Film och fascism – en komplicerad historia

Leni Riefenstahl regisserar, anno 1940. Källa: Wikimedia Commons. https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/7/74/Leni_Riefenstahl%2C_1940_%281%29.jpg

Ett antal nya podcaster har dykt upp i mitt blickfång under första halvåret 2019. Som det ska vara. Flera som handlar om film, inte minst. Förresten, helt nya är inte alla. Film Comment är ett magasin i skrift med vissa anor, tror jag, även om jag sällan läst det. Naturligtvis har de även en egen podcast nu, visar det sig. Ett avsnitt från ett halvår tillbaka, som jag själv hittade häromsistens, behandlar det känsliga ämnet konst och fascism. Utgångspunkt är bland annat Leni Riefenstahls berömda (och med ett uttryck i tiden, ’djupt problematiska’) propagandafilmer för Tyskland under nazitiden, som ”Viljans triumf” med mera. Livlig diskussion och analys i flera lager av skribenten J. Hoberman och filmmakaren Zoe Beloff. Riefenstahl har fortfarande sina fans och frågan är i det här fallet inte bara om man kan skilja på konstnär och konstverk utan även om man kan ta avstånd från ett budskap och samtidigt beundra formen det framställs i. I diskussionen nämns även den korta men effektiva dokumentären ”A Night at the Garden” som egentligen bara består i sju minuters bevarade scener från ett nazistiskt möte i New York 1939. Just det, i USA. Den finns enkelt tillgängligt på nätet för alla och envar via anightatthegarden.com. Om någon händelsevis gissar att studiogästerna i Film Comment gör jämförelser med dagens politiska klimat och kanske råkar nämna exempelvis massmöten med Donald Trump på scen, så… Grattis! Det gör de också.

Relaterat: Fler till stor del filmfokuserade podcaster, nya eller inte så nya, som jag upptäckt under det senaste dryga halvåret är The Next Picture Show, Pop Culturally Deprived, Scriptnotes, Think Christian och Filmspotting. Sinsemellan ganska olika, men gemensamt är att de är gjorda av personer som är intresserade av sitt ämne och har en förmåga att göra det intressant även för oss andra.

Annonser

Tyckartexter till tusen!

Så var den gränsen nådd.Man måste ha sina mål i livet. Och delmål. På russin.nu började vi recensera filmer för 19 år sedan – med andra ord väntar en typ av jubileum nästa vår om Gud är god och vi får leva. Själv släppte jag i dag en recension av thrillern ”Widows” som funnits ute på DVD ett tag och insåg att det var nummer 1000 för egen del. Där ingår utvärderingar av främst filmer, men även ett antal TV-seriesäsonger. Dags att pensionera sig? Nej, det blir svårt att lägga av helt och hållet. Kanske efter det eventuellt kommande 20-årsfirandet. Möjligen. To be continued…

”Rocketman” har landat – värd att se? Svar ja.

Musikfilmer är hett stoff nu. I betydelsen filmer om musiker med mycket musik i sig. Nu senast har ”Rocketman” haft premiär även i Sverige, en skildring av Elton Johns tidiga karriärbana med berg och dalar och en hel del personlig turbulens. I veckan recenserade jag den själv för russin.nu. Där finns sedan tidigare även recensioner av relaterade cineastiska skapelser som ”Bohemian Rhapsody”, ”A Star Is Born” och ”Almost Famous” (som är snart 20 år gammal nu men bra ändå). Allvarligt talat, snart är det väl dags att sammanställa en lista över de bästa musikfilmerna i historien, hur dessa nu ska definieras… I vilket fall skulle det bli väldigt subjektivt, med tanke på vilka vitt skilda reaktioner filmer som de här brukar väcka. ”Rocketman” verkar dock generellt ha mottagits välvilligt, inte minst av kritiker. Och jag är inne på samma linje. En förutsättning är kanske att du faktiskt uppskattar Eltons komponerande i sig, men även filmer som prioriterar show och poetiskt berättande snarare än ren realism.

För övrigt: min mångårige favoritprogressiverockare Neal Morse har ett produktivt år. I vintras kom dubbelalbumet ”The Great Adventure”, en fläskig historia som även uppfördes live under våren. Tror jag i alla fall. Konserten i Göteborg i slutet av mars var inskriven i min kalender, biljetten klar och… så lyckades jag bli sjuk just den helgen. Skivan är absolut en hörvärd historia – troligen högt placerad på kommande personliga årslista, bara som en förvarning. Nu är rockoperan ”Jesus Christ the Exorcist” ute också. Ja, andas lugnt, så heter den. Något slags morseisk variant av ”Jesus Christ Superstar”-konceptet, dessutom för ovanlighetens skull tillgänglig på Spotify. Vilket inte är standard med Neal Morse. Egentligen borde jag skriva ett par rejäla recensioner av båda, men… Vi får väl se vad tiden räcker till. Här är om inte annat en utvärdering av den färska rockoperan från The Prog Report.

”Life of Brian” firar 40 – på bio!

40 år har gått sedan världspremiären alltså. Den svenska urpremiären verkar ha begåtts 25 augusti 1980, om man får tro Internet Movie Database. Nu har Monty Pythons kontroversiella klassiker ”Life of Brian” visats på ett antal utvalda lyckliggjorda biografer, varav en var Folkets Hus i Lidköping. På skärtorsdagen inför en inte fullständigt fullsatt men ändå ganska välbesökt salong, företrädesvis av folk som var i rätt ålder för att uppskatta den när den var ny, kanske? Eller som upptäckt den senare och väntat på just den här möjligheten att se den på bio

Vilket exempelvis jag själv aldrig gjort förut, däremot några gånger på alternativt VHS och DVD. Jag har bestämda minnen av att vi såg den med klassen när jag under en termin våren 1993 studerade bibelkunskap på folkhögskola. Kanske inte på lektionstid, men dock. Till exempel. Tidigare har jag även skrivit en recension som finns på russin.nu. Även om ”Brian” har åldrats, är ändå det mesta av det som gjorde den till ett subversivt mästerstycke intakt. Steningsscenen i början är fortfarande något av det roligaste som någonsin förekommit på film överhuvudtaget. Det är fortfarande en film som framstår som väldigt driven och koncentrerad även om inte alla skämt landar lika precist. Är den fortfarande kontroversiell? Kan säkert vara, även om alla som sett den rimligtvis bör ha insett att den inte handlar om, eller direkt driver med, Jesus själv. Däremot inryms många skarpa iakttagelser rörande allmänmänskliga beteendemönster, imperialism och sekterism liksom fenomenet ’mycket snack och lite verkstad’.

Kort sagt är det en film som klarar av att ses om och absolut inte förlorar på att, som för min del, nu för första gången se på stor duk. Och inte minst i ett större sällskap som förstärker de spontana reaktioner ”Life of Brian” ständigt satsar på att provocera fram.

Personliga profetior om årets Oscars nu publicerade

I natt går ridån upp igen. För ännu en i raden av Oscar-galor från andra sidan pölen. Oavsett om man nu har tid och ork att se den direkt på sådana för oss okristliga tider som det handlar om, är det oftast frestande att försöka förutsäga några av resultaten. Nu har jag gjort det, på russin.nu. Där finns även recensioner av flera berörda filmer, som ”Roma”, ”Vice”, ”A Star Is Born”, ”Bohemian Rhapsody” och inte minst min favorit framför andra från fältet ifråga; ”The Favourite”.

2018 års bästa filmer enligt russin-redaktionen

Nu är det gjort igen. Redaktionen för filmsajten russin har skrivit om film sedan våren 2000. Och de flesta årsskiften sedan dess har krönts med en lista över våra favoritfilmer från det gångna året. Så ock 2018. Resultatet? En röd tråd är i varje fall att filmer med korta och kärnfulla titlar var populära. Varför krångla till det med språkliga snubbeltrådar som ”Three Billboards Outside Ebbing, Missouri”? Tja, den får faktiskt ett par omnämnanden (av varierande valör) i förbifarten, men landar inte på pallen. Det gör däremot tre filmer vars titlar tillsammans innehåller färre antal ord (och bokstäver) än den nyss nämnda utmanaren. Om jag räknat rätt i hastigheten. Och i tidsenlig clickbait-anda hänvisar jag till artikeln på russin för facit.

Ledtrådar: döden är ganska närvarande i flera fall på listan i stort. Anknytning till Mexiko är en annan tillgång. Science fiction slåss mot svartvit snyggfilm. Och Tuva Novotny bråkar med björnar i skogen.

Referens: ”De bästa filmerna under 2018” /russin.nu 31 december 2018

Mamma Mia! Vill vi hit igen?

Nej, hundar börjar inte tala mat den här gången heller. För tio år sedan spräckte musikalfilmen ”Mamma Mia!” publikrekord på sina håll. Många provocerades att brista ut i allsång en masse. Ryktesvis. Nu har uppföljaren varit uppe på svenska biografer någon månad. Själv såg jag och min fru ”Mamma Mia! Here We Go Again” i en förutom oss fullständigt folktom biograf i södra Texas en sen kväll alldeles i slutet av vår mestadels mexikanskorienterade semester. Hur bra var den? Tja, om du gillade den första filmen, så… För mer uttömmande utvärdering, se min rannsakning på russin.nu där även föregångaren tidigare recenserats.