskap

4) Sade jag fyra? Tja, något enstaka inslag kanske landar någon annanstans.

Men vad och vilka ur detta ofta alltför generiska utbud förtjänar några extra rader i min bok?

Ungern. Ungern? För den som försöker förstå sig på landets politiska utveckling på senare år, med alltmer tendenser till tryckfrihetsinskränkningar och hårdför nationalism är landet en källa till åtminstone en rynkad panna. Eller två. I ESC har de faktiskt skickat flera bra bidrag i olika genrer och i år slår till med ett artistiskt brandtal för minoriteters rättigheter. Wow. Som dessutom bryter av tillräckligt tydligt från den musikaliska malströmmen för att vara minnesvärd på mer än ett sätt. Welcome to The Hungary Games: Mockingjay – Part 3!

Tydligen är jag inte ensam om att hålla Armeniens bidrag från 2009. ”Jan-jan” med de illustra systrarna Inga & Anusch som en evergreen här. Själve Måns Z har kommit ut som en beundrare, om inte annat. Årets Armenian Candidate är inte riktigt lika uppseendeväckande, men i konkurrensen elektropop med vaga etnovibbar är detta definitivt ett exempel på omedelbart identifierbar klass. Borde hamna högt. Men vem vet, kanske avsaknaden av självklar hook är en nackdel.

Alltså. Ska inte Azerbajdzjan vara en, diplomatiskt uttryckt, aningen auktoritär stat? Får de verkligen göra så här? Vilka subversiva budskap döljer sig bland anteckningarna på svarta tavlan? Vad handlar hästhuvudet om? Frågorna är många, men kom inte och säg att det inte väcker intresse. Och är välgörande smyganarkistiskt eller åtminstone skapar illusionen av att göra uppror mot något. Och så den vanliga frågan: kommer de här två nu nämnda länderna som råkar angränsa varandra utan att vara överdrivet goda grannar, att ge varandra några röster i natt?

Spänningen är olidlig. Ska han orka stå upp på scenen tre hela minuter även i kväll? Ryktena talar om hälsoproblem och visst verkar han bräcklig, även om det delvis kan vara ett inslag i framförandet. Men sådana här sånger ur en svunnen era är inte övergödande vanliga i tävlingens aktuella utbud. Eller de senaste tio åren. Kan inte ignoreras. Är det möjligt att Portugal ska gå och vinna efter alla dessa år? Eller är det för sofistikerat för att landa högst upp?

I övrigt: Ja, de rumänska hiphopjoddlarna väcker i alla fall välbehövlig munterhet på samma sätt som Moldaviens totala brist på nyktert uttänkta uppslag. De båda grannländerna är ganska roliga, helt enkelt. Våra grannländer Norge och Danmark är väldigt svåra att sia om, där danskarna kör rakt in i mainstreamfåran med viss kvalitetsmedvetenhet, medan de maskerade norrmännen satsar på att sätta skräck i juryn. Jag bör väl nämna Bulgarien, som tror på ungdomlig kraft som segerrecept. Kan fungera.

Av de välbemedlade staterna som har fribiljett till finalen, så är italienarna inte helt hopplöst ute rent hitmässigt. Och bland all engelska är det uppfriskande att några envist håller fast vid det egna språket. Gorillan på scen? Något ska den väl tillföra. Frankrikes ”Requiem” låter inte oväntat påfallande franskt, vilket sällan ger utdelning här, men ändå är ganska tilltalande. Britterna siktar in sig på lite av samma svala elegans utan att avvika alltför dramatiskt från ”the mainstream of this evening’s symposium” (citat stulet från ett mellansnack i en konsertupptagning med den oförliknelige Tom Lehrer ett drygt halvsekel sedan). Tyskland – lättglömd luftrumsuppfyllnad i några minuter. Eller kan den växa? Jag tvivlar. Spanjorerna är också ovanligt menlösa och har synbart svårt att bestämma sig för vilket språk de ska hålla sig till.

Sverige då? Tidigare har jag markerat viss distans till Robin & hans kostymkillar, vilket inte betyder att jag tror på ett totalt sammanbrott. Numret är skickligt uppbyggt, men det är just det det är: ett nummer. Några dolda djup ska vi inte leta efter. Om vi nu överhuvudtaget är benägna att göra det en dag som denna.

Eurovision très bon: Nittiotalsnostalgi

I afton dans. Eller vad folk nu gör mest i samband med Eurovision-finaler numera. Återkommer om det aktuella fältet senare under dagen. Men som en liten uppföljare på inlägget om 1980-talsbidrag att minnas, följer här ett annat om… 1990-talet. Fem favoriter, lite halvövervägt plockade ur mängden av det jag faktiskt minns. Även om det ibland kan krävas korta men effektiva efterforskningar för att ta reda på exakt när de deltog. 

Frankrike 1991: Amina ”Le dernier qui a parlé”. Hon kämpade mot Carolas stormvindar in på upploppet, i en av jämnaste omröstningarna i tävlingens historia. Frågan är vilket av bidragen som överlevt tidens tands gnagande bäst? Det här är fortfarande starkt, utan att höja rösten. Diskret insvepande genom gardinerna… Fun fact: sångerskan Amina, med efternamnet Annabi, har även haft ett antal filmroller genom åren, bland annat i ökendramat (bokstavligen) ”Den skyddande himlen” mot John Malkovich och Debra Winger.

Holland 1993: Ruth Jacott ”Vrede”. Arg ung dam? Eller var det så att vrede betyder fred? Bra drag är det i alla fall. Och övergenomsnittlig sånginsats. Arrangemang och genreval borde inte ha varit nydanande 1993 i tävlingen, men jag har det bestämda efterhandsintrycket av att det var det ändå. En smula nydanande.

Ryssland 1994: Youddiph ”Vechni strahnik”. Alla kom ihåg den eldröda svepande klänningen, har jag för mig. Men – låten var också bättre än genomsnittet, när ryssarna debuterade i tävlingen. Det här var uppvärmningstider. Öst mötte väst. I det här fallet genom att de forna östblockstaterna släpptes in i en klubb som dittills varit en angelägenhet för oss på andra sidan det vi kallade järnridån. Alla skulle bara vara vänner igen, vilket manifesterades bland annat genom eurovisionen. Och alla politiska spänningar var för evigt upplösta… I wish.

Portugal 1994: Sara Tavares ”Chamar a musica”. Alltså. Det är något speciellt med portugiserna. De ber inte om ursäkt för sin existens, eller för sin kultur eller sitt språk. Det har varit ett extremt framgångsrikt recept i det här sammanhanget, där landet radat upp segrar ovanpå varandra i ett aldrig sinande flöde… Allvarligt talat. Har de någonsin vunnit? Här är i alla fall en av deras inbjudande charmoffensiver, i det här fallet en ballad i klassisk stil med en vinnande refräng. Inte så världsomstörtande, men vackert.

Spanien 1995: Anabel Conde ”Vuelve conmigo”Big drama! Få gör just den akten bättre än spanjorerna. Det orubbliga, otvetydiga budskapet: Kom tillbaka till mig, dammit! Ett vänligt men bestämt nej är troligen inte att rekommendera.