Peter Gabriel prisas för sin progressiva gärning

Klart grabben ska ha ett pris. Eller gubben, borde man kanske säga. Men kan Peter Gabriel någonsin kategoriseras som ‘gubbe’? Han åldras, han som alla andra. Och numera producerar han knappast musik i samma takt som han en gång gjorde. Eller var han någonsin särskilt snabb, när man tänker efter? Det var ju inte det som var huvudargumentet för hans upphöjning till statusen legendar i sin egen livstid, vilken inofficiellt instiftades redan någon gång under 1970- eller 1980-talet – beroende på vem man frågar. Själva började jag på allvar lyssna på honom 1986, när jag själv gick på gymnasiet och Gabriel just släppt ifrån sig ”So”. Men mycket hade hänt innan dess, hade jag förmånen att uppdaga efterhand. Och mycket fortsatte att hända.

Nu har han tilldelats tidningen Prog Magazines minst sagt förpliktande specialutmärkelse Prog God Award 2014. Eller strikt uttryckt, det har offentliggjorts att han kommer att få det priset vid en ceremoni den 11 september.

– Få personer i musikvärlden uppfyller kriterierna för en Progressive Music-utmärkelse bättre än Peter Gabriel, hälsar tidskriftens redaktör Jerry Ewing i ett uttalande.

Sångare, låtskrivare, scenkonstnär, skivbolagsdirektör, människorättsaktivist och festivalgrundare är en del av paketet när det handlar om den före detta Genesis-frontmannen. Det är nu 40 år sedan han och bandet släppte klassikern ”The Lamb Lies Down on Broadway”, vilken följdes av Gabriels uttåg och starten på en solokarriär som i princip fortfarande pågår. Även om det som sagt går längre mellan de konkreta skivsläppen medan han sysslar med någon av alla de andra nämnda sakerna ovan. Eller möjligen tar en paus då och då, vad vet jag?

Mer om priset och motiveringen finns på Prog Magazines websida. Översikter över hans musikaliska bana finns på exempelvis Progarchives och Allmusic.

Nittiotalsnästet Del 5: Decenniets bästa album Nr 1-10

Nej, jag hörde inte allt som släpptes. Ja, jag kan ha glömt något viktigt. Men här är de: det som jag med mer än tio års perspektiv ser som 1990-talets mest värdefulla moderna musikaliska verk, alltså avdelningen album.

10. Genesis ”We Can’t Dance” (1991)genesis-wecant

Ja! Den är bra. Men jag inser att det krävs en del motiveringar för att rättfärdiga detta ställningstagande, inte minst inför den hårda kärnan 70-talsdyrkare som ser med förakt på allt som gruppen släppt efter Peter Gabriels och Steve Hacketts uttåg och reduceringen till en trio med Phil Collins som synbart självklar maestro vid taktpinnen. Så självklart är inte hans ledarskap om man lyssnar på medlemmarnas respektive soloutflykter från den berörda perioden. Man kan argumentera för att de forna banbrytarna här kommit långt från sina progressiva rötter och att Collins lurat kamraterna ut på kommersialismens kanaler in absurdum. Många hävdar i princip det. Och Collins själv såg sig häromåret föranlåten att i tidningen Prog deklarera ”jag är inte djävulen”. Men 1991 var de både relativt lättillgängliga, personliga och inte främmande för att sväva ut i tio-minuter-plus-kompositioner om exempelvis byggandet av rikstäckande järnvägsnät och dess mänskliga dimensioner för galärslavarna, det vill säga byggjobbarna. Vid sidan av hjärtekrossar-Motown-pastischer, Rolling Stones-riff med Python-humor (i det minst spännande spåret) och Tony Banks patenterat skruvade syntsolon. Personligen kopplar jag ihop skivan väldigt starkt med en period av intensiva studier i journalistik, en del resande även till andra kontinenter och en ganska turbulent tid överhuvudtaget när musik på gränsen till det patetiskt pretentiösa kunde ha rent medicinska effekter på allmäntillståndet.

u2-achtung9. U2 ”Achtung Baby” (1991)

Det var här de (enligt egen utsago, vill jag minnas) skulle riva ner Josuaträdet och ge sig själva en mer komplex framtoning. Och resultatet är kanske det mest genomgripande, omskakande de någonsin gjort. Snart sagt halva låtlistan har uppnått något liknande klassikerstatus och coverifierats av andra, ibland med bandets egen medverkan som i fallet ”One” tolkad av Mary J. Blige. Även om bandet alltid definierats utifrån sin status som rockmusiker – med betoning på rock, den riviga och rebelliska varianten – och det är en sådan attityd som genomsyrar ”Achtung” i högre grad än just den mer återhållna ”Joshua Tree”, så är det för min del balladerna som stiger allra högst och bränner sig mest obarmhärtigt fast. ”One” är redan nämnd. ”So Cruel” är ett sårat skri som samtidigt är väldigt vackert, liksom ”Love Is Blindness” (som för övrigt finns i en annan fantastisk version av Waldemar Bastos från hyllningsplattan ”In the Name of Love: Africa Celebrates U2”).

8. Mecano ”Aidalai” (1991)mecano-aidalai

Två spanska bröder och en kvinna att balansera mellan deras respektive egon. En märkligt eklektiskt skiva som nästan kunde ha passerat som helt profil- och formlös om det inte vore för att allt de gör ändå verkar ha en egen påfallande profilfullhet. Egentligen är det nästan löjligt hur mycket de försöker klämma in på en CD. Salsa, flamenco, syntpop med symfoniska ambitioner och andäktiga ballader. Solidaritet med aidsoffer och Dalai Lama manifesteras vid sidan av blomsterpoesi och metaforiska betraktelser över bondens roll i ett schackspel. Men det finns hela tiden en känsla för dramatik. Passion. Uppfinningsrikedom och upptäckaranda även i till synes enkla popstrukturer. Spaniens stolthet under en period, bröderna Cano och den svårefterhärmliga sångerskan Ana Torroja skapar magi med både små och ibland ganska yviga gester.

belcanto-musicbox7. Bel Canto ”Magic Box” (1996)

Det musikaliska mörkret låg ofta tätt över Nordaland, men ibland kunde ljuset uppenbara sig i väster. Om jag inte luras av mina minnesbilder medverkade norska Bel Canto en gång i samma familjeunderhållningsprogram i svensk TV som de under en tid folkkära wannabe-vikingarna Nordman. Jämförelsen kanske inte blir helt rättvis eftersom jag bestämt fått för mig att de sistnämndas sångare hade grava halsproblem vid tillfället, vilket gjorde klasskillnaden än mer uppenbar. På ”Magic Box” möts rytmiken och mystiken, stora delar av världen samlas i samma vardagsrum med Anneli Dreckers vibrerande stämma i centrum. Här samsas (och nu knycker jag några formuleringar från min egen recension i den ytterst sparsamt spridda tidskriften Folket Jublar i februari 1997) elastiskt och exotiskt tunggung med taggade technotakter, medan avslutande ”Kiss of Spring” får alla influenser att förenas i en astronomiskt stjärnklar fotosyntes på en fjälltopp mitt i universum. Själv bodde jag vid den här tiden i Norrbotten och om närheten till polcirkeln bidrog till skivans attraktionskraft är en bra fråga som jag tyvärr inte kan ge ett entydigt svar på. Men åren har faktiskt inte gett skivan några slitna sorgkanter, snarare en mognadens extra lyster.

6. Jars Of Clay ”Much Afraid” (1997)jarsofclay-much

Andra albumet, senare av bandet själva och en del beundrare betraktat som en avstickare, atypiskt och lite för ‘brittiskt’, elektroniskt och mindre jordnära än vad de både före och efter sysslade med. Men sångerna i sig håller än, produktionen är attraktiv och det skadar väl inte att vara influerad av britpop från 1980-talet som jag för att uppskatta helheten. Då är det svårt, om inte omöjligt, att motstå de akut inbjudande melodislingorna parade med distinkt elektrifierad rytmik i ”Overjoyed” och ”Fade to Grey” eller den stillsamma storheten i ”Hymn”.

spock-beware5. Spock’s Beard ”Beware of Darkness” (1996)

Pretentionerna var på väg tillbaka in i rocken… eller åtminstone höll den ett tag närmast utdöda Progressive Rock-genren på att få ett uppsving igen under mitten av 1990-talet. Om detta var jag nästan omedveten när det begav sig, men några år senare insåg jag en del av vad jag missat. Neal Morse med anhang skulle bli en av hörnpelarna, som ett av de ledande amerikanska banden i kategorin. Det här är fläskigt, kraftfullt och med ‘lagom’ episka ambitioner. Facinerande fasförskjutningar, tempoväxlingar och stämsång frodas i ”Thoughts” som osar både av Yes, Gentle Giant och en stark egen drivkraft.

4. Peter Gabriel ”Us” (1992)petergabriel-us

Han är inte musikaliskt överproduktiv numera och strängt taget gjorde han väl bara ett ‘riktigt’ album under hela 90-talet. Alltså detta. Allvarligt talat framstår ”Us” som mer genomgripande och påträngande nu för mig än när jag först stiftade bekantskap med den kring jul 1992 efter hemkomsten från några månader i Sydamerika. I en samling sånger osande av terapeutiska undertoner syns motpolerna kanske tydligast i den aggressionsluftande musikaliska roadmovien ”Digging in the Dirt” och å andra sidan hymnen ”Washing of the Water”; med ett mellanliggande spänningsfält där resten av bekännelserna ryms eller snarare trängs och slåss om uppmärksamheten. Än en gång samarbetar Gabriel med den genuint organiskt sinnade producenten Daniel Lanois och bjuder in gäströster som Sinead O’Connor liksom en varierad skara musiker som Brian Eno, Shankar och den i hans värld ständigt närvarande basfantomen Tony Levin. Förutom det psykologiska draget är Gabriels vid tiden tilltagande intresse för tonspråk från olika hörn av världen, inte minst mellanöstern och Afrika, alltmer påtagligt. Och verkar det för apart återstår alltid dansgolvsdängan ”Steam” för att lätta på trycket.

stevetaylor-squint3. Steve Taylor ”Squint” (1993)

Slutligen släppt efter flera års uppehåll och följd av ett evigt (?) sådant på skivmakarfronten… Om det här var det sista Taylor gjorde i fullformat som soloartist var det vad man brukar kalla en värdig sorti, även om jag knappast hoppades att det skulle sluta redan då. Senare visade han sig som väpnare åt Newsboys, producent och ett tag till och med skivbolagsdirektör. Numera är det främst som filmregissör Taylor sätter avtryck (senast med ”Blue Like Jazz”) men det har under en tid ryktats om opublicerade inspelningar på väg ut. Kanske… Ironin som vapen parat med ett grundläggande gravallvar var en kombination som troligen förvirrade och rentav skrämde bort många potentiella lyssnare under större delen av hans musikkarriär. På ”Squint” excellerar han i krockande temperament och dubbeltydigheter som flödar över bägarens rand. Minirockoperan ”Cash Cow” med sina metaforer kring Mose i öknen, ”Easy Listening” om svårigheten i att våga offra något för det man säger sig tro på och så inte minst ”Jesus Is for Losers” som inte är en hånfull satir utan snarare den mest bokstavliga bekännelse om bibehållen tro genom livets brottningskamp som Taylor satt på pränt. Annars är kopplingarna och blinkningarna till amerikansk populärkultur så intrikata att det för en utsocknes kan vara en mindre djungel att tränga in i. Men det har alltid varit värt att lyssna, lyssna om och följa med in i labyrinten.

2. Dream Theater ”Images and Words” (1992)dreamtheater-images

Den hårdaste kärnan av beundrare betraktar kanske inte detta som de newyorkska metallprogekvilibristernas ljusaste stund på jorden så här långt. Men det är en tidig provkarta på deras kvaliteter och för mindre metallorienterade lyssnare kanske den bästa introduktionen till bandets eget universum. Och allt är relativt; där det lyfter som högst är i de mer komplicerat strukturerade, episka styckena ”Take the Time”, ”Metropolis – Part 1” och ”Learning to Live”. Kontrasten mellan bandet i attack mode och de softare, ibland rent bitterljuva ‘lugna blå stunderna’ är bra tillfällen att studera sångaren James LaBries bredd, från primalskrien till de halvviskande meditativa passagerna i ”Surrounded”. Man kan också roa sig med att jämföra dåvarande keyboardisten Kevin Moores fingerfärdighet men relativa återhållsamhet med efterföljaren Jordan Rudess som utvecklat en mer utagerande profil i egen rätt. ”Images and Words” är en mäktig och mättad skapelse. Ofta rent magnifik, vilket jag själv blev varse på allvar drygt tio år senare under förberedelserna för en period av utlandsarbete.

1. Charlie Peacock ”Love Life” (1991)

Jag skaffade den i Chicago  i slutet av 1991, då jag praktiserade på en radiostation under mina studier som journalist på folkhögskola i Jönköping. Peacock stod verkligen för något fräschare, mer vidsynt och spännande både musikaliskt och lyriskt än majoriteten av sina kolleger i den genre där han verkade och var ett känt namn; CCM eller Contemporary Christian Music. Och fortfarande, cirka 20 år senare, framstår det här för mig som en milstolpe. En osedvanlig ‘range’ och dynamik manifesteras i både ord och ton. Dramatiskt stegrande gospel i ”Forgiveness”, Beatle-sk balladkonst med stråkar och stilfull livsbejakelse i ”There Was Love”. Latinosvänget med ekvilibristiska blåssektioner i ”I Would Go Crazy”. Och så den intensiva hyllningen till äktenskaplig intimitet i ”Kiss Me Like a Woman”. Relationer på flera plan är ett genomgående tema. Uppåt, sidledes, mellan vänner och inom familjen och så den inre renhållningsprocessen. Självrannsakan kablas ut explicit; mellan, under och över raderna hela vägen.

charliepeacock-lovelifePeacock släppte en handfull egna album under den berörda perioden och av dem är det här han som bäst åstadkommer musikens motsvarighet till totalfotboll. Artisteri och kreativ explosivitet i snart sagt varje sekund. Ingen skiva är någonsin fullkomlig; något är alltid överarrangerat eller för utdraget eller klichébefläckat i något avseende någonstans. Men här är allt sådant väldigt marginellt. Och för att hamra in det ännu en gång, här finns alltså originalet till ”In the Light”, senare plankad av DC Talk och tror jag, en del andra kolleger. Peacock är överhuvudtaget ett sant original. I varje fall var han det under den här eran.

Tidigare kapitel i artikelserien Nittiotalsnästet:

Decenniets bästa album Nr 11-20

Decenniets bästa album Nr 21-30

Fler album värda ett hedersomnämnande

Hedersomnämnanden utanför hetluften

Svulst och spänst – mitt musikår 2012 i sammandrag

Vilka album har jag hört mest på egentligen under året, av det som var någotsånär nytt? Av ekonomiska och andra skäl lyckas jag, som så många andra, naturligtvis inte nagelfara alla gamla trotjänare eller allt nytt och okänt som verkar lovande… Men de här tio står nog ut mest ur smeten, utan direkt rangordning men med sporadiska länkar till de recensioner jag i vissa fall författat förut.

moonsafari120930C

Neal Morse ”Momentum” (2012) En klippa som alltid, trots att så mycket känns igen för den vane lyssnaren. Som det finns alldeles för få av i världen. Ännu ett fängslande musikaliskt epos, kan man lite nonchalant sammanfatta. Men nonchalans hör inte hemma i Neals värld. Den står ständigt i brand.

Peter Gabriel ”New Blood” (2011) Först plankade han andras låtar med orkesterinramning. Sedan plankade han sig själv med liknande instrumentell inriktning. Och det svänger fortfarande; flera sånger får nya dimensioner och nytt liv.

Kate Bush ”50 Words for Snow” (2011) Det tog mig ett tag att verkligen fängslas av den här meditativa sångsamlingen, släppt i slutet av 2011. Men Kate är alltid Kate och här ryms mycket…rymd och en befriande brist på anpassning till några rådande ideal eller den allmänna publicitetstörsten, som hon aldrig egentligen eftersökt.

Alicia Keys ”Girl on Fire” (2012) Rakt av: det är inte hennes bästa album. Men det har åtminstone en handfull fullträffar till soulbaserade sånger ändå. Och varken rösten eller fingerfärdigheten vid tangenterna verkar ha tappat i styrka.

Flying Colors ”Flying Colors” (2012) En kvintett meriterade musiker tussas ihop och leker sig fram till en trevlig men absolut inte tandlös stund på jorden.

Laleh ”Sjung” (2012) En eklektisk popmystiker vi har lite för få av i Sverige. Tack vare en av mina systrar som är en inbiten Laleh-ist, har jag till slut börjat beta av katalogen. Och sakta men säkert har jag börjat inse var hennes omvittnade storhet ligger utan att riktigt kunna förklara den.

The Flower Kings ”Banks of Eden” (2012) Tillbaka efter en handfull års satsande på sidoprojekt, är tyngden och perfektionismen intakta till största delen.

Dream Theater ”A Dramatic Turn of Events” (2011) har jag kanske tillbringat allra mest tid med, från förra vintern och framåt. Efter en del inre schismer och omstuvningar kom The Mothers of nästan all metalprogrock tillbaka med ett av sina troligen bästa album i karriären.

Crippled Black Phoenix ”Mankind (The Crafty Ape)” (2012). Humöret bestämmer en del. Och tålamodstillståndet för tillfället. Är man rätt inställd för att sugas in i det här ytterst egensinniga musikkollektivets virvlar så är det fascinerande. Mytskapande. Magiskt. Men ibland alltför motsträvigt, när en ohelig allians mellan Pink Floyd och 16 Horsepower, enkelt uttryckt, konvergerar till mänsklighetens fromma. Om det är rätt adjektiv. Döm själva.

flowerkings-gbg2012A

Konserter jag minns mest från året som passerade (med länkar till mina tidigare recensioner):

Moon Safari i Alingsås, 30 september: Västerbottens mest okända virtuoser visade vad de är mäktiga.

The Flower Kings i Göteborg, 18 augusti: Svällande sviter på rad när svulstälskande svenska veteraner återförenades.

Karmakanic i Lidköping 2 maj: Fler fascinerande och imponerande utsvävningar från ett långlivat hobbyprojekt.

Ensamma hjärtan, intensiva infektioner och älskade hundar: 1980-talets bästa album – del 3

Dire Straits, Prefab Sprout och U2 kvalificerade sig – men nådde inte de absolut mest svindlande höjderna (smygreferens till en sång med en av de aktuella artisterna i sammanhanget*).  20 titlar har hittills tagit sig in på min personliga lista över 1980-talets mest minnesvärda populärmusikaliska album. Tio återstår. De tio bästa. Här är de:

10. Bruce Cockburn ”World of Wonders” (1985). Kontroverser har aldrig skrämt Kanadas troligen kreativaste och mest produktive trubadur, som under en period reste flitigt i olika världsdelar. Inte minst Centralamerika; i akt och mening att samla inspiration, aggression och göda sin passion för en bättre och framförallt rättvisare värld. Här ger han sig på allt från Internationella valutafonden och Pinochet till korrupta ledare och orättvisor i allmänhet. Lyssna inte minst på ”Call It Democracy”, ”People See Through You” och ”Santiago Dawn”.

9. The The ”Infected” (1986). En av de mest glödande hyllningar jag någonsin läst var Expressens recension av ”Infected”. Skribenten (som hette Kristina Adolfsson, tror jag) hade lyssnat på den minst en gång om dagen i tre månader, vill jag minnas. Själv gillade jag titellåten och ett par andra spår som radiopluggades regelbundet men det dröjde ett tag innan jag skaffade skivan själv – på kassett. Jodå. För några år sedan kom den i jubileumsupplaga på CD och fick nytt liv för mig. Matt Johnson är arg här. På sitt eget England och inte minst på USA, vilket framkommer i flera texter som ”Heartland” och ”Sweet Bird of Truth”. Hur beskriva den musikaliska profilen enklast? Tjaaa… några nävar new wave, en skopa soul/R&B och en som helhet explosiv cocktail.

8. The Call ”Reconciled” (1986). Michael Been (1950-2010) hade passion. Och intelligens. Och en karakteristisk röst som förmedlade mycket av den där passionen jag därför tror mig veta fanns där… Ja, vad vet jag egentligen? Men av flera starka sångsamlingar de satte ihop är det här den bästa, med levande, vibrerande och pulserande pusselbitar som ”I Still Believe”, ”Blood Red (America)” och ”With or Without Reason”.

7. Genesis ”Genesis” (1983). De genomgick en omvandling från svulstiga svitskapare till hitmakare med en progressiv udd under skiftet 1970-80-tal. Det var inte smärtfritt. Jag mötte dem någonstans under vägen, då omedveten om det mesta som gjort dem djupt vördade fram till dess. Jag var trots allt uppfödd på gospel, frikyrkopop och ”Poporama”. Efter en tveksam inledning på decenniet släpptes två utmärkta poporienterade album med pompösa inslag av ett band som gradvis reducerats från kvintett till trio. Av dessa är ”Genesis” aningen jämnare än ”Invisible Touch”. Från den skrämmande suggestiva ”Mama” till den smygande ”It’s Gonna Get Better”.

6. Sting ”The Dream of the Blue Turtles” (1985). Han hånades ofta för sina pretentioner, som inte precis krympte med åren. Sting är lite speciell. Men mest på ett positivt sätt och hans första soloutflykt efter splittringen av The Police var en omedelbar personlig favorit, som överlevt med sina dåvarande säljargument nästan intakta. Nyckelspår: ”If You Love Somebody Set Them Free”, ”Russians” och ”Moon Over Bourbon Street”.

5. Simple Minds ”Once Upon a Time” (1985). Jag vet. Det kan inte bli mer mainstream, utifrån de premisser som gällde för gruppens tidiga fans. Men ”Sanctify Yourself” är en hetlevrad hymn för evigheten, ”Allt the Things She Said” glansfull galapop och helheten andas både hopp och hängivenhet. Efter det här dynamiska decenniet klarade Jim Kerr & Co tyvärr aldrig riktigt att nå samma höjder igen.

4. Yes ”90125” (1983). Förräderi för en gamla fans, har jag lärt mig i efterhand. Själv har jag ett fastnaglat minne av första gången jag hörde ”Owner of a Lonely Heart” på radio. Kan man göra så där med en gitarr? Det var Trevor Rabin som höll i den under denna period i gruppens turbulenta historia. Jon Andersons röst väcker starka reaktioner för och emot. Jag är för… Och kombinationen av sofistikerad stämsång och distinkt rytmik i ”Leave It” är evigt ung. Liksom dynamiken i den frontaloptimistiska arenahymnen ”It Can Happen”.

3. Steve Taylor ”I Predict 1990” (1987). Han spelade i Sverige på Scandinavium i mars 1988 med den här kontroversiella skivan i bagaget. Jag har den signerad. Inte många kristna artister har vågat göra någonting liknande varken förr eller senare. Ta bara titlar som ”I Blew Up the Clinic Real Good”  och ”Jung and the Restless” och alla satiriska dubbeltydigheter som döljer sig bakom dem. Legendarisk, om än bara för en mycket begränsad sektion av den musikkonsumerande allmänheten.

2. Kate Bush ”Hounds of Love” (1985). När kom jag över min inledande Bushofobi? Någon gång i den här vevan, men kanske inte på allvar förrän med tidigare nämnda ”The Sensual World”. Den här skivan hörde jag inte i sin helhet förrän flera år senare, men framstår med eftertankens storstilade perspektiv som hennes största stund i karriären, punkten där hennes inledande fas med mer tyngd och aggressivitet inbakad i det mystiska och ofta undanglidande, fungerar som bäst. ”Running Up that Hill”, ”The Big Sky”, ”Cloudbusting”… Det svänger, det skakar och smeker och har inte åldrats nämnvärt.

1. Peter Gabriel ”So” (1986).
Omedelbart identifierbar storhet på alla plan. När den släpptes höll jag i princip på att upptäcka Gabriel, utan att ha satt mig in i allt som han tidigare gjort med Genesis eller på egen hand. Det kom senare. Och ”So” står absolut fortfarande upp som en genuin milstolpe i den rätt röriga tonala terräng som åren 1980-1989 utgjorde. Både artistiskt och akut minnesframkallande. Och just det, den där Daniel Lanois satt i producentstolen här också. Nyckelspår: ”In Your Eyes”, ”Don’t Give Up”, ”Sledgehammer”. Eller vänta nu, jag kunde lika gärna utse…

BONUS: Ännu en artist och ett album som hamnade utanför de 30: Men vem?

Jag brydde mig inte överhövan förrän den etablerade singer/songwritern som slagit igenom under decenniet före, läste in sig på amerikansk utrikespolitik, började grubbla över Vietnam och Centralamerika och attackerade föremålen för sina frustrationer med en nyvaknad frenesi. Titellåten med sina latinamerikanska ljudlandskap och oerhört tidsfångande textrader (”They sell us the president the same way, the sell us our clothes and our cars…” är bara ett litet fragment) är Magnum Opus…

NOT: Mina övriga 1980-talsfavoriter har tidigare presenterats i två kapitel: nummer 30-21 samt 20-11.

*”Wuthering Heights” var den första stora singelsuccén för Kate Bush, redan i slutet av 1970-talet.

Sensuella världar och smältande vax: 1980-talets bästa album – del 2

Saga, Steve Winwood och Anita Baker var några som kravlade sig in på topp 30. Indirekt provocerad av SVT:s nostalgiorgie ”Eighties” har jag dykt ner i det förflutna och destillerat fram vad jag anser vara de bästa populärmusikaliska album som släpptes mellan 1980 och 1989 (undantaget samlingsskivor och filmmusik). Nu fortsätter kavalkaden med placeringarna 20-11:

20. Amy Grant ”Lead Me On” (1988). Frikyrkopop. Snyggt och prydligt förpackad. En ung talang som gjorde en nischbransch bekväm  och harmonisk till sinnes. Sedan följde en liten revolt. Tillräckligt mycket för att skapa ett album som än idag bryter av mot majoriteten av den aktuella nischens utbud, så väl som hennes övriga katalog. Inte överdrivet spetsigt egentligen, men spänstigt, levande, personligt och transcendent. Minns framförallt den lånade ”What About the Love”, pianoballaden ”If These Walls Could Speak” och titellåten.

19. Fredá ”Tusen eldar” (1988). Gnosjö, Småland. Därifrån kom en av periodens mest uppmärksammade svenska grupper med sedermera soloflygande Uno Svenningsson i spetsen. I slutskedet av 80-talet hade de avverkat två album och några medlemsrockader innan solen stod i zenit på deras tredje LP. Här uppfyllde de sin potential och skapade nästan tidlös musikmagi i sånger som ”Jag vill se dig lycklig”, ”Det måste gå” och ”Dansar i natten”.

18. Prefab Sprout ”From Langley Park to Memphis” (1988). ”Hot dog, jumping frog, Albuquerque”. Meningslöst nonsens som allra meningsfullast i en sorgesam historia om popstjärna på fallrepet (”The King of Rock’n Roll”). Från en på sin tid lavinartat geniförklarad platta från ett brittiskt band med betoning på kristallklar, nästan korkat begåvad pop – ett band på toppen av sin formkurva. Och med titlar som ”The Venus of the Soup Kitchen” kan det aldrig slå helt fel i historiens granskande ljus heller.

17. Kate Bush ”The Sensual World” (1989). Till att börja med : slutet. En av de mest genomträngande, sagolikt osannolika sånger som någonsin skrivits: ”This Woman’s Work”. Innan dess har vi hört bulgariska damkörer sätta sin speciella prägel på ett par andra nummer. Kate själv är mognare och mindre excentrisk än under de tidiga åren men sällan eller aldrig stillastående och inställsam.

16. Dire Straits ”Love Over Gold” (1982). ”Brothers in Arms” var den kommersiella knallen, men tre år tidigare hade de avvikit som mest från sitt inbyggda koncept och släppt en LP med för dem osedvanligt långa och komplexa kompositioner. Chief among them: inledande ”Telegraph Road” som fortfarande, 30 år senare, är en gigant ur nästan vilken konstnärlig vinkel som helst. 14 minuters odyssé genom en liten stads historia, dess uppgång och neddykning i samma intighet den föddes ur. Humorn är inte det mest accentuerade med sångerna, utom undantagsvis i den satiriska ”Industrial Disease” med de odödliga raderna ”Two men say they’re Jesus / One of them must be wrong…”.

15. Steve Taylor ”Meltdown” (1984). Han hade presenterats som ett stjärnskott i Svenska Journalens musikbilaga Puls, en ära som förmodligen inte framstår så åtråvärd eller ens nämnvärd för dem som inte var med under dåtidens IT-begränsade medieklimat och inser hur information och nya insikter nådde fram, särskilt vad gällde smalare musikgenrer. Jag fick skivan i födelsedagspresent. En ny era hade inletts. Kristen rock med ett eget språk och egna idéer existerade! Framförallt var Taylor en vågad herre rent lyriskt. Ingenting tycktes tabu men det fanns alltid en tanke bakom. Han tacklade kristen kommersialism och rasism, sopade till Sovjetunionen för dess behandling av Polen och närmade sig diverse etiska dilemman utan skyddsnät. Eureka! Lyssna på: ”Over My Dead Body”, ”Baby Doe”, ”Guilty By Association” – och resten!

14. U2 ”The Joshua Tree” (1987). De är ju givna. Omöjliga att ignorera. Men vilket enskilt album var egentligen bäst från den här tiden? ”War” och ”The Unforgettable Fire” kan definitivt konkurrera. Men jag stannar ändå vid det mest ‘konventionella’, kritiker- och publiksanktionerade valet för att representera deras första decennium på den här listan. De grävde sig fram genom delvis nya gropar, behjälpta av den stigande producentstjärnan Daniel Lanois, sökte och fann en delvis ny publik både med kraft, sofistikation och diskretion. ”I Still Haven’t Found What I’m Looking For” symboliserar den lättillgängliga men långvariga karaktären, ”Bullet the Blue Sky” kraften och ”Mothers of the Disappeared” den finstilta poesin med glödande insida.

13. Robbie Robertson ”Robbie Robertson” (1987). Producenten Daniel Lanois satte som sagt sin prägel på mycket som var bra under sent 1980-tal, som Peter Gabriel och U2. Tillsammans med Robertson, en gång i tiden ledare för The Band (som jag nästan aldrig lyssnat på) skapades ännu en nervig, organisk ljudbild som grund för en räcka påträngande, ibland rent hemsökande sånger om inte minst amerikanska öden och äventyr i samhällets marginaler. ”Showdown at Big Sky” och ”Sonny Got Caught in the Moonlight” brinner fortfarande lika starkt.

12. It Bites ”Once Around the World” (1988). Halvgalna britter med katolsk internatskolefostran eller snarlikt, pompösa anspråk parade med skruvad humor och instuckna fraser på latin. Ekvilibristiska övningar och raka refränger alternerar och avlöser varandra som prelater på peptalkskonferens, liksom existentiella grubblerier och beskrivningar av vad som tilldrar sig i leksaksaffären när personalen gått hem för dagen. Bandet upplöstes några år senare, men återförenades i mitten av 00-talet minus gamle sångaren Francis Dunnery. Andra albumet, som det rör sig om här, är stundtals oförlikneligt, ofta oförutsägbart och når sitt klimax i avslutande 15-minuterssviten, tillika titellåten.

11. Peter Gabriel ”Peter Gabriel” (1980). När den släpptes hade jag knappt kommit förbi Boney M– och Baccara-stadiet (närmast obligatoriskt för den tidens mellanstadieelever) för att börja sondera mer solida saker. Gabriel upptäckte jag på allvar i samband med ”So” 1986 och en ny värld öppnade sig bakåt i historiken. ‘Trean’ med det där smältande ansiktet på omslaget (framställt med hjälp av ett fortfarande fuktigt polaroidfoto, har jag hört någonstans) är ofta dyster och disharmonisk, men nästan alltid angelägen in extremis. ”Family Snapshot”, ”I Don’t Remember”, ”Biko”… Klassiker.

CIRKELN SLUTS, SNART… MED TOPP TIO.

 

BONUS: Vilka handlar det här om? Ännu en aspirant på topp 30, som föll på målsnöret:  ”Aviga, avantgardistiska, avtändande till max för sina värsta belackare, men lika ofta höjda till skyarna för sina intelligenta spelvändningar såväl verbalt som harmoniskt och inte minst arrangemangsmässigt. Synthesizern var ytterst framträdande i ljudbilden, men i grunden hade GG (sångarens initialer, red anm.) et al mer gemensamt med amerikanska soul/R&B-akter än de flesta brittiska så kallade syntgrupper. Vilket kanske symtomatiseras tydligast av Miles Davis cover på…”. Ja, vilken låt var det? Och vad hette bandet?

Inget återuppväckt Genesis – om Gabriel får råda

Nej, en återförening av Genesis är inte så trolig. Men det kommer väl knappast som en överraskning. Tidningen Rolling Stone tog i alla fall tillfället i akt att fråga Peter Gabriel för säkerhets skull.

Sade jag att intervjuer med Peter Gabriel är sällsynta? Nu har det dykt upp ett par på kort tid, vilket givetvis kan ha med hans kommande orkesteralbum att göra. Men med jämna mellanrum uppstår ändå frågeställningen om han kommer att slå sig ihop med sina gamla vapenbröder i Genesis igen, om så bara för en avskedsturné eller tillfällig comeback. Och svaret brukar vara som för ABBA, det vill säga: nej, det är inte aktuellt. Åtminstone inte om Gabriel får bestämma.

– De klarade sig bättre utan mig i vilket fall som helst, konstaterar Gabriel som lämnade bandet 1974 och säkert har rätt, åtminstone kommersiellt.

Numera dras Phil Collins med en del hälsoproblem, inte minst med ryggen och har svårt att ens hålla ett par trumpinnar. Det anger Gabriel som ett skäl att inte skramla ihop grabbarna igen. Och även om det finns en kader av gamla progfans därute i vimlet som gärna ser en återuppståndelse, tycker den musikaliske auteuren att det är bättre att leva i nuet än hänga kvar i det förflutna. På senare år har ett band kallat The Musical Box återskapat Genesis scenshower från tidigt 1970-tal i detalj. Jag vill minnas att jag såg dem i Göteborg för några år sedan.

– De tjänar förmodligen mer pengar på det än vad vi gjorde när det begav sig, kommenterar Peter Gabriel det fenomenet.

Källa: Peter Gabriel: Possibility of Genesis Reunion Is Slim av Andy Greene /Rolling Stone 27 september 2011

Gabriel på gång med nytt blod

Peter Gabriel. Intervjuad! Det händer inte så ofta och framförallt inte i fördjupad form. För nätmagasinet The Quietus (som jag aldrig hört talas om förrän nu) berättar han bland annat om om sin musikaliska bana, men även om hur han blev misstänkt för terrorism…

För något år sedan släppte han något så ovanligt som en cover-skiva med orkesterarrangemang. Nu ger han sig på sina egna gamla alster i samma anda på kommande ”New Blood”. Tydligen inte med fokus på de mest självklara monsterhits han med ojämna mellanrum fått fram, utan ett mer eklektiskt urval med exempel som ”Intruder”, ”San Jacinto” och ”Rhythm of the Heat” i omstöpningsstolen. Gabriel samarbetar med dirigenten John Metcalfe. Inte alltför överdramatiserade nya versioner utlovas. Metcalfe är enligt Gabriel ”mer minimalist än West End-musikalproducent…”.

Förre Genesis-frontmannen (det är snart 30 år sedan, men dock) sägs söka speciella upplevelser genom meditation, vattentanksterapi (eller vad det nu kallas på svenska) och esoterisk litteratur. Däremot inte genom droger, hävdas i intervjun. Inte numera i alla fall. I det förflutna finns en del drogrelaterade upplevelser som han tycks kunna klara sig utan att reprisera. I slutet av 1970-talet höll han på att bli den förste musikern i rymden, men det påbörjade NASA-projektet kraschade på grund av att en iransk finansiärs tillgångar konfiskerades.

– Yeah, that was a strange story, som Gabriel sammanfattar det.

En gång på 1970-talet blev han och hans band en gång förväxlade med medlemmar ur Baader Meinhof-ligan under en turné på väg till Frankrike genom Schweiz där några medborgare reagerade på några av bandmedlemmarnas klädsel (inklusive Gabriels egen halsduk som han bar på grund av ansträngda stämband) och ringde polisen. Det hände strax efter mordet på den tyske arbetsgivarchefen Schleyer. Gabriel & Co greps av uppenbarligen mycket nervösa poliser och inlåsta. Lagens arm undrade trodde inte på försäkringarna om att det rörde sig om ett gäng musiker och undrade var i så fall instrumenten var – i en annan transport. En á capella-version av sången ”Excuse me” i cellen övertygade dock poliserna om att kolla alla medhavda papper igen och till slut kom de iväg till nästa konsert.

Förresten, visste nu att Dolly Parton var påtänkt som duettpartner i ”Don’t Give Up” innan Kate Bush tillfrågades? Dolly tackade nej, vilket i eftertankens klargörande ljus knappast kan kallas en katastrof…

Mer om detta och mycket annat i intervjun som ni kan hitta här.