Jubileum. För en levande institution, skulle jag våga påstå. I alla fall för en ganska hängiven fanbase, av vilka jag föreställer mig att de flesta  finns i bandets hemland. Ja, USA. Men de har aldrig upplevts som ett exklusivt amerikanskt fenomen utan i flera avseenden som världsmedborgare.

Och nu har det gått två decennier sedan starten. Många håller troligen det allra första albumet som det bästa. Men det är det inte. Skulle jag själv välja två skivor att rekommendera först, blir det nog ”Much Afraid” (1997) och ”Who We Are Instead” (2003). Två sinsemellan soundmässigt väldigt skilda presentationer av samma kvartett.

Dags att återvända, återuppliva och åstadkomma något delvis nytt av gamla lagrar, uppenbarligen är lejonparten av kompositionerna hämtad från de tidigare album de hittills knåpat ihop och trogna följare lär känna igen det mesta. Sedan finns ett par nyskrivna saker. Den röda tråden är att de nya arrangemangen antar en konsekvent mer akustisk-orienterad prägel. Sladdarna är bevisligen inkopplade, men tonvikten ligger på att avelektronisera, rentav retroifiera och klä även ursprungligen synthesizer-impregnerade spår (de hade en kort sådan period) med mer trubadurfeeling, down-in-the-delta, jordnära kostym. Det behöver inte bli bättre för det, men här blir det ofta bra.

– Det här albumet tillägnas alla våra vänner, deklareras i CD-häftet. Urvalen har tillkommit åtminstone delvis genom omröstning i lyssnarkretsen för att markera ‘den speciella relationen med publiken’, ungefär. Kan det finnas något av samma tanke som drev Kate Bush att häromåret göra nya versioner av inspelningar hon inte var helt nöjd med från början? Det uttalas inte på något sätt här, utan är bara en fri spekulation från min sida. Det här är enkelt uttryckt alternativa tagningar, med annan betoning och oftast mer avskalade än originalen, på gott och ont.

Här finns flera sånger som är nära fullträffar från början och fungerar lika väl i den nya inramningen. Hur revolutionerande förändringarna är, varierar. Men ”God Will Lift Up Your Head” får en tämligen djärv makeover med taktbyten mellan vers och refräng. Andra har blivit lite råare, mer närgångna eller fördjupade. I enstaka fall undrar jag om gruppens mer (musikaliskt) konservativt sinnade beundrare haft för mycket att säga till om. Eller är det bara jag som ser exempelvis ”No One Loves Me Like You”, ”Silence” och ”Lovesong for a Savior” som mindre märkvärdiga och mer mediokert malande än en Greatest Hits-samling mår bra av? Låt vara att stråkarrangemanget i den sistnämnda är intagande och lyfter sången lite högre än jag trodde vara möjligt.

Då känner jag större akut entusiasm inför ”Jealous Kind”; inte så dramatiskt omstöpt men med minst lika mycket överdos av spiritual- och gospelkaraktär i dess mest genuina betydelse. Och den mörkare, nerviga nattvandringen i nyskrivna ”Ghost in the Moon”. Liksom ”Trouble Is” med sina twang-gitarrer, slamrande spikpianon och mullrande pukor, och den akustiskt nedtonade ”Fade to Grey”. Ja, som helhet är tilltaget motiverat. Jars Of Clay slår fast sin särart och visar att man kan åldras tillsammans som band med mer än pliktskyldig professionalitet i behåll.

Sedan kunde jag göra en önskelista på lysande låtar från bakkatalogen som lika gärna kunde ha hamnat här. Mitt eget subjektiva urval skulle ha fått mer betoning på klatschiga korus, krutrök och rock i ryggen – spontant slänger jag ur mig ”Overjoyed”, ”The Edge of Water”, ”Weapons” och ”Show You Love”. Men jag ska inte klaga. Originalen är ju redan tillgängliga hemma i hyllan.

Recenserat: ”20” av och med Jars Of Clay, dubbel-CD med 20 spår (Gray Matters, 2014)

Relaterat: Bandets hemsida. Stiftelsen Blood:Water Mission. Diskografi på AllMusic. Bandledaren Dan Haseltines blog. En betraktelse över bandets karriär på Christ and Pop Culture. Intervju med Haseltine i en podcast från Relevant Magazine. Min egen sammanställning av 1990-talets bästa album, inklusive ett av just Jars Of Clay. Recensioner av ”20” på JesusFreakHideOut, Christian Post samt The Christian Manifesto.