Frikyrkopop für alle – ett litet korsord för den som känner sig kallad

Foto: PJ Lindahl

Begreppet har jag kanske brukat en eller annan gång förut. Men definitionerna kan variera. I det här korsordet fokuserar jag ganska envetet på Sverige (med några undantag) och med tydlig tonvikt på grupper och solister som florerade i frikyrkans kulturdomäner under 1980- och 1990-talen. Vissa av dem har hållit karriären igång sedan dess, men det är en fördel om man odlat bekantskap med den perioden och musikaliska scenen förut. Du märker om det här är för dig eller inte. Någon gång ska jag ta tag i projektet att publicera en artikelserie med arbetsnamnet ”Frikyrkopop för dummies”, men inte just i dag… Facit? Följer inte med, men följdfrågor kan formuleras i fältet för kommentarer nedan.

Just det, korsordet är framställt med hjälp av arbetsverktyget Teacher’s Corner som jag fuskat med främst på arbetet ibland de senaste åren. Och levereras i två alternativa format; pdf och png. Lycka till…

Sverige snubblade på mållinjen i årets ”Game of Tunes”. Eller?

Hit men inte längre. Eller, ’så nära men ändå så långt ifrån’. Välj själva. Ända in i sista momentet fanns det hopp, men om vi som medborgare överlag varit mer matematiskt begåvade och förstått precis hur fördelningen av publikpoängen egentligen fungerar – vilket ingen verkar göra utom möjligen den där norrmannen från europeiska kringkastningsunionen som alltid är på plats vid röstningsceremonin – borde vi väl förstått vartåt det barkade hän. 

Allt är relativt. En aning mer kärlek ur folkdjupen fick han, John Lundvik. I alla fall jämfört med fjolårets unge herr Ingrosso som närmast demonstrativt diskriminerats när de rösterna räknades in efter att ha gjort succé hos jurygrupperna runtom i Europa. Så, historien upprepar sig delvis men resultatet var ändå ett steg upp. Ett litet. Sverige slutade, ja vadå, sexa? Norge – Norge! – tog tydligen hem mest publikröster av alla – alla! – bidrag. Catchy kitsch är inte att förakta. Även Islands åtminstone ytligt provokativa ‘piska mig hårt’-pamflett kammade hem högre poäng av ‘vanligt folk’. Verklighetens folk, som någon tidigare svensk partiledare skulle ha sagt. Det är kanske så här det har varit hela tiden när vi haft en kombination av inringda och inskickade röster samt jurygrupper. Men tendensen har inte synts lika tydligt förrän med det här sättet att redovisa resultatet. Holland som vinnare, eller Nederländerna om vi nu ska vara noggranna, är väl inte så upprörande i sig. Hyggligt modern ballad och ett land som inte vunnit sedan det fortfarande fanns diktaturer på iberiska halvön och Lasse Berghagen var ung och het i branschen. De får gärna arrangera nästa år. Jag gillade Italien och Nordmakedonien också. Och kanske framförallt Australiens bindgalna barocknummer som uppgavs handla om förlossningsdepression men snarast signalerade att någon fått en överdos morfin eller lustgas före framträdandet. Vad fanns att inte gilla där?

Själv hade jag faktiskt tippat Ryssland som segrare före Nederländerna och Azerbajdzjan i en liten intern pool vi hade med de fyra personer som såg tävlingen ihop. Jag lyckades nog inte bäst men var ganska nära att få till tipsen om de tre sämst placerade länderna. San Marino fick sedan obegripligt många folkröster och förstörde delvis den prognosen. De där så kallade Fem Stora länderna fortsätter ha svårt att hävda sig; alltså Frankrike, Spanien, Tyskland, Storbritannien och… Italien är undantaget som förmodligen alltid är besvikna när de inte är absolut mest älskade och högst uppburna av alla länder i alla avseenden. Men de har haft en genomgående stark period efter sin återkomst till tävlingen och hängde med i toppstriden i år igen.

Under semifinalerna hade flera deltagare problem med tonträffen och jag började faktiskt undra om det hade något med akustiken i lokalen att göra eller bara handlade om nerver. I finalen var det få sådana uppenbara obalansakter. Med undantag tag för, just det, inbjudna gästen Madonna. Höga toner bekommer henne inte riktigt längre, möjligen med ålderns rätt samtidigt som hennes register egentligen alltid varit mer begränsat än hos flertalet av de superstjärnekonkurrenter hon tävlade om uppmärksamheten med under genombrottet på 1980-talet. Flera av vilka nu är döda. Död kan man ändå inte säga om hennes show i sig, som levde på koreografi och starkt symbolladdade begrepp. Sånginsatserna svajade alltså, men hon fortsätter ändå att försöka provocera på något sätt.

Så. Alltså. Ska vi acceptera faktum, att omvärlden eller i alla fall resten av Europa kanske tröttnat en smula på Sverige i det här sammanhanget? Med undantag för de mer i branschen invigda och som vi naturligtvis i det här sammanhanget måste framhålla har hyfsat god smak. Det kan vi faktiskt, helt objektivt, inte säga om alla andra européer med tillgång till telefon. Som jag sade, helt objektivt och sakligt… Ett intressant experiment vore att låta amerikaner ringa in och rösta i nästa års final. Hur skulle resultatet bli då? Alternativt kineser, eller den samlade afrikanska kontinenten. Möjligheterna är många. Kontentan av det här är väl att Sverige vid en punkt i tävlingen som sagt var synbart mycket nära men sedan visade sig vara ganska långt ifrån. ’Verka men inte synas så mycket’ ser ut att vara en mer gångbar strategi. Svenskar var ju inblandade i sådär hälften av alla bidrag i går som kompositörer eller koreografer, bensprättare eller barnvakter. Som vanligt, med andra ord. 

Vi kan i alla fall stoltsera med ett bidrag som var i stort sett perfekt framfört i sin genre, hade vissa egna idéer insydda i en invand gospelpopkostym – och just egna idéer i berörda genrer är en betydande bristvara. Kan snillena bakom årets bidrag från, säg Cypern eller Schweiz med stadig stämma och blicken fäst framåt hävda att de haft några personliga visioner i åtanke överhuvudtaget?

Politiska protester verkar ha inskränkt sig till att islänningarna vecklade ut en banderoll med Palestina-flaggan när de fick det slutliga röstningsresultatet. Inte förvånande hördes burop i lokalen efter det som kan gå till historien som ‘tygmanifestationen i Tel Aviv’. Jo förresten, dessförinnan hade redan nämnda Madonna tydligen låtit samma flagga flasha förbi bredvid en israelisk men jag medger att jag inte hann notera det själv. Hela debatten om tävlingens vara eller icke vara i just Israel just nu är en större diskussion med flera dimensioner som vi kan gå in längre på någon annan gång. Som arrangör gjorde de i alla fall rent professionellt och showmässigt ett, enkelt uttryckt, ganska bra jobb. Särskilt jämfört med hur det brukar se ut när östeuropeiska länder fått äran att husera festivalen. 

Men rent statistiskt, var det den längsta Eurovisionfinalen någonsin? Till slut översteg den fyra timmar. Någon har väl koll på det där. Liksom att någon nervös nöjesmurvel under söndagen kommer att ha koll på att de rimligtvis måste ringa Bert Karlsson för en kommentar, av för mig helt obegripliga anledningar, lika obegripligt som att Leif Mannerström regelbundet blir uppringd om allting annat. Eller har det ofoget upphört nu?

Tillbaka till verkligheten. Eller till att börja med, finalavsnittet av ’ni vet vad’. Den aningen polariserande händelseutvecklingen förra veckan har i varje fall definitivt lagt grunden för genuin ovisshet kring utgången… Go Gendry!

Relaterat: Om någon vill grotta ner sig i exakt hur röstandet fungerat i Eurovision-historien finns det bland annat en Wikipedia-sida för sådant. Det har inte direkt varit en spikrak väg framåt sedan starten. 

Faderlig musikpoet filosoferar om livet, universum och allting runtomkring

Han har ett kluvet förhållande till religion. Och med kluvet menas komplicerat, inte minst på grund av uppväxten inom diverse olika samfundssammanhang. Nu blir han alltmer etablerad som en av de stora svårmodiga, men – vågar jag påstå – inte särskilt svårlyssnade singer-songwriters som synts på senare år. Själv fick jag nys om Father John Misty häromåret och har lyssnat en del på hans album ”I Love You, Honeybear” via Spotify. Där finns nu även uppföljaren ”Pure Comedy”. Och i samband med senaste släppet intervjuades Father John, civilt namngiven Josh Tillman, av Jan Gradvall i podcasten ”Gradvall”. Lite lagom sinnesvidgande, provocerande och tankeväckande – något mer än genomsnittligt i dagens kulturklimat. Rekommenderas. Alltså albumet och intervjun.

I förbifarten borde jag även puffa för samme Gradvalls program om gospel och dess inflytande på modern musik, där tre svenska artister från olika perspektiv ger sin syn. Det avsnittet sändes kring årsskiftet och jag hade tänkt nämna det då, men… Bättre sänt än aldrig. Oskar Linnros, Jonatan Johansson och Carola Häggkvist broderar ut sina respektive gospelinfluenser med referenser till allt från Aretha Franklin, Elvis Presley, Andrae Crouch och Kanye West.

Gradvalls podcast hittas bland annat via Sveriges Radios hemsida.

Genomarbetat jubileumsalbum med Jars Of Clay

Jubileum. För en levande institution, skulle jag våga påstå. I alla fall för en ganska hängiven fanbase, av vilka jag föreställer mig att de flesta  finns i bandets hemland. Ja, USA. Men de har aldrig upplevts som ett exklusivt amerikanskt fenomen utan i flera avseenden som världsmedborgare.

Och nu har det gått två decennier sedan starten. Många håller troligen det allra första albumet som det bästa. Men det är det inte. Skulle jag själv välja två skivor att rekommendera först, blir det nog ”Much Afraid” (1997) och ”Who We Are Instead” (2003). Två sinsemellan soundmässigt väldigt skilda presentationer av samma kvartett.

Dags att återvända, återuppliva och åstadkomma något delvis nytt av gamla lagrar, uppenbarligen är lejonparten av kompositionerna hämtad från de tidigare album de hittills knåpat ihop och trogna följare lär känna igen det mesta. Sedan finns ett par nyskrivna saker. Den röda tråden är att de nya arrangemangen antar en konsekvent mer akustisk-orienterad prägel. Sladdarna är bevisligen inkopplade, men tonvikten ligger på att avelektronisera, rentav retroifiera och klä även ursprungligen synthesizer-impregnerade spår (de hade en kort sådan period) med mer trubadurfeeling, down-in-the-delta, jordnära kostym. Det behöver inte bli bättre för det, men här blir det ofta bra.

– Det här albumet tillägnas alla våra vänner, deklareras i CD-häftet. Urvalen har tillkommit åtminstone delvis genom omröstning i lyssnarkretsen för att markera ‘den speciella relationen med publiken’, ungefär. Kan det finnas något av samma tanke som drev Kate Bush att häromåret göra nya versioner av inspelningar hon inte var helt nöjd med från början? Det uttalas inte på något sätt här, utan är bara en fri spekulation från min sida. Det här är enkelt uttryckt alternativa tagningar, med annan betoning och oftast mer avskalade än originalen, på gott och ont.

Här finns flera sånger som är nära fullträffar från början och fungerar lika väl i den nya inramningen. Hur revolutionerande förändringarna är, varierar. Men ”God Will Lift Up Your Head” får en tämligen djärv makeover med taktbyten mellan vers och refräng. Andra har blivit lite råare, mer närgångna eller fördjupade. I enstaka fall undrar jag om gruppens mer (musikaliskt) konservativt sinnade beundrare haft för mycket att säga till om. Eller är det bara jag som ser exempelvis ”No One Loves Me Like You”, ”Silence” och ”Lovesong for a Savior” som mindre märkvärdiga och mer mediokert malande än en Greatest Hits-samling mår bra av? Låt vara att stråkarrangemanget i den sistnämnda är intagande och lyfter sången lite högre än jag trodde vara möjligt.

Då känner jag större akut entusiasm inför ”Jealous Kind”; inte så dramatiskt omstöpt men med minst lika mycket överdos av spiritual- och gospelkaraktär i dess mest genuina betydelse. Och den mörkare, nerviga nattvandringen i nyskrivna ”Ghost in the Moon”. Liksom ”Trouble Is” med sina twang-gitarrer, slamrande spikpianon och mullrande pukor, och den akustiskt nedtonade ”Fade to Grey”. Ja, som helhet är tilltaget motiverat. Jars Of Clay slår fast sin särart och visar att man kan åldras tillsammans som band med mer än pliktskyldig professionalitet i behåll.

Sedan kunde jag göra en önskelista på lysande låtar från bakkatalogen som lika gärna kunde ha hamnat här. Mitt eget subjektiva urval skulle ha fått mer betoning på klatschiga korus, krutrök och rock i ryggen – spontant slänger jag ur mig ”Overjoyed”, ”The Edge of Water”, ”Weapons” och ”Show You Love”. Men jag ska inte klaga. Originalen är ju redan tillgängliga hemma i hyllan.

Recenserat: ”20” av och med Jars Of Clay, dubbel-CD med 20 spår (Gray Matters, 2014)

Relaterat: Bandets hemsida. Stiftelsen Blood:Water Mission. Diskografi på AllMusic. Bandledaren Dan Haseltines blog. En betraktelse över bandets karriär på Christ and Pop Culture. Intervju med Haseltine i en podcast från Relevant Magazine. Min egen sammanställning av 1990-talets bästa album, inklusive ett av just Jars Of Clay. Recensioner av ”20” på JesusFreakHideOut, Christian Post samt The Christian Manifesto.

Mönstergill modern gospel med Mercy

 

MercyGospel-Lidk2014-groove-BW

Gospel. We’ve all been there. Done it. I alla fall om man är född in i frikyrkan och trots perioder av alienation eller avhållsamhet fortfarande är kvar i dess hägn. Ja, jag talar av i princip livslång erfarenhet. Av frikyrkan alltså.

Gospel. Inte bara ett annat utrikiskt uttryck för det glada budskapet, utan även en musikstil. Själv har jag ett par omgångar varit med i körer som ägnat sig åt någon variant av detta. För det finns trots allt variationer. Den variant som verkar dominera i Sverige numera är välputsad, ofta välrepeterad och åtminstone semiprofessionellt framförd, exempelvis i småtrevliga sammanhang som uppvärmningsprogram tidiga kvällar på SVT. Just småtrevligheten kan i värsta fall bli en styggelse.

Ibland ligger det något i det ganska väl spridda talesättet att gospel är roligare att sjunga än att höra. Delaktighet. Innerlighet. Intensitet. Allt det krävs för att genren ska leva och inte bara… underhålla. Meningen är ju att det ska finnas en djupare dimension här. Och det kanske det gör. Men jag har blivit mer krass på senare år och förväntar mig oftast inte att bli helt överväldigad eller emotionellt engagerad. Gospelkörer fungerar oftare bättre som en bonus på andras inspelningar där de kan skapa ett fylligare sound eller mer tryck när stjärnan själv inte räcker till. Bara det finns en hyfsat bra LÅT att spetsa till. Det material som körerna själva jobbar med har en tendens att vara elegant, lagom svängigt och med en slagsida åt det halvjazzinfluerade, kryddade ackord-dekorerade och överdrivet sofistikerade med dragning åt hitorienterad radiopop. Riff, taktbyten, instick, repetitioner, växlande solister, allmän groove och gamman… Men har det någon kvardröjande effekt?

MercyGospel-Lidk-utggrupp1-BWMercy Gospel passar in i mönstret, på gott och ont. Ett hopplock av duktiga, engagerade röster från Linköping med omnejd som häromveckan besökte Lidköping. Jag räknar till 16 sångare, varav fyra manliga. Samt en kompgrupp, inte att förglömma. Rörligheten på marknaden följer EU:s riktlinjer. Det vill säga, kören tillämpar delvis en – på handbollsspråk – utgrupperade uppställning och sprider ut sig i lokalen för bättre publikkontakt (föreställer jag mig). Det skadar inte.

Sedan kan en typisk lördagkväll i en genomsnittlig frikyrka vara en något ljum och behärskad miljö. Vi är mottagliga men inte direkt övertända. Men musiken är också ganska moget avvägd. Språkväxling svenska-engelska. OK. Ballader. Check. Modern R&B-influerad mediumsizegospel. Check. Och det ligger väl inget nedsättande i det. Men de bekräftar det mesta av det jag tidigare noterat om genrens tillstånd i stort. Och jag saknar något…

 

RECENSERAT: Mercy Gospel Choir i Lidköpings missionskyrka, lördag 22 mars 2014

Religiös populism och extremism i musikvärlden – evangelium enligt Utbildningsradion

Bit för bit… Jag har nu lyssnat av ännu ett timslångt program i serien Pop och politik från Utbildningsradion, det här med temat religion och ursprungligen sänt den 3 augusti i P2. Jag kan – med ganska omfattande egen erfarenhet av inte minst frikyrkan och permanent fascination för kopplingarna mellan religion och populärkultur – tänka mig ett otal olika artister att analysera och personer att intervjua. Det här är ett anständigt urval, med Gladys del Pilar som beskriver sin kärlek till gospel och kyrkohistoriske doktoranden Joel Halldorf som kommenterar framgångsteologins framväxt och attraktionskraft under främst 1980-talet, en period som jag väldigt väl kommer ihåg med alla sina konflikter och kontroverser kring inte minst Livets Ord och dess ledare Ulf Ekman.

Gospelns betydelse för medborgarrättsrörelsen i USA under 1950-talet och framåt, klargörs i korta men kärnfulla drag i programmets inledning. Ett montage sammanfattar dessutom den uppsjö av covers som gjorts på Leonard Cohens bitterljuva ballad ”Hallelujah”. Alla som kände sig kallade borde nog inte ha gjort det, om man säger så. Och för något år sedan läste jag ett inlägg på en filmsajt där artikelförfattaren ondgjorde sig över alla filmmakare som tyckte att låten borde sprängas in någonstans i handlingen i just deras berättelser. Det är en hymn som man måste förtjäna att använda, menade Brandon KimIFC.com. Jag är böjd att hålla med; bekvämlighet och klichétänkande är alldeles för vanligt när filmproducenter ska befolka sina ljudrälsar med utvalda sånger som ska förstärka stämningen eller i värsta fall bara fungera som en form av produktplacering för enskilda artister. Men det är egentligen helt annan fråga, som jag kanske återkommer till vid ett senare tillfälle.

”Pop och politik” med religionstema envisas också med att plocka fram en inspelning av Åsa Waldau, of Knutby’s very own Kristi brud fame, mer för kitschfaktorn antar jag. Hur många människor är ärligt talat intresserade av hennes försök till sångkarriär och hur stort inflytande har den haft i samhället? Mer intressant är Halldorfs analys av det provocerande i hennes tolkning av just begreppet Kristi brud. Kitsch kan man möjligen också kalla Stonefunkers version av ”Ovan där” till förmån för Frälsningsarmén, men den låter i alla fall bättre. Carola Häggkvist är naturligtvis nästan omöjlig att undvika i sammanhanget, som sångerska och under en tid representant för Livets Ord. Och hur påverkar det samtiden att stilbildare som Prince eller Madonna bekänner sig till speciella trosriktningar som Jehovas vittnen eller kabbalah? Kan skapa nyfikenhet, men även ses som ”Hollywoodkändisars vilja att vara unika, mer som ett exotiskt attribut” enligt Halldorf.

Motsatsen till framgångsteologi manifesteras i princip i ”One of us” med Joan Osborne från 1995, vars lyrik inte nagelfars närmare i programmet. Däremot synas fenomenet med satanistrockare från exempelvis Norge. Burzum med Varg ”Greven” Vikenes i spetsen hade en boom under 1990-talet, innan ”Greven” gjorde sig känd inte bara för musik utan även – mord. Rivalitet med kollegan Öysten Årset (stavningen kan fallera) i bandet Mayhem ledde till den senares död 1993. Med 23 knivhugg. Händelserna gav rubriker på sin tid, vilket jag har vissa minnen av, även om den musikaliska genren inte precis legat överst på min prioriteringslista vare sig då eller senare. Överhuvudtaget verkar den typ av tungmetall som utger sig för att leva ut mesta möjliga mörker mest leva på sitt kuriosavärde som extremitet i kulturkroppen. Även om en del av utövarna kanske är hängivna sina övertygelser på fullt allvar, vad vet jag? Under tidigt 1980-tal var det vanligt (inte minst bland korstågande pastorer) att peka ut flera etablerade artister som ockultister eller rena satanister med baklängesbudskap invävda i sina låtar (vilket inte skärskådas i det här programmet). Allt från ELO, Earth, Wind & Fire, Kiss, Beatles, Jethro Tull, Alice Cooper och givetvis Black Sabbath betraktades som suspekt i kretsar där jag rörde mig. Hur mycket låg det i de anklagelserna, som ibland men inte alltid utgick från gruppernas självvalda image och marknadsföringsmetoder? Diskussionen brukar vara lite mer nyanserad numera. Tror till och med att jag läst en krönika i tidningen Dagen där Black Sabbath snarast omkategoriseras till ett kristet band, men är inte helt säker på mina ögons vittnesbörd i det fallet.

Nu går jag vidare med ”Pop och politik”-avsnittet på temat manipulation, inlett av min gamla favorit Kate Bush med ”Experiment IV”, med en text om att få uppdraget att döda med sin musik. Hur har musik använts för att få folk dit man vill i exempelvis krigstider? Spännande tema. Och begreppet baklängesbudskap granskas faktiskt i det här programmet i stället…