Bland polariserande profeter och religiösa rebeller i poddjungeln

Pastor Billy Graham (1918-2018) var troligen en av det senaste seklets mest kända evangelikaler. Känd för sina massmöten och goda relationer till i princip alla amerikanska presidenter som valdes under hans livstid. Här är det Ronald Reagan som delar ut en medalj 1983. By White House/ Ronald Reagan Presidential Library [Public domain], via Wikimedia Commons
Evangelical. Ordet kanske låter bekant? Det är alltså den engelskspråkiga benämningen på något som på svenska ibland kallas evangelikal. Och som ytterst få egentligen kan definiera. Det har i alla fall med religion att göra – mer specifikt kristendom. Och en form av kristendom som lägger stor vikt vid att läsa Bibeln och tolka den, nej kanske inte bokstavligt, men i alla fall som en bok direkt inspirerad av Gud och därmed med viss betydelse för just du lever ditt liv. Om du betraktar dig själv som troende. På allvar. Tja, var det här den definitiva definitionen av vad ordet står för? Nej. Troligen inte. Du kan få serverat något hundratal andra versioner av vad evangelical, evangelikal eller evangeliskt kristen innebär. 

Vad många kanske även i Sverige uppfattat på senare år är nog ändå att det kan ha betydelse i politiken. Amerikansk politik framförallt. Och att många amerikaner i den aningen svävande kategorin ’white evangelicals’ helst röstar på republikanerna och att de i nuläget utgör en av regerande presidenten Donald Trumps stadigaste stödtrupper. Vilket i sig är ytterst motsägelsefullt, med tanke på hans ganska väl dokumenterade moraliska tillkortakommanden och hur viktigt just sådana personliga egenskaper traditionellt har ansetts vara av just den här väljargruppen. Själv är jag uppväxt (och fortfarande medlem) i ett svenskt samfund, en så kallad frikyrka som oftast inte brukar sätta den här etiketten på sig själv (snarare som reformert-kongregationalistisk, vilket vi kan analysera en annan gång) men där många aktiva nog ändå känner viss samhörighet med amerikanska evangelicals i flera avseenden. Inte i huvudsak i frågan om Trumps kvalifikationer men vad gäller världsåskådning i allmänhet. OK, allt det här kan diskuteras och ventileras. Och – var hittar man enklast exempel på hur den här diskussionen ser ut från amerikansk horisont? Som så mycket annat: podcaster. 

Och man råkar ha fått för sig att alla där borta på andra sidan Atlanten ser allting i svartvitt och oreflekterat delar in sig i två fientligt inställda fraktioner vad gäller religion kontra sekularism, liberalism kontra konservatism, millennialister mot baby boomers… et al – så, think again. Under de senaste månaderna har jag plöjt igenom och åtminstone ytligt utforskat utbudet av podcaster som i någon form utgår från evangelikal kristendom och sedan försöker ta reda på vad det i grunden är, och om det är något att hålla fast vid. Åsikterna går isär. Å andra sidan kommer inte många av de här följande tipsen att handla om definitiva slutsatser skrivna i sten. Det här är pågående diskussioner där programledarna själva har ganska olika utgångspunkter, eller regelbundet konfererar med gäster som bidrar med nya perspektiv. What’s not to like about that? 

Nåja, som jag sade, än så länge har jag inte hunnit lyssna av mer än ett par avsnitt av varje exempel här, men några favoriter har utkristalliserat sig, medan andra kanske kommer att bli det så småningom. Så många poddar, så lite tid… Noterbart är också att det försiggår en del korsbefruktning och flera programmakare jobbar intensivt på att bygga upp nätverk som bland annat gör att de kan poppa upp i flera poddar som programledare eller gästspelare. 

The Liturgists. Programförklaringen är så öppen det bara går. Här ska alla känna sig välkomna. Om man får tro deras egen presentation är det snarast frågan om att starta en ny folkrörelse med dialoger om livet, universum och allting. Community är ett nyckelord. Och det slår igenom även i podcasten som genomsyras av en samtalston som faktiskt låter genuint öppen och nyfiken, civiliserad och samtidigt potentiellt provocerande för vissa. Pröva själv, för all del!

Hillsong United – ett av flaggskeppen för nutida evangelikal popkultur. Typ. CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=2828526

Exvangelical. Han ger ett allvarligt intryck, Mr Blake Chastain som utan omsvep deklarerat att han lämnat vad han kallat ”the messed up subculture of evangelicalism” bakom sig för att utforska allt spännande som finns utanför. Ett avsnitt bjuder på en längre intervju med sångaren Derek Webb som tycks ha gjort en liknande resa. I övrigt finns nog fler djup att ösa ur som jag inte hunnit med än…

Drunk Ex-Pastors. Exakt hur alkoholpåverkade de är vid inspelningstillfällena, de två före detta pastorerna, är jag inte riktigt klar över. Men de blandar friskt och emellanåt lite lagom sarkastiskt observationer om sina förflutna karriärer, samtidskulturen och pågående processer i samhället. Som så många andra caster kunde korta ner uppvärmningssträckan och de mer lösryckta ’ i förbigående’-kommentarerna, men något finns här. Absolut. 

BadChristian Podcast. Hur bad är de, på en skala? Trion Toby, Matt och Joey vill i alla fall gärna poängtera sin frispråkighet och att de inte går i någons ledband. Och de har en bredd. Ställer bra frågor om livet. Också det här ett program med lite flytande, på gränsen till konturlös karaktär men som ändå lyckas hitta en riktning i regel. Som intervjun med ”The Shack”-författaren Paul Young eller sångaren Kevin Max. 

Homebrewed CultureCast. Fler exempel på ett poddkoncept som presenteras som en del av ett större paket, ett träd med olika grenar. Och kräver lite mer ingående bekantskap innan jag kan definiera precis vad de i första hand vill åstadkomma. Teologi, frågan om vad Bibeln i grunden ska vara bra för, är dock ett tydligt löpande tema, manifesterat i deviser som hashtaggen #SurvivingTheBible. 

Depolarize! Sade någon att USA var en smula splittrat? I så fall, hur ska man ändra på det? Och har den här podden några svar? Av det jag hört verkar det intressant för fler än jänkare i alla fall, till exempel samtalen med just de omtalade vita evangelikaler som befinner sig på olika sidor i den politiska debatten där. Producerat av delvis samma gäng som gör ovan nämnda BadChristian Podcast. 

En fri fågel, händelsevis flygande i havsbrisen över södra Texas en soldränkt sommarafton. Bara för att. Foto: J. Lindahl

Good Christian Fun. Visst! Jag medger. Det kan bli för mycket allvar av allt det här… Låt oss ha lite kul när vi ändå kan. För den superkristna subkulturen med dess populärkulturella utskott har genom åren gett upphov till en hel del minnesvärt stoff. Antingen för att det skulle förtjäna mer uppmärksamhet – eller för att vi kunde önska att det inte trängt igenom i bruset så mycket som det gjort. Duon Kevin T. Porter och Caroline Ely  betonar att detta verkligen är en show för vem som än vill höra på, oavsett världsbild och grad av exponering för kristen popkultur, representerad av filmer som ”God’s Not Dead” (som de dissekerar lustfyllt obarmhärtigt) eller artister som Carman. Samma sak här; jag har verkligen bara börjat utforska deras utbud efter att ha snubblat över dess existens häromveckan. Men de har producerat sig flitigt sedan starten i höstas. 

Fortsättning följer, kanske…

Annonser

Nitälskande nyhetsförmedling och nyanserad nostalgi – Årets utrikiska podcaster 2017

De bästa svenska i sitt slag är redan avklarade. Men 2017 var året då jag (till stor del med hjälp av tips från allehanda skriftliga publikationer, websidor och ja, andra podcaster) upptäckte en rad podcaster som tidigare passerat min radar obemärkta. Alternativt var helt nystartade. Det här är uppenbarligen en expanderande bransch. Eller en ren djungel. Men en ganska inbjudande djungel. 

Inom parentes syns placeringarna från förra årets lista, då jag blandade svenskt och utländskt innehåll. Har de inte varit med förut av olika ovanstående anledningar, markeras de följdriktigt som nyhet här. För det är ju den här sammanstrålningen som verkligen räknas här i världen, eller hur?

 

THE VERY BEST:

1. S-Town (ny).Det börjar med ett telefonsamtal från den amerikanska södern till This American Life-producenten Brian Reed, om ett begånget brott som inte beivrats. Fortsättningen blir något helt annat. Chockerande, melankoliserande, gripande, insiktsfullt om den mänskliga naturen…

2. You Must Remember This (ny). Hollywood i sin glans dagar, var kanske inte alltid så glansigt. Och de som gjorde sig ett namn där hade inte nödvändigtvis ett heltigenom lyckligt liv. Karina Longworth vågar verkligen gräva ner sig i längre narrativ där hon antingen följer ett tema som svartlistningen på 1950-talet, eller med nitiskt närfokus på några personligheter. Som i årets två miniserier, den första om Jane Fonda och Jean Seberg och deras parallella karriärer; följt av ett liknande koncept om Boris Karloff och Bela Lugosi.

3. Intercepted (ny)Jeremy Scahill med medarbetare från nättidningen The Intercept grottar ner sig i nyheter och analyser som ofta skiljer sig från vinklingar och dominerande intressen hos sina amerikanska kolleger på de större mediejättarna där. Exempelvis har de ägnat betydligt mer uppmärksamhet åt den pågående förödande konflikten i Jemen och andra länders brist på konstruktivt ingripande i den. Liksom vad en visst aktuellt amerikanskt presidentskap innebär för samtiden och framtiden – faktiskt även där via en del inte alltför överexponerade vinklar.

4. Late Night Live (2). Trotjänaren Phillip Adams från där nere på andra sidan globen ger sig inte, pensionär eller inte. En av världens bästa intervjuare, kort sagt. Några spännande inslag från 2017: Är egenskapen empati alltid så himla bra i praktiken? Vad berättade Saddam Hussein för CIA när han tillfångatogs efter amerikanska invasionen? Blev Indien moderniserat eller motsatsen av den brittiska kolonialmakten? Vad fällde egentligen det romerska imperiet? The List Goes On…

5. Pop Culture Happy Hour (ny). Ett glatt gäng från amerikanska NPR river av sina synpunkter på det senaste inom populärkultur med slående entusiasm och i ett högt tempo som gör att de hinner med mer på tjugo minuter eller en halvtimme än vad många andra gör med dubbelt så mycket tid till sitt förfogande. Perspektivet är amerikanskt och det är långtifrån alltid jag håller med om slutsatser eller ens konstnärliga utgångspunkter, men formatet är snyggt paketerat, redigerat och underhållande i största allmänhet.

6. The Documentary – BBC (4). Det finns inte många gömda skrymslen av planeten de inte rapporterat något ifrån. De bara tuggar på. Jag hinner inte lyssna av alla utflykter, men de jag hinner med gör mig sällan besviken. Ur utbudet: cirkuskonstens utdöende, Europas illiberala demokratier, kvinnliga filmregissörer i Nigerias Nollywood, judiska drottningar av Bollywood, återkommande analyser av USA under Trump. Med mycket mera.

7. Revisionist History (ny)Malcolm Gladwell vänder på alla stenar han kan hitta. Eller i varje fall några som andra kanske inte kommit på att vända på, och ger oss diverse nya vinklar på historiska händelser och individer som stått i centrum. Som Winston Churchill – vilka mörka sidor hade han? Och avsnittet om golfbanors destruktiva inverkan på sina omedelbara omgivningar och andras livsutrymme var bara en akut klassiker i sin genre.

8. The Bugle (tillbaka). För ett par år sedan tog jag en paus från galenskaperna med Andy Zaltzman och hans bekanta. Men i år verkade de behövas, deras ’take’ på aktualiteter med absurda sanningar som kanske klarast kan uttryckas just så…absurt. Invändningar; ljudnivåer kan gå lite upp och ner i vissa avsnitt, inte minst de som är liveinspelade, medan Andy själv har en tendens att låta svadan välla ut i sådan rasande takt att ibland går poängerna förlorade i processen. Annars? Obligatoriskt levande satir för vår tid. Amen!

9. Song Exploder (ny). Ni har hört sången. Eller inte. Nu är frågan: hur kom den till egentligen? Artister berättar själva om processen i koncentrerade sjok om cirka 15-20 minuter, under överinseende av programledaren med namnet jag tränat på att stava rätt… OK, here we go: Hrishikesh Hirway. Stämmer det? En filur som för övrigt även driver en podcast om sin favoritserie ”Vita huset”, kallad ”West Wing Weekly”.

10. Alt. Latino (ny). Magasin om en uppsjö eklektisk modern musik med latinamerikansk anknytning, i ännu en podd från nordamerikanska NPR som blivit en alltmer flitig följeslagare för mig under hösten.

11. The Film Programme – BBC (6). Inte så mycket att tillägga. Men en av den här listans verkliga veteraner fortsätter sitt värv med oförtruten envetenhet och entusiasm.

12. Rough Translation (ny). Det handlar inte alltid om vad man berättar, utan lika mycket om hur. Konsten att ställa rätt frågor i krigsdrabbade byar i Kongo; Hur definieras etnicitet i Brasilien och varför är det viktigt? Minnen från ett somaliskt fängelse… Ännu en liten pärla till podcast från amerikanska NPR.

13. 50 Things That Made the Modern Economy (ny). Från plogen till plast, papperspengar och petroleum, taggtråd, luftkonditionering och antibiotika… Här svänger det! I en BBC– serie med korta koncisa inslag som sammanfattar respektive produkters eller fenomens inflytande på det samhälle vi har i dag.

14. Embedded (ny). NPR! Igen! Gav sig bland annat på att utforska en viss Donald Trumps förflutna utifrån tidigare konfrontationer med kaliforniska golfbanemotståndare, nuvarande eller avpolletterade medarbetares bakgrunder (Kushner och Bannon), TV-såpakarriären och så vidare. Överhuvudtaget ett program som kan stiga i graderna framöver. To be continued…

15.The Relevant Podcast (8). De har en del att säga. Och flera spännande gäster att intervjua. Låt vara att sändningarna plägar dra ut mer på tiden än de borde, vilket får dem att sjunka några steg i tabellen. Min tabell, alltså. För nytillkomna läsare: podden produceras av redaktionen för Relevant Magazine, en tidskrift av och till stor del för kristna världs- och kulturmedvetna amerikaner i ett ungefärligt åldersspann mellan 20 och 38, enligt deras egen definition om jag minns rätt. Det är kanske där skon klämmer. Som Generation X-are är jag helt enkelt inte lika ’woke’ som millennialisterna (ibland kallade Generation Y). Men programmet fyller en viktig funktion i det popkulturella/existentialfilosofiska flödet, absolut!

Bästa bubblare och hetaste hedersomnämnanden, inklusive både gamla bekanta och fascinerande fenomen jag precis börjat upptäcka under 2017 års sista skälvande brusningar:  This American Life (bubblare), In Our Time med Melvyn Bragg (ny), Under the Skin with Russell Brand (ny), Freakonomics Radio (15), Haciendo el sueco (13), Homecoming (ny), How Did This Get Made? (ny), Intelligence Squared (ny), Latino USA (ny), Radio Ambulante (ny), Living with the Gods (ny), The Soul of the Nation with Jim Wallis (ny).

 

Hvad månde blifva under det nyligen påbörjade anno 2018? Den som lever och lyssnar får se – och inte minst höra… Au revoir for now, muchachos y muchachas!

Framsynt folkbildning regerar – Årets bästa podcasting och radio på svenska

Pendling och podcaster är en kombination som säkerligen inte är unik för mig. Att fara fram och tillbaka, ungefär två timmar dagligen, fem dagar i veckan ger en del utrymme i schemat för bland annat konsumtion av ljudliga medier. Hur mycket påverkar de praktiska förutsättningarna bedömningen av vad som verkligen ger mest? Ljudkvalitet – en jämn sådan – och varsamt undvikande av våldsamma volymskillnader är egenskaper som inte ska föraktas. Liksom förmågan att avgränsa sig, välsignelsen med ett fixerat manus att följa alternativt att kunna improvisera på ett professionellt sätt. Och artikulera väl, även när tempot skruvas upp. Det är beståndsdelar som jag det här året kanske mer än tidigare använt som kriterier för vad som är oumbärlig, obligatorisk podcasting och vad som ’bara’ är bra. Förvånansvärt många verbalt begåvade och talträngda tidningsmurvlar är mindre omsorgsfulla med ovanstående detaljer när de ger sig ut i etern på vinst och förlust. Exempelvis. Inga namn, men en del av dem opererar på några av landets största och mest inflytelserika skriftliga publikationer…

Med andra ord har professionalitet och producenternas kompetens för just radiomediet haft en viss inverkan på årets sammanställning. Eller sammanställningar. På grund av ett större antal nytillskott i mitt regelbundna intag har jag det här året delat upp rangordningen i en avdelning för svenskspråkiga sändningar och en annan för övriga språk – i praktiken mest engelska. 

Fjolårslistan finns givetvis tillgänglig att jämföra med, för den som så önskar. 

Här är mina aktuella favoriter i gebitet på modersmålet (som vanligt med fjolårets placeringar inom parentes):

1. Människan och maskinen (ny, alternativt tillbaka efter uppehåll). Ja, det var några år sedan de senast redde ut allahanda mysterier från det förflutna. Årets återkomst! Humanekologen Per Johansson och journalisten Eric Schüldt i samspråk, nu med fokus på filosofiska och existentiella begrepp som cartesiansk dualism, hermetism, människans syn på naturen genom tiderna och hur det har påverkat miljön. Med mera. Dåtiden, nuet och framtiden: det här är folkbildning på elitnivå. Vare sig det låter paradoxalt eller inte.

2. Snedtänkt (1). Förakta inte folklighet eller utgrävningar i det som kan verka ytligt, eller alldeles för nördstämplat för att locka en större publik. Det spelar nästan ingen roll vad ämnet är, Kalle Lind med gäster lyckas i stort sett alltid krama ur mer intressanta detaljer och oväntade kopplingar än jag väntat mig. Ständigt småleende folkbildning med mer fokus på de senaste decennierna och (framförallt men inte uteslutande) Sveriges kulturklimat under avsnittsrubriker som Svenska såpor, Ture Sventon, atomskräck, folkomröstningar…

3. Vetenskapsradion Historia (17). Från forntid till nästan nutid, vi ledsagas i alla riktningar såväl geografiskt som tematiskt, med numera förlängd sändningstid och regelbundna rappa svar om diverse historiska händelser från (inte så) hemliga vapnet Dick Harrison. Annars var några av mina favoritämnen under året världskrigsvändningar, den fordom så mäktiga Stureklanen och deras vedermödor, ryska revolutionen och antika köttsliga förlustelser.

4. USApodden (3). Tidigare känt som USA-valpodden har redax med Sara Stenholm Pihl och Ginna Lindberg i spetsen fortsatt reda ut vad som egentligen händer därborta på andra sidan sjön, efter det där famösa valet där någon blev vald som gett upphov till frustration, fascination och allmän förvåning på en sensationell skala. Ibland undrar man hur de behåller fattningen i studion. Vilket de ändå oftast gör, trots alla skäl att inte göra det.

5. Bildningsbyrån (20). ‘Tänka mot strömmen’ var den röda tråden i årets följetong med halvtimmeslånga porträtt av mer eller mindre bekanta historiska figurer som författaren George Orwell, aktivisten Harriet Tubman, korrespondenten Ryszard Kapuscinski, nyfikna nunnan Sor Juana Ines de la Cruz, okonventionella universalsnillet Emanuel Swedenborg, filosofen Hannah Arendt et al. Jag riskerar slita ut begrepp som folkbildning och kulturgärning i den här sammanställningen, men det kan inte hjälpas.

6. Spanarna (7). Spanarna fortsätter spana in i samtidens myller. Och är det en illusion, eller har de tänt till mer på senare år igen efter en mindre svacka? Det spelar mindre roll. Det fortsätter vara relevant. Upplysande. Och underhållande.

7. Kjellkritik (ny). Vem kan man lita på? Vad kan man lita på? Hur fäller man sådana avgöranden i den takt som krävs i dagens medieklimat? Kjell Eriksson med medarbetare som Emma Frans drar sitt strå till den proverbiala stacken och förklarar förutsättningarna med hjälp av konkreta exempel ur det aldrig sinande utbudet av mer eller mindre tillförlitlig information. Delar av programmet har jag själv använt i undervisningssammanhang och kommer kanske att göra det igen. Behoven tar ju inte slut.

8. Medierna (12). På tal om behov som inte tar slut. Medierna har inte precis haft mindre att göra än förut med att granska publicistiken i Sverige och omvärlden, med fenomen som ’fake news’ (vars innebörd plägar definieras av vad användaren själv inte accepterar som sanning), #metoo, terrordåd i Stockholm, mörkläggningar av skandaler i mediehus, propaganda i olika former och den återkommande diskussionen om balans – eller brist på – i nyhetsvärderingen av katastrofer långt bort kontra mer närliggande problem.

9. Människor och tro (10). En av de verkliga långkörarna på denna min personliga lista över lyssningsvärda saker i tillvaron. I år med ämnen som kristna mansideal, Guds syn på sex, samhällets syn på slöjor, antisemitism, dödshjälp, mellanöstern… Vänta nu, är det några nyheter här egentligen? Brännande teman har en tendens att behålla sin aktualitet i större eller mindre utsträckning, på gott och ont. Vem kunde ana det?

10. Konflikt (16). Handen på hjärtat, är det så här jag verkligen vill tillbringa lördagmorgnar, eller tiden på transporterande tåg, buss eller bil mellan koja och kneg, på en regelbunden basis? Kan inte alla bara vara snälla mot varandra? Av någon anledning är vi inte det. Och programmet har således en fortsatt funktion att fylla. Med tanke på hur ofta de lyckas undvika att vara oåterkalleligt deprimerande, har de ändå hittat ett sätt att utföra sitt kall med den äran. Ur årets skörd: Vad pågår i den mäktige saudiske kronprinsens huvud  – någon som vet? Hur mycket nazism tål demokratin? Apokalyptiska föreställningar och deras påverkan på politiken… Det har som ni vet varit ett åtminstone lagom händelsefullt år. På gott och ont, nämnde jag det?

HETASTE BUBBLARE: Creepypodden med Jack Werner, Filosofiska rummet, Gradvall, I fokus (från SO-rummet), Kulturpoddar i P1, Läsarpodden med Joel Halldorf och Patrik Hagman, P2 Dokumentär, Public Service, Språket med Emmy Rasper, Söndagsintervjun med Martin Wicklin.

 

 

Coming snart Up: 2017 års bästa podcaster på utrikiska – med all sannolikhet en något längre lista med ett antal inslag som inte fanns med i fjol…

 

Meximal konstpaus

OLYMPUS DIGITAL CAMERAJa, det var ett tag sedan. Som någonting nytt publicerades just här. Den senaste tiden har fritidsförfattandet främst fokuserats på en serie semesterbetraktelser från nordöstra Mexiko och sydöstra Texas, publicerade på yemenity2010. Där finns bland annat inlägg om gränspasseringsbryderier, kulturlivet i gränstrakterna och hur det står till med strandlivet i den mexikanska golfen. De senaste veckorna har mycket medierapportering handlat om sensommarens och den tidiga höstens orkaner som dragit in över Karibien och delar av USA. Texas, inte minst Houston (som jag och min fru mellanlandade i ett par gånger i somras) har drabbats hårt, medan min frus gamla hemstad Matamoros precis vid amerikanska gränsen tycks ha klarat sig relativt väl i sammanhanget. Stormvindarna är förmodligen inte helt över och stora delar av regionen har upprensningsarbete och andra problem att lösa under lång tid framöver. Fler texter om TexMex-land ska släppas efterhand.

Här på Fair Slave Trade ska kulturbevakningen också komma igång igen. Snart…

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

BILDER: Utsikt från ett plan på väg att landa i Houston; parkering i Matamoros, inklusive stenmur dekorerat med ett porträtt av staden stolthet, sångaren Rigo Tovar; varningsskylt från ett naturcenter på South Padre Island.

Relaterat tips i form av två podcaster jag upptäckt nyligen från amerikanska NPR: Latino USA och Alt.Latino, av vilka den sistnämnda framförallt siktar in sig på mindre känd musik med latinamerikansk prägel…

… och så några mer eller mindre aktuella skivtips i förbifarten, tillgängliga för strömning från, just det, Spotify (och möjligen andra jämförbara kanaler): Barock Project ”Detachment”, Bent Knee ”Land Animal”, Steven Wilson ”To the Bone”, Arcade Fire ”Everything Now”, Nad Sylvan ”The Bride Said No”, Beatrix Players ”Magnified”, Cobalt Chapel ”Cobalt Chapel”, Epica ”The Holographic Principle”… Ja, det får väl räcka för tillfället. Och har jag nämnt någon av dem förut, ber jag hundra gånger om tusen kronor. Ett löfte om att fabulera mer omfångsrikt om allt detta är naturligtvis inget annat än ett löfte om en målsättning att göra just det, men dock. Det är andemeningen som räknas, eller hur?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Mindre golf, mer grönska åt folket – evangelium enligt Gladwell

‘Jag hatar golf. Förhoppningsvis kommer du också att göra det efter det här…’

Kan man annat än älska den inledningen på ett podcastavsnitt? Ja, jag är medveten om att det finns en ansenlig skara människor som spontant skulle svara med ett rungande och kanske rent aggressivt, koketterande kränkt ‘Nej!’. Men den senaste episoden av ”Revisionist History” riktar sig inte till dem, utan till resten av mänskligheten. Författaren Malcolm Gladwell är känd för sina skrifter om sociologi, psykologi, intuitiv intelligens och allmänt oväntade vinklingar av filosofiska frågor. Typ. Podcasten har precis inlett sin andra säsong och går alltså ut hårt i startgroparna. Med utgångspunkt från Los Angeles, där den brittisk-kanadensiske Gladwell hälsar på med jämna mellanrum, funderar han över varför det finns så få allmänna parker och friluftsområden i den metropolen, medan golfklubbarna tillåts ockupera enorma ytor som bara ett fåtal betalande medlemmar får beträda.

Gladwell granskar bland annat hur mycket tid som direktörer för flera framgångsrika företag faktiskt tillbringar på golfbanan, hur detta eventuellt påverkar de berörda företagens finansiella rapporter, liksom hur en ganska gammalmodig och svårbegriplig skattelagstiftning i staden i praktiken gör att övriga medborgare förmodligen ovetande och högst ofrivilligt subventionerar en handfull fashionabla golfklubbar runtom i Los Angeles. Hur det ser ut i resten av världen får väl någon annan reda ut…

Nyfiken? ”Revisionist History” finns att avlyssna via poddens egen hemsida, eller där poddar plägar finnas för prenumeration. Det aktuella avsnittet har rubriken ”A Good Walk Spoiled”. 

Krig och musik – en kärlekshistoria?

– Vi vill så gärna tro att musik, kultur, poesi och teater är det goda i livet och krig är det onda…

Riktigt så enkelt är det tydligen inte, enligt musikern och författaren Peter Bryngelsson som nyligen släppt boken ”Musik på blodigt allvar” och intervjuas i Vetenskapsradion Historia (avsnittet 2 maj, som även behandlar utgrävningar kring Slussen i Stockholm). Musiken har i själva verket alltid varit viktig i krig, hävdar han. Dels för att stärka den egna armén men också för att skrämma fienden.

– Tänk på Jerikos murar i Bibeln, påminner Bryngelsson i programmet.

Turkiska trumpeter under korstågstiden är ett senare exempel. Liksom de olika arméer som tågade mot varandra i Europa under århundraden. Musikerna angav rytmen och alla manövrer skedde till musik under exempelvis 1600- och 1700-talen, menar författaren som vill täcka in en dimension som ärade historiker med andra prioriteringar försummat att fördjupa sig i. Rytmen kunde för övrigt variera. Trupperna tågade i skilda taktarter och tempo. Men musiken var allestädes närvarande och i en armé som Karl XII:s kunde 400 av 15 000 soldater vara musiker, enligt en uppskattning. Och det var ett krävande jobb att hålla rätt rytm samtidigt som de själva kunde befinna sig på hästryggen.

Den ädla tonkonsten har sedan fortsatt spela en roll i konflikter, alltifrån Vietnamkriget (där soldaterna för första gången kunde välja sin musik i fält, samtidigt som antikrigsrörelsen också satsade mycket på musikens makt att påverka) till kravaller mellan fotbollsfans, där sånger kan vara en samlande kraft för supportrar i konfrontationer med motståndarsidans motsvarigheter. Musik i sig impregnerar oss inte mot att kunna begå onda handlingar, framhåller Peter Bryngelsson. Verkar vara en intressant bok det där, vare sig budskapet upplevs som upplyftande eller inte…

 

BILDER: 1) Svenska arméns trumkår (Av User Tubaist on sv.wikipedia – Tubaist’s work, CC BY-SA 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1305994). 2) ”The Trumpet Calls”, australisk rekryteringsaffisch från första världskriget (Av w:Norman Lindsay. Printed by W.A. Gullick, government printer [Public domain], via Wikimedia Commons)

Faderlig musikpoet filosoferar om livet, universum och allting runtomkring

Han har ett kluvet förhållande till religion. Och med kluvet menas komplicerat, inte minst på grund av uppväxten inom diverse olika samfundssammanhang. Nu blir han alltmer etablerad som en av de stora svårmodiga, men – vågar jag påstå – inte särskilt svårlyssnade singer-songwriters som synts på senare år. Själv fick jag nys om Father John Misty häromåret och har lyssnat en del på hans album ”I Love You, Honeybear” via Spotify. Där finns nu även uppföljaren ”Pure Comedy”. Och i samband med senaste släppet intervjuades Father John, civilt namngiven Josh Tillman, av Jan Gradvall i podcasten ”Gradvall”. Lite lagom sinnesvidgande, provocerande och tankeväckande – något mer än genomsnittligt i dagens kulturklimat. Rekommenderas. Alltså albumet och intervjun.

I förbifarten borde jag även puffa för samme Gradvalls program om gospel och dess inflytande på modern musik, där tre svenska artister från olika perspektiv ger sin syn. Det avsnittet sändes kring årsskiftet och jag hade tänkt nämna det då, men… Bättre sänt än aldrig. Oskar Linnros, Jonatan Johansson och Carola Häggkvist broderar ut sina respektive gospelinfluenser med referenser till allt från Aretha Franklin, Elvis Presley, Andrae Crouch och Kanye West.

Gradvalls podcast hittas bland annat via Sveriges Radios hemsida.