VM 2018: Fransk finalyra trots kraftfull kroatisk offensiv

Den visades på en kanal vi kunde komma åt. Till att börja med. Så var inte fallet med tredjeprismatchen dagen före, även om vi tillfälligtvis befann oss hos några av min frus släktingar med tillgång till ett stort antal kanaler. Tydligen innehades huvudrättigheterna för VM i Mexiko av distributören Sky som ibland nådefullt delade med sig av godsakerna till andra – och ibland inte. Om jag förstod rätt. Allt har ett pris. Och just bronskampen kanske inte var det mest intressanta att köpa in från andra parters perspektiv. Möjligen. Annars har vi varit på resa de senaste veckorna och därför inte hunnit se, eller för min del skriva, lika mycket som tidigare om det mästerskap som just avslutats. Däremot har vi lärt oss mer om den gamla mayavarianten av fotboll under ett besök vid de likaledes populära pyramiderna i Chichén Itzá på Yucatánhalvön. Mer om det vid senare tillfälle.

Men väl framme vid finalen när vi själva stannat till i flermiljonstaden Monterrey var det alltså två europeiska lag kvar. Eller som någon påpekade, Frankrike var samtidigt det sista afrikanska laget som återstod, vilket gav finalen en väldigt internationell prägel i alla fall. Kroatien har överraskat många, men att de har kapacitet i sig ingen nyhet. Starkt lagbygge och lite spetskompetens på det, med Modric, Mandzukic och Perisic first among ic-uals…

Vi ser första halvleken på Televisa och den andra på Azteca. Omväxling förnöjer. Oväntat offensiv start av Kroatien som i slutet av halvleken haft 60 procents bollinnehav. Ändå leder Frankrike, som jag känner att jag håller på i något större utsträckning. Men man måste medge att de haft en del flyt så långt. Ett självmål och en straff som kanske strikt regelmässigt är korrekt men ändå moraliskt tveksam. Det går liksom inte att undvika hands i det där aktuella läget, eller? Utdömd med hjälp av, ni vet, VAR.

Tacos serverades i pausen, upphämtade av min frus morbror på något av ställena som serverar sådana i den ständigt expanderande stadsbildning som Monterrey verkar vara, åtminstone för en förstagångsbesökare som mig.

För två år sedan förlorade Frankrike EM-finalen mot Portugal som dittills lyckats kryssa sig fram och vinna främst via straffläggningar fram till finalen. Kroatien har i sommar som bekant straffat sig till några segrar också. Skulle det visa sig vara ett omen? Med facit i hand, nej.

Andra halvlek. Fransoserna rycker ifrån och verkar ha avgjort allt med två sluga manövrer från fixstjärnorna Pogba och Mbappé. Innan de bjuder in kroaterna i matchen igen. Att även en världsmålvakt får hjärnsläpp ibland är bekant. I årets VM har vi sett spanske De Gea med flera ge motståndarna oväntade men välkomna presenter med mer eller mindre förödande följder. Franske Lloris gjorde Sverige en tjänst i kvalmatchen för något år sedan och en liknande tabbe nu som leder till reducering, men inte får allvarligare konsekvenser än så den här dagen när det mesta rullar fransosernas väg. 4-2 på tavlan till slut. Très bien!

VM-finaler har historiskt lite för ofta blivit besvikelser och antiklimax, även i minnesvärda turneringar. Nerver och säkerhetstänkande sänker underhållningsvärdet när så mycket står på spel. En så här öppen och målrik tillställning var det längesedan vi såg. Var detta den mest underhållande finalen sedan, säg, 1986 när Argentina slog Västtyskland med 3-2? Eller minns jag den finalen som bättre än den verkligen var, just för att så många efterkommande segat sig fram?

– Multikulturellt, multireligiöst och multietniskt. Ett lag fullt av immigranter eller med rötter från andra delar av världen. De har inte den bästa ligan i världen men en väldigt stark organisation och är en kraft att räkna med.

Något av allt som snabba spontana eftermatchanalyser från kanalen Azteca levererar om segrarna efter slutsignalen.

– Fransmännen har några av de individuellt bästa spelarna som samtidigt jobbade hårt bakåt för att försvara sig, fortsätter analysen samtidigt som euforiska blåtröjor hissar sin förbundskapten Deschamps i luften. Vad gäller Kroatien (som just Mexiko slog ut i förra VM efter en gruppspelsmatch som vi delvis följde på storbild på torget Zócalo i Mexico City) så är de i sin nuvarande skepnad enligt kanalen vad alla andra mindre lag vill vara.

För egen del påminns jag om att Frankrike knappast inledde turneringen i världsmästarstil. Men det brukar blivande champions sällan göra av någon anledning. Det var framförallt i utslagsmatcherna de började visa sin klass och inte minst målfarlighet på den svårare halvan av utslagningsträdet. De har eliminerat i tur och ordning Argentina, Uruguay och Belgien. Att de skulle vara så förkrossande effektiva i finalen utan att egentligen dominera matchbilden överraskade mig en aning. Samtidigt verkade kroaternas intensiva inledning ta musten ur dem på slutet när de inte hade krut kvar att kunna vända trots inbjudningen. Det var de franska kobrorna som högg när det krävdes.

Alltmer genomblöta dignitärer och spelare under prisutdelningsceremonin som ackompanjeras av uppenbarligen hällande regn i Moskva. ‘Vem kramar som en president?’ kluckar kommentatorerna på Azteca med syftning på den nu redan legendariskt kramglada kroatiska regeringschefen Kolinda Grabar-Kitarovic på podiet ihop med franske kollegan Macron. Och en viss Vladimir, givetvis.

Annonser

VM 2018: Svenska psykopater med perfekt plan?

Vem hade trott det här en höstkväll för knappt två år sedan när Jannes nybygge inledde kvalet hemma mot Holland och med ett nödrop klarade oavgjort? Inte jag.

Inte de viktigaste lagen häromkring. Sverige mot Schweiz i det som på sina håll stämplats som den minst intresseväckande åttondelsfinalen. Inte självklart att hitta matchen på någon av de vanligaste kanalerna. Men efter en liten tur till min svägerskas arbetsplats, utrustad med fler kabelkanaler, så kommer jag in i matchen lagom till halvtid.

Spansktalande (möjligen mexikanska) TDN refererar i alla fall engagerat och diagnostiserar svenskarna som extremt koncentrerade och målmedvetna.
– De gillar det här spelet och känner sig som fisken i vattnet. De är effektiva, har tålamod som psykopater och genomför sin plan intill perfektion.

Schweizarna radar upp hörnor och dominerar bollinnehav, särskilt efter Forsbergs strut men svenska försvarsmuren håller ihop. Igen. Synd att inte inhopparen Martin Olsson hann trycka in tvåan i friläge i slutsekunderna innnan den lilla pushen från schweizergardets sista utpost. Det hade varit ett snyggt avslut.

– If you’re going to let the inmates run the asylum it better be the best asylum ever. And it wasn’t.

Jag börjar gilla experterna på amerikanska Fox, faktiskt. Deras fotbollsexperter alltså. Där var i något slags nötskal deras sammanfattning av varför Frankrike och inte Argentina tagit sig vidare och överlevt den stentuffa kvartsfinalen. Var det de argentinska spelarna själva som tog över och körde över sin förbundskapten? En match mellan två giganter där ingen av dem egentligen övertygat i första rundan slutade i alla fall med en av turneringens höjdpunkter. Hittills. Sju mål. Det fanns en punkt där Argentina hade vänt och var på väg att kunna göra vad de gjort förut; gå längre än det aktuella laget egentligen förtjänar. Sedan började fransmännen verkligen briljera och göra skäl för sitt marknadsvärde. De ska ju vara det sammanlagt dyraste laget i VM. Ta bara Mbappé. Ung men inte helt okänd och kanske på väg mot sitt stora genombrott.

Uruguay eliminerade alltså Portugal i en match jag inte hade möjlighet att se, eftersom jag troligen befann mig på väg genom en bilkö till en gränskontroll med min fru och delar av hennes familj just då. Så nu är ytterligare två av de individuella legendarerna borta. Messi och Cristiano Ronaldo. Är det några kvar? Och vilka ska ersätta de fallna hjältarna på tronen? De två nu nämnda har ju enligt de flesta sannolikhetskalkyler gjort sina sista VM. Eller?

Ryssar som springer, ryssar som hoppar, ryssar som fläker sig. Spanjorerna måste vara ett av världshistoriens mest frustrerade landslag just nu. Över 70 procent bollinnehav och kraftigt spelövertag. Tidig ledning men sedan kontring strax före paus och straffspark mot sig. Hemmalaget försvarade sig på ett sätt som man älskar när ett svenskt landslag gör det mot en överlägsen motståndare. Heroiskt och hemmapubliken lite lagom till sig i trasorna av ljudnivån att döma. Spanjorerna, som haft problem att avgöra sina matcher trots att de fortfarande är tekniskt och och taktiskt överlägsna de flesta av sina motståndare lyckades inte dyka upp den här dörren.

Samma matchbild rakt igenom förlängningen. Och turneringens första straffsparksläggning, vilket fortfarande är det minst dåliga sättet att göra slut på sådana här långdragna holmgångar. Men ibland är de grymmare än vanligt. Ryssarna stensäkra eller åtminstone skickligare på att placera bollen där motståndarens målvakt inte är. Spanjorerna darrar. Och förlorar. Men vad är det som gjort att detta spanska landslag haft så svårt att avgöra i den här turneringen? Är de trots allt i avsaknad av den explosivitet de hade när de verkligen regerade? VM i Ryssland är ytterligare några profiler fattigare. Nya folkhjältar har formats. Men det är klart, det här ryska laget kan ju verkligen inte vinna alltihop. Glasklart. Tveklöst. Precis som vi för några år sedan sade om en amerikansk fastighetsmagnat som kampanjade för att bli president. Det kan inte gå hur långt som helst. Det vet vi ju. Så bara slappna av. Ryssland kommer inte att bli världsmästare. Det skulle trotsa allt sunt förnuft och god smak. Men…

– Några stjärnor släcks, men nya tänds. Sådan är existensen.
Citat från en mexikansk TV-kanal som bevakar VM. De kan vara ganska poetiska där med.

Neymar, Lukaku, Mbappé, Cavani, Kane… Fortfarande finns det några som har chansen att bli årets VM-kungar.

– This is a nutty World Cup and I love every minute of it.
Före detta amerikanska VM-spelaren Alexei Lalas på Fox gillar läget. Ryssarna gjorde det enda de kunde, lät bli att blotta sig och siktade på straffarna där vad som helst kunde hända, enligt hans analys. Svårt att säga emot, eller hur?

För mexikanerna är det något av en förbannelse. Till åttondelsfinal och inte längre. Så har det varit i sju mästerskap i följd, tror jag. Ett faktum som mantramässigt upprepas av mexikanska kommentatorer. Hit men inte längre. Och Brasilien är inte deras favoritmotståndare. Nu gjorde mexikanerna en stark första halvlek, inte minst de första 20 minuterna och forcerade för ett första mål som inte kom och i stället vaknade jätten till liv.

– Det saknas något i mexikanska anfallet. Fantasi eller något annat, konstaterade de mexikanska matchkommentatorerna strax innan deras lag tappade bollen och en bryskt effektiv brasiliansk kontring stängde igen luckan för gott. Igen. Förra gången tog det stopp mot Holland efter en sen straff i en match som jag också såg härifrån Mexiko. Holländska fixstjärnan Arjen Robben var inte överdrivet populär i det här landet då. Neymar med anhang tog sig nu vidare på större individuell skicklighet och killerinstinkt.

Japaner som springer, japaner som hoppar, japaner som fläker sig. Eller – nu har jag redan använt den knyckta kommentaren. Men det var ju japaner det handlade om från början, när Sverige i en ökänd olympisk match förlorade mot Japan 1936. Att det optimistiska blåklädda Nippon nu skulle hota Belgien var en ny överraskning. Men nu har vi haft flera sådana. Inget borde överraska längre.

Nu är ändå Belgien i kvartsfinalen efter en fantastisk finish och kanske lite naivt spel från japanerna som inte lade sig på försvar efter att ha tappat sin tvåmålsledning utan ville avgöra inom 90 minuter. 20 minuter från slutet var en rejäl sensation på väg. Belgiens reducering såg ganska tursam ut, men sedan kom de igång. Dock, den där frisparken av Japan i slutet och den efterföljande hörnan där belgarna kontrade blixtsnabbt och spikade igen i slutsekunderna; det är grymt och det är underbart och det är fotboll. Belgien har på papperet ett av de bästa lagen på plats men var på väg mot ännu en besvikelse. Nu väntar Brasilien och efter den här vändningen borde väl ändå lagmoralen vara bevisad.

– The escape act is real and it was spectacular. A comeback for the ages.

Jo, Fox sportkommentatorer har alltid någon punchline redo efter ett dramatiskt dénouement.

VM 2018: Rättvisa och rent spel…?

– The script writers for this World Cup should be getting double pay.

Konklusion från sportstudion hos TV-kanalen Fox (dock inte Fox News) som tycks täcka in stora delar av VM och råkar finnas i kanalutbudet här i Rio Grande Valley kring gränsen mellan Mexiko och USA. Nu hade Colombia precis tagit hem den där oförutsägbara getingbogruppen efter ett sent mål mot Senegal, som eliminerades med minsta möjliga marginal. Synd om Senegal, måste jag säga. Ett av de bästa lagen som inte får spela vidare. Samtidigt sympatiserar jag med Colombia, kanske som ett substitut för Ecuador där jag arbetade några år och som den här gången misslyckades med att ta sig till VM, vilket är lite sorgligt i sig. Ecuadorianerna började VM-kvalet strålande men tappade momentum efterhand.

Det är ett långt kval, det sydamerikanska. Tio lag där alla möter alla två gånger. Formkurvorna kommer och går under några år. Chile med sin stjärnspäckade uppställning, tog sig inte heller till VM den här gången, medan Argentina avancerade med en hårsmån. Colombia imponerade inte lika mycket mot senegaleserna som mot Polen, verkligen inte. Mycket bollinnehav, men som Fox-folket påpekade, en viss brist på idéer innan en kraftfull nick efter hörna räddade dagen. Och förstörde den för Afrikas sista hopp i turneringen. Japan går alltså vidare härifrån, vilket måste vara en av de största överraskningarna för min del. Å andra sidan är de liksom Sydkorea alltid svårbedömda. Hur bra är det asiatiska kvalet egentligen?

Japanerna tog sig vidare på den nya fair play-regeln vilket är historiskt i sig. Lägre antal mottagna gula och röda kort ger fördel när målskillnaden inte kan särskilja lagen. De sista tio minuterna av den matchen ryktas ha varit en transportsträcka där japanerna spelade på resultatet och undvek alla anfallsintentioner trots underläge mot Polen som inte ska ha verkat överdrivet motiverade att förändra läget så dags. Ryker den regeln till nästa stora mästerskap?

Två lag som hittills gjort sina plikter och lite till gjorde upp om gruppsegern i sitt sällskap; England och Belgien. Skvaller om att lagen kanske inte var 100 procent motiverade att ge allt kan vara mer försvarbart när bara just deras egna öden stod på spel och inte ett tredje, som i föregående exempel. Eller 1982. Den infamösa icke-matchen mellan Västtyskland och Österrike som på sin tid provocerade fram de regler som gällt sedan dess med parallellt pågående avslutningsmatcher i respektive grupper. Nu besegrade belgarnas reservlag sin engelska motsvarighet i en kamp, eller kanske inte så mycket av just den varan. Jag såg bara första halvlek, med ett öga som hade problem att behålla fokus.

Relaterat: ”We Came to Win”. Vad? En amerikansk podcast om fotboll? Riktig fotboll? Javisst! Och den är underhållande. Med en del oväntade upptäckter, som historien om Zaires hårt prövade och missförstådda landslag i VM 1974. Bara som ett exempel.

VM 2018: Spänstiga spanjorer, potenta portugiser och digitaldriven dötid

Äntligen! VM har börjat. På riktigt. Drabbningen mellan de iberiska eviga rivalerna Spanien och Portugal var en liten grundkurs för övriga lag som hittills visat upp sig. Vad spelet går ut på, ungefär. Spanjorerna var överlag bättre. Portugiserna lite smartare. Och de hade Cristiano Ronaldo. En kollektiv uppvisning av spanjorerna som antagligen lärt sig läxan från den förra fiaskobetonade VM-insatsen. Behåll koncentrationen. Aldrig ta något för givet. Bara för att krångla till det för skojs skull värmde de upp med att sparka sin förbundskapten bara några dagar före premiären efter lite principiella kontraktsbråk. Hur många andra lag skulle inte bli ohjälpligt störda av det förhållandet? Matchen som helhet pendlade mellan blixtrande fotbollspropaganda och mer kontrollerad krigföring mellan två kolosser som tog ut varandra. Men som sagt, en liten snabbkurs för andra aspiranter i samma mästerskap. På tal om aspiranter; siktar Diego Costa redan nu på att bli sommarens skyttekung? Ronaldo gör det definitivt. Den sanslöst skruvade frisparken i slutminuterna (när hans lag verkade ha gett upp) fullbordade ett hattrick mot ett av världens för närvarande bästa lag, som egentligen hade varit närmare utökad ledning än att släppa till kvittering i det läget. 3-3. Målrikaste och överlägset bästa matchen i mästerskapet så här långt. Båda lagen borde rimligtvis göra slarvsylta av sina konkurrenter i gruppen. Men livet och fotbollen är fulla av överraskningar.

Vädret: värmen brukar alltid vara ett diskussionsämne om inte turneringen råkar spelas någonstans på klotet där det är vinter i juni. Skillnaden i tempo mellan tidiga matcher och de som utspelas efter mörkrets inbrott kan vara något att lägga märke till redan nu. Om den skillnaden blir uppenbar. 

Ska vi säga något om VAR? Ja, det ska vi. Alla andra gör ju det. Det nya videogranskningssystemet med assisterande domare på distans och digital kommunikation. Lika lysande idé som målkamerorna eller något som i värsta fall riskerar få hela matcher att tappa momentum och självdö? Mellan Frankrike och Australien utdömdes en straff efter betydande betänketid och konfererande. Det kändes…avigt. Men jag kanske vänjer mig. Mer videogranskning efter ett franskt mål som knappt kom över mållinjen men ändå med hjälp av kameran ganska tydligt var inne. Det som granskades var troligen misstänkt offside, men det är inte lätt att hänga med i allt. Överlag inte direkt överimponerande av fransoserna som till slut klarade av Australien med vissa besvär. Australierna har i och för sig länge varit att räkna med i sammanhanget och kunde mycket väl fått en poäng med sig härifrån. Den där terapeutiska ringen där de samlade ihop laget efter slutsignalen verkar också sympatisk. De ’där nere’ ska inte räknas ut än.

Det ska tydligen inte heller de konstant överraskande islänningarna som efter en halvlek håller 1-1 mot Argentina. Ett Argentina som fått kämpa för att ta sig vidare från sydamerikanska kvalgruppen, vilket inte betyder att de inte kan lyfta sig nu. De har liksom ärkerivalerna Brasilien en förmåga att ibland göra starka slutspel efter svaga kvalspel – och vice versa. Brassarna betade av sitt kvalspel med bravur den här gången, så de borde vara bekymrade…

VM 2018: Rationella ryssar rullade upp slarviga saudier

De skulle ju inte vara så bra. Och det är de kanske inte heller. Saudiarabien är det sannolikt inte den starkaste motståndaren de har att möta. Men arrangörslandet Ryssland och inte minst dess utvalda representanter på planen andas förmodligen ut efter att ha klarat av sitt första eldprov; att inte göra bort sig redan i premiärmatchen. När det väl lossnade, så gjorde det det. Fem strutar från ryssarna var i överkant, men särskilt de sista två alldeles i slutskedet var riktigt snygga. 

Hemmaplan brukar vara en fördel i sammanhanget, även om det oftast ändå inte leder till guld. Men de första minuterna såg hemmaspelarna darriga och initiativlösa ut. Saudiernas slarviga och ibland lätt nonchalanta inställning till bollhållande på egen planhalva straffade sig dock för deras del, vilket troligen bara var en försmak av deras förestående elimination i första rundan. Och detta i vad som ser ut som en av de svagaste grupperna i turneringen. Men vad som verkligen är en dödens grupp eller dess motsats får vi facit på först i ett senare skede.

Jo, innan jag glömmer det: en av de mer underhållande aspekterna av den här premiärmatchen var de återkommande glimtarna upp mot VIP-läktaren där de båda ländernas respektive statsöverhuvuden idkade kärvänlig diplomati inklusive efterhand allt mer tröstande blinkningar och klappar från Vladimir Putin till kronprinsen Mohammed bin Salman. Från en despot till en annan.

Just avklarat: Iran  tar tre poäng! De har inte direkt rosat marknaden i tidigare VM-slutspel där de medverkat. Marocko har ett bättre facit från förr, men så kan det gå. Självmål – ett snyggt sådant – på tilläggstid efter en frispark som ordnats fram av Sverigebekante inhopparen Saman Ghoddos. Annars var marockanerna bäst i en högst medelmåttig match. Tyvärr har de hamnat i en nästan hopplös sits. Övriga lag gruppen heter ju Portugal och Spanien…

Revisited: VM-krönika 1978

Italienaren Giancarlo Antognoni krutar på mot Frankrike i turneringens ‘Dödens grupp’. Till höger i det franska försvaret skymtas en ung Michel Platini. By Organizing committee of Argentina 1978 World Cup – Argentine Football Association and FIFA [Public domain], via Wikimedia Commons
Kulturgärning! Jo visst. SVT Play har inför årets fotbolls-VM på rysk mark lagt upp samtliga i arkivet existerande krönikor över de fotbolls-VM som utspelats under de senaste 40 åren. Här verkar de finnas, sedan 1978 och framåt, för en tid. Varför inte börja från början?

Om jag hinner beta av samtliga sammanfattningar innan årets tänkta idrottsliga höjdpunkt öppnar portarna är en annan sak. Men VM-78 är speciellt för mig av flera orsaker. Först och främst var det första gången som jag följde ett världsmästerskap i fotboll på TV medan det pågick. Mestadels via vår svartvita lilla fyrkantiga apparat i då regerande 4:3-format hemmavid. Såg jag något i färg måste det ha varit hemma hos grannar eller släktingar. Men jag minns det mest i gråskala. Den nu repriserade krönikan från Sveriges Television bör jag ha sett någon gång i fordom dagar, men mina intryck från turneringen har också påverkats av en bok jag antagligen fick i julklapp, med emellanåt spirituella texter av Lars-Gunnar Björklund. Var har jag gjort av den förresten?

Mycket finns att notera kring hur sporten och TV-mediet utvecklats. Här har vi chansen att se Snillen Spekulerar i studion med yngre upplagor av Bo Hansson, Tommy Engstrand och före detta proffsspelaren Ove Kindvall. Dekor och design i TV-studion är försiktigt uttryckt något mer spartansk än i våra dagar. Men det är klart och koncist på något sätt. De experter som intervjuas i efterdyningarna av turneringen som försiggick något halvår innan programmet, är inte oväntat en kavalkad av grånade gubbar med då legendarisk status i sammanhanget. Intressant så här i efterhand är hur mycket de upprepar det faktum att fotbollen ’går så mycket fortare’ än en gång gjorde. Och med den generösa flora av klipp från turneringen som visas är det märkbart att bollen faktiskt fraktades runt ganska fort redan då. Och att det VM som fruktades bli defensivt ändå blev förhållandevis offensivt. Dessutom med ett flertal imponerande projektiler susande in i nätmaskorna från distans. Inte minst från holländarna.

Argentinske burväktaren Fillol lyfter högt och kniper bolluslingen i finalen mot Holland. By El Gráfico (here) [Public domain], via Wikimedia Commons
Sverige slogs ut redan i gruppspelet, vilket av naturliga skäl analyseras. Det var ett mer försvarsstarkt än framåtsatsande lag som eliminerades men fiaskostämpeln verkar inte ha varit lika kraftig som tolv år senare efter det snöpliga svenska uttåget ut Italien-VM. Det uttrycks ingen okontrollerad ilska över försmådda förhoppningar på samma sätt som 1990, snarare slås det fast att laget helt enkelt inte hängde med  i den nya moderna och snabbare fotbollen.

Två timmar långt. Lite längre och i sig inte lika tempostarkt som senare tiders motsvarigheter i krönikesammanhang. Med vissa upprepningar inkluderade. Men vi möter personligheter på planen, alltifrån den excentriske peruanske målvakten Quiroga som vid ett tillfälle ses bära en skadad motspelare av planen och vid ett annat leka mittfältare med offensiva ambitioner. Eller den italienske måltjuven Paolo Rossi som (om jag minns rätt) senare blev avstängd under en nationell mutskandal men kom tillbaka och – spoiler alert – gjorde ännu större succé i Spanien fyra år senare. Men profilen framför andra blev till slut arrangörslandets anfallare Mario Kempes, inte minst för att han avgjorde VM-finalen mot Holland som till denna dag aldrig lyckas vinna VM-guld trots tre finaler. Som svenskar drömde vi mardrömmar om österrikaren Krankl som starkt bidrog till tidiga avsked och ledde ett lag som började starkt men tröttnade på slutet. Lite oproportioneligt mycket speltid i programmet ägnas åt Skottland som tydligen skulle ha varit större favoriter än vad jag kan komma ihåg, men knallade hem efter gruppspelet. Här finns ett reportage gjort efter själva turneringen från just Skottland. Riktigt varför är jag inte riktigt klar över. Vi var visserligen rätt anglofila på den tiden med Tipsextra och allt. Men ändå.

De politiska förutsättningarna för slutspelet ignoreras inte heller. Arrangörslandet Argentina var vid den här tiden en diktatur, vilket påpekas flera gånger om i programmet. Oh – en liten detalj till: all denna konfetti på planen i några viktiga matcher! Det skulle väl ändå inte vara lagligt i dag? Samma fråga kan ställas om den flitiga förekomsten av fotbollsstjärnor med hockeyfrisyr. Hippieeran hade fortfarande satt sina spår i samtiden.

Stolta och målmedvetna. Till slut också världsmästare på hemmaplan; Argentina anno 1978. [Public domain], via Wikimedia Commons
Ris och ros. Tiden har verkligen gått. Men 40 år senare framstår den svenska licensfinansierade post mortem av den här turneringen ändå som mer sevärd jag vågade hoppas. 

Fler kulturgärningar i tiden: Monty Python har plötsligt blivit väldigt mycket mer närvarande på Netflix. Inte minst genom de fyra säsongerna av den snart halvsekelgamla TV-showen ”Flying Circus”. Och ett par filmer på det. Men det visste ni väl redan. Flera goda nyheter för oss som nyttjar streamingtjänsten Spotify och råkar gilla Peter Gabriel. Nu är samtliga studioalbum där. Vilket föranlett del återbesök i hans audiotek för egen del även om jag har samma skivor hemma främst i CD-format. Ni vet. De där lite mindre kompakta skivorna som gradvis efterträdde LP:n under den sena järnåldern. 

Och så tar vi en tyst minut för mitt eget favoritlag Åtvidabergs FF, för närvarande i fritt fall genom svenska seriesystemet, OK? För några år sedan var de uppe i Allsvenskan. Nu är det bottenskiktet i Division 1 södra som gäller, en förskönande omskrivning för vad som ju egentligen är Division III. Det måste vara frustrerande att bygga ett nytt lag i princip varje säsong. Men må det vända snart…

Sagan om Island och eld fortsätter

Semestern har inte börjat riktigt än. Så jag hade egentligen tänkt sova, trots det som tilldrog sig på TV:n sent igår kväll. Nu lyckades jag inte somna, så jag såg trots allt det mesta av matchen och framför allt slutet. Slutet. Som omgående gav upphov till spontana eller kanske långt i förväg planerade vitsar om ännu ett Brexit. Ännu ett uttåg ur Europa för engelsk del. Det här hade de inte planerat. Inte röstat om. Och inte förväntat sig. För vem hade gjort det?

Det låter väl som en händelse att sista avsnittet av ”Game of Thrones” säsong 6 blev tillgängligt just igår och att frun och jag hade sett det samma kväll innan matchen. ”Sagan om is och eld” (”A Song of Ice and Fire”), som bokserien heter i original är författad av George RR Martin, vilket många känner till. Finalen, som var lagom magnifik i sin ödesmättade överväldighet, innehöll en hel del av både is och eld. Liksom hela den senaste säsongen. Ja, det är lätt att förlora sig i den berättelsen och för efteråt rekordsnabbt avgångne Roy Hodgsons manskap måste Lars Lagerbäcks extremt väldisciplinerade blåa skjortor ha framstått som White walkers igår kväll. Ja, ni ser. Det här dramat (och nu menar jag matchen) lånar sig frestande enkelt till alla möjliga metaforer av ibland generande klichéspäckat slag. Men det är så svårt att låta bli. Twitterflödet igår, som jag bara inte kunde undvika att söka upp och ge några egna mer eller mindre välbetänkta bidrag till, fylldes direkt efter slutsignalen av en mängd sarkastiska kommentarer. Och glada givetvis! Allt beroende på upphovspersonens ursprung…

Det är så mycket som händer just nu. Och vi måste ju reagera på något sätt. Brexit, alltså det engelska folkets 52-48-procentiga beslut att lämna unionen på sikt, har ju sänt chockvågor genom kontinenten. Ja, genom hela det Europa som tillhör denna union av vilka inte alla bokstavligen befinner sig på samma kontinent. Och det kan ju skönjas ett visst mått av skadeglädje nu när engelsmännen fick tåga hem från just detta upphaussade idrottsammanhang helt ofrivilligt. Hur gick det till?

Island har under hela det här slutspelet uppträtt så tight, så väldrillat att det nästan trotsar tyngdlagen och vanlig vett och etikett. Lars Lagerbäck har nu nått kvartsfinal, och tangerat den största bedriften från sin tid som tränare för det svenska landslaget. Då var det kvartsfinalen i VM 2004, där Sverige förlorade mot Holland på straffar. Instick: mina minnen av den matchen. Det vill säga, jag har inga minnen av själva matchen. Hade inte möjlighet att se den. Just då jobbade jag i Ecuador och befann mig den dagen på en konferens för diverse radioentusiaster i Quito. Givetvis undrade jag hur matchen slutade. Tillställningen var internationell men de flesta deltagare kom från Sydamerika. Vilket inte hindrade en av värdarna under avslutningen att spontant fråga folket där om det fanns några holländare på plats. För, sade han glättigt, ‘Holland har just slagit ut Sverige i fotbolls-EM’. Mina egna andar sjönk drastiskt i ett slag. Senare, när jag fick veta hur det hade gått till, att det gått så långt som till straffar sjönk de väl om möjligt ännu mer. Det hävdas ibland att just det laget var den svenska uppställning som hade tillräcklig styrka, tillräcklig tur med lottningen och med tanke på hur turneringen utvecklade sig, den största chans ett svenskt landslag någonsin haft att verkligen vinna något stort. Så blev det inte.

Har nu Island vad som krävs för att gå så långt som att vinna? Alla rimliga kalkyler och sunt förnuft talar emot. De har väl haft underlägset bollinnehav i samtliga sina matcher i gruppspelet, liksom igår. De saknar stora fixstjärnor. Detsamma kan sägas om det Grekland som mot alla odds och förutsägelser gick och vann detta EM 2004. Liksom de talade mot Danmark 1992, ett Danmark som bjudits in i sista stund när det uppsprickande Jugoslavien diskades bara någon vecka före tävlingsstart. Om jag minns rätt.

Så jag antar att allt är möjligt. Men jag tror ändå att det någonstans tar slut innan finalen. Det borde inte gå att köra samma recept och lura fransmännen också, eller? Man kan undra vilka som är mest skadeglada just nu. Holländarna kanske. VM-trean för två år sedan som inte ens tog sig till slutspelet nu efter att bland annat ha stupat mot just Island. Den där ön ute i Atlanten halvvägs till Amerika, med sina vulkaner och isbjörnar. Nej förresten, isbjörnar finns inte där? Men vulkaner. Och några hundra tusen invånare. Av vilka en mätbar promille är aktiva fotbollsspelare.

Det är lite synd om England, trots allt. De har satsat på ett gäng unga och lovande lirare och själva spelidén är väl ändå förhållandevis konstruktiv. De satsar för framtiden och ynglingarna bar detta, nu möjligen allt mer nystolta gamla kolonialistrikes hela förväntningar tyngande sina axlar. Och de svek. Det kan inte vara roligt. Förmodligen värre än för Sverige i VM 1990. Kanske även än för Brasilien i deras eget VM för två år sedan, efter semifinalen mot Tyskland. Eller titelförsvararna Frankrike under VM 2002. Utslagna utan att ha gjort ett enda mål. Och så givetvis italienarna de gånger de har eliminerats redan i gruppspelet, vilket har hänt ett par gånger i historien. Men det har ju alltid handlat om någon form av konspirationer och aldrig varit deras eget fel…

För övrigt. Finns det något övrigt? Ja, Belgien som Sverige gav en rejäl match innan vi slogs ut imponerade mot Ungern som ändå stack upp och ville vara konstruktiva. Men belgarna kunde mycket väl ha avgjort redan i första halvlek. Nu dröjde det till sista kvarten innan de ryckte. Italien, våra andra nemesisar, manövrerade ut Spanien. De gjorde det på ungefär samma sätt som mot Belgien i första matchen. Jag såg visserligen inte hela matchen mot Spanien och kan inte ha en bestämd uppfattning, mer än att spanjorerna kanske ännu en gång lurats av sin egen skicklighet och inte varit tillräckligt skärpta när gäller. Irland lät inte fransmännen bara rusa iväg vidare mot kvartsfinal utan svårigheter. Så som det ser ut nu så spelade Sverige alltså i en ganska meriterad grupp. Om det är någon tröst. Och sådan söker vi ju alltid så långt det bara går. Ett glädjeämne i stort är att ett målsnålt mästerskap där mycket handlat om taktik, rävspel och ramstarka försvarslinjer ändå tycks lyfta sig lite, blivit mer gladfotbollsaktigt i vissa stycken och gett prov på ett par underhållande utslagningsmatcher i åttondelen.

Alltmedan allianserna skiftar och det drar ihop sig till krig (men oklart exakt mellan vilka konstellationer) i redan nämnda ”Game of Thrones”, så fortsätter även den här sagan. Om kungen till slut kommer från nord eller syd är vanskligt att förutse. Men Belgien imponerar som sagt. Portugal har gjort tillräckligt för att ta sig så här långt efter en mycket osäker start. Och Tyskland är alltid Tyskland. Visst har jag förutsett Frankrike som segrare tidigare? Jag tvingas väl stå fast vid det. Mot bättre vetande, möjligen…