En händelserik historia: Henrik VIII enligt Harrison

Konungen själv, såsom porträtterad av herr hovmålare Hans Holbein (1497-1543). By Hans Holbein – The Yorck Project (2002) 10.000 Meisterwerke der Malerei (DVD-ROM), distributed by DIRECTMEDIA Publishing GmbH. ISBN: 3936122202., Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=152992

Han är populär. Och den inledande meningen kunde syfta på författaren som sannolikt är Sveriges mest exponerade historiker och författare i den genren. Liksom kungen det här handlar om. Av lite olika orsaker, kanske. Dick Harrison är som många vet en smula produktiv. Kanske överproduktiv. Hans myndiga stämma kan regelbundet höras i de flesta sammanhang där en populär historiker kan tänkas dyka upp i Sverige. Är det sedan TV, radio eller podcaster med historisk inriktning, så…. förr eller senare dyker han upp. Att han har lätt för att spontant, eller på ett sätt som låter spontant, hålla en miniföreläsning utan ansträngning kan säkert fler än jag intyga. För kanske dussintalet år sedan befann jag mig i egenskap av lokalreporter på en mindre presskonferens inför ett evenemang där han skulle tala. Någon av oss tre, fyra journalister från bygdens medier borde rimligtvis ställa en intelligent fråga. Som jag minns det började jag själv formulera något ogenomtänkt som till slut bara dignade under sin egen tyngd. I stället gjorde jag helt om och frågade rakt av: 

– Vad ska du prata om i dag?

 

Henriks dotter Maria tågar in i huvudstaden ackompanjerad av halvsystern Elisabet anno 1553, enligt en uttolkare. By Byam Shaw – File: http://www.historyofparliamentonline.org/schools/content/parliament/ks3-reformation-parliaments-mary-i-1stAttribution:Art UK, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=332742

Det var allt som krävdes. En dryg kvart senare fanns tillräckligt material i anteckningsblocket till en artikel om Dick Harrisons tolkning av någon historisk trend. Den gången tror jag det handlade om hur konflikter brukade vara mer lokala för att sedan bli mer och mer globala – väldigt enkelt sammanfattat. Det handlar till stor del om kommunikation, hur den har utvecklats och med den överhetens förmåga att föra ut sin budskap snabbare och effektivare. Att kommunicera klart och till synes utan att behöva tänka efter är ett bekant drag hos författaren ifråga. Har han alltid rätt? Vem vet. Böckerna i sig kan väl enklast delas upp i de långa och de korta. Nu har jag läst en av de korta, kanske en av de där som han snor ihop på en kafferast. Det rör ett ämne och en personlighet som troligen inte krävde så många nya djupstudier för en akademiskt skolad skribent av hans kaliber för att skriva cirka 150 sidor om. Kung Henrik VIII, i sitt hemland känd som Henry VIII, engelsk regent 1509-1547. Det här är populär historia: lättläst, underhållande, med koncentration på ett antal viktiga punkter och mycket av rundmålningen avskaffad. Det betyder inte att det helt saknas bakgrundsbeskrivningar, för Harrison väljer ut en del sådant också. Eftersom jag själv sedan ett antal år har utvecklat något slags ohälsosam fascination för just Henrik VIII så finns det naturligtvis detaljer och händelser jag gärna läst mer om. Men å andra sidan fyller boken trots sin relativa korthet ut flera kunskapsluckor. Det finns alltid något nytt att lära sig här. 

Anne Boleyn fängslad i det ökända tornet i London efter att ha fallit i onåd hos sin make Henrik. By Édouard Cibot – Musée Rolin, Autun, France, Public Domain. Källa: Wikimedia Commons.

History for Dummies? Kanske. Basfakta om den här kungen är i alla fall följande: hans regim tog plats under ett 1500-tal då England genomgick drastiska förändringar. Många av förändringarna berodde absolut på kungens eget agerande. Han är känd för att ha haft sex fruar sammanlagt, alltså inte samtidigt. Två av dem dömdes till döden och tre andra lämnade sina poster som drottningar av andra orsaker innan den allra sista överlevde kungen själv. Storyn om honom har alla de klassiska ingredienserna, inte minst den traditionellt betydelsefulla treenigheten pengar, sex och makt. Här är religion en viktig beståndsdel också. Kungen ser ett problem med bristen på en manlig arvinge och genomgår en längre process för att skilja sig från sin första fru i förhoppningen att en annan kvinna kan ge honom den son han automatiskt förstärker familjens legitimitet i tronspelet. De interna stridigheterna i England hade under framför allt århundradet före lett till rent inbördeskrig och klanfejder med en ständigt pågående maktkamp. Familjen Tudor kom till tronen på grund av förslagenhet, tillfälligheter och en del ren tur. Nu gäller det att stanna där. Henry tog över ämbetet efter sin far och var i början relativt populär, sedd som handlingskraftig, vilket han i många avseenden var. Men på grund av impulsiva beslut, mänskliga svagheter och en turbulent tid blev hans regim ändå en längre utförslöpa. Som samtidigt fick märkbara långsiktiga konsekvenser för landet och världsdelen, kanske inte bara skadliga sådana. Historien är komplicerad – den vetskapen och de insikter som den här kungens liv ger förstärker bara den bilden.

Jakten på en manlig arvinge framstår i efterhand som ironisk med tanke på vad som hände senare. Två av hans döttrar kom i turordning att efterträda honom som drottning i direkt styrande ställning, fastän med väldigt olika eftermälen. En av dem är känd som ”Bloody Mary” på grund av sin kamp för att återställa katolicismen i landet genom hårdför jakt på protestantiska ‘kättare’, följd av halvsystern Elisabet I som drogs i den andra riktningen och kom att styra landet i nästan ett halvsekel. De historierna får inte plats i den här lilla skriften heller, men de kräver i princip sina egna biografier.

 

Recenserat: Henrik VIII av Dick Harrison (Historiska Media 2020). Ingår i bokserien Världens dramatiska historia. ISBN:978-91-7789-172-7

 

Och vill man veta mer om den här tiden är det inte alltför svårt. Historiska podcaster på engelska tar gärna upp den och sådana finns det några av. Filmer och TV-serier saknas knappast heller. Det gäller både Henrik VIII och vad som hände närmast före och efter hans regim. Här är några exempel:

Första frun Katarina av Aragonien försvarar sin heder när Henrik vill annullera deras äktenskap. Pinterest , art.com,Tudor tidbits / CC BY-SA (https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0)

”The Tudors”: En serie som jag nyligen börjat se om med viss förtjusning. Även om titeln kan vara lite förledande handlar det om just Henrik VIII:s regeringstid. Fyra säsonger med sammanlagt 38 avsnitt om jag räknar rätt. Som ofta i fiktionen följer den inte slaviskt all korrekt kronologi eller de exakta förloppen. Men den är spännande, välspelad och överhuvudtaget det mesta man kan kräva av dramatiserad historia. Första och fjärde säsongen har jag recenserat på russin.nu. Det gäller även miniserien ”Henrik VIII” där hela historien dras igenom på ett par timmar. Den spelades in i början av 2000-talet med Ray Winstone i huvudrollen. Inte fullt lika fascinerande som ovanstående serie, men rekommenderas för den intresserade.

Häromåret släpptes även ”Wolf Hall” med fokus på rådgivaren Thomas Cromwell och skam till sägandes har jag inte sett hela ännu. Jag har den här på en Bluray-disc och ska ta itu med projektet snart. Kritiken kring serien var överlag positiv vad gäller det konstnärliga men även den möttes av invändningar kring sanningshalten och tolkningar av historien. Det är nog överhuvudtaget svårt att närma sig den här perioden och personligheterna helt objektivt…

Podcaster: ”The history of England” är just vad det låter som, där en entusiast vid namn David Crowther betar av hemlandets historia i kapitelform och ägnar ett försvarligt antal av dem till Tudor-tiden. P3 Historia har naturligtvis producerat ett avsnitt om Henry VIII och ett annat om drottning Elisabet I. Amerikanska podcasten Noble Blood fascineras av kungar och drottningar och har släppt ett avsnitt var om respektive hustru i ordningsföljd. 

Relaterade böcker finns i mängd; forskning och fiktion om vartannat. Själv har jag inte läst en mätbar bråkdel av dem. Någonstans har jag sett att det finns över 100 böcker skrivna bara om Anne Boleyn, kungens andra hustru som mötte ett tragiskt öde anklagad för förräderi, vilket i sådana fall bestod i, ja – vad exakt? Ingen är fortfarande riktigt säker. Kanske helt enkelt att inte heller hon lyckades föda fram en son. Däremot en dotter, den redan nämnda Elisabet…

…och även musiker har inspirerats av ämnet och epoken, som keyboardvirtuosen Rick Wakeman. 1972 släppte han temaplattan ”Six Wives of Henry VIII”. Som kan strömmas via exempelvis Spotify eller Apple Music. 

Gränser kommer och går. Så här drogs de officiellt i Europa i mitten av 1500-talet, när drottning Elisabet I efterträdde halvsystern Maria I som regent av England. William R. Shepherd (died 1934) [2] / Public domain. Källa: Wikimedia Commons.

Nittiotalsnästet Del 3: Decenniets bästa album Nr 21-30

Slut på preludierna… Det är dags att börja avtäcka mina 30 favoritalbum från 1990-talet. Av det som till slut kvalade in dominerar sådant som jag upptäckte och fastnade för redan under decenniet som exempelvis Henrik Schyffert gjort en ansträngning för att ‘reclaima’. Men en del dök upp i blickfånget senare. Sammantaget rör det sig om de album som tillkom under den tioårsperioden som påverkat mig mest och som jag helst återvänder till idag. Undantagna är filmmusikalbum (som i bästa fall kommer att få sin egen lilla lista som ett maskformigt bihang) och samlingsalbum med flera artister eller greatest hits-album med en och samma upphovspersoner. Här börjar den officiella nedräkningen mot toppen:

crowdedhouse-together30. Crowded House ”Together Alone” (1993)

Nästan omedelbara klassiker. Nya Zealands stoltheter svarade för en serie sådana i låtform under ett antal år, men det är kanske det sammantagna intrycket, totaliteten av deras oeuvre som fört dem till Hall of Fame för många beundrare världen över. Men kombinationen av det omväxlande akustiska och aggressiva soundet med gitarrer i ledande roller, vid sidan av de kärva genomträngande rösterna och den ständigt inneboende existentiella smärtan, eller vad det nu egentligen är, den firar triumfer inte minst i ”In My Command”, ”Nails in My Feet” och ”Private Universe”.

29. Jimmy A ”Entertaining Angels” (1991)JimmyA-EntertainingAngels

Vapendragare med en Mr Charlie Peacock (som, spoiler eller inte, kommer att dyka upp igen högre upp på listan) och vetskapen om det gör det lätt att leta och upptäcka likheterna i musikalisk och lyrisk filosofi. Peacock är också en av gästerna på gitarristen Jimmy Abeggs, såvitt jag kunnat hitta, enda solo-CD. Han har hållit sig igång som musiker, fotograf och designer sedan dess. ”If I Give In” – där har vi en nästintill fullkomlig, drömsk och magiskt realistisk skapelse som ger hela skivan ett existensberättigande. Resten är inte heller direkt rävgift; en organisk helhet, levande och inspirerande i stort sett rakt igenom, även där några av melodibyggena är kan verka för introverta för att bryta igenom bruset på den breda vägen.

28. Arrested Development ”Zingalamaduni” (1994)

Jag bekänner mig ofta till något slags musikalisk maximalism och står för det – more is more, liksom. Det finns inget ädelt självändamål i det enkla, avskalade och ‘nakna’ i musikens värld. Men vissa former av arrested-devel-zingalamanduniminimalism fungerar även för mig. Bandet med samma namn som en numera kultförklarad och nyligen återupplivad TV-show slog igenom som ett ‘snällare’, mindre provocerande hiphop-alternativ till de stora stygga grabbarna, eller, för att riktigt generalisera så kan sagan inledas ungefär så. Bildat av bland andra en man vid namn Speech, levererade de påtagligt ofta aktuella sociala kommentarer till takter som inramades av ‘lagom’ mycket utanpåverk och effektfulla instick. Bandet ska ha haft karaktären av ett kollektiv och det vilar en stark – eller inbillar jag mig bara? – ande av kooperativt skapande över deras andra riktiga album efter debuten två år tidigare. Det kan vara en aning monotont ibland, men det svänger obönhörligt, med nummer som ”United Minds” och ”In the Sunshine” i spetsen. Gruppen blev i första vändan ganska kortlivad, men återförenades i början av 2000-talet.

27. The Blessing ”Prince of the Deep Water” (1991)blessing-prince

Ännu ett projekt som inte blev överdrivet långlivat. Brittiskt bluesinspirerat men framåtsiktande band med fyllig ljudbild, rosslig men resursstark sångare och en i sina bästa stunder klockren kombination av energi och melankoli.  De grottar ner sig då och då i alltför standardiserad bluesrock med överdrivet naughty lyrik, men det är ändå vid sällsynta tillfällen. Först ut: omedelbara hiten ”Highway 5” med en hyperverbaliserad refräng där storyn drivs framåt, medan verserna mer skildrar ett status quo i poetiska former. Begripligt? Bra är det. ”Back from Managua” är en tung ödesmättad historia med globalpolitiska undertoner. Vad mer kunde ha blivit om de hållit ihop?

glasshammer-evermore26. Glass Hammer ”On to Evermore” (1998)

Amerikanskt progressive rock-band som gärna hämtar inspiration från episka sammanhang, skapar vackra ståtliga drömvärldar och intagande sviter. I sin genre några av de mer lättillgängliga exemplen om man klarar av de svulstiga pretentionerna. Kan jämföras med Kansas och Yes, framförallt. Nyckelspår: ”Arianna” och ”Junkyard Angel”. Jag upptäckte dem när decenniet redan var över, bit för bit och har först de sista åren riktigt insett deras storhet, även om de kan vara för produktiva för sitt eget bästa.

25. The  Call ”Red Moon” (1990)

”Perhaps the most underrated band ever” lyder devisen på den officiella hemsidan. Det finns väl fler som konkurrerar om den titeln, men visst förtjänar The Call att uppmärksammas med jämna mellanrum för att en gång ha existerat och skapat svårförglömliga stycken, inte minst under sin mest aktiva period fram till… ja, den här skivan. Deras kännetecken, bluestonad sydstatsrock parad med en distinkt new call-redmoonwave-känsla (eller hur man nu egentligen ska fånga dem genremässigt) är kvar. Liksom de socialt, politiskt och religiöst färgade texterna med en känsla av direkt tilltal filtrerat genom Michael Beens gryniga röst, en röst som alltid förefaller komma ur någon som levt mer än de flesta. Det är fortfarande vemodigt och inspirerande i samma andetag, som i ”You Were There” och ”What’s Happened to You”. Gruppen splittrades strax efter det här för att sedan återförenas i olika omgångar, nu senast för några konserter utan Been som avled 2010, men med hans son Robert Levon Been som ersättare.

rickwakeman-prayers24. Rick Wakeman ”Prayers” (1993)

Detta, mina vänner, är en sällsynt fågel. Gamle Yes-keyboardekvilibristen Wakeman slår sig ihop med körer, gästsolister och en och annan recitationsvillig biskop för en typ av psalmskiva utifrån eget huvud och egna visioner. Svårt att omedelbart hitta referenser till och självklart jämföra med, men det skapar en mycket speciell atmosfär. Sakral och stilfull historia. Och som sagt väldigt, väldigt sällsam.

23. Toni Childs ”The Woman’s Boat” (1994)

Kommersiellt genombrott i mindre skala i slutet av 1980-talet med med den medryckande singeln ”Don’t tonichilds-womansboatWalk Away”. Men det meditativa, vagt mystiska draget dominerade redan från början och accentuerades inte minst på den här temaplattan. Om processen från födelse till död, livscykeln inklusive utmaningarna vid olika faser i existensen. Låter det löftesrikt eller pretentiöst och svårsmält? Det krävs en del tid för att penetrera och passar inte för varje sinnestillstånd (eller varje lyssnare). Frågan är dock om det inte låter bättre nu med lite perspektiv än jag tyckte för halvtannat decennium sedan. Om det beror på mig eller skivan kan diskuteras. Gabriel-ska drag, suggestiva rytmer och betraktelser insvepta i ett töcken av något svårbestämt… Fängslande flum.

adamagain-dig22. Adam Again ”Dig” (1992)

Vad? Aldrig hört talas om dem? Enkelt uttryckt ett indie-band med kristna förtecken som släppte det egensinniga rhythm & blues-influerade och samtidigt kontemplativa albumet ”Ten Songs” under sent 1980-tal. Här är de lite råare, ruffigare och mer utpräglat rockifierade. Men samma sorts speciella och uppbyggliga melankoli genomsyrar upplevelsen. Gene Eugene (1961-2000) ledde combon genom träskmarker och torrlagda fält. Livet är inte lätt, men värt att plöja igenom ändå. Titellåten kanske fångar deras storhet bäst genom sin inledande bräcklighet som växer till ett kraftfullt crescendo.

21. Chagall Guevara ”Chagall Guevara” (1991)chagall-guevara-1991

Möjligen världens bästa gruppnamn någonsin (i konkurrens med Manic Street Preachers och några till); en kortlivad men kaxig konstellation med Steve Taylor och Dave Perkins i fronten. Tillsammans gjorde de på sitt enda album under detta illustra namn gitarrbaserad new wave-rock med lika brittiska som amerikanska influenser (de var faktiskt hemmahörande i Nashville, men låt inte det avskräcka). Omväxlande underfundigt och drastiskt, frejdigt färgsprakande bildspråk och filosofiska berättelser med referenser till allt från ”Ringaren i Notre Dame” till Herr Escher, mannen bakom ett antal omöjliga grafiska figurer som ni säkert sett någon gång.

Nästa kapitel: Nummer 11-20…

Genesis och Wakeman prisbelönade vid Progressive Rock Awards

Prisutdelningar i Progressive Rock-sammanhang är inte så fruktansvärt vanligt förekommande. Men nu har det hänt, i regi av brittiska Prog Magazine, vars redaktör Jerry Ewing tyckte att det verkligen var dags för ett evenemang av det här slaget. Tidskriften (som finns tillgänglig även i Sverige, men är ganska dyr) säljer för övrigt 25 000 exemplar i månaden, enligt BBC. Men vart gick priserna? Ja, bland annat belönades Genesis i avdelningen ”Lifetime Achievement” och Steven Wilson från Porcupine Tree kröntes som ett ”Guiding Light” för sin förmåga att spränga gränser och inspirera andra. Rush, även de veteraner i genren, ansågs ha gjort årets bästa album med ”Clockwork Angels” (som jag erkänner att jag inte hört). Och gamle Yes-keyboardisten Rick Wakeman titulerades med det vördnadsinbjudande epitetet Prog God. Själv tvivlade han på att det finns så många band idag som inte på något sätt influerats  av genren. Och det är väl inte ett heltigenom världsfrånvänt påstående.