Melodifestivalen

Kortkort Melodifestivalrapport: Ja, rätt låt vann.

yemenity2010 musiknotis, nyhetskommentar , , , , , ,

Egentligen behövs kanske inte så mycket mer än rubriken den här gången. Men… OK. Några korta reflektioner:

  • Kompositionskvaliteten överlag i gårdagens melodifestivalfinal var – helt OK. Det känns som om det här årets deltävlingar i stora drag sållat ut de mer fertila från det mindre fruktbara, med vissa obligatoriska undantag. Och vad som hamnade överst till slut motsvarar ganska bra gradskillnaderna i fältet. Det var en handfull bidrag det handlade om på allvar.
  • ‘Ska man betala bussbiljetten själv?’. Har den frågan ställts förut av en svensk schlagervinnare? Tusse i närmast chockat tillstånd efter sin till slut ganska överlägsna viktoria, verkade tveksam om hur transporten för en svensk representant till en Eurovision-final fungerar. Och den bristen på bortskämdhet bidrar på något sätt till intrycket av en nykläckt stjärna som inte slipat till sin mediepersona ännu.
  • Och ja, jag sade väl det: ”Voices” med Tusse låter mer som en sådan där raketmotorschlager att kasta ut i Europa än resten. The Mamas hade överlag starkast röstresurser, men någonstans saknade jag en riktig refräng som kröning på moussen. Dotter hade nog näst bäst helhetspaket, men fick nöja sig med fjärdeplats, som av en händelse exakt en poäng just efter The Mamas – för andra året i följd. Jag ser ingen total slagkraft i Eric Saades nummer, men det är snyggt iscensatt. Professionellt paketerat, som jag kan ha nämnt förut.
  • Danny Saucedo har aldrig riktigt övertygat mig om sin storhet, men jag gillar fortfarande den opretentiösa 70-talsfunky-karaktären i hans bidrag i år. Och Charlotte Perrelli hade om inte annat en bastant refräng, men kanske för mycket startsträcka fram till den.

 

 

Melodifestivalen del 3-4: Potent popschlager framgångsrecept i medelmåttig konkurrens

yemenity2010 krönika , , , , , , , ,

I afton dags – för Andra Chansen. Vad har vi lärt oss av deltävling tre och fyra?

  • Vad man saknar i humor får man ta igen i de musikaliska pausinslagen. Kanske ledstjärnan för årets tredje omgång. För just de tänkta komiska inslagen föll tämligen platt. Liksom introduktionerna där artisterna satt och högläste om sina liv i vad som förmodligen inte varade mer än två minuter men kändes som tio. Undantaget artist nummer 7 – Tusse – som faktiskt hade någonting att berätta om under de minuterna.
  • Timbuktu är en etablerad artist som kanske inte ska lämna sitt vanliga civila jobb. Han gjorde ett… anständigt jobb utan något lysande manus till stöd. Att styra ut sig som fransk aristokrat och göra en cover på Mikael Wiehes moderna klassiker ”Flickan och kråkan” är, jag vet inte riktigt. Något var det – men vad? Mer hemtam när han fick chansen att hålla sig till sin vanliga genre. Liksom när han plockade fram Sabina Ddumba som pausartist. Jo, där fanns det klass.
  • I jämförelse med veckan närmast före höll de tävlande bidragen hyfsad klass den kvällen. Hyfsad. Det var inte katastrofvarning. Utan, ska vi använda ordet igen? Anständigt. Fullt anständigt. Standardiserat och storslaget, utan alltför intrikata ackordvändningar någonstans, men ett par prydligt packade paket att skicka vidare. Som veteranen Charlotte Perrelli. Vidare till final med något som närmast kan kallas helgardering. Inga nya idéer någonstans, men potent popschlager i princip. Och Tusse, som gjorde mesta möjliga av sitt välproducerade världsförbättrarepos.
  • Humorn, ja… Inbrytningen av de två efterhängsna buskiskaraktärerna från en av alla bondkomiska följetonger i svensk television tillförde, försiktigt uttryckt, inte riktigt så mycket som avsett. 
  • Fjärde omgången: Per Andersson är på något sätt alltid ett säkert kort. Ihop med Pernilla Wahlgren blir det småtrevligt. Inte radikalt i något avseende, men idén att låta Anna Hedenmo göra behärskad parodi på sin stapelvara ”Min sanning” i det här sammanhanget var trots allt bättre än de redan kulturbrottsrubricerade högläsningarna veckan före.
  • Och det misärspäckade mellanaktsnumret med eldfängda olyckor och smockor på scen är väl säsongens höjdpunkt. Hittills. Eller hur?
  • Annars: säsongens mest otidsenliga bidrag i form av ännu ett dansband: Sannex. Nästan chockerande brist på kontakt med nutiden. Eller också alldeles för mycket kontakt med en nära dåtid som många skulle önska åter i form av soliga semesterresor som fått ställas in senaste året. Men allvarligt… Ska vi ha en seriös diskussion om verkshöjd och versmått från visthusboden? Nej, glöm och gå vidare.
  • Det är en fördel att kunna sjunga generellt. Som The Mamas. Deras schwungkapacitet skjutsar ett habilt bidrag högre per automatik än för de flesta konkurrenterna.
  • Eric Saade har däremot inte rösten som sin starkaste resurs. Men han har uppnått en viss nivå av professionalism som andra saknar och satt ihop ett nummer med förhållandevis spartansk karaktär, avsaknad av riktig hook, men ändå någonstans igenkännbart som övergenomsnittligt i det aktuella utbudet.
  • Kanske något överraskande att Tess Merkel med meriter från Alcazar åkte ut. Hyfsat discotryck där men samtidigt ingen överdos av personligt uttryck, dock.

Dotter och de andra i en devalverad deltävling

yemenity2010 krönika, nyhetskommentar , , , , ,

Mönstret går igen? Visst brukar det vara så och det kanske är en naturlag: av fyra deltävlingar varje år kommer några att ha en… aningen högre genomsnittlig klass än andra. Helgens utslagning serverade ett svagt slagfält, förlåt startfält, för något direkt slag var det aldrig. Det hade varit ett motbjudande mirakel om till exempel Dotter inte hade gått vidare härifrån. Det var väl också ganska självklart att Anton Ewald skulle göra det, hur lite entusiasm jag än kan visa upp för hans nummer. En liten lyrisk detalj innan jag glömmer det: visst vad det ungefär exakt samma rim som användes av honom och Frida Green? ”Silence… and guidance”?

Två pensionärer får också en andra chans: Eva och Eva. Inte i betydelsen Attling och Dahlgren. Jag protesterar inte, även om jag givetvis inte kan arbeta upp någon extrem entusiasm för dem heller. Det är bara lite kul. Och det skulle jag faktiskt säga även om ett av inslagen som åkte ut först. Den gladlynta duon som hyllade 1990-talet levde kanske i en annan dimension om de trodde att numret skulle fungera i dag. Men – det var färgglatt och påminde om ett decennium då vissa av oss till och med var unga.

Det allmänna upplägget för varje deltävling tycks variera kraftigt beroende på vilka programledare som håller i trådarna. Hur mycket de nu håller i sina egna trådar. Men karaktären var definitivt väsensskild från föregående vecka. Och Christer Björkman gjorde sig själv närmast minimal i rutan. Har någon pratat med honom eller har han själv insett sina begränsningar? 

Finns något mer livsnödvändigt att tillägga i det här läget? Nej, troligen inte. På återseende.

Melodifestivalen 2021: Deltävling 1 – Publiken vill ha party

yemenity2010 krönika , ,

Publiken poängterar partyfaktorn. Det är en slutsats man kan dra av den första deltävlingen i årets, av omständigheterna framtvingat något annorlunda paketerade festivalföljetong anno 2021. Och till finalen direkt gick två bidrag som representerar olika generationer av dansgolvsdängor. Eller förresten, gör de? Jo, visserligen har vi ett glasklart utslag av dansbandsnostalgi representerat av en kvartett gubbar ungefär i min ålder. Alltså Arvingarna. Som bedyrade sin ambition att stanna ute hela natten och inte gå hem. Ett sista skrik ut i natten innan man går i pension kanske. Nej, nej, nej… Så gamla är ju varken de eller jag. Men. Jag skulle personligen inte ha röstat fram dem. Nostalgifaktor eller inte. Danny Saucedo motsvarar, säger jag på ren autopilot, ett yngre publiksegment. Men låten den här gången, nästan demonstrativt antiambitiös och med en text så tunn att den tycks uppgå i intet, är rytmiskt och i alla andra avseenden en släkting i rakt nedstigande led till Chic med sin pionjärdiscofunk från sent 1970-tal och några år framåt. Nile Rodgers borde väl ha kunnat uppskatta tendenserna här, eller?

Annars kan man redan nu ana fruktan som väller fram över att kvinnorna ska diskrimineras bort, som ibland varit fallet i tidigare års utslagningar. Den här gången blev det nästan löjligt. Både Jessica Andersson, som den här gången begåvats med en kort sagt riktig låt, och den för mig tidigare helt okända Nathalie Brydolf hade väl mer i åtminstone Andra chansen att göra än garagerockarna och den ganska anonyma pojkpopserenaden som hamnade där.

En oroande nyhet inför den här publiklösa säsongen har varit att festivalgeneral Björkman själv tänkte anta rollen som programledare. De godare nyheterna är att han inte gör hela det jobbet själv. Tack och lov. Organisationsförmåga har han säkert gott om, men karisman och ledigheten framför kameran är inte lika  framträdande. Hur lediga och levande kommer de här veckorna nu att bli utan publik? Tja, karaktären kanske blir mer klinisk men det är upp till artister och andras professionalitet att rensa ut eventuellt negativa vibrationer i processen. Och starten var i alla fall inte katastrofal, men till den allmänna sammanbindningen bidrog Lena Philipssons upparbetade rutin och självdistans mer än Björkmans pliktskyldiga presentationer. Startfältet i dej här andra omgången som startar om en stund ser spontant svagare ut. Musikaliskt alltså. Men för all del, jag kan ha fel.

Vilket virus vinner i kväll?

yemenity2010 krönika , , , , , , , , ,

Det talas om damernas år. Och borde vara det. En handfull grabbar i rad har skickats ut i Europa från Sverige i sammanhanget de senaste åren. Det borde bli annorlunda i år. Om inget slår slint i huvudet på internationella jurygrupper eller en betydande andel svenska hemmaröstare. Eller ett visst världsomspännande virus vänder trenden och slår ut hela startfältet. Eller ser till att allt ställs in. Vi kan inte säkert veta att det verkligen blir en melodifestivalfinal i afton förrän det är dags. Antar jag. 

Så, vad har hänt under halvannan månad hittills – och vem vinner?

Visst. Jag trodde väl också att de båda relativt unga men rutinerade schlagerpojkarna skulle gå direkt till final från första deltävlingen. Robin och Felix. Hälften slog in. Och Felix, alltså han med efternamnet Sandman visade professionell entusiasm över att ’bara’ ha nått andra chansen. Inte överraskande krånglade han sig vidare till Globen den vägen men jag trodde inte att The Mamas skulle slå an så väl som de gjorde. Beklagar det inte på något sätt. Deras låt ”Move”  är formstöpt, men de har envisats med att lägga in små identitetsmarkörer kopplade till gamla skolans gospel och till och med smugglat in en eller annan halvnot i slutet. Och framförandet? Högt över genomsnittet. Tyvärr kan deras medverkan med John Lundvik i fjol ligga dem i fatet. Vore det som att skicka hälften av samma bidrag igen? Ingen kan väl heller klaga på röstresurserna hos veteranen Sonja Aldén, men hon representerar numera en schvungen schlagervärld som har väldigt schvårt att schlå sig fram i schammanhanget. Ingen märkvärdig ballad, rätt snygg ändå men inte tillräckligt distinkt. Ett av många sedvanliga offer längs vägen mot Friends Arena. 

För övrigt: hiphop var tydligen inte framgångsreceptet i Linköping 1 februari 2020, första dagen efter Brexit. Vad det nu har med saken att göra – ville bara flika in det. En överdos drama men lägre dos idérikedom. Nu tänker jag på ballerinabidraget från Malou Prytz. Det var väl hon som slog igenom förra året som yngsta finalist, eller minns jag helt fel? Nu var det främst kompositionen som plattats till mer än nödvändigt. Tanken var väl att det skulle väcka mer storslagna känslor än vad det finns täckning för i struktur och komposition överhuvudtaget. Alltså, någon borde ha ansträngt sig lite mer. Och då framförallt låtskrivarna, som i år tycktes stå i centrum på ett annat sätt än tidigare. De korta förfilmerna innan framförandet av bidragen fokuserade främst på dem, vilket trots allt var en ny spännande strategi. Har låtskrivare, som långtifrån alltid är desamma som framförande artister, något vettigt att säga om sina alster? I vissa fall, ja. Inte alla. Många musiker har förvånansvärt svårt att prata om musik överhuvudtaget och förklara hur de tänkt på ett begripligt sätt, vilket inte är någon ny uppenbarelse. Andra skulle kunna hålla låda hur länge som helst, vilket inte krävs i det här fallet. Men när en av de amerikanska grabbarna i ensemblen som knåpat ihop Felix Sandmans låt om känslomässiga pojkar, förklarade att han älskar melodin, måste man ändå ställa motfrågan: var det inte just bristen på melodi som hindrade dem från att flyga iväg till finalen omgående? Spekulerade siaren från stenåldern, som i det här fallet bara uttrycker sin egen förvåning över att ett så påkostat nummer inte grundades i något mer, just det, melodiskt. Monotont är snarare det mest adekvata adjektivet. En reaktion som troligen skvallrar om begynnande, om inte fullt manifesterade ålderstecken. Robin Bengtsson har lämnat Dressman-kompisarna hemma i år och installerat koreografiska hologram i bakgrunden. En allmän stelhet genomsyrar helheten, men där fanns i alla fall en melodi med hyfsad hook. Ibland har sådana detaljer betydelse. 

En aning beige, kanske? Andra deltävlingen i Göteborg var inte direkt överstimulerande. Min fru var i alla fall bättre på att förutsäga resultaten. Men att Anna Bergendahl borde och skulle gå till final vad vi ganska överens om. En lagom majestätisk historia med koreografi och klädkod jag inte fullt ut inser storheten i, men då talar jag alltså om det visuella. Musikaliskt stod det ut i mängden. Att Jan Johansen inte har samma dramatiska känsla som den på ett sent stadium diskvalificerade Thorsten Flinck och inte kunde bära upp det bidrag han tilldelats i all hast var knappast en överraskning. Och Linda Bengtzings artistiska vision har jag aldrig lyckats dechiffrera.  Dotter har varit med tidigare och jag vill minnas att jag uppskattade det bidraget mycket mer än majoriteten av folket gjorde. Nu var jag först överraskad att hon gick direkt till final, trots sina stolta referenser till Florence + the Machine och annat lovande. Men hon har talang. Hon har röst. Och låten kan lyfta i längden.

Tredje deltävlingen från Luleå: Någon som kommer ha något därifrån? Det kanske var de minst lättglömda kandidaterna som klarade sig till final. Men vilka var det? Uppenbarligen var jag inte tillräckligt koncentrerad för att göra några minnesanteckningar den kvällen. Ett litet gott råd till låtskrivare: organisk är inte samma sak som att planka valfri produkt ur Avicii-katalogen. Det är dig jag menar, Victor Crone. Även om det nog inte var just du utan någon av dina kompanjoner som beskrev bidraget just med ordet organisk. Men direkt till final från Malmö bar det.  Däremot hörde jag en ganska tjusig och lagom spänstig elektroballad med den oväntade duon Ellen Benediktson och Simon Peyron, som tog sig till andra chansen men tyvärr inte längre. När det gäller professionalitet och ett paket som har något slags vinnande karaktär över sig så var ändå det allra sista bidraget av de 28 kombattanterna, ”Brave” med Hanna Ferm något som utmärkte sig. Hur organiskt är det? Oklart. Men klart klatschigt och melodiskt över genomsnittet.

Är det här alltså verkligen damernas år? Även om en parad av pojkar skickades till final från Andra chansen, kvarstår intrycket att det inte borde vara någon av deras tur i år. Även om vi utvecklat en tradition att på något sätt hitta en manlig vinnare även när det inte borde ha gått. Alla våra senaste representanter har inte varit en Måns eller John. Personligen hade jag också velat se duon Ellen och Simon med sin powerballad i finalen, men fruktade med rätta att de skulle möta övermäktigt motstånd från den talträngde herr Anis. 

Annars utgjordes höjdpunkterna i den förlängda sändningen från Andra chansen av pausinslagen med Loreen, och kombinationen Tomas Ledin och Björn Skifs. Samt givetvis, Björn Gustafssons oförlikneliga comeback. Den oändliga raden av föregångare på väg in i den nyöppnade Hall of Fame var nästan definitionen av ’tårta på tårta’ med sitt överdrivet dignande bord av sekundsnabba nostalgitrippar med diabetesframkallande potential. Det är inte svårt att hitta nominerade eller redan invalda kandidater som rimligtvis inte riktigt gjort rätt för sig där. Vilka är kriterierna egentligen? Men det här har framför allt varit ett oförargligheternas melodifestivalår, så att förarga sig är egentligen inget jag är motiverad att bli. Bara en aning disträ och likgiltig mellan varven.

Programledarna är ännu en nykomponerad combo. När det gäller naturlig talang är det främst nykomlingen Linnea Henriksson som överraskat mest positivt. Skratta inte nu, men jag har väldigt vaga uppfattningar om vem hon är sedan tidigare. Men hon verkar spontan, avslappnad och omtyckbar. Där har de gjort ett fynd. Manus har pendlat upp och ner, men har åtminstone uppfyllt en acceptabel trevlighetspotential denna extra intensiva virusvarningsvinter. Om vi ens ska kalla det vinter. 

  • Förresten, är det någon idé att fortsätta med den gamla folksporten ‘räkna tonartshöjningar’? Numera räknar man kallt med att de inte kommer, så jag har glömt att försöka hålla något slags koll.
  • Och när lanseras Melodifestivalens egen Hall of Shame? Kan tänka mig ett antal lämpliga aspiranter som antingen försvunnit i förlåtande förgätlighet,  eller fastnat i minnet av fel orsaker. 
  • Borde jag tippa en vinnare av allt? Jag tvekar, men gör det enkelt för mig; någon av kvinnorna i fältet. En annan utgång vore faktiskt förargelseväckande nästan på allvar. 

Startfältet från SVT, bara för att. 

Ståtliga serenader segerrecept i årets Melodifestivalfinal?

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , , , , , , , ,

Vi är av med de värsta. Nu återstår ett ganska anständigt startfält, definitivt mer spännande än fjolårets final som jag – ärligt talat – har väldigt vaga minnen av. Tydligen skrev jag något inför den under rubriken ”Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal”. Den formuleringen behöver jag inte använda i år. Finns det någon självklar vinnare? Nej, vilket är en del av charmen. Personligen vill jag verkligen undvika att skicka iväg några missriktade föraningar. Experttips, gallups ur folkdjupen, bookmakers, Spotify-spelningar et al – nej, ingen vidare koll där.

Men… Wiktoria är tillbaka, inte lika akut charmoffensiverande som i tidigare försök men med en ståtlig stark serenad som kan vinna. Ett av hoten finns i en annan stram historia med 70-talistisk profil, framförd av en 16-åring som knappt stått på en scen förut, men har en oväntat stark scennärvaro och gör något personligt av det han fått sig tilldelat. Det handlar alltså om Bishara. Lisa Ajax känsla för dramatik blev mer uppenbar i Andra chansen och är en outsider som inte helt ska räknas bort. Jon Henrik Fjällgren – han står för något eget om inte annat. Hur genuint är det? Hur etnoretro på gott och ont? 

På tal om retro. Dit får man väl räkna ”Victorious” med Lina Hedlund, vidare från en av de två svagare deltävlingarna. Hon skruvar upp tempot utan att tillföra så mycket till sin genre och själv undrar jag mest om hon ska snubbla i trappan. Vilket hon tydligen gjort under repetitionerna, eller hur var det? Mycket vilja och intensiv publikflirt ryms i duetten ”Hold You” med Hanna Ferm & Liamoo. Som inte heller bringar mycket nytt blod i sig och rimligen borde landa på nedre halvan. Men de ser rätt förälskade ut, gör de inte? Ungdomlig energi och entusiasm kan rädda mycket, som för Malou Prytz. Hon är svår att ogilla, men vinner knappast heller. ”Hello”, då? Här handlar det om en veteran, som jag själv knappt hade hört talas om förut. Internationell karriär bakom sig och grafisk inramning på scen som han knappast kan hävda inte hämtat någon inspiration alls från Mr Zelmerlöws ”Heroes”. Men professionellt är det och med en hook som min fru gnolar i köket med jämna mellanrum. Och på tal om hookar… Arvingarna borde vara en parentes i sammanhanget som representant för det gamla gubbagardet, men refrängen är mordiskt melodisk och ger dem troligen märkbart stöd från samma segment i Svea Rike som fixade Robert Gustafssons dansbandspastisch till final förra året. Dock, de internationella jurygrupperna lär vara ljummare. 

Vilka har jag glömt – eller sparat till sist? Nano gör det bästa han kan av en suggestiv kampsång som inte kan komma över det faktum att den är en blekare version av ”Hold On”. Bästa låten rakt av är ”Ashes to Ashes” med Anna Bergendahl på promenad i en virtuell vildmark. Omvägen via Andra chansen har nog inte kortslutit chanserna för gott, men det kanske trots allt är för…traditionellt och 1960-talsdoftande för att älskas av alla i den dag som i dag är. Fördomsfullt räknar jag även här med att internationaljuryn kräver högre hipfaktor. Men vad tycker de om John Lundviks moderna Motown-soul av ett slag som kunnat låta helt rätt i ett par decennier? Kompositionen i sig är inte perfekt eller banbrytande, men framförandet är närapå klockrent, med inglidande gospelkvartett som kompletterande vitamininjektion.

 

Eget önskeresultat:

1. John Lundvik ”Too Late for Love”

2. Anna Bergendahl ”Ashes to Ashes”

3. Wiktoria ”Not With Me”

4. Bishara ”On My Own”

5. Lisa Ajax ”Torn”

6. Mohombi ”Hello”

7. Malou Prytz ”I Do Me”

8. Nano ”Chasing Rivers”

9. Arvingarna ”I Do”

10. Jon Henrik Fjällgren ”Norrsken”

11. Hanna Ferm & Liamoo ”Hold You”

12. Lina Hedlund ”Victorious”

 

OK, efter att ha råkat nosa lite på andra förhandsprofetior så kommer här mina egna, mot bättre vetande: 

1. Bishara ”On My Own”

2. John Lundvik ”Too Late for Love”

3. Wiktoria ”Not With Me”

4. Mohombi ”Hello”

5. Arvingarna ”I Do”

6. Anna Bergendahl ”Ashes to Ashes”

7. Jon Henrik Fjällgren ”Norrsken”

8. Lisa Ajax ”Torn”

9. Malou Prytz ”I Do Me”

10. Nano ”Chasing Rivers”

11. Hanna Ferm & Liamoo ”Hold You”

12. Lina Hedlund ”Victorious”

 

Så. Gjort är gjort. Syns på andra sidan floden…

Melodifestivalen 2019 del 1-4 – en rungande resumé…

yemenity2010 nyhetskommentar, reflektion , , ,

Det har svängt. Enklast uttryckt. Kort sagt har två av deltävlingarna i årets melodifestivalturné varit uppenbart överlägsna de två andra, rent musikaliskt. Mer exakt den första och den sista, Göteborg respektive min nuvarande hemstad Lidköping. Där var det verkligen någon form av konkurrens. I de andra två fallen fick vi snarare leta efter något att hålla i handen i stormen. Men oavsett utslaget i aftonens kommande ’Andra chansen’ finns ändå en hel del anständigt framme i finalen. För faktiskt, det mesta av det som stått ut och höjt sig över mängden är på väg dit.

Gamlingarna har trillat av pinn längs vägen, inte helt oväntat. Några av dem visade ändå mer värdighet, som Arja Saijonmaa och Ann-Louise Hanson. De gjorde sina klassiska schlagerdivor med den äran men föll hedersamt överbord i hårda vindar. Däremot, under andra deltävlingen kunde jag själv spontant konstatera redan innan omröstningen att Jan Malmsjö borde vara chanslös trots ett av de sämsta startfälten i en deltävling på flera år.

Den allmänna tendensen går upp och ner år från år. Själv uppfattade jag fjolåret som en beige, oengagerande historia större delen av vägen. Med de kvaliteter som etablerats i just den första och sista deltävlingen i år verkar bli en mer spännande slutuppgörelse nu. Tack för det. Gamla favoriter som Wiktoria och John Lundvik vid sidan av raketartade stjärnskott som två 16-åringar, vilka imponerat och faktiskt förtjänar sina finalplatser. Det vore roligt om de får sällskap av Nano och Anna Bergendahl, trots att den förstnämnde knappast har samma distinkta bidrag som senast han var med – och då borde ha vunnit.

Programlederiet har också fått ett lyft.  Visserligen är en kvartett på scen samtidigt en risk för överkill, något man kanske tidigt insåg och därför turas om att stå över olika stationer. Det är ganska uppenbart att två av dem har mer erfarenhet av just att leda sändningar, vilket gör att främst Sarah Dawn Finer nu tycks ha en lite allmänt outtalad uppgift att hålla de övriga i handen och styra upp eventuella urspårningar. Men visst fungerar allt bättre än vad det gjort under ett par år och även om manuset har sina ihåligheter så är helhetsupplevelsen hittills betydligt bättre än, ja… spontant är det väl just fjolåret jag främst vill jämföra med. Men den formkurvan har också pendlat upp och ner som ett feberdiagram under hela 2000-talet.

Och nej, själva var vi (jag och min fru) inte närvarande på den lokala arenan här i bandymetropolen förra helgen. Och så mycket schlagerstämning i stan märktes väl inte av, men möjligen befann vi oss på fel platser vid fel tidpunkter. Båda var dock nöjda med att särskilt John Lundvik knep en en finalplats. Exakt hur rösterna egentligen räknas numera, hur de samlas in och sorteras och viktas är det väl ingen som längre förstår. Låt oss hoppas att den bristande transparensen eller åtminstone begripligheten ändå mynnar ut i ett rättvist resultat så småningom. De internationella jurygrupperna? Är de fortfarande kvar i finalen? Det är trots allt en smula suspekt fascinerande att försöka förutse hur de egentligen värderar varmrätterna från Vikingaland…

Flegmatiska funderingar inför en förmodat medioker melodifestivalfinal

yemenity2010 krönika, nyhetskommentar , , , , ,

Finaldags. För ett par veckor sedan började jag spåna på följande inledning:

”Som ni kanske märkt har den börjat. Melodifestivalen. I den form av följetong vi nu sett i ett femtontal år. Och för att gå rakt på sak: Det artar sig obevekligt till en av de svagaste finalerna sedan det här upplägget inleddes. Jag hoppas att jag har fel. Att jag kanske omvärderar ett eller annat bidrag och att den sista deltävlingen och Andra chansen kan skaka om i kortleken.”

Sedan dess har det ljusnat en smula. Det är kanske ingen katastrofal uppställning vi ser i afton. Men det är knappast klackarna i taket heller. Det är mig just nu ganska likgiltigt vem som vinner. Eller… Det här är första gången jag på allvar fruktar att Samir & Viktor skulle kunna jubla högst även efter den svenska finalen. Men, nej – riktigt så lågt har vi väl inte sjunkit än, eller?

Återigen kommer de unga manliga förmenta hjärtekrossarna att dominera numerärt i finalen. Och jag måste medge att jag blev överraskad när det var just Jessica Andersson och hennes inte fullt så överväldigande disconostalgia som blev första kvinnan att direktkvalificera sig. Men innovationer verkar inte vara välkomna i år. Nu är det inte många som har försökt med det. I min enfald trodde jag att Dotter i tredje deltävlingen faktiskt kunde ha en chans genom att sticka ut med sin avighet, udda taktbyten och något som faktiskt såg ut som ett personligt uttryck. Men nej, sådant verkar inte belönas. Snarare bestraffas.

En påtaglig tendens anno 2018 har varit betoningen på en egen berättelse som ska refereras på halvannan minut innan bidraget framförs. Har det varit så länge eller är det mer framhävt än förut? Svåra erfarenheter, kriser och sjukdom i familjen. Eller engagemang för utsatta. Visst kan det vara sympatiskt och behjärtansvärt, men bidrar det till att stärka själva sångernas budskap? Kan inte de stå för sig själva och uttrycka något i egen kraft? Jag noterar det här draget eftersom det, rätt eller fel, förefaller mer utbrett i år än någonsin tidigare.

Ballader i klassisk stil är en bristvara. Undantaget här är den rutinerade låtskrivaren John Lundvik och om han kan hävda sig i finalen skulle det bryta av mot mönstret, inte bara i svensk schlagerhistoria utan med tanke på hur fältet faktiskt ser ut i år. Det ska vara dansvänligt. Kul. Koreografin ska sitta där. Och helst inte avvika allt för mycket från ett väl beprövat mönster. Ja, ni ni hör hur jag låter. Men under ett bra år i svensk 2000-talsmelodifestivalshistoria brukar jag hitta fyra eller fem låtar under TV-turnén runt Sverige som jag faktiskt gillar. Även i finalen brukar utslagningsprocesserna ha resulterat i ett någotsånär anständigt fält. I år känns det alltså tunt. Inte mycket har verkligen fångat min uppmärksamhet.

Nu bör noteras att min egen instinkt för vad som fungerar blir mer och mer avslagen och daterad. Till slut har jag insett vad man i det fallet förlorar på att i princip bojkotta ett program som ”Idol” i TV4. Det är tydligen därifrån många av de blivande stjärnorna hämtas. När de verkar nykläckta för mig, har de i själva verket redan en uppbyggd fanbase. Så, min spontana reaktion häromveckan, ‘Martin Almgren vem då?’ framstår uppenbarligen som ‘goddag yxskaft’ för några tusen andra medborgare.

Att de flesta artister av äldre snitt, alltså över 35, är med som (snällt uttryckt) kuriosa och (kanske mer konkret) kanonmat, det vet vi nu. Enstaka gånger kan någon av dem skrälla. Av alla medvetet kitschiga bidrag som egentligen inte bjudits in för att ha en chans var ändå Edward Bloms hyllning till köket ett av de roligare. Svårt att verkligen tycka illa om, eller hur? Trots allt överdåd och dess totala brist på behärskning. Men ska man tycka synd om Kicki Danielsson som på allvar trodde att hon hade en chans i dagens tävlingsklimat? Och hade Kalle Moraeus kvalificerat sig till finalen om han varit med, säg, förra året? Ungdomsdyrkan är som vi redan vet inte ny, men kanske ännu mer accentuerad i år.

Melodifestivalen är som regel mer intressant som ett socialt fenomen än ett musikaliskt och något att verkligen beröras av. Men jag hade ändå velat se något bidrag som verkligen bränner till i finalen.  I fjol hade vi Nano som gick mest genom rutan och Wiktorias bidrag som var den bästa kompositionen, rakt av. Juryn valde Dressmann. Men är det någon som i nuläget kan se en blivande Eurovisionvinnare här?

Över en lördagslunchbuffé på en lokal restaurang där loungeversioner i Kenny G-stil av ikoniska 1980- och 90-talsdängor fyllde luftrummet, spekulerade jag och min fru en stund över resultatet i kväll. Hon hoppas mest på Felix Sandman eller Mendez. Och visst, åtminstone den sistnämnde har personlighet, även om han osade mer energi och vinnarinstinkt med ”Adrenaline” från millenniets embryofas. Mariette har närvaron och karisman, men knappast Låten med stort L. Benjamin Ingrosso har professionaliteten och favorittipsen på sin sida, men finns det några mätbara spår av mänskligt liv i ”Dance You Off”? Så till den verkliga avvikaren från mönstret; årets pensionärspaket med dispens att mingla med millenniegenerationen; Rolandz. Robert Gustafssons persona lyfter några minuters buskis till något med kapacitet att störa den hierarkiska ordningen överst på höstacken. Om inte de internationella jurygrupperna får krupp och kräver iltransport till Karolinska. Om inte annat ser vi i alla fall ett band på scenen. Kommer ni ihåg att det faktiskt fanns en tid när sådana var mer vanligt förekommande, såväl i melodifestivalsammanhang som på de brett belysta scenerna överhuvudtaget?

Schlagerfinal 2017: Kalkylerat slog passionerat

yemenity2010 krönika , , , , , , ,

Bengtsson. Robin Bengtsson. Skakad men inte rörd. Svassarmästaren från Svenljunga. Grattis, Ukraina! En helt ny Dressmannbutik skickas direkt till er med expressbud från Stockholms central. Stiligt! Ja, jag vet att jag inte är den första som associerat till framgångsrika företag i herrekiperingsbranschen i samband med koreografin och klädkoden i Robins nummer. Men det är väldigt svårt att inte kommentera…

Den minsta gemensamma nämnaren – var det avgörande i går kväll? Och vilka instruktioner är det nu egentligen de internationella jurygrupperna har? Jag har inte haft det riktigt klart för mig förut, men röstar de efter sin egen smak, eller efter vad de antar vara det mest kommersiellt gångbara bidraget? Nej, det här var inte sämsta möjliga utgång. Det här ett professionellt nummer. Nästan äckligt disciplinerat, för att använda ett gammalt bevingat uttryck från idrottsvärlden.

Men knappast det mest spännande eller personliga eller kännbara. Med betoning på att känna. Svenska folkets tredjehandsfavorit enligt den statistik vi har att utröna. Och svenska folket var inte precis enligt heller. Kolla bara hur jämnt fördelade i poäng de rösterna blev. Hur lite det äntligen skilde i procent och ackumulerad poäng mellan de minst belönade och dem som fick mest kärlek från folket. De sistnämnda, alltså de som fick mest poäng den vägen var faktiskt mina egna favoriter Wiktoria och Nano. Jag klagar inte över det.

Men nu var det något annat som avgjorde. MGN. Eller det som bedömdes vara den mest generiskt gångbara och välförpackade vinnarkandidaten i fältet. Utsedd med något slags vetenskaplig precision men kanske inte så mycket hjärta, föreställer jag mig. Men för all del, jag kan ha fel. Och jag har haft fel förr. Att Bengtssons namne Stjernberg skulle gå och vinna häromåret hade jag inte alls några förhandsvibrationer om. Och samma Stjernberg var väl en av kompositörerna bakom det här, alltså Bengtssons bidrag ”I Can’t Go On”. Intressant.

En intressant kväll i sin helhet, förresten. Men som underhållningspaket ganska rörigt och med en framstressad känsla över sig. Programledartrion har haft en ojämn formkurva och fått ta mycket kritik. Själv tycker jag ändå att de har klarat sig stabilt i stort sett, även om Hasse Kvinnaböskes roll förmodligen reducerats och beskurits en smula för att han (åtminstone i mina ögon) framstod som den minst disciplinerade av de tre. En charmig skånsk lös kanon på däck – på gott och ont. Men deras gemensamma sångnummer i mellanakterna har verkligen varit en blandning av träffar och missar. Inte minst i går. Så, var det här ett antiklimax för årets schlagerföljetong? Det kan hävdas. Själv avvaktar jag smula, även om jag inte är så spontant entusiastisk över utgången som jag skulle ha varit om någon av mina egna förhandsfavoriter hade slutat som segrare, av naturliga skäl.

Och de där internationella jurygrupperna, som jag tidigare tyckt fyllt en funktion och ofta haft ganska anständig smak… Den här gången är jag inte lika imponerad över deras urskillningsförmåga på det stora hela taget. De prioriterade helt klart det kallt kalkylerade framför det passionerade.

 

Relaterat: Mer basfakta från SVT om finalen i går kväll. 

Schlagerfinal 2017: Soul, storslagna scenerier och svärmorsdrömmar

yemenity2010 krönika , , , , , , , , ,

Elefanten i rummet först: Loreen skulle naturligtvis varit här också. Rent musikalogiskt och kanske framförallt ur ett strikt konstnärligt perspektiv är det rent obegripligt att hon inte är det. Trallvänligt nummer? Inte direkt, men allt behöver verkligen inte vara det för att tillföra något artistiskt ambitiöst och nydanande i det här sammanhanget. Jag gjorde min plikt och röstade på ”Statements” när det begav sig, men det räckte uppenbarligen inte… Bara den där gnagande ovetskapen om vad de inbjudna internationella jurygrupperna skulle ha sagt om just hennes bidrag är en frustrerad frågeställning vi får ta med oss in i evigheten.

I stället serveras vi (som vanligt, nödgas jag väl säga) en en väl tilltagen portion svärmorsdrömmar utan substans i finalfältet. Men det är Melodifestival. Man kan inte få allt som man vill. Tillräckligt många andra har tyckt till, tryckt till och sett till att just deras favoriter fortfarande är med i leken. Veteranerna har i numera vanlig ordning eliminerats längs vägen, i vissa fall fullt förståeligt. Charlotte Perrelli – var du verkligen här i år? Roger Pontare hade lite mer power, men… Den något mognare publiken valde i stället att mobilisera sig när det var dags för en snart centennial celebritet att riva av en repris på något hundratal bitar han redan publicerat under mer än ett halvsekels karriär. Men det är trots allt lite kul med Owe Thörnqvist som kuriosa och representant för svunna tider. Hoppas han orkar igenom hela kvällen. Bokstavligen.

Svärmorsdrömmar. Eller tonårsflickdrömmar? Vad har dominerat i processen? Jag har fortfarande roligt åt en rubrik i Metro häromveckan, där det hävdades att trion FO&O nu accepterat tanken på att delta i tävlingen, eftersom den skulle vara mer ’edgy’ än förut. Alltså, vad är ens avlägset ’edgy’ med deras lilla 90-talistiska sång- och dansnummer à la ett otal boybands som i flera fall nu nått medelåldern? Fundera i några sekunder innan ni får facit. Slut på betänketiden. Rätt svar: ingenting. Och Anton Hagman kan väl inte rå för att han röstades ända hit, av för mig fullkomligt kognitiv dissonans-framkallande skäl. Men det är mycket i världen som frammanat sådana surrealistiska tankefigurer det senaste dryga året, som ni vet. Benjamin Ingrosso refererar i alla fall ogenerat till förebilder från några decennier tillbaka och gör något ganska elegant, om än eteriskt genomskinligt ur ett mer meningssökande perspektiv. Melodifestivalen. Ni vet. Boris René bjuder på lite mer mätbar funkfaktor och är fullt acceptabel i konkurrensen. Det blir några trevliga tre minuter, helt enkelt. Robin Bengtsson har ytligt sett tuffat till sig sedan sist och spelar på strängar som generöst uttryckt kanske kan kallas aningen mer ’edgy’, om vi nu ska tillåta det adjektivet spelrum här överhuvudtaget. Hyfsat beat om inte annat.

Jag är heller inte helt fientligt inställd till kombinationen jojk to the world och powerballad såsom presenterad av firma Fjällgren & Aniiniannnia (eller hur många stavelser var det?). Är det kvalitet? Är det kitsch? Spelar det någon roll? Jag kan inte älska det förbehållslöst, men heller inte råsåga det utan förbarmande. Trots allt är det ganska storslaget. Lisa Ajax: hon med sina regelbundet repeterade fyrbokstavsord som egentligen inte är tillåtna i Europa om hon skulle vinna. Men nu kommer hon inte att vinna, så det problemet uppstår inte. Vad återstår egentligen av bidraget efter den inledande provokationsfaktorn? En lagom luftig halvmodern popschlager som efterhand blåser bort i vårrusket. Mariette var mer spännande förra gången, vill jag minnas. Är det inte snyggt och stilfullt? Jo. Och alldeles, alldeles… Är det sterilt jag är ute efter? Något avgörande saknas i alla händelser. Ace Wilder har varit nära förut. Men hennes patenterade ’jag kanske fyllt 30, men kommer alltid vara tonåring’-offensiv doftar den här gången ganska derivativt. Energiskt men ihåligt.

Och så är vi framme vid de två kandidater jag verkligen kan och vill vurma för. Wiktoria var bra redan i fjol och kör i princip samma koncept rakt av igen. Ensam på scen, undvikande av visuella distraktionsmoment bara för sakens skull. Stark scennärvaro, dynamisk röst och en klassiskt klatschig låt med mer än en enstaka hook att hänga upp allting på. Det räcker långt i den här konkurrensen.

Och så: Nano. Mannen med storyn. Den där tuffa bakgrunden och sökandet efter ljuset, något som faktiskt genuint verkar genomsyra bidraget ”Hold On”. Om det rent melodiskt är en aning monotont, så vägs det upp med besked av variationerna i arrangemanget, det där snitsiga sticket som bryter av efter ett par minuter, inlevelsen och den allmänt igenkännbara nerven. Tilltalet. Överlag har också den visuella inramningen anpassats efter den stämning som finns i låten, med växlingarna mellan ljus och mörker, överblickar och närbilder, den bara bitvis exponerade gospelkören liksom den allmänna känslan av befinna sig mitt i något slags väckelsemöte eller terminsavslutning för ett tolvstegsprogram. Eller whatever. Det bränner till. Om han inte hämtar hem åtminstone de tidigare nämnda internationella jurygruppernas välsignelse blir jag förvånad.

Sammanfattning? Någon av de två sistnämnda borde vinna i afton. Men det kan också bli – skratta inte nu – en charmoffensiv från the far north eller en snart 90-årig bogeyman, ursäkta, boogieman som vägrar ge tappt och kör sin grej ända in i kaklet, som tronar högst omkring klockan 22.00. Konstigare saker har hänt. Fråga veckans startelva i Paris Saint-Germain, om inte annat. Om de överhuvudtaget svarar på tilltal de närmaste veckorna.

 

Hur jag hoppas att det slutar:

1. Nano ”Hold On”

2. Wiktoria ”As I Lay Me Down”

3. Boris René ”Her Kiss”

4. Jon Henrik Fjällgren feat. Aninia ”En värld full av strider”

5. Robin Bengtsson ”I Can’t Go On”

6. Mariette ”A Million Years”

7. Ace Wilder ”Wild Child”

8. Owe Thörnqvist ”Boogieman Blues”

9. Benjamin Ingrosso ”Good Lovin’”

10. Lisa Ajax ”I Don’t Give A”

11. FO&O ”Gotta Thing About You”

12. Anton Hagman ”Kiss You Goodbye”

 

Troligare scenario:

1. Nano

2. Jon Henrik Fjällgren & Aninia

3. Wiktoria

4. Benjamin Ingrosso

5. Robin Bengtsson

6. Ace Wilder

7. FO&O

8. Owe Thörnqvist

9. Boris René

10. Mariette

11. Lisa Ajax

12. Anton Hagman

 

Relaterade forum: Allt möjligt om festivalfinalen från Sveriges Television, liksom. Och vad skrev jag själv om förra årets final?