Magnifika melodier och regelbundet oregelbundna rytmer – 2023 års bästa album

Två decenniers väntan var inte förgäves! Alla rykten om Peter Gabriels artistiska pensionering var uppenbart överdrivna…

Dags. Här är de tio album som tilltalade mig mest från fjolårets skörd. Efter intensiv inre räfst och rannsakan har jag till slut även rangordnat dem för att – ja, bara för att. Vänta en vecka till så kanske jag rumsterar om igen… Men samtliga häri namngivna verk har befunnits värdiga att ingå i den kanon som officiellt kallas ”skäl att inte döma ut anno 2023 som ett förlorat år på alla fronter även om det kan verka frestande med världsläget i åtanke”. Övrigt i musikväg som var bra eller bättre än bra uppmärksammades i en föregående artikel nyligen.

Steven Wilson. Musiknarkomanen som aldrig tar semester?
  1. Peter Gabriel ”i/o”. 20 år! Ja – så länge sedan var det som ärkeängeln framför andra i musikvärlden släppte ett album med nyskrivet material. Faktiskt. Stämmer det verkligen? Och stämmer detta han verkligen är tillbaka? Jo. Under året har han – var det vid varje fullmåne? – släppt ett nytt spår. Eller kanske oftare, med tanke på att han i princip gjorde två olika mixar av de flesta. Till slut, i början av december, kom alltihop i samlad albumform. Och det är verkligen ett kärt återseende. Peter Gabriel är ett exempel på en kreatör som var mest pretentiös i yngre dagar för att sedan bit för bit förenkla. Inse att det i år, 2024, är 50 år – ett halvsekel – sedan han lämnade Genesis efter att ha värkt fram legendariska ”Lamb Lies Down on Broadway”. Men det blir aldrig simpelt. Vi närmare 70 års ålder förfogar han fortfarande över en sprucken men stark röst, en stämma som vädjar om uppmärksamhet. Och suggestiva, kontemplativa eller vissa fall klart hitmässiga kompositioner och arrangemang som komplement.
  2. Moon Safari ”Himlabacken Vol. 2”. På tal om comeback. Här handlar det kanske bara om tio år. Men tio år är en lång tid för ett band bestående av ett gäng västerbottningar som slog igenom när de nyligen blivit myndiga. Eller slog igenom, åtminstone i en genre med ganska många hängivna följare men inte så påtaglig mainstream media appeal på ren utrikiska. Jag har sett dem live några gånger, främst i mindre sammanhang och ibland, som i min hemstad med en oförskämt fåtalig publik. Men efter uppehållet har de anammat en aningen mörkare ton, lite mer smärta än förut men samtidigt med den där lusten som framför allt manifesteras av en stämsång som är svårslagen. Inte många har den här sköna föreningen av tyngd och ibland rent änglalika vokala inslag.
  3. Gleb Kolyadin ”The Outland”. Klaviaturvirtuosen och ena halvan av duon iamthemorning släppte sitt tredje album på solokvist. Eller solo – här är flera medmusiker och rena orkestersektioner inblandade. Den här instrumentala orgien i böljande kompositioner som ständigt är rörelse kan frammana bilder av allt från brusande hav till blomsterängar och djupa skogar. Uppfriskande och inspirerande på ett rent metafysiskt plan.
  4. Sparks ”The Girl Is Crying in Her Latte”. De där bröderna som jag själv upptäckte alldeles för sent och släppt ifrån sig regelbundet excentriska och uppslagna kreationer i ett halvsekel, skrivit en och annan musikal och sällan gör dig besviken (såvida du inte redan omedelbart insett att det här helt enkelt inte är din grej). Någon gång i våras var de ibland oss igen. Och tycks inte tröttna på att göra just sin grej. För mig är det ungefär lika svåremotståndligt som vanligt.
  5. Steven Wilson ”The Harmony Codex”. Han gör vad han vill. Det är kul med sådana personer. I fjol presenterades en aningen oväntad återförening av bandet Porcupine Tree efter en period där många långvariga fans verkade ha tröttnat på Wilsons mer poporienterade period och experimenterande med relativt sett lättlyssnat stoff. Helt okej och trevliga bekantskaper de plattorna – säger jag, som trots allt är uppväxt med en stor dos åttiotalspop. Men nu är det återigen en mer meditativ, introvert och samtidigt taggad Steven Wilson som är tillbaka. Du lär inte gnola så många av de här harmonierna hemmavid spontant, men det är uppslukande och ibland rent berusande i egen rätt.
  6. Neal Morse ”The Dreamer – Joseph, Pt. 1”. På tal om produktiva herrar. Konstellationen NMB kanske ligger på sparlåga just nu på grund av andra projekt för alla inblandade. Frågan är hur framtiden ser ut med tanke på Mike Portnoys återkomst till Dream Theater. Men, låt oss fokusera på just det här: ännu ett tematiskt inriktat album. Eller kanske bör det klassa som en en rockopera, vilket är en gren som Neal Morse försöker sig på då och då. Den här gången är det första delen av berättelsen om Josef i Gamla testamentet. Ni vet, han som var lite för kaxig för att ha ett helt smidigt socialt förhållande till sina elva bröder, vilka sålde honom som slav till Egypten med högst oväntade konsekvenser. Vem skulle ge sig på att göra en musikal om det här idag – om inte just Morse? Aningen mer dovt 1970-talssound än vanligt, kanske. Allt är relativt. Kanske kräver den något fler genomlyssningar än mycket annat han gjort. Men det är starkt. Byggt på en av världens mer hållbara berättelser som fascinerat människor i årtusenden. Nyligen släpptes även fortsättningen på den här episka anrättningen.
  7. Voyager ”Fearless in Love”. Det Voyager? Bandet som närmast tycktes kanalisera 1980-talets hair band-era och snabbt klassificerades som just en relik från den glättiga perioden när de tävlade för Australien i Eurovision Song Contest. Jodå, det är de. Visst hade det vildsinta veteranbandet ett av de absolut bästa bidragen där, tyvärr ignorerat nästan totalt av folkets röster runt om Europa. För detta ber jag bandet och dess hemland om ursäkt å hela kontinentens vägnar. Har du en gång gillat, säg, kanadensiska Saga och är på rätt våglängd för en dekokt av tuggande gitarrer, slirande syntar och en behaglig balans mellan rappare refränger och regelbundet ruggad rytmik är det här också en av 2023 års höjdpunkter.
  8. Derek Webb ”The Jesus Hypothesis”. Melodier. Några av årets, ursäkta fjolårets, starkaste slingor finns här. Från Derek som fortsätter sitt sökande i verkligheten och funderar på vad han står för och tror på egentligen. Tror jag. Och det fortsätter vara väldigt spännande att följa.
  9. Southern Empire ”Another World”. Avknoppningen från Unitopia har pressat fram sitt tredje album – väl? De släpps inte slag i slag, men när de väl kommer så är det en häftig hybrid av gitarrer, regelbundet oregelbundna rytmer och snygga sångstämmor forslade från Terra Australis.
  10. Pattern-Seeking Animals ”Spooky Action at a Distance”. Det här progressiva projektbandet där i stort sett samtliga spelemän är eller har varit med i Spock’s Beard levererade sitt fjärde album på ungefär lika många år och upphör inte att överraska med sina kombinationer av episka och folkloristiska ambitioner.
Bröderna som inte veta vad varken semester eller pension innebär… Sparks har fortfarande gnistan.

Glömde nämna förra veckan: Trevor Rabin ”Rio”; ännu en välkommen comeback som soloartist efter en rad av filmmusikaliska projekt och annat för den gamle Yes-gitarrvirtuosen. Jag tror det här definieras främst som en ’vokalalbum’-återkomst – det vill säga; han sjunger igen! Också.

Neal, Steve, Rosalie, Robbie och resten: Årets bästa album 2019

Årtiondet är avklarat. Men sista året under den perioden förtjänar också en essä i egen rätt. För visst var det ett bra år, åtminstone i vissa kulturella avseenden. Och en rent otäckt jämn kamp om vad som skulle hamna överst, nästan överst, i mitten och överhuvudtaget hamna på listan. För en sådan måste ju sammanställas varje år, helt enkelt för att högre makter har bestämt det så. Jo. Så är det. Hur såg det ut förra året? Se själv om andan faller på.  

1. The Neal Morse Band ”The Great Adventure”. Nyligen korade jag honom självsvåldigt till decenniets artist. Och det här året var ett av hans starkaste någonsin. Högst upp hamnar fortsättningen på det temaalbum han släppte för några år sedan med utgångspunkt från den gamla litterära klassikern ”Kristens resa” (”Pilgrim’s Progress”). Av dessa två hyperambitiösa epos tycker jag faktiskt att uppföljaren är bäst. Kraftfullt, kreativt och dynamiskt; bandet demonstrerar sina starkaste sidor i ett album som jag vevat om och om igen under året som gick.

2. Steve Hackett ”At the Edge of Light”. Genesis gamla gitarrhjälte jobbar obevekligt på och bryr sig inte om några regler för pensionsålder. Fortfarande lika spänstig, vital och äventyrlig även om det alltid finns ett distinkt igenkännligt drag som skvallrar om vem som har varit framme.

3. Barock Project ”Seven Seas”. För några år sedan vill jag minnas att jag krönte deras album ”Detachment” till årets bästa. Det här ligger inte långt efter. Italienarna bollar oförtrutet vidare med klassiska influenser och sofistikerade rytmer. Ja, alla sådana där pretentioner som en del hatar men vissa av oss får närmast utomjordiska upplevelser av.

4. Isildurs Bane & Peter Hammill ”In Amazonia”. Två stolta men svårfångade storheter möts och skapar något magnifikt. Rakt in i djungeln, starkt atmosfäriskt och sinnesvidgande.

5. Rosalie Cunningham ”Rosalie Cunningham”. När någon tror sig vara helt säker på att årets kvinnliga singer-songwriter har utnämnts och förkunnar det med hög stämma, påminn dem om Rosalie. Hennes teatraliska, påträngande och rakt av underhållande sångskapande var en (antagligen senkommen) eureka-upplevelse åtminstone för mig.

6. Dream Theater ”Distance Over Time”. Tillbaka till grunden? Hur nu grunden ska definieras i det här fallet, med den komplexa karaktär bandet gjort till sitt signum under drygt tre decennier. Det här är i alla fall ett konstant övertygande, drivet och mycket tilltalande album i stort sett rakt igenom.

7. Devin Townsend ”Empath”. På sina håll, som i podcasten Prog Report utsett till årets album. Bitvis också alldeles fantastiskt från min horisont, möjligen med reservationer för några av de mer utpräglat metalliska ingredienserna. Men det här är ett album med stark egen identitet och pretentioner som jag i grunden bara måste falla pladask för.

8. Weyes Blood ”Titanic Rising”. Dovt och dunkelt, bräckligt men utstrålande ofrånkomlig styrka. Drömskt och dissonant med tydliga trådar bakåt genom decennierna. Jag hade aldrig hört talas om henne förut. Men det här är för speciellt för att avfärdas, svårt att sammanfatta men mer och mer framstår ”Titanic Rising” som en av 2019 års milstolpar.

9. Robbie Robertson ”Sinematic”. Vad? Lever han? Det känns som om det borde ha gått ett par decennier sedan gamle The Band-ledaren släppte något i eget namn. Och när det väl händer så är det med den raspiga stämman intakt, dunkelt driv, melankoliskt men inspirerande.

10. Santana & Buika ”Africa Speaks”. Årets groovigaste? Mexikanske gitarrlegendaren Santana och spanska flamencofantomen Buika. Varför har ingen tussat ihop dem tidigare? Buika gjorde en härlig konsert i Göteborg i ohemult väder under en festival för ett antal år sedan. Och kombinationen av de två är gnistrande när de utforskar det afrikanska arvet bakom allt.

11. Fredrik Klingwall & Julia Black ”Sentience”. Ärligt talat; hade jag hört talas om någon av de här figurerna förut? Svar nej. Svensk experimentell kompositör i kombination med rumänsk röstekvilibrist skapar tillsammans något svävande mystiskt och meditativt suggestivt. Med tyngd. Och rymd.

12. Neal Morse ”Jesus Christ The Exorcist”. Rockopera i ”Jesus Christ Superstar”-efterföljd. Kan det fungera i dag? Ja, faktiskt. Om man heter Neal Morse och har kompisar som kan göra en lagom Ian Gillansoundalike, till exempel. 

13. Lila Downs ”Al Chile”. Hot stuff! Har ni hittills inte stiftat bekantskap med Lila, så gör det nu. Vad du kommer fram till är din ensak, men ge henne en chans i alla fall.

14. iamthemorning ”The Bell”. Det bästa de gjort? Inte riktigt. Men deras vattenstämpel står fast och de har mutat, eller snarast murat in sitt eget lilla territorium där det alltid är värt ett besök varje gång de fyller det med nytt innehåll. 

15. Jordan Rudess ”Wired for Madness”. Keyboardister på soloutflykter älskas inte av alla. Och Dream Theaters klaviaturvirtuos kan naturligtvis klandras för att avguda sina egna fingerfärdigheter till överdrift. Men det svänger ju! Och har förmodligen någon rent fysisk påverkan på cirkulationen i blodomloppet.

16. A.C.T. ”Rebirth”. Skulle jag vilja ha mer än en EP när de nu äntligen lämnar livstecken ifrån sig? Ja. Men bara den här handfulla sångsviten är välkommen.

17. AVA  (Aisling Brouwer & Anna Phoebe) ”Waves”. Två genuint musikaliska damer förenar sina förmågor och skapar behaglig meditation utan att vara olidligt insmickrande. Återkommer när jag vet mer hur jag egentligen borde beskriva det rättvist. Om det går.

18. Andy Mackay ”Three Psalms”. Hm. Kom kanske redan i slutet av 2018, men framförallt förra våren lyssnade jag väldigt flitigt på den här EP:n med moderna hymner. Den ska med här, bara. 

19. Bat for Lashes ”Lost Girls”. Nu är det tydliga 80-talsinfluenser som gäller, men samma egensinnighet och paradoxalt lättillgängliga mysticism som genomsyrar verket. Natasha Khan är en av senaste decenniets mest stadigt spännande artister, helt enkelt.

 

20. Avandra ”Descender”. Erkänn. Du har liksom de flesta andra (mig själv inräknad), för lite puertoricansk Progressive Metal i ditt liv. Här är chansen att göra något åt det.

21. Angelique Kidjo ”Celia”. Kidjo är en sann kosmopolit, och riktar nu blickarna västerut från sitt eget afroeuropeiska perspektiv mot Latinamerika. Fler borde vara lika gränslösa och oförvägna.

22. Bent Knee ”You Know What They Mean”. De gör mig aldrig likgiltig. Jag har fascinerats djupt av deras tidigare album och den här ger definitivt avtryck också. Även om en del djärva stilbrott gör det lite svårare att smälta och processa. Men bara lite.

23. The Flower Kings ”Waiting for Miracles”. Exakt hur många år sedan de släppte något senast, före ett längre uppehåll? Sex-sju år ungefär. Nu är de tillbaka och ingenting har hänt. I alla fall ingenting som liknar ålderstecken.

24. Rodrigo y Gabriela ”Mettavolution”. Finnes: Två mexikanska gitarrister som ser som sitt uppdrag att få världen att svänga lättare och fortare. De har gjort så i ett antal år, även om de ändå på något vis lyckats flyga under min radar. Bättre sent upptäckt än aldrig.

25. Derek Webb ”Democracy Volume Two”. Vad ska man göra efter alla svårmodiga excesser och extensivt existentiella kriser? Kanske bara släppa en platta med coverversioner av klassiker från olika epoker? Tja, varför inte?

26. Natacha Atlas ”Strange Days”. En av de mest magiska rösterna i modern tid. Och nu har hon väl testat de flesta existerande genrer minst en gång var. Numera lutar hon åt lätt tillbakalutad jazz med orientaliska influenser, men exakt hur det här egentligen ska definieras är mindre intressant. Hon är naturligt cool i alla väder.

 

27. Rubén Blades ”Paraíso Road Gang”. Han har hållit på ungefär hur länge som helst. Ett halvt sekel, kanske. Lyckligtvis gjorde någon mig uppmärksam på att han släppte det här i slutet av året. En del mer äventyrligt, ofta med en politisk udd och med flera akut angelägna alster, både lyriskt och musikaliskt.

28. Peter Gabriel ”Rated PG”. Ett riktigt album eller inte? Sammanställning av sånger han skapat i filmsammanhang och en allmänt supertrevlig stund på jorden. Alltså inte helt bokstavligt nytt, men ändå välkommet, med en del tidigare inte alltid tillgängligt stoff.

29. Evan Carson ”Ocipinski”. Rutinerad slagverkare slår till med eget album och utforskar familjens polska historia under andra världskriget. Riktigt bra.

30.  Flying Colors ”Third Degree”. Nej, inte tredje graden i betydelsen tortyr, såvitt jag kan uppfatta. Däremot är den amerikanska supergruppens tredje session tillsammans kanske det bästa de gjort. Och jag gillade verkligen de två tidigare.

More Good stuff, liksom: 

Foals ”Part One Everything Not Saved Will Be Lost”, Hejira ”Thread of Gold” Howard Jones ”Transform”, Hozier ”Wasteland Baby”, India Arie ”Worthy”, IZZ ”Don’t Panic”, Mavis Staples ”We Get By”, Mediaeval Baebes ”Pocket Full of Posies”, Nad Sylvan ”The Regal Bastard”, Opeth ”In Cauda Venenum”, Pond ”Tasmania”, Kate Bush ”Selection from ‘The Other Sides’”, Phil Keaggy & Rex Paul ”llumination”, Temples ”Hot Motion”, Thank You Scientist ”Terraformer”, Big Big Train ”Grand Tour”, Pattern-Seeking Animals ”Pattern-Seeking Animals”…

…samt en del annat jag glömde nämna just nu och kommer att be om ursäkt för senare. 

 

Förra årets lista finns alltså tillgänglig även den via ett enkelt knapptryck, liksom året dessförinnan och några till före det…

Passioner, pretentioner och personliga reflektioner – Bästa band och artister 2010 till 2019

Det blev för svårt. Att bara bestämma vilka album som varit bäst under årtiondet som närmar sig slutet (med de berömda stormstegen). Det verkade mer logiskt att framhålla artisterna och banden som betytt mest för mig personligen under den aktuella perioden. Och i förbifarten rekommendera några av deras nyckelproduktioner under de gångna tio åren. Plats för pretentioner! Ja, det kanske blir en allmänt pretentiös och pompös prägel på sammanställningen i stort, men det tar vi inget extra för, som servitören sade. Är själva  rangordningen en prövning? Absolut, men jag lever troligen i den utbredda villfarelsen att just rangordnade listor är roligare att läsa, kanske just på grund av den lilla extra ansträngning som krävs. När det gäller nummer ett behövde jag dock inte grubbla särskilt länge i det här fallet…

1. Neal Morse. Strängt taget. Det har inte bara varit ett starkt decennium för den här mannen, i mina ögon och öron. Det gäller hela 2000-talet hittills, sedan han lämnade Spock’s Beard och lanserade sin solokarriär som han växt fram till att bli en gigant. En titan som tronar över resten i min bok. Om han under en period tycktes ha kommit in i en viss upprepningsfas, så tändes en ny gnista när han bildade The Neal Morse Band. Tematiska dubbelalbum inspirerade av gamla skrifter som ”Pilgrim’s Progress” är väl inte vad de flesta skulle få för sig att värka fram i studion. Men Morse är inte de flesta. Sverige har han hunnit besöka ett par gånger. I förbigående har mannen varit en vital ingrediens i supergrupperna (gammaldags uttryck men i alla fall) Transatlantic och Flying Colors. Som kronan på moset skrev han ihop en rockopera och släppte tidigare i år. Vad finns att inte gilla?

Viktiga album: ”The Great Adventure” (2019), ”The Similitude of a Dream” (2016), ”The Grand Experiment” (2015)

2. Steve Hackett. Av alla gamla ex-gladiatorer från Genesis är han den som håller fanan lyft högst och studion varmast. Hittills har han inte visat sig tappa energi utan fortsatt släppa en strid ström album med konstant hög kvalitet, eklektiska inslag, tunggung och känsla för dramatik. Levande legendar, sann gitarrhjälte och inspirerande karaktär överlag.

Album i urval: ”Wolflight” (2015), ”The Night Siren” (2017), ”At the Edge of Light” (2019)

(Not: av någon anledning föll stycket om Hackett bort i den första version jag publicerade och återinförs nu rätteligen, bättre sent än aldrig, lagom till jul. 21 december för att vara exakt.)

3. Steven Wilson. Börjar det bli obsolet att referera till honom som före detta ledaren för Porcupine Tree? Nu har han etablerat sig så stadigt i eget namn, trots att namnet i sig kunde verka anonymt. Anonymt är inte hans artisteri. Wilson har också vågat bredda sig, leka loss med olika genrer och även det lättsmälta, utifrån sin status som en av världens mest ogenerat pretentiösa progressivrockare.

Starta med: ”Hand. Cannot. Erase.” (2015), ”To the Bone” (2017)

4. Dream Theater. Storvulna. Lite lätt vansinniga. Ambitiösa och ibland övermättande. Även de har gått igenom sina perioder av repetitioner och återbruk av gamla idéer. Men under drygt tre decennier har de ändå alltid studsat tillbaka med nyvunnen energi. Efter en del inre turbulens innebar även det här senaste årtiondet en halv nystart och resulterade i ett par album som definitivt platsar i deras kanon. Det vill säga, bland det bästa de har gjort. Formkurvan går inte alltid spikrakt uppåt, men med sportspråk är även deras lägstanivå några tum över många andras högsta.

Höjdpunkter: ”Dream Theater” (2013), ”Distance over Time” (2019)

5. Alicia Keys. Hon verkar på något sätt så ung fortfarande. Och ändå har hon också nu haft en stadig karriär i snart 20 år. Alicia skulle också kunna passa in på bilden av en artist som börjar från lite slick, sofistikerad soul och rhythm & blues och sedan vidgat synfältet. Sakta men säkert och med små men märkbara skiftningar har hon visat sig vara expert på såväl klatschiga popdängor som ballader, 80-talsinspirerad elektropop, avskalad soul med nästan minimalistiska drag – snart sagt allt utom heavy metal. Ok, jag överdriver en aning. Men är ändå en universalbegåvning som liksom aldrig gör dig besviken. Inte mig i alla fall.

Rekommenderas: ”Here” (2016), ”Girl on Fire” (2012). Förresten måste jag ändå nämna ”The Element of Freedom” (2009). Fusk, men jag lyssnade på den ganska flitigt under 2010, så det är nästan OK…

6. Barock Project. Italienare! Kan något gott komma därifrån annat än renässanskonst, kulinariska kreationer och fotbollsspelare? Jo, det är värt att påminna om att landet faktiskt var ett av de ledande när konstrocken krängde sig fram i det forntida 70-talet. Traditionen hålls vid liv av band som Barock Project med ett par starkt tilltalande, melodiska album som demonstrerar både skicklighet och organiskt liv.

Leta upp: ”Detachment” (2017), ”Seven Seas” (2019)

7. Bent Knee. Unga, experimentella och spelglada musikskolestuderande med bas på USA:s östkust. Hittills har jag fallit pladask för de album som släppts, utom ett som är svårare att få tag i och inte lika strömningsbart. Det senaste som kom nu under senhösten håller jag fortfarande på att hitta in i, efter en del även för deras del djärva stilgreppsförändringar. Men de är ett band vars attityd måste respekteras, liksom deras spelskicklighet och ibland oerhörda intensitet.

Nyckelskivor: ”Shiny Eyed Babies” (2014), ”Land Animal” (2017)

8. iamthemorning. Ryssland! Kan något gott, därifrån, förutom tonsättare från 1800-talet, författare från samma sekel och klappklappspelet som förnedrade alla konkurrenter under en serie ishockey-VM under min egen uppväxt? Svar ja. Duon blandar det klassiskt skolade med innerliga, böljande ballader och kraftfulla röstresurser kontra virtuosa klaviaturfigurer.

Ordineras: ”Lighthouse” (2016), ”The Bell” (2019), Gleb Kolyadin ”Gleb Kolyadin” (2018, soloalbum)

9. Lila Downs. På tal om röster. En del har det där, omisskännliga och närmast unika. Hur är det förresten, är det ens teoretiskt möjligt att ha en helt unik röst? Lila har varit på kartan i många år och själv upptäckte jag henne början av millenniet när hon bidrog till soundtracket för filmen ”Frida”. Hon släpper regelbundet nytt material, antingen solo eller via diverse samarbeten. Den där närmast hjärtskärande starka och samtidigt spröda stämman med en dynamik och inneboende vulkanisk hetta kan ta sig an både traditionell mexikansk folkmusik och utveckla densamma, eller låta den korsbefruktas med andra kulturella uttryck och vibrera på ett kort sagt svåremotståndligt sätt.

Testa: ”Al Chile” (2019), ”Raiz” (med Niña Pastori och Soledad, 2014) 

 

10. The Flower Kings. Trotjänare finns det några på den här listan. Och det måste man givetvis säga även om den här svenska kvintetten, sextetten eller hur många medlemmar de för ögonblicket är. Senaste skivsläppet kom sent i höstas och då hade jag nästan räknat bort dem som en enhet i egen rätt. Var för sig gör medlemmarna alltid någonting. Roine Stolt inte minst genom sin inblandning i Transatlantic och andra projekt, medan andra medlemmar roar sig med band som Karmakanic – med flera. Det kan vara svårt att hålla isär dem och vilka som vänstrar med vilka för ögonblicket. Så mycket har inte förändrats sedan de slogs ihop första gången någon gång före millennieskiftet, men de är i stort sett alltid tilltalande, med en massiv musikalitet och energi. Så även på scen om man har chansen att se dem i den formen, vilket jag själv senast gjorde för någon handfull år sedan. Det börjar bli dags igen.

Sök upp: ”Desolation Rose” (2013), ”Waiting for Miracles” (2019)

11. Moon Safari. Jovisst hade en önskat att Västerbottenspojkarna varit ännu flitigare med sådant som vi gammalmodiga kalla skivsläpp under det här decenniet. Men vad de ändå har släppt var bra. Och inte minst hamnar de här på listan för de konserter i små, tajta lokaler eller ibland för rymliga med alldeles för lite publik, där de oavsett förutsättningar gjort kvällen oförglömlig.

Lyssna på: ”Lover’s End” (2010), ”Himlabacken Vol. 1” (2013)

12. Anna von Hausswolff. Kan inte beskrivas. Måste upplevas. Sällan har det epitetet passat så väl på en artist som Anna med sina experimentella kyrkorgelsmässor där lika delar Pink Floyd och 1700-talsvibrationer varvas med allmänt organiserat kaos. Anarkistisk andäktighet och kanske definitionen av kreativt kaos, som troligen inte alls är kaos.

Leta upp: ”The Miraculous” (2015), ”Dead Magic” (2018)

13. Father John Misty. Han berättar sina historier i form av ballader med syrlighet och melankoliskt betraktande blick. Han är sin egen genre. En kulturklenod som skriver sina egna regler och bygger sitt eget hus i vildmarken. Ändå skulle väl ingen kan säga att han är särskilt svår? Som i svårtillgänglig eller distanserad? Att sammanfatta tiotalet utan att nämna honom vore tjänstefel.

Hör upp: ”God’s Favorite Customer” (2018), ”I Love You, Honeybear” (2015)

14. Gazpacho. Norge! Ja. De fostrar fram fler spännande, eklektiska, experimentvilliga band än de flesta på vår sida kölen inser. Kanske allra bäst är det här (alltså inte spanska) gänget med sina ytterst svårbeskrivliga seanser över ryska rymdprojekt eller andra egensinniga teman. Att lyssna igenom en skiva är något slags gudstjänst eller meditationssession. Det svänger, suger tag, vibrerar och väcker alltid associationer som stimulerar fantasin.

Bra skivor ju: ”Soyuz” (2018), ”Molok” (2015)

15. Bat for Lashes. Eget tilltal. De där utvikningarna och uttrycken för originalitet som en del har och andra inte. Hon har det. Det elektroniska. Lätt suggestivt sensuella och alltid lätt pyrande. Det finns en kraft här som hela tiden pockar på uppmärksamhet, ibland med små medel och andra stunder mer påfallande.

Lyssna på: ”The Haunted Man” (2012), ”Lost Girls” (2019)

16. Spock’s Beard. Fler ärrade veteraner med pretentiösa drag, som efter en serie medlemsväxlingar och skinnömsningar ändå fortsätter låta sig ganska… lika. Och det är i det här fallet sagt som beröm. Kan även de sägas ha kommit över en mindre formsvacka för ett antal år sedan och lyft igen.

Lyssna på: ”Noise Floor” (2018), ”The Oblivion Particle” (2015)

17. Julia Holter. För några år sedan på flera renommerade musikmagasins årsbästalistor, rentav högst upp på några av dem. Hon är alltid lite lagom oförutsägbar men skapar sina egna världar, med mer eller mindre utsvävande resonans men alltid genomsyrat av denna uppenbara begåvning och, ja, rent ut: briljans.

Viktigt: ”Aviary” (2018), ”Have You in My Wilderness” (2015)

18. Kaipa. Gamla goa gubbar. Och en kvinna. De har hållit ihop i olika konstellationer, eller åtminstone funnits väldigt länge och producerat musik med ganska jämna mellanrum under imponerande lång tid. Kanske ibland uppenbart nostalgiska – men med ett eget identifierbara sound. Symfoniska ambitioner kombinerat med folkton som slår an strängar hos mig jag ibland inte visste fanns.

Några nyckelsläpp: ”Children of the Sounds” (2017), ”In the Wake of Evolution” (2010)

19. Kate Bush. Hon är modern tids största kvinnliga musikgeni, men har av möjligen godtagbara skäl dragit ner på takten sedan den mest produktiva perioden, cirka 1978-1993. Det hade varit roligt att kunna åka till London och bevista någon av de konserter hon faktiskt arrangerade efter flera decenniers uppehåll från scenframträdanden. Nu har hon i alla fall släppt några plattor under perioden och visat att hon fortfarande har det där. Nej, inte det absolut bästa hon gjort men tillräckligt bra för att ändå lysa i dagens musiklandskap.

Lyskraftiga livstecken: ”50 Words for Snow” (2011), ”Before the Dawn” (live, 2016)

20. Derek Webb. Kriser genomgår vi alla. För Webb har det handlat om att lämna en bransch där han byggt upp ett namn under lång tid, den amerikanska kristna musikbranschen i det här fallet. För att istället karva ut en ny karriär på andra sidan, i sitt sökande efter sanningen. En påträngande personlighet som kanske inte riktigt passar in någonstans. Men som definitivt hittat ett eget uttryck, oavsett vad det är han framförallt vill tala om för världen.

Bra album: ”I Was Wrong, I’m Sorry & I Love You” (2013), ”Fingers Crossed” (2017). Förresten, ”Stockholm Syndrome” släpptes väl redan 2009 men kolla den också, för bövelen!

21. India Arie. Hon har själ. Ideal och passion. Skivproduktionen har varit ganska stadig under snart 20 år och formkurvan kan variera. Men hon levererar alltid något med en egen vision väl synlig och hörbar. Vare sig fokus för ögonblicket ligger på politik, samhället i stort eller personliga relationer så har India alltid något att säga. Och ett eget språk för det.

Skivor: ”SongVersation” (2013), ”Worthy” (2019)

22. Adele. Alla älskar Adele. Alla. Visst gjorde Saturday Night Live en sketch för några år sedan om hur man överlever en Thanksgiving-fest där alla hyser besvärande olika politiska preferenser, men stämningen alltid kan räddas om någon börjar gnola på ”Hello”… Det är överhuvudtaget inte särskilt ofta som jag själv lyssnar på henne. Och inget av hennes album är fullkomligt perfekt rakt ut i fingerspetsarna. Men hon är ju alltid Adele. Och det räcker väldigt långt. Ett fenomen i egen rätt som ingen riktigt kan förklara.

Album: ”25” (2015), ”21” (2011)

23. Frost*. Om jag önskar att de vore lite mer produktiva när de väl samlas? Eller snarare samlades lite oftare? Jo. Det är ett litet sidoprojekt av brittiska professionella musikanter som ibland får för sig att skapa progressive rock med en pikant modern touch och inget övernostalgiskt tillbakablickande. Då och då gör de det alltså. Och det blir alltid spännande.

Senaste släpp: ”Falling Satellites” (2016)

24. Steve Taylor. Inte direkt överproduktiv musikaliskt på senare år, men efter att ha pausat musikmakandet i eget namn under många år för att i stället producera åt andra eller regissera filmer gjorde han ändå tillfällig (?) comeback med kvartetten Steve Taylor & The Perfect Foil som släppte albumet ”Goliath” 2014. Strödda livstecken från studiosessioner med ytterligare samarbetspartners motiverar ett omnämnande. För en gammal hjälte.

25. Lilly Goodman. Vad? Känner ni inte igen namnet? Själv stiftade jag bekantskap med henne första gången när hon agerade förband under ett par konserter i Quito, Ecuador i mitten av 00-talet. Bördig från Dominikanska republiken och ett hyfsat stort namn inom åtminstone ett segment: latinamerikansk pop med kristen profil. Hon är helt enkelt en väldigt duktig sångerska med en bokstavligen gudabenådad röst. Och det räcker ganska långt, åtminstone om man har kompetenta producenter, inte särskilt banbrytande profil men den osvikliga förmågan att lyfta även konventionellt material. Och ballader… Där kan hon belt out med de bästa. Skivproduktionen senaste årtiondet har varit sparsam men om inte annat resulterat i ”Amor favor gracia” (2013) som är riktigt bra och ”A viva voz” (2018) som är betydligt beigare. Men, whatever. Med den rösten kan hon få ett wild card för lång och trogen tjänst.

 

…och visst måste jag nämna Peter Gabriel, som trots allt släppte orkesterplattan ”New Blood” i decenniets gryning och i år samlat ihop ett gäng samlade filmmusikspår under titeln ”Rated PG”. Annars håller han sig mest aktiv utanför studion. Men, som sagt, gamla hjältar…

Ytterligare namn att icke förglömma från den berörda perioden: Brooke Fraser, Robert Plant, Flying Colors, Muse, Haken, Esperanza Spalding, Lauren Daigle, Perfect Beings, Natalie Prass, North Atlantic Oscillation, Angelique Kidjo, Natalia Lafourcade, Thank You Scientist, Beatrix Players, Arcade Fire, Temples, Jon Anderson, Karmakanic, Foals, Florence & the Machine, Native Construct, Big Big Train…

 

…och, ja, det allra mesta är strömningsbart från Spotify och säkert andra plattformar. Ett lysande undantag är stora delar av Neal Morses produktion. 

Peter Gabriel prisas för sin progressiva gärning

Klart grabben ska ha ett pris. Eller gubben, borde man kanske säga. Men kan Peter Gabriel någonsin kategoriseras som ‘gubbe’? Han åldras, han som alla andra. Och numera producerar han knappast musik i samma takt som han en gång gjorde. Eller var han någonsin särskilt snabb, när man tänker efter? Det var ju inte det som var huvudargumentet för hans upphöjning till statusen legendar i sin egen livstid, vilken inofficiellt instiftades redan någon gång under 1970- eller 1980-talet – beroende på vem man frågar. Själva började jag på allvar lyssna på honom 1986, när jag själv gick på gymnasiet och Gabriel just släppt ifrån sig ”So”. Men mycket hade hänt innan dess, hade jag förmånen att uppdaga efterhand. Och mycket fortsatte att hända.

Nu har han tilldelats tidningen Prog Magazines minst sagt förpliktande specialutmärkelse Prog God Award 2014. Eller strikt uttryckt, det har offentliggjorts att han kommer att få det priset vid en ceremoni den 11 september.

– Få personer i musikvärlden uppfyller kriterierna för en Progressive Music-utmärkelse bättre än Peter Gabriel, hälsar tidskriftens redaktör Jerry Ewing i ett uttalande.

Sångare, låtskrivare, scenkonstnär, skivbolagsdirektör, människorättsaktivist och festivalgrundare är en del av paketet när det handlar om den före detta Genesis-frontmannen. Det är nu 40 år sedan han och bandet släppte klassikern ”The Lamb Lies Down on Broadway”, vilken följdes av Gabriels uttåg och starten på en solokarriär som i princip fortfarande pågår. Även om det som sagt går längre mellan de konkreta skivsläppen medan han sysslar med någon av alla de andra nämnda sakerna ovan. Eller möjligen tar en paus då och då, vad vet jag?

Mer om priset och motiveringen finns på Prog Magazines websida. Översikter över hans musikaliska bana finns på exempelvis Progarchives och Allmusic.

Nittiotalsnästet Del 5: Decenniets bästa album Nr 1-10

Nej, jag hörde inte allt som släpptes. Ja, jag kan ha glömt något viktigt. Men här är de: det som jag med mer än tio års perspektiv ser som 1990-talets mest värdefulla moderna musikaliska verk, alltså avdelningen album.

10. Genesis ”We Can’t Dance” (1991)genesis-wecant

Ja! Den är bra. Men jag inser att det krävs en del motiveringar för att rättfärdiga detta ställningstagande, inte minst inför den hårda kärnan 70-talsdyrkare som ser med förakt på allt som gruppen släppt efter Peter Gabriels och Steve Hacketts uttåg och reduceringen till en trio med Phil Collins som synbart självklar maestro vid taktpinnen. Så självklart är inte hans ledarskap om man lyssnar på medlemmarnas respektive soloutflykter från den berörda perioden. Man kan argumentera för att de forna banbrytarna här kommit långt från sina progressiva rötter och att Collins lurat kamraterna ut på kommersialismens kanaler in absurdum. Många hävdar i princip det. Och Collins själv såg sig häromåret föranlåten att i tidningen Prog deklarera ”jag är inte djävulen”. Men 1991 var de både relativt lättillgängliga, personliga och inte främmande för att sväva ut i tio-minuter-plus-kompositioner om exempelvis byggandet av rikstäckande järnvägsnät och dess mänskliga dimensioner för galärslavarna, det vill säga byggjobbarna. Vid sidan av hjärtekrossar-Motown-pastischer, Rolling Stones-riff med Python-humor (i det minst spännande spåret) och Tony Banks patenterat skruvade syntsolon. Personligen kopplar jag ihop skivan väldigt starkt med en period av intensiva studier i journalistik, en del resande även till andra kontinenter och en ganska turbulent tid överhuvudtaget när musik på gränsen till det patetiskt pretentiösa kunde ha rent medicinska effekter på allmäntillståndet.

u2-achtung9. U2 ”Achtung Baby” (1991)

Det var här de (enligt egen utsago, vill jag minnas) skulle riva ner Josuaträdet och ge sig själva en mer komplex framtoning. Och resultatet är kanske det mest genomgripande, omskakande de någonsin gjort. Snart sagt halva låtlistan har uppnått något liknande klassikerstatus och coverifierats av andra, ibland med bandets egen medverkan som i fallet ”One” tolkad av Mary J. Blige. Även om bandet alltid definierats utifrån sin status som rockmusiker – med betoning på rock, den riviga och rebelliska varianten – och det är en sådan attityd som genomsyrar ”Achtung” i högre grad än just den mer återhållna ”Joshua Tree”, så är det för min del balladerna som stiger allra högst och bränner sig mest obarmhärtigt fast. ”One” är redan nämnd. ”So Cruel” är ett sårat skri som samtidigt är väldigt vackert, liksom ”Love Is Blindness” (som för övrigt finns i en annan fantastisk version av Waldemar Bastos från hyllningsplattan ”In the Name of Love: Africa Celebrates U2”).

8. Mecano ”Aidalai” (1991)mecano-aidalai

Två spanska bröder och en kvinna att balansera mellan deras respektive egon. En märkligt eklektiskt skiva som nästan kunde ha passerat som helt profil- och formlös om det inte vore för att allt de gör ändå verkar ha en egen påfallande profilfullhet. Egentligen är det nästan löjligt hur mycket de försöker klämma in på en CD. Salsa, flamenco, syntpop med symfoniska ambitioner och andäktiga ballader. Solidaritet med aidsoffer och Dalai Lama manifesteras vid sidan av blomsterpoesi och metaforiska betraktelser över bondens roll i ett schackspel. Men det finns hela tiden en känsla för dramatik. Passion. Uppfinningsrikedom och upptäckaranda även i till synes enkla popstrukturer. Spaniens stolthet under en period, bröderna Cano och den svårefterhärmliga sångerskan Ana Torroja skapar magi med både små och ibland ganska yviga gester.

belcanto-musicbox7. Bel Canto ”Magic Box” (1996)

Det musikaliska mörkret låg ofta tätt över Nordaland, men ibland kunde ljuset uppenbara sig i väster. Om jag inte luras av mina minnesbilder medverkade norska Bel Canto en gång i samma familjeunderhållningsprogram i svensk TV som de under en tid folkkära wannabe-vikingarna Nordman. Jämförelsen kanske inte blir helt rättvis eftersom jag bestämt fått för mig att de sistnämndas sångare hade grava halsproblem vid tillfället, vilket gjorde klasskillnaden än mer uppenbar. På ”Magic Box” möts rytmiken och mystiken, stora delar av världen samlas i samma vardagsrum med Anneli Dreckers vibrerande stämma i centrum. Här samsas (och nu knycker jag några formuleringar från min egen recension i den ytterst sparsamt spridda tidskriften Folket Jublar i februari 1997) elastiskt och exotiskt tunggung med taggade technotakter, medan avslutande ”Kiss of Spring” får alla influenser att förenas i en astronomiskt stjärnklar fotosyntes på en fjälltopp mitt i universum. Själv bodde jag vid den här tiden i Norrbotten och om närheten till polcirkeln bidrog till skivans attraktionskraft är en bra fråga som jag tyvärr inte kan ge ett entydigt svar på. Men åren har faktiskt inte gett skivan några slitna sorgkanter, snarare en mognadens extra lyster.

6. Jars Of Clay ”Much Afraid” (1997)jarsofclay-much

Andra albumet, senare av bandet själva och en del beundrare betraktat som en avstickare, atypiskt och lite för ‘brittiskt’, elektroniskt och mindre jordnära än vad de både före och efter sysslade med. Men sångerna i sig håller än, produktionen är attraktiv och det skadar väl inte att vara influerad av britpop från 1980-talet som jag för att uppskatta helheten. Då är det svårt, om inte omöjligt, att motstå de akut inbjudande melodislingorna parade med distinkt elektrifierad rytmik i ”Overjoyed” och ”Fade to Grey” eller den stillsamma storheten i ”Hymn”.

spock-beware5. Spock’s Beard ”Beware of Darkness” (1996)

Pretentionerna var på väg tillbaka in i rocken… eller åtminstone höll den ett tag närmast utdöda Progressive Rock-genren på att få ett uppsving igen under mitten av 1990-talet. Om detta var jag nästan omedveten när det begav sig, men några år senare insåg jag en del av vad jag missat. Neal Morse med anhang skulle bli en av hörnpelarna, som ett av de ledande amerikanska banden i kategorin. Det här är fläskigt, kraftfullt och med ‘lagom’ episka ambitioner. Facinerande fasförskjutningar, tempoväxlingar och stämsång frodas i ”Thoughts” som osar både av Yes, Gentle Giant och en stark egen drivkraft.

4. Peter Gabriel ”Us” (1992)petergabriel-us

Han är inte musikaliskt överproduktiv numera och strängt taget gjorde han väl bara ett ‘riktigt’ album under hela 90-talet. Alltså detta. Allvarligt talat framstår ”Us” som mer genomgripande och påträngande nu för mig än när jag först stiftade bekantskap med den kring jul 1992 efter hemkomsten från några månader i Sydamerika. I en samling sånger osande av terapeutiska undertoner syns motpolerna kanske tydligast i den aggressionsluftande musikaliska roadmovien ”Digging in the Dirt” och å andra sidan hymnen ”Washing of the Water”; med ett mellanliggande spänningsfält där resten av bekännelserna ryms eller snarare trängs och slåss om uppmärksamheten. Än en gång samarbetar Gabriel med den genuint organiskt sinnade producenten Daniel Lanois och bjuder in gäströster som Sinead O’Connor liksom en varierad skara musiker som Brian Eno, Shankar och den i hans värld ständigt närvarande basfantomen Tony Levin. Förutom det psykologiska draget är Gabriels vid tiden tilltagande intresse för tonspråk från olika hörn av världen, inte minst mellanöstern och Afrika, alltmer påtagligt. Och verkar det för apart återstår alltid dansgolvsdängan ”Steam” för att lätta på trycket.

stevetaylor-squint3. Steve Taylor ”Squint” (1993)

Slutligen släppt efter flera års uppehåll och följd av ett evigt (?) sådant på skivmakarfronten… Om det här var det sista Taylor gjorde i fullformat som soloartist var det vad man brukar kalla en värdig sorti, även om jag knappast hoppades att det skulle sluta redan då. Senare visade han sig som väpnare åt Newsboys, producent och ett tag till och med skivbolagsdirektör. Numera är det främst som filmregissör Taylor sätter avtryck (senast med ”Blue Like Jazz”) men det har under en tid ryktats om opublicerade inspelningar på väg ut. Kanske… Ironin som vapen parat med ett grundläggande gravallvar var en kombination som troligen förvirrade och rentav skrämde bort många potentiella lyssnare under större delen av hans musikkarriär. På ”Squint” excellerar han i krockande temperament och dubbeltydigheter som flödar över bägarens rand. Minirockoperan ”Cash Cow” med sina metaforer kring Mose i öknen, ”Easy Listening” om svårigheten i att våga offra något för det man säger sig tro på och så inte minst ”Jesus Is for Losers” som inte är en hånfull satir utan snarare den mest bokstavliga bekännelse om bibehållen tro genom livets brottningskamp som Taylor satt på pränt. Annars är kopplingarna och blinkningarna till amerikansk populärkultur så intrikata att det för en utsocknes kan vara en mindre djungel att tränga in i. Men det har alltid varit värt att lyssna, lyssna om och följa med in i labyrinten.

2. Dream Theater ”Images and Words” (1992)dreamtheater-images

Den hårdaste kärnan av beundrare betraktar kanske inte detta som de newyorkska metallprogekvilibristernas ljusaste stund på jorden så här långt. Men det är en tidig provkarta på deras kvaliteter och för mindre metallorienterade lyssnare kanske den bästa introduktionen till bandets eget universum. Och allt är relativt; där det lyfter som högst är i de mer komplicerat strukturerade, episka styckena ”Take the Time”, ”Metropolis – Part 1” och ”Learning to Live”. Kontrasten mellan bandet i attack mode och de softare, ibland rent bitterljuva ‘lugna blå stunderna’ är bra tillfällen att studera sångaren James LaBries bredd, från primalskrien till de halvviskande meditativa passagerna i ”Surrounded”. Man kan också roa sig med att jämföra dåvarande keyboardisten Kevin Moores fingerfärdighet men relativa återhållsamhet med efterföljaren Jordan Rudess som utvecklat en mer utagerande profil i egen rätt. ”Images and Words” är en mäktig och mättad skapelse. Ofta rent magnifik, vilket jag själv blev varse på allvar drygt tio år senare under förberedelserna för en period av utlandsarbete.

1. Charlie Peacock ”Love Life” (1991)

Jag skaffade den i Chicago  i slutet av 1991, då jag praktiserade på en radiostation under mina studier som journalist på folkhögskola i Jönköping. Peacock stod verkligen för något fräschare, mer vidsynt och spännande både musikaliskt och lyriskt än majoriteten av sina kolleger i den genre där han verkade och var ett känt namn; CCM eller Contemporary Christian Music. Och fortfarande, cirka 20 år senare, framstår det här för mig som en milstolpe. En osedvanlig ‘range’ och dynamik manifesteras i både ord och ton. Dramatiskt stegrande gospel i ”Forgiveness”, Beatle-sk balladkonst med stråkar och stilfull livsbejakelse i ”There Was Love”. Latinosvänget med ekvilibristiska blåssektioner i ”I Would Go Crazy”. Och så den intensiva hyllningen till äktenskaplig intimitet i ”Kiss Me Like a Woman”. Relationer på flera plan är ett genomgående tema. Uppåt, sidledes, mellan vänner och inom familjen och så den inre renhållningsprocessen. Självrannsakan kablas ut explicit; mellan, under och över raderna hela vägen.

charliepeacock-lovelifePeacock släppte en handfull egna album under den berörda perioden och av dem är det här han som bäst åstadkommer musikens motsvarighet till totalfotboll. Artisteri och kreativ explosivitet i snart sagt varje sekund. Ingen skiva är någonsin fullkomlig; något är alltid överarrangerat eller för utdraget eller klichébefläckat i något avseende någonstans. Men här är allt sådant väldigt marginellt. Och för att hamra in det ännu en gång, här finns alltså originalet till ”In the Light”, senare plankad av DC Talk och tror jag, en del andra kolleger. Peacock är överhuvudtaget ett sant original. I varje fall var han det under den här eran.

Tidigare kapitel i artikelserien Nittiotalsnästet:

Decenniets bästa album Nr 11-20

Decenniets bästa album Nr 21-30

Fler album värda ett hedersomnämnande

Hedersomnämnanden utanför hetluften

Svulst och spänst – mitt musikår 2012 i sammandrag

Vilka album har jag hört mest på egentligen under året, av det som var någotsånär nytt? Av ekonomiska och andra skäl lyckas jag, som så många andra, naturligtvis inte nagelfara alla gamla trotjänare eller allt nytt och okänt som verkar lovande… Men de här tio står nog ut mest ur smeten, utan direkt rangordning men med sporadiska länkar till de recensioner jag i vissa fall författat förut.

moonsafari120930C

Neal Morse ”Momentum” (2012) En klippa som alltid, trots att så mycket känns igen för den vane lyssnaren. Som det finns alldeles för få av i världen. Ännu ett fängslande musikaliskt epos, kan man lite nonchalant sammanfatta. Men nonchalans hör inte hemma i Neals värld. Den står ständigt i brand.

Peter Gabriel ”New Blood” (2011) Först plankade han andras låtar med orkesterinramning. Sedan plankade han sig själv med liknande instrumentell inriktning. Och det svänger fortfarande; flera sånger får nya dimensioner och nytt liv.

Kate Bush ”50 Words for Snow” (2011) Det tog mig ett tag att verkligen fängslas av den här meditativa sångsamlingen, släppt i slutet av 2011. Men Kate är alltid Kate och här ryms mycket…rymd och en befriande brist på anpassning till några rådande ideal eller den allmänna publicitetstörsten, som hon aldrig egentligen eftersökt.

Alicia Keys ”Girl on Fire” (2012) Rakt av: det är inte hennes bästa album. Men det har åtminstone en handfull fullträffar till soulbaserade sånger ändå. Och varken rösten eller fingerfärdigheten vid tangenterna verkar ha tappat i styrka.

Flying Colors ”Flying Colors” (2012) En kvintett meriterade musiker tussas ihop och leker sig fram till en trevlig men absolut inte tandlös stund på jorden.

Laleh ”Sjung” (2012) En eklektisk popmystiker vi har lite för få av i Sverige. Tack vare en av mina systrar som är en inbiten Laleh-ist, har jag till slut börjat beta av katalogen. Och sakta men säkert har jag börjat inse var hennes omvittnade storhet ligger utan att riktigt kunna förklara den.

The Flower Kings ”Banks of Eden” (2012) Tillbaka efter en handfull års satsande på sidoprojekt, är tyngden och perfektionismen intakta till största delen.

Dream Theater ”A Dramatic Turn of Events” (2011) har jag kanske tillbringat allra mest tid med, från förra vintern och framåt. Efter en del inre schismer och omstuvningar kom The Mothers of nästan all metalprogrock tillbaka med ett av sina troligen bästa album i karriären.

Crippled Black Phoenix ”Mankind (The Crafty Ape)” (2012). Humöret bestämmer en del. Och tålamodstillståndet för tillfället. Är man rätt inställd för att sugas in i det här ytterst egensinniga musikkollektivets virvlar så är det fascinerande. Mytskapande. Magiskt. Men ibland alltför motsträvigt, när en ohelig allians mellan Pink Floyd och 16 Horsepower, enkelt uttryckt, konvergerar till mänsklighetens fromma. Om det är rätt adjektiv. Döm själva.

flowerkings-gbg2012A

Konserter jag minns mest från året som passerade (med länkar till mina tidigare recensioner):

Moon Safari i Alingsås, 30 september: Västerbottens mest okända virtuoser visade vad de är mäktiga.

The Flower Kings i Göteborg, 18 augusti: Svällande sviter på rad när svulstälskande svenska veteraner återförenades.

Karmakanic i Lidköping 2 maj: Fler fascinerande och imponerande utsvävningar från ett långlivat hobbyprojekt.

Ensamma hjärtan, intensiva infektioner och älskade hundar: 1980-talets bästa album – del 3

Dire Straits, Prefab Sprout och U2 kvalificerade sig – men nådde inte de absolut mest svindlande höjderna (smygreferens till en sång med en av de aktuella artisterna i sammanhanget*).  20 titlar har hittills tagit sig in på min personliga lista över 1980-talets mest minnesvärda populärmusikaliska album. Tio återstår. De tio bästa. Här är de:

10. Bruce Cockburn ”World of Wonders” (1985). Kontroverser har aldrig skrämt Kanadas troligen kreativaste och mest produktive trubadur, som under en period reste flitigt i olika världsdelar. Inte minst Centralamerika; i akt och mening att samla inspiration, aggression och göda sin passion för en bättre och framförallt rättvisare värld. Här ger han sig på allt från Internationella valutafonden och Pinochet till korrupta ledare och orättvisor i allmänhet. Lyssna inte minst på ”Call It Democracy”, ”People See Through You” och ”Santiago Dawn”.

9. The The ”Infected” (1986). En av de mest glödande hyllningar jag någonsin läst var Expressens recension av ”Infected”. Skribenten (som hette Kristina Adolfsson, tror jag) hade lyssnat på den minst en gång om dagen i tre månader, vill jag minnas. Själv gillade jag titellåten och ett par andra spår som radiopluggades regelbundet men det dröjde ett tag innan jag skaffade skivan själv – på kassett. Jodå. För några år sedan kom den i jubileumsupplaga på CD och fick nytt liv för mig. Matt Johnson är arg här. På sitt eget England och inte minst på USA, vilket framkommer i flera texter som ”Heartland” och ”Sweet Bird of Truth”. Hur beskriva den musikaliska profilen enklast? Tjaaa… några nävar new wave, en skopa soul/R&B och en som helhet explosiv cocktail.

8. The Call ”Reconciled” (1986). Michael Been (1950-2010) hade passion. Och intelligens. Och en karakteristisk röst som förmedlade mycket av den där passionen jag därför tror mig veta fanns där… Ja, vad vet jag egentligen? Men av flera starka sångsamlingar de satte ihop är det här den bästa, med levande, vibrerande och pulserande pusselbitar som ”I Still Believe”, ”Blood Red (America)” och ”With or Without Reason”.

7. Genesis ”Genesis” (1983). De genomgick en omvandling från svulstiga svitskapare till hitmakare med en progressiv udd under skiftet 1970-80-tal. Det var inte smärtfritt. Jag mötte dem någonstans under vägen, då omedveten om det mesta som gjort dem djupt vördade fram till dess. Jag var trots allt uppfödd på gospel, frikyrkopop och ”Poporama”. Efter en tveksam inledning på decenniet släpptes två utmärkta poporienterade album med pompösa inslag av ett band som gradvis reducerats från kvintett till trio. Av dessa är ”Genesis” aningen jämnare än ”Invisible Touch”. Från den skrämmande suggestiva ”Mama” till den smygande ”It’s Gonna Get Better”.

6. Sting ”The Dream of the Blue Turtles” (1985). Han hånades ofta för sina pretentioner, som inte precis krympte med åren. Sting är lite speciell. Men mest på ett positivt sätt och hans första soloutflykt efter splittringen av The Police var en omedelbar personlig favorit, som överlevt med sina dåvarande säljargument nästan intakta. Nyckelspår: ”If You Love Somebody Set Them Free”, ”Russians” och ”Moon Over Bourbon Street”.

5. Simple Minds ”Once Upon a Time” (1985). Jag vet. Det kan inte bli mer mainstream, utifrån de premisser som gällde för gruppens tidiga fans. Men ”Sanctify Yourself” är en hetlevrad hymn för evigheten, ”Allt the Things She Said” glansfull galapop och helheten andas både hopp och hängivenhet. Efter det här dynamiska decenniet klarade Jim Kerr & Co tyvärr aldrig riktigt att nå samma höjder igen.

4. Yes ”90125” (1983). Förräderi för en gamla fans, har jag lärt mig i efterhand. Själv har jag ett fastnaglat minne av första gången jag hörde ”Owner of a Lonely Heart” på radio. Kan man göra så där med en gitarr? Det var Trevor Rabin som höll i den under denna period i gruppens turbulenta historia. Jon Andersons röst väcker starka reaktioner för och emot. Jag är för… Och kombinationen av sofistikerad stämsång och distinkt rytmik i ”Leave It” är evigt ung. Liksom dynamiken i den frontaloptimistiska arenahymnen ”It Can Happen”.

3. Steve Taylor ”I Predict 1990” (1987). Han spelade i Sverige på Scandinavium i mars 1988 med den här kontroversiella skivan i bagaget. Jag har den signerad. Inte många kristna artister har vågat göra någonting liknande varken förr eller senare. Ta bara titlar som ”I Blew Up the Clinic Real Good”  och ”Jung and the Restless” och alla satiriska dubbeltydigheter som döljer sig bakom dem. Legendarisk, om än bara för en mycket begränsad sektion av den musikkonsumerande allmänheten.

2. Kate Bush ”Hounds of Love” (1985). När kom jag över min inledande Bushofobi? Någon gång i den här vevan, men kanske inte på allvar förrän med tidigare nämnda ”The Sensual World”. Den här skivan hörde jag inte i sin helhet förrän flera år senare, men framstår med eftertankens storstilade perspektiv som hennes största stund i karriären, punkten där hennes inledande fas med mer tyngd och aggressivitet inbakad i det mystiska och ofta undanglidande, fungerar som bäst. ”Running Up that Hill”, ”The Big Sky”, ”Cloudbusting”… Det svänger, det skakar och smeker och har inte åldrats nämnvärt.

1. Peter Gabriel ”So” (1986).
Omedelbart identifierbar storhet på alla plan. När den släpptes höll jag i princip på att upptäcka Gabriel, utan att ha satt mig in i allt som han tidigare gjort med Genesis eller på egen hand. Det kom senare. Och ”So” står absolut fortfarande upp som en genuin milstolpe i den rätt röriga tonala terräng som åren 1980-1989 utgjorde. Både artistiskt och akut minnesframkallande. Och just det, den där Daniel Lanois satt i producentstolen här också. Nyckelspår: ”In Your Eyes”, ”Don’t Give Up”, ”Sledgehammer”. Eller vänta nu, jag kunde lika gärna utse…

BONUS: Ännu en artist och ett album som hamnade utanför de 30: Men vem?

Jag brydde mig inte överhövan förrän den etablerade singer/songwritern som slagit igenom under decenniet före, läste in sig på amerikansk utrikespolitik, började grubbla över Vietnam och Centralamerika och attackerade föremålen för sina frustrationer med en nyvaknad frenesi. Titellåten med sina latinamerikanska ljudlandskap och oerhört tidsfångande textrader (”They sell us the president the same way, the sell us our clothes and our cars…” är bara ett litet fragment) är Magnum Opus…

NOT: Mina övriga 1980-talsfavoriter har tidigare presenterats i två kapitel: nummer 30-21 samt 20-11.

*”Wuthering Heights” var den första stora singelsuccén för Kate Bush, redan i slutet av 1970-talet.

Sensuella världar och smältande vax: 1980-talets bästa album – del 2

Saga, Steve Winwood och Anita Baker var några som kravlade sig in på topp 30. Indirekt provocerad av SVT:s nostalgiorgie ”Eighties” har jag dykt ner i det förflutna och destillerat fram vad jag anser vara de bästa populärmusikaliska album som släpptes mellan 1980 och 1989 (undantaget samlingsskivor och filmmusik). Nu fortsätter kavalkaden med placeringarna 20-11:

20. Amy Grant ”Lead Me On” (1988). Frikyrkopop. Snyggt och prydligt förpackad. En ung talang som gjorde en nischbransch bekväm  och harmonisk till sinnes. Sedan följde en liten revolt. Tillräckligt mycket för att skapa ett album som än idag bryter av mot majoriteten av den aktuella nischens utbud, så väl som hennes övriga katalog. Inte överdrivet spetsigt egentligen, men spänstigt, levande, personligt och transcendent. Minns framförallt den lånade ”What About the Love”, pianoballaden ”If These Walls Could Speak” och titellåten.

19. Fredá ”Tusen eldar” (1988). Gnosjö, Småland. Därifrån kom en av periodens mest uppmärksammade svenska grupper med sedermera soloflygande Uno Svenningsson i spetsen. I slutskedet av 80-talet hade de avverkat två album och några medlemsrockader innan solen stod i zenit på deras tredje LP. Här uppfyllde de sin potential och skapade nästan tidlös musikmagi i sånger som ”Jag vill se dig lycklig”, ”Det måste gå” och ”Dansar i natten”.

18. Prefab Sprout ”From Langley Park to Memphis” (1988). ”Hot dog, jumping frog, Albuquerque”. Meningslöst nonsens som allra meningsfullast i en sorgesam historia om popstjärna på fallrepet (”The King of Rock’n Roll”). Från en på sin tid lavinartat geniförklarad platta från ett brittiskt band med betoning på kristallklar, nästan korkat begåvad pop – ett band på toppen av sin formkurva. Och med titlar som ”The Venus of the Soup Kitchen” kan det aldrig slå helt fel i historiens granskande ljus heller.

17. Kate Bush ”The Sensual World” (1989). Till att börja med : slutet. En av de mest genomträngande, sagolikt osannolika sånger som någonsin skrivits: ”This Woman’s Work”. Innan dess har vi hört bulgariska damkörer sätta sin speciella prägel på ett par andra nummer. Kate själv är mognare och mindre excentrisk än under de tidiga åren men sällan eller aldrig stillastående och inställsam.

16. Dire Straits ”Love Over Gold” (1982). ”Brothers in Arms” var den kommersiella knallen, men tre år tidigare hade de avvikit som mest från sitt inbyggda koncept och släppt en LP med för dem osedvanligt långa och komplexa kompositioner. Chief among them: inledande ”Telegraph Road” som fortfarande, 30 år senare, är en gigant ur nästan vilken konstnärlig vinkel som helst. 14 minuters odyssé genom en liten stads historia, dess uppgång och neddykning i samma intighet den föddes ur. Humorn är inte det mest accentuerade med sångerna, utom undantagsvis i den satiriska ”Industrial Disease” med de odödliga raderna ”Two men say they’re Jesus / One of them must be wrong…”.

15. Steve Taylor ”Meltdown” (1984). Han hade presenterats som ett stjärnskott i Svenska Journalens musikbilaga Puls, en ära som förmodligen inte framstår så åtråvärd eller ens nämnvärd för dem som inte var med under dåtidens IT-begränsade medieklimat och inser hur information och nya insikter nådde fram, särskilt vad gällde smalare musikgenrer. Jag fick skivan i födelsedagspresent. En ny era hade inletts. Kristen rock med ett eget språk och egna idéer existerade! Framförallt var Taylor en vågad herre rent lyriskt. Ingenting tycktes tabu men det fanns alltid en tanke bakom. Han tacklade kristen kommersialism och rasism, sopade till Sovjetunionen för dess behandling av Polen och närmade sig diverse etiska dilemman utan skyddsnät. Eureka! Lyssna på: ”Over My Dead Body”, ”Baby Doe”, ”Guilty By Association” – och resten!

14. U2 ”The Joshua Tree” (1987). De är ju givna. Omöjliga att ignorera. Men vilket enskilt album var egentligen bäst från den här tiden? ”War” och ”The Unforgettable Fire” kan definitivt konkurrera. Men jag stannar ändå vid det mest ‘konventionella’, kritiker- och publiksanktionerade valet för att representera deras första decennium på den här listan. De grävde sig fram genom delvis nya gropar, behjälpta av den stigande producentstjärnan Daniel Lanois, sökte och fann en delvis ny publik både med kraft, sofistikation och diskretion. ”I Still Haven’t Found What I’m Looking For” symboliserar den lättillgängliga men långvariga karaktären, ”Bullet the Blue Sky” kraften och ”Mothers of the Disappeared” den finstilta poesin med glödande insida.

13. Robbie Robertson ”Robbie Robertson” (1987). Producenten Daniel Lanois satte som sagt sin prägel på mycket som var bra under sent 1980-tal, som Peter Gabriel och U2. Tillsammans med Robertson, en gång i tiden ledare för The Band (som jag nästan aldrig lyssnat på) skapades ännu en nervig, organisk ljudbild som grund för en räcka påträngande, ibland rent hemsökande sånger om inte minst amerikanska öden och äventyr i samhällets marginaler. ”Showdown at Big Sky” och ”Sonny Got Caught in the Moonlight” brinner fortfarande lika starkt.

12. It Bites ”Once Around the World” (1988). Halvgalna britter med katolsk internatskolefostran eller snarlikt, pompösa anspråk parade med skruvad humor och instuckna fraser på latin. Ekvilibristiska övningar och raka refränger alternerar och avlöser varandra som prelater på peptalkskonferens, liksom existentiella grubblerier och beskrivningar av vad som tilldrar sig i leksaksaffären när personalen gått hem för dagen. Bandet upplöstes några år senare, men återförenades i mitten av 00-talet minus gamle sångaren Francis Dunnery. Andra albumet, som det rör sig om här, är stundtals oförlikneligt, ofta oförutsägbart och når sitt klimax i avslutande 15-minuterssviten, tillika titellåten.

11. Peter Gabriel ”Peter Gabriel” (1980). När den släpptes hade jag knappt kommit förbi Boney M– och Baccara-stadiet (närmast obligatoriskt för den tidens mellanstadieelever) för att börja sondera mer solida saker. Gabriel upptäckte jag på allvar i samband med ”So” 1986 och en ny värld öppnade sig bakåt i historiken. ‘Trean’ med det där smältande ansiktet på omslaget (framställt med hjälp av ett fortfarande fuktigt polaroidfoto, har jag hört någonstans) är ofta dyster och disharmonisk, men nästan alltid angelägen in extremis. ”Family Snapshot”, ”I Don’t Remember”, ”Biko”… Klassiker.

CIRKELN SLUTS, SNART… MED TOPP TIO.

 

BONUS: Vilka handlar det här om? Ännu en aspirant på topp 30, som föll på målsnöret:  ”Aviga, avantgardistiska, avtändande till max för sina värsta belackare, men lika ofta höjda till skyarna för sina intelligenta spelvändningar såväl verbalt som harmoniskt och inte minst arrangemangsmässigt. Synthesizern var ytterst framträdande i ljudbilden, men i grunden hade GG (sångarens initialer, red anm.) et al mer gemensamt med amerikanska soul/R&B-akter än de flesta brittiska så kallade syntgrupper. Vilket kanske symtomatiseras tydligast av Miles Davis cover på…”. Ja, vilken låt var det? Och vad hette bandet?

Inget återuppväckt Genesis – om Gabriel får råda

Nej, en återförening av Genesis är inte så trolig. Men det kommer väl knappast som en överraskning. Tidningen Rolling Stone tog i alla fall tillfället i akt att fråga Peter Gabriel för säkerhets skull.

Sade jag att intervjuer med Peter Gabriel är sällsynta? Nu har det dykt upp ett par på kort tid, vilket givetvis kan ha med hans kommande orkesteralbum att göra. Men med jämna mellanrum uppstår ändå frågeställningen om han kommer att slå sig ihop med sina gamla vapenbröder i Genesis igen, om så bara för en avskedsturné eller tillfällig comeback. Och svaret brukar vara som för ABBA, det vill säga: nej, det är inte aktuellt. Åtminstone inte om Gabriel får bestämma.

– De klarade sig bättre utan mig i vilket fall som helst, konstaterar Gabriel som lämnade bandet 1974 och säkert har rätt, åtminstone kommersiellt.

Numera dras Phil Collins med en del hälsoproblem, inte minst med ryggen och har svårt att ens hålla ett par trumpinnar. Det anger Gabriel som ett skäl att inte skramla ihop grabbarna igen. Och även om det finns en kader av gamla progfans därute i vimlet som gärna ser en återuppståndelse, tycker den musikaliske auteuren att det är bättre att leva i nuet än hänga kvar i det förflutna. På senare år har ett band kallat The Musical Box återskapat Genesis scenshower från tidigt 1970-tal i detalj. Jag vill minnas att jag såg dem i Göteborg för några år sedan.

– De tjänar förmodligen mer pengar på det än vad vi gjorde när det begav sig, kommenterar Peter Gabriel det fenomenet.

Källa: Peter Gabriel: Possibility of Genesis Reunion Is Slim av Andy Greene /Rolling Stone 27 september 2011

Gabriel på gång med nytt blod

Peter Gabriel. Intervjuad! Det händer inte så ofta och framförallt inte i fördjupad form. För nätmagasinet The Quietus (som jag aldrig hört talas om förrän nu) berättar han bland annat om om sin musikaliska bana, men även om hur han blev misstänkt för terrorism…

För något år sedan släppte han något så ovanligt som en cover-skiva med orkesterarrangemang. Nu ger han sig på sina egna gamla alster i samma anda på kommande ”New Blood”. Tydligen inte med fokus på de mest självklara monsterhits han med ojämna mellanrum fått fram, utan ett mer eklektiskt urval med exempel som ”Intruder”, ”San Jacinto” och ”Rhythm of the Heat” i omstöpningsstolen. Gabriel samarbetar med dirigenten John Metcalfe. Inte alltför överdramatiserade nya versioner utlovas. Metcalfe är enligt Gabriel ”mer minimalist än West End-musikalproducent…”.

Förre Genesis-frontmannen (det är snart 30 år sedan, men dock) sägs söka speciella upplevelser genom meditation, vattentanksterapi (eller vad det nu kallas på svenska) och esoterisk litteratur. Däremot inte genom droger, hävdas i intervjun. Inte numera i alla fall. I det förflutna finns en del drogrelaterade upplevelser som han tycks kunna klara sig utan att reprisera. I slutet av 1970-talet höll han på att bli den förste musikern i rymden, men det påbörjade NASA-projektet kraschade på grund av att en iransk finansiärs tillgångar konfiskerades.

– Yeah, that was a strange story, som Gabriel sammanfattar det.

En gång på 1970-talet blev han och hans band en gång förväxlade med medlemmar ur Baader Meinhof-ligan under en turné på väg till Frankrike genom Schweiz där några medborgare reagerade på några av bandmedlemmarnas klädsel (inklusive Gabriels egen halsduk som han bar på grund av ansträngda stämband) och ringde polisen. Det hände strax efter mordet på den tyske arbetsgivarchefen Schleyer. Gabriel & Co greps av uppenbarligen mycket nervösa poliser och inlåsta. Lagens arm undrade trodde inte på försäkringarna om att det rörde sig om ett gäng musiker och undrade var i så fall instrumenten var – i en annan transport. En á capella-version av sången ”Excuse me” i cellen övertygade dock poliserna om att kolla alla medhavda papper igen och till slut kom de iväg till nästa konsert.

Förresten, visste nu att Dolly Parton var påtänkt som duettpartner i ”Don’t Give Up” innan Kate Bush tillfrågades? Dolly tackade nej, vilket i eftertankens klargörande ljus knappast kan kallas en katastrof…

Mer om detta och mycket annat i intervjun som ni kan hitta här.