Puuuuuhhh…. 25 minuters härlig offensiv och inte minst två fullträffar. Sedan en dryg timmes, och då menar jag verkligen en dryg timmes, kamp och lidande. Men där är det igen: en bronsmedalj. Ingen hade väl riktigt vågat hoppats på det före turneringen, men så blev det. Detta damlandslag som lyckats väcka så mycket entusiasm för sin attityd och framåtanda, som ibland framkallar hjärtsnörp efter fatala felbeslut i farten, men hela tiden kommit igen och jobbat vidare.

Det var ju en lysande start. England verkade knappt finnas på planen överhuvudtaget och någon statistik visade osannolika 63 procents bollinnehav för Sverige ungefär mitt i första halvlek. Det har de väl inte haft sedan möjligen mot Thailand. Men stämningen svängde fort efter skadan på Rolfö, likaledes på Asllani som dock höll ut till pausen och ett plötsligt reduceringsmål efter att brittiskorna knappt organiserat ett enda nämnvärt anfall fram till halvtimmesstrecket. Efter den efterföljande lika plötsliga kvitteringen så, ja – ni vet. Det är nu jag utan skam och vanära, opportunistiskt välsignar VAR. Målet korrekt bortdömt för hands och vi fick andas ut en stund till. Eller, inte riktigt. Resten utvecklade sig som sagt till en kamp för överlevnad. England har kanske uppriktigt sagt ett bättre lag som helhet och har övertygat turneringen igenom, åtminstone när jag sett dem spela. Men de vaknade på fel sida sida i dag, eller verkade knappt ha vaknat alls till att börja med, så de får skylla sig själva. För Sverige var skillnaden jämfört med Hollands-matchen att man lyckades kapitalisera på sin kanonstart och fick överläget som så väl visade sig krävas.

Jag trodde, jag fruktade, att det skulle ha bli tvärtom. Att Phil Nevilles lejoninnor skulle vara piggare, mer utvilade och koncentrerade. Tack och lov fick jag fel. Att döma av scenerna som utspelade sig på TV4 efter matchen så är de nyblivna bronsmedaljörerna genuint glada och har kommit över semifinalförlusten. Det är skillnad på tredje och fjärde plats i slutändan, vilket inte minst ett annat svenskt fotbollslandslag bedrifter för 25 år sedan i USA kan vittna om.

– Det var vår tur idag, tyckte Nilla Fischer som bidrog med en aningen betydelsefull räddning på mållinjen och sammanfattade med det ganska bra matchen i stort. Det var inte lagets bästa match, men den knöt ihop turneringen på bästa möjliga sätt. Den största bragden måste väl ändå ha varit den taktiska triumfen mot Tyskland, det gamla spöket. Bara en sådan sak ger väl guldkant på den här insatsen totalt sätt.