Göteborg International Film Festival

Experimentellt och energiladdat med Neal Morse på scen i Göteborg

yemenity2010 konsertrecension , , , , , , , ,

NealMorse-Pustervik150721-trioInte första gången i Sverige, men i alla fall i Göteborg. Med ”The Grand Experiment” i bagaget och brittiska Haken som turnésällskap svarade The Neal Morse Band för en sommarkvällskonsert att minnas. Länge.

De dåliga nyheterna först, kanske? Ingenting från ”Sola Scriptura”, kanske en av mannens artistiska höjdpunkter (i hård konkurrens). Ej heller från ”Momentum” eller ”Testimony 2”. Till exempel. Och de som förväntade sig något självklart nedslag i Transatlantics katalog blev blåsta på det. Sångskatten som samlats ihop efter så många års nästan obegriplig produktivitet är helt enkelt för omfattande. Det är dock svårt att hinna sakna det som inte är där, med tanke på allt som faktiskt fyller programmet från scenen på Pusterviksteatern vid Järntorget i Göteborg denna juliafton då Neal Morse för första gången hittat till Sveriges andra stad. Och då jag själv för första gången faktiskt sett honom live. Live. IRL. Efter så många års bekantskap med hans oeuvre – Morse har strängt taget varit den enskilda artist som ockuperat mest konkret speltid i mina i sammanhanget ändamålsenliga elektroniska enheter det senaste decenniet – har det funnits ett ohjälpligt svart hål. The Real Real Thing. Nu är det fyllt. Check.

Haken-Pustervik150721-overview copyMen kanske något om förbandet? Haken. Det var inte förrän på ett sent stadium jag noterade att de var en del av paketet, men inte mig emot. Det var i och för sig ganska nyligen jag upptäckte dem, främst via Spotify, men de har något. En bra balans mellan epik och rytmik, inte minst. En progressiv ådra i dess bästa betydelse; det vill säga inga missinriktade ambitioner att bara kopiera några gamla hjältar, eller ett hysteriskt behov av att bara briljera tekniskt heller. Det brittiska bandets kompositioner kan väcka associationer till allt från
gamla giganter som Gentle Giant (ibland väldigt uppenbart) eller Jethro Tull (mer diskret kanske) till mer samtida kolleger som, vad ska vi dra till med – Tesseract? Det svänger, haken-pustervik150721-closeuppulsen (knappast en enkel dansvänlig rak basgång, men ändå en definitiv puls) slår som släggor i golvet och får troligen hela Järntorget att vibrera – svårt att veta exakt inifrån själva konsertlokalen. Sångaren Ross Jennings är, som ofta är välbehövligt i genren, något av en teaterapa som arbetar hårt på att få publiken med på noterna.

Vilket också kan sägas om kvällens huvudattraktion, Mr Morse själv. som inte tar något för givet men att döma av de scenupptagningar jag tidigare hört (och sett) har en klar karisma och förmåga att fånga sin publik från det att han stiger ut på scen. Bilden bekräftas här. Innan kvällen är slut har han prövat i stort sett allt utom stagediving för att försäkra sig om vår uppmärksamhet. Varför dyka rätt ut i publiken när man kan springa ut i den och hälsa på folket? Här studsas, gestikuleras och kommuniceras med lyssnarskaran genomgående. Mannen har ritat in ett eget litet revir i ett hörn av rockvärlden som många inte ens vet existerar, där många utövare verkar smått besvärade av att ställa sig på en scen och där kombinationen av övergenomsnittlig musikalitet och social kompetens är mer än guld värd. Nu har han också assistans i publikdompteringsgebitet av Mike Portnoy som tar de tillfällen som finns att inte bara lägga raffinerade rytmfigurer från sin position längst bak utan även introducera utvalda inslag i repertoaren, och förena sig med resten i frontlinjen i några mer akustiska, stillsammare stunder.

Inte helt förvånande får den senaste CD:n stort utrymme, den som för första gången uttryckligen rubriceras som ett verk av The Neal Morse Band och utstrålar en starkare känsla än tidigare av ett mer kollaborativt producerat projekt. Det är också den kvintetten som vi möter från Pustervikscenen. Förutom Neal själv och före detta Dream Theater-trumslagaren Portnoy även basisten och stadige medarbetaren Randy George, liksom keyboardisten och vid behov blåsistrumentisten Bill Hubauer samt gitarristen Eric Gillette, vilken ser ut att dra ner medelåldern i kombon med drygt ett decennium på egen hand. Har inte kollat relevanta födelsedata, dock. Som ett led i publikfrieriet övergår en av de längre sviterna i showens senare skede till en orgie i instrumentbyten, där medlemmarna snart sagt går varvet runt som den snurrande skivan med bufféinnehållet man då och då hittar på restauranger, och visar sig påfallande händiga även med kollegernas favoritverktyg.

NealMorseBand-Waterfall-Pustervik150721Påfallande många är även de låtar som manifesterar Morses mest öppet kristna bekännelser, något som inte precis varit en hemlighet sedan hans personliga omvändelse för dussintalet år sedan, men kan variera i emfas på olika album eller konsertsammanhang. Däremot avbryter han flödet inte för några längre personliga vittnesbörd mellan låtarna, vilket varit fallet på ett synbart spontant sätt på flera dokumenterade liveupptagningar förut. Låtarna får göra jobbet själva den här gången. Och här finns, som sagt, närmast en ocean av kompositioner att ösa ur. Från senaste albumet ”The Grand Experiment” får vi höra lejonparten av låtarna, inklusive akut attraktiva ”The Call” som inte helt oväntat inleder alltihop och den monumentala cirka 25 minuters-sviten ”Alive Again”, det überfläskiga titelspåret och den finstämda balladen ”Waterfall” där hela ensemblen tycks bidra med änglalika vokala harmonier, placerat närmast efter aftonens tydligen obligatoriska soloutflykt där Morse ensam med akustisk gitarr framför den gammaltestamentligt inspirerade men inte alltför ofta hörda ”Isaiah 60”. Enligt Portnoys introduktion varierar valet av låt i den avdelningen för varje konsertkväll och beslutet rubbas uppenbarligen inte av publiksegment spontant skanderande ”We All Need Some Light” som önskemål. En av de få sånger här som jag knappt själv känner igen levereras i alla fall med stark nerv, suggestiv stämning och rytmiskt gitarrackompanjemang som ger en respit i det grundläggande larmet som dominerar programmet. För det är bra tryck. Betoningen ligger på det kraftfulla och medryckande; det ska svänga, det ska briljeras, bombarderas och tremoliseras. Och det syftet uppnås ganska framgångsrikt, försiktigt uttryckt.

Möjligen är ljudet vassare än nödvändigt, åtminstone känns det så efter ett par timmar när det börjar närma sig slutet. Blir det successivt skränigare eller är det den ackumulerade effekten av anstormningen som gör sig påmind i hörselgångarna genom Apotekets föregivet musikanpassade blåa plastproppar?

Förutom det senaste albumet får ”One” (från 2004) en relativt hög representation via den alltid lika tilltalande odyssén genom skapelseberättelsen i ”The Creation” och senare rökaren ”Reunion” bland extranumren.  Den tempostarka avrundningen på aftonen får överhuvudtaget en nästan väckelsemötesaktig prägel genom ”Rejoice” och ”Oh Lord My God” från ”Testimony” samt ”King Jesus” innan ridån faller till slut. Innan dess har vi också påmints om Morses förflutna i Spock’s Beard genom ”Harm’s Way” från sent 90-tal och ett album jag medger mig ha lyssnat väldigt sparsamt på. Men kanske borde. Oftare. Dessutom serveras vi den lätt vimsiga apokalypskomiken i ”Leviathan” samt ett nedslag i den sammanhängande storyn från CD:n ”?” (kan helt enkelt uttalas ”Question Mark” av praktiska skäl) i form av ”In the Fire” som av någon anledning är det parti jag är minst förälskad i på den plattan. Men allt är relativt. Och The Neal Morse Band på Pustervik den 15 juli 2015 var en mer än relativt upplyftande konsertupplevelse.

Viktigaste värderingen kommer givetvis från min fru som ibland har aningen annorlunda musikaliska preferenser än jag själv, hängde med mest av nyfikenhet och hade förberett sig på två timmars komplex kakofoni, men…

– Det var bättre än jag hade trott. Han hade mycket energi och kreativitet.

Och det där med konstanta energin på scen kan inte nog understrykas. Inga synliga ålderstecken i sikte här…

NealMorse-Upwithpeople-150721

Hakens hemsida

Neal Morses hemsida

15 festivalfavoriter från förr

yemenity2010 lista ,

Filmfestival i Göteborg. Det har blivit några vändor dit ner genom åren. Just i år har jag på grund av arbete och en del andra orsaker inte hunnit med att se något alls. Möjligen, med lite tur, kan det bli någon enstaka visning under den sista helgen som inletts nu, men ibland går inte allt som man planerat. Däremot inser jag att det finns en hel del att se tillbaka på från åren kring millennieskiftet och framåt. Och vad har varit mest minnesvärt? Jag gör ett försök att ringa in mina högst personliga festivalfavoriter och begränsa dem till 15 stycken. De flesta finns recenserade på russin.nu (se länkarna). Några av dem kan vara aningen utmanande att få tag i, men kanske just därför värda att påminna om. Fler förnämliga filmer har premiärvisats här och sedan gått vidare till andra forum, men här har jag begränsat mig till filmer jag själv sett just på Göteborgs internationella filmfestival och ingen annanstans – här i alfabetisk ordning. Produktionsår respektive festivalvisningsår visas inom parentes.

 

Across the Universe (2007, GIFF 2008). Modern musikal! Byggd på Beatles bästa bitar, och ett blixtrande bildspråk av regissören Julie Taymor som brukar imponera på det visuella området när hon med ojämna mellanrum ger sig på filmskapande.

Bowling for Columbine (2002, GIFF 2003). Michael Moores miljonpubliksamlande dokumentär behöver kanske ingen närmare presentation. Att se den på en fullsatt Draken i Göteborg bidrog dock till en helhetsupplevelse utöver det vanliga.

Chaos and Desire (2002, GIFF 2002). En eventuellt faroframkallande flodvåg kan vara på väg mot den kanadensiska kusten i den här lågmälda men laddade dramathriller. Seismologer, sömngångarbarn och skrattsaliga nunnor i ledande roller.

The Descendants (2011, GIFF 2012). Trubbel i paradiset med en medelålderskrisande George Clooney på Hawaii. Träffsäker tragikomedi av Alexander Payne.

Dreamgirls (2006, GIFF 2007). Jomen, ännu en modern musikal ska väl kunna få plats också? Den sanna, osminkade historien om The Supremes karriärkurva, eller inte alls, beroende på vem man frågar. Ungefär. Vi lämnar det ämnet tillsvidare. Det svänger i alla fall.

Frost/Nixon (2008, GIFF 2009). Avgången president intervjuas av påstådd lättviktare i politisk-journalistiska sammanhang. Det har hänt i verkligheten. Rejält kostymraffel av Ron Howard.

How Harry Became a Tree (2001, GIFF 2002). Irländsk skröna späckad av svart humor om en man besatt av tanken på skaffa sig en rejäl fiende i hembyn. Alltid pålitlige Colm Meaney i huvudrollen borgar för att konceptet inte direkt kraschlandar i praktiken.

Inside Job (2010, GIFF 2010). Vad orsakade den Stora Finanskrisen 2008, vilka var mest ansvariga och varför tycks ingen av dem behöva bestraffas för det? Några av nyckelfrågorna i Charles Fergusons distinkta dokumentär med Matt Damon som sammanlänkande berättare mellan de avslöjande intervjuerna.

Låt den rätte komma in (2008, GIFF 2008). Tomas Alfredsons vampyrthriller efter roman av John Ajvide Lindqvist premiärvisades på festivalen, för att sedan dröja med sin ’riktiga’ premiär i ett obegripligt antal månader. Följt av internationellt segertåg och en amerikansk nyversion. Jag borde ha använt rubriken ”Blod och eld” i min recension, men efterklokheten är som vanligt svårslagen av förklokheten.

Magdalenasystrarna (2002, GIFF 2003). En av de ilsknaste filmer jag tror mig ha sett, framförallt i betydelsen bakomliggande indignation mot ett system som förekom på Irland under flera decennier, eller mer. Så kallade vanartiga flickor spärras in i kloster under överinseende av abbedissan från underjorden.

Revolutionary Road (2008, GIFF 2009). Ångestladdat äktenskapsdrama med firma Kate & Leo som ni kanske kommer ihåg från den där stora båten som sjönk i en helt annan film. Tungt? Mycket. Bra? Mycket.

Slumdog Millionaire (2008, GIFF 2009). ”Monsunbröllop” möter ”Guds stad” i en fragmenterad men likafullt dynamisk och uppskruvad saga om en akut osannolik TV-stjärna” skrev jag för sex år sedan. Och snackar vi om segertåg över världen, så är väl det här ett hyfsat adekvat exempel.

Utlämnad (2007, GIFF 2008). Man av mellanösternursprung misstänks för samröre med terroristceller och lämnas av amerikanska myndigheter över till en allierad arabstat som inte drar sig för hårda bandage. Vilket ju inte heller nämnda amerikanska myndigheter gjort under åren sedan 9/11. Meryl Streep är sitt mest iskalla jag i en av birollerna.

Waltz With Bashir (2008, GIFF 2009). ”Dramadokumentär med drömsekvenser och animation med terapeutisk funktion”. Så försökte jag sammanfatta upplevelsen av Ari Folmans originella skildring av hur israeliska soldater hanterar minnen från en invasion av Libanon på 1980-talet.

Zero Dark Thirty (2012, GIFF 2013). Hur hittades (och dödades) egentligen Usama bin Ladin? Svaren här har tolkats på flera sätt och skapat kontroverser, främst genom skildringen av tortyr som metod i CIA:s så kallade ’black sites’. ”Smutsigt, svårsmält och spännande” tyckte jag för två år sedan. Och skulle jag antagligen tycka idag också.

 

Några hedersomnämnanden ur högen av allt som skulle kunna hedersomnämnas, ibland bara för bedriften att filmerna överhuvudtaget finns:

PVC-1 (2007, GIFF 2008). Oerhört nervig colombiansk thriller, inspelad i en enda tagning. Åksjuka och konstant nervpärs kan i princip utlovas. Russian Ark (2002, GIFF 2003).En enda tagning, ja. Imponerande, om inte annat. Cairo 678 (2010, GIFF 2012). Rafflande drama om sexuella trakasserier i Egypten och utsatta kvinnor som slår tillbaka. The Mill and the Cross (2010, GIFF 2011). En film om tillkomsten av en tavla, närmare bestämt en fresk av flamländaren Peter Bruegel på 1500-talet. Låter det spännande? Det är speciellt, väldigt speciellt. ”Sin dejar huella” (2000, GIFF 2001). Mexikansk roadmovie som jag skrev några rader om i artikeln ”Spanska spår” för 14 år sedan. Jag har inte sett om den på flera år, men har väldigt positiva minnesbilder av åkturen. Ten Canoes (2006, GIFF 2007). Stämningsladdad men lite svårfångad inblick i det australiska aboriginsamhället, någon gång i ett obestämt förflutet.

 

Not: Artikeln har även publicerats i en aningen annorlunda version på russin.

Svampar, spänning och sex på smörgåsbordet vid årets filmfest i Göteborg

yemenity2010 puff , , ,

Kontroversiell amerikansk Oscars-kandidat om jakten på en man vid namn Usama bin Ladin. Dokumentär om livet för afghanska kvinnor i fängelse. En kärleksförklaring till smakfulla svampar och missförstådda matlagningsgenier. Och så en ny film av den extremt konstnärligt inriktade (och extreme i flera filmiska avseenden) Peter Greenaway. Där har ni något av innehållet från Göteborgs internationella filmfestival 2013, av det som jag själv hade tid och möjlighet att se. Som vanligt önskar jag att jag hade kunnat tillbringa hela festivalveckan på plats och tagit del av 15-20 filmer till ur det alltid dignande smörgåsbordet av rörliga bilder från hela världens skafferi. Men… Jag har ju timvikariat i skolvärlden och annat att sköta också. Sådant är livet. Intrycken från Göteborgs filmfestival finns i alla fall samlade under temat GIFF2013 på russin.nu.

Annars kan även rekommenderas Sveriges Radios filmmagasin Kino i P1 med tillhörande podcaster. Festivalen har givetvis också en egen hemsida.

Verbala våldsamheter, fransk förälskelse och kvinnokamp i Kairo vid filmfestivalen i Göteborg

yemenity2010 puff ,

Finstilt fransk fars om förälskelsens mysterium och förmågan att få relationer att fungera överhuvudtaget. Fyra vuxna människor pucklar på varandra (åtminstone verbalt) när de egentligen träffats för att mäkla fred mellan sina respektive barn. Tre kvinnor i Kairo upprörs över sexuella trakasserier i olika former och bestämmer sig för att agera – men med varierande metoder. En dokumentär som förutsäger det västerländska ekonomiska imperiets nedgång och fall – och hävdar att folk i allmänhet är alldeles för förlåtande mot dem som har ansvar för det finansiella systemet. Några ungdomar kidnappas av en fanatisk sekt någonstans i småstads-USA och myndigheterna tar fram det tunga artilleriet, med en våldsam konfrontation som följd.

Det var något om de filmer jag hann se under årets filmfestival i Göteborg. Mer information, och framförallt recensioner – därifrån finns på russin.nu där allt vi lyckades täcka in under den dryga festivalveckan (vilket som vanligt inte var alls så mycket som man skulle vilja) samlats under ett virtuellt tak. Nu återstår lite mindre än ett år innan det är dags igen…

Fokus på filmfest

yemenity2010 puff ,

Filmfestivalen i Göteborg har dragit igång igen och det betyder att den här veckan kommer det mesta av det jag skriver att handla om det – och publiceras på russin.nu. Vid sidan av detta årliga evenemang ska jag som vanligt försöka tjäna ihop till hyran genom hederligt betalt arbete, så övriga utsvävningar kring musik med mera får vänta ett tag… Roman Polanski, Alexander Payne och Kevin Smith är några av regissörerna som representeras vid årets festival. Annars är det ju ett utmärkt tillfälle att ta del av franska romantiska komedier, asiatisk action, sydamerikansk socialrealism, dokumentärer om all världens elände och så vidare. Tyvärr hinner man aldrig täcka in allt, med det enorma utbud som finns. Här är vårt tematiska block för just årets orgie i rörliga bilder från alla kontinenter. Här har vi även skrivit om tidigare filmfestivaler. Festivalens egen officiella hemsida har mer information om helheten. Som sagt, själv hinner man oftast bara bevaka brottstycken.