Slut på preludierna… Det är dags att börja avtäcka mina 30 favoritalbum från 1990-talet. Av det som till slut kvalade in dominerar sådant som jag upptäckte och fastnade för redan under decenniet som exempelvis Henrik Schyffert gjort en ansträngning för att ‘reclaima’. Men en del dök upp i blickfånget senare. Sammantaget rör det sig om de album som tillkom under den tioårsperioden som påverkat mig mest och som jag helst återvänder till idag. Undantagna är filmmusikalbum (som i bästa fall kommer att få sin egen lilla lista som ett maskformigt bihang) och samlingsalbum med flera artister eller greatest hits-album med en och samma upphovspersoner. Här börjar den officiella nedräkningen mot toppen:

30. Crowded House ”Together Alone” (1993)

Nästan omedelbara klassiker. Nya Zealands stoltheter svarade för en serie sådana i låtform under ett antal år, men det är kanske det sammantagna intrycket, totaliteten av deras oeuvre som fört dem till Hall of Fame för många beundrare världen över. Men kombinationen av det omväxlande akustiska och aggressiva soundet med gitarrer i ledande roller, vid sidan av de kärva genomträngande rösterna och den ständigt inneboende existentiella smärtan, eller vad det nu egentligen är, den firar triumfer inte minst i ”In My Command”, ”Nails in My Feet” och ”Private Universe”.

29. Jimmy A ”Entertaining Angels” (1991)

Vapendragare med en Mr Charlie Peacock (som, spoiler eller inte, kommer att dyka upp igen högre upp på listan) och vetskapen om det gör det lätt att leta och upptäcka likheterna i musikalisk och lyrisk filosofi. Peacock är också en av gästerna på gitarristen Jimmy Abeggs, såvitt jag kunnat hitta, enda solo-CD. Han har hållit sig igång som musiker, fotograf och designer sedan dess. ”If I Give In” – där har vi en nästintill fullkomlig, drömsk och magiskt realistisk skapelse som ger hela skivan ett existensberättigande. Resten är inte heller direkt rävgift; en organisk helhet, levande och inspirerande i stort sett rakt igenom, även där några av melodibyggena är kan verka för introverta för att bryta igenom bruset på den breda vägen.

28. Arrested Development ”Zingalamaduni” (1994)

Jag bekänner mig ofta till något slags musikalisk maximalism och står för det – more is more, liksom. Det finns inget ädelt självändamål i det enkla, avskalade och ‘nakna’ i musikens värld. Men vissa former av minimalism fungerar även för mig. Bandet med samma namn som en numera kultförklarad och nyligen återupplivad TV-show slog igenom som ett ‘snällare’, mindre provocerande hiphop-alternativ till de stora stygga grabbarna, eller, för att riktigt generalisera så kan sagan inledas ungefär så. Bildat av bland andra en man vid namn Speech, levererade de påtagligt ofta aktuella sociala kommentarer till takter som inramades av ‘lagom’ mycket utanpåverk och effektfulla instick. Bandet ska ha haft karaktären av ett kollektiv och det vilar en stark – eller inbillar jag mig bara? – ande av kooperativt skapande över deras andra riktiga album efter debuten två år tidigare. Det kan vara en aning monotont ibland, men det svänger obönhörligt, med nummer som ”United Minds” och ”In the Sunshine” i spetsen. Gruppen blev i första vändan ganska kortlivad, men återförenades i början av 2000-talet.

27. The Blessing ”Prince of the Deep Water” (1991)

Ännu ett projekt som inte blev överdrivet långlivat. Brittiskt bluesinspirerat men framåtsiktande band med fyllig ljudbild, rosslig men resursstark sångare och en i sina bästa stunder klockren kombination av energi och melankoli.  De grottar ner sig då och då i alltför standardiserad bluesrock med överdrivet naughty lyrik, men det är ändå vid sällsynta tillfällen. Först ut: omedelbara hiten ”Highway 5” med en hyperverbaliserad refräng där storyn drivs framåt, medan verserna mer skildrar ett status quo i poetiska former. Begripligt? Bra är det. ”Back from Managua” är en tung ödesmättad historia med globalpolitiska undertoner. Vad mer kunde ha blivit om de hållit ihop?

26. Glass Hammer ”On to Evermore” (1998)

Amerikanskt progressive rock-band som gärna hämtar inspiration från episka sammanhang, skapar vackra ståtliga drömvärldar och intagande sviter. I sin genre några av de mer lättillgängliga exemplen om man klarar av de svulstiga pretentionerna. Kan jämföras med Kansas och Yes, framförallt. Nyckelspår: ”Arianna” och ”Junkyard Angel”. Jag upptäckte dem när decenniet redan var över, bit för bit och har först de sista åren riktigt insett deras storhet, även om de kan vara för produktiva för sitt eget bästa.

25. The  Call ”Red Moon” (1990)

”Perhaps the most underrated band ever” lyder devisen på den officiella hemsidan. Det finns väl fler som konkurrerar om den titeln, men visst förtjänar The Call att uppmärksammas med jämna mellanrum för att en gång ha existerat och skapat svårförglömliga stycken, inte minst under sin mest aktiva period fram till… ja, den här skivan. Deras kännetecken, bluestonad sydstatsrock parad med en distinkt new wave-känsla (eller hur man nu egentligen ska fånga dem genremässigt) är kvar. Liksom de socialt, politiskt och religiöst färgade texterna med en känsla av direkt tilltal filtrerat genom Michael Beens gryniga röst, en röst som alltid förefaller komma ur någon som levt mer än de flesta. Det är fortfarande vemodigt och inspirerande i samma andetag, som i ”You Were There” och ”What’s Happened to You”. Gruppen splittrades strax efter det här för att sedan återförenas i olika omgångar, nu senast för några konserter utan Been som avled 2010, men med hans son Robert Levon Been som ersättare.

24. Rick Wakeman ”Prayers” (1993)

Detta, mina vänner, är en sällsynt fågel. Gamle Yes-keyboardekvilibristen Wakeman slår sig ihop med körer, gästsolister och en och annan recitationsvillig biskop för en typ av psalmskiva utifrån eget huvud och egna visioner. Svårt att omedelbart hitta referenser till och självklart jämföra med, men det skapar en mycket speciell atmosfär. Sakral och stilfull historia. Och som sagt väldigt, väldigt sällsam.

23. Toni Childs ”The Woman’s Boat” (1994)

Kommersiellt genombrott i mindre skala i slutet av 1980-talet med med den medryckande singeln ”Don’t Walk Away”. Men det meditativa, vagt mystiska draget dominerade redan från början och accentuerades inte minst på den här temaplattan. Om processen från födelse till död, livscykeln inklusive utmaningarna vid olika faser i existensen. Låter det löftesrikt eller pretentiöst och svårsmält? Det krävs en del tid för att penetrera och passar inte för varje sinnestillstånd (eller varje lyssnare). Frågan är dock om det inte låter bättre nu med lite perspektiv än jag tyckte för halvtannat decennium sedan. Om det beror på mig eller skivan kan diskuteras. Gabriel-ska drag, suggestiva rytmer och betraktelser insvepta i ett töcken av något svårbestämt… Fängslande flum.

22. Adam Again ”Dig” (1992)

Vad? Aldrig hört talas om dem? Enkelt uttryckt ett indie-band med kristna förtecken som släppte det egensinniga rhythm & blues-influerade och samtidigt kontemplativa albumet ”Ten Songs” under sent 1980-tal. Här är de lite råare, ruffigare och mer utpräglat rockifierade. Men samma sorts speciella och uppbyggliga melankoli genomsyrar upplevelsen. Gene Eugene (1961-2000) ledde combon genom träskmarker och torrlagda fält. Livet är inte lätt, men värt att plöja igenom ändå. Titellåten kanske fångar deras storhet bäst genom sin inledande bräcklighet som växer till ett kraftfullt crescendo.

21. Chagall Guevara ”Chagall Guevara” (1991)

Möjligen världens bästa gruppnamn någonsin (i konkurrens med Manic Street Preachers och några till); en kortlivad men kaxig konstellation med Steve Taylor och Dave Perkins i fronten. Tillsammans gjorde de på sitt enda album under detta illustra namn gitarrbaserad new wave-rock med lika brittiska som amerikanska influenser (de var faktiskt hemmahörande i Nashville, men låt inte det avskräcka). Omväxlande underfundigt och drastiskt, frejdigt färgsprakande bildspråk och filosofiska berättelser med referenser till allt från ”Ringaren i Notre Dame” till Herr Escher, mannen bakom ett antal omöjliga grafiska figurer som ni säkert sett någon gång.

Nästa kapitel: Nummer 11-20…