Några fåfänga försök till förutsägelser om Oscar-galan 2021…

Not: Även publicerat (i en aningen annorlunda version) på russin.nu

Ma Rainey’s Black Bottom (2020): (L to R) Glynn Turman as Toldeo, Chadwick Boseman as Levee, Michael Potts as Slow Drag, and Colman Domingo as Cutler. Credit: David Lee / Netflix

Fåfängt, som alltid. Att ens försöka. Men det är dags igen. Och dags att spekulera. Det är inte alltid en orkar närvara eller ens har chansen att via någon åtkomlig kanal följa procedurerna kring vilka som belönas för sina filmbedrifter föregående år av Hollywood-akademin. Academy Awards är ju egentligen en mer formell benämning på det som i dagligt tal oftast kallas Oscar-galan. Som i år lär se annorlunda ut än vanligt av kända skäl, men exakt hur återstår att se. I natt ska det i alla fall vara möjligt att se showen via TV4:s försorg. Förhoppningsvis lyckas jag i mina intentioner att vaka och bevaka vad som händer, när det händer.

Så till tipsen, för det var huvudsyftet med här övermodiga inlägget. Har jag sett absolut allt som nominerats? Knappast. Så jag får luta mig mot en hybrid av egna instinkter, experters förutsägelser och allmänt skvaller. Att pandemin i praktiken stängt igen dörren för många riktiga biopremiärer under senaste året är både en för- och nackdel. Just nu finns om inte annat flera av Oscar-kandidaterna tillgängliga på olika strömningsplattformar, som i flera fall sponsrat filmernas tillkomst.

Var börja? OK, bästa manliga huvudrollsinnehavare. Eftersom vi äntligen kom till skott hemma och såg ”Ma Rainey’s Black Bottom” (via Netflix) häromkvällen, så lutar jag åt olyckligt tidigt bortgångne Chadwick Boseman som postum pristagare för rollen som trumpetare med torterat sinne och svårstyrt temperament. Händelsevis såg vi även ”Sound of Metal” (Amazon Prime Video) i helgen och där imponerar Riz Ahmed som trumslagare med akuta hörselproblem. Och visst är både Anthony Hopkins och Gary Oldman med i leken, men… Boseman får det bli.

Kvinnlig huvudroll: Även här skulle ”Ma Rainey…” kunna få ståta med en statyett genom Viola Davis som bluesdrottning, men med allt buzz som varit kring (den av mig fortsatt osedda) ”Nomadland” så tippar jag i alla fall Frances McDormand. För övrigt har jag bara sett en av filmerna i kategorin och borde verkligen ta tag i ”Pieces of a Woman” (Netflix) till att börja med.

Kvinnlig biroll: Alltså, Maria Bakalova är ju en briljant ny bekantskap (det vill säga ny för de flesta av oss utanför Bulgarien) i ”Borat Subsequent Moviefilm” (Amazon). Sacha Baron Cohen har nog gjort världen en tjänst genom att lyfta fram henne i världens blickfång. Men troligare är kanske att Glenn Close vinner, trots att ingen verkar älska ”Hillbilly Elegy” som helhet och jag själv inte ens orkat ta mig an den överhuvudtaget. Borde jag? Tipset bygger snarare på andras profetior än egen vishet, men…

Manlig biroll: Det dåliga samvetet slår till igen. ”One Night in Miami” (Amazon) verkar faktiskt vara en stark och omhuldad film, som jag hittills bara sett knappt en halvtimme av. Där är Leslie Odom Jr nominerad, samtidigt som en annan kritikerfavorit har två pretendenter på egen hand; ”Judas and the Black Messiah”. En av dem är Daniel ”Get Out” Kaluuya som har haft Oscar-vibbar omkring sig ett par år nu för lite av varje. Jag satsar på Kaluuya och hoppas återkomma till ”Judas” inom kort.

Animerad film: Här har jag bara sett ”Wolfwalkers” (Apple TV+) som är charmig nog, men antagligen brädas av ”Soul” (eller ”Själen” som den väl kallas på svensk mark). Dessutom inser jag att ”Shaun the Sheep” är på tapeten igen och jag troligen har missat något viktigt hittills.

Filmfoto: Här borde väl ändå ”Mank” (Netflix) håva in något av de tekniska priser jag ser framför mig att David Finchers svartvita snygghetsorgie ändå får med sig hem, sannolikt i brist på andra mer uppmärksammade priser. Jo, min misstanke är att den uppfattas som för elegant kylslagen och perfektionistisk för att vinna exempelvis för Bästa Film. Återkommer till det. Sedan är givetvis ”News of the World” (Netflix) en värdig konkurrent, men lär förmodligen hamna i utkanten av den mest inbjudande stugvärmen i natt.

Kostymer & sådant ekiperingsrelaterat: ”Mank” igen, kanske? Eller hur tjusigt utstyrda är ensemblen i ”Emma” – någon som vet?

Regi: Är det inte Chloé Zhao för ”Nomadland” som har vinden i ryggen här? Eller hur het är Emerald Fennell för den omdiskuterade ”Promising Young Woman” som jag verkligen beklagar att jag inte kommit åt att se ännu? Chansen är i alla fall uppenbar att det blir en kvinnlig vinnare här, vilket inte tillhör vanligheterna.

Dokumentär: Nej, jag har inte sett någon av de fem nominerade men åtminstone lokaliserat två av dem; rumänska ”Collective” finns på HBO och ”Time” på Amazon. ”Time” verkar omtyckt, trots den ganska intetsägande titeln på en historia som tydligen kretsar kring en familj splittrad av en fängelsedömd fader och hur de tar sig igenom livet under ett par decennier. Så jag kör på den.

Hur många kategorier är värda att vädra illa underbyggda förutsägelser om? Klippning, till exempel. Jag har sett två av filmerna men chansar vilt på ”Promising Young Woman” – som alltså inte är en av dessa. Internationell film; här är danskarna representerade med fyllefilmen ”En runda till” som jag inte vågar ha en bestämd åsikt om, men även här en chansning. Alltså i dansk favör.

Smink & sådant: ”Mank”. Jag sade ju att placerar i princip alla produktionstekniska profetior här i brist på bättre förslag.

EUROVISION SONG CONTEST: The Story of Fire Saga – Will Ferrell as Lars Erickssong, Rachel McAdams as Sigrit Ericksdottir. Credit Elizabeth Viggiano/NETFLIX © 2020

Musik: Här har firma Trent Reznor & Atticus Ross den stora ynnesten att tävla mot sig själva eftersom de komponerat till både ”Mank” och ”Soul”. Jag säger väl att de får pris för den senare. Då.

Originalsång: Den såvitt jag vet enda svenska segerchansen genom ”Husavik”, framförd av Molly Sandén i aningen underskattade Eurovision Song Contest-komedin ”Fire Saga”. Men, jag tror med knapp marginal på ”Hear My Voice” med Celeste från publikfriande rättegångsdramat ”Trial of the Chicago 7”, som jag händelsevis också såg klart i helgen efter att ha betat av den i portioner. ”Fight for You” från ”Judas and the Black Messiah” levererar ett juste groove men ingen riktig hook och ”Speak Now” från ”One Night in Miami” saknar också det där. Generellt har det alltid förvånat mig hur få riktigt minnesvärda originalsånger som nominerats i det här sammanhanget under de senaste decennierna i alla fall.

Ljudläggning: Allvarligt talat, alla som sett ”Sound of Metal” vet hur mycket ljudet betyder för den relativt lågbudgeterade lilla uppkomlingen. Jag säger, ge dem priset! Även om andra storslagnare stänkare som ”Greyhound” eller ”Mank” kanske faller juryn mer i smaken.

Visuella effekter: Christopher NolansTenet” har inte precis överösts med kärlek från juryn, men något borde den väl ändå belönas för. Eller?

Manus byggt på förlaga: Vore det inte kul om ”Den vita tigern” (Netflix) uppmärksammades här? Jo. Dock, jag misstänker att det blir ”The Father”, som hittills inte haft Sverigepremiär och jag hittills varit väldigt snål mot, men borde tippa i någon kategori. Typ.

Originalmanus: Ska det bli Aaron Sorkin som prisas för ”The Trial of the Chicago 7”, som han även regisserat? Skrivandet är ju hans specialitet. Och han vet hur man väcker reaktioner, även när han skruvar till verkligheten en smula efter sina egna visioner om hur den borde vara. Vilket jag bara förutsätter att han gjort den här gången också. Runner-up: ”Promising Young Woman”, om inte annat för vilka reaktioner handlingen tycks ha väckt hos snart sagt alla betraktare.

BÄSTA FILM: Jo, till sist. Åtta kandidater. Två har jag sett. Ingen av dem lär vinna. ”Trial of…” har jag redan nämnt ett par gånger och är väldigt Sorkin-sk, med allt vad det innebär. ”Sound of Metal” är kanske trots allt för mycket katt bland hermelinerna, men kan överraska. Men den där ”Nomadland”, är den fortfarande förstahandsfavoriten, trots vissa invändningar från mer informerade tyckare? Jag går den fega vägen och säger alltså: ”Nomadland”. Någon gång ska det väl bli av att jag faktiskt ser den också.

…and that’s a wrap. For now.

Samtliga nominerade presenteras här av Oscars.org, i fall andan faller på…

Prins Akeem är tillbaka! Värd ett återseende?

Visst är vi några som kommer ihåg den sedan den kom? Och flera tycks ha tillkommit under åren sedan dess. Folk som sett Eddie Murphy i paradrollen som en afrikansk prins på jakt efter en brud värd namnet på amerikansk mark. Över 30 år har passerat sedan premiären och filmens allmänna renommé har snarast vuxit än krympt sedan den var helt färsk. Dags för en uppföljare, tyckte Murphy med anhang och släppte en sådan häromveckan. Bra idé? Tja, gillar du föregångaren är sannolikheten trots allt inte helt obefintlig att den senkomna fortsättningsfilmen också fungerar för dig. Mer kött på benen finns i mina två recensioner av ”En prins i New York” och ”En prins i New York 2”russin.nu. Zamunda lives!

Året som gick på film och TV – enligt russin.nu

Det var kanske inte det lättaste året att sammanfatta när det gäller film, av förklarliga skäl. Om man får tro diverse podcaster och kritiska massor har det tydligen ändå släppts fler filmer än man kan förledas tro, inte bara på streamingsajter. Till och med en del riktigt bra sådana. Men de kan vara knepigare än vanligt att upptäcka. På redaktionen för russin.nu har vi för vana att försöka sammanfatta varje år och komma fram till vilka filmer som verkligen var bäst, trots att vi sällan eller aldrig hunnit se allt som vi borde. År 2020 var det uppenbarligen svårare än någonsin, men någon sorts krönika har vi ändå satt ihop, med individuella val av höjdpunkter, främst från filmvärlden men även TV-seriesammanhang. I dag, årets sista dag, publiceras det.

Själv håller jag fortfarande på och betar av en del av det potentiellt sevärda som jag hittills försummat, exempelvis från de större strömningsplattformarnas utbud. Distributionsformer för långfilmer har ju förändrats till stor del de senaste cirka nio månaderna, och kanske även på sikt. Ingen vet riktigt vad som egentligen händer med kultursfären i stort efter pandemiåret 2020.

Vad gäller TV-följetonger har det hittills faktiskt inte märkts någon direkt avmattning i utbudet. Det kanske kommer en baksmälla nästa år, efter svårigheterna att samla större inspelningsteam på grund av restriktioner och allmänna hälsohänsyn. Personligen siktar jag också på att presentera en mer genomarbetad rankning av det flydda årets mest märkvärdiga serieskapelser, men det dröjer en aning till.

En av senhöstens mest uppmärksammade sådana var för övrigt ”The Queen’s Gambit”, som jag nyligen recenserade och, liksom flertalet andra som tyckt någonting, tyckte var just en av årets höjdpunkter. Allra bäst? Njae, där finns det några andra kandidater, som alltså avslöjas inom kort. Eller inte alltför långt…

20 års filmrecenserande i backspegeln

Så här tyckte jag. Då. Håller jag med mig själv då – nu? Den frågan ställde vi oss var och en på redaktionen för russin.nu, där vi under två decennier skrivit om film. 20-årsjubileum kan vara en orsak (eller ursäkt) att blicka tillbaka och syna vad man en gång i tiden satt på pränt. Eller publicerat på nätet, som inte var lika späckat av svenska filmkritiksajter när vi startade. Överhuvudtaget har det vi kallar internet vuxit en smula sedan millenniet inleddes. Tro det eller ej.

Överdrivet generöst eller alltför snålt betyg? Formuleringar som kunde förfinats? Är ”Snuten i Hollywood” en av filmkomedihistoriens mest överskattade verk eller inte? Sådana existentiella frågor ställs till oss själva i artikeln ”Russin 20 år – den traditionsenliga tillbakablicken som vi gör varje decennium”. Det är mycket man inte kan vara helt säker på i livet, men numera är jag ganska övertygad om att ”Children of Men” borde haft ett ännu högre betyg än det jag delade ut för dussintalet år sedan. Vad? Inte sett den? Gör det nu, medan det ännu finns tid…

1970-talet: Ett filmdecennium att minnas.

En smula science fiction. En eller annan komedi och katastroffilm. Med mera. Förra veckan hade vi återigen en liten temavecka på russin.nu och satsade på sjuttiotalsfilm. Alltså filmer som gjordes under 1970-talet. Det var ett spännande decennium för filmen och förhoppningsvis var det inte sista gången vi hann syna det lite närmare. Några av de nyligen recenserade verken är ”Hotet” (eller ”The Andromeda Strain”), ”Den sista föreställningen” och blaxploitation-/actionfilmen ”Coffy”. Jovisst, redan tidigare finns ett antal filmer från den perioden recenserade på russin, som ”Kinasyndromet” och ”Network” – två av mina personliga favoriter genom tiderna. Och förhoppningsvis var det inte sista gången vi återvände till den perioden; tematiskt organiserat eller mer spontant och strövis.

Fantastiska filmtips för dagen: ”Midsommar” (2019)

Sverige är skrämmande. Själva har vi alltid vetat det. Ibland blir omvärlden uppmärksammad på detta obestridliga faktum också. Våra nordiska grannar är för närvarande högst ovilliga att släppa någon blågul medborgare över bron (eller annan form av gränspostering) av anledningar som naturligtvis är helt outgrundliga… Vi kan ju alltid intala oss att det beror på den här filmen, som släpptes i fjol och just denna dag passar extra bra. Särskilt som ditt midsommarfirande 2020 – erkänn! – inte kommer att bli så frifräsande förlustelsefullt som du skulle vilja. Ta det lugnt, undvik trängsel i trafiken och skärgården och se ”Midsommar” i stället, om du inte redan gjort det. Skräckfilm, antropologisk studie, Relationspsykologisk traumabearbetning, folkloristisk fars, visuell variant av de mest rysningsframkallande skrönorna ur Bengt af Klintbergs antologi ”Råttan i pizzan”, fasaväckande förolämpning av folkgrupp, förtäckt folklustspel eller allt ovanstående? Döm själv! För mer detaljer och möjligen även varningssignaler (som kan vara på sin plats) gå till min recension på russin.nu. Och trevlig helg, för övrigt!

Alltid sist med det senaste: Hur perfekt är ”Parasit”?

Till slut har jag sett den. Och recenserat. Kring årsskiftet och inte minst i anslutning till Oscar-galan var sydkoreanska socialkommentarthrillern ”Parasit” hett stoff. Och det finns anledningar till det. Läs mer på russin.nu. Där har jag också aningen senkommet skrivit ner några rader om franska relationsdramat ”Porträtt av en kvinna i brand” och ”Terminator: Dark Fate”.

Och i avsaknad av rejäla recensioner på musikområdet vill jag åtminstone framhålla en bunt album i olika genrer som släppts i vår, finns att strömma via Spotify (och säkert inte bara där) och kan rekommenderas: ”Rise Radiant” med Caligula’s Horse, ”There is No Year” av Algiers, Natalia Lafourcades folkloristiska ”Un canto por México, Vol. 1”, comebackskivan ”Eupnea” från Pure Reason Revolution, ”Prehensile Tales” med Pattern-Seeking Animals, Louise Patricia Crane ”Deep Blue” och senaste ljudäventyret med de egensinniga bröderna i Sparks; ”A Steady Drip, Drip, Drip”. Till att börja med… Och i väntan på mer genomarbetade genomgångar som kanske, eller kanske inte, kommer senare.

Mer eller mindre passionerade påskfilmer

 

Det är påsk. En annorlunda påsktid för många av oss världen över. Karantän eller som i Sverige, åtminstone delvis restriktioner kring rörelsefrihet och beteendemönster i samhället. Många söker sig till etermedierna och gärna fiktionens värld för sysselsättning, distraktion eller kanske till och med någonting tankeväckande. Filmer på påsktema i en eller annan form är närmast en stapelvara, gärna med episka ambitioner och storslagna scenerier. Allt är inte lika bra, och kanske framförallt råder en stark brist på konsensus kring vad som verkligen är bra. Här är några personliga rekommendationer (eller reservationer) med länkar till mer utförliga recension på russin.nu: ”Passion of the Christ”. Ja, just den. Älska eller hata eller inta valfri position på skalan däremellan… Min egen recension skrevs efter ett biobesök i Ecuador den aktuella våren när Mel Gibsons aningen kontroversiella Kristus-drama hade premiär och lockade miljontals besökare planeten runt, men samtidigt kritiserades lika kraftfullt på sina håll.

”Risen” är varken lika känd, ökänd eller omdebatterad men ganska genuin och kan dyka upp på någon TV-kanal nära dig i helgen med lite tur. Utgångspunkten är en romersk soldat av högre rang som ger sig ut på uppdraget att undertrycka och helst vederlägga ryktet om en judisk uppviglares uppståndelse från de döda. Konsekvenserna blir inte riktigt vad han tänkt sig.

 

Gamla testamentet saknar inte heller förmåga att inspirera filmskapare, som i Ridley Scotts tolkning av berättelsen om Mose och hans israelers uttåg ur Egypten, ”Exodus: Gods and Kings”. Avfärdad av många, ljummet upplevd  av andra och faktiskt mer gediget uppskattad av vissa av oss. Vad det nu berodde på. Den har något bastant, färgstarkt och vitalt över sig och Christian Bale i huvudrollen. Det räcker en bit. Musikalen ”Jesus Christ Superstar” snurrade ofta hemma när jag växte upp, den där originalinspelningen med Ian Gillan som Jesus. Filmversionen från 1973 såg jag först långt senare. Men den är spänstig och ska ses. Det ska den. ”Ben-Hur” är en klassiker som definitivt bör upplevas, men då talar vi alltså om Charlton Heston-versionen, medan nyinspelningen häromåret knappast är lika obligatorisk. Somliga spektakel kan nog helst lämnas orörda om man inte har en extremt egen vision som  kan tillföra storyn något nytt och övertygande. Så var inte riktigt fallet här.

Naturligtvis borde jag ha recenserat ”Kristi sista frestelse” av Martin Scorsese (även den en smula omdebatterad) och den på sin tid ofta TV-visade miniserien ”Jesus av Nasaret”, men det har hittills inte blivit av. För att inte tala om Pasolinis ”Matteusevangeliet” som står där i hyllan och väntar på att ses i sin helhet. Dåliga samveten har vi alla av olika orsaker. Och det där är några av mina källor till återkommande… skuld eller något liknande. Men om viruskrisen inte gör slut på allt levande redan i år så kan det finnas möjligheter att korrigera sådana tillkortakommanden. Om Gud vill…

”Contagion” – passande filmval under pågående pandemi?

 

Det har gått fort. Var det bara en vecka sedan den svenska melodifestivalfinalen genomfördes i en av allt att döma fullpackad Friends Arena? Allsvenska premiären planerades, Premier League och La Liga körde på som vanligt, kulturevenemang utannonserades i samma takt som de brukar samtidigt som vi fruktade att italienarnas och den kinesiska Wuhan-provinsens öde kunde bli vårt? Nu är det reseförbud, stängda gränser, inställda konserter och allmän lockdown som gäller i Sverige och större delen av Europa. Inte ens sjukvårdsrådgivningen klarar av att ta emot alla frågor. Och kyrkkaffet jag och min fru skulle ha hjälpt till med just denna söndag bortrationaliserades. Bara en sådan sak.

Än så länge har vi dock fungerande elektricitet. Och streamingtjänster. En del av oss envisas även med att ha fysiska DVD-skivor hemma i hyllan. Och böcker. Men om jag nu för ett ögonblick fokuserar på film och TV-drama; vad passar bäst in i samhällssituationen just nu? Förutsatt att det inte är total verklighetsflykt man egentligen skulle vilja grotta ner sig i (vilket är frestande och fullt förståeligt – jag och frun tillbringade två timmar med superhjältekomedin ”Shazam!” via Netflix under lördagkvällen). Spontant är det en film som mer än någon annan fångar världsläget den här veckan, åtminstone enligt mina minnesbilder. Vill jag verkligen se om den precis nu? Den ligger här framför mig på bordet. ”Contagion” (2011), regisserad av den synnerligen produktive Steven Soderbergh med filmer som ”Traffic”, ”Sex, lögner och videoband” liksom ”The Laundromat” på sin långa och mestadels mäktiga meritlista. 

För knappt åtta år sedan recenserade jag i alla fall ”Contagion” på russin.nu och beskrev premissen så här:  ”Myndigheter världen över våndas över frågan om exakt vad som sprids. Och hur. Och vilket är värst; att överreagera och riskera kaos eller att göra för lite och se situationen förvärras ytterligare? Hur informeras allmänheten bäst? Det rör sig om ett nytt virus som expanderar sitt territorium fort, väldigt fort. Och är dödligt. Miljoner drabbas.” Allt börjar med att Gwyneth Paltrow hostar till under en affärsresa eller dylikt. Hon mår inte alls bra. Matt Damon är däremot helt immun. Och det var här jag första gången fick veta hur ofta människor genomsnittligt rör sitt eget ansikte under en vanlig dag… Soderbergh är känd som en stilistisk realist snarare än vildsint eskapist och just därför är ”Contagion” som jag minns det en kraftfull och trovärdig skildring av ett scenario som… ja, som nu. Även om covid-19 inte är Digerdöden och förhoppningsvis inte får fullt lika fasaväckande följder som den så kallade Spanska sjukan för drygt 100 år sedan. Det nya coronaviruset har redan påverkat folkhälsan, samhällsfunktioner och världsekonomin på ett sätt som sannolikt kommer att ha ihållande konsekvenser. 

Naturligtvis har inte bara jag kommit att tänka på den här filmen just nu. Kolla in artikeln i The Verge där ”Contagion” rapporteras ha blivit populärt nedladdningsobjekt först i Sydkorea, sedan i Australien och flera andra länder. Jag har ett bestämt minne av att den fanns ute på Netflix i Sverige nyligen, men troligen är den inte kvar där nu. 

Annars? Jovisst kan man låsa in sig med ”Kärlek i kolerans tid” eller miniserien ”Pestens tid” (och varför inte läsa böckerna de bygger på). Liksom diverse apokalyptiska visioner à la ”Bird Box”, ”Day After Tomorrow”, ”These Final Hours”, ”Waterworld” eller ”Us”. Om man nu inte vill söka sig till något annat mer lättsamt, som sagt. Undergångsvisioner på film kan vara mer eller mindre trösterika och hoppingivande. 

Relaterat: Mer om coronaviruset från Krisinformation.se och Folkhälsomyndigheten. 

Medan jag skriver det här ljuder min egenkomponerade spellista med Procol HarumSpotify via en liten men kaxig bärbar högtalare på hyllan. Fråga mig inte varför det blev just Harum. Men de har något slags osedvanligt välbalanserad pompös melankoli och tilltalande ödesmättnad över mycket av sin oeuvre, främst från sent 1960- och tidigt 1970-tal. Låter det lockande eller löjeväckande?

Decenniets bästa filmer korade!

 

Så var det avklarat och publicerat också. Årtiondets bästa filmer, enligt redaktionen på russin.nu. Nyligen var det de mest framstående TV-serierna som korades, helt subjektivt, av oss. Och nu alltså – filmerna. Av någon anledning förekommer science fiction-genren flitigt i rangordningen, liksom animerade filmer, action och en eller annan musikal. Jovisst. Regissörer som Christopher Nolan, Darren Aronofsky, Martin Scorsese, Quentin Tarantino och Alfonso Cuarón slogs om de högre placeringarna. Och allra överst hittar vi… ”Interstellar”. Mer kött på benen finns på alltså på russin. 

I förbifarten kan jag nämna att min egen personliga 40-bästalista från 2010-2019 finns in englishCast Against Hype, en sida jag uppdaterar alldeles för sällan men ändå vill vurma lite för när det ändå uppstår en godtagbar ursäkt…