Akustisk trend i vårens skivsläpp?

Ja, jag vet. Ingen säger skiva längre. Men dock. Och vi vet alla att det senaste året påverkats av en pandemi, då inte minst i kreativa sammanhang. Ändå har det släppts förvånansvärt mycket musik som visar både kraft, variation och och inte nödvändigtvis varit extra sparsmakad bara för att förutsättningarna förändrats.

Ändå kan man möjligen skönja en musikalisk tendens i strömningsfloden (välj passande plattform) på senare tid, där akustiska arrangemang är framträdande. Det lite mer avskalade, titlar och stämningar som anspelar på ett liv där inte allting är precis som vanligt. Vad som nu är vanligt. Eller också är det en tillfällighet. 

Det brukade kallas Unplugged. Aldrig en helt sanningsenlig programförklaring eller konsumentupplysning. Men under en period för några decennier sedan skulle alla band värda sitt vete göra någonting där man inte explicit använde elektriska instrument i speciella konsertupptagningar för att visa på sin egen virtuositet och versatilitet. Eller något.

Att en gitarrgigant som Steve Hackett emellanåt släpper något mer oelektroniskt är ingen sensation. I och för sig. På ”Under a Mediterranean Sky” har hans akustiska gitarrer definitivt hamnat i centrum men de omges av orkesterarrangemang, vare det stråkar eller annat fylligt som skulle kunna fungera som filmmusik. Eller överhuvudtaget fungerar till ganska mycket. Inte minst för reflektion och eftertanke. Det här är både storslaget och dynamiskt. Nästan sentimentalt ibland, men inte i någon nedsättande mening. Den känns levande och väcker känslor.

Lite mer oväntat går gamla kanadensiska neoproggarna Saga och river av en del av sina gamla örhängen, om det nu är rätt ord, i mer akustisk tappning på ”Symmetry”. När det gäller hantverksskicklighet oavsett instrumentpark har de egentligen ingenting mer att bevisa, men det här är ändå fullt acceptabla och ganska behagliga varianter av sådant som för deras långvariga följare låter bekant.

”Songs of Isolation”… Sångerskan AA Williams med sin lätt beslöjade och klagande stämma, söker sig tillbaka i en sångskatt som kanske framför allt har sin bas i 1990-talet. Flera av de här omkvädena låter förmodligen också väldigt bekanta för många, men inte riktigt i de här avskalade, ofta melankoliska men livfulla tolkningarna.

Steget till att bara hålla sig till flygeln och skapa atmosfär med tangenternas hjälp är väl inte så fruktansvärt långt för Gleb Kolyadin, ena halvan av ryska duon iamthemorning som skapat sig en profil just på området ’bygga bilder med hjälp av ljud’. Här ska tankarna föras till något av den naturligaste som finns, nämligen vatten. Titeln ”Water Movements” säger väl något. Något som Gleb snott ihop på lediga stunder i väntan på friare rörlighet över gränserna? Vad vet jag, men han kan sitt värv. Och det fungerar precis som ovanstående verk bra, något som kanske speglar både artistens egen sinnesstämning och en stor del av publikens.

I samma andetag kan vi kanske också sortera in Anneke van Giersbergen som förmodligen är fullständigt okänd för den stora massan, men skapat sig en egen profil i sammanhang med större dramatiska gester, episka utflykter och flitigt utnyttjande av sina betydande röstresurser. ”The Darkest Skies Are the Brightest” låter i alla fall uppmuntrande, eller hur? Och somliga artister är mogna att hantera mer återhållna infrastrukturer där kraften verkligen måste komma inifrån. 

Om The Anchoress senaste släpp passar in i den här trenden? Tja, delvis. Hon har även i vanliga fall starkt fokus på rösten, de egna lätt snedsmilande texterna och pådrivande piano. Men aningen mer avskalat är det kanske ändå än sist på albumet ”The Art of Losing”. 

Det senaste med vår egen Emil Svanängen, mer känd som Loney Dear har väl också delvis koppling till trenden. Men för honom är det knappast en trend. Akustiskt är kanske inte rätta ordet, men att mycket kretsar kring en man med sina klaviaturer och säregna skapelser är ingen nyhet. ”A Lantern and a Bell” smyger sig på, men växer ganska fort. 

Och på tal om egensinne. Cobalt Chapel, duon som synbarligen vill kombinera medeltiden med 1970-talets ljudlandskap, är tillbaka. Som vanligt svår att beskriva och bör upplevas för att sedan fascineras av eller förkasta. Själv väljer jag det förstnämnda. ”Orange Synthetic” heter nya albumet.

Spartanskt och sparsmakat gäller knappast senaste EP:n från svenska ACT. ”Heatwave” har gott om de vanliga tvärvändningarna, taktbytena och temperamentet. Även om de inte är lika produktiva numera som en gång så låter de förvånansvärt unga och hungriga. Lastgamla är de kanske inte, men som band har de trots allt existerat i närmare ett kvartssekel.

Finns det fortfarande lite old school rhythm & blues som rycker tag? Jag gillar i alla fall Jon Batiste och ”We Are”. Han vet hur man lägger an ett grundläggande groove och pumpar på. En cool groovy ljudvägg, skulle man kunna sammanfatta ”VWETO III” från Georgia Anne Muldrow. Men det är ju att föredra framför en ocool ogroovy ljudvägg. 

Och något slags ambienta ljudväggsambitioner demonstrerar också sofistikerade Sufjan Stevens, nu i form av en handfull sångsamlingar släppta i snabb följd, med titlar som ”Convocations” och ”Lamentations”. 

Mexikanska gitarrduon Rodrigo y Gabriela fortsätter å sin sida satsa på EP-formatet och avskalade arrangemang med fett fokus på just gitarrerna, som senast den kärnfullt konsumentupplysningsbenämnda ”The Jazz EP”. 

För övrigt: jo, jag har inte missat att Steven Wilson, den levande legendaren, fortsätter utforska en riktning som en del av hans gamla beundrare inte riktigt klarar av. Och ”The Future Bites” kan väl vara riktigt provocerande för dem som vill hålla sig helt på den progressiva arenan. Men i stort sett gillar jag den. Sedan har jag varit lite trögare med att tränga in i det senaste från supergruppen Transatlantic. ”The Absolute Universe”, släppt i två olika versioner som delvis överlappar och delvis kompletterar varandra. Ungefär. Återkommer om det.

Men… Ett år med ett nytt album från Frost* brukar bli bättre än ett år utan ett album från Frost*. ”Day and Age” är varken särskilt akustisk eller avskalad, men bjuder i stort sett på samma styrkor och stänkare till sångbyggen som de brukar leverera. 

För övrigt: Block Editor. På den här plattformen. Nej, jag har fortfarande inte lärt mig tycka om den nymodigheten. Efter mer än tio år som användare av WordPress är plötsligt varje tidigare relativt enkelt moment… överflödigt invecklat. Varför? 

Frikyrklig musikhistoria – aktuell odyssé på SVT Play

– En själslig katalysator!

Lisa Nilsson om Samuel Ljungblahd i dokumentären ”Frikyrkans musikunder”.

Det var ett tag sedan jag började spåna i tankarna. Visst borde jag sätta igång med en artikelserie på temat ”Frikyrkopop für beginners”? Tills vidare kan jag i alla fall kasta iväg ett tips. Den timslånga dokumentären ”Frikyrkans musikunder” som finns ute någon månad till på SVT Play.

Det är mycket de har klämt in på den där timmen. En rapsodisk resumé av 1900-talets kyrkliga musikaliska utveckling i Sverige och sedan mer ingående om 1970-talet, som jag själv har vissa minnen av och representerar en form av förstadium till det jag själv skulle kalla frikyrkopop. Alltså, Bröderna Samuelsson, Jan Sparring, Nils-Börge Gårdh och den generationen. Tja, det var väl egentligen ett par olika generationer där – men ändå. För mig är det framför allt 1980-talet och det tidiga 90-talet som var en formativ era. Och den representeras emfatiskt i programmet genom intervjuer som förklarar band som Jerusalems betydelse, liksom bland andra Edin-Ådahl, Salt, pianofantomen Per-Erik Hallin och Charlotte Höglund. Så ock Fredá, rebellerna från Gnosjö som bröt sig ut ur bubblan och under en period rankades som ett av Sveriges största rockband överhuvudtaget. Sångaren och sedermera soloartisten Uno Svenningsson förklarar varför Fredá inte ville stämplas som ett ‘kristet band’ med de associationer det förde med sig.

Flera av de stilbildarna ser själva tillbaka på den mest hektiska perioden och ger perspektiv. Det är kul för en del av oss i alla fall. Några av Sveriges mer tongivande musikjournalister bidrar med analyser av hur frikyrkan fostrat fram så många musiker och påverkat musiklivet i allmänhet. Och som avslutning kryddas med några av de få som lyckats tvinga sig igenom bruset efter den period när just ‘kristna band’ som begrepp försvunnit från rampljuset. Gospelsångaren Samuel Ljungblahd och experimentalisten Loney dear (även känd som Emil Svanängen) har liknande bakgrund men påtagligt olika personliga uttryck. Så även det relativt nytända stjärnskottet Blenda som jag erkänner att jag aldrig hade hört talas om förut. Allt som allt, en provkarta på en för många kanske okänd svensk musikhistoria. Med alla de skavanker, kontroverser och i vissa fall kampen för att få använda det uttryck man föredrog som analyserades här, så andades väl hela programmet ändå ett slags kärleksförklaring till genren. Om det nu kan kallas en sammanhållen genre. På vilket svaret egentligen är nej. Vilket jag kommer att utveckla vidare i den här artikelserien som absolut ska sjösättas någon gång i framtiden. Jag lovar, eller lovar att jag har målsättningen…

…och om det inte framgått förut; nej, djävulen har tydligen inte lagt beslag på all bra musik. Eller alla bra musiker. 

Dokumentären ”Frikyrkans musikunder” finns på SVT Play till och med den 11 maj. 

Andäktighet och anekdoter med Loney Dear i Lidköping

En introvert spjuver. Som gillar att dela med sig av små anekdoter, inte alltid väl genomtänkta men ändå oftast underhållande. Om kungen och Emmylou Harris. Missöden och malörer, sådant som är roligt i efterhand även om det kan vara besvärande när det händer. Pedagogiska ambitioner i att förklara sin maskinpark och dess funktioner. För det är ju ändå musik det handlar om i första hand, även om herr Emil Svanängen håller låda en hel del under lite mer än halvannan timme i Lidköping en fredagkväll inför en liten men entusiastisk publik på biograf Röda kvarn.

Musikaliskt växlar det mellan sirliga serenader där synthesizern är inställd på någon variant av pianosound, till mer elektroniskt bubblande, skumpande digitalsväng med Old School-känsla. Visst nämnde han Kraftwerk i förbifarten någon gång i processen? Loney Dear som definitivt gjort sig förtjänt av en status som kultfigur i svensk musikliv och har haft det i, ja – jag vet faktiskt inte hur många år längre. Häromåret rev han av ett set här i stan men jag kan inte säga riktigt hur länge sedan det var – heller. 

Fjolårsplattan var en av det årets höjdpunkter (se sammanställningen över 2017 års finaste och viktigaste album) och under en period strömmade jag den regelbundet från en populär plattform. Att sammanfatta exakt vad det är han gör och storheten i det kanske är lönlöst, men det faktum att det finns en trogen publik för denna egensinniga syntes av drömsk, melankolisk melodikänsla och extrovert äventyrslusta är väl i sig ett tecken på att han lyckats. Tveksamt om han skulle ha kunnat lanseras i någon av alla talangjakter, men den här aftonen, som brukligt ensam med ett par keyboards och inkopplade processorer samt en akustisk gitarr som återkommande sällskap fångar han lyssnarna. Periodvis mer intensivt pockande, andra stunder sprött och bräckligt på gränsen till att självupplösas. Vissa låtar smyger sig långsamt på och slutar tvärt. Men den stämning som tidigt byggs upp håller i sig. Vare sig han vill presentera något nytt – samtidigt som han tvekar och undrar om det inte så att konsertpubliken egentligen alltid vill höra det de redan känner igen – eller kommer in på något stickspår om små eskapader i samband med turnéer eller andra evenemang. Det svänger, pulserar och rycker med instinktivt eller mer subtilt. Kanske idealiskt för just en mörk regnig novemberkväll i en svensk småstad på väg in i den verkliga vintern. Hur den nu kommer att arta sig just den här säsongen.

Det Bästa Börjar med B: Årets Album 2017

 

Artrock. Idiotpop. Samt en hel däremellan, över, under och omkring dessa två storheter. Anno 2017 var kanske inget av mänsklighetens lyckligaste genom tiderna i stora drag. Men musiken levde, trots eller tack vare all oro och allt ofog som florerar i slott och koja. Kanske framför allt slott, residens, presidentpalats och… Ja, ni vet. Ni var ju här. Förmodligen på samma planet under samma period. Här är några exempel på vad som kunde göra tillvaron mer tillfredsställande och ge hopp om framtiden. 

1. Barock Project ”Detachment”. Italienarna. De har det inte lätt. Inget fotbolls-VM nästa sommar… Men ljuv musik kan de fortfarande åstadkomma. Konceptuellt, kraftfullt och finstilt om vartannat. Nyckelspår: ”One Day” och ”Broken”.

2. Bent Knee ”Land Animal”. Ung uppkäftig konstrock med hett temperament och krutstänk på kavajen. Jag har haft ett gott öga till dem sedan ”Shiny Eyed Babies” och det här är ungefär nästan precis lika bra.

3. Beatrix Players ”Magnified”. Trio tonalt välskolade damer som tar oss tillbaka i tiden och till synes ibland till en annan dimension. Sparsamt instrumenterat men extremt smakfullt och nyanserat. Musik som bygger bilder.

4. Steven Wilson ”To the Bone”. Geniförklarade före detta Porcupine Tree-kapellmästaren med en serie synnerligen seriösa skapelser på sitt samvete sedan tidigare, lättade en smula på förlåten in till en lättsammare sida. Relativt sett. Och lyckades åstadkomma såväl rymd och djup och höjd samt en eller annan chockerande tuggummidänga. Didn’t see all that coming…

5. Loney dear ”Loney dear”. Spelade han inte i vår kyrka häromåret? Herr Emil Svanängen från The Junction of Jönköping. Ensam på podiet med sin maskinpark som enda sällskap. En av Sveriges, och kanske världens, mer konsekvent kultförklarade musikmystiker svävar vidare på en våg av surrealistisk magi. Nu med lanseringshjälp av Peter Gabriels skivbolag RealWorld, tror jag bestämt.

6. Father John Misty ”Pure Comedy”. Berättelser om livet i betagande balladform. Inte direkt överoptimistisk grundton men vore det passande i dessa tider? FJM lyckas ändå ladda sin stadiga melankoli med energi och ett snett leende som livar upp.

7. Residente ”Residente”. En resa. På riktigt. Något slags DNA-fascination leder René Pérez Joglar från Puerto Rico på en tur världen runt i jakt på alla influenser som kan få plats på en platta. Rafflande rent musikaliskt och godartad gränsöverskridande globalism som lyser upp.

8. Cobalt Chapel ”Cobalt Chapel”. Tillbaka till medeltiden. Eller något åt det hållet, fast med tillgång till elektronik. Kan inte beskrivas rakt av på ett tillfredsställande sätt. Åtminstone inte av mig, för stunden.

9. Blondie ”Pollinator”. Gammal är äldst och charmant idiotpop går aldrig ur tiden. ”Fun” är en av titlarna. Och det låter som om de verkligen har kul. De där gamlingarna som man nästan fruktade hade gått i graven för gott.

 

10. Paramore ”After Laughter”. Mer stänkande entusiastisk pop i sin bästa betydelse. Enligt vad jag läste någonstans inspirerad av deras nyvunna intresse för 80-talistisk polyrytmisk pop, eller hur det var. Just det. Skratta inte, ungdomar.

11. Kaipa ”Children of the Sounds”. Svenska veteraner som egentligen parkerat sitt sound någonstans i mitten av 1970-talet men ändå undviker att mossan växer fast på dem. Ärligt talat är det mesta bekant för oss som följt dem ett tag. Men de är ändå välkomna varje gång de dristar sig till att klämma fram något nyproducerat.

12. Arcade Fire ”Everything Now”. Dansa. Pausa och filosofera. Dansa. Pausa och… så vidare.

13. Robert Plant ”Carry Fire”. Gammal och envis, men förmodligen också en smula vis. Och nyfiken, den gamle Led Zeppelinaren som hela tiden vill upptäcka något nytt ur planetens musikaliska flora.

14. Steve Hackett ”The Night Siren”. Urkraften som aldrig tycks tröttna. Den flitigaste före detta Genesis-medlemmen som fortsätta vrida ur vad han kan ur sin gitarr, pensionsåldern uppnådd eller inte.

15. Benny Andersson ”Piano”. De där melodierna verkar bekanta, eller hur? Från ABBA, ”Chess” och andra perioder i klaverdomptörens liv och karriär. Nu avskalade till just bara piano. Snyggt i all syn- och hörbar enkelhet.

 

BUBBLARE och hedersomnämnanden, bestående av en helt osorterad och eklektisk samling artister vars senaste alster lurat länge i vassen och aspirerat på en plats på listan eller i vissa fall dykt upp på min radar i årets sista sensuella slututandningar, så att jag håller på att utforska dem. Anyway, samtliga är värda ett öra. Eller två. Eller tre. 

Temples ”Volcano”, Kansas ”The Prelude Implicit”, Roger Waters ”Is This the Life We Really Want?”, Danay Suárez ”Palabras manuales” , Beck ”Colors”, The Killers ”Wonderful Wonderful”, Oumou Sangaré ”Mogoya”, Sparks ”Hippopotamus”, Nad Sylvan ”The Bride Said No”, Gizmodrome ”Gizmodrome”, Kaitlyn Aurelia Smith ”The Kid”, Lizz Wright ”Grace”, Europe ”Walk the Earth”, The Mute Gods ”Tardigrades Will Inherit the Earth”, Ninet Tayeb ”Paper Parachutes”, Café Tacuba ”Jei Beibi”, Luiza Lian ”Oyá tiempo”, Ibeyi ”Ash”, Natalia Lafourcade ”Musas”, Kesha ”Rainbow…

 

Som ungefär vanligt borde jag rikta ett tack till diverse publicistiska instanser varifrån jag fått förslag på nya namn att upptäcka, eller gamla bekanta att återupptäcka. Till exempel Rolling Stone, Paste Magazine, Prog Magazine, Relevant Podcast, NPR Music, podcasten Song Exploder… Och jo, det allra mesta av detta bästa finns på Spotify – liksom troligen på en del andra strömningsplattformar också.