Fantastiska filmtips för dagen: ”Midsommar” (2019)

Sverige är skrämmande. Själva har vi alltid vetat det. Ibland blir omvärlden uppmärksammad på detta obestridliga faktum också. Våra nordiska grannar är för närvarande högst ovilliga att släppa någon blågul medborgare över bron (eller annan form av gränspostering) av anledningar som naturligtvis är helt outgrundliga… Vi kan ju alltid intala oss att det beror på den här filmen, som släpptes i fjol och just denna dag passar extra bra. Särskilt som ditt midsommarfirande 2020 – erkänn! – inte kommer att bli så frifräsande förlustelsefullt som du skulle vilja. Ta det lugnt, undvik trängsel i trafiken och skärgården och se ”Midsommar” i stället, om du inte redan gjort det. Skräckfilm, antropologisk studie, Relationspsykologisk traumabearbetning, folkloristisk fars, visuell variant av de mest rysningsframkallande skrönorna ur Bengt af Klintbergs antologi ”Råttan i pizzan”, fasaväckande förolämpning av folkgrupp, förtäckt folklustspel eller allt ovanstående? Döm själv! För mer detaljer och möjligen även varningssignaler (som kan vara på sin plats) gå till min recension på russin.nu. Och trevlig helg, för övrigt!

Alltid sist med det senaste: Hur perfekt är ”Parasit”?

Till slut har jag sett den. Och recenserat. Kring årsskiftet och inte minst i anslutning till Oscar-galan var sydkoreanska socialkommentarthrillern ”Parasit” hett stoff. Och det finns anledningar till det. Läs mer på russin.nu. Där har jag också aningen senkommet skrivit ner några rader om franska relationsdramat ”Porträtt av en kvinna i brand” och ”Terminator: Dark Fate”.

Och i avsaknad av rejäla recensioner på musikområdet vill jag åtminstone framhålla en bunt album i olika genrer som släppts i vår, finns att strömma via Spotify (och säkert inte bara där) och kan rekommenderas: ”Rise Radiant” med Caligula’s Horse, ”There is No Year” av Algiers, Natalia Lafourcades folkloristiska ”Un canto por México, Vol. 1”, comebackskivan ”Eupnea” från Pure Reason Revolution, ”Prehensile Tales” med Pattern-Seeking Animals, Louise Patricia Crane ”Deep Blue” och senaste ljudäventyret med de egensinniga bröderna i Sparks; ”A Steady Drip, Drip, Drip”. Till att börja med… Och i väntan på mer genomarbetade genomgångar som kanske, eller kanske inte, kommer senare.

Mer eller mindre passionerade påskfilmer

 

Det är påsk. En annorlunda påsktid för många av oss världen över. Karantän eller som i Sverige, åtminstone delvis restriktioner kring rörelsefrihet och beteendemönster i samhället. Många söker sig till etermedierna och gärna fiktionens värld för sysselsättning, distraktion eller kanske till och med någonting tankeväckande. Filmer på påsktema i en eller annan form är närmast en stapelvara, gärna med episka ambitioner och storslagna scenerier. Allt är inte lika bra, och kanske framförallt råder en stark brist på konsensus kring vad som verkligen är bra. Här är några personliga rekommendationer (eller reservationer) med länkar till mer utförliga recension på russin.nu: ”Passion of the Christ”. Ja, just den. Älska eller hata eller inta valfri position på skalan däremellan… Min egen recension skrevs efter ett biobesök i Ecuador den aktuella våren när Mel Gibsons aningen kontroversiella Kristus-drama hade premiär och lockade miljontals besökare planeten runt, men samtidigt kritiserades lika kraftfullt på sina håll.

”Risen” är varken lika känd, ökänd eller omdebatterad men ganska genuin och kan dyka upp på någon TV-kanal nära dig i helgen med lite tur. Utgångspunkten är en romersk soldat av högre rang som ger sig ut på uppdraget att undertrycka och helst vederlägga ryktet om en judisk uppviglares uppståndelse från de döda. Konsekvenserna blir inte riktigt vad han tänkt sig.

 

Gamla testamentet saknar inte heller förmåga att inspirera filmskapare, som i Ridley Scotts tolkning av berättelsen om Mose och hans israelers uttåg ur Egypten, ”Exodus: Gods and Kings”. Avfärdad av många, ljummet upplevd  av andra och faktiskt mer gediget uppskattad av vissa av oss. Vad det nu berodde på. Den har något bastant, färgstarkt och vitalt över sig och Christian Bale i huvudrollen. Det räcker en bit. Musikalen ”Jesus Christ Superstar” snurrade ofta hemma när jag växte upp, den där originalinspelningen med Ian Gillan som Jesus. Filmversionen från 1973 såg jag först långt senare. Men den är spänstig och ska ses. Det ska den. ”Ben-Hur” är en klassiker som definitivt bör upplevas, men då talar vi alltså om Charlton Heston-versionen, medan nyinspelningen häromåret knappast är lika obligatorisk. Somliga spektakel kan nog helst lämnas orörda om man inte har en extremt egen vision som  kan tillföra storyn något nytt och övertygande. Så var inte riktigt fallet här.

Naturligtvis borde jag ha recenserat ”Kristi sista frestelse” av Martin Scorsese (även den en smula omdebatterad) och den på sin tid ofta TV-visade miniserien ”Jesus av Nasaret”, men det har hittills inte blivit av. För att inte tala om Pasolinis ”Matteusevangeliet” som står där i hyllan och väntar på att ses i sin helhet. Dåliga samveten har vi alla av olika orsaker. Och det där är några av mina källor till återkommande… skuld eller något liknande. Men om viruskrisen inte gör slut på allt levande redan i år så kan det finnas möjligheter att korrigera sådana tillkortakommanden. Om Gud vill…

”Contagion” – passande filmval under pågående pandemi?

 

Det har gått fort. Var det bara en vecka sedan den svenska melodifestivalfinalen genomfördes i en av allt att döma fullpackad Friends Arena? Allsvenska premiären planerades, Premier League och La Liga körde på som vanligt, kulturevenemang utannonserades i samma takt som de brukar samtidigt som vi fruktade att italienarnas och den kinesiska Wuhan-provinsens öde kunde bli vårt? Nu är det reseförbud, stängda gränser, inställda konserter och allmän lockdown som gäller i Sverige och större delen av Europa. Inte ens sjukvårdsrådgivningen klarar av att ta emot alla frågor. Och kyrkkaffet jag och min fru skulle ha hjälpt till med just denna söndag bortrationaliserades. Bara en sådan sak.

Än så länge har vi dock fungerande elektricitet. Och streamingtjänster. En del av oss envisas även med att ha fysiska DVD-skivor hemma i hyllan. Och böcker. Men om jag nu för ett ögonblick fokuserar på film och TV-drama; vad passar bäst in i samhällssituationen just nu? Förutsatt att det inte är total verklighetsflykt man egentligen skulle vilja grotta ner sig i (vilket är frestande och fullt förståeligt – jag och frun tillbringade två timmar med superhjältekomedin ”Shazam!” via Netflix under lördagkvällen). Spontant är det en film som mer än någon annan fångar världsläget den här veckan, åtminstone enligt mina minnesbilder. Vill jag verkligen se om den precis nu? Den ligger här framför mig på bordet. ”Contagion” (2011), regisserad av den synnerligen produktive Steven Soderbergh med filmer som ”Traffic”, ”Sex, lögner och videoband” liksom ”The Laundromat” på sin långa och mestadels mäktiga meritlista. 

För knappt åtta år sedan recenserade jag i alla fall ”Contagion” på russin.nu och beskrev premissen så här:  ”Myndigheter världen över våndas över frågan om exakt vad som sprids. Och hur. Och vilket är värst; att överreagera och riskera kaos eller att göra för lite och se situationen förvärras ytterligare? Hur informeras allmänheten bäst? Det rör sig om ett nytt virus som expanderar sitt territorium fort, väldigt fort. Och är dödligt. Miljoner drabbas.” Allt börjar med att Gwyneth Paltrow hostar till under en affärsresa eller dylikt. Hon mår inte alls bra. Matt Damon är däremot helt immun. Och det var här jag första gången fick veta hur ofta människor genomsnittligt rör sitt eget ansikte under en vanlig dag… Soderbergh är känd som en stilistisk realist snarare än vildsint eskapist och just därför är ”Contagion” som jag minns det en kraftfull och trovärdig skildring av ett scenario som… ja, som nu. Även om covid-19 inte är Digerdöden och förhoppningsvis inte får fullt lika fasaväckande följder som den så kallade Spanska sjukan för drygt 100 år sedan. Det nya coronaviruset har redan påverkat folkhälsan, samhällsfunktioner och världsekonomin på ett sätt som sannolikt kommer att ha ihållande konsekvenser. 

Naturligtvis har inte bara jag kommit att tänka på den här filmen just nu. Kolla in artikeln i The Verge där ”Contagion” rapporteras ha blivit populärt nedladdningsobjekt först i Sydkorea, sedan i Australien och flera andra länder. Jag har ett bestämt minne av att den fanns ute på Netflix i Sverige nyligen, men troligen är den inte kvar där nu. 

Annars? Jovisst kan man låsa in sig med ”Kärlek i kolerans tid” eller miniserien ”Pestens tid” (och varför inte läsa böckerna de bygger på). Liksom diverse apokalyptiska visioner à la ”Bird Box”, ”Day After Tomorrow”, ”These Final Hours”, ”Waterworld” eller ”Us”. Om man nu inte vill söka sig till något annat mer lättsamt, som sagt. Undergångsvisioner på film kan vara mer eller mindre trösterika och hoppingivande. 

Relaterat: Mer om coronaviruset från Krisinformation.se och Folkhälsomyndigheten. 

Medan jag skriver det här ljuder min egenkomponerade spellista med Procol HarumSpotify via en liten men kaxig bärbar högtalare på hyllan. Fråga mig inte varför det blev just Harum. Men de har något slags osedvanligt välbalanserad pompös melankoli och tilltalande ödesmättnad över mycket av sin oeuvre, främst från sent 1960- och tidigt 1970-tal. Låter det lockande eller löjeväckande?

Decenniets bästa filmer korade!

 

Så var det avklarat och publicerat också. Årtiondets bästa filmer, enligt redaktionen på russin.nu. Nyligen var det de mest framstående TV-serierna som korades, helt subjektivt, av oss. Och nu alltså – filmerna. Av någon anledning förekommer science fiction-genren flitigt i rangordningen, liksom animerade filmer, action och en eller annan musikal. Jovisst. Regissörer som Christopher Nolan, Darren Aronofsky, Martin Scorsese, Quentin Tarantino och Alfonso Cuarón slogs om de högre placeringarna. Och allra överst hittar vi… ”Interstellar”. Mer kött på benen finns på alltså på russin. 

I förbifarten kan jag nämna att min egen personliga 40-bästalista från 2010-2019 finns in englishCast Against Hype, en sida jag uppdaterar alldeles för sällan men ändå vill vurma lite för när det ändå uppstår en godtagbar ursäkt… 

Film och fascism – en komplicerad historia

Leni Riefenstahl regisserar, anno 1940. Källa: Wikimedia Commons. https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/7/74/Leni_Riefenstahl%2C_1940_%281%29.jpg

Ett antal nya podcaster har dykt upp i mitt blickfång under första halvåret 2019. Som det ska vara. Flera som handlar om film, inte minst. Förresten, helt nya är inte alla. Film Comment är ett magasin i skrift med vissa anor, tror jag, även om jag sällan läst det. Naturligtvis har de även en egen podcast nu, visar det sig. Ett avsnitt från ett halvår tillbaka, som jag själv hittade häromsistens, behandlar det känsliga ämnet konst och fascism. Utgångspunkt är bland annat Leni Riefenstahls berömda (och med ett uttryck i tiden, ’djupt problematiska’) propagandafilmer för Tyskland under nazitiden, som ”Viljans triumf” med mera. Livlig diskussion och analys i flera lager av skribenten J. Hoberman och filmmakaren Zoe Beloff. Riefenstahl har fortfarande sina fans och frågan är i det här fallet inte bara om man kan skilja på konstnär och konstverk utan även om man kan ta avstånd från ett budskap och samtidigt beundra formen det framställs i. I diskussionen nämns även den korta men effektiva dokumentären ”A Night at the Garden” som egentligen bara består i sju minuters bevarade scener från ett nazistiskt möte i New York 1939. Just det, i USA. Den finns enkelt tillgängligt på nätet för alla och envar via anightatthegarden.com. Om någon händelsevis gissar att studiogästerna i Film Comment gör jämförelser med dagens politiska klimat och kanske råkar nämna exempelvis massmöten med Donald Trump på scen, så… Grattis! Det gör de också.

Relaterat: Fler till stor del filmfokuserade podcaster, nya eller inte så nya, som jag upptäckt under det senaste dryga halvåret är The Next Picture Show, Pop Culturally Deprived, Scriptnotes, Think Christian och Filmspotting. Sinsemellan ganska olika, men gemensamt är att de är gjorda av personer som är intresserade av sitt ämne och har en förmåga att göra det intressant även för oss andra.

Tyckartexter till tusen!

Så var den gränsen nådd.Man måste ha sina mål i livet. Och delmål. På russin.nu började vi recensera filmer för 19 år sedan – med andra ord väntar en typ av jubileum nästa vår om Gud är god och vi får leva. Själv släppte jag i dag en recension av thrillern ”Widows” som funnits ute på DVD ett tag och insåg att det var nummer 1000 för egen del. Där ingår utvärderingar av främst filmer, men även ett antal TV-seriesäsonger. Dags att pensionera sig? Nej, det blir svårt att lägga av helt och hållet. Kanske efter det eventuellt kommande 20-årsfirandet. Möjligen. To be continued…

”Rocketman” har landat – värd att se? Svar ja.

Musikfilmer är hett stoff nu. I betydelsen filmer om musiker med mycket musik i sig. Nu senast har ”Rocketman” haft premiär även i Sverige, en skildring av Elton Johns tidiga karriärbana med berg och dalar och en hel del personlig turbulens. I veckan recenserade jag den själv för russin.nu. Där finns sedan tidigare även recensioner av relaterade cineastiska skapelser som ”Bohemian Rhapsody”, ”A Star Is Born” och ”Almost Famous” (som är snart 20 år gammal nu men bra ändå). Allvarligt talat, snart är det väl dags att sammanställa en lista över de bästa musikfilmerna i historien, hur dessa nu ska definieras… I vilket fall skulle det bli väldigt subjektivt, med tanke på vilka vitt skilda reaktioner filmer som de här brukar väcka. ”Rocketman” verkar dock generellt ha mottagits välvilligt, inte minst av kritiker. Och jag är inne på samma linje. En förutsättning är kanske att du faktiskt uppskattar Eltons komponerande i sig, men även filmer som prioriterar show och poetiskt berättande snarare än ren realism.

För övrigt: min mångårige favoritprogressiverockare Neal Morse har ett produktivt år. I vintras kom dubbelalbumet ”The Great Adventure”, en fläskig historia som även uppfördes live under våren. Tror jag i alla fall. Konserten i Göteborg i slutet av mars var inskriven i min kalender, biljetten klar och… så lyckades jag bli sjuk just den helgen. Skivan är absolut en hörvärd historia – troligen högt placerad på kommande personliga årslista, bara som en förvarning. Nu är rockoperan ”Jesus Christ the Exorcist” ute också. Ja, andas lugnt, så heter den. Något slags morseisk variant av ”Jesus Christ Superstar”-konceptet, dessutom för ovanlighetens skull tillgänglig på Spotify. Vilket inte är standard med Neal Morse. Egentligen borde jag skriva ett par rejäla recensioner av båda, men… Vi får väl se vad tiden räcker till. Här är om inte annat en utvärdering av den färska rockoperan från The Prog Report.

”Life of Brian” firar 40 – på bio!

40 år har gått sedan världspremiären alltså. Den svenska urpremiären verkar ha begåtts 25 augusti 1980, om man får tro Internet Movie Database. Nu har Monty Pythons kontroversiella klassiker ”Life of Brian” visats på ett antal utvalda lyckliggjorda biografer, varav en var Folkets Hus i Lidköping. På skärtorsdagen inför en inte fullständigt fullsatt men ändå ganska välbesökt salong, företrädesvis av folk som var i rätt ålder för att uppskatta den när den var ny, kanske? Eller som upptäckt den senare och väntat på just den här möjligheten att se den på bio

Vilket exempelvis jag själv aldrig gjort förut, däremot några gånger på alternativt VHS och DVD. Jag har bestämda minnen av att vi såg den med klassen när jag under en termin våren 1993 studerade bibelkunskap på folkhögskola. Kanske inte på lektionstid, men dock. Till exempel. Tidigare har jag även skrivit en recension som finns på russin.nu. Även om ”Brian” har åldrats, är ändå det mesta av det som gjorde den till ett subversivt mästerstycke intakt. Steningsscenen i början är fortfarande något av det roligaste som någonsin förekommit på film överhuvudtaget. Det är fortfarande en film som framstår som väldigt driven och koncentrerad även om inte alla skämt landar lika precist. Är den fortfarande kontroversiell? Kan säkert vara, även om alla som sett den rimligtvis bör ha insett att den inte handlar om, eller direkt driver med, Jesus själv. Däremot inryms många skarpa iakttagelser rörande allmänmänskliga beteendemönster, imperialism och sekterism liksom fenomenet ’mycket snack och lite verkstad’.

Kort sagt är det en film som klarar av att ses om och absolut inte förlorar på att, som för min del, nu för första gången se på stor duk. Och inte minst i ett större sällskap som förstärker de spontana reaktioner ”Life of Brian” ständigt satsar på att provocera fram.

Personliga profetior om årets Oscars nu publicerade

I natt går ridån upp igen. För ännu en i raden av Oscar-galor från andra sidan pölen. Oavsett om man nu har tid och ork att se den direkt på sådana för oss okristliga tider som det handlar om, är det oftast frestande att försöka förutsäga några av resultaten. Nu har jag gjort det, på russin.nu. Där finns även recensioner av flera berörda filmer, som ”Roma”, ”Vice”, ”A Star Is Born”, ”Bohemian Rhapsody” och inte minst min favorit framför andra från fältet ifråga; ”The Favourite”.